Gamla kort/Besvärsgatan

←  Romantik och bankaktier

Gamla kort, bilder ur verkligheten av Claës Lundin Besvärsgatan och Rue Duguai-Trouin

En underlig mamsell  →

Besvärsgatan och Rue Duguai Trouin.

Då jag gick i »antiken» på konstakademien i Stockholm, gjorde jag bekantskap med månge raske ynglingar som hade högt sträfvande framtidstankar, men en af dem, Alrik Alvin, öfverträffade de andre i stor tillförsigt till sig själf. Ständigt talade han stolta ord om alt det han skulle uträtta, så stolta, att kamraterne funno sig öfverflyglade och därför skrattade åt honom.

Icke behöfver man tro, att Alvin vore utsedd till något större än akademiens öfrige lärjungar, sade de. Hvar och en trodde naturligtvis, att han själf skulle varda den förnämste, men det var just ingen annan än Alvin som vågade sig på att uttala sina innersta tankar.

När han icke ville sluta upp med att i de djärfvaste uttryck kläda sina förhoppningar, började kamraterne drifva gäck med honom. Han lät dock icke störa sig.

»Det är bara afundsjuka,» brukade han säga.

Men då gäckeriet vardt alt häftigare och mera bitande och slutligen utvecklade sig till en aldrig hvilande, storartad »drift», vardt Alvin otålig, stälde till uppträden af obehagligt slag och tvekade ej att försöka handgripligt göra sig gällande.

»Vänta bara till dess jag kommer upp i modellskolan och tar den kunglige medaljen,» utropade han en dag, ursinnig öfver speglosorna, och knöt näfven åt dem som drefvo gäck med honom.

Detta gaf anledning till ett stormande uppträde, och under hånfulla ord, skrik och hvisslingar måtte Alvin, »kunglige medaljören,» såsom man genast kallade honom, rymma fältet för den gången.

»Han blir snart tokig af högfärd,» hette det bland kamraterne.

Alvin flyttade i vanlig ordning upp i modellskolan, men den kunglige medaljen hördes icke af. När han efter ett par års täflan icke fick någon utmärkelse, gick han upp till professor Nyström, akademiens sekreterare, och förklarade hela inrättningen vara en usel och föraktlig tillställning, hvarpå han lemnade akademien för alltid, hvilket dock icke tycktes hafva haft någon inverkan på professor Nyström eller på lärarne som njöto sin glada ålderdom och af hvilka fyra voro till samman omkring 350 år gamle.

Jag fördes snart åt helt annat håll än det konstnärliga och under ett par år hörde jag icke något af Alvin. Då jag då och då träffade någre af de gamle kamraterne och sporde dem efter den stolte framtidsmannen, sade de ständigt:

»Han är nog på Danviken.»

Det var all den upplysning de hade att gifva, och de voro öfvertygade om riktigheten i sin förmodan, hvilket också föranledde dem att med full hals skratta åt »galningen». Jag skrattade naturligtvis liksom de andre.

Om jag hade glömt bort Alrik Alvin, vet jag just icke, men säkert är, att jag icke tänkte på honom, då jag en dag fick hans kort med påskrift, att han gärna ville tala med mig. Det gälde något högst vigtigt. . . .

Besvärsgatan N:o 58 stod det på kortet.

Det var en förskräckligt aflägsen bostad. Huru kunde en människa som icke helt och hållet dragit sig från verlden bo så långt bort på söder? Skulle jag väl bry mig om att söka upp den där galningen?

Jag gjorde det likväl. Det gälde ju något högst vigtigt, hade det stått på kortet, och jag tyckte det göra mig godt att finna, det Alvin icke vistades på Danviken.

De konstnärer med hvilka jag umgicks bodde just icke furstligt. Flere af dem hade en liten konstverkstad med ett ännu mindre sofrum tre eller fyra trappor upp i Brunkebergs hôtel, ganska tarfligt i sanning, och Stäck som redan var en känd och erkänd målare med titel af professor bodde visserligen litet bättre i Petersenska huset vid Munkbron, men hvarken han eller Palm, som efter återkomsten från Italien slagit sig ned i Geijerska huset på Riddarholmen, kände till något öfverflöd. Jag var således van vid tarfliga konstnärsbostäder, och likväl öfverraskades jag af att se huru Alrik Alvin hade det hemma hos sig.

Huset var en liten, nästan fallfärdig träbyggnad med en trappa utanpå den ena gafveln, och den trappan förde rakt in i Alvins arbetsrum. Bohaget där utgjordes af ett par trästolar, en liggsoffa af den gamla pinnsorten, vanligtvis kallad »pinnskrinda», målad i perlfärg, samt ett litet bord öfverlastadt med färgblåsor, orena penslar, paletter och palett-trasor, utkastböcker, lösa papperslappar med kol- och blyertsteckningar, ostskalkar och torra brödbitar, en söndrig butelj som tycktes innehålla vatten och ett litet, utmärkt fint och väl arbetadt skrin af elfenben hvilket lyste som en ädelsten på en sophög.

Det var den egentliga möbleringen. Väggarnes ytor hade inga tapeter, men täcktes af en mängd studier och utkast i olja. I vrårna lågo tafleramar, hoprullade dukar, med figurer fullklottrade pappersark, ett par trasiga stöflar och åtskilligt annat skräp huller om buller. Midt på golfvet stod ett staffli med en tafla under arbete, och framför taflan syntes en man i lång, nött och af färgklickar nedsmetad öfverrock, hvars höga krage var uppslagen kring öronen och nådde den trasiga rökmössan som täckte toppen af hufvudet. Öfverrockens nedre del räckte nära golfvet, men lät dock se ett par underkläder af linne som nog en gång varit hvita och hvilka släpade på ett par färglösa och söndriga gummigaloscher, mannens ende fotklädnad.

Det var verkligen Alvin, ehuru jag, då han först vände sig om, hade svårt att känna igen den forne kamraten. Han hade långt skägg som gjorde det magra och bleka ansigtet ännu magrare och blekare. I ögonen lyste ett vildt uttryck. Mellan läpparne satt en mycket kort tobakspipa, så kort, att jag tyckte det rökaren bet i piphufvudet.

»Så-å, du kom verkligen!» sade Alvin och tycktes öfverraskad af att se mig.

Jag hälsade och nämde något om hans kort.

»Det behöfs naturligtvis särskilda uppmaningar för att gamle kamrater skola hitta hit,» hväste han och vände sig åter till sitt arbete. »Men jag får vara glad och tacksam för att man tager kännedom om en inbjudning som kommer från en så obetydlig person som jag.»

