Kristin Lavransdotter/Korset/Fränder emellan/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II.

Tidigt på hösten gick Kristin ut en dag vid midaftonstid. Getaren hade sagt att ett stycke nedåt sluttningen, om hon följde älvens lopp, skulle det finnas så många kungsljus på ett uthugget svedjeland.

Kristin fann stället: en brant backe, som solen gassade rakt på — det var just rätta tiden att samla blommorna. De stodo tätt, tätt, bort i rösen och kring de gråa stubbarna — höga, ljusgula stjälkar, fullsatta med utslagna småstjärnor. — Kristin satte Munan till att plocka hallon vid några snår, som han ej kunde komma bort ifrån utan hennes hjälp. Hon sade åt hunden att stanna och vakta honom. Så drog hon sin kniv och började skära av kungsljus, alltunder det hon ständigt såg bort till lillebarnet — Lavrans höll sig vid hennes sida och skar av blommor han också.

För sina två småbarn var hon alltid ängslig häruppe. Eljest fruktade hon ej det folket så mycket numera. Från många av sätrarna hade man redan rest hem, men hon hade tänkt ligga kvar tills efter Mariamässan, den sista i månaden. Det var nog svart om nätterna nu och hemskt, när det blåste — hemskt när de måste gå ut sent. Men här hade varit sådant fint väder, och nere i bygden var det torka i år och uselt bete. Männen måste ju övernatta häruppe både på senhösten och vintertid — och hennes far hade sagt att han aldrig märkt att där bodde någon på deras säter om vintern —

Kristin stannade under en ensam gran mitt i sluttningen, stod med händerna knäppta om den tunga börda av blomstjälkar som vilade över hennes arm. Härifrån såg man norrut ett stycke upp i Dovre. Säden stod i skylar på många ställen ute på åkrarna —.

Gula och solsvedda voro gräsvallarna där också. Men riktigt grönt var här aldrig i dalen, tyckte hon nu — inte så grönt som i Trondheim —.

Ja, hon längtade tillbaka till det hem de haft där — gården som låg så högt och hövdinglikt framme på åsens breda bringa, med åkrar och ängar som bredde sig vitt omkring och nedåt mot lövskogen i sluttningen, som sänkte sig mot sjön på dalbottnen. Den långa utsikten över låga skogsfjäll, som rullade bölja på bölja söderut mot Dovrefjäll. Och den tjocka gräsvallen, så frodigt djup om sommaren, röd av röda blomster under de röda kvällshimlarna, efterslåttern så saftigt grön om hösten —.

Ja, det hände att hon fick längtan efter själva fjorden — Sandstränderna i Birgsi, bryggorna med båtar och skepp, båthusen, lukten av tjära och fiskenät och sjö — allt det som hon så föga tyckt om, när hon först kom dit norrut —.

Erlend, han måste väl längta efter den lukten och efter hav och sjövind —.

Hon saknade allt det som hon en gång hade känt så tröttsamt — det stora hushållet, skarorna av tjänstfolk, dånet när Erlends män redo på tunet med skramlande, klingande vapen och ridtyg — främmande, som kommo och foro och förde till huset stortidender utifrån landet och smårykten om folk i bygden och i staden —. Nu kände hon att det blivit tyst i hennes liv, sedan allt detta förstummats.

Köpstaden med kyrkor och kloster och gästabud i stormännens stadsgårdar —. Hon längtade efter att gå genom gatorna med sin egen sven och sin tärna till följe, stiga in i handelsmännens loftsbodar, välja och vraka, bli satt ombord på skutorna på älven och köpa upp engelska linnehättor, fina slöjor, trähästar med riddare på, som kunde stöta med lansar, när man drog i ett snöre. Hon tänkte på ängarna utanför staden, vid Nidareid, hur hon gick dit med sina barn, såg på lekarenas inlärda hundar och björnar, köpte honungsbröd och valnötter —.

Och hon kunde längta så efter att göra sig fin igen —. Silkessärk och tunt fint huvudkläde! Den ärmlösa sorkoten av ljusblå sammet, som Erlend köpte åt henne vintern innan olyckan kom. Det var kanter av hermelinsskinn kring den djupa urringningen över barmen och runt de sida ärmhålen, som nådde ända ned på höfterna, så att bältet syntes inunder.

Och emellanåt längtade hon — åh, nej, hon fick då bruka sitt vett och vara glad för det, glad så länge hon slapp att få fler barn. När hon blev sjuk här förra hösten efter storslakten — bäst var väl att det gick som det gick! Men hon hade gråtit litet över det de första nätterna efteråt.

Ty det tycktes henne så evigt länge sedan hon haft ett spädbarn. Munan var bara fyra vintrar gammal — men hon hade måst lämna honom från sig i främmande händer, innan han var årsgammal. Och när hon fick honom tillbaka, kunde han både gå och tala och kände ej igen henne —.

Erlend. Åh, Erlend! Hon visste — att innerst visste hon nog han icke var så likgiltig, som han tycktes. Han, den evigt rolöse — nu föreföll det som om han alltid var lugn. Liksom ett vattendrag som till sist träffar på en brant bergvägg — kröker sig och långsamt rinner ut i torven, blir till en stilla göl med myrmark omkring. Han gick där på Jörundgård, gjorde ingenting och tog än den ene och än den andre av sönerna till sällskap i att göra ingenting. Eller han drog på jakt med dem. Det kunde hända att han for åstad och tjärade och lagade en av de båtar de hade liggande inne vid fiskvattnen. Eller han tog sig för att tämja en av unghästarna. Men han hade aldrig lycka med sig i det — han var alltför otålig.

Han höll sig för sig själv och låtsade i varje fall som om han ej märkte att ingen sökte hans sällskap. Sönerna gjorde som fadern. Omtyckta voro de ej dessa utsocknes, som av ett olycksöde drivits hit till dalen och nu gingo här, alltjämt lika stolta och främmande, och aldrig frågade efter bygdens sedvänjor och bygdens folk. Ulv Haldorsson var rent av illa liden — han talade med öppet förakt om dalborna, kallade dem dumma och efterblivna; folk som ej vuxit upp vid sjöstranden var icke folk —.

Och hon själv — hon visste att hon ej hade många vänner här i sin hembygd, hon heller. Icke numera —.

Kristin sträckte på sig i den myrbruna vadmalsklänningen, skuggade med handen över ögonen mot eftermiddagssolens gyllne flöde —.

