Fjärran från vimlets yra/Kapitel 06

←  Femte kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Sjätte kapitlet

Sjunde kapitlet  →

SJÄTTE KAPITLET

Marknaden — Resan — Eldsvådan

Två månader förgingo. Vi komma sålunda till en dag i februari, då den årliga städselmarknaden inträffade i grevskapsstaden Casterbridge.

Vid ena ändan av gatan stodo omkring två eller tre hundra hyggliga och duktiga arbetare väntande på Lyckan — alla voro de män av den sort för vilka ordet »arbete» inte betyder något värre än en kamp med tyngdkraften och »nöje» ingenting bättre än orlov från denna kamp. I denna skara utmärktes formän och kuskar genom ett stycke av en pisksnärt virat omkring hatten; halmtaktäckare buro ett stycke flätad halm; fårherdar höllo sin herdestav i handen; och sålunda kunde hugade spekulanter genast se vad slags plats var och en av dem sökte.

I skaran fanns en atletisk ung man med något förnämligare utseende än de övriga — hans överlägsenhet var till och med tillräckligt framträdande för att föranleda flera solbrända bönder, som stodo i närheten, att forskande tilltala honom såsom farmare och avsluta sin fråga med »Sir». Han svarade ständigt:

»Jag söker plats för mig själv — som fogde. Känner ni någon som behöver en?»

Gabriel var blekare nu. Hans ögon voro tankfullare och hans ansiktsuttryck sorgsnare. Han hade gått igenom en prövning, och den hade givit honom mera än den fråntagit honom. Han hade sjunkit ner från sin blygsamma värdighet som herdekonung till själva dygroparna vid Siddim^[1]; men han hade förvärvat ett värdigt lugn som han aldrig förut hade känt, och denna likgiltighet mot ödet, vilken ofta kan göra en man till en skurk, men som utgör grundvalen för en upphöjd karaktär om han inte ger vika. Och sålunda var förnedringen vorden hans upphöjelse och hans förlust en vinning.

På morgonsidan hade ett kavalleriregemente lämnat staden, och en sergeant och hans patrull hade trummat efter rekryter genom de fyra gatorna. Då dagen nalkades sitt slut och han ännu inte hade fått någon anställning, önskade Gabriel nästan att han hade anslutit sig till dem och begett sig av för att tjäna kung och land. Trött att stå där på torget, och utan att bry sig mycket om vad slags arbete han fick lägga hand vid, beslöt han att erbjuda sig till något annat slags tjänst än en fogdesyssla.

Alla farmare tycktes behöva fårherdar. Fårskötsel var ju just Gabriels specialitet. Fan begav sig in på en mörk gata, tog av längs en ännu mörkare gränd och steg in i en smeds verkstad.

»Hur lång stund tar det för er att smida en herdestav?»

»Tjugu minuter.»

»Hur mycket» skall det kosta?»

»Två shillings.»

Han satt på en bänk och väntade tills kroken var i ordning, och ett skaft fick han på köpet.

Därefter begav han sig till en affär för färdiga kläder, vars ägare hade en vidsträckt lantlig kundkrets. Då kroken hade gjort slut på det mesta av Gabriels kassa, försökte han, och lyckades genomdriva, ett utbyte av sin överrock mot en fårherdes sedvanliga tröja.

Sedan denna affärstransaktion ägt rum, skyndade han åter in till centrum av staden, och stod där på trottoarkanten i en fårherdes skepelse, med stav i hand.

Nu, sedan Oak förbytts till fårherde, föreföll det som om fogdar skulle varit de enda tjänstehjon man behövde. Det hände dock att två eller tre hemmansägare lade märke till honom och närmade sig. Var gång ägde ett samtal rum, mer eller mindre noggrant efter nedanstående formulär:

»Varifrån kommer ni?»

»Norcombe.»

»Det är lång väg.»

»Femton miles.»

»På vems gård var ni senast?»

»Min egen.»

Detta svar verkade oföränderligen liksom en kolerapanik. Den frågande fararmen drog sig alltid undan med en tveksam skakning på huvudet. Gabriel, liksom hans hund, var alltför utmärkt för att inge förtroende, han kom aldrig förbi denna punkt.

Det är tryggare att begagna sig av varje utsikt som självmant öppnar sig, och rätta sitt tillvägagående efter omständigheterna, än att tänka ut en fulländad plan för sitt liv och vänta på ett tillfälle att genomföra den. Gabriel önskade att han inte hade fastslagit sin egenskap av fårherde, utan hade hållit sig beredd att mottaga vilken syssla som helst som kunde erbjudas vid marknaden. Skymningen föll på. Några muntra karlar visslade och sjöngo vid kornboden. Gabriels hand, som redan en stund hade legat sysslolös i hans herdetröjas ficka, snuddade vid hans flöjt, som han förvarade där. Här var ett tillfälle att praktiskt utöva sin dyrt förvärvade visdom.

