Högadals prostgård/Del II/Kapitel 12

←  Elfte kapitlet

Högadals prostgård av Wilhelmina Gravallius Tolfte kapitlet

Trettonde kapitlet  →

Tolfte kapitlet.

Vi vilja ännu en gång inblicka i Marias kammare, i hvilken vi redan gjort så många besök. Solsken och blommor hade äfven flytt från den lilla helgedomen. Fönstren voro öfverdragna med en tunn ishinna, och ett dunkel hvilade öfver det lilla, fordom så glada rummet, som tycktes vara i sorglig sympati med egarinnan, hvilken var sysselsatt att fullborda en toilett, hvarifrån man tydligt såg att hennes tankar voro fjerran.

I spegeln, framför hvilken Maria stod, var instucket ett notifikations- eller bjudningskort, hvars granna gyllne blommor och prydnader skulle sagt oss, att det kommit från vår praktälskande brukspatron, äfven om icke det i kanten med strålar omgifna: »Johan Lemner» förklarat det. När vi nu vidare läsa på kortet: »Anmodas att som vittne», m. m., och se Marias svarta klädning, så veta vi, att Maria skall på fadderskap till Lundafors; men att Maria icke skall stå fadder mot Gustaf, det säger oss det olifvade och sorgsna i hennes utseende, den glömska af spegelns bifall och saknaden af det smålöje, som aldrig öfverger en flicka, hvilken kläder sig att mötas af en älskares blickar. Och om vi närmare beskåda Maria, så se vi på de bleknade kinderna, på de fördunklade ögonen, på den vida klädningen, att ett djupt bekymmer tärt den goda flickans själ under den tid vi icke sett henne; vi se, och bedraga oss ty värr icke, att hon tillbragt den långa sorgliga hösten i tårar och böner; vi se, att Gustaf ännu dväljes inom fängelsets murar.

— En glädje, Maria lila! — sade prosten, som inträdde och hade ett bref i handen.

— Från Gustaf, pappa! — utbrast Maria, och en rodnad upplågade hastigt på den bleka kinden.

— Nej, men från Axel, — svarade fadern, med en egen böjning i rösten.

— Från Axel! — upprepade Maria och bad i sitt hjerta den älskade brodern förlåta, att han icke varit hennes första tanke.

— Jag har redan läst mitt bref, — återtog prosten, — och han mår, Gud ske lof, väl och är omgifven af naturens skönhet och menniskors godhet. Han talar i synnerhet mycket om ett professorshus; få se om icke ditt bref tydligare förklarat min gissning. Mamma har redan, med sin naturs liflighet och ömhet för Axel, uppgjort parti.

Brefvet var brutet, och Maria började högt: — Min goda, älskade Maria!

— Nej, mitt barn, du skall läsa ditt bref ensam. Det är din ovilkorliga rättighet. En bror och en syster kunna säga hvar andra mycket, af hvilket de ej vilja att deras föräldrar skola få del.

Prosten gick ut, sedan han sagt, att de om en half timme skulle afresa.

Maria blef ensam och började åter:

Lausanne den 15 oktober 183—.

Min goda, älskade Maria!

Efter mina oförgätliga alpvandringar, der jag en af dessa aftnar af outsäglig tjusning såg solen kyssa den högborna Jungfruns liljehjessa, just i den dal, der vår Nicander så härligt besjungit denna Alpernas drottning, mottog jag den sorgliga underrättelsen om den glödande fosterländske skaldens död. Då såg jag Jungfruns krona blekna och falla. Allt blef så stilla och hemskt högtidligt. En sval nattvind kom från bergen, han hviskade i träden, han hviskade i mitt hjerta, och varma voro de tårar, jag helgade åt den brustna sångarharpan, vid hvars toner vi till sammans, Maria, njutit så mången högtidsstund!

