Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Metromanien, eller Vers-Vurmen/Andra akten
| ← Första akten |
|
Tredje akten → |
ANDRA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
BALIVEAU, FRANCALEU.
BALIVEAU.
Förträffligt! Intet spår hos Er af årens makt!
Rask, liflig, ständigt glad; Er lik, med ett ord sagdt!
FRANCALEU.
Att se en gammal vän, ger skäl till glädje redan.
Er famn ännu en gång, min bästa Baliveau!
Det var ej nyligen vi råkades, vi två,
Och Parken, tillstå det, har spunnit vackert sedan.
Men, skulle ert humör ha ändrat sig ändå?
För min del, är jag med i allt hvad nöje heter:
Jag älskar spel — godt lag — smått kärligt fjolleri;
Ser gerna folk af smak, i synnerhet poëter;
Gör äfven vers ibland, jag som de andra...
BALIVEAU.
Ni?...
Gör vers?
FRANCALEU.
Nå, inte just alldeles som de andra.
Jag gör dem, ser ni, jag, förutan allt besvär.
Och deraf sker, hvar gång jag läser opp dem här,
Alt hvar och en i dem vill finna fel att klandra.
Men i Merkurn tvertom, dit jag, i hemlighet,
Ger in, med diktadt namn, hvar månad något stycke,
Der prisas mina vers, få hela verldens tycke,
Och jag är der, — hi, hi! — förträffligt stor poët.
BALIVEAU.
För tusan...
FRANCALEU.
Vänta blott. Hör på hvad masqve jag lånar.
Jag är en Dame; Bretagne är orten der jag bor.
Det lyckas; och var viss att framgången är stor.
Min vers med denna larf förtjusar och förvånar,
Och mångens högsta lof jag derigenom fått,
Som, om jag varit känd, gjort narr utaf mig blott.
BALIVEAU, (afsides.)
Nå det var fan, hvad den har börjat på att grilla!
FRANCALEU.
Ni läser väl Merkurn?
BALIVEAU.
Jag? Aldrig.
FRANCALEU.
Ganska illa.
God läsning, mycket god! Nå, läs den blott jag ber,
För förra månaden, till minsta, om ej mer.
Der skall ni se hvad flygt jag tar: bland annat, finna
Mitt svar till en fantast, hvars namn förmäles ej,
Men som i mina vers så högt förälskat sig,
Att han mig kallar jemt sin vackra Sång-Gudinna,
Och, — vet ni, — absolut vill gifta sig med mig!
Jag svarar, som jag bör, modest, men qvickt och roligt.
Kort sagdt, mitt äfventyr förnöjer mig otroligt,
Och finner ni ej sjelf, att det är pengar värdt?
BALIVEAU.
Tvertom, uppriktigt sagdt, är det mig föga kärt.
När fan blef ni poët, min gamle vän och frände?
Ni var förnuftig man, den tiden jag Er kände.
FRANCALEU.
Vet Gud hur det gick till, och när den gåfvan kom;
Men bäst, det var en dag, så fans hon —
(klappar sig på pannan.)
här inom!
Och jag var femti år, väl fyllda, när det hände.
I korthet: — tiden flyr, och åldern förestår;
Jag skaffar mig, alltså, hvad njutning jag förmår,
Och söker, i mitt hus, förena alla nöjen;
Der hör ni jemt ett stoj af sång och skämt och löjen.
Ren är ock, för i dag, vår aftonro bestämd:
En liten munter pjes, den Tråkiga benämd;
Förträffligt valda drag, och väl i dagen satta!
Kort, ni har fallit ner bland oss, just att få skratta.
BALIVEAU.
Rätt bra. Men räkna ej, jag ber, på mig i dag.
Jag har en annan sak, gunås, i hufvet jag.
FRANCALEU.
Nå? hvad är det för sak?
BALIVEAU.
En Brorson, till min plåga,
Som bryr mig, dag från dag, med dårsprång utan slut,
Och steker mig, den fan, alltjemt vid sakta låga.
För öfrigt är han qvick, och ser ej illa ut.
Mitt hopp, jag tillstår det, om honom var det bästa,
Och jag har sörjt, vet Gud, för honom som en far;
Men, en förskämd natur blir alltid hvad den var,
Och att förbättra den är fåfäng sak att fresta.
Sen runda fyra år han i Paris far fort
Att sluta, skrifver han, sin Lärdoms-kurs i Lagen.
