David Copperfield/Del II/Kapitel 28

←  Mr Micawbers transaktioner

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Storm

Det nya såret och det gamla  →

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Storm.

Jag närmar mig nu en händelse i mitt liv, som är så outplånlig, så förfärlig och med en oändlig mångfald av band så fast knuten vid allt som föregått den på dessa blad, att jag allt ifrån början av min berättelse sett den bliva större och större, allt efter som jag skridit framåt, likt ett högt torn på en slätt, och kasta sin skugga till och med på tilldragelserna i min barndoms dagar.

I åratal efter sedan den hade ägt rum, drömde jag ofta om dem. Jag har farit upp ur sömnen med ett så livligt intryck av den, att den ännu tyckts rasa i mitt tysta rum i den stilla natten. Jag drömmer ännu om den, ehuru med långa och obestämda mellanrum. Om man endast talar om en storm eller en kust vid havet, står den åter så livligt framför mig som någonting av allt vad jag kan erinra mig. Jag vill försöka att nedskriva vad som hände lika tydligt som jag ännu ser det framför mig. Jag återkallar det icke i mitt minne, utan ser det, ty det tilldrager sig åter för mina ögon.

Som tiden för emigrantskeppets avsegling nu hastigt närmade sig, kom min goda, gamla barndomsvårdarinna till London, nästan alldeles förkrossad för min skull, då vi första gången träffades. Jag var ständigt tillsammans med henne och hennes bror och Micawbers (ty dessa voro nu mycket tillsammans), men Emili såg jag aldrig.

En afton strax innan fartyget skulle avgå var jag ännu med Peggotty och hennes bror, och vårt samtal vände sig omkring Ham. Hon beskrev för oss huru ömt han hade tagit avsked av henne och huru manligt och lugnt han hade betett sig, i synnerhet under den sista tiden, då hon trodde att hans prövning varit som svårast. Detta var ett ämne som den goda varelsen aldrig tröttnade på och vårt intresse att höra de många drag, vilka hon, som varit så mycket tillsammans med honom, hade att berätta, var lika livligt som hennes att berätta dem.

Min tant och jag hade vid denna tid flyttat från Highgate, emedan jag ämnade resa utomlands och hon återvända till sitt hus i Dover, och vi hade under tiden hyrt ett par rum vid Covent Garden. Medan jag efter denna aftons samtal gick hem och tänkte på det som hade försiggått mellan Ham och mig, då jag sist var i Yarmouth, vacklade jag i mitt ursprungliga beslut att lämna ett brev till Emili, då jag tog avsked av hennes morbror ombord på fartyget, och fann nu, att det var bättre att genast skriva till henne. Jag tänkte att hon, sedan hon mottagit mina rader, möjligen skulle önska att genom mig sända sin olycklige tillbedjare några avskedsord och att jag borde giva henne tillfälle därtill.

Innan jag gick till vila, satte jag mig därför ned att skriva till henne. Jag berättade henne att jag hade träffat honom och att han hade bett mig säga henne vad jag redan en gång nedskrivit på dessa blad. Jag upprepade det ordagrant och behövde icke utbreda mig däröver, om jag än hade varit berättigad därtill, efter som det innerligt trofasta och godhjärtade däri icke kunde utsmyckas av mig eller någon annan. Jag lade brevet på posten, för att det skulle kunna avsändas på morgonen tillika med ett par rader till mr Peggotty, i vilka jag bad honom lämna henne det, och gick till sängs i gryningen.

Jag var svagare och klenare än jag själv visste av, och som jag icke somnade förr än efter soluppgången, låg jag den följande dagen länge utan att känna mig stärkt och uppfriskad. Jag vaknade av att min tant stod helt tyst och stilla vid min säng. Jag kände det i sömnen, och jag tror att alla människor känna sådant.

»Min kära Trot», sade hon, då jag öppnade ögonen, »jag kunde inte förmå mig att väcka dig. Mr Peggotty är här, får han komma in?»

