David Copperfield/Del II/Kapitel 01

←  Tommy Traddles

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Mr Micawbers utmaningshandske

Jag besöker åter Steerforth i hans hem  →

FÖRSTA KAPITLET.
Mr Micawbers utmaningshandske.

Intill den dag kom, då jag skulle undfägna mina återfunna gamla vänner, levde jag huvudsakligen på Dora och kaffe. Under mitt kärlekskranka tillstånd avtog min matlust, och jag gladde mig däröver, ty det förekom mig som om det varit en trolöshet mot Dora att känna en naturlig åtrå efter min middag. De promenader, jag företog, hade icke heller de vanliga följderna för min matlust, eftersom den svikna förhoppningen motverkade friska luftens inflytande. Jag hyser dessutom ett visst, på en under detta skede av mitt liv förvärvad bitter erfarenhet grundat tvivel om att en sund njutning av animalisk föda kan fritt utveckla sig hos någon mänsklig varelse, som ständigt plågas av för trånga stövlar. Jag tror att det är nödvändigt att extremiteterna få lugn och ro för att magen skall kunna arbeta med tillbörlig kraft.

Jag upprepade icke mina förra omfattande förberedelser i anledning av denna lilla enskilda tillställning, utan köpte endast ett par flundror, en liten fårstek och en duvpastej. Vid min första blyga hänsyftning på tillagningen av fisken och lammsteken gjorde mrs Crupp uppror och utbrast i känslan av sårad värdighet:

»Nej, nej, sir! Ni kan aldrig vilja be mig om något sådant, ty ni känner mig för väl för att tro mig i stånd att åtaga mig något som jag inte kan utföra med full tillfredsställelse för mina känslor!»

Slutligen ingingo vi likväl den överenskommelsen, att mrs Crupp skulle utföra detta konststycke med det villkor, att jag i fjorton dagar därefter skulle äta ute.

Och här torde jag böra tillägga, att det jag led av mrs Crupp, på grund av det tyranniska välde hon hade förvärvat sig över mig, var rent av förskräckligt. Jag har aldrig varit så rädd för någon människa. Om allt möjligt gjorde vi en överenskommelse. Visade jag någon tveksamhet, så ansattes hon genast av den där sällsamma krämpan, som ständigt låg i bakhåll i hennes nervsystem, färdig att vid första vink kasta sig över hennes livsorgan. Om jag efter ett halvt dussin onyttiga, blygsamma ryckningar ringde litet otåligt på klockan och hon sedan slutligen kom — vilket likväl för ingen del var att lita på — visade hon sig med en förebrående min, sjönk andlös ned på en stol bredvid dörren, lade handen på sitt nankinsbröst och blev så illamående, att jag var glad över att med varje uppoffring av konjak eller vad annat som helst kunna bli av med henne. Om jag gjorde invändningar mot att min säng bäddades klockan fem på eftermiddagen — vilket jag verkligen ännu anser vara allt annat än behagligt — var en rörelse av handen mot samma nankinsplats för sårad känslighet tillräcklig för att få mig att framstamma en ursäkt. Kort sagt, jag skulle ha på ett hederligt sätt gjort vad som helst hellre än att på något sätt såra mrs Crupp, och hon var mitt livs skräck och plågoande.

Jag föredrog att köpa ett begagnat serveringsbord framför att åter hyra den flinke unge mannen, mot vilken jag hade fattat en fördom, emedan jag en söndagsförmiddag hade mött honom i Strand med en väst, som jag hade saknat sedan sist. Den unga flickan blev däremot åter antagen, men på det villkor, att hon skulle bära in rätterna och därefter begiva sig ut i den yttre förstugan, där en vana att draga väder genom näsan, som hon hade förvärvat sig, skulle gå förlorad för gästerna och där det skulle bli henne en fysisk omöjlighet att trampa på tallrikarna.

Sedan jag anskaffat materialierna till en bål punsch, som skulle bryggas av mr Micawber, samt till mrs Micawbers tjänst en flaska luktvatten, två vaxljus, ett knappnålsbrev och en nåldyna för mitt toalettbord; sedan jag därjämte hade för mrs Micawbers bekvämlighet låtit tända en brasa i min sängkammare och själv dukat middagsbordet, avvaktade jag utgången med lugn.

Vid den utsatta tiden anlände mina tre gäster tillsammans — mr Micawber med större kragar än vanligt och ett nytt lornjettband, mrs Micawber med sin mössa i en ljusbrun papperspåse, och Traddles bärande påsen och med mrs Micawber under armen. De tyckte allesammans mycket om min bostad. Då jag hade fört mrs Micawber in i mitt toalettrum och hon hade sett i vilken grad det var inrättat åt henne, råkade hon i en sådan förtjusning, att hon ropade på mr Micawber att komma in och se.

»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber, »det är riktigt överdådigt. Detta sätt att leva påminner mig om en tid då jag befann mig i det ogifta ståndet och mrs Micawber ännu icke hade blivit uppmanad att binda sig vid Hymens altar.»

»Han menar, uppmanad av honom, mr Copperfield», sade mrs Micawber skälmaktigt. »Han kan inte svara för andra.»

»Min söta vän», sade mr Micawber med plötsligt allvar, »jag vill visst inte svara för andra. Jag vet alltför väl att du, då du av ödets outgrundliga beslut förbehölls åt mig, möjligen förbehölls åt en person, som var bestämd att efter långvarig strid omsider falla ett offer för pekuniära förlägenheter av invecklad natur. Jag fattar din hänsyftning, min älskling. Jag hör den med sorg, men jag kan bära den.»

»Micawber!» utbrast mrs Micawber med tårar. »Har jag väl gjort mig förtjänt av detta? Jag, som aldrig har övergivit och som aldrig ska överge dig!»

»Min älskling», sade mr Micawber djupt rörd, »förlåt, och vår gamle beprövade vän, Copperfield, ska också, därom är jag övertygad, förlåta den ögonblickliga sönderslitningen av ett sårat sinne, som blivit retligt genom en helt nyligen inträffad sammanstötning med en maktens lejda hantlangare — med andra ord, med en vid vattenverket anställd brutal väderhane — och ska beklaga, men icke fördöma dess häftiga utbrott.»

Mr Micawber omfamnade därefter mrs Micawber och tryckte min hand, lämnande åt mig att av denna avbrutna hänsyftning draga den slutsats, att den för hushållet nödiga vattentillförseln denna eftermiddag hade blivit honom avskuren, emedan han icke hade betalt vattenavgiften till bolaget.

