Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Metromanien, eller Vers-Vurmen/Första akten
| ← Personerne |
|
Andra akten → |
FÖRSTA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
LISETTE. MONDOR.
MONDOR.
Skönt ställe! vacker bygd! Jag låge gerna stilla
På landet några dar, och helst, förstår du, här,
I samma bo med dig, min vackra dufva lilla;
Men — hedern nekar till hvad kärleken begär,
Och, som en ann Pylad, jag har, kring land och bölja,
En galen vän som rymt, att söka opp och följa.
LISETTE.
En vän?
MONDOR.
På vänskapsprof väl stundom litet knapp,
Som ger mig då och då, väl till och med — ett rapp;
Men, — som af ädelmod jag allt det der förlåter,
Och som, då han ej mer, sen fjorton dars förlopp,
Min ögonfägnad gör, jag måste söka opp,
Och far som en Kurir omkring, att finna åter.
Min Herre, med ett ord. — Du känner honom ej?
LISETTE.
Han heter säger du?
MONDOR.
Han heter Damis.
LISETTE.
Nej.
MONDOR.
Nå så farväl, min skatt!
(Går, men kommer strax tillbaka.)
Mig var likväl förvissadt, —
Men, man har, som man gör, väl ljugit eller gissat,
Att, hos Herr Francaleu,...
LISETTE.
Det är just här.
MONDOR.
Så—å?
Här spelas Komedi? —
LISETTE.
Att ej du är bedragen,
Bevisar den här rol'n, som jag studerar på.
MONDOR.
Och Herrn i huset har en Dotter, — skön som dagen?
LISETTE.
Rätt skön.
MONDOR.
Som kommit hem ur klostret, nyss?
LISETTE.
Ja väl!
MONDOR.
Och frias till, rätt starkt?
LISETTE,
Rätt starkt, och det med skäl.
MONDOR.
Och här är mycke folk?
LISETTE.
Kapténer och Baroner
Slå in, som snöglopp. — Åh! man känner knappt hvarann.
MONDOR.
Man har koncerter, bal och illuminationer?
LISETTE.
Allt sådant.
MONDOR.
Öppet bord, och kräsligt?
LISETTE.
Jo, min sann!
MONDOR.
Der ha vi't. Tack för det. Den upptäckten var härlig,
Och Damis fins hos Er, så sant som jag är ärlig.
LISETTE.
Hur ser han ut? Hans stånd, hans kläder?
MONDOR.
Åh, för hin!
Så ofta som sin rock förändrar han sin mine.
Ty allt som i hans själ hans vittra tankar trängas,
Förvandlar sig, med dem, jemväl physionomin,
Som plär till skiftes då förkortas och förlängas.
Stånd har han ej ännu, och får ej, skall du se.
Det är en man för sig, som långt från all den flärden,
Är hvarken Officer, Jurist, eller Abbé,
Men svettas bålt ändå, är jemt i rörelse,
Och gör, med fasligt bråk, — platt ingenting i verlden.
För öfrigt finner du hvart lynne, hvar gestalt,
Du på theatern sett, hos honom sig förena;
Så att han, riktigt sagdt, för med sig öfverallt,
En liten skådeplats i sin person allena.
Nu är han misantrop, nu skrytare och fjär,
Nu smickrare, nu sträf, nu tankspridd. — Detta sista,
Beskrifver honom bäst af allting; — och se här,
Två öron i behåll ännu: — dem vill jag mista,
Om han ej denna stund, i någon löfgång der,
Spasserar, gapande på kråkorna som skräna,
Och ger i tankarna ej akt på hvart det bär,
Förr än han står till slut i diket, öfver knäna.
LISETTE.
Hå, hå! Jag gissar nu. Hör: är han...låt mig se...
Ej en af det slags folk man kallar för poeter?
MONDOR.
Jo, jo, gunås.
LISETTE.
Här är en sådan.
MONDOR.
Det är han.
LISETTE.
Men Damis, sa’ du nyss, så är det ej han heter.
För öfrigt liknar just beskrifningen, sin man.
MONDOR.
Stor sak. Han tar väl ock hvad namn som förefaller;
Kom, vis mig honom blott.