Jag kommer ändtlig sjelf, längst ner ifrån min ort:
Lärt har han ingenting, men skulder har han gjort,
Och ingen dödlig vet hvar Herrn fördrifver dagen.
Nu frågas Er, om ej, (ty derför kom jag hit)
Ni kunde skaffa mig, till premium för hans flit,
Ett godt Ministerbref, som satt min vackra sälle
I hägn af goda lås, en tid på säkert ställe?
Jag känner ingen här. —
FRANCALEU.
Ett sådant bref skall fås.
BALIVEAU.
Nej verkligt? — mycken tack!
FRANCALEU.
Men tjenst mot tjenst, förstås.
BALIVEAU.
Hvari?
FRANCALEU.
Ni tar en rôle i pjesen här, — ni spelar...
Jo! Fadern.
BALIVEAU.
Jag? en rôle!
FRANCALEU.
Än sedan?
BALIVEAU.
Skämtar ni?
FRANCALEU.
På intet sätt.
BALIVEAU.
Ni vill att i er Komedi,
Jag spelar Faderns rôle?
FRANCALEU.
Är den, till alla delar.
Ej passande för Er, och likså ni för den?
Skägg har ni, tycks mig, nog dertill. Hvad?
BALIVEAU, (tar sig om hakan.)
Jo jo, men!
FRANCALEU.
Ser värdig ut, allt ren.
BALIVEAU.
Just inte det som felar!
FRANCALEU.
Humöret litet kärft, ibland.
BALIVEAU.
När jag har skäl.
FRANCALEU.
Och kan väl träta bra också?
BALIVEAU.
Åh! mer än väl.
FRANCALEU.
Sen är den rôln ni får, ej mycket stark.
BALIVEAU.
Må vara,
Jag kan ej.
FRANCALEU.
Men försök.
BALIVEAU.
Men tänk då efter bara,
Hvad dårskap ni begär: en gammal Embetsman!
FRANCALEU.
Är ej, nödvändigtvis, af trä mer än en ann.
BALIVEAU.
Men värdigheten?
FRANCALEU.
Bah! med den har ingen fara;
Ni är ju inte känd?
BALIVEAU.
I sanning, blott af Er.
FRANCALEU, (trugar honom att ta emot rôlen.)
Så tag ...
BALIVEAU.
Jag skulle då rest hit och hem tillbaka...
FRANCALEU.
Att ge och ta emot ett vänskapsprof!
BALIVEAU.
Jag ser,
Jag måste väl, till slut, beqväma mig att jaka.
Men glöm till minsta ej min unga junker!
FRANCALEU.
Godt!
Var viss han skall bebo, i morgon förrn det dagas,
Ett väl begallradt rum, i något Kongligt Slott.
BALIVEAU.
Men frågan bör väl bli, nu först, hvar han skall tagas.
FRANCALEU.
Jag menar i sin säng.
BALIVEAU.
Ja, om han täcktes blott
Bege sig dit, i natt. Men värden kan ej minnas,
Ha sett, på åtta dygn, hans ögon.
FRANCALEU.
Hvar han är,
Så måste han väl snart, på hög befallning, finnas.
Läs ni på rôlen blott, det är hvad jag begär.
BALIVEAU.
Godt. Jag beger mig då dit ner i parken der,
Att mumla utantill, och efter konstens lagar,
Med skrål af en besatt, och arm som ständigt går,
Anfäkta mig en stund det bästa jag förmår.
Väl utvald profession, min själ, på gamla dagar!
ANDRA SCENEN.
FRANCALEU. LISETTE, (som strax derpå kommer in.)
FRANCALEU.
Jag spelar Morbrorn jag. — Lisette, är allt tillreds?
Theatern, kläderna i ordning? du begärde
En rôle att lysa i: nå väl! är du tillfreds?
Du spelar dottern du, som gäspar och som leds:
Låt se att nu ditt spel går opp mot rôlens värde.
Du lefver med Lucile; betrakta henne blott.
Det är, var viss derpå, ett mönster som är godt.
Bjud till att härma det.
LISETTE,
Alldeles, just min regel!
Med likhet noga sökt i klädsel och gestalt,
Skall hon bli härmad så, till åtbörder och allt,
Att hon skall se sin bild så klart som i sin spegel,
Och genom sanningen, kanhända, af mitt spel,
Bli bragt i tysthet sjelf, till afsmak för sitt fel.