För att avleda mr Micawbers tankar från detta bedrövliga ämne underrättade jag honom om att jag litade på hans bistånd vid tillagningen av en bål punsch och förde honom fram till citronerna. Hans modstulenhet, för att icke säga förtvivlan, försvann ögonblickligen. Jag har aldrig sett någon människa röra sig med ett sådant välbehag mellan doften av citronskal och socker, lukten av brinnande rom och ångan av kokande vatten, som mr Micawber gjorde det denna eftermiddag. Det var rent av underbart att se hans ansikte skina emot oss genom ett lätt moln av dessa angenäma dunster, under det han rörde och blandade och smakade och såg ut som om han, i stället för att tillaga punsch, hade grundlagt en förmögenhet åt sin familj ända till senaste eftervärld. Vad mrs Micawber angår, vet jag icke om det var en verkan av mössan, luktvattnet, knappnålarna, brasan eller vaxljusen, men då hon trädde ut ur min sängkammare, såg hon jämförelsevis bra ut, och lärkan har aldrig varit gladare och livligare än denna förträffliga kvinna.

Jag förmodar — jag vågade aldrig fråga därom, men jag förmodar — att mrs Crupp hade fått ett anfall av sin sjukdom sedan flundrorna blivit stekta, eftersom vi, sedan denna rätt blivit förtärd, helt och hållet kommo till korta. Lammsteken sattes fram, mycket röd invändigt och mycket blek utvändigt och dessutom beströdd med en främmande substans av en grusig natur, som om den hade fallit i den märkvärdiga köksspisens aska. Men vi voro icke i stånd att sluta oss till denna omständighet av såsen, eftersom den unga flickan hade spillt ut alltsammans i trappan, där den sedan, i parentes sagt, låg kvar i en lång strimma, till dess den nöttes bort. Duvpastejen var icke dålig, men var en svekfull pastej, i det skorpan, frenologiskt talat, liknade ett mycket lovande, men föga hållande huvud: full av knölar och bulor, men med ingenting vidare under. Kort sagt, kalaset var till den grad misslyckat, att jag skulle ha känt mig helt olycklig — över misslyckandet, menar jag, ty jag var alltid olycklig över Dora — om jag icke hade blivit lättad genom mitt sällskaps stora godlynthet och ett ljust infall av mr Micawber.

»Min hederlige vän Copperfield», sade mr Micawber, »olyckshändelser inträffa även i de bäst ordnade familjer, och i familjer, som icke styras av det allt genomträngande inflytande, som helgar, under det det förädlar den — den — kort sagt, av kvinnans inflytande, uti hennes upphöjda egenskap av maka, kunna de med säkerhet förväntas och måste bäras med filosofiskt lugn. Om ni tillåter mig taga mig friheten att anmärka, att det gives få ätbara saker som i sitt slag äro bättre än en pepprad och saltad kotlett, och att jag tror att vi med en liten arbetsfördelning skulle kunna skaffa oss en god sådan, ifall den unga tjänande personen kunde anskaffa ett halster, så ville jag hemställa till er, om vi inte med lätthet kunde avhjälpa denna lilla förtretlighet.»

Uti skafferiet hängde ett halster, varpå mina skinkskivor brukade bräckas till frukost. Vi fingo in det i en hast och började genast att verkställa mr Micawbers förslag. Arbetsfördelningen, varpå han hade häntytt, var denna: Traddles skar lammsteken i skivor, mr Micawber (som var en mästare i alla sådana saker) betäckte dem med peppar, senap och salt; jag lade dem på halstret, vände dem med en gaffel och tog av dem under mr Micawbers ledning, medan mrs Micawber värmde och ständigt omrörde champinjonsås i en liten panna. Då vi hade fått tillräckligt många skivor färdiga för att taga itu med dem, grepo vi verket an, med ärmarna ännu uppvikta över handlederna, medan flera dylika skivor fräste och puttrade över elden och medan vår uppmärksamhet delades mellan kotletterna på våra tallrikar och dem som höllo på att tillagas.

Antingen det nu var det nya i denna matlagning, dess förträfflighet, den därmed förenade brådskan, det oupphörliga uppspringandet för att se om maten och det lika oupphörliga nedsittandet för att förtära den, då de möra skivorna kommo heta och fräsande från halstret, eller det var därför att vi allesammans hade så mycket att göra, blevo så stekta av elden och hade så roligt, säkert är, att vi mitt under detta glada stoj och denna frestande doft förtärde steken ända till benet. Min egen matlust kom tillbaka som genom ett underverk. Jag blygs att omtala det, men jag tror verkligen att jag glömde Dora för en liten stund. Jag är övertygad att mr och mrs Micawber icke hade kunnat njuta av festen mera, om de hade sålt en hel säng för att åstadkomma den. Traddles skrattade under hela tiden lika hjärtligt som han åt och arbetade, och detsamma gjorde vi alla i korus, och jag vågar påstå, att aldrig något kalas lyckats bättre.

Bäst som vår munterhet hade nått sin höjdpunkt och medan var och en hade brått med sitt fack, för att bringa de sista skivorna till en sådan fullkomlighet att de skulle utgöra kronan på festen, upptäckte jag att en främmande person stod inne i rummet, och mina ögon mötte den lugne och stadige Littimers, där han stod framför mig med hatten i hand.

»Vad står på?» frågade jag ovillkorligen.

»Jag får be om ursäkt, sir, men jag blev visad hit in. Är inte min herre här?»

»Nej, det är han inte.»

»Har ni inte sett honom, sir?»

»Nej; kommer ni ifrån honom?»

»Inte direkt, sir.»

»Sade han, att ni skulle träffa honom här?»

»Nej, inte just precis. Men jag förmodar att han kommer hit i morgon, eftersom han inte har varit här i dag.»

»Kommer han från Oxford?»

»Jag får be er», svarade han aktningsfullt, »att ni är god och sätter er och låter mig göra det här.»

Därmed tog han gaffeln ur min viljelösa hand och lutade sig ned över halstret, som om hela hans uppmärksamhet vore koncentrerad på detta.