I sällskap med de landsmän, som tillfört mig den sorgliga underrättelsen, återvände jag till det ställe, der jag skulle tillbringa natten; men mitt glada lynne ville icke återkomma, en dyster tungsinthet hvilade öfver hela min själ. Jag hade mottagit det första mörka budet från hemlandet, och det medförde säkert aningar om de andra, hvilka snart väntade mig. Emellertid fortsatte jag mina vandringar, och hade återvunnit hela min naturs glädtighet, då jag ankom till Genève-sjöns härliga stränder, der jag, i det för sin sköna belägenhet så omtalta Lausanne, tänkte hvila ut några dagar. Jag hade från Upsala mottagit ett bref till en professor, bosatt derstädes, lika ryktbar för sina kunskaper som för sin karakter och sitt hjerta. Det var till honom mina bref för september månad skulle sändas från Sverige. Jag gick genast dit. Jag längtade efter haus bekantskap, men ändå mera efter nyheter från fäderneslandet. Professorn mottog mig som en gammal vän, och jag blef genast presenterad för hans fru och dotter: den förra behaglig, med något, som påminner om Johanna; den senare, med tvenne fosterländska undantag, den mest älskvärda och sköna jag sett.

Jag var genast hemma der. Du vet huru jag flyger all vänlighet till mötes, äfven då jag icke är omgifven af annat, och nu, så långt skild från hvarje ömhetsblick, uppreste sig hastigt ett litet Sverige på den tjusande Geenève-stranden.

I sällskap med professorn, samt ofta med hans fru och den konstälskande Gertrud, besåg jag så väl stadens märkvärdigheter som dess härliga omgifningar.

Tvenne veckor hade nästan förflutit, utan att vare sig bref eller reskamrat anländt (ty Robertson skulle möta mig der). Jag började blifva orolig, kanske icke så mycket öfver den fördröjda tiden, som af oro öfver mitt hjertas älskade och öfver den högre betydelsen i Gertruds vänlighet, hvilken jag nu började tydligt förstå. Jag beslöt derföre att fortsätta resan till Genève, dit jag bad professorn öfversända mitt bref. Alla deras böner voro fruktlösa, ehuru, jag säger det upprigtigt, Maria, jag måste uppbjuda all min kraft att motstå dem.

Dagen före min afresa, hvilken ej var postdag, ankommo med en resande trenne bref, ett från er och tvenne från Gustaf, ehuru poststämpeln utvisade, att det varit trenne veckors tid mellan deras afsändande från W—. Dessa voro då de underrättelser, hvarefter jag så mycket längtat! O, min arma syster, hvad måtte icke ditt hjerta hafva lidit, när mitt var nära att brista! Att veta Gustaf — nej, jag kan icke utsäga detta ord, som jag oupphörligt hör i mitt hjerta. Mitt första beslut var att återvända till Sverige. Jag skulle skaffa honom frihet och rättvisa! Jag meddelade professorn mitt beslut, äfvensom orsaken dertill, och han lyckades, efter många fåfänga försök, att visa mig det öfverilade i min föresats, och att få mig att uppgifva denna tanke. Jag tråkade ännu några dagar i Lausanne; ty jag hade icke tanke för något annat än Gustaf, och den, vid hvilken jag kunde få tala om honom.

Gertruds tilltagande, ehuru qväfda ömhet och föräldrarnes för mig tydliga önskan blef nu åter den häfstång, på hvilken mina krafter reste sig, ehuru det var svårt för den vekhjertade, af sorgen ännu mera försvagade Axel; men han var stark och tackade innerligt Gud, då han för sista gången såg solen sänka sig öfver den täcka staden. Professorn inkom till mig och började tala i det ämne, hvars blotta inledning kom hela min varelse att darra. Han talade faderligt och upprigtigt utan omvägar. Jag svarade i samma anda, och hela min ungdomsdröm låg åskädlig för hans öga. Jag talade med djup rörelse; han afbröt mig ej.

— Förebrå er intet, — sade han och torkade svetten från den ädla pannan, — felet var icke ert. Vårt lugn har ända hittills varit ostördt; vi behöfde denna pröfning, efter Gud sände oss henne. Kanske hafva ungdom och tiden läkemedel åt mitt barn; men skulle ock dess jordiska glädje vara borta, så har hon den åter en gång!