Han framtog sin flöjt och började spela »En jockey for till marknaden» med tonen hos en karl som aldrig har känt ett ögonblicks bekymmer. Oak kunde blåsa flöjt så ljuvligt som en arkadisk herde, och ljudet av de välkända tonerna livade hans eget sinne lika väl som åhörarnas. Han spelade muntert på, och inom en halvtimme hade han förtjänat så mycket kopparslantar, att de utgjorde en förmögenhet för en karl med tomma fickor.

Genom att fråga de närvarande fick han reda på att det skulle bli en annan marknad i Shottsford nästa dag.

»Hur långt är det till Shottsford?»

»Tio mil bortom Weatherbury.»

Weatherbury! Det var ju dit Bathseba hade farit för två månader se'n! Den upplysningen förbytte midnattens mörker till middagens sken.

»Hur långt är det till Weatherbury?»

»Fem eller sex miles.»

Bathseba hade troligen lämnat Weatherbury långt före detta, men den staden hade ännu tillräckligt intresse för att föranleda Oak att utvälja Shottsford marknad som sitt nästa forskningsfält därför att den låg åt Weatherbury-hållet. Dessutom var Weatherburyfolket ingalunda i sig självt ointressanta människor. Om ryktet talade sant, voro de ett så härdigt, muntert, trivsamt släkte syndare som något i hela grevskapet. Oak beslöt att sova i Weatherbury den natten på sin färd till Shottsford, och begav sig genast iväg ut på stora landsvägen, som man hade anvisat honom såsom raka vägen till nämnda samhälle.

Vägen ledde över sanka ängar genomströmmade av små bäckar, vilkas dirrande ytor tedde sig flätade på mitten och skrynkliga på kanterna, eller, där strömmen var snabbare, var ytan späckad med fläckar av vit fradga, som vilade på den i ostörd orubblighet. På de högre ställena prasslade de torra döda löven mot marken då de huller om buller tumlade om varandra burna på vindens skuldror, och små fåglar i häckarna ruggade upp sina fjädrar och svepte så skönt in sig till natten, stannande där de voro om Oak fortsatte sin väg, men flyende bort om han stannade för att titta på dem. Han gick förbi Yalbury-skogen där skogsfåglarna höllo på att flyga upp på sina grenar, och hörde fasanernas spruckna stämmor »klu-uck, kluck!» och deras hönors hesa visslande.

Vid den tid då han hade tillryggalagt tre eller fyra miles hade varje drag av landskapet antagit en enformigt svart färgton. Han skred nerför Yalbury-backen och kunde nätt och jämt urskilja framför sig en forvagn, som stod uppdragen under skygd av ett stort träd vid vägkanten.

Då han kom närmare den, fann han att den icke var förspänd och att stället skenbarligen hade blivit övergivet. Forvagnen tycktes, efter dess utseende att döma, hava blivit lämnad där för natten; ty utom omkring en halv kärve hö som låg hopad på bottnen, var den alldeles tom. Gabriel satte sig ned på fordonets fimmelstänger och övertänkte sin belägenhet. Han räknade ut att han hade vandrat ett mycket lämpligt stycke av vägen; och då han hade varit på fötter sedan dagbräckningen, kände han sig frestad att lägga sig till ro på höet i forvagnen i stället för att gå vidare till Weatherbury köping och bli tvungen att betala för sitt nattkvarter.

Han åt upp sina sista skivor fläsk och bröd, drack ur den ciderflaska han varit försiktig nog att medtaga och klev in i den övergivna forvagnen. Här bredde han ut hälften av höet såsom en bädd och — så gott det gick i mörkret — drog andra hälften därav över sig såsom täcke, höljde in sig helt och hållet, och kände sig, fysiskt talat, så bekvämt installerad som han någonsin varit det i sitt liv. Sitt inre vemod kunde en sådan karl som Oak — vars själsliv var vida vaknare än de flesta hans gelikars — inte helt och hållet bannlysa, då han genomgick den föreliggande ledsamma sidan i sitt livs historia. Sålunda, ruvande över sina olyckor i kärlek och fåravel, slumrade han in, ty fårherdar ha den fördelen gemensam med sjömän att de kunna besvärja fram sömnens gud i stället för att invänta honom.

