Från Eldslandet/Kapitel 04

←  Kap. 3

Från Eldslandet av Otto Nordenskjöld Kap. 4. I det norra Eldslandet.

Kap. 5  →

FJÄRDE KAPITLET.
I det norra Eldslandet.

De första intrycken från Eldslandet. Páramo. Öfverfärden till Porvenir. Sammanträffande med Ohlin och Dusén. Julen 1895. På jakt efter indianskelett. Återkomst till Páramo.

---

Det var den 5 december 1895, den för vår expedition betydelsefulla dag, då »Uruguay» för sista gången lyfte ankar för att föra oss fram till vår resas mål. Sakta ångade vi utför den breda vik, som bildar Gallegosflodens mynning, drifna af den fallande floden och letande oss väg mellan de talrika grund och bankar, som göra den eljest så viktiga hamnen oanvändbar för större fartyg. För att undvika dem fingo vi till en början styra ett godt stycke ut till sjös, tills landet blott syntes som en blånande strimma, från hvilken de talrika vulkankratrarna resa sina dunkla, otympliga käglor. Men småningom svänger fartyget, och vi gå nu på allvar emot söder, tämligen nära kusten, som reser sig som en tvärbrant mur af ett par hundra fots höjd, stängande all utsikt inåt landet.

Men plötsligt, oförberedt ändras utsikten. Till höger om oss böjer sig kusten inåt i en tvär svängning, och vi finna, att hvad som hittills synts oss som den murlika afskärningen af en ändlös kontinent blott är en utskjutande udde af högt land. Det är Cabo Virgenes — »de 11,000 jungfrurs udde» —, den amerikanska kontinentens sydöstligaste spets, och vattnet, som ligger där innanför, är Magellans sund.

Från denna samma punkt hade Magellan för 375 år sedan, den 21 oktober 1520, för första gången varseblifvit det sund, som afslutar jordens näst största landmassa. Ingen passerar väl här förbi utan att tänka på detta ögonblick. Huru måtte ej den store sjöfararen ha slitits emellan hopp och fruktan, då han utsände sina skepp för att söka efter, om där verkligen var en genomfart eller om han åter skulle bli bedragen och nödgas fortsätta sin färd i riktning mot polen, såsom han förut flera gånger måst göra. Nu äro dessa trakter vida olika mot då. Ute på udden ligga några byggnader — en utpost från någon estancia i trakten —, och snart skall väl där eller från systerudden Kap Dungeness, ett fyrtorn leda seglaren in i detta farliga och dock samtidigt så viktiga sund. Kusterna äro kartlagda och delvis bebodda och sundet själft ej såsom fordom en infart till hemlighetsfulla riken, där priset heter nya världsdelar eller, såsom för Magellan, något ännu högre, den första säkra kännedomen om beskaffenheten af den världskropp vi bebo.

Men om också ej våra känslor kunde jämföras med dem, som Magellan haft, så må dock ingen undra på att detta var ett ögonblick af spänning och intresse. Ty där, den blånande strimma, som i söder bredde ut sig framför oss och hvars detaljer framstodo allt klarare, ju mera man nalkades den, det var Eldslandet, den långa resans mål, det land där vi skulle tillbringa ett helt följande år. Hvad öde väntade oss väl på dessa ensliga stäpper, åt hvilka den grå himmeln gaf ett ännu dystrare utseende? Skulle vi där finna sjöar och länder eller, hvad som måste vara ännu förmer, uppslaget till nya sanningar för att gagna i vetandets tjänst? Eller skulle motgångar och svårigheter taga öfverhanden, eller skulle vi duka under i striden mot naturmakter och vilda invånare och kanske, såsom andra före oss, med lifvet få plikta för vår djärfhet? Framtiden skulle få utvisa det.

Men det var ej tid till några långa funderingar, ty alltmera närmar sig vårt fartyg landet, och snart kunna vi med kikare tämligen väl urskilja alla enskildheter. Kusten är hög och tvärbrant, och det platåliknande landet erinrar mycket om Patagonien. Så passera vi en djup dal — det är Cullenflodens mynning —, och med ens ändras landskapskaraktären till ett småkulligt, egendomligt land, hvars utseende och intressanta geologiska betydelse jag senare får tillfälle att skildra. Framåt går färden, en ny udde, och höglandet är utbytt mot ett vidsträckt lågland, öfver hvilket en tornprydd byggnad reser sig, Poppers gamla guldgräfvarkoloni, el Páramo.

Det började redan att skymma, när vi voro framme vid Páramo. Dess byggnader ligga på själfva strandterrassen mot den öppna oceanen; vid ostliga stormar har det händt, att vågorna öfversköljt dem och inträngt i rummen. I öfrigt äro de belägna just vid början af den låga, nära tre mil långa udde, som bildar vallen utanför San Sebastianbukten. En smula skydd mot vågorna gifver ju denna vall; men den innersta delen af bukten är grund, och om man vill fara omkring udden för att begagna sig af denna smula skydd, så måste man landa på ett betydligt afstånd från byggnaderna. Vid den västliga vind vi hade är för öfrigt vattnet föga lugnare där inne, och jag gjorde därför mitt bästa att öfvertala »Uruguay's» befälhafvare att få landa midt för byggnaden, så mycket mer som man med flaggsignal därifrån hälsat oss, att en landning vore möjlig. Men med rätt eller möjligen snarare med orätt ansåg denne ett sådant försök farligt för skeppsbåtarna, och så ångade vi vidare för att vid i 10-tiden på aftonen kasta ankar i San Sebastianbukten.

Det blef en äfventyrlig natt. Mörka skyar täckte himmeln, och vi kunde ej tänka på att börja landstigningen, förrän månen gått upp och gjort omgifningarna något synliga. Men en landstigning å jordens stormigaste kust, så godt som utan det ringaste skydd emot vågornas kraft, är ingen barnlek. Man måste passa på ögonblicken. Många gånger har det händt här på denna samma plats, att ångaren, som ditfört proviant och passagerare, ej alls kunnat landsätta dem utan måst fortsätta sin färd med oförrättadt ärende, eller att båten, som skulle föra dem i land, i sista ögonblicket fyllts af vatten och vält om, så att den nödvändiga provianten, ofta väntad sedan månader, begrafts i vågorna eller bärgats i oanvändbart skick. Det var alltså med en förklarlig spänning vi afvaktade utgången af vårt försök. Tvenne båtar blefvo utsatta från fartyget, och en första sändning af lådor och lifsmedel nedfördes i dem. Oroligt sökte jag från fartyget vid den svaga belysningen följa deras förd och gladdes, när ändtligen en på stranden upptänd eld visade, att de framkommit dit. Småningom återkommo båtarna, då vi hörde, att de väl varit utsatta för en svår bränning men att dock våra effekter syntes ha kommit tämligen oskadade i land. Åter afgingo nya sändningar; vinden hade nu friskat i och mycket vatten slagit in i båtarna, men allt hade dock aflupit väl. Ändtligen skulle jag själf afgå med den sista båtladdningen, för hvilken vi, för så vidt som detta i mörkret och oredan ombord varit oss möjligt, sparat expeditionsmedlemmarnes personliga effekter. Vi hade att ro ungefär 20 minuter, och ehuru sjön gick hög, så gick dock allt till en början bra, så länge vi ännu kunde länsa undan för vågorna. Men så kom ett ögonblick, då båten stötte i den med den fallande floden alltmer torrlagda bottnen, ännu långt från stranden. Det var blott en sekund, men det var nog för att låta oss upphinnas af en svallvåg, väldigare än de andra, som på ett ögonblick fyllde båten, lämnande våra effekter simmande eller nedsänkta i vattnet och oss själfva så genomblöta, som om vi varit sällskap åt fiskarna en längre tid. Men detta var egentligen icke något ondt, ty så mycket mindre kunde vi tveka