Jag är övertygad om att vi icke skulle ha blivit särdeles förbryllade, om Steerforth själv hade trätt in ibland oss, men vi blevo i ett ögonblick alldeles handfallna inför hans aktningsvärde tjänare. Mr Micawber, som gnolade på en melodi för att visa att han var fullkomligt ogenerad, sjönk ned på sin stol, med handtaget på en hastigt undangömd gaffel stickande fram ur bröstet på rocken, som om han hade genomborrat sig med den. Mrs Micawber drog på sig sina bruna handskar och tog på sig en förnäm och smäktande min. Traddles for med de flottiga fingrarna genom sitt hår och stod kapprak och stirrade förvirrat på bordduken. Vad mig själv angår, var jag rent av ett litet barn vid övre ändan av mitt eget bord och vågade knappast kasta en blick på det aktningsvärda fenomen, som hade kommit, Gud vet varifrån, för att ordna mitt hushåll.

Emellertid tog han stekbitarna från halstret och bjöd omkring dem med en värdig och allvarlig min. Vi togo alla litet därav, men vår matlust var försvunnen och vi låtsade endast som om vi åto. Då vi allesammans hade skjutit undan våra tallrikar, tog han ljudlöst bort dem och satte fram osten. Även denna tog han bort, sedan vi hade ätit tillräckligt av den, dukade av, staplade upp alltsammans på serveringsbordet, gav oss våra vinglas och rullade därefter på eget bevåg serveringsbordet ut i skafferiet. Allt detta gjordes på ett fulländat sätt, utan att han någonsin lyfte sina ögon från det han hade att sköta, men det oaktat tycktes hans armbågar, då han vände ryggen åt mig, svälla av uttrycket av hans fasta övertygelse, att jag var ytterligt ung.

»Kan jag göra någonting mera, sir?»

Jag tackade honom och sade nej, men frågade om han icke själv ville ha något att äta.

»Nej, jag tackar.»

»Kommer mr Steerforth från Oxford?»

»Vad behagas, sir?»

»Kommer mr Steerforth från Oxford?»

»Jag förmodar att han kommer hit i morgon, sir; Ja, jag trodde verkligen att han hade varit här i dag. Misstaget är obestridligen på min sida.»

»Om ni skulle träffa honom före mig —» sade jag.

»Ursäkta, sir, men jag tror inte att jag kommer att göra det.»

»Men ifall ni skulle komma att göra det», sade jag, »Så var god och säg honom att jag beklagar att han inte var här i dag, eftersom en gammal skolkamrat till honom var här.»

»Ska ske, sir!» och därmed delade han en bugning mellan mig och Traddles, med en blick på den senare.

Han rörde sig redan sakta mot dörren, då jag i ett förtvivlat hopp om att kunna säga något på ett naturligt och obesvärat sätt — vilket jag aldrig kunde till denne man — sade:

»Hör nu, Littimer!»

»Sir!»

»Stannade ni länge i Yarmouth den där gången?»

»Nej, inte så särdeles, sir.»

»Men ni stannade väl där till dess båten blev färdig?»

»Ja, det gjorde jag. Jag stannade enkom kvar för att se efter att den blev färdig.»

»Ja, jag vet!» Här höjde han aktningsfullt sina ögon upp till mina. »Mr Steerforth har väl förmodligen inte ännu sett den?»

»Det kan jag verkligen inte säga. Jag tror det — men jag kan verkligen inte bestämt säga det. Jag önskar er en god afton, sir.»

Han omfattade alla de närvarande i den aktningsfulla bugning, varmed han beledsagade dessa ord, och försvann. Mina gäster tycktes andas friare, då han hade gått, men den lättnad, jag själv kände, var mycket stor, ty utom det tvång, som härrörde av den oförklarliga känslan av att jag var den underlägsne, vilken jag ständigt erfor i denna människas närvaro, hade mitt samvete oroat mig med en viskning om att jag hade hyst misstroende mot hans herre, och jag kunde icke kväva en viss dunkel farhåga för att han skulle upptäcka det. Varav kom det sig, att jag, som i själva verket hade så föga att dölja, alltid kände mig som om denna människa utforskade mig?

Mr Micawber väckte mig ur dessa betraktelser — som voro blandade med en viss ångerfull bävan för att få se Steerforth själv träda in — genom att börja utbreda sig i lovord över den frånvarande Littimer såsom en mycket respektabel person och en rent av beundransvärd betjänt. Jag torde böra anmärka, att mr Micawber hade fått sin fulla andel av den allmänna bugningen och mottagit den med obeskrivlig nedlåtenhet.

»Men punschen, min bäste Copperfield», sade mr Micawber och smakade på den, »väntar, i likhet med tid och ström, inte på någon människa. Ah, den har just nu sin finaste doft och smak! Vill du vara god och säga mig din tanke om den, min älskling?»

Mrs Micawber förklarade, att den var ypperlig.

»Då vill jag», sade mr Micawber, »ifall min vän Copperfield tillåter att jag tager mig denna sällskapliga frihet, dricka ett glas för de dagar, då min vän Copperfield och jag voro yngre och kämpade oss fram genom världen vid varandras sida. Jag kan säga om mig själv och Copperfield, i ord vilka vi sjungit förr än nu, att

Vi två ha sprungit på grönan äng
och plockat oxläggar rara

— i figurlig mening — vid åtskilliga tillfällen. Jag vet just inte så alldeles», sade mr Micawber med den gamla rullningen i rösten och det gamla obeskrivliga uttrycket av att säga någonting riktigt fint, »vad oxläggar kan vara för slag, men jag är fullt övertygad, att Copperfield och jag ofta skulle ha plockat dem, ifall sådant varit görligt.»

Mr Micawber smuttade härmed på sin punsch, och vi gjorde alla detsamma, medan Traddles tydligen försjönk i grubblerier över den avlägsna forntid, då mr Micawber och jag kunde ha varit kamrater i striden med världen.

»Ahm!» sade mr Micawber, i det han harsklade sig och började att bli uppvärmd av punschen och elden. »Min söta vän, ett glas till?»

Mrs Micawber sade, att det måste bli mycket litet, men som vi icke kunde tillåta detta, tog hon sig ett fullt glas.

»Eftersom vi sitta här i allsköns förtrolighet, mr Copperfield», sade mrs Micawber, smuttande på sin punsch — »ty mr Traddles är en medlem av vår familj — skulle jag bra gärna vilja höra er mening om mr Micawbers utsikter. Ty spannmål», sade mrs Micawber i bevisande ton, »kan, såsom jag ofta upprepar för mr Micawber, möjligen vara ett gentilt yrke, men är bestämt inte inbringande. En provision till ett belopp av två shillings och nio pence var fjortonde dag kan inte, hur begränsad vår uppfattning än må vara, kallas inbringande.»