LISETTE.
Han går der borta just,
I sina griller. — Der! — Gå dit, om du har lust;
Men gå allen: man syns, och jag är rädd för sqvaller.
(Mondor går.)
ANDRA SCENEN.
LISETTE. DORANTE.
LISETTE.
Hvad nu? Dorante hos oss! Dorante?
DORANTE.
Ja, bästa du!
Ett famtag! — Ack jag är så lycklig, så betagen.
Min Gud hvad han har dröjt att klarna, den här dagen!
Men tala då Lisette, lyckönska mig då nu,
Säg för mig, att Lucile är här; att hon är tagen
Ur klostret; — att jag nu, — nu, nu, — om du blott vill, —
Kan snart...förstår du mig?...En kyss!...en till!...en till!
LISETTE.
Men är ni verkligt klok?
DORANTE.
Hur då?
LISETTE.
Min Gud, besinna,
Om Herrn fick se Er här! Tänk sjelf hur det går an
Att komma, som ni gör, i huset hos en man,
Hvars hat emot er far bör vara lätt att finna,
Sen de, i sju års tid, processat med hvaran.
DORANTE.
Bah! känner han mig då? och jag har haft den ära,
Att nånsin vara sedd, på afstånd eller nära?
Jag såg en öppen port, och gick dit in...
LISETTE.
Hör på!
Var sju gånger så kär, sju gånger så förslagen;
Ja, fast Lucile med oss förente sig också,
Jag räds ni blir ändå om hennes hand bedragen,
Och ser ej rimligt sätt, för Er att henne få.
DORANTE.
Jag ser nog jag. Min far är billig på det hela.
Jag är hans enda barn, och envis, — när jag bör.
Jag vill: Han får väl lof han också. Annars hör!
Jag är beskedlig son, — har seder, — kan ej fela
I vördnad mot min far; — men jag gör mer, — jag dör.
LISETTE,
Men hans Process, om den...
DORANTE.
Processen får ta ända,
Han skall ge efter allt, det gamla skall bli glömdt:
Kort sagdt, Herr Francaleu har vunnit; — Jag har dömt.
LISETTE.
Men om er far gör jäf mot domen?
DORANTE.
Kan ej hända.
LISETTE.
Men om, likväl...
DORANTE.
Min Gud, gör slut på dina men!
LISETTE.
Men ha vi ej en far att fråga, utom den?
Och om ej vår går in i allting?
DORANTE.
Ingen fara!
LISETTE.
Men gubben, tro mig det, är stel.
DORANTE.
Låt honom vara.
LISETTE.
Men om han valt en måg?
DORANTE.
Så ger han den godag.
LISETTE.
Lucile är ett parti.....
DORANTE.
För henne passar jag.
LISETTE.
Tvåhundra tusen francs...
DORANTE.
Väl! Jag har likså mycke.
LISETTE.
Men vet ni, om ni är...
DORANTE.
Hvad då?
LISETTE.
I hennes tycke?
Om hon kan älska Er?
DORANTE.
I himlens namn, håll opp!
Tag hellre bort mitt lif, än du tar bort mitt hopp.
LISETTE.
Men huru mången gång har jag ej sagt Er redan,
Det är en känslolös, som vet ej högre lott,
Än tråka fram sin dag i ostörd hvila blott,
Och som bekymrar sig om ej det minsta sedan;
En snöbild, utan lif, en kall och släpig själ,
Af kärlek aldrig rörd, ur stånd att den betala,
Som älskar blott sig sjelf, sitt mak, och ville väl
Bli äfven mödan qvitt att tänka och att tala;
Kort sagdt, som all sin tid ej vetat hvad det är,
Så lång som dagen räckt, ifrån den stund han randas,
Att ha ett syftemål, en omsorg, ett begär,
Besvärad nog, min sann, att vara till och andas!
Och hon, — det ville ni, — skall nog förändra sig,
Att bli på en gång kär, begynna en intrig,
Ge möten, skicka bud, få bref, och dem besvara?
Fy då! ni ser väl in, hvad bråk det skulle vara.