Jag svarade ja, och strax därefter trädde han in.

»Master Davy», sade han, då vi hade skakat hand med varandra, »jag gav Emili ert brev, och hon skrev det här och sade att jag skulle be er läsa det och vara god och laga att det kom av, ifall ni inte hade något emot det.»

»Har ni läst det?» frågade jag.

Han nickade sorgset. Jag öppnade det och läste följande:

»Jag har fått din hälsning. Ack, vad skall jag skriva för att tacka dig för din vänliga och välsignade godhet emot mig?

Jag har gömt orden djupt mitt hjärta och skall gömma dem där till min död. De äro vassa törnen, men äro mig på samma gång en sådan tröst. Jag har bett över dem, o, jag har bett så mycket. Då jag ser vad du är och vad morbror är, kan jag föreställa mig vad Gud är och bedja till honom.

Farväl för alltid. Nu min käre, käre vän, farväl för alltid i denna världen. I en annan värld torde jag kanske i fall jag får förlåtelse, vakna som ett barn och komma till dig. Tusen gånger tack och välsignelse. Farväl för alltid!»

Så lydde det av tårar fuktade brevet.

»Får jag säga henne att ni inte har någonting emot det och att ni vill vara god och sända av det, master Davy?» frågade mr Peggotty då jag hade läst det.

»Ja visst», svarade jag, »men jag tänker på…»

»På vad, master Davy?»

»Jag tänker på att jag själv åter vill resa ned till Yarmouth», svarade jag. »Jag har mer än tillräcklig tid på mig att komma tillbaka innan fartyget avgår. Jag tänker ständigt på honom i hans ensamhet, och att lämna detta brev från henne i hans hand och sätta er i stånd att i skilsmässans ögonblick säga henne att han fått det, ska vara en vänskapstjänst mot dem båda. Jag åtog mig högtidligt den hederliga varelsens uppdrag, och jag kan inte uträtta det nog fullständigt. Resan betyder ingenting för mig. Jag har ändå ingen ro i mig och ska må bättre av att komma i rörelse. Jag reser i afton.»

Ehuru han ivrigt sökte att avråda mig därifrån, såg jag dock att han var av samma tanke som jag, och om jag hade behövt stärkas i min föresats, skulle detta ha varit tillräckligt. På min anmodan gick han på återvägen in på diligenskontoret för att beställa plats åt mig på kuskbocken, och på aftonen for jag med detta fortskaffningsmedel nedåt den väg som jag hade tillryggalagt under så många olika skiften.

»Tycker ni inte att det är en underlig himmel?» sade jag till kusken under det första hållet från London. »Jag kan inte erinra mig att någonsin ha sett en sådan.»

»Ja, inte jag heller», svarade han. »Det blir storm, sir, och vi torde snart få höra talas om olyckor ute på sjön.»

Det var ett mörkt virrvarr — här och där isprängt med en färg lik röken från fuktigt bränsle — av jagande moln, som vältrade sig tillhopa i de underligaste massor och väckte en föreställning om att det fanns större höjder i molnen, än det fanns djup under dem ned till botten av jordens djupaste klyftor, och genom detta virrvarr syntes den vilda månen rusa huvudstupa framåt, som om den hade blivit skrämd och förvillat sig under någon förfärlig omstörtning av naturens lagar. Det hade blåst hela dagen, och vinden tilltog allt mera med ett fruktansvärt gny. Efter ytterligare en timmes förlopp hade den tilltagit ännu mera och växt till storm.

Men allt efter som det led längre fram på natten och molnen drogo sig allt tätare och tätare tillsammans och i tjocka lager betäckte hela himmelen, som nu var alldeles svart, stormade det allt värre och värre, till dess hästarna slutligen knappast kunde arbeta sig fram. Under den mörka delen av natten (det var långt i slutet av september, då nätterna äro tämligen långa) vände sig spannhästarna om flera gånger eller stannade plötsligt. Häftiga regnbyar kommo rusande framför stormen och piskade likt skurar av stål, och i sådana ögonblick voro vi tvungna att stanna där vi voro i lä av något träd eller någon mur, emedan det var en ren omöjlighet att fortsätta striden mot de rasande elementen.