Ty skönhet utan lif, hvad är den värd att skattas?
Lucile är blott ännu, en kropp, der själen fattas.
FRANCALEU.
Och sen — hvad vådlig följd af sådan håglöshet!
Ty den af intet rörs, jemväl af intet vet.
Men, ske ej hundra fel af brist på kunskap bara?
Och, i sitt vackra lugn, sin största menlöshet,
Hur stor, hur stor är ej den fromma dufvans fara!
Fördenskull, tröttna ej, predika bra, Lisette:
Lucile bör lära sig, — ty deri har du rätt,
Att känna och förstå, att välja och förskjuta,
Sen må hon om sin lott med frihet sjelf besluta:
Tillfredsställd önskan gör förnuftigt lefnadssätt.
Så tänks ej, vet jag väl, i våra kloka dagar;
Men, räknades jag ock bland galna fäders tal,
Förr det, än att med skäl min dotter sig beklagar!
I detta steg, alltså, till sällhet eller qval,
Hon följe, utan tvång, sitt hjertas fria lagar,
Och gifve sig, hon sjelf, en man af egit val!
Blott yttre hon sig snart. Du ser att jag förenar
Med flit omkring mig här en vacker ungdoms tropp;
Allt folk af goda hus, bland hvilka, som jag menar,
Den bästa skall, med fröjd, ta det förslaget opp.
Lucile är ung och rik, och verkligt täck som dagen.
Således — hvem hon vill: ej någon undantagen!
LISETTE.
Ej ens Poëten sjelf?
FRANCALEU.
Tvertom, det vore han,
som jag af alla helst, för min del, toge an.
LISETTE.
Jag tror ej han är rik.
FRANCALEU.
Så är jag sjelf dess mera.
Ha rättat Lyckans fel, och gjort ett hjerta sällt,
Hvad njutning! — och lägg till den goda sak, bland flera,
Att en gång, framför guld, förtjensten hade gällt.
LISETTE.
I detta fria val, hur önskligt det må vara,
Jag ser, för er Lucile, dock alltid någon fara.
FRANCALEU.
Nå, hvilken?
LISETTE.
Om det föll, af möjlig händelse,
På en, som vore fäst i andra band, kanske?
Jag räds det blef ej lätt att återställa sedan
Det lugn åt hennes bröst, som hon förlorat redan.
TREDJE SCENEN.
FRANCALEU. LISETTE. DORANTE, (som stannar i fonden utan att vara sedd mer än af Lisette ensam.)
FRANCALEU.
Rätt sagdt. Och derför just, fastän med stort besvär,
Har jag studerat ut, så hemligt och försigtigt,
Historien om en hvar af dem som vistas här.
LISETTE.
Om honom äfvenväl, som spelar älskarn?
FRANCALEU, (med en mine af slughet.)
Riktigt!
Jag vet...
LISETTE.
Var säker på, att han förut är kär;
Således, att i tid bespara oss det qvalet,
Som kunde bli deraf en ledsam följd, kanske,
Slut honom tydligt ut vid friheten af valet.
FRANCALEU.
Alldeles, — och det strax. Jag är, skall du få se,
God far, men allvarsam. Och alltså blir nu lagen:
Fritt val, fullkomligt fritt, blott honom undantagen!
FJERDE SCENEN.
LISETTE. DORANTE.
DORANTE.
Jag har ej hindrat dig att ostörd fara fort;
Jag har ej brutit af ditt samtal.
LISETTE.
Som jag dömmer,
Med mycken lust, likväl, till hvad ni inte gjort.
DORANTE.
Åh nej! Jag tiger blott, hör på dig, och berömmer.
Friskt mod!
LISETTE.
Ni har gjort väl att inte tala.
DORANTE.
Sant!
Och du har gjort mig här, rätt förmånligt bekant.
LISETTE.
Rätt förmånligt för Er, se derför vill jag svara.
DORANTE.
Du rodnar ej Lisette? — Se mig i synen bara.
LISETTE.
Hvarföre rodna?
DORANTE.
Godt! Jag uteslutes ej
Från valet, jag, och det på dina ord? — Åh nej!
LISETTE.
Det är mitt storverk just.
DORANTE.
Skönt! skönt!
LISETTE.
Hvad vill ni säga?
Man ser ju ingenting, när man är blind som ni!
DORANTE.
Du vill jag skulle tro...