Ni sjelf, tänk efter blott, om, sen en månads tid,
Er kärlek lemnat Er en enda timmas frid,
Och om ni ens haft ro att äta, eller sofva;
Och det är, hos vårt kön, väl värre, vill jag lofva.
DORANTE.
Nå men till slut ändå, låt höra hvar jag står.
LISETTE.
Hon tycker fasligt om de ömma vers hon får,
Som skrifvas af er vän, och ni plär öfverlemna.
Jag passar nu på stund att Er som auktor nämna,
Och att ni skrifvit dem för henne. — Ni förstår...
DORANTE.
Hvem jag? det vore ju att ljuga plumpt!
LISETTE.
Må vara.
Jag ljuger, om så är; men väcker, som ni ser,
Hos liknöjdheten sjelf ett välbehag för Er.
DORANTE.
Förträffligt! till mitt mål, så långt är jag då hunnen!
Lucile vet ingenting om all min kärlek än!
Men hvarför ej ett ord i verserna om den?
Det hade varit lätt att ge dem, bör det tyckas,
En vändning, någon rad, ett fint och lyckligt drag,
Som röjt så oförmärkt att älskarn — vore jag !
Var viss, Lisette, att det, — det hade skolat lyckas.
LISETTE.
Var viss att det, tvertom, skämt bort allting för Er.
En skönhet som är kall, är gerna sträng tillika;
Hon såras af en eld som hon för tydligt ser,
Och kan, med varsam konst, blott föras att ge vika.
Lucile är verkligt kär i verserna hon fått.
För allting älskar hon Idyllen och Eklogen,
Och tänker, dagen lång, på intet, utom blott
På ett arkadiskt lifs oändligt sälla lott,
På herdar, sittande vid källorna i skogen,
Med piporna i mun, och kransar om sitt hår,
En hvar bredvid sin vän, och mellan sina får,
Med hvilka, — det förstås — han sjelf är lika trogen.
Det der, med allt sitt pjåk, går dock till hjertat fram;
Det mins hon, älskar hon, och vurmar hundra gånger
Om idel blomsterfält, och idel spaka lam,
Herdinnors lätta dans och herdars ömma sånger.
Ju mer hon rörts deraf, ju mer jag blifvit stärkt
I hopp att gå i land med det förslag jag fattat,
Att vända kärleken hos henne oförmärkt,
Från sjelfva arbetet, på den som det författat.
DORANTE.
Till lycka är det just en ny Eklog också,
Som Damis här hos Er i dag studerar på.
LISETTE.
Hvem? Damis?
DORANTE.
Ja Lisett, det är just han som skrifvit,
Det lapprit alltihop som så beundradt blifvit.
Hans möte, här hos Er, var oförtänkt min sann.
LISETTE.
Hvem? han som kallar sig de l’Empirée?
DORANTE.
Just han.
Bekant jemväl hos oss, min far har läst som andra,
Hans vers, — och finner fel med skickelsen deri,
Att ej min mor födt fram ett lika stort genie.
LISETTE.
Till fjälls med hans Eklog!
DORANTE.
Dit må den gerna vandra,
Ett lån af sådant slag, i sanning, hedrar ej.
LISETTE.
Hör på! Herr Francaleu har aldrig sett Er?
DORANTE.
Nej.
LISETTE.
Låt presentera Er för honom. Endast akta
Att ej ert namn blir kändt. Som snart förmärkas lär,
Är kärleken till vers familje-sjukdom här.
Dem älska, så väl far som dotter, — och betrakta
Er vän, i denna konst, som en gudomlig man.
Af honom skall ni visst med fördel föras an.
DORANTE.
Ett skäl till mitt besök jag likväl borde nämna.
LISETTE.
Rätt sagdt. Och detta skäl Theatern bäst kan lemna.
Säg, att ni röjt hos Er en faslig lust derför.
Emottag någon rôle som Er nödvändig gör.
Oss felar en aktör som dött i dessa dagar,
Och vi ha utom dess, missräknat oss på två.
DORANTE.
Godt, godt. Jag spelar strax hvad rôle som man behagar.
LISETTE.
Förträffligt! det går bra.