Då dagen bröt fram, blåste det allt hårdare och hårdare. Jag hade varit i Yarmouth, då sjömännen sade att det blåste kanoner, men aldrig hade jag sett eller hört dess make eller någonting som ens liknade detta. Vi kommo mycket sent fram till Ipswich, till följd av att vi hade kommit två mil fram, och funno en mängd människor på torget, vilka hade stigit upp ur sina sängar om natten av fruktan för de nedramlande skorstenarna. Några av dem, som kommo in på gästgivaregården, medan vi ömsade hästar, berättade oss, att tunga blyplåtar hade blivit lösslitna från ett högt kyrktorn och slungade ned på en sidogata, vilken de nu spärrade; andra hade hört av bönderna från de angränsande byarna, att stora träd hade blivit uppryckta med rötterna och hela sädesstackar spridda omkring på vägar och fält. Men ännu avtog icke stormen, utan blåste hårdare.

Allt efter som vi kämpade oss fram, allt närmare och närmare havet, varifrån denna väldiga storm blåste rakt in mot land, blev dess kraft allt förfärligare. Långt innan vi sågo havet, vätte dess skum våra läppar, och salt regn strömmade ned på oss. Vattnet hade på flera kilometers utsträckning översvämmat de flacka trakterna omkring Yarmouth, och varje damm och pöl piskade sina bräddar och vräkte sina små bränningar tungt emot oss. Då vi kommo i sikte av havet, liknade vågorna borta vid horisonten, som man då och då kunde skönja ovanom den rullande avgrunden, glimtar av en annan strand med hus och torn, och då vi slutligen kommo in i staden, kom folk ut i sina portar, alldeles snedböjda, och undrade att diligensen hade kunnat komma fram under en sådan natt.

Jag tog in i det gamla värdshuset och gick ned för att betrakta havet, vacklande fram genom gatorna, som voro betäckta med sand och havstång och stora klungor av flygande havsskum, skrämd av de nedfallande takteglen och gripande fatt i de personer jag mötte i gathörnen. Då jag kom ned till stranden, såg jag icke blott fiskarne, utan stadens halva befolkning, stå där i lä bakom byggningarna och då och då våga sig fram och trotsa stormens raseri för att se ut över havet, men blåsa alldeles ut ur sin kurs, då de sökte att kryssa tillbaka igen.

Bland dessa trupper stötte jag på gråtande kvinnor, vilkas män voro ute med sill- eller ostronbåtar, om vilka man endast hade alltför stort skäl att tro att de hade förlist innan de kunnat komma i hamn någonstädes på kusten. Gråskäggiga sjömän skakade på huvudet, i det de sågo från vattnet upp till himmelen, och mumlade åt varandra; skeppsredare voro i orolig spänning; barn stodo skockade tillsammans och sågo in i de äldres ansikten, ja, även kraftiga matroser sågo allvarliga och oroliga ut och riktade bakom sina gömslen sina kikare, som om de spejat efter en fiende.

Det förfärliga havet självt förvirrade mig, då jag, omtöcknad av den förblindande blåsten, de kringflygande stenarna och sanden och det hemska dånet, kunde få tillräckligt andrum till att betrakta det. Då de höga vattenväggarna kommo rullande in och, då de voro som högst, störtade ned i bränningen, såg det ut som om den minsta av dem skulle uppsluka staden. Då den tillbakavikande vågen svallade undan med ett hest rytande, tycktes den bilda djupa hålor i stranden, som om den haft för avsikt att undergräva jorden. Då några vittoppiga vågor kommo dundrande framåt och slogo sig i stycken innan de hunno land, tycktes varje fragment av det förra hela äga fulla kraften av dess raseri och rusa fram för att ingå som beståndsdel i ett nytt vidunder. Vågberg förvandlades till dalar, genom vilka någon enstaka stormfågel stundom strök fram; vågdalar upptornades till berg, vattenmassor sprängdes och skakade stranden med ett dånande brak; varje formation rullade vilt framåt, så snart den blev skapad, för att ändra gestalt och plats och tränga ut en annan gestalt och plats; den skenbara stranden borta vid horisonten med dess träd och torn steg och föll; molnen jagade fram i snabba och tjocka massor, och jag tyckte mig se huru hela naturen slets sönder och vräktes upp i högar.