LISETTE.
Den som går rakt till väga,
Behöfver ej försvar, och ingår ej deri.
DORANTE.
Det gagnar också ej. Allt nog, jag är bedragen.
Af Herr de l’Empirée jag finner platsen tagen.
Jag visste rent förut hvad hopp man honom gaf;
Blott ej, hvem han fick stöd och hemligt förord af.
Se, tala, skrifva, — allt, står honom fritt att våga,
Då jag, med intet ord, får vittna om min låga,
Och under det att han, till evig skam för mig,
Förklaras hos Lucile, förräderska, af dig,
För auktor till de vers som jag af honom länte.
LISETTE.
Jag tjenar, tror ni då, Poëten?
DORANTE.
Nästan så.
LISETTE.
Ni tror ej att jag leds af egennyttan då!
Men var det, kloka man, Poëten som jag tjente,
När jag fann opp det råd ni har att tacka blott
För den bekantskap här, det insteg som ni fått?
Är det Poëtens tjenst som gör mig angelägen
Att, till det sökta mål, för Er bereda vägen,
Som tjuge täfla om och ingen hittills nått?
DORANTE.
Men då jag utesluts, jag ensam,...kan jag kalla
Det för ett vänskapsprof?
LISETTE.
Så kalla’t hvad ni vill;
Er fritt! —
DORANTE.
Men hvad likväl det tjenar till?
LISETTE.
Hvartill?
Att göra Er bemärkt, och gynnad framför alla,
Att värma opp för Er ett bröst, ännu så kallt.
Ty så är hjertat gjordt, hos könet, framför allt:
Det ligger i vår själ en lust att bryta lagar,
Som gör, att allt hvartill oss laglig frihet ges,
Från samma ögonblick, med vedervilja ses,
Och att, hvad oss förbjuds, oändligt oss behagar.
DORANTE.
Men om Lucile, kanske, ej hade detta fel?
LISETTE.
Åh! räds ej: trögheten är motsträfvig och stel.
Och hennes är så stor, — fast jag förteg det gerna,
Att ett förbud kan blott ge henne ett begär,
Och att det blef ej nog med sjelfva Faderns här,
Om jag ej dref min text som utlärd kammartärna.
DORANTE.
Välan. Med sluten syn, jag lemnar mig i dag,
Åt dig.
LISETTE.
Befallning först, — märk det! — att förr än jag,
Ej tala med Lucile.
DORANTE.
Nå, fins en enda mera,
Så pinad som jag blir, på hela jordens klot!
LISETTE.
En fjerndels timme blott, — och ni skall ta emot.
DORANTE.
En fjerndels blott! Välan!
LISETTE.
Gå förut, att spatsera,
Och vänta oss, dit ner, strax efter, begge två.
FEMTE SCENEN.
DORANTE. LISETTE. LUCILE.
LISETTE.
Der är hon. Fort er väg! Nå fort!
DORANTE.
Men låt mig då...
LISETTE.
Vill eller vill ni ej bli tjent, om jag får fråga?
DORANTE.
Men kan jag gå, när hon...
LISETTE.
Så skyll Er sjelf.
DORANTE.
Hvad plåga!
SJETTE SCENEN.
LISETTE. LUCILE.
LISETTE.
Säg, Fröken, var ej det en artig kavaljer?
LUCILE.
Det är en sak, Lisette, hvarpå jag föga ser.
LISETTE.
Behaglig, älskansvärd, så mycket man kan vara.
LUCILE.
Vill tro det.
LISETTE.
Men han är ju Er förut bekant?
LUCILE.
Han kom, för någon gång, ibland till Klostret bara;
Der såg jag honom då.
LISETTE.
Med nöje? inte sant?
LUCILE.
Med nöje? Åh nej men. Och ej med ledsnad heller.
LISETTE.
Om valet gåfves mig, som jag mig föreställer
Att det är lemnadt Er...
LUCILE.
Nå? i det fallet... nå?
LISETTE.
Jag tillstår att den der fick företrädet då.
LUCILE.
Min köld för allihop föröks af sjelfva mängden.
Ett sådant sammanlopp af täflare, min vän,
Besvärar mig, och blir odrägeligt i längden;
Jag har ej fäst en blick på någon af dem än.
LISETTE.
Så utan ögon än för alla! Vänta bara,
Ni får dem väl en gång. —
LUCILE.
Kanske; men blott för en.