Detta medgåvo vi alla.

»Jag har därför», sade mrs Micawber, som gjorde sig en ära av att uppfatta sakerna klart och redigt och att med sin kvinnoklokhet hålla mr Micawber upprätt, då han annars möjligen skulle gå litet krokig, »jag har därför gjort mig den frågan: Om spannmål inte är att lita på, vad är då att lita på? Är kol att lita på? Nej, alldeles inte. Vi ha på inrådan av min familj vänt vår uppmärksamhet åt det hållet, men funnit det föga motsvara vår väntan.»

Mr Micawber, som låg tillbakalutad i sin stol med händerna i fickorna, sneglade på oss och nickade med huvudet, liksom för att säga, att saken var mycket klart framställd.

»Då artiklarna spannmål och kol, sade mrs Micawber, i ännu mera bevisande ton, »lika litet kunna komma i fråga, mr Copperfield, ser jag mig naturligtvis om i världen och säger: ”Varuti ska en man med mr Micawbers talang ha största utsikten att lyckas? Och jag utesluter alla slags kommissionsaffärer, eftersom dylika äro osäkra och ovissa. Vad som bäst passar en person med mr Micawbers egendomliga lynne är, enligt min övertygelse, någonting visst och säkert.»

Traddles och jag gåvo medelst ett sympatetiskt mummel tillkänna, att denna stora upptäckt utan tvivel vore riktig och gjorde mrs Micawber mycken heder.

»Jag vill inte dölja för er, min bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, »att jag för min del länge ansett bryggerihanteringen vara särdeles lämplig för mr Micawber. Se bara på Barelay och Perkins! Se på Truman, Hanbury och Buxton! Det är i en så omfattande verksamhet som jag, på grund av min kännedom av mr Micawber, är övertygad att han skulle komma att lysa och förvåna världen, och inkomsterna lära, efter vad jag hört, vara o-fant-liga! Men om mr Micawber inte kan komma in i någon av dessa firmor — vilka neka att besvara hans brev, då han erbjuder dem sina tjänster även i en ringare ställning — vad tjänar det då till att dröja vid den tanken? Till ingenting. Jag torde möjligen hysa den övertygelsen, att mr Micawbers sätt…»

»Hm! Sannerligen, min älskling…» inföll mr Micawber.

»Var tyst, min vän», sade mrs Micawber, i det hon lade sin bruna handske på hans hand. »Jag torde möjligen hysa den övertygelsen, att mr Micawbers sätt gör honom särskilt kvalificerad för bankaffärer. Jag kan möjligen resonera med mig själv, att om jag hade någonting att sätta in i ett bankirhus, skulle mr Micawber, som representant för bankirhuset, ingiva mig förtroende genom sitt sätt och på sådant sätt utvidga affärsförbindelserna. Men när nu de olika bankirhusen vägra att begagna sig av mr Micawbers talanger eller mottaga hans anbud med förakt, vad tjänar det då till att dröja vid den tanken? Till rakt ingenting. Vad beträffar att själv sätta upp en bankirrörelse, så torde jag möjligen veta, att det finns medlemmar av min familj, vilka, om de behaga att placera sina penningar i mr Micawbers händer, skulle kunna grundlägga ett sådant etablissemang. Men om de icke behaga att placera sina penningar i mr Micawbers händer — såsom fallet verkligen är — vad är det väl då för nytta med det? Jag påstår åter, att vi inte kommit ett steg längre än förut.»

Jag skakade på huvudet och sade: »Inte det ringaste», och Traddles skakade även på huvudet och sade: »Inte det ringaste.»

»Vad drager jag för slutsats av detta?» fortfor mrs Micawber med samma min av att framställa saken klart och redigt. »Vad är det för slutsats, bäste mr Copperfield, jag oemotståndligen ledes till? Har jag orätt uti att säga, att det är tydligt att vi måste leva?»

Jag svarade: » Visst inte!» och Traddles svarade: »Visst inte!» och jag fann mig själv efteråt helt vist tillägga för min del, att en person antingen måste leva eller dö.

»Just så», svarade mrs Micawber. »Alldeles riktigt. Och ett faktum är, bäste mr Copperfield, att vi icke kunna leva, såframt inte någonting högst olika de förhandenvarande förhållandena snart låter höra av sig. Nu är jag då för min egen del övertygad, och det har jag på sista tiden flera gånger sagt mr Micawber, att man inte kan vänta att någonting låter höra av sig utav sig självt, utan att man i en viss mån själv måste hjälpa till. Jag kan möjligen ha orätt, men jag har nu en gång bildat mig denna åsikt.»

Både Traddles och jag gillade den högligen.

»Det är bra», sade mrs Micawber. »Vad skulle ni i sådant fall vilja föreslå? Här ha vi nu mr Micawber med en mängd olika kvalifikationer — med en stor talang…»

»Men, min söta vän…» sade mr Micawber.

»Låt mig tala ut, min vän. Här ha vi nu mr Micawber med en mängd kvalifikationer, en stor talang — jag kunde gärna säga, med geni, men detta skulle möjligen kunna tydas såsom partiskhet av en hustru…»

Både Traddles och jag mumlade: »nej!»

»Och här är mr Micawber utan någon passande plats eller sysselsättning. Vem är skulden därtill? Jo, samhället, det är alldeles tydligt. Därför skulle jag vilja göra en så skamlig orättvisa allmänt känd och helt djärvt utmana samhället att avhjälpa den. Det synes mig, min bäste Copperfield», sade mrs Micawber med eftertryck, »att vad mr Micawber har att göra, är att kasta handsken utmanande åt samhället och säga: ”Låt se vem som vill taga upp den. Må denna person genast stiga fram.»

Jag fördristade mig att fråga mrs Micawber, hur detta skulle gå till.

»Genom att annonsera i alla tidningar», sade mrs Micawber. »Det synes mig, att vad mr Micawber har att göra, för att göra rättvisa åt sig själv, åt sin familj, ja, jag vill gå så långt som att säga, även åt samhället, av vilket han hittills blivit sedd över axeln, är att annonsera i alla tidningar; beskriva sig tydligt så och så, med de och de kvalifikationerna och tillägga så här: ’Använd mig nu på inbringande villkor, och giv snart svar i frankerat brev till W. M. poste restante, Camden Town.’»