att ögonblickligen kasta oss i vattnet, som gick högt öfver midjan, och med förenade krafter lyckades vi skjuta båten litet närmare stranden, från hvilken vi möttes af dem bland vårt folk, som förut kommit i land. Det sista stycket måste sakerna bäras i land eller släpas genom vattnet — de tyngre koffertarna —, tills vi ändtligen med alla våra effekter befunno oss pä det torra, där vi trötta nedsjönko, under det att matroserna återvände till båten, som åter stötte ut, lämnande oss ensamma på Eldslandets kust.

Det var vid tvåtiden på morgonen den 6 december och ännu mörkt. Det enda vi kunde göra var att söka oss en stunds hvila i skydd bakom de uppstaplade lådorna — att finna några torra kläder att byta om med var ej att tänka på. Men man inser lätt att det ej blef mycken sömn. Vid fyratiden på morgonen började det ljusna, och då blef det äfven lif i vårt lilla sällskap. Don Francisco och hans tjänare anförtrodde sina effekter åt vårt beskydd och begåfvo sig till fots i väg till Páramo. Själf begaf jag mig ut för att taga omgifningarna i betraktande. Vi befunno oss på en udde, hvars bredd knappast uppgick till 500 meter och som äfven på den högsta åsen höjde sig blott några få meter öfver högvatten. Hela denna udde bestod af idel rullstenar, ungefär af ett äggs storlek: ej ett enda stort block, ingen sand eller jord. Vegetationen bestod blott af lafvar, och det är rent af underbart, huru där uppe å högsta vallen därjämte några tufviga gräs och örter kunnat finna plats. Men mellan dessa stenar och tufvor hade millioner af sjöfågel lagt sina bon. Det var två arter af måsar, en större och en mindre, båda med de mest konstlösa reden, vanligen innehållande tvenne ägg. Vi insamlade en mängd af dem, hvarvid vi emellertid funno, att flertalet bland de större äggen redan voro oanvändbara, medan vi af de mindre, som kokades i vatten, tillredde den första måltiden i land.

Under tiden hade dagen helt inbrutit, och när vi sågo mot norr, varseblefvo vi en ryttarskara, som nalkades. Det var utsände från poliskommissariet i San Sebastian, som mötte sin chef, samt från Páramo, de senare med tvenne löshästar till vår disposition. Efter en kort öfverläggning beslöts att använda dessa för Backhausen, som förut var bekant på platsen och som kunde förbereda vår ankomst och våra planer, samt för Polanco, vår »capataz» eller anföraren för de fyra män jag engagerat i Buenos Aires. Den senare skulle omedelbart rida vidare med order från gränskommissionens chef att i deras gamla lägerplats för vår räkning afhämta de mulåsnor, som af expeditionen skulle få disponeras. Från Páramo skulle vi sedan under dagens lopp få vidare meddelanden.

Vid 7-tiden på morgonen begåfvo sig alla i väg, kvarlämnande mig med tre af mina män på stranden. Och här är nu ett tillfälle att presentera dessa män, som under sex månader utgjorde vårt ständiga sällskap. Den äldste bland dem, Medina, var snarare en nordisk typ, långt ifrån så mörkhyad, som argentinarne mest äro. Han var ej heller så liflig som de, utan han var en smula trög och betänksam och nästan envis, men han var en duktig arbetare, och flera gånger, då svårigheter mötte, har han gjort oss ovärderliga tjänster genom sin energi att vilja fortsätta ett arbete, som kunnat synas lönlöst. De båda andra, Regaláo och Amarillo, voro paraguayare, som för första gången från tropiska urskogar och moras kommo ned till vinterkalla länder. Med Regaláo hade jag ej mycket att göra; han befanns vara en utmärkt kock, men då en man skulle kvarlämnas vid Páramo, ansågo vi det lämpligast att lämna honom där under hela vår första färd. En egenskap hann han åtminstone visa under vår resa till Admiralty Sound; han var feg, ständigt ängslig att blifva dödad af indianerna. Amarillo, som sedan blef Duséns specielle handtlangare och följde honom på alla hans turer, var hvad vi skulle kalla ett äkta söderns barn. Han var helt ung, och det svartblå, stripiga håret, så väl som hela hans ansiktsuttryck, hänvisade på indianblodet i hans ådror. När det gällde ett intressant eller t. o. m. farligt ögonblick, att få se något nytt och oväntadt, en jakt eller dylikt, så var han alltid främst; den främste också när det gällde att berätta historier under pålastningen eller vid måltiden kring lägerelden. Ofta visade han en nästan barnslig naivitet och en stor förmåga att se det komiska äfven i den allvarsammaste situation. Men när det gällde uthållighet i arbetet, så kom han snart till korta, och värre var, att han hade stor smak för starka drycker, hvilket vi i Punta Arenas och Porvenir fingo erfara, att han var en oförbätterlig slösare, som lånade pengar af sina kamrater, tog ut sin aflöning i förskott och sedan använde det hela på vin och kortspel, att han var en bråkmakare, som gjorde äfven sina kamrater missbelåtna, och att han hade mycket svårt att underordna sin vilja under någon annans auktoritet. Det senare riktade sig väl icke mot mig eller Dusén, men det framkallade dock åtskilliga svåra situationer.

Nu först kunde jag börja tillse våra reseeffekter — hittills hade jag mest fått tänka på att lugna Backhausen, som var nedslagen efter den besvärliga landstigningen och öfver att hans guanacomantel blifvit genomblöt af saltvatten. Afundsvärd var vår belägenhet visserligen ej, men den hade ju kunnat vara mycket värre. Säckarna med lifsmedel, som först kommit i land, voro jämförelsevis torra, men så mycket blötare voro en del af de sist landsatta lådorna och sakerna. Men lyckligtvis voro de starkt och tätt förfärdigade; de hade

motstått vattnet tämligen väl, och blott en del saker, ty värr bland

de ömtåligaste — kläder, instrument, papper och kartor m. m. — behöfde torkas. Detta var icke något lätt arbete, fastän jag gjorde mitt bästa att breda ut dem i solskenet och i närheten af den eld, vi tändt. Men vädret var oangenämt, kallt och blåsigt, just sådant som vi sedan så ofta skulle få tillfälle att lära känna det, och ungefär hvar tionde minut afbröts solskenet på äkta aprilmaner af en regn- eller hagelby, som sedan lika fort upphörde.