LISETTE.
Nå nå, att börja med, så är det vackert ren.
Hvem alltså nu, af dem, den lycklige må vara,
Är valet, det förstås, väl redan gjordt?
LUCILE.
Åh nej!
Visst inte gjordt, Lisette. Jag känner honom ej.
Han utmärks af min far, tvertom, som den bland alla,
På hvilken just mitt val ej äger lof att falla.
Du vet en dotters pligt är lydnad häruti;
Vi töras, utan lof, ej älska någon, vi!
LISETTE, (ironiskt.)
Visst inte!
LUCILE.
Men min far är sällsam: till hvad ända
Förbjuda mig så strängt hvad jag ej tänkte på?
LISETTE.
Ja visst.
LUCILE.
Och der min köld var ensam nog, kanhända,
Hvarföre lägga till befallningar också?
LISETTE.
Ja, det är verkligt starkt.
LUCILE.
Jag börjar bli begärlig,
Att se den segrarn snart, som hålls för så förfärlig.
Jag längtar just, Lisette, och fruktar nog, min sann,
Att jag, från denna stund, ej ser på någon ann.
LISETTE.
Han är väl nämd för Er? hvem är det?
LUCILE.
Han som spelar
I pjesen, älskarns rôle.
LISETTE, (med låtsad förundran.)
Hvem? ... han som ...
LUCILE.
Nå, hvad felar?
Hvarför så häpen?
LISETTE.
Punkt! — min Fröken, — punkt, jag ber!
Jag förebrår mig ren att, tvert mot hvad jag borde,
Ha gjort er lydnadspligt oangenäm för Er,
Ehur oskyldigtvis jag det, i sanning, gjorde.
LUCILE.
Hvad menar du?
LISETTE.
Glöm bort hvad jag har sagt.
LUCILE.
Hur då?
LISETTE.
Just han som talas om, var här, nu på minuten;
Och jag, i det beröm ni hörde honom få,
Har gifvit Er, ty värr, ett elakt råd, alltså.
LUCILE.
Hvad? det är han, Lisette, som blifvit utesluten?
LISETTE.
Var glad att, lyckligtvis, er ouppmärksamhet
Bevarat, hitintills, ert hjerta från en våda.
Och fly, från denna stund, hans åsyn, vill jag råda;
Ty faran, tro mig det, är större än ni vet.
Jag räds, om en minut han hade ägt ert öra,
Att valet, kanske nu, ej vore mer att göra.
LUCILE.
Visst har han någon ting, jag mins det ganska väl,
Som gör hans umgängssätt och väsen rätt behagligt.
LISETTE.
Och hvad ni sett en tid af honom, nästan dagligt,
Bevisar att hans vett beröms också med skäl.
LUCILE.
Hvad? De der verserna jag läser oupphörligt...
LISETTE.
Ä’ hans.
LUCILE.
Hvad ädel smak! hur lyckligt valda drag!
Hvad kärleken, i dem, har oskuld och behag!
Att inte läsa dem med känsla, är ogörligt.
Var viss, Lisette, var viss, att någon skönhet fins,
Hvars bifall till hans vers, af Auktorn söks och vins,
Och som hos honom tändt den eld hvaraf de lysa.
LISETTE.
En mening, som er far tycks likaledes hysa!
Författarns äldre band, som han väl hemligt sport,
Ha säkert föranledt det undantag han gjort.
Förmodligt fruktar han den smak ni kunde fatta
För någon, som en ann ren fängslat. — Men ... låt se...
Om segern vore gjord — just af Er sjelf, kanske?
(Lucile ler.)
Ni skrattar ni, men jag, jag har ej lust att skratta;
Ju mer jag mins hans vers, ju mer jag tror också,
Att ni och ingen ann är den de syfta på.
Hans målning har af Er hvart enda drag den äger.
LUCILE.
Jag har väl märkt, jag ock, en del af hvad du säger. —
Kom, låt oss gå; jag ser ...
LISETTE.
Hvem?
LUCILE.
Herr de l’Empirée,
Som, med sin bok i hand, tycks hitåt ställa vägen.
Man lär väl plåga mig, och envist nog, kanske,
Att stanna med mitt val vid honom, skall du se;
Men aldrig fann jag mig dertill så obenägen.
Kom. —
LISETTE, (ensam.)
Förberedelsen har lyckats, som jag spått.
Dorante behöfver nu ej mer än tala blott.