Jag låtsade ej märka hans dåliga lynne, utan nämde något om, att det vore länge sedan vi träffats.

»Ja, jag är naturligtvis glömd,» hväste Alvin ytterligare och fortfor att måla. »Jag trodde likväl, att den som öfvergifvit konsten icke längre borde vara drifven af afundsjuka. Att de andre, de som tro sig vara målare, inte vilja se mig är ju tydligt. Deras afundsjuka och hat känna inga gränser. Det kan man väl förstå.»

»Å, käre Alvin,» invände jag saktmodigt, »jag har aldrig hört . . .»

»Så-å, du tar de kräken i försvar!» utropade Alvin och vände sig om med en riktigt hotande uppsyn. »Det kunde jag väl tro. Jag vet nog, huru ni alla racka ned mig, när ni träffas.»

»Nå,» tillade han, »där står du och har inte ett enda ord för min tafla? Men, inte häller det förvånar mig. Den här taflan kan du ganska säkert inte uppfatta. Du är van att se de där tarfliga, intet sägande målningarne som akademiens guldgossar kluddra i hop. Den friska, kärnfulla, ursprungskraftiga konsten känner du inte till.»

Jag frågade, om han sett många af de nyare taflorna, i synnerhet dem som skickades hem af akademiens underhållstagare hvilka i främmande land studerade konsten.

Den frågan satte Alvin i raseri. Han kastade palett och penslar midt bland skräpet på bordet, gick häftigt fram och till baka, slet i skägget, spottade och utstötte de gräsligaste förbannelser.

De där taflorna hade han visst icke sett. Han ville ej se dem. De vore blott prof på konstens förfall, på ett eländigt lycksökeri, på alt uselt man kunde tänka sig. De som målat dem vore själfve ömklige stympare, gemene slynglar, ja, riktige skurkar. En hederlig karl borde aldrig nämna dem, icke ens tänka på dem. Hela verlden vore för öfrigt blott en samling af dels fårskallar dels bofvar.

Han var både löjlig och förskräcklig i sin vrede. Jag viste ej, om jag skulle skratta eller fasa öfver alla hans förbannelser och vilda åtbörder, och jag hade god lust att genast lemna honom, men kände likväl medömkan öfver honom och tänkte, att om han fått någon uppmuntran eller om kamraterne åt minstone icke så obarmhertigt drifvit gäck med honom, skulle han kanske hafva varit en helt annan människa, och själf var jag i det fallet ej utan samvetsförebråelser.

»Käre Alvin, låt oss nu tala litet om din tafla,» sade jag för att stilla hans vrede.

Det förslaget tycktes verkligen lugna honom något, ehuru han ännu en gång förklarade, att han icke det ringaste litade på mitt omdöme. Jag vore förledd, bestucken och hade för länge sedan kommit på afvägar. Emellertid talade vi om taflan, en figurmålning som var i det närmaste fulländad.

»Jag tror knapt, att du haft modell,» vågade jag helt varsamt framkasta.

Nej, det hade han visst icke haft. Han hade idealet för sin själs öga, och handen lydde hvad det ögat sade honom.

Jag tyckte mig dock finna, att rätta orsaken, hvarför han målat efter blott »själens öga», vore saknad af medel att gälda en modell.

Taflan visade ovilkorligt, att målaren hade ej ringa begåfning, men på samma gång, att han saknade tillräcklig underbyggnad och framför alt, att han icke haft lefvande natur för sig.

Alvin var naturligtvis icke nöjd med mitt omdöme, så varsamt detta än framstäldes. Detta hade han väntat sig, sade han än en gång med ett bittert leende, men han rasade likväl icke längre, utan stod helt stilla och betraktade sitt verk.

Det var först då jag, i känsla af min egen oförmåga att gifva honom ett godt råd för taflans fullbordande, bad honom visa henne för ett par framstående konstnärer, som han åter började utgjuta sin vrede öfver mig, öfver konstnärerne och öfver hela verlden.

»Framstående konstnärer!» utropade han och sparkade till den skröpliga pinnsoffan, så att hon knakade i hvarje fogning. »Hvar finnas de framstående konstnärerne här i vårt usla land? Hvar i hela verlden får man tag i dem? De äro stackare alle samman. De arbeta blott för brödfödan, de uslingarne.»

Man kunde nog märka, att det vore brödfödan som Alvin saknade.

»Du borde resa, käre Alvin,» sade jag, för att studera de store mästarne i främmande land och äfven för att ytterligare lära dig något af konstens handtverk . . .»

Han afbröt mig med ett förskräckligt gapskratt, ett sådant som en romantiker skulle kalla ett »afgrundsskratt.»

Mitt förslag var kanske något obetänksamt. Hvar skulle den arme målaren få medel att resa, då han vore sänkt i djup fattigdom och ej hade utsigt till något understöd?

Jag sökte leda hans tankar bort från det som satt honom i nytt raseri och föreslog honom, att vi skulle gå ut. Det vore ju så vackert väder. Vi kunde göra en liten vandring till Djurgården, titta in på Blå Porten kanske och söka få oss en glad afton.

Han hade slutat med det ohyggliga gapskrattet, men hans vanliga bittra leende gjorde ej stort bättre intryck. Det kunde aldrig komma i fråga att gå ut, menade han. Under flere månader hade han ej varit utan för porten. Hans kläder hade för länge sedan vandrat till en pantlånare, och pantsedlarne voro också pantsatte.

Om icke det beskedliga vaktmästarfolket af hvilket han hyrde rummet bistått honom, hade han för länge sedan dött af svält, så vida han ej förut frusit i hjäl. De voro de enda människor af hvilka han kunde förmå sig att taga mot någon hjälp. De plågade honom aldrig med råd och förmaningar och kritiserade icke hans taflor. De endast beundrade hvad han målade och tyckte sig icke kunna vara nog tacksamma för att han nedlåtit sig att måla dem själfva i bröstbild i naturlig storlek.

»Södermark skulle inte ha skämts för de taflorna,» tillade Alvin hvilken, oaktadt sin outsläckliga vrede mot människorna i allmänhet, tycktes finna en lättnad i sina bekymmer, då han ändtligen fick öppna sitt hjärta.

Men så tog han åter på sig sitt stolta utseende, och det var slut med hans meddelsamhet. Han stod och stirrade på sin tafla och tycktes icke vidare bry sig om min närvaro.