Så hade vi ett annat bekymmer — hvar skulle vi få något att äta? Mat fattades visserligen ej, ty vi hade ju alla våra lådor med lifsmedel, som kunnat räcka för tio personer ett helt år, och stranden var full af ägg, men hvad som fattades oss var vatten. Vi försökte att öppna och äta en låda corned beef, men försöket slog illa ut. Det salta köttet framkallade en olidlig törst, och ingen droppe vatten fanns på närmare håll än vid Páramo. Förgäfves spejade vi mot detta håll; middagstiden var längesedan förbi och skuggorna blefvo allt längre, utan att någon undsättning därifrån kom. Till slut insåg jag, att denna dag ej skulle medföra någon förändring, och trött som jag var efter allt arbete och saknaden af sömn, mat och dryck, sökte jag upp en hviloplats på några fårskinn, mellan ett par kistor och sökte och fann den efterlängtade hvilan efter min första dag på Eldslandsön. De omständigheter, hvarunder den tillbragtes, voro ej af det slag att kunna upplifva det intryck af nedslagenhet, som framkallades af den ödsligaste plats jag någonsin väntar mig att få se på jorden.

Tidigt följande morgon var jag uppe och spejade efter meddelande från Backhausen och Páramo. Då något sådant vid 9-tiden ej hördes af, beslöt jag att lämna mina män och till fots gå fram till Páramo för att därifrån anskaffa vatten och om möjligt påbörja öfverförandet af sakerna. Afståndet är blott 15 kilometer, men jag behöfde fyra timmar för att tillryggalägga denna väg, som merendels förde öfver den ödsliga strandvallen, hvars stenar rullade undan mina fötter. En hvalfisk, nära 50 fot lång, låg uppkastad på stranden, ett tillhåll för skaror af sjöfågel, hvilka frossade på den halfruttnade köttmassan, som vidt omkring spred en vidrig stank. På ett par andra ställen lågo hvalskelett, vittnande om att dylika strandningar ej äro sällsynta. Efter omkring en mils vandring kom jag till en förfallen plåthydda, kvarstående sedan någon guldvaskningsperiod och erinrande om, att vi befunno oss på mark, som kulturmänniskor trampat, och snart därpå började Páramos byggnad synas i fjärran. Vägen blef litet bättre, och inom kort var jag framme, knackade på och inträdde.

Páramos historia har jag redan förut skildrat i sammanhang med redogörelsen för Poppers llf och upptäckter. Liksom få ställen torde hafva en historia, mera romantiskt typisk för en civilisationens yttersta utpost, så har också ingen plats på mig mera helt gjort intrycket af en sådan. Den öfverflödigt stora och rymliga byggnadskomplexen, framför hvilken en »corral»

är uppförd, delvis af gamla skottkärror och af rälsen till en flyttbar spårvägslinie, saknaden af öfriga byggnader eller uthus på den öde, ändlösa slätten, inredningen — sofrummen med några hopslagna träbritsar, ett husapotek och en bokhylla med röfvarromaner och med litteratur af det slag, som behöfs där man ingen människa har till hjälp eller rådgifvare, de stora, nästan tomma förrådsrummen och många andra detaljer bidraga att stärka detta omdöme.

Men allt detta hann jag först småningom se. Vid mitt första inträde såg jag blott matsalen, ett stort rum, dekoreradt med bössor och revolvrar, några stolar och ett stort bord, kring hvilket jag upptäckte mina reskamrater spelande kort med en ännu ung man, på hvars nationalitet man omöjligt kunde misstaga sig: en blond kämpagestalt, hvars ansikte och hela hållning visade, att han varit med om mycket, innan han hamnat i Eldslandets nejder. På bordet stodo glas och en butelj med en, som det tycktes, hemtillagad spritdryck, och de kringsittande voro sysselsatta med det nationella argentinska kortspelet, som jag ej vill söka beskrifva, då jag aldrig lyckats intränga i dess hemligheter.

Med hjärtlighet och en, som mig syntes, onödig öfverraskning hälsades jag af Backhausen och den främmande herrn, som var Páramos administratör, herr Bruno Ansorge. De voro just beredda, sade de, att skicka folk till oss och bedja mig komma öfver, medan männen skulle dröja till påföljande dag, då man hoppades kunna skicka efter en första sändning af våra artiklar, sedan våra mulåsnor anländt. Jag tvekade litet om jag hellre borde återvända till lägret, men då erfarenheten redan visat mig, att min närvaro i Páramo kunde blifva nödvändig, så antog jag inbjudningen, endast tillseende att ett bud så snart som möjligt afgick, medförande det som nödvändigast behöfdes af vatten, kött m. m.

Det viktigaste var nu att tillse, att våra saker så snart som möjligt kunde afhämtas. Från Páramo skulle jag få låna en kärra med ett par oxar, och från poliskommissariatet en annan kärra; dessutom fingo säckar o. d. lastas å mulåsnorna. Men äfven med denna betydliga apparat tog sakernas upptransport tre dagar. I den tunga terrängen är det nämligen en dryg dagsresa fram och tillbaka ut till udden, och om jag ej förr sett det, så fick jag nu en klar idé om, huru stor och otransportabel vår packning var.

I öfrigt använde jag dessa dagar till utflykter i grannskapet. Den första af dessa gällde kommissariatet i San Sebastian, beläget något öfver en mil in åt landet från Páramo. Polisväsendet i de argentinska provinserna, eller åtminstone i territorierna, hvilar under ledning af en »jefe de policia», bosatt i guvernementsstaden. Under honom stå kommissarier, hvilka i Eldslandet äro fyra, nämligen i Ushuaia, Bahia Thetis, San Sebastian och Rio Grande, den senare tills vidare bosatt i Ushuaia. Kommissarien i San Sebastian äger under sig en underofficer och 15—20 beväpnade män. Dessa skola vaka öfver ordningen inom territoriet, tillse att lagarna efterlefvas och först och främst, att den ej störes af indianerna; de enda tillfällen, då hela styrkan rycker ut, är väl vid expeditioner mot dessa. Däremellan kunna de sysselsätta sig med hvad som helst, och många bland dem gå som arbetare vid guldvaskerierna i Páramo, där dessa ordningens upprätthållare ingalunda försumma de tillfällen, som bjudas, att taga sig ett rus och att med knifven i hand slåss med hvarandra eller nybyggarne och deras arbetare. Man förstår emellertid lätt, att dessa polismän, som på en mera central plats skulle äga en mycket underordnad ställning, här, så långt borta från all kontroll, hafva ett mycket stort inflytande och betydelse, då de äga otaliga sätt att trakassera kolonisten.