Då jag icke fann Ham bland den människomassa, som denna minnesvärda storm — ty man minns den ännu där nere såsom den våldsammaste, som veterligen någonsin hade rasat vid kusten — hade samlat, begav jag mig på väg till hans hus. Det var stängt, och då ingen svarade på min bultning, begav jag mig på omvägar och genom sidogator bort till det varv, där han arbetade. Här fick jag veta att han hade gått till Lowestoft för att hjälpa till vid några trängande skeppsreparationer, vid vilka hans skicklighet behövdes, men att han skulle komma tillbaka tidigt den följande morgonen.

Jag gick nu tillbaka till värdshuset, och då jag hade tvättat mig och klätt om mig och förgäves sökt att få sova, var klockan fem på eftermiddagen. Jag hade icke suttit fem minuter vid kaminen i kafferummet, förrän kyparen, som kom in för att se om elden såsom en förevändning för att få språka med mig, berättade mig att två kolfartyg hade totalt förlist på några mils avstånd och att några andra fartyg hade setts arbeta strängt långt ute på redden för att hålla sig bort från land. »Himlen vare dem och alla stackars sjömän, nådig, om vi få ännu en natt sådan som den förra!» sade han.

Jag kände mig i hög grad nedstämd och ensam och var mera orolig över att Ham icke var tillstädes, än omständigheterna tycktes giva anledning till. De senaste händelserna hade gripit mig starkt, utan att jag visste huru mycket, och jag hade blivit alldeles yr i huvudet genom att så länge vara utsatt för den rasande stormen. Mitt minne och mina tankar voro till den grad förvirrade, att jag hade förlorat varje klar föreställning om tid och avstånd. Om jag hade gått ut på gatan, tror jag därför, att det icke skulle ha förvånat mig, ifall jag hade mött någon, som jag visste då måste vara i London. Min själ var i dessa avseenden så att säga uppfylld av en nyfiken likgiltighet, men var på samma gång ivrigt sysselsatt med de minnen, som stället så naturligt väckte — minnen, som voro i högsta grad livliga och tydliga.

I denna min sinnesstämning förknippade sig kyparens sorgliga nyhet om fartygen, genast och utan någon ansträngning av min vilja, med min oro för Ham. Jag inbillade mig att jag hyste fruktan för att han skulle återvända till sjöss från Lowestoft och omkomma, och detta grep mig så starkt, att jag beslöt att återvända till varvet, innan jag åt middag, och fråga båtbyggaren om han ansåg troligt att Ham skulle göra ett sådant försök. Ifall han gåve mig den ringaste anledning att tro det, ämnade jag begiva mig till Lowestoft och hindra det genom att taga honom med mig.

Jag beställde i största hast min middag och gick därefter tillbaka till varvet. Jag kom just i lagom tid, ty båtbyggaren stod med en lykta i handen och ämnade stänga porten. Han skrattade mig mitt i synen, då jag framställde min fråga och svarade, att jag icke behövde vara rädd för något sådant, ty ingen människa vid sitt fulla förstånd skulle våga sig ut i en sådan storm, allra minst Ham Peggotty, som var uppfödd till sjöman.