SJUNDE SCENEN.
LISETTE. MONDOR.
MONDOR.
Nå, fästningen är vår, Lisette; vi ha den inne.
Och har jag en rival i nejden, — han försvinne!
LISETTE.
Om jag så vill.
MONDOR.
Nå visst! men utom dess, också.
Du tillhör inte mer din Fröken.
LISETTE.
Hvilken då?
MONDOR.
Mig.
LISETTE.
Med hvad rätt?
MONDOR.
Nå kors, begrips det inte lätt?
När Damis får Lucile, så får Mondor Lisette.
LISETTE.
Din Herre får Lucile? — Åhå, din tjenarinna!
MONDOR.
Det är blott dotterns ja som återstår att vinna,
Men Faderns ha vi ren; — kort sagdt, det blir dervid.
LISETTE, (i det hon går.)
Åh! det är klart.
MONDOR.
Nå dröj ... ett ord ...
LISETTE.
Har inte tid.
(Skyndar bort. Mondor följer henne.)
ÅTTONDE SCENEN.
DAMIS, (ensam med Merkurn i handen.)
Ja, ädla anonym! Bretagnska Sång-Gudinna!
För dig skall detta bröst med evig trohet brinna;
Min lager, skall med din, högtidligt fläta sig.
Och, om vid Seinens strand jag mig ej fjettrad såge,
Der seger eller fall i afton väntar mig,
Jag ren, Gudomliga! för dina fötter låge.
NIONDE SCENEN.
DAMIS. MONDOR.
MONDOR.
Nå, ändtlig är jag trygg, hvad våra skulder rör.
Och undrar nu ej på, min själ! att vi betala.
På tjuge täflare ni segrar, som jag hör.
Och Herrn har Biskoppen till bror, som man plär tala.
DAMIS, (utan att ge akt på Mondor.)
Ifall min Pjes går fram, och lyckan står mig bi,
Jag egnar dig, af den, offentligt offergärden.
Då hela Frankrike beundrar ditt genie,
Må det, på lika sätt, bli kungjordt inför verlden,
Att mitt, behagar dig, sublima Polhymni!
(han slår i sin ifver Mondor vid örat med boken.)
MONDOR.
Uff! — Uff! ...
DAMIS.
Hvem fan såg dig? — Nå, hvad jag sagt för resten,
Det kan jag säga om — för dig.
MONDOR.
Men ... utan gesten!
DAMIS.
Der stod du alltså, du, och lyddes på? — Nå väl,
Begynn då nu, på nytt, ditt gamla dumma gräl.
Säg nu, att Poësi’n förblindar och förleder;
Bespotta, som du plär, min lyra och min bok:
Du ser hvad himmelsk lott mitt snille mig bereder;
Att jag är lycklig!...
MONDOR.
Ja, i sanning, mer än klok.
DAMIS.
Jag glömde, skrek du jemt, det redbara och vissa,
Af kärlek till en dunst, ett drömverk, en chimär!
MONDOR.
Er lycka var också förbannadt svår att gissa.
DAMIS.
Ja, för ett nöt, som du.
MONDOR.
Min Gud! var mindre fjär!
Det var naturligt nog ni skulle lyckas mycke,
Hos en, så lik Er sjelf, till böjelser och tycke;
Det hade, hos en ann, min själ, ej gått så lätt
DAMIS.
Jag bryr mig om en ann, också på intet sätt.
MONDOR.
I sanning är hon rar, den här, framför de flesta;
Hon älskar bara vers.
DAMIS.
Hon älskar dem ej blott,
Hon gör de vackraste som kunna göras.
MONDOR.
Godt!
Men hvad, af alltihop, syns mig ändå det bästa,
Det är dukaterna vi få att gräfva i.
DAMIS.
Dukaterna?
MONDOR.
Nå, nå! Det der föraktar ni.
Jag vet att en af oss har orätt. Må så vara.
Stor sak hvem som har rätt, när guldet flyter bara.
DAMIS.
Du tror då nu, att guld kan genom snille fås?
MONDOR.
Nå, gubben gnider ej på fyrken, det förstås.
DAMIS.
Hvem? Gubben?
MONDOR.
Gubben ja. Så vägar man väl kalla
Herr Francaleu. — Nå väl: han säger ju för alla,
Att om ni blir hans måg, så är från samma dag,
Er lycka äfven gjord.
DAMIS.