Vi kommo öfver ens, att det vore bäst, att jag, såsom bestämdt var, skulle lemna Lausanne.

Mina tårar nästan strömmade, och den ädle mannens runno långsamt utför de fårade kinderna, och ändå intalade han mig mod och hopp. Denna stund var kanske en af de svåraste, som kunna möta oss i lifvet, en stund, värd en trogen, odelad kärlek. Vårt samtal var ännu icke slutadt, då man tillförde mig ett bref från en af mina Upsalakamrater, hvilken berättade mig Almas bestämda, ehuru icke offentliggjorda förlofning med baron Reichner. Nu var det synd om din bror, Maria, och såsom i dessa ögonblick har jag aldrig längtat efter dig, ehuru jag anklagade dig att icke hafva omtalat det för mig, anklagade Alma, hela verlden, ja, nästan Gud sjelf i de första ögonblicken af min förtviflan, hvilken i min naturs häftighet rasad som en lössläppt vulkan. Men, så besynnerligt det än må synas och så besynnerligt det må förefalla dig, så gaf detta slag mig mera kraft att lemna Gertrud. Jag var nu icke mera den lycklige. Gertruds sorg var nu min. Jag led hennes qval, och det var denna sorgliga öfverensstämmelse, hvilken gjorde mitt medlidande för henne mindre förkrossande, i samma mån, som en del deraf tillföll mig sjelf. Afskedet var dock bittert, kanske mest derför, att jag, som var deras sällhets ofrivillige förstörare, i sista ögonblicken mottog en ömhet och välvilja, liksom om jag varit Gertruds trolofvade och de älskande föräldrarnes förklarade son. Och Gertrud! Nej, jag vill icke en gång för dig omtala hennes smärta. Jag tyckte redan, att englavingar höjde henne mot syskonlandet!

På Genève-sjöns vågor fördes jag mot Genève; men fråga mig icke efter dess sköna stränder, dess minnesvärda städer och slott. Jag vet derom ingenting, och mina anteckningar hafva derom ingenting att berätta. Allt var mig som ett mörkt virrvarr, afspegladt i mitt eget hjertas dystra inre.

Maria, du kallade mig alltid lycklig, icke så mycket för mitt lifs förhållanden, som för min, i din tanke, för en djup smärta otillgängliga natur. Ack, ingen natur är så glad, att han icke kan fattas af sorgen! Det är ej svårt att leende förbisegla de små, knappt märkbara skär, som möta oss på de klara, ljufva ungdomsvågorna; men låt den lockande blomsterön, mot hvilken hoppet styrde sin julle, i en hast förvandlas i en mördande klippa, mot hvilken han brytes, krossas, och se då, om icke hjertat krossas med honom?

Nu, Maria, du, min goda syster, som säkert af ömhet icke velat förbereda mig på Almas förlofning, skynda dig att om den gifva mig alla möjliga upplysningar du kan?

Är då den kärlek, som växer upp med oss, icke heller annat än en vårdagsdröm, bortbleknad för nya drömmar? O, mins Alma Himmelstalund? Mins hon icke, att himlen, tystnaden och stjernan bevittnade vårt förbund? Men fråga henne ej. Kan hon hafva glömt det, hvarföre då störa hennes soldag med dessa bleka, nattliga vålnader? Och skulle hon mot sin böjelse vara tvingad till detta steg, så gör icke offret svårare!

I afseende på vår arme Gustaf har jag gjort hvad jag kunnat; jag har skrifvit till dem, i hvilkas händer saken hvilar; jag har förändrat min resa, och i stället att draga längre mot söder, vänder jag om för att träffa Brenner, och jag vet icke, hvilken hemlig förhoppning jag grundar på detta möte.

O, Maria, att jag vore värdig att öppna fängelsets portar för honom, som varit mitt lifs glädje och stöd, mitt hjertas vän, min bror och min Marias trolofvade!