Norrut såg hon en skymt av dalen utmed älvens vitgröna band och så trängseln av bergskroppar, den ena bakom den andra, grågula av rasblock och myrar, ända tills snöfält och moln möttes i skåror och klyftor. Mitt emot henne stack Rostkampen fram ett knä och gjorde dalen trängre. Lågen måste kröka sitt lopp; det brusade dovt upp till henne från älven, som skar sig djupt in under hällarna här nedanför och störtade skummande och sjudande från avsats till avsats — Alldeles intill fjällmossen ovanför den runda toppen välvde sig de två digra Blåhöjderna, som hennes far hade liknat vid två kvinnobröst —.

Erlend måste tycka att här var instängt och otäckt, tungt att andas —.

Litet längre söderut i denna samma sluttning, längre bortåt Heimhaugerne, var det hon sett alfmön, när hon var litet barn —.

Ett milt, mjukt, fagert barn med rikt silkehår kring runda, röda och vita kinder — Kristin slöt ögonen, vände sitt solbrända ansikte mot ljusfloden. En ung mor med mjölkstinna bröst och hjärtat uppluckrat och fruktbart efter barnsbörden som en nyplöjd åker —. Ja, men med en sådan som hon nu var hade det visst ingen fara, henne gitte de näppeligen försöka att draga till sig. Illa skulle nog bergakungen tycka att hans brudeguld toge sig ut på en sådan tärd och mager kvinna; huldran skulle ej åtrå att lägga sitt barn intill hennes uttorkade spenar. Hård och torr kände hon sig som den här granroten under hennes fot; den krökte sig kring stenen och hakade sig fast. Hon högg hälen hårt i den med detsamma.

De två små gossarna, som hade kommit fram till henne, skyndade sig att göra som modern, de sparkade till granroten av alla krafter, och efteråt frågade de ivrigt:

»Varför gör I så, mor?»

Kristin satte sig ned, lade kungsljusen i sitt knä och började repa de utslagna blommorna ned i korgen.

»För att min sko klämmer mig över tårna», svarade hon så långt efteråt att pojkarna inte kommo ihåg att de frågat något. Men de fäste sig ej därvid — de voro så vana vid att modern inte tycktes höra, när de talade till henne, eller vaknade upp och svarade, när de själva glömt sin fråga.

Lavrans hjälpte till att repa av blommor; Munan ville också hjälpa till, men han rev sönder blomaxen. Så tog modern kungsljusen från honom utan att säga någonting, utan vrede, alldeles borta i sina egna tankar. Om en stund började gossarna leka och slåss med de avrepade stjälkar hon kastade åt sidan.

De bråkade med detta framför hennes knä. Kristin såg på de två små runda, brunhåriga barnhuvudena. Ännu voro de mycket lika varandra, hade nästan samma ljusbruna färg på håret, men av allehanda små obetydliga kännemärken och hastigt framglimtande tecken kunde modern se att de nog skulle komma att växa sig ganska olika. Munan blev lik sin far: han hade de sjöblå ögonen och sådant silkeslent hår, som smög sig mjukt och tätt om den smala huvudskålen med virvlar och små vågor; det skulle mörkna till sotsvart med tiden. Hans lilla ansikte, som ännu var så runt under hakan och om kinderna, så det var en vällust att lägga händerna kring dess mjuka friskhet, det skulle smalna och dragas ut på längden, när han blev litet äldre; han också skulle få den höga, smala pannan med insvängda tinningar, den raka, framskjutande trekanten till näsa, skarp och smal över ryggen, med tunna, rörliga näsvingar, som Nåkkve redan hade och tvillingarna tydligt visade att de kommo att få.

Lavrans hade haft lingult, silkesfint och lockigt hår, när han var späd. Nu var det i färg som en hasselnöt, men det glänste som guld i solen. Det var alldeles slätt, visserligen mjukt men mycket grövre, liksom kraftigare, djupt och tätt att gräva ned fingrarna i. Lavrans liknade henne själv; grå ögon hade han och runt ansikte med bred panna och mjukt rundad haka; den röda och vita hyn kom han nog att behålla långt fram i mannaåren.

Också Gaute hade den friska hudfärgen; han var så lik hennes far, med avlångt, fylligt ansikte, järngrå ögon och mycket ljust hår.

Bara om Björgulf visste hon inte vem han liknade. Han var den mest högväxta av sönerna, axelbred, stor och starklemmad. Starkt krusigt, ramsvart hår växte långt ned över den breda vita pannan; hans ögon voro blåsvarta, men underligt glanslösa, och han kisade mycket, när han såg upp. Hon visste ej riktigt, när detta hade börjat, ty hon hade alltid kommit att ta sig minst av det barnet. De togo honom från henne och lämnade honom till en fostermor strax efter födelsen, elva månader senare fick hon Gaute, och Gaute hade lidit av ohälsa de fyra första år han levat. Hon hade kommit upp efter tvillingarnas födelse, ännu klen, med en skada i ryggen, och hon hade måst ta upp den stora pojken igen, bära honom och sköta honom, så de nya barnen fick hon knappt tid att se på, utom när Frida kom med Ivar, som skrek och var hungrig — och Gaute låg och skrek, han, medan hon satt med spädbarnet och gav di. Hon hade icke orkat, sällaste min Fru, Maria, du vet det, jag kunde icke hinna se mera efter Björgulf! — Och han hade varit sådan att han helst velat gå för sig själv och reda sig själv, egen och tystlåten hade han alltid varit, aldrig synts tycka om när hon velat smeka honom. Hon hade trott att han var det starkaste av hennes barn; en liten envis, mörk tjurkalv hade Björgulf tyckts henne likna —.

Småningom hade hon nog förstått att hans syn ej var riktigt god. Munkarna hade gjort någonting åt hans ögon, när han och Nåkkve voro i Tautra, men det hade nog ej hjälpt —.

Han fortfor att vara inbunden; hon kom ingen väg, när hon försökte draga Björgulf närmare till sig. Det gick likadant för fadern, såg hon — Björgulf var den enda av sönerna som inte tog emot, som en äng tar mot solsken, när fadern befattade sig med dem. Bara mot Nåkkve var Björgulf annorlunda — men när hon försökte tala med Nåkkve om brodern, vek han undan. Hon visste ej om det gick Erlend bättre här — fast så som Nåkkve älskade sin far!

Åh nej, Erlends avkomma bar gärna vittnesbörd om vem som var far —. Hon hade sett det där barnet från Lensviken, när hon var i Nidaros sista gången. Hon mötte herr Bård på Kristkyrkogården; han kom ut i sällskap med flera män och fruar och följd av tjänstefolk, en tärna bar lindebarnet. Bård Åsulvsson hälsade henne med en böjning på huvudet, stilla och höviskt, i detsamma de gingo förbi henne. Hans fru var ej med.