DORANTE.
Gå, Damis kommer.
TREDJE SCENEN.
DORANTE. DAMIS.
DAMIS, (skrifvande i sin plånbok.)
Så!
Det kallar jag en vers!
DORANTE.
Hör, Damis!
(Damis fortfar att ej ge akt på Dorante. Dorante håller honom qvar.)
Vänta då!
DAMIS.
Förskräckligt! Ej en rad som ges mig tid att göra,
För folk som stöta till, och stoja kring mitt öra!
Förgäfves långt från dem jag smyger mina fjät,
Jag hittar på ett ord, — du syns, — jag tappar det,
Och ingenting blir gjordt.
DORANTE.
Behöfs ej heller mera.
Min kärlek, från i dag, med prosan hjelper sig.
Ej att jag icke vet att, som sig bör, värdera
Den möda som du haft, och har, just nu, för mig;
Det gör mig ondt om den.
DAMIS.
Åh! det bekymret spara.
Jag vet, för mina vers, nog lägenhet ändå.
Och jag har någon, jag, att ge dem åt, också.
DORANTE.
Du är då kär, du ock?
DAMIS.
Hur kan det annat vara?
Geniet består, hos oss, i själens känslighet.
Man är, förrn man blir kär, ej verkligt stor poët.
Och snillet lågar ej förrn hjertat börjat brinna.
DORANTE.
(afsides.) (högt.)
Förmodligt min rival! — Nå, hvem är din herdinna?
DAMIS.
Du har för mig ännu ej röjt hvem som är din;
Finn godt, på lika sätt, att jag förtiger min.
DORANTE.
Min Herres lott likväl, är säkert....
DAMIS.
Afundsvärdig!
DORANTE.
För mig har lyckan ej, ty värr, stått lika färdig.
Men nu till någon ting mer gladt. Du kan väl, hör —
Hos Herrn i huset här, ge ut mig för Aktör?
Jag tror jag har talang, och ville verkligt pröfva,
Hur långt den kunde gå, om jag den finge öfva.
DAMIS.
Rätt bra. Det är en tjenst som jag med nöje gör;
Kom bara.
DORANTE.
Men mitt namn kan skada.
DAMIS.
Det bör döljas.
Nog af, du är min vän: här, är den titeln god.
Blott lyd mitt råd, och hör hans vers med tålamod;
Ty vare sagdt förut, du skall med dem förföljas.
Det är en redlig man, en ståtlig karakter,
God far, god patriot, god vän, — kort, intet fattas:
Åt menskligheten dock, ehur förtjent man är,
Med något svaghetsfel förmodligt måste skattas;
Att rimma, det är hans. Lägg till den löjlighet,
Att först, vid femti år, befinna sig poët.
Så vida detta namn må brukas om en klåda
Att smida usla vers, som synda, himlen vet,
Mot rim och mot räson, med lika brist på båda.
Och som det platta gror i ömnighet, gunås,
Så sätter han ej gräns för ifvern att författa.
Han är väl alltid sjelf den första, det förstås,
Att le åt sina rim, och be oss andra skratta:
Förställning! Auktorn röjs; han kan ej dölja den;
Hvad nyss förut var läst, det läses om igen,
Och gör man blott en mine att vissa ord behaga,
Då blir han rent besatt, står opp, får i sin man,
Och rystar honom så, i glädjen, af och an,
Att han, till slut, jemväl en afskrift måste taga.
DORANTE.
Hå! jag är dugtig, jag, att vers och prose fördraga.
Beröm skall fås af mig så mycket han vill ha,
Och skullror har jag med, som tåla rystas bra.
DAMIS.
Mig trycker bördan tungt: Jag tillstår att jag svigtar.
DORANTE.
Jag vet, i sådant fall, ej hvad som dig förpligtar
Att stanna qvar.
DAMIS.
Det är, för öfrigt, roligt här.
Hvem kommer? — Gubben sjelf! — Fördömdt! nu åter der!
Så snart han syns, gunås, då vet jag hvad det gäller!
En rysning griper mig, när jag mig föreställer
Den satans pappers-bunt som står ur fickan ut,
Och som, hur talet vänds, ändå skall fram till slut.