Till dessa män var det nu i första hand jag var hänvisad för att få understöd och hjälp vid expeditionens utrustning. I don Gaspar Santa Coloma hade jag redan förut lärt känna en ganska välvillig person, men han var obetydlig och sjuklig, och hans biträde och ställföreträdare var en man, som för visso ej skulle låta leda sig af annat än egna fördelar. Guvernörens personliga anbefallning var naturligtvis af största betydelse men hade nog ej uträttat mycket här, där det var fråga om effektivt understöd, ifall jag ej haft en annan väg att ställa mig in hos kommissarierna. De hade det nämligen mycket knappt med lifsmedel både för sig och sina soldater, trots don Gaspars ankomst från Buenos Aires. Regeringen hade visserligen lofvat att med honom sända proviant på den båt, hvarmed vi reste, men efter gammal sed blef däraf i det sista intet, utan afsändandet uppsköts till en annan lägenhet i en obestämd framtid — mañana. I Páramo fanns intet att afstå, med missionärerna i Rio Grande stod man på ovänskaplig fot, och detsamma tycktes också hafva gällt de närmast boende chilenska kolonisterna. Efter fåfänga försök att få låna lifsmedel på dessa håll vände man sig till mig, och då jag hade mer än jag behöfde, så aflät jag gärna ett par säckar mjöl, litet ärter, bönor, majs och maté, för hvilket allt jag fick en skuldförbindelse, som till och med ett halft år senare inlöstes af guvernören till halfva beloppet.

Men den omväxling i en tråkig matordning, som jag alltså kunde bereda herrar kommissarier, kom vår expedition till godo; jag fick hjälp med hästar och folk vid transporterna af våra

saker samt dessutom löfte att få låna vapen, en god häst för eget bruk samt en beriden man som vägvisare under den tid

jag vistades inom departementet.

Och detta var ej någon obetydlig hjälp. Den man, som utsågs att blifva vår »vaqueano», d. v. s. vägvisare, och som sedan under mer än två månader var min daglige följeslagare, har kanske gjort mig större tjänster än de flesta andra, och ofta går min tanke tillbaka till José Diaz, som med sina många små egendomligheter dock var den trognaste tjänare och kamrat och den bäste följeslagare, som jag under liknande förhållanden någonsin haft. Det var en neger, som från den tropiska ön San Vincent först såsom sjöman kommit till Argentina och slutligen hamnat i detta ogästvänliga land. Under expeditionen blef han mitt personliga faktotum, hjälpte mig att infånga och taga vård om min häst, följde mig på alla exkursioner, lärde mig sitt språk med dess starka portugisiska brytning och har gifvit mig mera upplysningar än någon annan om förhållanden bland nybyggare och indianer i Eldslandet.

Under tiden hade Polanco anländt med våra mulåsnor. Vi hade fått tio djur med tillhörande packsadlar; ungefär fem bland dem voro någorlunda goda, medan de öfriga antingen från början befunno sig i dåligt skick eller voro utvalda djur bland dem som voro svårast att sadla och sköta — intet under, då de utsetts just af de män, som kände till deras ovanor och som voro glada att bli af med de besvärligaste djuren. Äfven sadlarna visade sig vara olämpliga, men därvid var intet att göra, och med fårskinn som vi medfört bättrade vi upp dem så godt vi kunde. Allt detta var nu en god början, men det skulle ej ha räckt långt — vi hade nu inalles 12 djur, ej af bästa slag, för 10 personer med så mycket packning — om icke i det rätta ögonblicket Páramos administratör, herr Ansorge, trädt emellan och med det utmärktaste tillmötesgående erbjudit oss 5 hästar och en mulåsna. Vi stå i stor tacksamhetsskuld till honom för hans välvilja; utom lånet af dessa djur, som utan ersättning ställdes till vårt förfogande, bereddes vår expedition den fördelen att fä tillbringa flera veckor under Páramos tak, där för öfrigt allt hvad huset förmådde stod till vår disposition.

Det viktigaste målet var nu att bli förenad med Dusén och Ohlin för att kunna börja expeditionen. Den bekvämaste öfverfartspunkten till Punta Arenas är från Porvenir, därifrån hvarje lördag en liten ångare underhåller förbindelsen med fastlandet. Det var alltså dit jag skulle söka komma. Men tiden var knapp och vägen lång, och det var klart, att det skulle vara mig omöjligt att till närmaste lördag gå hela denna väg med den lastade karavanen. Jag vidtalade därför Backhausen att komma efter med densamma och bröt själf den 11 december upp med José Diaz för att rida öfver till Porvenir.

Ingenjör Per Dusén.

Man kan komma dit på flera »vägar», d. v. s. utefter flera linier, men dessa äro dels svåra att passera så tidigt på sommaren, dels ansåg jag det äfven i öfrigt vara skäl att för den första turen välja den bästa, om än den längsta bland dem, rundt omkring den norra kusten. Vår första dagsresa gick utefter stranden till en liten hydda vid Alfa-bäcken, helt nära den första gränspelaren mellan Chile och Argentina. Vägen är ganska bekväm. Landet, som vi passera, är ett ytterst starkt kuperadt högland, där oregelbundna kullar med branta sidor ligga strödda om hvarandra, och vill man komma fram där, så måste man hvarje ögonblick uppför dem och utför dem. Men det finnes en bättre vag. Mot hafvet sluttar detta högland med en lodrät mur af 70—150 fots höjd; det ligger flera kilometer mellan hvarje punkt, där det är möjligt att äfven till fots bestiga densamma. Så kommer en smal, sandig landremsa, och därefter vidtager hafvet. Men vid ebbtid drager sig detta tillbaka och kvarlämnar en hård lerslätt, plan som ett golf, en den allra yppersta ridbana man kan önska sig, och här gallopperade vi fram de 3 à 4 timmars väg (45 km.), som skilja oss från vårt tillämnade nattkvarter. Detta är en enslig koja, en utpost från Springhills estancia. Vi mottagas med hundskall, men ingen människa är hemma. Dock, dörren är öppen, och vi gå in, göra upp eld för att tillreda vår aftonmåltid, och snart sofva vi godt på våra sadlar i hvar sitt hörn af byggnaden.

Nästa dag fortsattes ridten, till en början som förut utefter stranden, där vi snart passerade gränsen till Chile, och kort därefter svängde vi in i dalen långs en liten bäck inåt landet. Intrycket, som detta ger, är ingalunda afskräckande. Marken var bevuxen af rikt gräs och prydd med blommor och buskar ar den s. k. mata blanca, en art Chilotrichum, en å skyddade ställen inom skogsområdet ända till manshög buske med massor af prästkragliknande blommor, som just nu började slå ut. Mot middagstiden kommo vi till en byggnad, belägen vid Pantanofloden och tillhörig Springhill. Där var för ögonblicket godt om folk ute på resa. bland dem äfven den man, hvars hus vi gästat föregående natt. De hade slagit sig ned för att hvila ut och inbjödo oss att taga en klunk ur konjaksbuteljen, som de medförde. Under tiden tillagade José af vildgåsägg, som han funnit, ett slags pannkaka, som smakade oss alla särdeles väl.