Du yrar, tänker jag,
MONDOR.
En sådan snille-flygt, är ej i min förmåga.
DAMIS.
Hvem fan har nånsin satt Herr Francaleu i fråga,
Och något giftermål i hans familj?
MONDOR.
Alltså,
En qviproqvo igen! Men törs man fråga då,
Om hvem Herrn talt?
DAMIS.
Om en förtjusande herdinna;
En skatt, som mer än guld, är stor och rar att finna;
En Sappho bland sitt kön; en skönhet som, jag svär,
Skall öfvergå, en dag, den vittra Deshouilleres,
Med tillhjelp af de ljus hon genom mig kan vinna.
MONDOR.
För tusan! — Det var fan till Herde-mö, det der!
Nå, — kan mig ock förtros hvad Nymfen månde heta?
Vid hvilken källas brädd, i hvilken gräsrik äng
Hon betar sina får?
DAMIS.
I Qvimper Corentin!
Det här är ej ett slott i luften, skall du veta.
Det är ett grundadt hopp, en säkert afgjord sak.
Den dyrkansvärdiga Bretagnskan, finner smak
I mina vers, och har — offentligt det förklarat.
Tolf gånger, på ett år, har det af henne skett;
Tolf gånger, på ett år, min penna dertill svarat:
Beröm emot beröm, och prof af vittert vett,
Som vi, månadtligen, till skiftes fått och gett!
MONDOR.
Nå, men hvar råktes ni?
DAMIS.
Ännu på intet ställe.
MONDOR.
Ni känner alltså ej er vittra Sångmö?
DAMIS.
Nej.
MONDOR.
Och Ni vill gifta Er med henne?
DAMIS.
Hvarför ej?
MONDOR.
Men om hon vore ful och vanlytt?
DAMIS.
Dumma sälle!
Begrip, att vittert folk är aldrig fult.
MONDOR
Aha! —
Men svarar hennes eld jemväl mot er?
DAMIS.
Åh, ja!
Om denna gudalott jag fyllest underrättas,
Af den Ambassadör hon skickat.
MONDOR.
Hvem är den?
DAMIS, (visar honom Merkurn.)
Olympens sändebud, Merkurius sjelf, min vän.
MONDOR.
God post för kärleksbref!
DAMIS.
Läs, läs, och du skall sättas
Ur tvekan.
MONDOR, (läser.)
Sonnett ifrån Mademoiselle Meriadec de Kersic,
i Qvimper i Bretagne, till Herr... fem stjernor.
DAMIS.
Som du ser, ett förblommeradt drag;
Men du förstår det lätt, — fem stjernor, det är jag.
Ja, min Meriadec! Du Drottning bland de sköna!
Må, från Pegasens rygg, jag störtas denna stund,
Och må Kastalens flod förtorka för min mund,
Om, med en lyras ljud, som myrt och lager kröna,
Jag ej förevigar vårt lyckliga förbund!
MONDOR.
En raptus som den der, af känsla och af snille,
Förtjenar all respekt. — Narr vore den, som ville
Med klagan på ert val, förhindra det, nu mer.
Men lyd mitt råd: geniet blir magert, skall ni röna,
Att sväfva kring en bild som ögat aldrig ser;
Fördenskull, tag Er för att alltid tänka Er,
I någon känd gestalt, er obekanta sköna.
Lucile, — hvad tycker Herrn? — ser inte illa ut.
DAMIS.
Tvertom.
MONDOR.
Så skilj Er ej från henne en minut;
Följ, dyrka, tro Er se den älskade, i henne.
DAMIS.
I sanning är ditt råd ej dumt, jag det bekänne.
En större känslas eld, jag inser det med dig,
Skall då, från ögat, snart till själen sprida sig,
Och versen dubbelt högt i ton och värde stiga.
Den slyngelns goda vett ibland förvånar mig.
MONDOR.
Moliere, så stor han var, tog råd utaf sin piga.
DAMIS.
Att låna, som du sagt, och verkligt ofta händt,
Ett okändt föremål behagen af ett kändt,
Hvad mera lämpligt nu, då hänryckt af min lycka,
Jag mediterar just en hymeneisk sång
Att i Merkurn, härnäst, högtidligt låta trycka,
Till svar på den Sonnett, som står der denna gång?
Fördenskull, Sångens mö! fäst ögat när du målar,
På stjernan som hos oss ger lif åt allt i dag;
Må hennes afbild ses i dina penseldrag,
Och tände sig, på nytt, din eld vid hennes strålar!