Hon hade sett barnets ansikte, en enda skymt av det. Men det var nog. Det liknade några små barnaansikten som legat invid hennes bröst —.

Arne Gjavvaldsson var med henne, och han hade ej kunnat avhålla sig från att prata — sådan var nu han. Herr Bårds sidoarvingar blevo icke goda, när barnet kom till förra vintern. Men Bård lät döpa det till Åsulv. Mellan Erlend Nikulausson och fru Sunniva hade aldrig rått mera än den vänskap alla människor kände till — det påstod han sig aldrig ha betvivlat. Lösmynt och vårdslös som den mannen var, hade han väl försagt sig, när han skämtade med henne och det var ju ej mera än hennes skyldighet att varsko kungens ombudsmän, när hon fattat misstanke. Men hade de varit för goda vänner, då skulle väl Sunniva också ha vetat att hennes egen bror var med i Erlends förehavande! När Haftor Graut i fängelset gjorde slut på liv och själahälsa, blev hon ju rent från vettet — ingen kunde räkna med vad hon anklagade sig för vid den tiden. Herr Bård hade lagt handen på sitt svärdfäste och sett sig omkring, på människorna, när han talade om detta, sade Arne —.

Arne hade också nämnt saken för Erlend. En gång då hon var uppe på ett loft, hade männen stått därnere under bursvalen och icke vetat om att hon hörde deras ord. Lensviksriddaren var så övermåttan glad över den sonen hans hustru fött förra vintern — han tvivlade då icke på att han själv var far till barnet.

»Ja, det må väl Bård själv bäst veta», hade Erlend svarat. Hon kände till det där tonfallet hos honom — nu stod han med sänkta ögon och det lilla leendet i ena mungipan.

Herr Bård var så hätsk mot dessa fränder som skulle ha ärvt honom, om han dött barnlös. Men folk talade nu om att detta var orätt — Åh, men detta borde då mannen veta bäst själv, sade Erlend som förut —.

»Jaja, Erlend. Den pilten ärver ensam mer än de sju söner du har med din hustru —»

»För mina sju söner skall jag själv sörja, Arne —»; då gick hon ned, nu ville hon ej tåla att de talade mer om detta. Erlend blev litet besvärad, när han fick se henne. Så kom han fram och tog hennes hand, stod bakom henne så att hennes axel rörde vid hans kropp. Hon begrep att där han stod och såg ned på henne, upprepade han utan ord det sista han hade försäkrat — ville liksom lugna henne —.

Kristin märkte att Munan stirrade upp i hennes ansikte — litet ängslig. Hon hade visst smålett — intet vackert leende. Men när modern såg ned på honom, log han strax tillbaka, osäkert och frågande.

Häftigt ryckte hon honom upp i sitt knä. Han var liten, liten, liten ännu, hennes yngste — inte för stor att bli kysst och smekt av mor. Hon blinkade med ena ögat mot honom — han försökte blinka likadant tillbaka, men alltjämt ville båda ögonen falla igen — modern skrattade överljutt, och så skrattade Munan med, så att det klingade, medan Kristin tryckte och kramade honom i sina armar.

Lavrans hade setat med hunden i knät. De lyssnade båda nedåt mot skogen.

»Det är far!» Hunden först och pojken efter skuttade i väg nedför den branta sluttningen.

Kristin blev sittande en liten stund. Så reste hon sig och gick ut på branten. Nu kommo de därnere på stigen: Erlend, Nåkkve, Ivar och Skule. De hälsade upp till henne, muntra och glada.

Kristin hälsade tillbaka. Skulle de upp efter hästarna? Nej, svarade Erlend, Ulv tänkte visst skicka Sveinbjörn upp efter dem i kväll. Han själv och Nåkkve ämnade sig inåt fjället efter renen, och så hade tvillingarna fått lust att följa med och hälsa på henne —.

Hon svarade ej. Hon hade förstått det, innan hon frågade. Nåkkve hade hund med i band; han och fadern voro iklädda grå och svartblandade vadmalsjackor, som föga syntes mot stenen. Bågar buro de alla fyra.

Kristin frågade efter nytt från gården, och Erlend pratade, medan de gingo uppåt. Ulv var i full gång med skörden; han var ganska nöjd, men halmen blev kort, och kornet hade blivit så brådmoget i torkan på de övre åkrarna att det rasade ur axen. Och havren var snart färdig att skäras — de fingo nog raska på, sade Ulv. — Kristin gick och nickade och sade ingenting.

Hon var själv med i ladugården och mjölkade. Hon brukade känna sig väl till mods den stund hon satt där i mörkret invid den spända kobuken, kände mjölkens sötaktiga ånga i näsan. Stripp, stripp svarade det inne i mörkret, där dejan och getaren mjölkade. Det skänkte sådan ro — den starka, varma lukten i ladugården, ljuden av en knarrande vidjeklave, horn som dunkade i trä, en ko som flyttade fötterna på båsets uppblötta jordgolv, viftade med svansen efter flugorna — Ärlorna, som haft bo härinne i sommar, hade begivit sig av nu —.

Korna voro oroliga i kväll. Blåsida satte ned foten i stävan — Kristin slog till henne och gav henne ovett. Den i nästa bås började bråka, strax hon flyttade sig dit. Den hade sår på spenarna. Kristin drog vigselringen av sitt finger och mjölkade första strålen genom den.

Ivar och Skule hörde hon nere vid ledet — de hojtade och kastade sten efter den främmande stuten, som följde med hennes hjord varje kväll. De hade försökt sig på att hjälpa Finn med att mjölka getterna i fållan men hade väl tröttnat —.

När hon litet senare gick dit uppåt, höllo de på att retas med den vackra vita ungstuten som hon givit åt Lavrans — han stod och gnällde för det. Modern satte ned mjölkämbaren, tog de två i axeln, och slängde dem åt sidan — sin brors kalv fingo de låta bli, när han, som ägde den, sade åt dem —.

Erlend och Nåkkve sutto på dörrhällen; de hade en färsk ost mellan sig, åto nypa efter nypa och stoppade dessutom i Munan, som stod mellan Nåkkves knän. Han hade lagt hennes hårsil över den lilles huvud och sade att nu var Munan osynlig — för detta var inte någon sil utan en huldrehatt. De skrattade alla tre — men så snart Nåkkve fick se modern, lämnade han henne silen, steg upp och tog spännerna från henne.

Kristin dröjde inne i mjölkkammaren. Den övre halvdörren stod på glänt ut till det yttre rummet — de hade lagt duktigt med bränsle på eldstaden. I det varma, fladdrande skenet sutto de kring brasan och åto, Erlend, barnen, tärnan och de tre getarna.

