Drottning Margot/Kapitel 23
| ← XXII. Sire, ni skall bli konung |
|
XIV. Rue Tizon och Rue Cloche-Perce → |
XXIII.
EN NYOMVÄND.
Dagen därpå var en parforcejakt beslutad i skogen vid Saint-Germain.
Henrik hade givit befallning om att man dagen därpå skulle hålla i beredskap åt honom en liten häst från Béarn, som han hade för avsikt att förära madame de Sauve och som han dessförinnan själv ville provrida. En kvart före åtta fanns hästen där och på slaget åtta gick Henrik ned.
Hästen, som trots sin litenhet var obändig och eldig, stampade otåligt på gården. Det hade varit kallt under natten ock en tunn isskorpa betäckte marken.
Henrik stod i begrepp att gå över gården bort till stallarna, där hästen och stalldrängen väntade, då en schweizare, som stod på vakt vid porten, skyldrade för honom med orden.
— Gud bevare hans majestät konungen av Navarra.
Denna välgångsönskan och framför allt tonfallet i rösten kom bearnaren att rycka till.
Han vände sig om och tog ett steg tillbaka.
— De Mouy! utbrast han med låg röst.
— Ja, ers majestät.
— Vad gör ni här?
— Jag söker er.
— Vad vill ni?
— Jag måste tala med ers majestät.
— Olycklige, sade konungen och närmade sig honom, vet du inte att du riskerar ditt huvud.
— Jag vet det.
— Nå!
— Nå… här är jag nu.
Henrik bleknade lätt, ty han förstod att han själv delade den fara, som den eldige unge mannen löpte. Han såg sig därför oroligt omkring och tog ännu en gång ett steg tillbaka.
Han hade lagt märke till hertigen av Alencon i ett fönster.
Han bytte genast om ställning, tog musköten ur de Mouys händer och låtsades examinera den förmente skyltvakten, medan han yttrade
— Det måste ha varit ett mycket viktigt skäl som förmått er att på det här sättet kasta er mitt in i lejongapet.
— Ja, ers majestät. Jag har nu vaktat på er i åtta dagar. Först i går fick jag veta, att ers majestät tänkte provrida den där hästen i dag på morgonen och fattade därför posto vid Louvrens port.
— Men hur kunde du göra det i den här kostymen.
— Kaptenen vid kompaniet är protestant och en av mina vänner.
— Se här är er musköt, och fortsätt nu med er vakttjänst. Man ger akt på oss. När jag kommer tillbaka, skall jag försöka tala ett ord med er, men om jag inte talar till er så hejda mig inte. Adjö!
De Mouy fortsatte med sin vakttjänst och Henrik gick bort mot hästen.
— Vad är det för ett vackert litet djur? frågade hertigen av Alencon från sitt fösster.
— En häst som jag skall provrida i dag på morgonen, svarade Henrik.
— Men det är ju inte någon häst för en karl.
— Den är också avsedd för en vacker dam.
— Akta er, Henrik, ni blir indiskret, ty vi komma att få se den där vackra damen på jakten i dag, och om jag också inte vet vilkens kavaljer ni är kommer jag då att få veta vilkens stallmästare ni blivit.
— Nej, det kommer ni inte att få reda på, sade Henrik med sin låtsade godmodighet och steg i sadeln, för den vackra damen är indisponerad i dag och kommer inte med.
— Jaså, sade hertigen av Alencon skrattande, stackars madame de Sauve.
— Frans! Det är ni som är indiskret!
— Hur är det med den vackra Charlotte? fråde hertigen av Alencon.
— Det vet jag inte så noga, svarade Henrik och lät hästen galoppera i en cirkel, det lär visst vara en svår huvudvärk, efter vad Dariole sade mig, ett slags förlamning i hela kroppen, en allmän svaghet med ett ord.
— Kommer det att hindra er från att följa med oss? frågade hertigen.
— Varför det? sade Henrik. Ni vet ju att jag är alldeles tokig i jakt och att ingenting skulle kunna förmå mig att försumma en enda.
— Den här kommer ni i alla fall att försumma, Henrik, sade hertigen efter att ha talat med någon inne i rummet, som Henrik ej kunde se, ty hans majestät låter just hälsa mig att jakten inte kommer att bli av.
— Vad nu? utbrast Henrik och såg ytterst missåten ut, varför det?
— Herr de Nevers har fått ytterst viktiga brev, tycks det. Det kommer att bli en rådplägning mellan konungen, änkedrottningen och min bror hertigen av Anjou.