»Denna mrs Micawbers idé, min bäste Copperfield», sade mr Micawber, i det han drog ihop sina kragar så att de möttes under hakan och sneglade på mig, »är just precis det språng, på vilket jag hänsyftade, då jag sista gången hade det nöjet att träffa er.»

»Annonserandet är tämligen dyrt», anmärkte jag tveksamt.

»Mycket rätt!» sade mrs Micawber, bibehållande samma logiska min. »Alldeles riktigt, min bäste Copperfield! Jag har gjort precis samma anmärkning till mr Micawber. Det är just av denna anledning som jag anser att mr Micawber bör (såsom jag redan nämnt, för att göra rättvisa åt sig själv, sin familj och samhället) taga upp en viss summa penningar — på en växel.»

Mr Micawber. som satt tillbakalutad i sin stol, lekte med sin lornjett och tittade upp i taket, men jag trodde mig märka, att han på samma gång hade sina ögon på Traddles, som satt och såg in i elden.

»Ifall inte någon medlem av min familj», sade mrs Micawber, »har någon mycket naturlig känsla för att negociera denna växel — jag tror att det finns en bättre affärsterm för att uttrycka vad jag menar…»

Mr Micawber, med ögonen ännu alltjämt i taket, föreslog »diskontera»>.

»Att diskontera denna växel», sade mrs Micawber, »så är min åsikt den, att mr Micawber bör gå till city, gå upp på penningmarknaden med den där växeln och taga vad han kan få för den. Om individerna på penningmarknaden tvinga mr Micawber att underkasta sig en betydlig förlust, så blir detta en sak mellan dem och deras samveten. Jag för min del betraktar det såsom en insättning och uppmanar mr Micawber, min bäste Copperfield, att göra detsamma — att betrakta det såsom en insättning, vilken säkert ska giva god ränta, och besluta sig för huru stor uppoffring som helst.»

Jag kände, utan att jag likväl vet varför, att detta var självförsakande och uppoffrande av mrs Micawber, och frammumlade någonting i denna riktning. Traddles, som sjöng samma visa som jag, gjorde detsamma, medan han ännu alltjämt satt och såg in i elden.

»Jag vill inte», sade mrs Micawber, i det hon tömde sitt glas och svepte schalen kring axlarna innan hon drog sig tillbaka till min sängkammare, »jag vill inte förlänga dessa anmärkningar rörande mr Micawbers penningaffärer. Vid er härd, min bäste mr Copperfield, och i närvaro av mr Traddles, vilken, om också inte en så gammal vän, jag likväl anser som en av våra, kunde jag inte avhålla mig ifrån att göra er bekant med den åtgärd jag råder mr Micawber att vidtaga. Jag känner att tiden är inne då mr Micawber bör anstränga sig och — jag vill tillägga — göra sina anspråk gällande, och detta synes mig vara det rätta sättet. Jag vet visserligen att jag endast är en kvinna och att ett manligt omdöme anses mera kompetent att diskutera dylika frågor, men jag bör på samma gång inte förgäta, att min pappa, medan jag bodde hemma hos pappa och mamma, plägade säga: ’Emmas kropp är svag och bräcklig, men hennes omdömeskraft är inte underlägsen någon annans.’ Jag vet visserligen att min pappa var partisk, men att han till en viss grad var en människokännare, det förbjuda mig på en gång min plikt och mitt förstånd att betvivla.»

Med dessa ord och motstående våra böner om att med sin närvaro hedra tömmandet av återstoden i bålen, drog sig mrs Micawber tillbaka till min sängkammare. Och jag kände verkligen, att hon var en ädel kvinna — en kvinna som kunnat vara en romersk matrona och utföra alla slags hjältebragder under tider av allmän oro.

I fulla värmen av detta intryck lyckönskade jag mr Micawber till den skatt han ägde. Detsamma gjorde Traddles. Mr Micawber räckte oss båda, den ena efter den andra, sin hand och höljde därefter över sitt ansikte med näsduken, vilken, efter vad jag tror, var mera full av snus än han visste av. Därefter återvände han till punschen i den mest upprymda sinnesstämning.

Han var full av vältalighet; han lät oss förstå, att man levde upp igen i sina barn och att under trycket av pekunilära förlägenheter varje ökning i deras antal var dubbelt välkommen. Han sade, att mrs Micawber på sista tiden hade hyst vissa tvivelsmål i den punkten, men att han hade skingrat dem och åter lugnat henne i detta avseende. Vad hennes familj beträffade, så var den henne ytterligt ovärdig; dess känslor voro honom fullkomligt likgiltiga, och den kunde gärna — för att begagna hans eget uttryck — draga åt fanders.

Mr Micawber höll därefter ett varmt lovtal över Traddles. Han sade, att Traddles var en karaktär, på vars stadgade dygder han (mr Micawber) icke kunde göra anspråk, men vilka han, Gud vare lovad, kunde beundra. Han gjorde en känslofull hänsyftning på den unga okända dam, vilken Traddles hade hedrat med sin kärlek och som hade besvarat denna känsla genom att hedra och lyckliggöra Traddles med sin kärlek. Mr Micawber drack hennes skål, och jag följde hans exempel. Traddles tackade oss båda, i det han sade med en naturlig enkelhet och öppenhet, vilken jag hade förstånd nog att bli helt förtjust över:

»Jag är er verkligen mycket förbunden, och jag försäkrar er, att hon är den allra sötaste och snällaste flicka!»

Mr Micawber begagnade därefter första tillfälle till att med den allra största grannlagenhet och omständlighet hänsyfta på mitt hjärtas tillstånd. Ingenting annat än hans vän Copperfields bestämda försäkran om motsatsen, sade han, kunde fråntaga honom övertygelsen, att hans vän Copperfield älskade och älskades tillbaka. Sedan jag en stund bortåt känt mig mycket het och besvärad och sedan jag rodnat och stammat och nekat en hel hop, sade jag slutligen, i det jag höjde mitt glas: »Nåväl, jag vill föreslå en skål för D.!» vilket gjorde mr Micawber till den grad livad och förtjust, att han skyndade in i min sängkammare med ett glas punsch för att uppmana mrs Micawber att dricka en skål för D., något som hon även gjorde med hänförelse, i det hon med gäll röst ropade därinifrån: »Hör, hör, min bäste mr Copperfield, Jag är förtjust!» och klappade i väggen såsom ett tecken till sitt bifall.