När hon kom in, hade de ätit färdigt. Hon såg att de två små blivit lagda borta på bänken, de sovo visst redan. Erlend låg uppkrupen i sängen. Hon snavade över hans yttertröja och stövlar och tog upp dem, i detsamma hon gick förbi och ut.

Himlen var ännu ljus med en röd rand över fjällen i väster; några mörka molntappar summo i den klara luften. Det såg ut att bli gott väder i morgon också, så stilla som det var och genomträngande kallt, nu då natten föll på — ingen vind, men en isande fläkt från nordväst, ett jämnt andedrag från de nakna gråfjällen. Nere över småbergen i sydost steg månen upp, nästan full, stor och blekröd ännu, i det lilla dis som alltid stod över myrarna därborta.

Den främmande oxen gick och bölade och bråkade någonstädes inpå vidden. Eljest var det så stilla att det var beklämmande — endast bruset från älven nedanför deras säteräng, den lilla bäcken som sorlade utför ängsvallen och ett dovt sus inifrån skogen — en oro i de barrklädda grenarna, som rörde på sig, vilade litet och rörde sig på nytt —.

Hon ordnade med några bunkar och tråg, som stodo intill säterhyddans vägg. Nåkkve och tvillingbröderna kommo ut — vart skulle de hän, frågade modern.

De ville lägga sig i ladan — där var sådan frän lukt i säterstugan av alla ostarna och smöret — och av getterna, som sovo där.

Nåkkve gick inte genast in i ladan. Modern skymtade fortfarande hans ljusgrå gestalt mot det gröna mörkret nere på ängen i skogsbrynet. Strax efter kom tärnan i dörren — hon ryckte till, då hon såg husfrun vid väggen där.

»Skall du icke lägga dig nu, Astrid — det är redan sent —»

Tärnan mumlade — hon skulle bara bakom ladugården. Kristin väntade, tills hon sett henne inne igen. Nåkkve var på sextonde året nu. Det var redan någon tid sedan modern börjat hålla ögonen på tjänarinnorna vid gården, när de skämtade med den vackra och livliga gossen.

Kristin gick ned till älven, lade sig på knä på hällen, som sköt ut över vattnet. Framför henne flöt älven nästan svart, i en stor göl, endast några ringar utvisade strömmen, men litet ovanför forsade den vit i mörkret med dån och kallt luftdrag. Nu hade månen stigit så högt att den kom åt att lysa — det glittrade här och där på ett daggvått blad. Så gnistrade det till någonstans på en virvel i strömmen —.

Erlend nämnde hennes namn strax bakom — hon hade ej hört honom komma nedöver vallen. Kristin doppade armen i det iskalla vattnet och fiskade upp ett par mjölkbunkar, som lågo med sten i bottnen och blevo sköljda av älven, reste sig och gick tillbaka efter mannen med bägge händerna fulla. De samtalade ej, medan de vandrade uppåt.

Inkommen i stugan klädde Erlend av sig helt och hållet och steg upp i sängen:

»Skall du ej få ro snart nu, Kristin?»

»Jag skall ha mig litet mat först —.» Hon satte sig på trefoten framme vid eldstaden med litet bröd och en ostbit i knät, åt långsamt och stirrade ned i glöden, som småningom mörknade i det stensatta hålet i golvet.

»Sover du, Erlend?» viskade hon, när hon reste sig och skakade klänningens framvåd.

»Nej —.» Kristin var borta och drack en skopa sättmjölk vid sån i hörnet. Så gick hon tillbaka till eldstaden, lyfte en flat sten och lade över, strödde ur kungsljusblommorna på den till torkning.

Men sen var det inte mer hon kunde hitta på att göra. Hon klädde av sig i mörkret och lade sig i sängen hos Erlend. När han slog armen om henne, kände hon tröttheten som en köldvåg genom hela sin kropp; hennes huvud blev tomt, som om allt ini det sjönk och bara blev en värkande klump i nacken. Men när han viskade till henne, lade hon lydigt armarna kring hans hals.

Hon vaknade och visste ej vilken tid på natten det var. Men på oxblåsrrutan över takgluggen kunde hon se att månen måtte stå högt.

Sängen var trång och kort, så de måste ligga alldeles tätt intill varandra. Erlend sov, han andades stilla och jämnt, bröstkorgen höjde och sänkte sig helt lätt i sömnen. En gång i tiden hade hon brukat flytta sig tätare intill hans varma, sunda kropp, när hon vaknade om natten och blev rädd, för att han andades så ljudlöst — då tycktes det henne lyckligt ljuvt att invid sin sida känna hans bröst stiga och falla med sömnen.

Om en stund kröp hon upp ur sängen, klädde på sig i mörkret och smög till dörren.

Månen seglade högt över all världen. Det blänkte från vatten i myrarna och på berghällar, som det hade sipprat över om dagen — nu frös det is på dem. Månen lyste över lövskog och granskog. Över ängsvallen glittrade det av rimfrost. Det var bistert kallt — hon korsade armarna under bröstet och stod så en stund.

Så gick hon uppåt längs bäcken. Den porlade och kluckade med små ljud av isnålar som knäcktes —.

Överst på ängen låg en stor, jordfast sten. Inga människor gingo nära den, utan att de måste, och då slogo de korstecknet framför sig. De hällde grädde under den, när de kommo och när de foro. Annars hade hon då aldrig hört att någon märkt något särskilt där — men så hade seden varit på denna säter alltifrån forna tider —.

Hon visste ej själv vad som farit i henne, så att hon gick ut på detta sätt mitt i villande natten. Hon stannade vid stenen — satte foten på ett hack i den. Hennes mage drogs ihop som i kramp, det blev kallt och tomt i underlivet av rädsla — men hon ville icke korsa sig. Så kröp hon upp och satte sig på stenen.

Härifrån såg man långt, långt bort. Inåt de hemska gråbergen i månskenet. Den stora runda toppen inåt Dovre höjde sig väldig och blek mot den bleka luften, den eviga snön glimmade vit i skåran på Gråhöjden, Svinryggarna lyste med nysnö och blåa klyftor. Fjället i månsken var hemskare än hon kunnat tänka sig — det var knappt en och annan stjärna som lyste på den oändligt stora, isande himlen. Hon frös genom märg och ben — skräck och köld gastkramade henne från alla håll. Men hon blev sittande och trotsade.

Hon ville ej gå ned och lägga sig i kolmörkret intill mannens varma, sovande kropp. Själv fick hon ingen sömn i natt, det kände hon —.

Så visst som hon var sin fars dotter — hennes äkta make skulle aldrig höra sin hustru lasta hans beteende. Ty hon mindes vad hon lovat, när hon tiggde Gud allsvåldig och alla helgon i himmelrike om Erlends liv — —

Alltså fick hon gå ut i denna trollens natt och andas ut, när hon tyckte hon höll på att förgås —.