Så fortsattes ridten, och två timmar senare voro vi i Springhill, en af de största och först anlagda estancior i Eldslandet. Framför oss ligger en vidsträckt slätt, som sträcker sig ända nedåt hafskusten och där tusentals får och hundratals kor vada ända öfver knäna i gräs. Vid foten af några kullar ligger själfva estancian, en stor, rymlig byggnad af järnplåt, omgifven af talrika arbetarbostäder och ekonomibyggnader: det är ju också en egendom med 25,000 får vi ha framför oss. Vi redo fram till hufvudbyggnaden; jag sade mitt namn och inbjöds efter vildmarkens sed utan några formaliteter af ägaren, mr Wales, att stiga in och slå mig ned i ro. Lika stort tilltaget som det yttre ter sig, lika bekvämt är det inre, och efter de senaste veckornas resor och besvär var det en riktig njutning att slå sig ned i en bekväm stol vid kakelugnen i den stora matsalen, där vi snart därefter intogo en måltid, den bästa sedan jag lämnat Buenos Aires. Under lifligt samspråk sutto vi kvar där inne, och det var ej mindre angenämt att sedan åter en gång i en bekväm säng i ett på engelskt sätt inrättadt sofrum få hvila ut från en ganska ansträngande dag.

Nästa dag var fredag; lördag middag kunde båten vara färdig att afgå från Porvenir. Det var alltså af vikt att göra denna dagsmarsch så lång som möjligt, men våra hästar voro redan uttröttade, och därtill kom ett hinder, som sedan oupphörligt upprepades men hvarmed jag nu för första gången fick göra bekantskap: den patagoniska sydväststormen. Det är svårt att i korthet redogöra för det intryck denna gör. Men ett är visst: alla dessa namn, Patagonien, Kap Horn, Eldslandet, Pampas, huru mycken växling af olika natur och förhållanden de i öfrigt innebära, så medföra de dock för besökanden, så väl seglaren som ryttaren, ett gemensamt minne af eviga stormvindar. Nog tyckes det, att det kan blåsa äfven i andra länder på jorden, och på hafvet rasa kanske våra oktoberstormar lika häftigt som Eldslandets. Och under det år, jag vistats där, ha många dagar gått upp lika stilla som de voro klara och soliga, men det är ändå där något eget: det är vinden, den kalla, bitande, skarpa vinden, som blåser utan en sekunds uppehåll, så att man har svårt att ens draga andan, det är den, som är det normala, och de lugna dagarna äro enstaka undantag, hvaraf man njuter. Nu den 13 december var det ännu stormigare an vanligt. Blott med möda kunde man sitta kvar på hästen, som ständigt återkom till sina försök att vända hufvudet från vindsidan och gå tillbaka i stället för framåt. Ett par gånger kommo vi ned till Magellanssundet, hvars kokande hvita vattenyta så skarpt bröt af mot den öde, gula slätten, där vinden blott hördes, ej syntes. Ty å den öppna marken växa i dessa trakter inga buskar, ingen hög ört. Det är blott styfva, taggiga grässorter, tufvigt hoptofvade växter och örter med utefter marken krypande grenar, som här förekomma.

Efter fem timmars ridt under sådana förhållanden kommo vi fram till en nyanlagd estancia, vid mynningen af den ej obetydliga Rio del Oro-floden och ledd af en broder till Springhills ägare. Det hade varit vår afsikt att blott passera här förbi, men då åtminstone Josés häst helt enkelt vägrade att gå vidare, så måste jag besluta att stanna kvar och anhålla om nattkvarter. Det var en liten stuga med två kamrar, den ena använd som matsal, den andra som sofrum, med en inställd extra säng, i hvilken jag fick min plats. Mr Wales var en högt bildad man, som i England genomgått en kurs såsom bergsingeniör och var särskildt intresserad af att söka dugliga kollager i trakten, öfver hvars natur och geologi han gaf mig många värdefulla upplysningar. Vårt samtal blef ännu intressantare genom dess tredje deltagare, en liten indiangosse af onastammen på 10—12 år, som några månader vistats i huset såsom ett slags personlig kammartjänare åt mr Wales och som nu gaf mig det första tillfället att stifta bekantskap med denna på en gång så intressanta och misskända ras.

Den väg, som återstod oss att färdas, var ungefär 80 km., och ehuru detta för uttröttade hästar var betydligt, så hoppades jag att kunna tillryggalägga den hastigt nog. Vinden hade också nästa dag lugnat sig ganska mycket. Men så kom det en annan svårighet, som jag ej hade beräknat, nämligen tuco-tuco-råttans hålor. Ty här tog den sidoväg slut, som på längden genomskar den stora jordkomplex, tillhörig ett enda bolag, hvilken vi de två sista dagarna passerat. Tuco-tucon eller, som chilenerna säga, curudon, är en gnagare, stor ungefar som en stor råtta, om hvilken den också till färg och utseende erinrar, fastän den korta svansen och den trubbiga nosen ger den ett annat uttryck. I otaliga millioner lefver detta lilla djur i underjordiska hålor, som underminera nästan hela det eldsländska pampasområdet med undantag af grusplatåernas torraste delar. Om dagen ser man den sällan, men om natten kommer den fram, och kväll och morgon får man ofta höra dess egendomliga, knorrande läte: tucó, tucó, tucó. I öfvergifna curudohålor lefver också en liten ödleart, den sydligaste representant på jorden för sin klass, samt midt ibland dem, i en litet större håla, tuco-tucons oförsonligaste fiende, en liten uggla. I närheten af nybyggena blifva dessa djur snart utrotade, men här ute i vildmarken är deras talrikhet förvånande. Att galoppera på sådan mark är nästan omöjligt, men flertalet hästar, som vant sig därvid, ha utbildat ett alldeles särskildt slag af traf, som gör, att de ej särdeles mycket generas af dessa hålor, emedan de blott med en fot i sänder sjunka ned i jorden. När man en gång är van därvid, så går det också rätt bra att färdas fram på detta sätt, men för nybörjaren, och allra helst när hästen är uttröttad, är det föga angenämt att bli på sådant sätt »uppskakad», att nu ej tala om den obehagliga känslan, då man väntar sig, att hästen skall störta för hvarje steg.

Det var en mer än milsbred »vega» — en öppen, något fuktig, gräsbevuxen dal —, som vi på sådant vis passerade, och när vi hunnit öfver densamma och ett par ganska smutsiga och obehagliga små floder, kommo vi åter in i högt land. Här var marken mindre underminerad, men så var det i stället den mest sönderbrutna terräng jag dittills sett. Upp- och nedför kullar af 30, 50 eller 100 meters höjd gick färden, och sidorna voro ofta så branta, att jag gärna skulle föredragit att stiga af och leda hästen vid tygeln. Detta är emellertid något, som en sydamerikansk gaucho aldrig skulle tillåta sig, och jag måste för öfrigt tillstå, att ifall man gör det af medlidande med hästen, så blir man snart afvand därifrån, ty någon tacksamhet får man icke se. Många gånger, då jag under sådana omständigheter suttit af, har jag åter midt i värsta branten stigit upp i sadeln, när jag märkt, huru hästen betraktat mig med ett uttryck af blandadt medlidande och förundran, obenägen att gå vidare och synbarligen oförmögen att fatta undret af en människa, som föredrager att gå, när det finns en häst bredvid, som han kan få rida på.