Jag frågade honom, hvilken den vigtiga sak vore som hade stått nämd på hans kort.

Han såg förvånad på mig.

»Och det frågar du,» utropade han, »fastän du nu en hel timme stått och sett på min nya tafla? Anser du då, att ett nytt konstverk, alstradt af en oberoende konstnär, en som inte krusar för någon och inte fruktar för någon, ej är en högst vigtig sak.»

Han är verkligen tokig af högfärd, tänkte jag.

Taflan ämnade han hembjuda till konstföreningens nästa inköp, förklarade han. Det kostade på honom att taga detta steg, hvilket han ansåg förödmjukande, men man borde likväl en gång få ögonen öppnade för den sanna konsten, och han ville därför nedlåta sig att bjuda konstverket åt den förening som borde lära sig att fatta konsten ur en högre synpunkt.

Jag dolde ej, att jag fruktade, det konstföreningen sannolikt icke skulle köpa taflan, synnerligen som han fordrade ett ganska högt pris.

Alvin förklarade sig nog veta, att han fortfarande vore förföljd. Men det vore ej gärna möjligt, att konstföreningen kunde vara så blind, att hon handlade rakt mot egen fördel och vägrade köpa ett ursprungsfriskt och fullt själfständigt konstverk.

Således: taflan måste köpas, och detta för den fosterländska konstens egen skull!

Det var därpå han velat förbereda mig.

Jag kunde märka, att Alvin nu åter ville vara i fred och som jag ej häller fann det löna mödan att vidare fortsätta samtalet, så tog jag afsked. Han sade mig ett knaphändigt far väl, vände mig ryggen och lät mig gå.

Jag letade mig i skymningen ned för den branta yttertrappan, lotsade mig mellan ett par svinstior öfver gården och vandrade Besvärsgatan fram under tanken på den stolte Alvin, som nu föreföll mig mer dårhusmässig och beklagansvärd än förr.

Taflan köptes icke af konstföreningen.

Alvin rasade. Han svor ve och förbannelse öfver konstföreningen, akademien, alla andra konstnärer och konstvänner, öfver hela Sverige och hela mänskligheten. Konstföreningens inköpsnämd bestode af endast, förklarade han öppet för hvem som ville höra honom, fala stackare som gynnade vänner och bekanta eller läto muta sig af klåpare som hade råd att köpa sig framgång.

Han hade, på hvad sätt viste man icke, åter skaffat sig några tillgångar, så att han kunde visa sig ute på gator och värdshus, och öfver alt slungade han högljudda beskyllningar af värsta slag mot alla som befattade sig med konst, i synnerhet med målning. Människohat lyste ur hans blickar. De fleste som kommo i hans väg undveko honom, några skrattade och drefvo gäck med honom, få lyssnade till hans vilda utgjutelser.

Jag tog mod till mig och besökte honom ännu en gång, så obehagligt detta än föreföll mig, men han slog under en förfärlig ed dörren igen midt för min näsa.

Hans beskedliga värdfolk uttryckte sina bekymmer, då jag vände mig till dem för att få några upplysningar om hans tillstånd.

»Han tänker visst svälta ihjäl sig,» yttrade värdinnan, »efter som han aldrig rör den mat jag bär in till honom. Se, han är för stolt att ta emot mina smulor. Själf har han inte det ringaste nu mer att sälja eller pantsätta, inte annat än ett litet, mycket fint elfenbensskrin som är honom lika kärt som hans ögonsten eller kanske mycket kärare. Den granna taflan som man min bar både till och från konstföreningen har herr Alvin, gud nåde oss, skurit sönder.»

En dag kom Alvins värd och förtäljde, att den »stackars herrn» vore försvunnen. Elfenbensskrinet hade han tagit med sig.

»Se, det kunde han inte skiljas från, och nu ligga de väl båda två i sjön nedan för Skinnarviksbergen.»

»Det skulle naturligtvis sluta på det sättet,» sade de forne kamraterne, då de erforo Alvins försvinnande.

Och så var han glömd.

Åtskilliga år efter den tiden stod jag en dag framför Lionardo da Vincis Monna Lisa del Giocondo i Louvre-museum, då jag plötsligt fick höra svenska talas bredvid mig. Jag såg en herre och ett fruntimmer som likaledes betraktade Lionardos tafla och meddelade hvar andra sina åsigter om konstverket. Fruntimret — jag såg naturligtvis först på fruntimret — var ungt, ljuslett, med fina och tilltalande ansigtsdrag och ett par vackra ögon af grå färg.

»Svenskorna kunna vara bra behagliga,» tänkte jag, »om de också inte ha några starka och bestämda skönhetsdrag.»

Men så gärna jag än såg på min behagliga landsmaninna, drogs äfven min uppmärksamhet till hennes följeslagare som var en högväxt, vacker karl med mörkt, väl vårdadt skägg och ett par skarpa ögon.

Ansigtet föreföll mig bekant, men mitt minne svek mig hvar och när jag sett det förut, och innan jag hann längre fundera därpå, hade det svenska paret dragit sig undan från Lionardos tafla och lemnat rummet. Jag följde icke efter, utan stannade för att fröjda mig åt de öfriga målningarne i denna afdelning af Louvren.

Någon tid därefter lemnade mig min portvakt ett kort, på hvilket stod Alaric, artiste-peintre, och längst ned i kanten 17, rue Duguai-Trouin. Kortet var viket, till tecken att ägaren själf aflemnat det. Portvakten kunde endast upplysa, att den främmande herrn önskat göra mig ett besök, men icke sagt något vidare. Namnet Alaric var mig icke obekant. Det tillhörde en ganska framstående målare, hvars taflor jag sett på flera utställningar, men om hvilken jag för öfrigt icke kände något närmare.

Jag väntade att besöket skulle förnyas, men då så ej skedde, ansåg jag höfligheten fordra, att jag gjorde ett motbesök.

Duguai-Trouin-gatan är icke en af Paris’ mest kända gator. Hon är liten och obetydlig samt bildar en undangömd vinkel mellan Rue de Fleurus och Rue d’Assas eller, såsom den sist nämda då ännu kallades, Rue de l’Ouest, bak om Luxembourg-trädgården. Jag gick dit och behöfde ej söka länge, förr än jag fann nummer 17. Det numret stod öfver en liten, grönmålad dörr på ett mycket oansenligt hus, på hvars låga framsida syntes ett enda fönster, midt öfver gatdörren, med lika grönmålade och tillslutna spjäl-luckor. Huset föreföll mig obebodt. Alt var tyst och stilla i granskapet.