Jag hade redan på förhand varit så övertygad därom, att jag rent av hade blygts över att göra något som jag icke desto mindre hade känt mig driven att göra, och jag vände nu tillbaka till värdshuset. Om en sådan storm kan växa till, så tror jag att den nu gjorde det. Tjutet och dånet, dörrarnas och fönstrens skallrande, dundret i skorstenarna, den skenbara skakningen av själva det hus som gav mig skydd samt havets väldiga uppror — allt detta var ännu förfärligare än på morgonen, men härtill kom nu dessutom ett tjockt mörker, och detta gav ovädret nya, både verkliga och inbillade fasor.

Jag kunde icke äta, jag kunde icke sitta stilla, jag kunde icke en längre stund sysselsätta mig med någonting. Någonting i mitt inre, ett svagt återljud av ovädret utanför, vände upp och ned på mitt minnes djup och satte det i uppror. Men trots all denna förvirring i mina tankar, som böljade vilt med det rytande havet, intogo dock stormen och min oro för Ham det främsta rummet i min själ.

Min middag borttogs nästan orörd från bordet, och jag sökte att krya upp mig med ett par glas vin, men förgäves. Jag föll i ett slags halvslummer vid kaminen, utan att dock förlora medvetandet varken om upproret i naturen eller om det ställe där jag befann mig. Båda trängdes emellertid i skuggan av en ny och obeskrivlig fasa, och då jag vaknade eller, rättare sagt, avskakade den dvala, som band mig vid stolen, skalv hela min kropp av en oförklarlig fruktan, som icke hade någon tydlig orsak.

Jag gick fram och tillbaka på golvet, sökte att läsa i en gammal tidning, lyssnade till det hemska bullret och betraktade ansikten, landskap och figurer i elden. Slutligen plågade mig det oupphörliga pickandet av uret på väggen till den grad att jag beslöt att gå till sängs.

Det var en sådan afton lugnande att höra att några av tjänarna hade beslutit att sitta uppe till morgonen. Jag gick och lade mig, i högsta grad trött och sömnig, men jag hade knappast lagt mig, förrän alla sådana känslor försvunno liksom genom ett trollslag; jag låg spritt vaken, och alla mina sinnen voro dubbelt skärpta.

Jag låg i flera timmar och lyssnade på stormen och vågorna och inbillade mig att jag än hörde skrik ute på havet, än nödskott och än ramlandet av hus inne i staden. Jag steg flera gånger upp oeh tittade ut genom fönstret, men kunde icke se annat än avspeglingen på fönsterrutorna av det matta ljus, som jag hade låtit brinna, och av mitt eget bleka, avtärda ansikte, som stirrade in på mig från den svarta tomma rymden.

Slutligen nådde min oro en sådan höjd, att jag skyndsamt klädde på mig och gick ned. I det stora köket, där jag otydligt såg fläskskinkor och lökknippor hänga ned från takbjälkarna, hade de vakande samlat sig i olika ställningar omkring ett stort bord, som enkom hade blivit flyttat från den stora spisen bort i närheten av dörren. En vacker flicka, som hade stoppat till öronen med sitt förkläde och satt med ögonen fästa på dörren, skrek högt till då hon fick se mig, i tanke att jag var en vålnad, men de andra hade mera sinnesnärvaro och voro glada över denna tillökning i sällskapet. En karl frågade mig i anledning av det ämne, som de hade diskuterat, om jag trodde att de med kolfartygen förlista matrosernas själar voro ute i stormen.

Jag förmodar att jag stannade där inne ett par timmar. En gång öppnade jag porten och tittade ut på den tomma gatan. Sanden, havstången och skummet virvlade ännu omkring, och jag var tvungen att ropa på hjälp, innan jag åter kunde sluta till porten och stänga den.

Mitt ensliga rum var dystert och hemskt, då jag åter begav mig dit upp, men jag var nu trött och sedan jag ånyo hade lagt mig, föll jag — liksom från ett torn ned i en avgrund — i en djup sömn. Ehuru jag drömde om att jag befann mig på ett annat ställe och under helt andra förhållanden, förekommer det mig likväl som om jag en lång tid fortfor att höra huru det stormade. Äntligen gick detta svaga spår av verkligheten förlorat för mig, och jag befann mig tillsammans med två goda vänner, ehuru jag icke vet vilka de voro, under en dundrande kanonad vid belägringen av någon stad.