Då han rätt plötsligt vaknade, efter en sömn vars längd han omöjligt kunde uppskatta, fann Oak att vagnen var i rörelse. Han fördes längs landsvägen med en fart som var ganska rask för ett fordon utan fjädrar, och under oangenäma kroppsliga betingelser, ty hans huvud slog virvel mot vagnens botten såsom en trumpinne. Han urskilde nu samtalande röster, vilka kommo från vagnens främre del. Hans bekymmer över detta dilemma (det skulle ha varit oro ifall han varit bland de lyckligt lottade i samhället, men olyckan är ett präktigt bedövningsmedel mot oro för ens egen person) ledde honom att försiktigt titta fram ur höet, och det första han varseblev var stjärnhimlen ovanför honom. Karlavagnen stod ungefär lodrätt över polstjärnan, och Gabriel drog härav den slutsatsen att klockan måtte vara omkring nio — med andra ord, han hade sovit två timmar. Denna lilla astronomiska beräkning verkställdes utan särskild ansträngning, och medan han i smyg sökte få reda på i vems händer han hade råkat.

Ett samtal pågick, och det fortsattes så här:

»Det må vara hur som helst med den saken, nog är hon ändå en nätt och vacker mänska vad utseendet beträffar. Men det är ändå bara skinnet hos kvinnan, och de där nätta flickorna kan vara djäkligt högfärdiga inombords.»

»Jojo — så torde hon nog vara, Billy Smallbury — så torde hon nog vara.» Detta yttrande var mycket uppskakat till sin inre natur, och ävenledes till sin yttre beskaffenhet, ity att forvagnens skakande inte bidrog att göra den talandes röst jämnare och lugnare. Den talande var den som höll i tömmarna.

»Hon är ett mycket fåfängt fruntimmer — så påstås det både här och där.»

»Så så. Om det är på det sättet med den saken, så kan jag inte se henne i ansiktet. Jösses, inte jag — he he he! En så försagd karl som jag är!»

»Jo — hon är mycket fåfäng. De säger att var enda kväll när hon går till sängs så tittar hon sig i spegeln för att se till att nattmössan sitter prydligt.»

»Och då är hon ändå ogift. Herre du öde!»

»Och så kan hon spela piano, säger de. Kan spela så bra att hon kan få en psalm att låta lika vackert som den allra gladaste skojvisa man kan önska sig.»

»Säger ni det? Det blir ju en trevlig tid för oss, jag känner mig riktigt som en ny mänska! Nå, betalar hon bra?»

»Det vet jag inte, mäster Poorgrass.»

Under det han lyssnade till dessa och andra liknande anmärkningar, flög en vild tanke genom Gabriels hjärna, att de möjligen talade om Bathseba. Men det förelåg intet skäl för en sådan förmodan; vagnen for visserligen åt Weatherbury till, men kunde ju också fara vidare på andra sidan, och den kvinna de syftade på tycktes äga någon gård. De voro nu tydligen alldeles i närheten av Weatherbury, och för att inte i onödan skrämma de talande, slank Gabriel osedd ned ifrån vagnen.

Han vände sig mot en öppning i häcken, som befanns vara en grind, och sedan han klivit över den, satte han sig ned att tänka efter, om han skulle söka ett billigt nattkvarter i köpingen, eller förskaffa sig ett ännu billigare genom att lägga sig under någon hö- eller kornstack. Det raspande bullret av vagnshjulen dog bort. Han ämnade fortsätta sin vandring, då han till vänster om sig varsnade ett underligt sken — det syntes på omkring en halv miles avstånd. Oak betraktade skenet, och det tilltog. Elden var lös någonstans.

Gabriel klev ånyo opp på grinden och hoppade ned på andra sidan, ner på något som befanns vara upplöjd jord, samt sprang tvärsöver fältet rakt mot elden. Branden vidgade sig inför hans ögon, både därför att han närmade sig den och för att den verkligen tilltog, och vid dess sken såg han då han kom närmare konturerna av halmbingar därinvid, upplysta med den yttersta tydlighet. En upplagsplats för halm utgjorde eldens ursprung. Hans trötta anlete började nu färgas av en praktfull orangefärgad glöd, och hela framsidan av hans herdetröja och damasker pryddes av ett dansande skuggmönster av törnkvistar — ljuset nådde honom genom en lövlös häck som låg mellan honom och elden — och den metalliska kroken på hans herdestav sken silverblank uti samma strålars rikedom. Han kom upp till den avgränsande häcken och stannade för att hämta andan. Det föreföll som om stället vore fullkomligt utblottat på varje slags levande invånare.