Vår konversation tog därefter en mera världslig riktning, i det mr Micawber berättade oss, att han fann Camden Town obekvämt och att det första han ämnade göra, då annonseringen hade givit anledning till att någonting tillfredsställande låtit höra av sig, var att flytta. Han omnämnde en terrass vid västra ändan av Oxford Street, mitt emot Hyde Park, till vilken han alltid hade haft ett gott öga, men vilken han likväl icke hoppades att genast kunna komma över, emedan den fordrade en inredning i stor skala. Det skulle sannolikt bliva en mellantid, förklarade han, varunder han skulle nöja sig med den övre delen av ett hus, ovanpå något respektabelt affärskontor — t. ex. i Piccadilly — vilket skulle vara en angenäm plats för mrs Micawber, och där de, genom att bygga ut ett fönster och bygga på en våning eller göra några dylika små förändringar, skulle kunna bo hyggligt och trevligt under några år. Vad som än vore honom beskärt, eller var hans bostad än komme att ligga, kunde vi dock, sade han uttryckligen, lita på, att där skulle finnas ett rum åt Traddles och kniv och gaffel åt mig. Vi tackade för hans godhet, och han bad oss ursäkta, att han så där hade kastat sig in i dessa praktiska och affärsmässiga detaljer och urskulda det såsom någonting naturligt hos en person som stod i begrepp att vidtaga alldeles nya anordningar för sitt liv.

Mrs Micawber avbröt denna del av vår vänskapliga konversation genom att bulta i väggen och fråga om teet var färdigt. Hon serverade oss te på det mest intagande sätt, och så ofta jag, under det jag bjöd omkring tekopparna och smörgåsarna, kom henne nära, frågade hon mig i viskande ton, om Dora var ljus eller mörk, eller om hon var kort eller lång, eller någonting dylikt, vilket jag tror väl behagade mig. Efter teet diskuterade vi en mängd ämnen framför brasan, och mrs Micawber var nog god att sjunga för oss (med en smal, tunn och platt röst, vilken jag, då jag först lärde känna henne, minns mig ha ansett såsom ett ljudlärans sanna svagdricka) de omtyckta visorna »Den Raske Sergeanten» och »Liten Tafflin», för vilka båda sångers exekverande mrs Micawber hade varit berömd medan hon bodde hemma hos sin pappa och mamma. Mr Micawber berättade oss, att hon, då han hörde henne sjunga den förra sången första gången han såg henne under fädernetaket, i hög grad hade väckt hans uppmärksamhet, men att han, då hon kom till »Liten Tafflin», hade beslutit att vinna denna kvinna eller sätta livet till på kuppen.

Klockan var emellan tio och elva, då mrs Micawber reste sig upp för att lägga sin mössa tillbaka i den ljusbruna papperspåsen och taga på sig sin hatt. Mr Micawber begagnade tillfället, medan Traddles tog på sig sin överrock, att smyga ett brev i min hand, med en framviskad anhållan, att jag skulle läsa det vid tillfälle. I det jag höll ljuset över ledstången för att lysa dem ned, medan mr Micawber gick förut med mrs Micawber under armen, och Traddles följde efter med mössan, begagnade jag å min sida tillfället för att hålla Traddles kvar ett ögonblick uppe i trappan.

»Hör nu, Traddles», sade jag, »mr Micawber menar visserligen ingenting ont, stackars karl, men om jag vore i ditt ställe, lånade jag honom inte något.»

»Min bäste Copperfield», svarade Traddles leende, »jag har ingenting att låna ut.»

»Ja, men du har ju ändå alltid ett namn att låna», sade jag.

»Å, kallar du det för någonting att låna ut?» sade Traddles med en tankfull min.

»Ja visst.»

»Ah!» sade Traddles. »Ja visst, ja! Jag är dig mycket förbunden, Copperfield, men — jag fruktar att jag redan lånat honom det.»

»På den där växeln, som kommer att ränta av sig så bra?» frågade jag.

»Nej, inte på den», sade Traddles. »Det är på en annan. Det här var första gången jag hörde den andra nämnas. Jag har tänkt på att han sannolikt kommer att göra mig ett förslag om den på hemvägen. Min växel är en annan.»

»Jag hoppas att du inte måtte få något obehag av den», sade jag.

»Jag hoppas detsamma», sade Traddles, »och jag tror det inte heller, ty han sade mig senast i går, att den var klarerad. Det var mr Micawbers eget uttryck — ’klarerad’.»

Som mr Micawber just i detsamma tittade upp dit där vi stodo, fick jag endast tid att ännu en gång upprepa min varning. Men då jag såg det godmodiga sätt varpå han gick ned med mössan i handen och bjöd mr Micawber sin arm, började jag frukta att han skulle komma huvudstupa in på »penningmarknaden».

Jag gick tillbaka in till mig och satt vid kaminen och tänkte, halvt allvarligt, halvt skrattande, på mr Micawbers karaktär och de gamla förhållandena oss emellan, då jag hörde snabba steg komma upp för trappan. Först trodde jag att det var Traddles som kom tillbaka efter någonting som mrs Micawber hade glömt, men då stegen närmade sig, kände jag igen dem och kände mitt hjärta klappa häftigt och blodet rusa upp till mitt ansikte, ty det var Steerforths steg.

Jag glömde aldrig Agnes och hon lämnade aldrig det helgade rum i mina tankar — om jag får kalla det så — där jag från början hade givit henne plats. Men då han trädde in och stod framför mig med utsträckt hand, förbyttes det mörker, som hade fallit på honom, till ljus, och jag kände mig förbryllad och skamsen över att jag hade tvivlat på en som jag höll så innerligt av. Jag älskade icke Agnes mindre för det; jag tänkte på henne såsom samma min goda och milda ängel som förut; jag förebrådde mig själv, men icke henne, för att jag hade gjort honom orätt, och jag skulle velat giva honom vilken upprättelse som helst, om jag endast vetat vilken och sättet varpå jag skulle giva den.

»Nå, Daphne, gamle pojke, har du blivit stum?» sade Steerforth skrattande, i det han hjärtligt skakade min hand och därefter glatt slängde den ifrån sig. »Har jag överraskat dig vid ännu en fest, din sybarit? De där gökarna i Doctors’ Commons äro bestämt de muntraste i hela staden och taga alldeles loven av oss allvarsamma och stadiga Oxfordare.»

Hans klara blick flög livligt omkring rummet, i det han slog sig ned i soffan mitt emot mig, där mrs Micawber nyss hade suttit, och därpå rörde han omkring i elder till dess den brann med full låga.