Det ser just icke mycket inbjudande ut, tänkte jag och förvånade mig öfver att en så framstående målare bodde i ett så tarfligt hus vid en lika tarflig och undangömd gränd. Jag ringde emellertid på den stängda dörren. Något ljud af en portklocka kunde ej förnimmas, hvarför jag höjde handen för att ringa ännu en gång, men i samma ögonblick öppnades dörren på vid gafvel. Någon portvakt syntes icke till och ej häller något annat lefvande väsen. Jag trädde in i en stor förstuga, utrustad som ett österländskt tält, och så snart jag tagit ett steg innanför dörren, slogs denne igen af sig själf.

Det stötte på äfventyr, tyckte jag och såg mig omkring i det prydliga tältet.

Midt emot dörren föll ett förhänge i tunga veck framför en öppning på tältet. Jag drog varligt en flik af förhänget till sidan och såg — en bred, öppen gång, bildad af lummiga och ganska höga träd.

Det var öfverraskande, när man kom från den lilla trånga gränden och genom det hemlighetsfulla tältet. En doft af frisk grönska och blommor strömmade mot mig. Innan jag hunnit öfvervinna min förvåning, syntes en gammal man komma mig till mötes med spörjande blickar.

»Monsieur Alaric?» frågade jag tvekande.

»Han är hemma,» sade den gamle mannen, bockade sig och bad mig göra mig besvär att följa sig.

Den vackra, öppna gången förde in i en liten park af högstammiga akasieträd och andra ädla trädslag, friska gräsmattor, blomstersängar och en liten dam, i hvilken en hög vattenstråle steg upp och bredde ut sig till en oändlighet af klara droppar som glänste i solskenet och föllo plaskande ned på vattenspegeln.

Det var en vacker syn och gjorde på mig ett högst behagligt intryck. Sådana där små paradis uti en stor stenöken äro just icke alldeles ovanliga i Paris, men jag var icke då ännu förtrogen med dem, och den hastiga öfvergången från den lilla, obetydliga gatan med det nästan ruskiga eller åt minstone högst tarfliga huset verkade riktigt underbart.

»Hvem får jag anmäla?» sporde den gamle mannen och stannade vid foten af en i sandsten präktigt arbetad trappa, som med några steg på hvar dera sidan ledde upp till en ingång på ett litet, men i den vackraste franska renässans bygdt hus, tätt omgifvet af blommor, murgrön och andra slingväxter. Det var något som erinrade om palatsen från Frans den förstes tid, fastän i minskadt mått, ett brant tak med sirade gaflar, några små torn, underliga skorstenar, något gladt, nästan brokigt, djärft och smekande på en gång.

Jag lemnade mitt kort. Den gamle tjänaren bad mig »göra mig den mödan» att stiga upp för trappan och skyndade att anmäla mig. Det dröjde ej länge förr än han kom till baka och förde mig in i ett rum i bottenvåningen.

Rummet var fyldt med konstverk. På väggarne hängde goda taflor af som det tycktes franske mästare. En af dessa taflor som satt längst ned vid ingången återgaf ett landskap med omisskänlig svensk prägel, men måladt med den på en gång lätta och kraftiga färg som utmärker det franska målningssättet, en präktig tafla. Jag sökte efter målarens namn. I hörnet till höger stod Gerda Alaric.

På bägge sidor om den stora, smakfullt utrustade spiseln syntes värdefulla bildhuggarearbeten, och andra dylika funnos i rummets fyra hörn.

Ur stora, halföppna, på konstrikt utskurna ställningar satta portföljer framstucko präktiga gravyrer. På ett lika konstrikt arbetadt bord midt på golfvet lågo praktverk i dyrbara band. På små bord här och där i rummet såg man teckningar och vattenfärgsmålningar.

En konstälskare måste känna sig behagligt stämd vid inträdet i detta rum som äfven i vackra och stilfulla bohagsting visade ägarens goda smak.

Mellan de tjocka, till hälften undandragna förhängena framför de öppna fönstren som sträckte sig ända ned till golfvet skådade man den täcka parken, genom hvars saftiga löfverk solstrålarne smögo sig in mellan konstverken och lekte på den dyrbara mattans mörka och dämpade färgsammansättningar.

Men innan jag hunnit uppfatta några enskildheter af den behagliga samverkan som åstadkoms af dessa konstrika och med omsorgsfull smak ordnade föremål hörde jag en röst som utropade mitt namn och på god svenska bad mig vara välkommen.

Det var mannen som jag sett framför Monna Lisas bild. Nu kände jag också igen honom sedan gammalt. Han stod nu i bättre ljus än i Louvre-galleriet. Men jag viste likväl knapt, om jag skulle tro hvad mina ögon och mitt minne intygade.

»Är det verkligen Alrik Alvin?» sade jag tvekande och tryckte den framräckta handen. »Monsieur Alaric, den berömde målaren, skulle . . .»

»Se så, inga artigheter!» utropade min värd som likväl tycktes med nöje höra uttrycket: berömd målare.

»Nu hoppas jag kunna taga bättre mot dig än då du senast besökte mig,» sade han. »Jag kommer nog i håg, när jag slog igen dörren midt för din näsa och jag blyges vid tanken därpå. Du menade nog väl med mig.»

»Men hur . . .»

»Tålamod, käre du! Jag tänker ej leka hemlighetsfull. Jag behåller dig som min gäst för hela dagen. Vi äta middag klockan sju, och till dess ha vi flere timmar på oss för att till freds ställa din nyfikenhet. Först och främst skall du göra bekantskap med madame Alaric, min hustru.»

»Hvarför kallar du dig Alaric?»

»Å, Alrik eller Alaric är ju det samma. Det är ju mitt dopnamn och var mitt atelier-namn. Hvad gör jag med tillnamnet Alvin?»

»Men på det viset känner ingen i Sverige, att målaren Alaric är samme konstnär som förr hette Alvin,» invände jag.

»Därom bekymrar jag mig bra litet,» svarade Alaric. »Jag är lycklig och känner inte något behof mer att förödmjuka gamle medtäflare och afundsmän.»

Detta förundrade mig och jag sade rent ut, att jag trott, det min forne kamrat i antikskolan skulle finna stort nöje i att förödmjuka dem som fordom hånade honom.

»Prat!» utropade Alvin. »Jag tänker aldrig på de där gamla historierna.»