Kanondundret var så högt och ihållande, att jag icke kunde höra någonting, hur gärna jag än önskade det, till dess jag gjorde en stark ansträngning och vaknade. Det var stora, ljusa dagen. Klockan kunde väl vara vid pass åtta eller nio, stormen dånade i stället för batterierna, och nu knackade någon och ropade vid min dörr.

»Vad är det?» ropade jag.

»Ett skepp har förlist! Här strax i närheten!»

Jag sprang upp och frågade vad det var för ett skepp.

»En skonare, från Spanien eller Portugal, lastad med frukt och vin. Skynda er, sir, om ni vill se fartyget! Folket nere vid stranden säger, att man varje ögonblick kan vänta att få se det slaget i stycken.»

Dena ivriga rösten försvann utför trappan, och jag kastade på mig kläderna så fort som möjligt och skyndade ned på gatan.

Där ute såg jag en hel hop människor. vilka allesammans skyndade åt ett och samma håll, ned till stranden. Jag ilade samma väg, sprang förbi åtskilliga och stod snart i sikte av det rasande havet.

Stormen torde vid denna tid möjligen ha saktat något litet, men likväl icke mera än om den kanonad, varom jag hade drömt, hade blivit förminskad av att fem, sex kanoner av hundra hade blivit bragta till tystnad. Men havet, på vilket hela den föregående nattens uppror ytterligare hade verkat, var nu ofantligt mycket mera förfärligt än då jag sist hade sett det. Varje formation, som det nu antog, hade utseende av att vara uppsvälld, och den höjd, vartill bränningarna stego, i det de tornade sig upp över varandra, störtade ned i djupet och vältrade sig mot stranden i otaliga härskaror, var i högsta grad förfärande.

Till följd av svårigheten att höra någonting annat än vind och vågor, av den vimlande människomassan, den obeskrivliga förvirringen och mina första andlösa ansträngningar att hålla stånd mot stormen var jag så förbryllad, att jag såg ut över havet efter vraket, utan att se någonting annat än de stora vågornas fradgande toppar. En halvklädd fiskare, som stod bredvid mig, pekade åt vänster med sin nakna arm, som var tatuerad med en pil, vilken pekade åt samma håll. Då, store Gud, såg jag det, strax invid oss!

Den ena masten var avbruten två eller tre meter från däcket och låg på andra sidan om relingen, insnärjd i en massa segel och tackling, och varje gång fartyget rullade och stampade — och det gjorde det utan ett ögonblicks avbrott och med en rent av obegriplig våldsamhet — stötte hela denna massa mot fartygets sida, som om den ville slå in den. Ännu i detta ögonblick gjordes några försök att hugga undan denna del av vraket, ty när skeppet, som låg med bredsidan till, vände sig emot oss under sin rullning, kunde jag tydligt se besättningen arbeta med yxor, och i synnerhet en rask och livlig gestalt, med långt, knollrigt hår, som syntes över alla de andra. Men i detta ögonblick höjdes från stranden ett högt anskri, som hördes till och med över havets och stormens dån: en jättelik våg vräkte sig över det rullande vraket, sopade ren däcket och slungade folk, spiror, vattenfat, plankor och stycken av relingen hoptals ned i den sjudande bränningen.

Den andra masten, på vilken satt några trasor av ett sönderslitet segel, stod ännu, och ett vilt virrvarr av söndersprunget tågverk piskade emot, den. Fartyget hade stött på en gång, lyft sig och så stött på ännu en gång, sade samme fiskare med hes röst i mitt öra. Jag tyckte att han även tillade, att fartyget höll på att brista midskepps, och jag kunde lätt föreställa mig det, ty det rullade och stampade allt för våldsamt för att något människoverk länge skulle kunna göra motstånd. Medan han talade, höjdes åter på stranden ett högt skri av medlidande, fyra män uppstego med vraket ur djupet, hållande sig fast i tacklingen på den kvarstående masten, där den raska och livliga gestalten med det knollriga håret satt högst upp.