Jag ville, Maria, att du skulle sett Gustafs skildring af ditt besök, af er förlofning; men du skall se det en gång, i fall jag åter trampar hemmets jord. Nu kan jag icke skiljas vid de kära raderna.

Farväl, min älskade syster! Jag har nu mera i det härliga landet intet annat mål än att träffa Brenner. Om icke detta lifvade och uppfordrade min själs kraft, skulle jag försjunkit i en slags liflös dvala; men det kan jag icke så länge Gustaf andas fängelsets luft. Är han fri, då är mitt uppdrag fullgjordt, och då farväl med mod och lefnadslust, farväl!»

Brefvet hade nedsjunkit på Marias knä. Varma tårar nedföllo på de mörka raderna, öfver hvilka händerna sammanknäppta hvilade. Bullret af vagnen väckte henne ur det drömmande tillståndet.

— Gud vare lof, att jag får säga Axel, att Alma icke är förlofvad! — sade hon och uppreste sig, instack brefvet i kuvertet, och lade det sedan i den lilla broderade piraten. — I dag råkar jag Alma; hon skall få läsa brefvet och se, huru Axel älskar henne och huru osanningen förstört hans hjertas lugn, — tillade hon och gömde sin vackra gestalt i en stor rödrutig ylleschal och det lilla ljuslockiga hufvudet i en svart vintermössa, hvarefter hon nedgick att i salen fullända resdrägten.

— Ja, ja, nog förstår jag huru det hänger till sammans, ehuru Maria icke vill säga rent ut, — sade modern under vägen, till svar på de upplysningar, Maria gifvit henne ur Axels bref. — Den dumheten, som de kalla kärlek, skall då förstöra mina begge barns lycka! — tillade hon häftigare. — Se, det hade varit parti för Axel, enda dottern i ett rikt, aktningsvärdt hus, der han varit så omfattad med godhet. Jag tycker väl i allmänhet ej om utländskor, som icke kunna vårt svenska språk och ej känna våra svenska seder; men det blefve nog ändå bra, och tyskorna lära vara så snälla i sina händer. En rik, vacker utländska, hvad det ändå skulle göra ondt i majorskans öra! Vore bara Alma förlofvad, så skedde det nog; ty när en sak är omöjlig, så vänder tanken sig till en möjlig.

Prosten och Maria tego.

— Förlofningen kan vara sann, — återtog prostinnan efter några ögonblicks eftersinnande. — Alma har ju nästan hela hösten varit borta.

— Men tror mamma, om så vore, att icke Alma skrifvit och underrättat mig derom? — inföll Maria.

— Ack, kära barn, en baron har väl gjort mera i verlden, än kommit en flicka att glömma en barndomsvän, i synnerhet när denna icke är välboren.

— Mamma glömmer, att det är fråga om Alma!

— Nog är hon söt och vänlig, och har också skäl att vara det mot oss; men allt kan hända, och just hennes långa tystnad bevisar något!

Nu vände prosten samtalet på ett annat ämne, och dagens högtidlighet blef snart det mål, omkring hvilket det rörde sig.

Prostinnans utseende undergick nu en besynnerlig förändring, och i stället för det moderliga bekymmer och förtrytelse, som förut utgjort dess uttryck, uppklarnade det nu i strålarne af en triumferande tillfredsställelse, som förgäfves sökte gömma sig bakom ett leende, hvilket skulle vara blygsamt.

— Ja, jag kan icke neka, att det var bra artigt att bjuda mig att bära barnet, då majorskan och många andra troligen gjort sig säkra derom, — sade prostinnan och drog igen kappan om Maria. — Nog skall det förarga mången, och i synnerhet majorskan; men det är bra, att hon får se, att man kan hafva anseende ehuru man ej är adelsdam.

— Det är bra roligt att komma till ett ställe, der så mycken glädje herskar, — sade prosten, då det präktiga Lundafors framstod för deras blickar med sin rimfrostiga allé och sin ståtliga byggnad.