Min förvåning stegrades. Alvin eller Alaric, som jag väl nu får kalla honom, skrattade riktigt hjärtligt åt min förvåning.

Hvilken förvandling!

»Låt oss nu söka upp min hustru och visa dig hennes atelier. Därefter gå vi till mitt arbetsrum.»

»Din fru målar, och ni ha likväl skilda arbetsrum?»

»Det bör man ha för att arbeta i lugn. Vilja vi söka råd af hvar andra eller för öfrigt samtala om våra arbeten, är vägen mellan oss ej lång.»

Fru Alaric satt vid sitt staffli och målade ett landskap.

»Min hustru har ännu ej kommit sig för att fullborda sina taflor i fria luften,» anmärkte Alaric. »Det är den enda punkt i hvilken hon ännu är litet gammalmodig. Hon målar mycket noggranna studier efter naturen, men det är ej nog. Hela taflan måste göras färdig i det fria.»

Fru Alaric log och skakade på hufvudet.

Hon var en glad och älskvärd landsmaninna, alldeles som jag förestält mig det fruntimmer som jag sett framför Monna Lisas bild. Men hennes man tog mig snart från hennes sällskap och förde mig till sitt arbetsrum. Han tycktes hafva brådt om att visa mig hvad han själf kunde åstadkomma.

»Hvad tycker du om den där bilden?» utropade han och förde mig fram till en tafla som tycktes nyss fullbordad.

Jag kunde ej annat än buga mig för ett sådant konstverk och bugade mig äfven för mästaren.

»Hvar enda bit målad i fria luften,» sade han. »Jag flyttar ut staffli och hela tillrustningen. Jag hatar de svarta skuggorna som man alltid får mellan fyra väggar och som verka så störande på arbetet. Jag vill att ljuset skall komma lika starkt från alla sidor, att hvarje ton skall gälla hvad den gäller i naturen.»

»Tror du, att Stockholms konstförening skulle vilja köpa taflan?» tillade han skrattande.

Skrattet var dock ganska godmodigt, utan bismak af något bittert eller gäckande.

Jag suckade på konstföreningens vägnar. Priset var 25,000 francs. Taflan var för öfrigt redan såld.

»Och nu slå vi oss ned i det fria,» sade Alaric. »Jag har ty värr inte några stora, öppna fält med massor af ljus. I en stor stad får man nöja sig med mindre och vara glad, om man åt minstone kan få litet grönt med en bit luft, en smula svalka och litet fågelkvitter. Jag tycker om sådant där. Men jag tycker också om att inte ha många steg till storstadslifvet och till umgänget med kamrater, att se huru de arbeta och stärka mig själf genom åsynen af andras sträfvan, att byta ut åsigter, nöta bort egna skrofligheter och kanske också få fila på andras. Därför bor jag i Paris och är lycklig här, lyckligare än jag kunde vara på något annat ställe, fastän jag nog medger, att lifvet kan vara skönt litet hvar städes, blott man förstår att rätt uppfatta det, att själf gå framåt, men ej häller hindra andra att fullkomna sig.»

Var detta verkligen samme Alrik Alvin som fordom visat sig så människofiendtlig?

»Men hur . . .»

Spörjsmålet, om huru alt detta tillgått, kom åter fram, men afbröts ännu en gång af min värd som med en vänlig åtbörd bad mig taga plats på en bänk i en afsides vrå af den lille parken bland doftande grönska.

Hela området var vid närmare undersökning ganska litet. Blott få steg bak om den bänk där vi slagit oss ned dolde sig en med slingväxter klädd mur som skilde trädgården från en annan liten park, och Alaric sade mig, att det vore ej många steg därifrån till Rue Notre-Dame des Champs som stryker på andra sidan kvarteret. Men af gatornas buller hörde vi icke något, och deras hus sågo vi ej. Alt var grönska i täta klungor, här och där genombruten af solstrålar, af ett utkik till den blå luften och af en skymt af dammen med vattenkonsten — många mil från den store staden, skulle man kunnat tro.

Och i denna härliga omgifning satt ägaren och talade om det lilla huset på Besvärsgatan i Stockholm med dess ruskiga träbråte, svinstior och fattigdom. Han talade om sin egen ungdoms fattigdom i mer än ett afseende. Ingen bitterhet märktes i hans ord, inga hårda uttryck, ingenting af den konstnärslärling som kände hat och afund till yrkesbröder och hätskhet mot människorna i allmänhet. Han var den lycklige och prisade mästare som såg alt med milda ögon och kände sig vänligt stämd mot hela mänskligheten.

»Men hur . . .»

»Huru jag blifvit en bättre människa än unge Alvin var, menar du, en sannare konstnär efter hvad jag inbillar mig och äfven kanske ser litet skapligare ut och har en angenämare omgifning än vid Besvärsgatan? Jo, det är min hustrus förtjänst . . . Ja, du ser förvånad på mig, och det finner jag ganska förklarligt. Man skulle knapt tro det, när man ser, att hon envisas med att på ateliern fullborda sina landskap, men så är det likväl . . . Se här en så god cigarr man möjligtvis kan komma öfver i Paris. Tänd, rök och hör!»

Och han förtäljde:

En morgon hade han, efter en sömnlös natt, tagit farväl af den usle bostaden, men icke sagt något afskedsord åt sitt vänliga värdfolk. Det var otacksamt, men därpå tänkte han ej, då han med elfenbensskrinet under armen begaf sig utför den rankiga trappan och lotsade sig ut mellan svinstiorna. Han tänkte blott på att för alltid lemna det samhälle som, enligt hans åsigt, förföljde honom och föresatt sig att förgöra honom.

Skrinet var hans enda rikedom, hans enda arf, och ända till den stunden hade han förvarat det som en helgedom hvilken ej kunde öfverlemnas åt pantlånarne och ännu mindre afyttras. Han bar det till fru Walls antikvitetsbod vid Drottninggatan. Nu skulle det varda hans räddning.

Fru Wall hade under den senare tiden af Alvins stockholmsvistelse köpt några gamla taflor af honom. För inkomsten af dem hade han fått medel att gå omkring och sprida hätska ord om kamrater och lärare. Nu sålde han skrinet till henne för några få riksdaler, men med vilkor att få återköpa det inom viss tid. Fru Wall visade sig mycket medgörlig. Hon hyste medlidande med den fattige, olycklige konstnären, hvars förhållanden hon lärt känna.