»Jag blev i första ögonblicket så överraskad», sade jag, i det jag välkomnade honom med all den hjärtlighet jag kände, »att jag knappast kunde få fram ett ord för att hälsa dig med, Steerforth.»

»Ja, åsynen av mig är god för klena ögon, som skottarna säga», svarade Steerforth, »och så är även åsynen av dig, Daphne, i full blom. Hur mår du, min backanaliske vän?»

»Jo, mycket bra», sade jag, »och jag är inte alls backanalisk i afton, ehuru jag medger att jag även nu haft tre vänner hos mig.»

»Vilka jag mötte allesammans nere på gatan, talande högt ditt lov», genmälde Steerforth. »Vem är vår vän med de trånga pantalongerna?»

Jag gav honom den bästa föreställning jag i få ord kunde giva honom om mr Micawber, och han skrattade hjärtligt åt mitt svaga porträtt av denne herre och sade, att han var en person vars bekantskap var värd att göra, och att han skulle göra den.

»Men vem tror du väl att vår andre vän är?» sade jag i min tur.

»Det vete Gud», sade Steerforth. »Väl inte en tråkmåns, vill jag hoppas? Det föreföll mig som om han hade ett visst tycke av det.»

»Traddles!» svarade jag triumferande.

»Vad är det för en?» frågade Steerforth på sitt likgiltiga sätt.

»Minns du inte Traddles? Traddles i vårt rum i Salem House?»

»Å, den!» sade Steerforth, i det han med eldrakan slog sönder ett stycke kol inne i kaminen. »Är han fortfarande lika enfaldig som förut? Var tusan fick du tag 1 honom?»

I mitt svar upphöjde jag nu Traddles så mycket jag kunde, ty jag kände att Steerforth på visst sätt hade nedsatt honom, varpå Steerforth med en lätt nick och ett leende och den anmärkningen, att det även skulle roa honom att återse den gamle kamraten, som alltid hade varit en löjlig kurre, bytte om samtalsämne och frågade om jag kunde giva honom något att äta. Under största delen av detta korta samtal hade han, då han icke talat med yster, nästan vild livlighet, suttit och på ett tankspritt sätt slagit på kolstycket med eldrakan. Jag märkte att han gjorde detsamma medan jag hämtade kvarlevorna av duvpastejen o. s. v.

»Nå, min kära Daphne, det här är ju supé för en kung!» utbrast han, i det han plötsligt for upp ur sin tystnad och tog plats vid bordet. »Jag ämnar göra den rättvisa, ty jag kommer direkt från Yarmouth.»

»Jag trodde att du kom från Oxford», genmälde jag.

»Nej, det gör jag inte», sade Steerforth. »Jag har varit till sjöss och haft angenämare saker att sköta.»

»Littimer var här i dag för att fråga efter dig», anmärkte jag, »och jag kunde av hans ord inte förstå annat än att du var i Oxford, ehuru jag då jag nu tänker på det, inte tror att han sade det.»

»Littimer är en större narr än jag trodde honom vara, ifall han alls frågat om mig», sade Steerforth, i det han jovialiskt slog i ett glas vin åt sig och drack mig till. »Vad beträffar att förstå honom, så är du klyftigare än de flesta av oss, Daphne, ifall du kan göra det.»

»Ja, det är verkligen sant», sade jag och flyttade min stol fram till bordet. »Jaså, så att du varit i Yarmouth, Steerforth!» fortfor jag, intresserad av att få veta allt därifrån. »Har du varit där länge?»

»Nej», svarade han, »det var bara en liten utflykt på en vecka eller så vid pass.»

»Och hur må de allesammans? Lilla Emili är naturligtvis inte gift än?»

»Nej, inte ännu, men jag tror att hon kommer att bli det om så eller så många veckor, månader eller annat. Jag såg inte mycket till dem. Apropå», sade han, lade ifrån sig kniv och gaffel, vilka han hade använt med stor flit, och började att leta i sina fickor. »Jag har ett brev till dig.»

»Från vem då?»

»Jo, från din gamla barnpiga», svarade han, i det han tog upp åtskilliga papper ur sin bröstficka. ’J. Steerforth, esquire, debet, Williga Hågen’; nej, det där är det inte, men tålamod bara, så få vi nog rätt på det. Gamle vad-heter-han-nu-igen är illa däran, och jag tror att det handlar om honom.»

»Barkis, menar du?»

»Ja», sade han, i det han ännu alltjämt letade i sina fickor och tittade igenom deras innehåll. »Jag fruktar att det är i det närmaste slut med stackars Barkis. Jag såg en liten apotekare där — doktor eller vad han är — densamme som bragte ers nåd fram till världen, och han talade mäkta lärt med mig om denna kasus, och summan av alltsammans var, att formannen med rask fart körde sin sista fora. — Stick din hand i bröstfickan på min överrock där borta, så tror jag att du ska finna brevet. Ligger det där?»

»Här är det!» sade jag.

»Det är bra.»

Det var från Peggotty, något mindre läsligt än vanligt och kort. Det underrättade mig om hennes mans hopplösa tillstånd och häntydde på att han blivit »ännu litet mera mån om styvern» än förut och följaktligen mera svår att sköta till hans egen bekvämlighet. Det nämnde ingenting om hennes trötthet och vaka och berömde honom högligen. Det var skrivet med en enkel och okonstlad fromhet, vilken jag visste vara äkta, och slutade med »min hälsning till ständigt min älskling», det vill säga till mig själv.

Medan jag dechiffrerade det, fortfor Steerforth att äta och dricka.

»Det är ledsamt nog», sade han, då jag hade slutat, »men solen går ned varje dag och människor dö varje minut, och vi böra inte låta skrämma oss av denna allmänna lott. Om vi tappade koncepterna därför att den fot, som klappar på var mans dörr, hördes bulta på någonstans, skulle allting här i världen gå oss ur händerna. Nej. Rid på bara! Skarpskodd, om så fordras, slöskodd, om det är tillräckligt, men rid på bara! Rid över alla hinder och vinn målet!»

»Vilket mål?» frågade jag.

»Det för vilket man började kappränningen», sade han. »Rid på!»