Man skulle kunna säga, att brukspatronens vanliga: ödmjukaste tjenare! för tillfället var satt i musik, så klingade eller rättare skallade det från trappan de kommande till mötes. Famntag och handkyssningar vankades i mängd, under ett oredigt virrvarr af: — Välkommen, Johanna, lilla engeln! m. m.

I tamburen fanno de majorskan och Alma sysselsatta att upphjelpa sin klädsel. De båda flickorna hade icke sett hvar andra sedan Gustafs fängslande och Marias förlofning.

— Maria! — utropade Alma, i det blodet hastigt flydde från det ungdomliga anletet, och tvenne tårar framträngde i de mörka ögonen.

Maria ilade fram. Ack, hura gerna hade hon icke sjunkit i Almas famn; men majorskans isblick hejdade henne. Hon framsträckte blott handen, som möttes af Almas venstra hand, ty på den högra knäppte majorskan ett gyllne armband. Tvenne blanka ringar klingade mot hvar andra (ty Maria hade blifvit så mager, att hon flyttat sin ring på högra handen). Det var en grafton i det arma systerhjertat. Ögat föll på den sorgliga talismannen, och handen föll vanmägtig ur Almas.

Denna ögonblickliga tilldragelse undföll icke de båda mödrarne, och den hastiga bliek de vexlade var en af dem, som likt en blixtstråle upplysa ett svartböljadt haf.

Nästan medvetslöst hade Alma och Maria inkommit i salongen, hvilken redan var full af högtidsklädda frun| timmer. Majorskan tog plats i soffan, och brukspatronen förde sjelf prostinnan till hennes sida. Alma och Maria sutto i andra ändan af rummet. Deras ögon möttes. — O, du arma olyckliga Alma! — tänkte Maria, och högt lyfte sig den lätta blondschaletten. — Du, min förlorade Åxels syster! suckade Alma, och hjertat var nära att brista i denna suck. Det lilla, nästan furstligt smyckade barnet hvilade redan i prostinnans armar. Prosten tog handboken, och ceremonien börjades. Alma aflöste mössan, Maria såg upp, och bredvid en ung Landers, mot hvilken Maria stod, mötte hennes öga en okänd karl med vackra, ehuru förfallna drag. — Det är han! ljöd det sorgligt i Marias hjerta. Ceremonien var slutad, den lilla var helgad, hade namn och hvilade redan åter vid det lycksaliga modershjertat. Brukspatronen instörtade i samma ögonblick, och trots ovighet och åskådare, nedföll han på knä framför modern och barnet, under en på gång rörande och löjlig vexling af tårar, löjen och utrop.

Salongen var åter full. Johanna syntes der ett ögonblick mild och älsklig och liksom omstrålad af modersfröjden.

Nu närmade sig baron Reichner i spetsen för ungkarlarne, för att af de jungfruliga läpparne erhålla den tidens vanliga faddertribut. Med en fästmans privilegierade frihet lade baronen sin arm omkring Almas lif, och tryckte en lätt kyss på de bildsköna läpparne.

— Tack vare den uteblifne löjtnanten, hvars representant jag blef! — utropade han lifligt; — ty det är ändå en härlig sak att äfven i sällskap få kyssa sin fästmö utan att tanterna behöfva sträfva att få ner ögonlocken, — och så applåderade han sig sjelf med ett klingande da capo.

Alma stod blyg och rodnade; men oaktadt den vänlighet, som låg utbredd öfver hennes anlete, framblickade dock det sorgsna hjertat under den lätta slöjan, åskådligt för alla, som i andra dagar sett henne.

Ovilkorligt smög sig en tår i prostinnans öga, hvilken säkert skulle blifvit efterföljd af ett helt parti anförvandter, hade icke majorskans hånande blick liksom stelnat hennes tårekälla.

Baronens efterföljare hade hvar och en på sitt sätt lyckats uttaga sina ljufva rättigheter, hvarefter de blygare genast blandat sig i herrarnes grupper, medan de andra försökte att i lediga samtal visa, att det icke var första gången dem vederfarits denna ära, liksom ock huru gerna de beskådade de sköna läppar, på hvilka deras egna nyss hvilat.