FJERDE SCENEN.
DAMIS. DORANTE. FRANCALEU.
FRANCALEU, (till Damis.)
Förbannadt! har ni trott att sådant skulle hända?
Till fanners är min pjes, Theatern öfverända,
Och alltihop förbi.
DAMIS.
Rätt ledsamt.
FRANCALEU.
Ja vet Gud!
Far, Morbror, Älskare, ge alla återbud.
En sjuk, en hindrad, en har Gud behagat kalla.
Tre rôler i min Pjes, som alltså felas alla!
Man tar sin tid rätt väl.
DAMIS.
I sanning, illa gjordt;
Och helst, af den som dog, rätt litet att förmoda.
De tre Aktörerna för öfrigt voro goda,
Och det var skada just att de ej höllo fort.
FRANCALEU.
Var skada? hvilken köld! vet ni, när jag förtretas,
Att jag blir rasande fullkomligt, om jag då
Ej ser att annat folk blir rasande också.
DAMIS.
Man är, när man vet råd, ej lika snar att retas.
De begge gamlas rôle är kort. De första två
Som komma på besök, gå an för den. — Ej så?
FRANCALEU.
Men älskarn?
DAMIS, (i det han presenterar Dorante.)
Kan min vän fullkomligt föreställa.
DORANTE.
Med nöje! — Om så är att anbudet får gälla.
FRANCALEU.
Ett verkligt vänskapsprof, som mig förbunden gör!
Ni ser förträffligt ut att älskarns rôle bestrida.
Men, — älskarn kommer här att mycken hårdhet lida,
Och det är Herrn, kanske, ej van vid, räds jag för.
Man bör, att ge sitt spel fullkomlighet och värma,
Ha pröfvat stundom sjelf de känslor man vill härma.
DAMIS.
Åh! deri går han långt, var trygg på mina ord.
Den rôle han tar emot, är just för honom gjord.
(med en ton af ironisk medömkan.)
I hårda bojors tvång den stackarn sig befinner,
Han älskar utan hopp en känslolös; han dör
Af kärlek, — men försmådd och obelönt derför,
Och törs ej yppa ens den eld hvaraf han brinner:
(med bittert löje.)
Så att han bara qväljs och suckar, han ännu,
Då kanske just en ann, ett lyckligt försteg vinner,
Och gör, — förrn han vet af — den sköna till sin fru.
DORANTE, (harmsen och med tillämpning.)
Jag har — jag tillstår det — haft motgång att fördraga,
Och ser väl in, hur högt min lott är att beklaga.
FRANCALEU.
Dess bättre! ganska bra! just efter önskan! — kom!
Ni skall få roligt här, försäkrar jag Er om.
FEMTE SCENEN.
DAMIS.
Mig tycks — långt sen han gått — han har ännu mig fången!
Men lyckligtvis för mig, hans nya bryderi
Utur min bödels hand förlöste mig den gången....
(blir varse Francaleu som kommer tillbaka.)
O himmel! nytt försåt som jag är fastnad i!
SJETTE SCENEN.
DAMIS. FRANCALEU.
FRANCALEU.
En sak som glömdes bort; men tig, ty den bör döljas —
Nu har jag något Nytt, att åter bjuda på:
En Pjes ... Sex akter lång ... nyss gjord kan ni förstå.
Rim och räson, i den, just ej så noga följas;
Dess bättre skrattar man; — och skratta skall ni få!
SJUNDE SCENEN.
DAMIS.
Förgörarn! — hundra mil behöfvas oss emellan!
Må han, på sina gods, i rim begrafva sig;
Men längst opp i Bretagne, der skall han söka mig,
Om han skall lyckas i att mer få mig i fällan.
Ja, längst opp i Bretagne, der är den sälla strand,
Der kärlek väntar mig med upptänd fackla redan,
Och dit min själ förut ställt flykten, länge sedan.
Dit skyndom, flygom dit, att knyta der ett band
Af dessa lyckliga, af dessa sällan sporda,
Som snillet har begynt och ögat skall fullborda!