Med de penningar Alvin erhöll i antikvitetsboden gick han raka vägen till Riddarholmen, steg om bord på ett ångfartyg och for till Örebro. Han vandrade genom en stor del af Nerike utan att hafva gjort upp någon plan för sin vandring, utan att hafva något mål för sin verksamhet. Han gick i dystra tankar och undvek så mycket som möjligt mera bebodda orter. Han tyckte blott, att han ville fly långt bort från den »usla afundsjukan» inom hufvudstadens konstnärskretsar, och den afundsjukan kunde nog sträcka sig långt in i Nerike, inbillade han sig.

Men respengarne räckte ej länge. En dag fann han sig utan vidare tillgångar. Han hade då kommit till Karlskogatrakten och stod vid den forssande Letelfvens brädd, funderande på, om det ej vore så godt att för alltid söka glömska i »Lethes vågor». Men på stranden midt emot såg han ett ungt, vackert fruntimmer som satt och tecknade.

Hon tycktes ej varseblifva honom, men han stod och stirrade på henne såsom på en uppenbarelse af underbar art, dittrollad endast för hans skull, och den uppenbarelsen ledde hans tankar in i en annan strömfåra än Letelfvens. Han såg på den vackra flickan och tänkte åter på sin konst, och de gamle drömmarne om ära och storhet började å nyo sin dans i hans hjärna.

Kärleken till lifvet och konsten vaknade hos honom. Han såg sig åter med pallett och pensel i handen framför en tafla som fylde honom själf med beundran och, hvad märkvärdigare var, väckte beundran äfven hos andra. Han hörde tydligt bifallssorlet.

Under honom brusade elfven, omkring honom susade skogen, öfver honom sväfvade hvita skyar med gyllene bräm, men det var icke landskapet, det friska, kärnkraftiga Karlskogalandskapet som han fäst på duken i

sina tankar, utan taflan återgaf en skön kvinnobild,

målad efter naturen, realistiskt sann och dock förverkligande den unge konstnärens mest idealiska drömmar. Hon log så mildt och uppmuntrande mot honom. Det var konstens egen gudinna, tyckte han, och likväl ett människobarn med kött och blod och rent jordiskt kvinligt behag. Det var hon på stranden midt emot.

»Hon är min!» utropade målaren. »Det är hon som skall skapa min lycka!»

Han var väl litet galen i detta ögonblick, och ej så litet, men så hade han ej häller smakat någon lekamlig spis sedan den föregående dagen.

»Herren är väl inte från den här trakten, kan jag tro?»

Med den frågan på god karlskoga-munart väcktes Alvin ur sin dröm.

Han ryckte till och stirrade på en svart skepnad som stod vid hans sida.

Det var icke taflan som han nyss målat i sin inbillning, ej häller flickan på den andra stranden, för öfrigt en och samma. Figuren på taflan var, liksom flickan midt emot, ljus och leende, en skön, ung kvinna. Figuren bredvid honom var mörk, mycket mörk, att icke säga kolsvart, och såg bister ut, alldeles icke vacker, utan ful, otäckt ful, rätt gammal och bestämdt af manligt slägte.

Den sköne ljuse bilden var försvunnen. På den motliggande stranden syntes ingen mänsklig varelse. Alvin kände sig sorgsen. Han kunde ej snart vänja sig vid detta obehagliga utbyte.

Han svarade icke på frågan, men denna upprepades några gånger, och slutligen kom samtalet i fart.

Frågaren var en smed från Degerfors, gammal, svart och manligt ful, men beskedlig karl, och Alvin följde honom ned åt bruket, fastän han tänkte på att komma öfver elfven åt annat håll.

Han gick till och med in i smedens stuga och njöt gästfrihet. Äfven en konstnärssjäl kan hafva sådan kropp, att smedskost icke smakar illa. Bättre hade han visserligen ätit på Phoenix och Suède, äfven hos Ryswijks, men det var då mycket länge sedan.

Han åt och pratade med smeden och fick reda på mycket, hvaruti hans okunnighet syntes smeden nästan oförsvarligt djup. Men då Alvin frågade efter ett ungt, ljuslett och vackert fruntimmer som skulle hafva synts på andra stranden, då var själfve smeden okunnig.

Icke hade smeden där sett något fruntimmer, och efter beskrifning kunde det icke hafva varit något af kvinfolken till de karlar som arbetade i valsverket eller hade göromål vid masugnen. Någon kolarkvinna vore det väl ännu mindre, efter det hon sett så ljuslett ut.

Men herrskapsfolk då?

Icke häller. Brukspatrons själfva vore bortresta, och kyrkoherdens gamla hushållerska kommer aldrig så långt som till elfven.

Nej, det hade nog varit skogsfrun.

Det var smedens bestämda åsigt, så vidt det ej varit någon elfjungfru.

»Skogsfru eller icke skogsfru, elfjungfru eller hvad som hälst, så måste jag måla den bilden,» sade Alvin, »och det efter naturen, i fullt dagsljus.»

Det var första gången han tänkte sådant. Han hade plötsligt fått sina ögon öppnade för sanningen i målning. Han viste ej själf riktigt, huru det gått till.

»Den modellen måste jag ha!» utropade han.

Smeden satt och tuggade på en fläsksvål och stirrade på sin gäst.

»Gud bevare förståndet!» sade smeden.

Men efter som gästen vore en riktig konstmålare från Stockholm, föreslog smeden, att denne skulle måla kistor och skåp hos bruksfolket. Det funnes nog de som ville hafva sådan granlåt i sina stugor.

Alvin tackade, men sade tvärt nej till anbudet. Han ville åter gå till elfstranden. Dit stod hans håg. Detta fann smeden betänkligt, efter som det icke stode rätt till, och smeden vardt riktigt glad, då en prestman kom åkande i ett ärende till bruket.

Det var kyrkoherden från en grannsocken, därjämte prost och således riktigt styf, när det gälde att motarbeta skogsfruar, löfjerskor och andra trollpackor.

Med prostfar måste stockholmsherrn göra bekantskap, förklarade smeden.

Bekantskapen gjordes.

»Bär det af till andra sidan elfven?» sporde målaren.

»Ja, jag far öfver bron vid bruket,» svarade prosten. »Herrn kan gärna följa med.»

Alvin tackade och kände sig glad. Prostens ärende var snart uträttadt, och Alvin steg med honom upp i prosttrillan.