Det var en klocka ombord, och medan fartyget rullade och stampade som ett vilt, ursinnigt djur, än visande oss hela ytan av däcket, då det krängde över mot land, än åter endast kölen, då det tog ett vilt språng och krängde över mot havet, ringde klockan, och dess ljud, dessa olyckligas likringning, fördes över till oss av stormen. Åter förlorade vi det ur sikte, och åter höjde det sig i vädret. Två människor voro nu försvunna. Ångesten på stranden tilltog allt mera. Karlarna suckade och knäppte ihop sina händer, kvinnorna skreko och vände bort sina ansikten. Några sprungo vilt fram och tillbaka och ropade på hjälp där ingen hjälp stod att få. Bland dessa var även jag själv, och alldeles utom mig besvor jag en klunga matroser, som jag kände, att icke låta dessa båda arma varelser förgås inför våra ögon.

Medan de på ett upprört sätt förklarade för mig — Jag vet icke hur, ty det lilla jag kunde höra, var jag knappast i stånd att fatta — att räddningsbåten för en timme sedan hade varit ute med en rask besättning, utan att kunna uträtta något, och att, som ingen kunde vara nog vansinnig att söka simma åstad med ett tåg och på detta sätt åstadkomma en förbindelse med stranden, ingenting kunde göras åt saken, märkte jag att någonting nytt satte folket på stranden i rörelse och såg det vika undan och Ham bana sig väg ända längst fram.

Jag sprang fram till honom — så vitt jag vet, för att upprepa min bön om hjälp, men så förvirrad jag än var genom ett för mig så nytt och förfärligt skådespel, väckte mig dock beslutsamheten i hans ansikte och den blick han kastade ut över havet — alldeles samma blick som jag erinrade mig i sammanhang med morgonen efter Emilis flykt — till insikt av hans fara. Jag höll honom tillbaka med båda armarna och besvor de karlar, jag hade talat med, att icke lyssna till honom, icke begå ett mord och icke låta honom taga ett enda steg längre.

Ännu ett skri höjdes på stranden, och då vi vände ögonen bort mot vraket, sågo vi det grymma seglet medelst upprepade slag kasta över bord den minsta av de två, som ännu voro kvar, och därefter liksom i triumf svepa sig omkring den där raska och livliga gestalten, som hängde ensam kvar på masten.

Mot en sådan syn och mot en sådan beslutsamhet som hos denna lugnt förtvivlade varelse, vilken redan var van att leda hälften av de närvarande, kunde jag med lika stor förhoppning ha sökt att besvärja stormen.

»Master Davy», sade han, i det han glatt fattade om mina båda händer, »om min stund är kommen, så är den kommen. Om den inte är det, så ska jag vänta på den. Herren där ovan välsigne er och eder alla! Hjälp mig att göra mig klar, kamrater! Jag måste nu ge mig iväg!»

Jag fördes, ehuru icke på något ovänligt sätt, bort ett stycke därifrån och tvangs av de kringstående att stanna där, i det de, så vitt jag uppfattade det, föreställde mig, att han nu en gång ville giva sig av, antingen han finge hjälp eller inte, och att jag endast kunde göra faran ännu större genom att hindra deras försiktighetsmått, som hade åtagit sig att hjälpa honom. Jag vet icke vad jag svarade eller vad de vidare sade, men jag såg att man hade brått där nere vid stranden, att karlar sprungo med linor från ett där stående gångspel och att Ham trängde sig in i en krets av gestalter som dolde honom för mig. Därpå såg jag honom stå ensam i sjömanströja och byxor med en lina i handen och en annan om livet samt flera av de säkraste och handfastaste karlarna på ett litet avstånd hålla i den senare, vilken han själv lade i ringlar på sanden vid sina fötter.