— Aha, utbrast Henrik för sig själv, det måtte ha kommit nyheter från Polen!
Därpå tillade han högt.
— I så fall tjänar det inte längre någonting till att jag riskerar liv och lem här på isgatan. Farväl så länge, min bror.
Strax därpå lät han hästen stanna framför de Mouy.
— Min vän, sade han åt denne, kalla på en av dina kamrater och låt honom fortsätta vakten. Hjälp stalldrängen att sadla av hästen, tag sedan sadeln på huvudet och bär den till guldsmeden. Det är ett broderi som han inte fick färdigt till i dag. Kom sedan upp till mig och ge mig besked.
De Mouy skyndade sig att lyda, ty hertigen av Alencon hade försvunnit från fönstret och det var tydligt, att han fattat någon misstanke.
Han hade också knappt gått därifrån, förrän hertigen visade sig. En riktig schweizare hade nu intagit de Mouys plats.
D'Alencon såg uppmärksamt på den nye vaktposten, vände sig därpå om mot Henrik och frågade.
— Det var inte med den här karlen som ni talade nyss, inte sant, min bror?
— Nej, den andre var en karl från min hemtrakt som jag skaffat plats bland schweizarna. Jag skickade bort honom i ett ärende.
— Jaså, sade hertigen som om detta svar tillfredsställde honom. Och hur står det till med Margareta?
— Jag skall just gå och fråga henne.
— Ni har således inte träffat henne sedan i går!
— Nej. Jag infann mig hos henne framemot elvatiden i går kväll, men Gilonne sade mig att hon var trött och att hon redan sov.
— Ni kommer inte att träffa henne i hennes våning. Hon har gått ut.
— Javisst, sade Henrik, det är möjligt, hon skulle gå till Annunziataklostret.
Det var nu omöjligt att dra ut på samtalet längre. Henrik tycktes ha beslutat sig för att endast svara.
De båda svågrarna skildes åt. Hertigen av Alencon förklarade att han skulle gå och höra efter nyheter, och Henrik gick upp till sig.
Strax därefter knackade det på dörren till Henriks sovrum.
— Vem är det? frågade han.
— Ers majestät, svarade en röst som Henrik igenkände som de Mouys, det är svaret från guldsmeden.
Henrik, som var synbart upprörd, lät den unge mannen komma in och stängde dörren efter honom.
— Jaså, det är ni, de Mouy, sade han. Jag hoppades att ni skulle tänka er för.
— Ers majestät, svarade de Mouy, jag har tänkt mig för i tre månader. Det bör räcka. Nu är det tid att handla.
Henrik gjorde en otålig åtbörd.
— Frukta ingenting, ers majestät. Vi äro ensamma, och jag skyndar mig, ty ögonblicken äro dyrbara. Med ett enda ord kan ers majestät återge oss allt vad det senaste årets händelser ha berövat oss. Låt oss tala tydligt, kort och öppet.
— Jag hör på, min gode de Mouy, svarade Henrik, då han såg att det var omöjligt att undgå en förklaring.
— Är det sant, att ers majestät har avsvurit den protestantiska religionen?
— Ja, det är sant, svarade Henrik.
— Ja, men är det blott med läpparna eller är det med hjärtat?
— Man är alltid tacksam mot Gud, när han räddat ens liv, svarade Henrik tvetydigt som vanligt i dylika fall, och Gud har uppenbarligen förskonat mig i en stor fara.
— Ers majestät, återtog de Mouy, erkänn en sak,
— Vilken då?
— Att er avsvärjelse inte skett av övertygelse utan endast var en handling av beräkning. Ni har svurit för att kungen skulle skona ert liv och inte därför att Gud gjort det.
— Vilken än orsaken må vara till min omvändelse, svarade Henrik, så är jag nu inte desto mindre katolik.
— Ja, men kommer ni alltid att förbli det? Kommer ni inte att återta er ed, så fort ni kan handla fritt igen? Just nu erbjuder sig ett sådant tillfälle. La Rochelle är upproriskt, Roussillon och Béarn vänta blott på ett ord för att skrida till handling, i Guyenne ropa alla efter krig. Säg mig endast att ni är katolik av nödtvång, så ansvarar jag för framtiden.
— Man tvingar inte en ädling av min börd, min käre de Mouy. Det som jag gjort har jag gjort av fri vilja.