Hon satt och lät de gamla bittra tankarna komma som goda bekanta. Mötte dem med andra gamla välkända tankar — den skrymtade rättfärdiggörelsen för Erlend —.

Visserligen krävde han ej detta av henne. Icke hade han lagt på henne något av allt det hon tagit på sina skuldror. Han hade bara avlat sju söner med henne. »För mina sju söner skall jag nog sörja, Arne —.» Gud månde veta vad mannen menat med de orden. Han hade väl ingenting menat — bara sagt det —.

Erlend hade ej bett henne lyfta Husaby gård ur dess förfall. Han hade ej bett henne kämpa som för sitt eget liv för att rädda honom. Han hade burit det som en hövding att hans egendom föröddes, att hans liv stod på spel, att han miste allt vad han ägde. Blott och bar, men hövdinglikt rak och lugn stod han i olyckan, hövdinglikt rak och lugn gick han på hennes fars gård som en främmande gäst —.

Men allt som var hennes, det ägde hennes söner med rätta. Med rätta ägde de hennes svett och blod och all hennes kraft. Men då hade väl också gården och hon själv rätt att kräva dem som sina —.

Hon hade ej behövt fara till säters själv som en ringa bondhustru. Men det hade blivit så att hemma kände hon sig som tryckt och pressad från alla sidor — tills hon tyckte hon måste ge upp andan. Och så hade hon känt behov av att visa sig själv att hon kunde sköta en bondkvinnas sysslor. Strävat och arbetat, det hade hon var dag och var timme, sedan hon som brud red in på Erlend Nikulaussons gård — och såg att här måste någon kämpa för att rädda arvet åt den hon bar under sitt hjärta. Kunde icke fadern, så måste hon kunna. Men nu krävdes det att hon blev säker — att om det gällde, så fanns det icke ett arbete, vartill hon förr i världen satt sina dejor och tärnor, som icke hon själv med egna händer kunde utföra. Den dag häruppe då hon märkte att det ej längre värkte över korsryggen, om hon stått och kärnat, var en god dag. Gott kändes det den morgon hon själv var med och löste hjorden — den hade blivit fet och vacker i sommar, tyngden på hennes hjärta lättades, när hon stod i solfallet och sände locklåtar mot de hemvändande korna. Hon tyckte om att under sina egna händer se födan växa — då var det som om hon kunde ta på själva grundvalen, där hennes söners framtid skulle byggas upp igen.

Jörundgård var en god gård, men den var icke så god som hon trott. Och Ulv var en främling här i dalen — han kunde göra misstag, och han blev otålig, Efter vad folk tyckte här i bygden, fingo de alltid rikligt med hö på Jörundgård — de hade strandängarna utmed älven och på holmarna — men det var ej så gott hö, icke sådant som Ulv var van vid från Tröndelagen. Han var ej van vid att det måste samlas så mycket mossa och löv, ljung och ris, som det behövdes här —.

Hennes far hade känt var fläck av sin jord, ägt all den bondevisdom — om årsväxtens nycker och de särskilda tegarnas sätt att ta emot väta eller torka, vindsomrar och heta somrar, om djurstammarna som han själv parat, fött upp, lagt på och sålt av under släktled — den kunskap som behövdes just här. Hon var icke så nära förtrogen med sin gård. Men hon ville bli det — och sönerna skulle bli det —.

Men Erlend hade aldrig krävt något sådant av henne. Han hade ej tagit henne till äkta för att föra henne hem till slit och släp, han hade äktat henne för att hon skulle sova i hans famn. Så när tiden var fullbordad, låg barnet vid hennes sida, krävde sin plats på hennes arm, vid hennes bröst, i hennes omtanke —.

Kristin kved mellan sammanbitna tänder. Hon satt och skalv av köld och av vrede.

»Pactum serva — det är uttytt: håll din tro!»

Det var den gången då Arne Gjavvaldsson och broder Leif från Holm hade varit på Husaby och hämtat hennes och barnens tillhörigheter till Nidaros. Också detta hade Erlend låtit henne ställa om — han lät förpläga sig ute i klostret på Holm. Hon satt i deras gård i staden — munkarna ägde den nu — och Arne Gjavvaldsson var hos henne och hjälpte henne med råd och dåd; Simon hade sänt honom brev om detta.

Arne kunde ej varit mer nitisk, om det varit sina egna ägodelar han skulle tillvarataga. Den kväll han kom till köpstaden med sakerna, måste han ha både henne och fru Gunna av Råsvold, som kommit in med de två småbarnen, ut i stallet. Sju utsökta hästar — folk ville vara rimliga mot Erlend Nikulausson och hade gått in på det, när Arne gjort gällande att de fem äldsta sönerna ägde var sin ridhäst och husfrun en för sig själv och en åt sin egen sven. Kastalenen, Erlends spanska hingst, hade fadern skänkt sin son Nikualus — det kunde Arne med vittnen styrka — om det nu också skett mest på skämt. Inte för att Arne höll så värst mycket på det här långbenta djuret, men han visste att Erlend var förtjust i hingsten.

Praktrustningen med den stora hjälmen och det guldbundna svärdet var det svårt att släppa ifrån sig, tyckte Arne — de sakerna dugde visserligen bara till tornej, men de voro värda en massa penningar. Men Erlends pansarskjorta av svart siden med det utsydda röda lejonet hade han fått. Och hans engelska stridsrustning hade han krävt åt Nikulaus. Och den var så ypperlig att Arne trodde ej det fanns maken till rustning i Norges land — för dem som förstodo sig på att se. Men den var ju tämligen medfaren, ja — Erlend hade nött sina vapen, mera än de flesta hövdingasöner i denna tid! Arne smekte vartenda stycke — hjälmen, axelskyddet, arm- och benskenorna, stålhandskarna av finaste plåtar, bröstskydd och brynjekjortel av ringar, allt så lätt och bekvämt och likväl starkt. Och detta svärd — det hade endast ett enkelt stålhjalt, och fästets läder var nött — men slik klinga såg man ej maken till varje år —.

Kristin satt och höll svärdet tvärsöver sitt knä. Hon visste att Erlend skulle välkomna det som en älskad fästmö — han hade aldrig nyttjat något annat av alla de svärd han ägde. Han hade fått det i sin tidiga ungdom efter Sigmund Torolfsson, som delat säng med honom första gången han kom till hirden. En enda gång hade Erlend nämnt denna sin vän för henne: »Hade ej Gud så brådligen tagit Sigmund från denna värld, så hade väl mycket blivit annorlunda för mig. Efter hans död vantrivdes jag så i kungsgården, och så tiggde jag mig lov av kung Håkon att fara norrut med Gissur Galle den gången. Men då hade jag väl aldrig fått dig, min väna — då hade jag nog varit gift man, långt innan du blev vuxen mö —.»