Utför en brant sluttning kommo vi åter ned till hafsstranden vid den betydliga Gente Grande-viken.^[1] På en smal strandkant mellan väldiga klippblock och otaliga vrakspillror af förolyckade fartyg redo vi vidare, så fort hästarna kunde gå. Gente Grandes stora estancia passerade vi utan att stanna och gingo sedan på någorlunda god väg vidare mot Porvenir. Redan voro vi uppe på den sista åssluttningen och sågo nedanför oss en skymt af Porvenirviken, och jag började hoppas, att vi skulle komma i tid till båtens afgäng, då en skarp hvissling genomträngde luften. Det var ångbåten, som antagligen stod färdig att afgå. Vi gjorde vårt bästa att drifva på våra dödströtta hästar, men det hjälpte ej, blott långsamt gick det vidare, och jag började redan göra mig förtrogen med tanken att nödgas ligga och vänta en hel vecka på nästa lägenhet, för visso en föga uppmuntrande tanke. Ändtligen — den sista sluttningen, och framför oss ligger den lilla plats, som fått det stolta namnet »Framtiden» och som för resten redan nu utan jämförelse utgör det norra Eldslandets viktigaste plats. Den ligger vid en liten vik, hvars inlopp blott genomsläpper fartyg af intill 9—10 fots djup, men om detta upprensades, så skulle man här få den bästa hamn nästan på hela den sydamerikanska slättlandskusten, så väl inbäddad ligger viken. Vid stranden ligger en stor estancia samt ett tjugutal andra byggnader: handelsbodar, postkontor, bostäder för tjänstemän och besökande guldgräfvare etc.

Men på detta var nu ej tid att tänka. Så fort vi kunde, ilade vi ned till stranden, knappt gifvande oss tid att hälsa på de kringstående, till den ännu väntande båten. Men då, just som jag ville skynda ombord, berättade man, att det ej alls var någon brådska, att det var båtens ankomstsignal vi hört och att den ej skulle afgå förrän följande dag. Och så var det blott att slå sig i ro och vänta till söndagsmorgonen, då ändtligen vår lilla »Antonio Diaz» vid 10-tiden begaf sig i väg till Punta Arenas.

Det är icke min afsikt att här fördröja mig vid besöket i denna stad. Alltnog, nästa lördag morgon, när båten åter affick, voro Dusén, Ohlin och Åkerman också med, och samfäldt styrde vi nu alla kosan mot Eldslandet.

Vi dröjde en dag öfver i Porvenir, en dag, som Dusén och jag begagnade för en utflykt till guldvaskerierna vid Rio Santa Maria. En gammal guldgräfvare — svensk till börden, såsom vi funno ut efter att länge ha rådbråkat spanska och engelska med honom — skulle just rida dit ut med proviant, som han inköpt för sitt sällskap, och med honom som vägvisare gjorde vi turen. Den går genom en af Eldslandets intressantaste trakter med gruskullar i de mest fantastiska former, branta backar upp och ned och en vegetation rikare än jag eljest sett den utom skogsområdet. Den vackra »mata blanca» med sina i fullt flor stående hvita blommor bildar med berberisbuskar hela snår, och vida kring lyste de stora, praktfullt röda blommorna af en kaprifoliumliknande växt. Guldgrufvorna själfva äro ej vidare märkliga, och arbetet ligger här nu nästan nere: det är en liten, obetydlig flod, som rinner i många krökningar och som här och där afsatt de grushögar, som hålla den dyrbara metallen. På aftonen redo Dusén och jag tillbaka till hamnen, där vi skulle förbereda uppbrottet till följande dag.

Det var den 23 december 1895, som alltså skulle bli den första dag, då vår ryttarskara i samlad trupp bröt upp för att börja expeditionen. Det var vår afsikt att färdas till Gente Grande, dit vi erhållit anbefallningar och där vi ärnade bedja att få tillbringa juldagarna. Afståndet dit är omkring 4 svenska mil. Länge såg det emellertid ut, som vi aldrig skulle bli färdiga. Jag gjorde en utflykt med Dusén, medan åsnorna skulle lastas, men fann, då jag kom tillbaka, att man ännu ej ens gjort någon början. Det var tydligt, att köttgrytorna eller rättare sagdt »chicha»-tunnan^[2] hos Don Juan Pablo voro en alltför stark lockelse. Jag hade emellertid beslutat, att vi ej skulle färdas på julaftonen, och till slut lyckades det mig att få lif i spelet; endast Backhausen förklarade bestämdt, att han icke kunde resa i dag; han skulle komma efter — »mañana». Sadlarna ställdes i ordning; ett par af dem skulle ju begagnas för första gången. Den, som Åkerman skulle begagna, var något defekt, och betslet, som var upphjälpt med ett stycke järntråd, måtte ej ha fallit hästen på läppen, ty det eljest fromma djuret visade sitt missnöje med att sans façon ännu inne på gården kasta sin ryttare i marken. Ändtligen vid fyra-tiden kunde vi taga den sista afskeds- och välgångsbägaren, och så kommo vi åstad. Det var åtskilliga slitningar under vägen, med ovana ryttare och djuren delvis ännu ovana att gå tillsammans. Också blef det kolmörkt på aftonen, innan vi kommo fram, och det var med mycken tvekan jag gick upp till hufvudbyggnaden för att klappa på dess port. Jag kände ju ingen människa där, och litet hvar skulle nog känt sig tveksam att med åtta följeslagare midt i natten komma och väcka upp en familj, som man aldrig sett, ur deras sömn för att slå sig ned öfver en julhelg i deras hus, och detta utan möjlighet att på något sätt kunna visa sin erkänsla. Vår tvekan försvann emellertid snart, sedan Mr Hobbs kommit ut och gått oss till mötes. I hast dukades nu upp öl och te, och vi visades till våra rum, där vi snart sofvo godt efter dagens ansträngningar.

Så randades julaftonen. Den åtföljdes visserligen för åtskilliga bland oss af »ömma» känslor, och ett par af mina kamrater funno det lämpligast att så länge som möjligt tillbringa den i sina sängar under stilla betraktelser öfver gårdagens ridt. Själf red jag utefter stranden och hjälpte därefter Mrs Hobbs att anskaffa aftonens julträd, en stor mata-blancabuske, som kläddes med ljus, pappersremsor och karameller, egentligen för att roa ett par små indianflickor, som voro i huset. På aftonen var det riktigt festligt, och man glömde nästan alldeles bort, att ett afstånd af mer än 1,000 mil skilde oss från alla vänner och från snön, julljusen och julgranarna på det halfklot, som belyses af polstjärnan. Julsånger sjöngos och spelades, och i skummande champagne dracks skålen för »absent friends» sent på natten ungefär samtidigt — ifall man beräknar tidsskillnaden — med att julmorgonens klockor hemma i Sverige kallade ung och gammal till julottan.