Länge hade kronornas skimmer gifvit ett förtrollande utseende åt den präktiga våningen på Lundafors, hvars anblick nästan bländade öga och sinnen. Alma och Maria hade ännu icke talat ett ord vid hvar andra. Baronen lemnade den förra icke ett ögonblick; endast då och då hade hon frånstulit honom en blick till den älskade barndomsvännen; men i denna blick bodde en oändlighet af smärta. Slutligen, då baronen, lockad af punschens ångor, aflägsnat sig från Alma, uppreste hon sig genast och gick till Maria. — Följ mig till Johanna, — bad hon innerligt; här inne kan jag ju ingenting säga dig.

Der inne funno de brukspatronen.

— Här i kabinettet stör er ingen, — hviskade Johanna, som förstod deras längtan efter ensamheten.

En alabasterlampa spred sitt milda sken i det täcka rummet, och i den lilla förtroliga soffan nedsjönko de båda vännerna.

Gråtande kastade sig Alma i Marias famn, der hon i detta ordlösa språk utgöt den så länge blott af Gud och natten bevittnade smärtan.

Tårar och suckar möttes och blandades, själ smälte i själ, språket med ord tycktes dödt, förintadt; slutligen firade det sin uppståndelse i ett ömt, tonfullt — Axel! — Maria förstod allt, som gömdes i detta ord. Brefvet hvilade i piraten, som ännu hängde på hennes arm. Hon ville, hon ärnade svara genom dess framlemnande. Hon stridde; men det rätta vann.

— Axel mår väl och helsar dig innerligt; — svarade slutligen Maria.

— Skall han också må väl, då han vet mig tillhöra en annan, och skall han tro, att jag evigt älskar honom, endast honom, ehuru jag en gång måste stå som menederska inför Guds altare? — utropade Alma, uppreste hufvudet och sammanknäppte händerna i ett utbrott af qvalfall förtviflan.

Maria smekte, bad och gjorde allt att intala den stackars flickan tröst, ehuru hennes eget hjerta äfven hade behöft tröstas.

— Förklara mig nu allt! — bad Maria, sedan Alma blifvit lugnare.

— Icke förr än du säger mig allt, hvad du vet om Axel.

O, hvad skulle Maria säga, och hvad skulle hon förtiga? Men i sådana ögonblick ljuder en röst i vårt hjerta, hvilken, säkrare än all öfverläggning, lär oss det rätta. Maria hörde honom och lydde. Alma fick veta, att Axel kände hennes förlofning; men hon fick ej del af den djupa sorg, som dervid intagit hans hjerta. Hon fick veta hans långa vistande i Lausanne, men icke Gertruds kärlek.

Alma vågade knappt andas, af fruktan att förlora ett enda ord; hon tillbakahöll med våld hvarje snyftning; men tårarne, de droppade klara och varma ner på det böljande bröstet.

— O Gud, det långa mörka lifvet utan Axel! — utbrast hon slutligen, sedan Maria tystnat. Ack, om jag finge dö, då skulle detta arma, olyckliga hjerta spira upp i en blomma, blå som Axels öga; henne skulle han vattna med en ömhetstår, bryta henne, lägga henne vid sitt hjerta Vid Axels hjerta skulle hon lefva, der skulle hon dö!

Öfverväldigad af smärta, sjörk hon nästan tröstlös i Marias famn, och den arma Maria hade all möjlig möda att återföra henne till lugn och besinning af pligt och nödvändighet.

— Men att du icke skrifvit till mig, Alma, att underrättelsen om din förlofning skulle förr hinna Lausanne än din hembygd, dina barndomsvänner! — sade Maria, bortkyssande tårarne.