»Jag vill bara öfver till andra sidan,» förklarade Alvin, men prosten tyckte, att stockholmsherrn gärna kunde följa hem med honom och gästa i prostgården. Därom fördes en vänlig strid med många mellanslag, från prostens sida om de funderingar som hans församling hade att skaffa sig en altartafla och från målarens med frågor, om i granskapet funnes något ungt fruntimmer som brukade teckna efter naturen.

»Jo, här fins nog ett,» upplyste prosten, »och det är fröken Gerda på Fridnäs, patron Rosenfälts, rike Rosenfälts enda dotter.»

»Men det är långt till Fridnäs,» tillade han, hvarefter han återgick till frågan om altartaflan.

Vid senaste sockenstämma hade beslutits, att en altartafla skulle anskaffas, så vidt kostnaden icke öfverstege två hundra banko. Man hade hört sig för i Stockholm, men en professor som brukade förfärdiga altartaflor, ville ha minst tre hundra banko.

»De äro klåpare alle samman,» förklarade målaren.

»Ligger Fridnäs mycket långt härifrån?» sporde han omedelbart därefter.

»Å, så fasligt aflägset är det väl inte, och nog kunde vi fara dit, om det roar herrn,» sade prosten. »Under tiden få vi tillfälle att tala om altartaflan.»

Kyrkvärdarne hade som första vilkoret fordrat riktigt äkta färg, och i det afseendet hade de misstroende till professorn i Stockholm.

»Efter jag hör, att herrn är artist, kunde kanske vi göra upp saken,» tillade prosten. »Två hundra banko får herrn, och herrn kan få bo i prestgården och måla på min loge.»

Alvin hade ej stor lust. Först och främst ville han göra bekantskap med herrskapet på Fridnäs.

»Det är bara patron själf och fröken,» upplyste prosten.

»Jag nöjer mig med fröken,» menade målaren.

Prosten skrattade och åkte genaste vägen till Fridnäs.

Både patron och fröken voro hemma.

»Är fröken verkligen hemma?» frågade Alvin.

»Hon kom nyss,» upplyste drängen som tog emot hästarne.

»De äro underlige, de där stockholmarne,» sade prosten för sig själf, men Alvin hörde uttrycket.

Patron Rosenfält kom ut på trappan till herrgårdsbyggnaden, tog med mycken gästfrihet mot de främmande och uttryckte sin glädje öfver att få en gäst ända från Stockholm, en som därtill vore konstnär.

»Nu skall Gerda väl bli belåten,» sade värden.

»Det är jag säker om,» menade Alvin, »men jag blir ännu belåtnare, då jag får förnya bekantskapen.»

Patron såg förvånad ut.

»Herr Alvin känner således min dotter?» sporde Rosenfält.

»Mycket väl!» utropade målaren. »Måtte hon blott vilja lära känna mig!»

Värden frågade med ett par ögonkast prosten hvad stockholmsherrn egentligen menade med sitt besynnerliga tal, men prosten skakade på hufvudet och hviskade:

»Litet underlig,» fruktar jag. »Han vill inte förtjäna två hundra banko.»

»Hå, hvad säger käre bror?»

Fröken Gerda inträdde. Vid åsynen af den unge främligen rodnade hon starkt. Äfven Alvin tyckes erfara häftig sinnesrörelse. Han hade visserligen väntat att här återfinna uppenbarelsen från elfstranden, men fick likväl stark hjärtklappning, då han nu stod inför henne.

Gerda hade redan vid stranden varsnat främlingen hvilken då förekom henne mycket underlig. Han hade stirrat på henne, så att hon förskräckts och flytt. Äfven nu stirrade han på henne, men han hade vackra ögon, tyckte hon, efter hvad hon själf sedan tillstod, och hon kände sig ej mera rädd.

»Jag har kommit för att måla frökens bild,» sade Alvin, när hjärtklappningen började sakta sig.

»Så-å!» sade fröken.

»Mycket gärna,» tillade hon, »så vida pappa inte har något däremot.»

Patron Rosenfält ville visst icke hindra den saken. Han tyckte mycket om konst och konstnärer samt hade till och med själf i sin ungdom målat litet.

»Men hur går det med altartaflan?» frågade prosten.

»Får jag måla den heliga jungfrun?» sade Alvin.

»Ne-ej! Det går väl inte för sig», förklarade prosten. »Vi äro väl inga katoliker häller.»

»Till jungfruns bild har jag modell», sade Alvin mycket allvarligt; »men jag har ingen till en Kristusbild».

»Nå, det behöfs väl inte», menade prosten. »Den modellen måste en kristen bära i sitt inre.»

»Duger inte i vår tid», utlät sig målaren. »Vi ha inte forna tiders öfvertygelse. Vi göra bäst uti att inte våga oss på Kristusbilder».

Prosten skakade på hufvudet och tyckte det vara ett hädiskt tal, men gubben Rosenfält log och nickade bifall, och fröken Gerda nickade ännu frimodigare och mer uppmuntrande. Prosten tog snart afsked och reste hem.

»På det här viset få vi väl ingen altartafla,» suckade han.

Dagen därpå började Alvin måla Gerdas bild. Han arbetade med ny håg och friskare krafter än någonsin förr. Han var kommen in på en alldeles ny väg, tyckte han, och stockholmstiden med alla sina lidanden låg redan i ett aflägset fordom. Människorna omkring honom voro vänliga och glada. Det rosenfältska huset var ett mycket gästfritt hus. Naturen var leende och vacker.

Alvin började tycka, att lifvet icke vore så odrägligt, som det på den senare tiden förefallit honom. Det vardt för hvarje dag till och med alt vänligare och mera tilldragande för den stackars konstnären. Han kände ingen afund, oaktadt han såg att fröken Gerda målade ganska vackra taflor. Lyckligtvis vore de landskapsmålningar. Hade de varit figurtaflor, skulle han kanske ej funnit dem fullt så värderika, ehuru han visst icke velat fördöma dem, ty den som målade dem talade så aktningsfullt med honom, ofta så hjärtligt. Hon var dess utom så vacker och så innerligt god.

Gerda hade på fullt allvar studerat konsten i Paris, där hon med sin fader uppehållit sig ett par år, hvarefter hon med honom besökt Italien.

»Hvad fröken är lycklig!» utropade han mer än en gång, under det han arbetade på bilden och oupphörligt samtalade med sin älskvärda modell.

Och han afundades likväl icke hennes lycka. Det var kanske det märkvärdigaste.