Ännu två dagar tillbragte vi i Gente Grande. Ohlin seglade ut för att fiska och skrapa, och själf gjorde jag utflykter i flera riktningar, hvarvid jag ena gången råkade skada mig i ett finger, under det jag med en yxa uppe i den branta strandbarrancan, där vinden dref hela massan af lösgjordt stoft i mina ögon, sökte lösgöra benen af ett urgammalt fossilt däggdjur. Jag var glad, att jag bedt José följa mig, ty i första ögonblicket skulle jag haft svårt att reda mig med min häst. Till sist begåfvo vi oss i väg den 27 december efter ett uppehåll, som värdfolkets älskvärdhet gjort dubbelt angenämt. Vi hade ämnat rida ända till Rio del Oro, men Dusén var illamående, och jag fann det bäst att göra marschen så kort som möjligt och söka skydd för natten i en nybyggd, större utpost vid Gente Grande-viken, ungefär 15 km. norr om hufvudestancian.

Den ende invånaren här var en tysk snickare, som arbetade med byggnadens iordningställande, och denne man gaf oss här idéen till en utflykt. En chilen, som uppe bland kullarna var på väg till Gente Grande, hade en afton omkring fyra månader förut, då han red där ensam, plötsligt blifvit träffad af ett pilskott, som genomträngde hans poncho men ej inträngde i kroppen. Ögonblickligen vände han sig om och såg vid den svaga belysningen en indian, som just var i färd att bereda sig till ett nytt skott. Att rycka bössan till kinden och trycka af var blott en sekunds verk, och indianen låg död på platsen. Så åtminstone berättades mig historien. Emellertid var detta ett utmärkt tillfälle att erhålla ett indianskelett, såsom jag mycket önskat mig, och jag aftalade därför med vår nye vän, att han jämte Ohlin och Åkerman skulle nästföljande dag åtfölja mig på en tur åt detta håll. Vår karavan skulle under tiden fortsätta öster ut, och vi skulle hinna upp den i Springhill.

Vår följeslagare försäkrade, att han fullkomligt visste, hvar liket fanns; han hade ridit där förbi med en kamrat, som sett det ligga, och gått dit fram för att skära af dess hufvud i hopp att sedan få sälja kraniet, men när han skulle börja, hade han gripits af ängslan och begett sig bort i sporrstreck. Vi försäkrade, att vi icke skulle göra på samma sätt. Det var första gången jag på allvar var inne i den eldsländska vildmarken utan antydan till väg eller stig, och ridten var ej den allra angenämaste. Det är alldeles förunderligt, huru sönderbruten terrängen är, i synnerhet om man vill rida tvärs öfver dalarnas riktning. Hvarje ögonblick måste man uppför höga, branta vallar, och nästa minut bär det af ned igen, där man tycker att hästen skulle ha svårt att reda sig ensam utan ryttare. Och så kommer en dal, ofta sumpig, med en liten bäck, som rinner fram i invecklade slingringar och som man måste passera upprepade gånger. Och för hvar dal, där vi kommo in, hvar buske vi sågo, försäkrade vår följeslagare, att här skulle liket ligga. Det var ett godt tillfälle att se den oändliga skillnaden mellan folk med och utan lokalsinne, mellan »hombres de campo» och sådana, som ej äro det. Sedan vi hela dagen ridit härs och tvärs på det mest oregelbundna sätt och skjutit med winchesterkulor på guanacos och på fåglar utan att träffa, så var det till sist José — som dock aldrig förr varit i denna trakt —, som fick leda oss till rätta, sedan vi kommit ända fram till Rio del Oro-dalen. Då ändtligen vände vi om; det var lång väg nog ändå, och våra hästar voro ganska trötta. Återfärden gick emellertid bra; redan låg målet alldeles nära framför oss, och fast vi fått söka förgäfves, kunde vi dock känna oss helt belåtna med vår dag, då en händelse inträffade, som gaf oss några af de svåraste ögonblicken under expeditionen, som genom den lätt kunnat bli till hela sin grund förändrad. På Ohlins häst hade sadeln lossnat, men man syntes kunna hoppas, att den skulle sitta kvar ännu dessa sista steg, då djuret oförmodadt tager ett litet språng åt sidan, och sadeln svänger rundt med sin ryttare, som olyckligtvis fastnar med foten i stigbygeln. Ögonblickligen satte hästen af i galopp med höga språng för att befria sig från sin börda, medan den stackars ryttaren släpade efter med ansiktet mot jorden. Hade blott en enda sten funnits i vägen, så hade väl utgången ej varit tvifvelaktig, och ögonblicken voro knappast mindre hemska för oss, som sågo det hela passera, innan José hunnit upp den bortilande hästen och med ett snitt af sin knif skurit af stigbygeln. Och så var äfventyret slut. Tämligen oskadad reste sig Ohlin, begärde litet vatten och kunde redan efter en stund gå ut och bese slagfältet, där han så nära hade stannat kvar. Och följande dag kunde vi fortsätta vår ridt och kommo efter en lång dag på aftonen till Springhill.

Här fick jag förslag till en ny sidoexpedition. Backhausen hade under samtal med en argentinare bland herdepersonalen med anledning af vårt samtidigt utförda försök fått höra talas om tre indianskelett, som skulle finnas något längre inåt landet, omkring 25 km. från byggnaden vid Pantano. Då sådana sidoexpeditioner på obanad väg för den inblick de gåfvo i landets natur voro af största intresse och då det verkligen var af betydelse att erhålla skelett af individer från denna märkliga, snart utdöende och redan fåtaliga ras, så beslöt jag genast att begagna mig af tillfallet. Ohlin var emellertid efter sitt förra försök ej längre hågad att leta efter några döda indianer, och det beslöts därför, att han och Åkerman skulle åtfölja karavanen, medan jag med Backhausen och José begaf mig inåt landet.

Så långt som till Pantano följdes vi emellertid åt, men därifrån begaf sig vårt lilla sällskap rakt mot söder, midt upp i det högland, som här genomdrager hela ön från San Sebastian till Porvenir. Dess utseende är emellertid här ganska olika mot hvad vi förut sett. Det är ett platåland af inemot 200 m:s höjd, och denna högslätt företer en den mest ödsliga karaktär, man gärna kan se. Hufvudvegetationen består af en växt, den egendomligaste i hela den eldsländska floran, en art af släktet Azorella, den allra märkligaste representanten för en växtvärld, som måst utbilda sig för att trotsa jordens stormigaste klimat. Växten bildar nämligen halfklotformiga tufvor med vanligen cirkelrund omkrets och af växlande storlek med en genomskärning, som stundom uppgår till ungefar 10 fot. Tufvorna äro låga och så hårda, att man kan stiga upp och trampa på dem, utan att foten lämnar något märke efter sig. De tjocka grenarna bilda nämligen liksom en enda hopfiltad massa; de hårda och tämligen tjocka små bladen äro utbildade endast i spetsarna, alltså på klotens yta, medan man nedåt, liksom på vår hvitmossa, endast har afdöda bladrester. När man rider i galopp, t. ex. för att förfölja en guanaco, äro dessa växter något besvärliga, ty hästen tycker ej om att trampa på dem och gör ofta midt i farten de mest oberäkneliga kastningar och hopp åt sidan för att utan att sakta farten kryssa sig fram mellan tufvorna.