— O, man hade förbjudit mig att skrifva ett ord! O, om du visste hvad jag lidit, att icke för dig få öppna mitt hjerta! men jag måste lyda. Jag var ofta nära att säga pappa, huru jag led; men jag kunde det ej, då jag visste, att pappa var fattig, och då jag genom detta giftermål hoppades mildra hans stora bekymmer; ty mamma sade mig, att baronen och hans mor lofvat göra allt, blott jag blefve hans hustru. Det var stunder, då jag ville för mamma, för hela verlden, säga huru det såg ut i mitt hjerta; men man skulle blott belett vår tysta, knappti ord tillstådda kärlek. Jag hade vunnit intet, blott uppväckt mammas vrede, hvilket skulle gjort pappas lif ännu svårare; och således föresatte jag mig att tiga, att icke förjaga Axel, men att gömma honom för hvarje menskligt öga. Jag har icke handlat stort och kraftfullt, jag vet det; men jag är ännu icke sjutton år, jag är ett blygt och bäfvande barn och hade ingen, till hvilken jag kunde fy.

— På min förlofningsdag, hu, denna rysliga dag, då de påsatte mig denna boja! — tillade hon rysande och betraktade ringen — o, det är blott åtta dagar sedan, mig synas de som en evighet — men hvad var det jag skulle säga? jo, att jag på denna dag, innan jag ännu var fastkedjad vid honom, då skref till dig och till Axel. Här äro de begge brefven, — tillade hon och upptog dem från ett säkert förvaringsrum. Du får här en utförlig beskrifning på allt som tilldragit sig; och till Axel, ack, till honom har jag icke sagt mycket! Jag tillhörde ju nästan en annan! Jag har blott sagt honom farväl och att …

“Natt och dag jag på dig tänker, etc.”

ljöd det nu från de närmaste rummen.

— O Gud, det är Arthur, — utropade Alma, förde den genomvåta näsduken till sina ögon, och tryckte sedan handen hårdt mot hjertat.

I samma ögonblick stod baronen, glad och upprymd framför soffan, och med ett: — ty sin kärlek man ej glömmer, då man älskar såsom jag! — tryckte han med öm häftighet i sina armar den arma flickan, som kände slagen af hans hjerta mot det hjerta, som i sitt heligaste djup gömde en annans bild. Men tack vare kärlek och egenkärlek, en sådan tanke hade ännn aldrig fallit baronen in, och ingen skulle hafva kunnat förmå honom att tro, att den, på hvilken han kastade sina blickar, skulle kunna älska någon annan än honom. Almas nedslagna väsende kallade han barnslighet och blyghet; och såg han någon gång en ännu icke torkad tår i de långa, mörka ögonhåren, så var det ett litet landtligt svärmeri, som snart skulle blåsa bort i stora verlden.

Maria, som icke utan ett slags rysning kunde se Alma i baronens famn, reste sig upp för att gå till Johanna.

— Blif qvar, mamsell Sylvén, — sade baronen med behaglig vänlighet, — och förlåt, att jag icke i er närvaro iakttager den kalla återhållsamhet, som bruket fordrar; men det är ni, som nu så länge frånröfvat mig min fästmös åsyn, och med hennes vänskap, ja nästan dyrkan för er, har jag ju skäl att af er fordra öfverseende.

Alma räckte bedjande handen åt Maria, som åter satte sig.

— Icke går det an att så här draga sig från sällskapet, — sade majorskan, som några minuter derefter inkom i kabinettet.

— Min nådiga mamma! — inföll baronen och kysste artigt den hand, som hon lagt på hans axel.

— Du tror, att med sådant mynt kunna köpa dig min tillåtelse till allt, och i sanning, du är mig för kär att jag skulle kunna banna dig! — svarade majorskan med ett uttryck, som skulle vara moderligt, men hvilket tydligt förklarade, att meningen egentligen var att dermed såra Marias hjerta.

Artigt lemnade nu Maria sin plats åt majorskan, och utan att lemna henne tid att börja ett samtal, hvilket hon fruktade, öppnade hon sakta dörren till Johannas rum, der hon fann Johanna i ömt betraktande af det lilla slumrande barnet.