Elden höll på att breda sig ut från en lång halmbinge, som redan var så angripen att det var otänkbart att rädda den. En binge brinner annorlunda än ett hus. Då draget blåser vinden inåt, försvinner den brinnande delen av byggnaden helt och hållet, såsom smältande socker, och ytterlinjen går förlorad för ögat. En hö- eller vetebinge, om den är väl packad, kan emellertid motstå branden under en lång tid, om den börjar utifrån.

Den binge som Gabriel hade för sina ögon var en halmbinge, löst packad, och lågorna brusade igenom den med blixtens snabbhet. Den glödde i lovart med stigande och fallande häftighet, påminnande om en cigarrs blossande. Så rullade en utskjutande kärve ner, med ett fräsande ljud; lågor slogo opp och fladdrade omkring med ett jämnt brusande, men utan sprakande. Bankar av rök vällde småningom vågrätt ut på baksidan liksom förbidragande moln, och bakom dem brunno fördolda bål, vilka bestrålade det halvgenomskinliga doket av rök med en jämnt fördelad gul strålglans. Enstaka strån i förgrunden förtärdes i en smygande rörelse av rodnande glöd, som om de varit samlingar av röda maskar, och över dem strålade fantastiska eldskepnader — inbillningen målade där ansikten av eld, tungor hängande ut ur flammande gap, gnistrande ögon och andra trolska uppenbarelser, ur vilka gnistor tid efter annan flögo skockvis ut såsom fåglar ur ett näste.

Plötsligt upphörde Oak att vara blott och bart åskådare. Han upptäckte att olyckan var allvarsammare än han först hade trott. Ett rökmoln blåstes åt sidan och avhöljde en vetebinge i omedelbar närhet till den brinnande halmbingen, och bakom dem stod en rad av andra, innehållande gårdens hela veteskörd. Och i stället för att den brinnande halmen skulle ha stått jämförelsevis ensam, såsom han först hade trott, stod den i sammanhängande förbindelse med den och de övriga bingarna.

Gabriel sprang över häcken, och fick se att han inte var där ensam. Den första karl han mötte rusade framåt huvudstupa, som om hans tankar varit flere meter framom hans kropp, vilken de inte kunde tvinga framåt hastigt nog.

»Ser ni inte, karl, att elden är lös? — Eld! Elden är en god husbonde och en dålig tjänare — Eld! Eld! — ja, jag mente en dålig tjänare och en god husbonde. Åh, Mark Clark — kom hit! Och du. Billy Smallbury — och du, Maryann Money — och du, Jan Coggan, och du Matthew där!» Andra skepnader framträdde nu bakom denne ropande man och inne i röken, och Gabriel märkte att han, långtifrån att vara ensam, befann sig i ett talrikt sällskap, vars skuggor dansade vilt upp och ner, i takt med lågornas jigtakt och alls icke med människornas egna rörelser. Hela hopen bestod av folk ur den samhällsklass som ger sina tankar form av känslor och sina känslor form av kroppsrörelser, och gick därför till verket med synnerlig förvirring.

»Stoppa draget under vetebingen där! röt Gabriel till dem som stodo närmast honom. Vetebingen var anbragt på stenstöttor, och mellan dessa slickade och lekte eldtungor från den brinnande halmen. Om en gång elden fick komma in under bingen, var allt förlorat. »Skaffa hit en presenning — fort!» ropade Gabriel.

En presenning hämtades fram, och man hängde den som en ridå framför öppningen. Lågorna upphörde genast att strömma in under vetebingen och stodo rätt upp i stället.

»Stå nu här med ett ämbar vatten och håll det här klädet fuktigt,» sade Gabriel vidare.

Flammorna, som nu drevos uppåt, började angripa hörnen på det väldiga halmtaket, som skyddade vetebingen.

»En stege!» ropade Gabriel.

»Stegen stod mot halmbingen, nu har den brunnit upp!» talade en spöklik skepnad i rökmolnet.

Oak grep tag i halmstrånas avskurna ändar, som om han ämnat släpa kärvar, och borrande in sina fötter i halmen klättrade han med tillfälligt anlitande av kroken på sin herdestav upp för den utskjutande sidan av bingen. Med ens satt han uppe på dess topp och började att med sin stav rappa till de brinnande spillror som inkvarterat sig däruppe, i det han ropade till de andra att skaffa honom en trädgren och en stege, och litet vatten.