— Men ers majestät, sade den unge mannen ytterst beklämd över detta motstånd som han inte väntat sig, ni tänker inte på, att när ni handlar på det sättet, så överger ni… så förråder ni oss…
Henrik stod orörlig.
— Ja, fortfor de Mouy, ni förråder oss, ers majestät, ty många av oss ha kommit hit med fara för sina liv för att rädda er ära och er frihet. Vi ha gjort alla förberedelser för att skaffa er en tron, ers majestät. Icke blott friheten utan makten och en tron som ni själv kan välja. Om två månader står er valet fritt mellan Navarra och Frankrike.
— De Mouy, sade Henrik och slog ned blicken som mot hans vilja blixtrat till, hör på mig: Jag är räddad, jag är katolik, jag är Margaretas gemål, jag är kung Karls svåger, jag är måg till min svärmor Katarina. Inför dessa omständigheter har jag tänkt på mina utsikter, men också på mina plikter.
— Men, ers majestät, återtog de Mouy, vad skall man tro? Man har sagt mig att ert äktenskap visst inte är fullbordat, man har sagt mig att ert hjärta är fritt och att Katarinas hat…
— Förtal, idel förtal, avbröt honom béarnaren livligt. Man har skamligt fört er bakom ljuset, min vän. Den kära Margareta är visst min maka, och Katarina är min svärmor. Och kung Karl IX är herre över mitt liv och mitt hjärta.
De Mouy ryste. Ett nästan föraktfullt leende flög över hans läppar.
— Således, ers majestät, sade han, är detta det svar jag skall lämna mina bröder? Jag skall således säga dem, att konungen av Navarra trycker deras hand och skänker dom sitt hjärta, som ha mördat de våra, jag skall således säga dem, att han håller på att ställa sig in hos änkedrottningen och blivit Maurevels vän.
— Käre Mouy, sade Henrik, kungen kommer strax från rådplägningen och jag skall gå och fråga honom, vilka stora händelser det är som kunnat förmå honom att inställa en så viktig sak som ett jaktparti. Farväl nu, gör som jag, min vän, överge politiken, vänd tillbaka till konungen och gå i mässan.
Därmed förde eller snarare sköt han den unge mannen tillbaka ut i förrummet. De Mouys överraskning och häpnad var nu nära att övergå till raseri.
Han hade knappt stängt dörren efter sig förrän han alldeles utom sig kramade ihop sin hatt, kastade den på golvet och stampade på den liksom en tjur trampar ned toreadorens kappa.
— Död och helvete! utropade han. En sådan eländig furste. Jag hade lust att låta döda mig här på fläcken för att för evigt fläcka hans tröskel med mitt blod.
— Tyst, herr de Mouy, hördes en röst från en halvöppen dörr. Tyst… någon annan än jag kunde höra er.
De Mouy vände sig häftigt om och fick syn på hertigen av Alencon, som stod där insvept i en kappa och stack ut sitt bleka ansikte i korridoren för att förvissa sig om, att herr de Mouy och han voro ensamma.
— Hans höghet hertigen av Alencon! utbrast de Mouy. Jag är förlorad!
— Tvärtom, sade prinsen med låg röst, ni har kanske funnit just vad ni söker. Beviset därpå är att jag inte vill att ni skall låta döda er här som ni tänkte. Tro mig, ert blod kan användas bättre än till att färga kungens av Navarra tröskel.
Med dessa ord öppnade hertigen helt och hållet den halvöppna dörren.
— Det här rummet tillhör två av mina hovmän, fortfor han. Ingen kan komma och störa oss här, och vi kan därför tala helt fritt. Kom in.
— Jag lyder, ers höghet, svarade konspiratören häpen.
Han gick in i rummet, hertigen av Alencon stängde dörren efter honom.
De Mouy var ursinnig och förtvivlad, men hertigens kalla och lugna blick avkylde hans häftighet.
— Ers höghet, sade han, om jag inte tog miste, så ville ers höghet tala med mig?
— Ja, herr de Mouy, svarade Francois. Trots er förklädnad trodde jag mig känna igen er, och då ni skyldrade för min svåger var jag säker på min sak. Nå, herr de Mouy, ni är således inte nöjd med konungen av Navarra?
— Ers höghet!
— Seså, tala utan fruktan tll mig. Utan att ni haft en aning om det, hör jag kanske till era vänner.
— Ni, ers höghet?
— Ja, just jag. Tala därför.