Hvad skuggans enslighet i detta kabinett,
Så landtligt grönskande, har ljufhet för mitt sinne!
Dit skall du följa mig, förtjusande Sonnett!
Att läsas om igen, och tryckas i mitt minne.
TIONDE SCENEN.
MONDOR, (ensam.)
Ett hufvud som det der, är svårt att skrufva rätt.
Lucile är skön likväl. — Få se, om den rivalen,
Mamsell Meriadec! ej blir Er till förtret;
Och om hon slutligt ej förför vår Herr Poët,
Till någon trolöshet mot Damen i Journalen.
ELFTE SCENEN.
LUCILE. DORANTE. DAMIS, (som sitter afsides.)
DORANTE.
Vid dessa säkra prof af mina tänkesätt,
Vid denna eld, så nyss för edra fötter svuren,
Men främst vid de behag hos Er, som göra lätt
Att tro min kärlek sann — jag ber Er, gör mig rätt,
Och finn, min Fröken, finn för hvem den varit buren!
Förbättra, som ni bör, det misstag hos Er far,
Som, från ert fria val, mig ensam undantar.
Ni följer deri blott hans viljas rätta mening:
Ty är hans fordran ej, och allt hvarpå han ser,
Att den som får er hand med ömhet älskar er?
Välan: om man blir värd så smickrande förening
Igenom gränslös helgd af en så rättvis lag,
Hvem nånsin var dertill förtjentare än jag?
LUCILE.
Men stod också min far i öfrigt att bevekas,
Hvad hjelper att den eld är sann, som ni mig svär,
Om, från det ögonblick han erfar hvem ni är,
Allt anspråk på min hand Er likafullt förnekas?
DORANTE.
Om bifall af er far, min Fröken, bör ej tvekas.
Men, dyrkade Lucile, ni sjelf, bland deras tal
Som täfla om er hand, — förtro mig — har ert val
Ej skänkt en förmånsrätt åt någon af dem alla?
LUCILE, (visar ett papper, som hon tar fram i detsamma.)
I sanning, om mitt val på någon skulle falla,
Det vore auktorn blott af dessa vers, kanske,
som då...
DORANTE, (blir varse Damis.)
Man hör oss!
LUCILE.
Hvem? ... Åh! Herr de l’Empirée!
Nå, — han förstår ju bäst att dömma deras värde?
(till Damis.)
Stig hit, stig hit, — här är ett vittert mål å färde.
Det angår ett poem, en landtsång, — alltså kom
Och säg oss, var så god, ert omdöme derom.
DORANTE.
Jag räds man gör ej väl att störa Herrar Lärde
I deras vittra lugn. Jag skulle derför tro,
Vi lemna, åt sig sjelf, poeten här i ro,
Och ställa, om Er täcks, vår gång åt annan sida.
DAMIS.
Er omsorg, går för oss, min Herre, alltför vida.
Den största oförrätt begås mot oss kanske,
Då man beröfvar oss hvad vi med tjusning se.
Hur ljuft ett ostördt lugn må vara oss, i grunden,
Och hvilken vinst deraf poetens taflor få,
Så vinner han, för dem, oändligt mer ändå,
I sällskap af det slag som skänks oss denna stunden.
Kort sagdt, jag är tillreds, min Fröken, som ni ser,
Att njuta, när Er täcks, den läsning ni vill göra,
Så långt som möjligt är, med deråt lemnadt öra.
Men om, oaktadt allt, likväl kanhända sker,
Att, mot min föresats, jag hör och fattar illa,
Så skyll, jag ber, mitt fel på de behag hos Er,
Som fått en sådan makt att tankarna förvilla.
LUCILE.
Ert sätt att yttra Er, i verser som poët.
Har vant Er, i ert tal, vid samma artighet.
Der nere i bersån, jag tror vi företaga
Vår läsnings bäst i fred, om Herrarna behaga.
(Damis bjuder henne handen, som hon emottager just i det ögonblick som Dorante äfven bjuder henne sin.)
TOLFTE SCENEN.
DORANTE, (ensam.)
Det der, var det en följd af blotta slumpens makt?
Var det, emellan dem, försåtligt öfverlagdt?
Min misstro, möjligtvis, kan vara blott en irring,
Men den försätter mig i oerhörd förvirring!