Av Munan Bårdsson hade hon hört att Erlend vårdat vännen natt och dag, som en mor sköter sitt barn — icke sovit mer än någon liten blund på sängkanten hos den sjuke den sista vintern då Sigmund Torolfsson låg och spottade ut sitt hjärteblod och sina lungor bit för bit. Och när Sigmund blivit jordad i Halvardskyrkan, hade Erlend gått till hans grav bittida och sent, legat raklång på gravstenen och sörjt. Men för henne hade han ej nämnt honom mer än den enda gången. Också i Halvardskyrkan hade hon och Erlend stämt möte några gånger, under den där förvillelsens vinter i Oslo. Men han hade ingenting sagt om att han käraste ungdomsvän låg här. — På samma sätt hade han sörjt sin mor, det visste hon; och han hade varit alldeles utom sig av förtvivlan, när Orm dog. Men han nämnde dem aldrig. Hon visste att han varit inne i staden och hälsat på Margret — men han talade aldrig om sin dotter.

Längst upp under hjaltet såg hon att några skrivtecken voro inristade i klingan. De flesta voro runor, och dem kunde hon ej läsa, icke heller Arne, men munken tog svärdet och såg på det en stund. »Pactum serva», sade han till slut. »Det är uttytt: håll din tro!»

Arne och broder Leif talade om att också det mesta av hennes jordagods här norrut, Erlends morgongåva, blivit pantsatt och bortödslat. Om det kunde finnas någon utväg att rädda något därav? Men Kristin ville ej — hedern fick man bärga först av allt, hon ville ej höra något tvistemål om huruvida hennes makes handel med jorden varit laglig. Och så var hon pint nästan till döds av Arnes tal, så välment det var! När han och munken denna kväll sade godnatt och gingo till sitt sömnhus, hade Kristin kastat sig på knä framför fru Gunna och gömt sitt huvud i hennes sköte.

Om en stund lyfte den gamla frun hennes ansikte. Kristin såg upp på henne — fru Gunnas drag voro tunga, hennes ansikte var gult och fetlagt med tre tjocka veck, tvärsöver pannan, liksom format i vax, blekt fräknigt, med skarpa och goda blå ögon och en inknipen, tandlös mun, skuggad av långa grå skäggstrån. Det anletet hade Kristin haft över sig mången svår stund — fru Gunna hade varit hos henne var gång hon födde ett barn, utom då Lavrans kom till — då var hon hemma vid sin fars dödsbädd.

»Jaja, dotter min», sade fru Gunna och lade handen på hennes panna. »Jag har nu stött dig några gånger då du måste ned på knä. Jaja! — Men i denna strid, Kristin min, får du nu lägga dig ned inför självaste Guds moder Maria och bedja att hon hjälper dig igenom —»

Åh, Kristin tyckte hon hade gjort det också! Hon läste sina böner och ett stycke ur Psaltaren varje lördag, iakttog de fastor som ärkebiskop Eiliv ålagt henne, när han gav henne syndaförlåtelse, utdelade allmosor och betjänade själv var vägfarande som bad om husrum, hur han än månde se ut. Men nu kände hon ej mera något inre ljus, när hon gjorde det. Utom henne visste hon att ljuset fanns, men det kändes som om ett töcken stängde hennes inre. Detta var väl vad Gunnulv talat om — andlig torka. För den skull fick ingen själ mistå modet, sade Sira Eiliv; håll trofast i med böner och goda gärningar, liksom bonden plöjer och gödslar och sår — Gud sänder växten, när hans tid blir. — Men Sira Eiliv hade nu aldrig skött en gård, han —.

Gunnulv hade hon ej sett till den gången. Han terminerade norrut i Helgeland, predikade och samlade gåvor till sitt kloster. Åh ja! det var den ene av riddarsönerna från Husaby, och den andre —.

Men Margret Erlendsdotter kom till henne några gånger, medan hon bodde där i staden. Två tärnor åtföljde köpmanshustrun; hon var vackert klädd och sken av smycken — svärfadern var ju guldsmed, så det fanns att tillgå. Hon syntes glad och förnöjd — fast barn hade hon ej. Hon hade utfått allt sitt av fadern i rättan tid. Gud månde veta om hon någonsin ägnade en tanke åt den arme krymplingen, Håkon ute på Gimsar — han kunde nätt och jämnt släpa sig runt tunet på två kryckor, hade hon hört —.

Men vid den tiden hade hon ännu ej tänkt bittert om Erlend, tyckte hon. Nog trodde hon sig ha förstått att för Erlend återstod det värsta när han blev fri. Därför gömde han sig ute hos abboten, Olav. Styra om flyttningen, visa sig i staden nu — det var väl mera än till och med Erlend Nikulausson kunde gå i land med.

Så kom den dag, då de seglade utåt Trondheimsfjorden på »Laurentius-bussan», samma fatyg på vilket Erlend fraktat hennes utstyrsel norrut, när de skulle gifta sig med varandra —.

En stilla senhöstdag — ett blekt, blyaktigt glitter över fjorden, all världen kall, oroligt vitrandad — den första snön sammanblåst i strimmor inne på de hårdfrusna åkrarna, de kallblå fjällen vitstrimmiga av snö. Själva molnen högst upp, där himlen var blå, tycktes ha strötts ut helt tunt som mjöl av en vind där högt uppe under valvet. Skeppet gled tungt och trögt utmed land — stadsnäset. Kristin stod och såg in mot det vita skummet, där vågorna bröto sig mot berget, och undrade om hon skulle bli sjösjuk, när de kommo längre ut på fjorden.

Erlend stod vid relingen, längre fram mot förstäven, de två äldsta sönerna bredvid honom. Deras hår och kappor fladdrade för vinden.

Nu sågo de inåt Korsfjorden, mot Gaularos och sandbankarna vid Birgsi. En solstrimma lyste på den bruna och vita backen vid stranden därinne —.

Erlend sade något till gossarna. Då vände Björgulf sig plötsligt om, gick bort från relingen och kom akterut. Han famlade framför sig med spjutet, som han alltid bar, och begagnade det till stav på sin väg mellan de tomma roddarbänkarna, kom förbi modern — det svartkrusiga huvudet hängde lågt ned på bröstet, ögonen kisade, så att de voro nästan slutna, munnen var hårt hopknipen. Han gick in under lyftningen —.