Ja, det är gjordt: jag far. —
ÅTTONDE SCENEN.
DAMIS. MONDOR.
MONDOR, (med ett bref i handen.)
Nå! ändtlig har jag Er.
Sen jag, i åtta dygn, på alla kända platser,
Har sökt Er i Paris, qvarter ifrån qvarter,
Beständigt fruktande den följd jag förutser
Af era vanliga sublima spekulatser.
I synnerhet, vet Gud, var jag förskräckligt rädd,
att, då ni sökt ett rim i skyn, vid vattnets brädd,
Ni låtit Er, kanske, af fotens misstag, föra
Till någon inpromtu, som ni ej ville göra.
DAMIS, (för sig sjelf, sedan han läst brefvet som Mondor lemnat honom.)
Godt! Jag blir qvar. Det här kom just i lagom stund.
MONDOR, (stöter på honom, för att göra sig bemärkt.)
Men, Herre, dröm en gång er långa dröm tillända.
Min själ om annars ej, en vacker dag, tör hända...
DAMIS.
Och du, en vacker dag, skall du ej hålla mund?
MONDOR.
Till skyldig tjenst i det! Ett litet bihang bara.
Det var, så blef mig sagdt, just här ni skulle vara.
Jag kommer; frågar allt som ser mig mänskligt ut:
Ej en som hört ert namn! Så att jag nu, till slut,
Att löpa felt om Er, stod verkligt just i fara,
Så framt ni sjelf ej täckts, på sätt som ändtlig sker,
I välbekant gestalt, skenbarligt visa Er.
DAMIS.
Jag är beundrad här, och ganska känd af alla;
Men du har kallat mig, helt visst, för Damis, du.
MONDOR.
Hur annars ville ni att jag Er skulle kalla?
DAMIS.
Så heter jag ej mer.
MONDOR.
Hur heter ni då nu?
DAMIS.
Det namn oss födseln gaf är sällan värdt att bära.
Man går ej långt med det till ryktbarhet och ära.
Derför är också bruk att låna, som du sett,
Sitt namn af något gods, och annars, dikta ett.
MONDOR.
Hvad namn har ni då valt att göra oförgätligt?
DAMIS.
De l’Empirée.
MONDOR.
Vasstre! hvad ni har råkat bli,
En stor possessionat! Det godset är omätligt,
Och ni fördjupar Er också rätt bra deri.
Nå, lycka till, Hans Nåd! Men medan ert genie
Der oppe gör sin tour att ägorna beskåda,
Låt kroppen följas här, af mig, det vill jag råda.
DAMIS.
Och tror du att en man af ryktbarhet, som jag,
Får lefva som han vill, och följa sitt behag?
Auktorers lott, min vän, är med de skönas lika:
En hvar vill äga oss. Och hur man står emot,
För någon måste man likväl ibland ge vika.
Jag kom just hem, en qväll, på vanligt sätt till fot,
När, på en gång, en vagn som bullrar vid mitt öra,
Står still. Man ropar mig. Jag stiger opp i den.
Men när jag talar om att stiga ut igen,
Då gör man mig process; befaller kusken köra;
Och, under full disput, som förs med liflighet,
Ett blankt beslagit spann af lätta, raska fålar,
För bort mig, ända hit, förr än jag ordet vet,
Der jag, sen åtta dar, vid goda bord och bålar,
Mår väl, och gör mig glad ... af lutter höflighet.
MONDOR.
Men vet ni, under det spektaklet, promenaden,
Och bordets nöjen här till skiftes äga Er,
Att Lyckan, som det der med svartsjukt öga ser,
Har gjort Er deremot ett litet spratt i staden?
Er Far-Bror från Toulouse...
DAMIS.
Nå väl?
MONDOR.
Herr Baliveau...
DAMIS.
Än sen?
MONDOR.
Är i Paris.
DAMIS.
Låt honom vara då!
MONDOR.
Men när han söker Er, och när ni ej blir funnen?
DAMIS.
Nå ja, då ser han väl att ... att jag är försvunnen!
MONDOR.
Min Gud hvad liknöjdhet! och hvilka svar ni ger!
Men fins då någon sak af större vigt för Er?