Här öppnade Maria sitt hjerta, här mottog hon den tröst, hon sjelf sökt meddela Alma, och i lugnare, om icke gladare sinnesstämning återfördes hon af brukspatronen till salongen, några ögonblick innan vår kabinettstrio dit intridde.

Ännu hade majorskan och prostinnan icke vexlat ett enda ord. Prostinnan hade icke lyckönskat Alma; hon kände, att detta skulle kosta henne smärta, och så länge ingen formligen underrättat henne om förlofningen, kunde ju ingen fordra denna artighet.

Nu framträdde majorskan och förde Alma och baronen, en vid hvardera handen, samt tillkännagaf Almas förlofning med baron Reichner: — vår älskade son, — tillade hon med en röst, hvilken tydligt uttryckte: — den älskade baronen.

Prostinnan hade svårt att dölja sin rörelse, då hon såg, med hvilken innerlig hjertlighet och nedslagenhet Alma räckte henne handen, då hon tänkte på Axel; men majorskans stolthet uppfordrade hennes egen, och med förträfflig hållning framförde hon sina lyckönskningar. Kanske framstod för prostinnans tanke den rika, vackra utländskan i det ögonblick hennes leende blef otvunget och hjertligt.

Prosten hade från salongens nedersta fönsterfördjupning åskådat presentationen. Han drog en djup suck och vände sig utåt den frostiga naturen. Så stod han, då majorskan anlände till honom för att förnya det glada förkunnandet.

Alma lade sin hand på prostens axel. Han vände sig om, och hans alltid vördnadsbjudande utseende tycktes i detta ögonblick vara mera uttrycksfullt än någonsin. Majorskan blef fåordig, baronens säkerhet nästan svigtade; men i Almas själ vaknade på en gång alla hjertats och barndomens heligaste minnen, och gråtande sjönk hon, såsom fordom, till den ädle prostens hjerta.

Majorskan och baronen aflägsnade sig snart; men Alma blef qvar och kände den ljufva allmagten af prostens ord, kände för första gången en helig sträfvan att söka glömma Axel, att lefva pligtens och icke den otillåtna kärlekens lif; ty ända dittills hade hennes svaghet förvillat hennes omdöme.

— Det var ledsamt, att icke majoren var här i dag — sade prosten; — dock … tillade han och tystnade.

Den gode prosten, han var icke lycklig i dessa stunder, då han såg Alma, denna hans sons barndomsbrud, tillhöra en annan, hvilken han icke ansåg värdig ett sådant hjerta som Almas, och som ej syntes honom i stånd att göra den goda flickan lycklig; och kastade han sitt öga på Maria, — och hvilken fadersblick uppsöker ej barnet? — så såg han henne, bleknad och sorgfull, nära att brytas af den storm, som genomgått hennes själ. Väl hoppades han, i stöd af rättvisans seger, på Gustafs frihet; men när? Kanske först då verld och frihet intet annat hade att bjuda honom, än ett brustet hjerta, en grafkulle!

Supén var präktig och glad, och den stora salen genljöd af glädjeskålar.

— Bed min hustru visa sig i dörren! — bad brukspatronen, utom sig af glädje, då, under ett jublande — hurrah! — den lillas skål, föreslagen af honom sjelf, tömdes till botten.

— Med herrskapets tillåtelse går jag sjelf att hemta Johanna, — tillade han, då han tyckte henne dröja för länge, och så steg han verkligen upp från bordet.

Inom ett ögonblick syntes Johanna vid brukspatronens arm. Hon stannade blygsamt i dörren, der hon med hjertlig tacksamhet mottog den skål, som egnades henne.

— Nej, nej, Johanna, stanna litet längre! Med din tillåtelse har jag ännu en skål, som du måste dricka!

Glasen ifyldes, brukspatronen höjde sitt.

— Skål för vår kommande sons fadderskap, hvartill jag, innan slutet af nästa år, hoppas få bjuda hela detta sällskap! — utropade han.

Johanna hade försvunnit, och i salvor af skratt eller tysta, rodnande smålöjen tömdes den löjliga skålen.

---