Jag erinrar mig, att jag, då han tystnade och såg på mig, med sitt vackra huvud litet tillbakalutat och med glaset i handen, märkte att, ehuru havsvindens friska rodnad låg på hans ansikte, där också funnos spår, som uppkommit sedan jag sist såg honom, som om han hade hängivit sig för längre tid åt inverkan av den glödande energi, vilken, då den en gång väcktes, så lidelsefullt arbetade inom honom. Jag tänkte redan på att förebrå honom det häftiga sätt varpå han överlämnade sig åt varje nyck som kom över honom — såsom till exempel det där kringtumlandet på det vida havet och trotsandet av väder och vind — då jag åter erinrade mig det närmaste ämnet för vårt samtal, varför jag åter upptog det.

»Jag ska säga dig något, Steerforth», sade jag, »ifall dina ystra livsandar vilja lyssna till mig.»

»De äro mäktiga andar och skola göra vad du behagar», svarade han och flyttade sig från bordet tillbaka till kaminen.

»I sådant fall vill jag säga dig en sak, Steerforth, och det är, att jag ämnar fara ned och besöka min gamla sköterska. Inte för att jag kan göra henne något gagn eller vara henne till någon verklig tjänst, men hon är så ömt fäst vid mig, att mitt besök ska komma att ha samma verkan på henne som om jag verkligen vore i stånd därtill. Det kommer att göra henne så mycken glädje, att det blir henne både en tröst och ett stöd. Det är sannerligen inte någon stor uppoffring å min sida för en sådan vän som hon visat sig vara. Skulle du inte göra samma färd, om du vore i mitt ställe?»

Hans ansikte var tankfullt och han satt och funderade en stund innan han med låg röst svarade:

»Nå ja, res; du kan inte göra någon skada.»

»Du har så nyss kommit därifrån», sade jag, »att det väl icke skulle löna sig att be dig följa med?»

»Ja, det låter sig inte göra», svarade han. »Jag ämnar mig till Highgate i afton. Jag har inte sett min mor på hela långa tiden, och det tynger på mitt samvete, ty det vill säga något att vara älskad så som hon älskar sin förlorade son. — Bah, dumheter! — Du ämnar resa i morgon, förmodar jag?» sade han, i det han höll mig på en armslängds avstånd, med en hand på vardera axeln.

»Ja, det tänker jag.»

»Ja, men res inte förrän i övermorgon. Jag tänkte be dig komma och tillbringa ett par dagar hos oss; jag kom just hit för det ändamålet, och så flyger du i väg till Yarmouth!»

»Jo, du är just den rätta till att tala om att flyga i väg, du som alltid är ute och flyger och flänger på någon okänd expedition!»

Han betraktade mig ett ögonblick utan att säga något och svarade därefter, i det han ännu höll mig såsom förut och skakade mig:

»Se så, stanna till i övermorgon och tillbringa så mycket av morgondagen tillsammans med oss som du möjligen kan! Vem vet när vi åter träffas? Se så, stanna till i övermorgon! Jag vill att du ska stå mellan Rosa Dartle och mig och hålla oss åtskils.»

»Skulle ni älska varandra alltför mycket utan mig?»

»Ja, eller hata!» svarade Steerforth. »Det kan göra detsamma vilketdera. Se så, lova att stanna till i övermorgon!»

Jag lovade det, och han tog på sig sin överrock, tände sin cigarr och gjorde sig i ordning att gå. Då jag såg att det var hans avsikt, tog även jag på mig min överrock (men tände icke min cigarr, ty jag hade fått tillräckligt av den sorten för en tid bortåt) och följde honom ända ut till landsvägen, som den tiden var mycket enslig och dyster om aftnarna. Han var hela tiden vid det livligaste lynne, och då vi skildes och jag stod och såg efter honom, där han gick så raskt och muntert hemåt, tänkte jag på det yttrande han haft: »Rid över alla hinder och vinn målet!» och önskade för första gången att jag haft något värdigt mål att söka vinna.

Då jag klädde av mig i mitt rum, föll mr Micawbers brev på golvet. På detta sätt erinrad därom, bröt jag sigillet och läste följande. Det var daterat en och en halv timme före middagen. Jag vet icke rätt huruvida jag nämnt, att mr Micawber, då han befann sig i någon särdeles förtvivlad kris, begagnade ett slags juridiskt uttryckssätt, vilket han tycktes anse ungefär vara detsamma som att göra upp sina affärer.

»Sir! — ty jag kan icke skriva: min bäste Copperfield.

Det torde vara nödigt att underrätta er om att undertecknad är krossad. Ni torde möjligen denna dag komma att märka hos honom några svaga flämtande försök att bespara er en för tidig kännedom av hans olyckliga ställning, men hoppet har sjunkit ned under horisonten, och undertecknad är krossad.

Närvarande meddelande är nedskrivet i personlig närvaro (jag kan icke kalla det sällskap) av en individ i ett tillstånd nära gränsande till rus, som är anställd hos en penningmäklare. Denne individ är i laglig besittning av undertecknads bostad på grund av utslag i anledning av ogulden hyra. Hans inventarielista omfattar icke blott lösören och effekter av alla slag, tillhörande undertecknad såsom den där pr år förhyrt ifrågavarande lägen- het, utan även alla dem som tillhöra mr Thomas Traddles, hyresgäst, medlem av Inner Temples hedervärda samfund.^[1]

Om någon droppe av dysterhet ännu fattades i den överströmmande bägare, som nu ’räckes’ (för att begagna en odödlig skriftställares ord) undertecknads läppar, skulle denna ligga i det faktum, att en vänskaplig, undertecknad beviljad accept av förutbemälde mr Thomas Traddles, på en summa stor 23 pund 4 sh. 9 ½ pence är förfallen och icke klarerad; samt vidare, i det faktum, att de på undertecknad vilande levande ansvarigheterna enligt naturens gång skola komma att bliva förökade med summan av ännu ett hjälplöst offer, vars eländiga inträde i livet kan emotses — i runt tal räknat — efter förloppet av sex kalendermånader från dato.

Efter förutskickande av allt detta, skulle det vara mera än överflödigt att tillägga, att stoft och aska för evigt äro strödda

På huvudet av
Wilkins Micawber.»

Stackars Traddles! Jag kände för närvarande mr Micawber tillräckligt för att förutse att han skulle åter hämta sig efter slaget, men min nattro stördes i hög grad av tankar på Traddles och prästdottern, som var en av tio syskon, där nere i Devonshire, och som var en så söt och snäll flicka och skulle vänta på Traddles (olycksbådande beröm!) till dess hon bleve sextio år eller hur gammal som helst.

1. En läroanstalt för blivande jurister.