En Far-Bror, bottenrik och gammal ren tillika,
Som utvalt Er till son, förklarat Er derför,
Men finner allt sitt hopp om Er, beständigt svika,
Och ångrar, stund från stund, det goda han Er gör!
Betänk det der. Ni vet, att han, med sitt humör,
Ser an, som flärd och dunst, hvad man om snille pratar;
Att, dugtig Embetsman, det vill han ni skall bli,
Och ger, med tillstånd sagdt, hin håle ert genie,
Och edra satans vers, som han af hjertat hatar.
Ren har han hållit oss, i fyra runda år,
Med kostnad i Paris, att der studera lagen,
Nu smickrar han sig visst att graden snart är tagen,
Och kommer hemligt sjelf att veta hur det går.
Betänk hvad storm här blir, — och hur den gamla bloden
Skall koka, när han ser att ni, i stort och smått,
Som frukt af all hans vård, kan visa honom blott
En bundt med Skalde-Bref och ett par dussin Oden!
Ack, Herre, räds en gång, om ni ert bästa vet,
Hans harm och sidsta hämd: en slutlig arflöshet!
Jag nämner detta ord med rysning och med smärta,
Och ni är hård som sten, om det ej rör ert hjerta.
DAMIS, (lemnar kallsinnigt ett papper till Mondor.)
Spring, med det här, sök opp Merkurens Redaktör
Och ge’n det.
MONDOR, (skakar på hufvudet.)
Några vers igen!
DAMIS.
Håll mun, Munschör,
Och gå blott.
MONDOR.
Härlig frukt af all min vishets-lära.
DAMIS.
Värd Lärarn.
MONDOR.
Men er vinst af detta papper?
DAMIS.
Ära!
MONDOR, (skakar ännu mer på hufvudet.)
Godt! — Ära!
DAMIS.
Drömmer jag kanske?
MONDOR.
Det räds jag för.
Jag ser ej ära i, och minst hur hon kan gilla,
När man, som ni, gör skuld, att den betalas illa.
DAMIS.
Hjelp himmel, hvad en dräng, som afklär sin natur.
Och spelar moralist, är för ett löjligt djur!
MONDOR.
Rätt bra. Det der är lätt att säga, när man rymmer,
Och lemnar alltihop att gå, som ödet vill.
Ni har allt nöje, ni, och jag har allt bekymmer,
Jag Er på halsen har, och era björnar till!
Hvem tar emot dem? Jag. Hvem afhör dem? Hvem svarar,
Och lofvar, gång från gång, betalning nästa dag?
Och lånar då tvertom, å nyo? — Åter jag!
Men den der komedin för länge redan varar;
Min heder med min tjenst ej mer förlikas kan,
Och Herrn täcks se sig om att finna någon an,
Som står för allt, och Herrn förargelsen besparar
Att jagas, hvar minut, af någon fordrings man.
För min del är jag trött att ljuga för oss båda.
Min rôle är slut i dag. Nu lyster mig att skåda,
När köpman, hyrkusk, värd, traktör och skräddare,
På en gång stöta till, hur Herrn sig vill bete,
Och hvar betalningen skall då igen bli lånad.
DAMIS.
Du tar väl hem med dig, Merkurn för denna månad,
Förstår du?
MONDOR.
Finn för godt, att jag med mig också,
Tar allt det folket hem, som nämdes nyss.
DAMIS.
Rätt gerna.
MONDOR.
Ni skämtar.
DAMIS.
Nej.
MONDOR.
Rätt bra.
DAMIS.
Jag väntar dem. Gå, gå.
MONDOR, (låtsande att gå.)
Nå, efter ni så vill, det nöjet skall ni få.
DAMIS.
Och du, få det att se, med hur tillfredsstäldt sinne
En hvar skall lemna mig.
MONDOR.
Betalar ni?
DAMIS.
Helt visst.
MONDOR.
I hvad slags mynt?
DAMIS.
Allt nog; derom blir ingen tvist.
MONDOR, (för sig sjelf.)
Besitta! skulle han ha verkligt pengar inne?
DAMIS.