Modern såg förut, mot de två: Erlend och hans äldste son. Då böjde Nikulaus ena knät, så som en kärtesven hälsar sin drott, han tog faderns hand och kysste den.

Erlend ryckte till sig handen — Kristin såg en skymt av hans ansikte, likblekt, skälvande, när han vände sig från gossen, gick bort och försvann bakom seglet —.

De lade till vid en uthamn nere på Möre för natten. Nu gick det mycket högre sjö — bussan slet i förtöjningarna, höjde och kastade sig. Kristin var nere i det rum där hon skulle sova med Erlend och de två små. Hon kände kväljningar, hade ej ordentligt fotfäste på tiljorna, som liksom stego och sjönko igen under benen på henne, oxblåslyktan svängde över hennes huvud, det svaga ljuset fladdrade — och hon stod där och stretade med Munan, skulle ha honom att uträtta något, ned mellan plankorna. När han vaknade sömndrucken, lät han både det ena och det andra gå i deras bädd, skrek och väsnades och ville inte tillåta att den främmande kvinnan, hans mor, tog i honom för att hjälpa honom och hålla fram honom. Då kom Erlend ned.

Hon kunde ej se hans ansikte; då frågade han, mycket lågmält:

»Såg du Nåkkve? — Han var så lik dig i ögonen, Kristin.» Erlend drog efter andan, kort och häftigt. »Sådana voro dina ögon den morgonen utmed muren vid nunnornas örtagård — då du fått veta det värsta om mig — och du gav mig din tro —»

Det var då hon känt den första droppen bitter galla stiga upp i hjärtat. Gud skydde svennen — måtte han icke få uppleva den dag då han tycker sig ha lagt sin tro i en hand som låter allt rinna mellan fingrarna likt kallt vatten och torr sand —.

För en liten stund sedan hade hon tyckt att hon hörde hovslag någonstädes långt söderut i fjällmarken. Nu hördes det igen, närmare: det var icke löshästar, det var en ryttare, han red skarpt över hällarna därborta intill höjden.

Ångesten sänkte sig isande över henne: vem färdas ute så sent? Döda män rida norrut, när månen är i nedan — hörde hon ej ryttare som följde den förste — långt bakom? Likväl blev hon sittande; hon visste ej själv om det var för att hon domnat av köld eller för att hon var så hård till sinnes i natt —.

Hit ärnade han sig, ryttaren — nu red han över vadet nedanför ängsvallen. Hon såg en spjutsudd blänka ovan videbuskarna. Då kom hon sig äntligen ned från stenen, ville springa tillbaka till sätern — nu hoppade ryttaren av hästen, band honom vid grindstolpen och kastade sin kappa över honom som täcke. Han kom uppåt sluttningen, det var en stor och bred man — nu kände hon igen honom, det var Simon.

När han såg henne komma mot honom där i månljuset, tycktes han bli lika förfärad som hon hade varit förut:

»Jesus, Kristin, är det du själv eller — huru kan det bära till att du är här ute nattetid —? Väntade du mig?» frågade han häftigt, som i stor ångest, »har du haft förebud om min färd?»

Kristin skakade på huvudet:

»Jag kunde ej sova. — Svåger, hur är det fatt —»

»Andres är så sjuk, Kristin — vi äro rädda för hans liv. Så tänkte vi — vi veta att du är den mest förfarna kvinna i slikt — det är din egen systers son, må du minnas. Vill du göra väl mot oss och komma med mig hem till honom? — Du vet att jag skulle icke komma så till dig, förstode jag ej så visst att det gällde piltens liv», sade han bevekande.

Han sade detsamma inne i säterhyddan till Erlend, som satt upp i sängen, halvvaken, med stilla häpnad. Då försökte denne att trösta svågern och tala erfaret: sådana småbarn blevo lätt feberaktiga och talade i yrsel, bara de blivit litet förkylda — kanske var det ej så farligt som det såg ut. »Du kan väl veta, Erlend, att icke skulle jag komma så här nattetid till Kristin och hämta ut henne, hade jag ej sett granneligen att barnet ligger där och kämpar med döden —»

Kristin hade blåst upp glöden och lagt på ved; Simon satt och stirrade in i elden, drack begärligt mjölken, som hon bjöd honom, men ville ej ha mat. Helst ville han rida nedåt, så snart de andra kommo, »om du är villig, Kristin?» En av hans svenner följde efter med en änka, som tjänade på Formo, en duktig kvinna, som kunde åtaga sig att styra och ställa här tillsvidare — mycket duktig var Åsborg, sade han omigen.

När Simon hade lyft Kristin i sadeln, sade han:

»Helst ville jag vi skulle färdas genvägen söderut — om det ej är dig emot?»

Kristin hade aldrig varit åt det hållet i fjället, men hon visste att där skulle gå en stig ned i dalen, den stupade tvärbrant nedför sluttningen ovan Formo. Hon svarade ja — men då måste svennen färdas den andra vägen och rida in på Jörundgård och hämta hennes skrin och påsarna med lök och örter. Han fick väcka Gaute, pojken visste bäst besked.

Vid kanten av en stor myr kunde de rida sida vid sida, och Kristin lät Simon åter omtala allt om gossens sjukdom. Barnen på Formo hade haft halssjukan vid Olsmässotiden, men de hade kommit lindrigt undan. Detta hade satt åt Andres helt plötsligt, medan han tycktes vara vid bästa hälsa. Simon hade tagit honom med sig ut, han skulle få sitta på sädesdrögen ned till åkern — men så klagade Andres att han frös, och när Simon såg efter, skalv barnet i frossa, så att tänderna skallrade. Sedan kom glödhettan och hostan, han spottade upp sådant otäckt brunt slem och hade så ont i bröstet — men han kunde ju icke säga riktigt var det var värst, den arma lillstackaren —.

Kristin lugnade Simon så gott hon kunde, och så måste hon rida bakom honom ett stycke igen. En gång vände han sig om och frågade om hon frös; han ville att hon skulle ta hans hättekrage utanpå kappan —.

Så talade han åter om sonen. Han hade nog sett att pojken ej var stark. Men Andres hade blivit mycket friskare i sommar och i höst — det tyckte hans »fostermor» också. Ja, de sista dagarna innan han sjuknade hade han ju varit litet underlig och lättskrämd — »rädd!» sade han, när hundarna hoppade upp på honom och ville leka. Och den dag då han fick febern, hade Simon kommit hem, när solen rann upp, med några vildänder. Annars ville pojken alltid hålla i de fåglar fadern hade med sig hem och leka med dem, men nu hade Andres skrikit högt, när Simon dinglade med knippet mot honom. Sedan smög han sig nog fram och tog i änderna, men så fick han blod på sig, och då blev han rent vild av skräck. Och nu i kväll, medan han låg och kved så ömkligt utan sömn eller vila — då hade han skrikit något om en hök som var efter honom —.