I öfrigt utgöres vegetationen mestadels af lafvar samt af massor af en växt, nästan identisk med vårt »kråkris» (Empetrum nigrum var. rubrum) men hvars bär här bli röda, saftiga och söta; särskildt på hösten, när de frusit, erinra de mycket om våra lingon. Djurvärlden är mycket fattig; blott här och där ser man några få guanacos, och en gång sprang där upp vid våra fötter ett exemplar af den stora magellansräfven (Canis magellanicus), ifall man som räf kan beteckna ett djur nästan så stort som vår varg, om hvilken dess utseende äfven i öfrigt erinrar.

Uppe på platsen stanna vi för att betrakta utsikten bakom oss. Längst framme ligger där lågt land, som genom en kedja af dynlika kullar afstänges från Magellanssundets blåa band, som än tränger ihop sig så, att det ser ut nästan blott som en smal ström, än breder ut sig till stora, öppna fjärdar. Mellan låglandet och högplatån ligger ett bälte, uppfylldt af höga, branta, oregelbundna kullar, medan längst i fjärran utsikten stänges af de patagoniska vulkankäglorna, bland hvilka Monte Aymond reser sin höga, vida kring synliga spets. Belyst af en strålande sommarsol är denna tafla storartad nog att icke så lätt glömmas, och seglaren på Magellanssundet tror nog ej, att en sådan utsikt kan existera på dess i de östra delarna så enformiga stränder.

Sedd uppifrån förefaller platån som ett enda jämnt golf, men en ryttare får snart erfara, att så ej är fallet. Oförberedt öppnar sig för honom en afgrund liksom en remna i jorden; det är en djup, smal dal, och där nere rinner så sakta i ormlika slingringar en liten bäck, hvars obetydliga vattenmängd ej står i något förhållande till den storartade omgifningen. Flera sådana dalar passerade vi, och jag erinrar mig särskildt en, som slutade mot en liten cirkelrund sjö, inbäddad i högt gräs och omgifven med stora, hvita blommor af en Senecioart. På sjön simmar snattrande en ankfamilj, och det hela bildar en så lugn, idyllisk och på samma gång rik natur, som man knappast hade väntat sig i det inre af Eldslandets pampas.

Under ridten samtalade vi med vår följeslagare om indianerna, som vi sökte, och deras öde. Han berättade oss, att en hop indianer blifvit öfverraskad af en skara guldsökare, just då de kommo i godan ro drifvande en flock stulna får framför sig. Förskräckta hade de lämnat fåren och tagit till flykten, men några skott, som sändes efter dem, hade dödat tre, just dem, hvilkas lämningar vi nu sökte. Denna historia var emellertid ej sann. Jag blef sedermera på annat håll bekant med en engelsman, som berättade, att han vid den tiden varit herde på Springhill och därvid varit med om att döda de nämnda indianerna; de detaljer han gaf gjorde sanningen af hans berättelse fullkomligt otvifvelaktig. Händelsen hade inträffat i oktober 1894. Några indianer hade röfvat får från en utpost och blefvo förföljda af några beväpnade arbetare från estancian. De upphunnos uppe å platån vid Pantanoflodens källor, försökte att fly nedför branten mot en dal, men tre af dem blefvo därvid träffade af gevärsskott, så att de ej mera reste sig, en, om jag minns rätt, i benet, de andra i underlifvet. När striden var öfver, blefvo de dödade genom hvar sitt skott genom hufvudet.

Vår följeslagare denna gång visade sig emellertid vara af helt annat slag än den från Gente Grande. Vi kommo in i en liten dal, och nästan utan att behöfva söka förde han oss rakt fram till den förste af indianerna, hvars sönderfallna lik låg inne ibland några mata-blancabuskar. De andra lågo i närheten. Men ännu återstod det obehagligaste: att rengöra benen från den halfförmultnade massa, hvari de lågo. De hvita, genomskjutna hufvudena med sina halftomma ögonhålor och det svarta, stripiga håret grinade så styggt i sin ödsliga, vidsträckta omgifning, att jag tror, att mina följeslagare helst skulle följt exemplet från en historia, som jag förut i detta kapitel berättat, och ridit sin väg från alltsammans. För att förekomma detta, hoppade jag af hästen och började skrapa på ett af skeletten med min knif, och därmed var signalen gifven till allmänt arbete, så att vi snart nog hade benen renskrapade, inlindade i papper och gräs samt inpackade i hvar sin säck och lastade på den mulåsna vi särskildt för detta ändamål medfört. José anmärkte också, att väl aldrig några indianer blifvit så hedrade som dessa och att de säkert skulle varit stolta, om de vetat, att de ännu efter döden skulle få göra resan vidt öfver hafven till främmande länder. Nu äro de uppställda i Karolinska institutets anatomiska museum i Stockholm.

Med vår dyrbara börda begåfvo vi oss nu på återväg. Och efter en lång ridt kommo vi tämligen sent på aftonen till Pantano. Byggnaden stod tom, men vi hade fått låna nyckeln för att inkvartera oss där. Det var ju nyårsafton, och dystert och ensligt var det i den lilla stugan, där jag låg tillsammans med Backhausen, medan stormen tjöt och ett sakta regn började falla, under det jag tänkte på ett gånget år och på ett kommande. Men snart tog naturen ut sin rätt, och långt innan årets sista timme slagit, sofvo vi alla godt där inne.

Nyårsdagen voro vi tidigt uppe; till en början såg det emellertid ut, som om vi icke skulle komma åstad, då vädret ej var det bästa och vi ej gärna ville begifva oss af utan att vara säkra på att kunna fortsätta färden utan några hinder. För att hinna fram på en dag skulle vi nämligen gå tvärs öfver höjdsträckningen, på obanad stig, utan skymt af någon boning, förrän vi komma till polisstationen, och afståndet till Páramo är långt; inberäknadt de nödigaste krökningarna uppgår det till åtminstone tio svenska mil. Slutligen klarnade det upp, och vi begåfvo oss i väg. Jag vill ej uppehålla mig med en beskrifning af det land, som vi denna dag passerade; det liknar i det hela hvad vi sågo föregående dag. Efter nio timmars ridt kommo vi på aftonen till poliskommissariatet, där José blef kvar, medan Backhausen och jag efter ett kort uppehåll på den jämna vägen i galopp fortsatte till Páramo, där vi mottogos af våra kamrater, som lyckligen ankommit en stund förut.

---

1. Gente Grande betyder jättar eller stort folk.
2. Chicha är ett slags chilenskt landtvin af äpplen eller drufvor.