— Jag vet inte vad jag skall säga ers höghet. De saker som jag hade att säga konungen av NaVarra gällde intressen, som ers höghet inte skulle förstå. För övrigt, tillade de Mouy med ett försök att göra hertigen ointresserad av saken, rörde det sig bara om bagateller.
— Bagateller? upprepade hertigen.
— Ja, ers höghet.
— Bagateller som ni ansett er böra våga livet för, i det ni återvänt till Louvren vid en tidpunkt, då ni vet att ert huvud är värt sin vikt i guld? Ty tro mig, man är ingalunda okunnig om att ni, jämte konungen av Navarra och prinsen av Condé, är hugenotternas förnämste ledare.
— Om ers höghet tror det, så behandla mig som konung Karl IX:s bror och drottning Katarinas son bör göra.
— Varför vill ni att jag skall handla så, när jag sagt er att jag hör till era vänner? Säg mig därför sanningen.
— Ers höghet, började de Mouy, jag svär…
— Svär inte, herr de Mouy, den reformerta religionen förbjuder er att svära, framför allt att svära falskt.
De Mouy rynkade ögonbrynen.
— Jag kan tala om för er, att jag vet allt, återtog hertigen.
De Mouy teg fortfarande.
— Ni tvivlar, frågade hertigen. Nåväl, då måste man övertyga er. Ni får själv döma om jag tar fel. Har ni eller har ni inte erbjudit min käre svåger Henrik, därinne, alldeles nyss… hertigen sträckte ut armen och pekade mot bearnarens rum — er hjälp och att återinsätta honom på Navarras tron?
De Mouy såg på hertigen med förfärad min.
— Erbjudanden som han med förfäran har avvisat.
De Mouy stod fortfarande lika häpen.
— Har ni inte därvid erinrat om er forna vänskap, påmint honom om er gemensamma religion? Har ni inte förespeglat kungen av Navarra ett hopp, en så bländande förhoppning att han bländades därav, nämligen att han skulle få Frankrikes krona? Nå, är jag väl underrättad? Var det inte detta ni kom och erbjöd honom?
— Ers höghet, utropade de Mouy, detta är för mycket… det är så att jag måste fråga mig om jag inte bör säga att ers höghet har ljugit och därigenom här i rummet framkalla en strid på liv och död, för att genom den enes död förhindra spridandet av en så fruktansvärd hemlighet.
— Lugna er, min gode de Mouy, lugna er, sade hertigen av Alencon utan att förändra ens en min vid denna förfärliga hotelse. Hemligheten bevaras bättre om den får förbli mellan oss. Hör nu på mig och sluta med att fingra på ert värjfäste. För tredje gången säger jag er, att ni är hos en vän. Svara därför som en vän. Inte sant, kungen av Navarra har sagt nej till allt vad ni erbjudit honom?
— Jo, ers höghet, det kan jag tillstå, eftersom det inte komprometterar någon annan än mig.
— Utropade ni inte, då ni lämnade hans rum och kastade er hatt i golvet, att det var en feg furste, ovärdig att längre vara er ledare.
— Det är sant, ers höghet, det sade jag verkligen.
— Jaså, det är sant. Ni erkänner äntligen det?
— Ja.
— Och detta är fortfarande er mening?
— Mer än någonsin, ers höghet
— Nåväl, herr de Mouy, jag, tredje sonen till Henrik II, en prins av blodet, skulle jag vara en tillräckligt god ädling för all få föra befälet över era soldater? Tänk på saken. Anser ni att mitt ord duger att lita på?
— Ni, ers höghet, ni ledare för hugenotterna?
— Varför inte? Vi leva i omvändelsernas tid, det vet ni nog. Henrik har blivit katolik, och jag kan mycket väl bli protestant.