Även för mina ovana ögon var det tydligt att vraket nu var nära att gå i stycken, jag såg att det höll på att brista mitt över och att den enda återstående, uppe på masten sittande mannens liv hängde på en tråd. Men han höll sig ännu alltjämt fast vid den. Han hade på huvudet en ovanlig, röd mössa — icke lik en matrosmössa, utan av en vackrare färg — och för varje gång de få, sviktande plankorna mellan honom och döden gnngade och hans förtidiga likklocka ringde, sågo vi allesammans huru han svängde med mössan. Jag såg honom göra det nu, och jag trodde att jag rent av skulle förlora förståndet, då denna hans rörelse i min själ framkallade ett gammalt minne av en fordom kär vän.

Ham stod allena, med blicken fäst på havet, bakom honom rådde en tystnad så djup, att icke ett andedrag hördes, och framför honom rasade stormen, nu drog sig en stor våg tillbaka från stranden, och med en blick bakom sig på dem som höllo fast i den lina han hade omkring livet, kastade han sig efter den och kämpade i nästa ögonblick med vattnet, stigande med bergen, sjunkande med dalarna och försvinnande under skummet, därefter drogs han till land igen. Karlarna halade skyndsamt in linan.

Han var sårad. Från det ställe där jag stod kunde jag se blod på hans ansikte, men han frågade icke därefter. Han tycktes skyndsamt visa dem hur de skulle lämna honom mera frihet i sina rörelser — åtminstone antog jag detta på grund av hans åtbörd med armen — och kastade sig så åter i vattnet.

Och nu simmade han framåt mot vraket, stigande med bergen och sjunkande med dalarna och försvinnande under skummet, än buren in mot land och än ut mot fartyget, kämpande hårt och modigt. Avståndet var högst obetydligt, men havets och stormens våldsamhet gjorde striden till en strid på liv och död. Äntligen var han nära vraket. Han var nu så nära det, att han med ännu ett av sina kraftiga tag skulle ha nått det — men nu rullade ett högt, grönt, ofantligt vattenberg framåt på andra sidan av fartyget, tycktes vräka sig upp på det med ett väldigt språng, och skeppet var försvunnet!

Då jag ilade ned till det ställe där de höllo på att hala in linan, såg jag några virvlande fragment ute på vattnet, som om endast ett vattenfat hade blivit slaget i spillror. Bestörtning stod målad i allas ansikten. De drogo honom ända fram till mina fötter — sanslös — död. Han blev buren in i det närmaste huset, och som ingen nu hindrade mig, stannade jag hos honom, medan varje medel att återkalla honom till livet blev försökt. Men han hade blivit slagen till döds av den stora vågen och hans ädla hjärta hade för alltid upphört att slå.

Medan jag satt vid sängen, sedan allt hopp var ute och allt, som kunde göras, hade blivit gjort, kom en fiskare, som hade känt mig allt sedan Emili och jag voro barn, fram till dörren och viskade mitt namn.

»Vill ni följa med dit bort?» frågade han, medan tårarna rullade utför hans väderbitna kinder, vilka voro alldeles askgrå, liksom hans skälvande läppar.

Det gamla minne, som hade blivit väckt hos mig, låg i hans blick. Slagen av skräck och stödjande mig på hans framräckta arm, frågade jag:

»Har något lik drivit i land?»

»Ja», svarade han.

»Känner jag det?» frågade jag vidare.

Han svarade icke, utan förde mig ned till stranden, och här, där hon och jag såsom barn hade plockat snäckskal — där några lättare spillror av den gamla båten, som hade blåst sönder förliden natt, lågo kringkastade av stormen — bland spillrorna av det hem, som han hade förorättat, såg jag honom ligga med huvudet stött mot armen, så som jag under vår skoltid så ofta hade sett honom ligga!