Låt se nu först hvad skuld på nytt kan vara gjord.
MONDOR, (för sig sjelf.)
För fan! det lär mig det, att väga mina ord.
DAMIS.
Till Köpman?
MONDOR.
Som jag ser af räkningen han skrifver,
Ett hundra tretti francs.
DAMIS.
Till Skräddarn?
MONDOR.
Sexti livres.
DAMIS.
Till Sömmerska, Frisör och Hyrkusk?
MONDOR.
Sjutti-två.
DAMIS.
Till Spisvärd?
MONDOR.
Hundra jemt.
DAMIS.
Och dig?
MONDOR, (bockar sig.)
Bevars väl!
DAMIS.
Nå?
Hur mycket?
MONDOR, (bockar sig ännu djupare.)
Hå bevars!
DAMIS.
Nå gör på grälet ända,
Och säg min skuld hos dig. Nå?
MONDOR.
Herrn är allt för god:
Jag väntar väl.
DAMIS.
Men jag, jag har ej tålamod.
MONDOR.
Herrn täcktes öfverse och till det bästa vända,
Om jag, med något ord, har felat i respekt.
Men hvad som redan händt, — att tala, oförtäckt —
Gafs klent begrepp, gunås, om hvad som skulle hända.
DAMIS.
Sätt, att jag står hos dig i hundra plåtars skuld:
(Det, eller litet mer, gör lika som du finner.)
Vi dela med hvarann, de Prisen som jag vinner;
Och dela, jemt om jemt, i silfver som i guld.
Nå?
MONDOR, (förvånad.)
Prisen?
DAMIS.
Prisen ja, — som af Nationen gifvas,
Uti Paris, Rouen, Marseille, Toulouse, i år,
Åt den hvars skaldeprof är bäst af dem som skrifvas.
Jag täflar öfverallt, och segern, — den är vår!
MONDOR
Så att Paris alltså betalar Spisqvarteret;
Marseille det som Bankörn har lemnat oss förut;
Rouen er Sömmerska, och Mästarn på klaveret;
Toulouse er Hårfrisör, och Fan min lön till slut!
DAMIS.
Du tviflar, svaga själ! och i din feghet vågar...
MONDOR.
Bevars! jag är väl klok: jag tviflar ej, jag frågar,
Om Herrn kanske ändå ej skulle sörja för
Ett bättre hypotek, åt husvärd och traktör?
DAMIS.
Väl! jag har ett för dem, som ej i visshet felar,
Det bästa, ädlaste, som nånsin gifvits än:
Theatern i Paris min pjes i afton spelar;
Min hemlighet är gömd, och ingen känner den,
Förutan en Aktör, och du, och en min vän.
Läs! nyheten derom i detta bref förvaras.
Mitt snille denna dag Europa uppenbaras.
Odödlighetens väg mig öppnas. Hvilken dag!
Hvad den för mig, min vän, har storhet och behag!
MONDOR, (afsides.)
Jag blir befängd.
DAMIS.
Än mer: en seger, lofvar tvenne.
En flicka, rar i vett, sublim, gudomlig...
MONDOR.
Nå!
En flicka, med ett ord, som alla: — sedan då?
DAMIS.
I dag med lagrar krönt; i morgon gift med henne!
MONDOR.
Ni är, uppriktigt sagdt, en ojemförlig man.
Pjes — Priser — Giftermål! — och på den hufvudgärden,
Beger ni Er till ro, med bästa lugn i verlden!
Men fruktar ni ej för — hvad möjligt hända kan —
Att, från er ljufva dröm, bli väckt, ni som en ann,
På obehagligt sätt, af hvisslarns stygga pipa?
DAMIS.
Gå. Min belägenhet är svår, bör du begripa.
Jag har behof, i dag, att litet skonad bli.
En pjes af mig som ges; en som jag spelar i;
En lofvad, och hvarom mitt löfte ej får svika: —
Mitt hufvud går omkring, och krafterna ge vika.
En spänning af geni, så brydsam och så lång,
Gör fyllest...
MONDOR.
Att kanske förlora, på en gång,
Ett vackert arf, sitt lugn, och mycken tid tillika!