— Javisst, naturligtvis, ers höghet, Jag väntar bara att ni skall förklara för mig…
— Ingenting är enklare, och jag skall i få ord förklara för er allas politik. Min bror Karl dödar hugenotterna för att kunna regera med mera vidsträckt makt. Min bror hertigen av Anjou låter dem dödas, därför att han skall efterträda min bror Karl… ni vet ju, att min bror Karl ofta är sjuk… Vad mig däremot beträffar, så är det en helt annan sak. Jag kommer aldrig att regera, åtminstone över Frankrike, eftersom jag har två äldre bröder. Och ännu mer än av naturens lag hålles jag borta från tronen av min mors och mina bröders hat. Jag kan inte hoppas på någon glädje från min familj, ingen ära, intet kungarike. Och dock är mitt hjärta lika ädelt som mina äldre bröders. Nåväl, de Mouy, därför vill jag med värjan i hand själv skaffa mig ett kungadöme… i detta Frankrike, som de betäcka med blod. Och hör nu på vad jag ytterligare vill, de Mouy. Jag vill inte bli konung av Navarra genom min börd utan genom val. Och märk väl, att ni inte i minsta mån kan klandra mig därför, ty jag är ingen inkräktare, då min svåger ju avvisar ert anbud utan förblir i sin dvala medan han helt högdraget förklarar att kungadömet Navarra bara är ett tomt namn. Hos Henrik av Béarn har ni ingenting att vänta, hos mig finner ni en värja och ett namn. Frans av Alencon, prins av blodet, beskyddar alla sina vänner eller sina sammansvurna, hur ni nu vill kalla det. Nåväl, vad säger ni om detta erbjudande, herr de Mouy?
— Det bländar mig, ers höghet.
— Nåja, de Mouy, det finns många hinder att övervinna. Visa er därför inte alltför fordrande och gör inte alltför stora svårigheter gentemot en kungason och en konungs bror, som kommer er till mötes.
— Ers höghet, saken skulle redan vara avgjord om jag bara ensam kunde bestämma. Men nu ha vi ett råd, och hur lysande anbudet än är, kanske just på grund av detta, kan det hända att partiets ledare inte gå in därpå utan villkor.
— Det är en annan sak. Ert svar vittnar om ärlighet och klokhet. Av det sätt, varpå jag gått till väga, de Mouy, bör ni kunna döma om min trovärdighet. Behandla mig därför som en man som man högaktar och inte som en prins som man smickrar. Säg mig, de Mouy, har jag några utsikter?
— Eftersom ers höghet önskar veta det, kan jag uppriktigt säga, att ers höghet har alla utsikter, eftersom konungen av Navarra har avvisat de erbjudanden jag gjort honom. Men jag upprepar, ers höghet, att det är alldeles ofrånkomligt, att jag först talar med våra ledare.
— Gör det då, sade hertigen. Men när kan jag få svar?
De Mouy såg på prinsen unden tystnad. Därpå tycktes han ha fattat sitt beslut och sade
— Ers majestät, ge mig er hand. Jag måste ha denna hand av en prins av blodet för att kunna vara säker på att jag inte blir förrådd.
Hertigen ej blott räckte honom sin hand utan fattade hans och tryckte den.
— Nu, ers höghet, är jag lugn, sade den unge hugenotten. Om vi nu bli förrådda, kan jag gå i god för att det ej berott på er. Ty i annat fall skulle ju ni vara vanärad.
— Varför säger ni mig detta, de Mouy, i stället för att säga mig när ni kan komma med svaret från era ledare?
— Det, beror därpå, ers höghet, att när ni frågar mig om när jag kan komma med svaret, frågar ni mig i själva verket på samma gång också var våra ledare finnas. Och när jag nu svarar, att ni skall få svaret i kväll, vet ni också, att de befinna sig i Paris.
Under dessa ord riktade de Mouy en misstrogen och genomträngande blick på hertigens falska ansikte.
— Jag ser att ni ännu tvivlar, de Mouy, sade hertigen. Men jag kan ju inte gärna med ens vinna ert förtroende. Ni kommer att känna mig bättre längre fram. Vi komma att förenas av en gemensamhet i intressen, som skall förjaga alla misstankar. Ni säger således i kväll?
— Ja, ers höghet, ty tiden hastar. Men var?
— Här i Louvren, i detta rum, om det passar er.
— Det här rummet är väl bebott? inföll de Mouy, och såg på de båda sängarna i rummet.
— Ja, av två av mina hovmän.
— Det synes mig oklokt handlat av mig att återvända till Louvren.
— Varför då?
— Därför att när ers höghet kände igen mig, kan det hända, att andra också ha lika goda ögon. Men jag skall i alla fall komma hit, om ers höghet ger mig en sak som jag tänkte be om.
— Vad då?
— Ett lejdebrev.
— Nej, svarade hertigen, ett lejdebrev från mig skulle inte kunna rädda er. Jag kan inte uträtta någonting för er, om inte alla andra tro att vi äro främlingar för varandra. Om min mor eller min bror få en aning om att det råder den minsta förbindelse mellan er och mig, kommer det att kosta mig livet. Därför kan ni känna er trygg så fort jag har komprometterat mig med de andra på samma sätt som jag nu blottställer mig genom att tala med er. I den mån jag är fri att handla kan jag beskydda er alla, glöm inte det. Tag därför ännu en sista gång ert mod till hjälp. Pröva mitt ord på samma sätt som ni litat på min svåger. Kom till Louvren i kväll.