När bilden var färdig, fann han, att han aldrig förr målat något så bra, och likväl var han ej fullt nöjd. Under det dagliga umgänget med den unga konstnärinnan, ty hon var verklig konstidkerska, hade så många nya utsigter öppnats för honom, så mången ny erfarenhet trängt sig på honom. Han började se konsten från en helt och hållet ny synpunkt, och med dessa insigter förenade sig känslor som han aldrig förr erfarit. Han var naturligtvis kär i den vackra och älskvärda flickan, i den förträffliga konstnärinnan.

Gerda var ej häller nöjd med bilden, och det sade hon honom helt öppenhjärtigt, om också med vänliga och milda ord.

Han erkände, att hon hade rätt. Aldrig förr skulle han hafva gjort ett sådant medgifvande.

»Jag finner, att jag ingenting kan,» sade han, och det kom en liten sky af det forna svårmodet och drog öfver hans anlete.

»Nu har herr Alvin kommit till en god vändpunkt,» sade Gerda och smålog så vackert.

»Men jag vill lära mig,» utropade han, och svårmodets sky vek undan för den fasta förtröstans glada solstråle.

»Nu är herr Alvin redan inne på den bättre vägen,» sade Gerda och smålog ännu vackrare.

»Vill fröken Gerda hjälpa mig fram på den vägen?» sporde Alvin med mycken värme i uttrycket.

»Gärna!» utropade hon, men därpå rodnade hon och drog undan sin hand som han fattat.

»Jag kan inte arbeta, om jag inte är i Gerdas närhet,» förklarade han ännu varmare.

Hon log och räckte honom frivilligt den nyss undandragna handen.

Det var tillräckligt tydligt, tyckte han, gick utan dröjsmål till hennes far och förklarade, att han icke kunde lefva, mycket mindre varda den store konstnär som han ämnat, om han ej finge gifta sig med fröken Gerda.

Gubben Rosenfält såg litet öfverraskad ut, kanske till och med litet förargad, men så skrattade han, kallade Alvin en stor tok och sade sig vilja inhemta sin dotters mening.

Han brukade alltid inhemta dotterns mening, och alltid vardt den meningen den afgörande.

Den gången nöjde Rosenfält sig dock icke med blott Gerdas mening, utan skref äfven till Stockholm för att där inhemta upplysningar om den unge målaren.

Snart fick han bref, läste det uppmärksamt och utbrast därefter i ett långt och skallande skratt. Då han sent om sider upphörde att skratta, omtalade han, att från Stockholm ingått den upplysningen, att f. d. eleven vid de fria konsternas akademi Alrik Alvin för länge sedan dränkt sig vid Skinnarviken.

»Låt dem tro det!» utropade målaren. »För Stockholmsverlden vill jag vara död.»

Gubben Rosenfält puttrade litet och menade, att han icke ville gifta sin dotter med en karl som dränkt sig vid Skinnarviken, men då Gerda icke själf hade något däremot, så var det åter hon som fick sin vilja fram.

Kort tid därefter voro Alrik och Gerda man och hustru, och aldrig har man väl sett ett lyckligare konstnärspar.

»Gerda säger, att du och hon nu skola studera på fullt allvar,» yttrade Rosenfält morgonen efter bröllopet, »och då måste ni väl resa. Det kostar på mig att stanna hemma, men icke kan jag flyga omkring med er på studieresor. Här har du respengar.»

Alrik ville icke taga emot någon penninghjälp. Han var för stolt. Han ville själf arbeta sig fram, och Gerda skulle nog också själf förtjäna hvad hon behöfde.

»Men slutligen gaf jag efter,» sade Alaric till mig och tycktes göra sig en ära af en sådan eftergift.

Jag kunde ej afhålla mig från att skratta åt honom. Det gamla högmodet hade ej helt och hållet försvunnit.

»En förträfflig man, min svärfar!» tillade Alaric med uppriktig rörelse. Frid öfver hans stoft! Han afled, ty värr, kort efter vår afresa.»

Det unga paret studerade länge och flitigt.

»Men, vet du af hvem jag lärt mig mest?» sade Alaric. »Jo, af min hustru. Hon var den som först öppnade mina ögon för konstens sanna väsen. Nu har jag nog, det kan jag i förtroende säga dig, sprungit förbi henne — jag begriper icke, att hon ännu hänger fast vid en och annan gammal fördom — men det var likväl hon som gaf mig den första väckelsen. Utan henne vore jag väl ännu samme inbilske och okunnige klåpare som jag var, då jag bodde vid Besvärsgatan.»

»Nå, du målar icke altartaflor nu häller?» sporde jag och skrattade.

»Tycker du det! Jag fick en gång höra, att prosten som jag talt om ledsnade på alla underhandlingar och lemnade altartaflans öde åt sine kyrkvärdar. Desse gjorde upp affären med en gammal handtverksmålare i Kristinehamn som i sin ungdom lär ha gått i akademiens principskola. Han åtog sig att för hundra riksdaler och fem tunnor potatis måla en altartafla med riktigt äkta färg.»

Middagen i konstnärshemmet var högst angenäm. Äfven matsalen var konstnärligt ordnad, och bordsuppsättningen intygade hvad ett konstnärspars smak kan åstadkomma, då materiela tillgångar ej saknas. Fru Alaric visade sig som den älskvärdaste värdinna och sörjde för både lekamlig spis och andlig vederkvickelse.

Efter måltiden satt jag länge i värdens och värdinnans sällskap på balkongen utanför fru Alarics arbetsrum. Det var en härlig majafton. Solen var redan nedgången, och den korta franska skymningen snart förbytt i djup natt, men med en strålande stjärnhimmel. Luften var ljum och fyld af vällukter från de många trädgårdarne i denna undangömda vrå af Paris. En näktergal sjöng helt nära balkongen och fick svar från grannens trädgård.

Vi njöto af det närvarande och talade om det förflutna och det kommande, om gamla minnen och nya förhoppningar.

Alaric var, såsom jag funnit honom under hela mitt besök, mild i sina omdömen och talade vänligt och kärleksfullt om alla människor.

Se, det kan man göra, då man sitter på sin egen balkong vid sitt eget lilla palats efter en fin middag vid sitt eget rika bord bredvid sin egen älskvärda hustru och då man i sin egen trädgård hör näktergalen slå sina drillar samt då man får 25,000 francs för hvarje liten tafla man målar, utom loford och utmärkelser, och redan är en berömd målare.

Det är icke så lätt, då man fryser och svälter vid Besvärsgatan, bredvid svinstior och smuts, och ej får sälja en enda tafla, men höra bara omilda omdömen, hån och speglosor.

——————