Billy Smallbury — en av de karlar, som hade varit med i forvagnen — hade numera fått reda på en stege, uppför vilken Mark Clark nu klev, och började hjälpa Oak uppe på halmtaket. Röken på detta ställe var kvävande, och då Clark, en vig karl, hade fått ett ämbar vatten langat dit upp till sig, baddade han Oaks ansikte och stänkte ner hela hans lekamen, medan Gabriel, som nu bar en lång bokgren i ena handen, såsom förstärkning åt herdestaven i den andra, fortsatte att damma om bingen och krafsa bort ur den alla brinnande partiklar.

Därnere på marken sysslade byborna i olika grupper fortfarande med att göra allt vad de kunde för att motverka branden — det var inte mycket. De skimrade alla i brandgult och avtecknade sig mot skuggor av olika former. Bortom den största vetebingens hörn, skyddad mot eldens direkta utstrålning, stod en ponny, bärande en ung kvinna på sin rygg. Vid hennes sida befann sig en annan kvinna till fots. Dessa båda tycktes hålla sig på ett visst avstånd från elden, för att hästarna ej skulle börja skena.

»Han är fårherde,» sade den kvinna som var till fots. »Ja, — det är han. Se hur kroken på herdestaven glimmar medan han slår halmen med den. Och — nej men se! elden har bränt två hål i hans herdetröja! Det är en präktig ung herde, matmor!»

»Vems fårherde är han?» frågade ryttarinnans klara stämma.

»Int’ vet jag, matmor!»

»Vet ingen annan?»

»Ingen alls — jag har nog frågt dem. Alldeles främling här, säger de.»

Det unga fruntimret på ponnyn red ut ur skuggan och såg sig ängsligt om.

»Tror du att rian är säker?» sade hon.

»Tror du att rian är säker, Jan Coggan?» sade den andra kvinnan, i det hon lät frågan gå vidare till nästa man i samma riktning.

»Säker är den nog nu — teminstone tror jag det. Skulle den här bingen ha gått, så nog skulle rian följt efter. Det är den där bussiga fårherden däroppe; han gjorde så gott så, när han kom dit — han som sitter där oppe på toppen av bingen och svänger med armarna som väderkvarnsvingar.»

»Han arbetar duktigt,» sade den unga ryttarinnan i det hon tittade upp på Gabriel genom sin tjocka ylleschal. »Jag önskar han vore fårherde här. Känner ingen av er hans namn?»

»Har aldrig hört karlens namn i hela mitt liv, eller ens sett till honom förut.»

Elden började ge med sig, och då Gabriels högtuppsatta ställning inte längre var nödvändig, beredde han sig att stiga ner.

»Maryann,» sade den ridande flickan, »gå fram till honom när han kommer ner, och säg honom att farmaren här på gården önskar att få tacka honom för den stora tjänst han har gjort oss.»

Maryann begav sig i väg åt bingen till och råkade Oak vid stegens fot. Hon framförde sitt budskap.

»Var är er husbonde, farmaren?» frågade Gabriel, som lyste upp vid den tanke, som föll honom in, att han kanske kunde få en syssla här på gården.

»Det är inte alls någon husbonde, det är en matmor.»

»Är det ett fruntimmer som har gården?»

»Ja, jag skulle tro det, och det ett rikt fruntimmer till på köpet!» sade en av de kringstående. »Hon har kommit hit helt nyligen från ett annat ställe. Fick gården efter farbror sin, som dödde helt plötsligt. Han brukade mäta sina pengar med halvstop. Nu säger de att hon har pengar i var eviga en bank i Casterbridge, och inte tycker det är dess mera bevänt med att kasta krona och klave med en guldpeng än ni och jag med en kopparslant, nej, inte det bittersta.»

»Där sitter hon, där på sin ponny,» sade Maryann; »hon har ansiktet inlindat i den där svarta duken med stora hål i den.»

Oak, med nedsmort ansikte, sotig och vanställd av rök och hetta, med herdetröjan bestående av nästan bara hål och drypande av vatten, med askträskaftet på sin herdestav avbränt så att den var en halv fot kortare, steg, med den ödmjukhet som den hårda motgången hade ingivit honom, fram till den smärta kvinnliga gestalten på hästryggen. Han lyfte aktningsfullt och höviskt på hatten; i det han steg fram till hennes fötter där hon satt i sadeln, sade han med tveksam röst:

»Inte skulle väl värdinnan behöva en fårherde?»

Hon lyfte på schalen som var virad kring hennes anlete och såg ut som förvåningen själv. Gabriel och hans kallsinniga älskade, Bathseba Everdene, befunno sig ansikte mot ansikte.

Bathseba svarade intet, och han upprepade mekaniskt med en skamsen och bedrövad stämma:

»Inte skulle väl värdinnan behöva en fårherde?»

1. 1 Mos. 14 kap., 10 v. Ö.a.