— Men hur skall jag kunna komma hit. Jag kan inte använda den här förklädnaden uppe i slottet. Den passar bara för gårdarna och vestibulerna. Min egen dräkt är ännu farligare, eftersom alla här känna mig.
— Jag skall hitta på något… vänta… jag tror att… ja, nu har jag det.
Hertigen såg sig omkring, varefter hans blick stannade vid La Moles körsbärsfärgade kappa, som låg på sängen jämte hans barett med vit plym och hans grå sidenrock.
— Ser ni den här kappan, plymen och rocken, fortfor hertigen. De tillhöra herr de La Mole, en av mina hovmän, en stor sprätt. Den här kostymen har gjort furor vid hovet och man känner igen La Mole på hundra stegs avstånd när han har den på sig. Jag skall ge er adressen på den skräddare, som har levererat den tll honom. Om ni betalar honom dubbla priset av vad den är värd kan ni ha en likadan i kväll. Ni kommer väl ihåg herr de La Moles namn?
Hertigen hade knappt slutat tala förrän det hördes steg i korridoren utanför och en nyckel sattes i låset.
— Vem är det? ropade hertigen, skyndade fram till dörren och sköt för regeln.
— För tusan, svarade en röst utanför, det var en egendomlig fråga. Vem är ni själv? Det är verkligen lustigt att komma hem till sig själv, och så tillfrågas det vem det är.
— Är det ni, herr de La Mole?
— Ja, visst är det jag. Men vem är ni?
Medan La Mole uttryckte sin förvåning över att finna sitt rum upptaget och försökte gissa vem inkräktaren var, frågade hertigen hastigt de Mouy.
— Känner ni de La Mole?
— Nej, ers höghet.
— Och känner han er?
— Det tror jag inte.
— Nå, då är det bra. För övrigt kan ni låtsas se ut genom fönstret.
De Mouy lydde utan att svara, ty de La Mole hade blivit otålig och bultade hårt på dörren. Hertigen kastade en sista blick på de Mouy och då han såg, att denne vände ryggen till, öppnade han dörren.
— Hans höghet hertigen! utropade de La Mole och tog häpen ett steg tillbaka. Åh, förlåt mig, ers höghet.
— Det gör ingenting, herr de La Mole. Jag behöver ert rum för att ta emot en person.
— Var så god, ers höghet. Men jag ber vördsamt om tillåtelse att få ta min kappa och hatt där på sängen, för jag råkade förlora min andra i natt vid Quai de la Grève.
— Sannerligen, herr de La Mole, sade hertigen leende och räckte honom vad han begärde, ni har då blivit illa åtgången. Ni tycks ha varit ute för envisa tjuvar, efter vad det ser ut.
Den unge mannen bugade sig och gick ut i förrummet för att byta om kläder utan att det minsta bekymra sig om vad hertigen hade att göra i hans rum. Det var nämligen någonting mycket vanligt i Louvren, att de rum som beboddes av de kungligas hovmän användes till alla möjliga mottagningar.
De Mouy närmade sig åter hertigen och båda stodo och lyssnade för att höra efter när La Mole slutat och gått sin väg. Denne befriade dem emellertid själv från besväret, ty han gick fram till dörren och sade
— Förlåt ers höghet, men ers höghet har väl inte på vägen hit mött herr de Coconnas?
— Nej, men han var i tjänstgöring i imorse.
— Då har man mördat honom, mumlade de La Mole för sig själv.
Hertigen lyssnade tills hans steg ljödo mera avlägsna. Därpå öppnade han dörren och drog de Mouy med sig.
— Ge akt på honom när han går sin väg, sade han, och försök göra efter hans oefterhärmliga hållning.
— Jag skall göra mitt bästa, svarade de Mouy. Men tyvärr är jag inte någon sprätt utan soldat.
— I varje fall väntar jag er före midnatt i korridoren. Om mina båda hovmäns rum är ledigt, gå vi dit. Om det inte är det, skall vi ta reda på ett annat.
— Ja, ers höghet.
— Alltså i kväll, före midnatt.
— Ja, ers höghet.
— Apropå, de Mouy, sväng på högra armen när ni går. Den rörelsen är särskilt utmärkande för de La Mole.