»Minns du den dag då budet kom till mig i Oslo? Det blir dina ättmän då, som skola sitta efter dig på Formo, sade du —»

»Tala icke så, Simon — som om du tänkte du skulle dö utan att lämna en son efter dig. Gud och hans milda moder kunna väl hjälpa —. Det är olikt dig, svåger, att vara så modlös —»

»Halfrid, min första hustru, sade detsamma till mig, när hon hade fött vår son. Visste du, Kristin, att jag hade en son med henne?»

»Ja —. Men Andres är redan på tredje året. Det är de två första åren som det är svårast att få barnen igenom med livet —.» Men hon tyckte själv att hennes ord hulpo ej stort här. Och de redo och redo; hästarna stretade nickande uppåt en sluttning, slängde med huvudet, så att ridtyget skramlade — och annars ej ett ljud i frostnatten utom ljudet av deras egen ritt och stundom brus av vatten, när de färdades över en bäck. Och månen lyste högt och lyste lågt; rasblock och gråberg grinade styggt som döden, där de redo förbi intill höjderna.

Äntligen voro de så långt framme att de sågo ned i bygden. Månskenet fyllde hela dalen; älven och myrarna och sjön längre söderut lyste som silver — åker och äng voro vita.

»Ja, i natt fryser det i bygden också», sade Simon.

Han steg av hästen och gick och ledde hennes, när det bar utför. Stigen var så brant på många ställen, så Kristin tyckte knappast hon vågade se framåt. Simon stödde henne med ryggen mot hennes knä, och hon höll sig fast med ena handen bakpå hästländen. En och annan sten rullade ut under hästhovarna, trillade nedåt, stannade litet och rullade igen, rubbade fler, som den tog med sig —.

Till sist voro de nere. De redo över kornåkrarna norr om gården mellan de rimfrusna sädesskylarna. Det rasslade och prasslade otäckt i asparna ovanför dem i den stilla, ljusa natten.

»Är det sant», frågade Simon och torkade sig över ansiktet med armen, »att du icke haft något förebud —?»

Kristin sade att det var sant. Han återtog:

»Jag har hört, det händer att det varslar, när någon längtar starkt efter en annan —. Ramborg och jag talade om det flera gånger, att hade du varit hemma, så kanske du vetat råd —»

»Ingen av er har kommit i mina tankar alla dessa dagar», sade Kristin. »Du får tro mig, Simon.» Men hon kunde ej se att det tröstade honom.

På tunet sprungo strax ett par huskarlar ut och togo hand om hästarna. »Ja, det är likadant som då du for, Simon, det är icke värre», sade den ene hastigt; han hade sett upp i husbondens ansikte. Simon nickade; han gick före Kristin mot frustugan.

Kristin såg nog att här var stor fara på färde. Lillpojken låg ensam i den stora, fina sängen, stönade och flämtade och kastade oupphörligt huvudet hit och dit på kuddarna. Han var glödhet och mörkröd i ansiktet, låg med halvöppna, glänsande ögon och kämpade för att kunna andas. Simon stod och höll Ramborgs hand, och alla kvinnorna vid gården, som voro samlade i rummet, väsnades runt omkring Kristin, medan hon undersökte gossen.

Men hon talade så lugnt hon kunde och tröstade föräldrarna det bästa hon förmådde. Det var nog »håll och styng». Men nu var denna natt ju snart till ända, utan att sjukdomen tagit en vändning till det värre — och det var denna sjukans natur att den slog helst om den tredje eller sjätte eller nionde natten före hanegället. Hon bad Ramborg skicka allt tjänstekvinnorna till sängs, så när som på två, så att hon alltid kunde ha utvilade tärnor till hjälp. Och när svennen kom från Jörundgård med hennes läkemedel, bryggde hon en svettdrivande dryck åt gossen och slog åder på hans ena fot, så att vätskorna skulle dras litet från bröstet.

Ramborg vitnade i ansiktet, när hon såg sitt barns blod. Simon lade armen om henne, men hon sköt undan mannen och satte sig på en stol vid sängfoten; där satt hon och stirrade på Kristin med stora, svarta ögon, medan systern skötte om barnet.

Fram på dagen, när gossen tycktes ha fått någon lindring, fick Kristin Ramborg till att lägga sig på bänken. Hon stoppade om den unga med täcken och kuddar och satt vid hennes huvud och strök henne lätt över pannan. Ramborg tog Kristins hand:

»Du vill oss nu väl icke annat än gott?» sade hon och stönade.

»Skulle jag icke vilja dig väl, syster — vi två systrar som leva kvar här i vår bygd, ensamma efter våra fränder —»

Ramborg brast i gråt med läpparna hårt pressade mot varandra och några små kvävda snyftningar. Kristin hade bara sett den unga systern gråta en enda gång, när de stodo vid sin fars dödsbädd. Nu trillade några små snabba tårar ned över hennes kinder. Hon lyfte Kristins hand och såg på den. Den var lång och smal, men rödbrun nu och sträv —

»Likaväl är den vackrare än min», sade hon. Ramborgs händer voro vita och små, men fingrarna voro korta och naglarna fyrkantiga.

»Ja», sade hon nästan vredgad, då Kristin skakade på huvudet och smålog. »Och ännu är du fagrare än jag någonsin varit. Och vår far och mor hade dig kärare än mig — alltid; du vållade dem sorg och skam, jag var hörsam och lydaktig och lade min hug till den man som de helst ville ha mig gift med — men likväl älskade de dig långt mera —»

»Nej, syster! De hade nog dig lika kär. Var glad, Ramborg, att du aldrig gjorde dem annat än glädje — du vet icke hur tungt det andra är att bära. Men de voro yngre på den tiden då jag var ung; därför talade de kanhända mer med mig.»

»Ja, jag tror alla voro yngre den tid då du var ung», sade Ramborg och suckade som förut.

En liten stund efteråt sov hon. Kristin satt och såg på henne. Hon hade känt systern så litet, Ramborg var ett barn, när hon själv blev gift. Och Kristin tyckte att hon på sätt och vis fortfarit att vara barn. Som ett barn hade hon sett ut, där hon satt hos sin sjuke son — ett blekt, förskräckt barn, som försökte stå på sig mot rädslan och olyckan.

Det hände att djur stannade i växten, om de fingo ungar för tidigt. Ramborg hade ej varit fulla sexton år, när hon fick sin dotter, och sedan var det som om hon aldrig riktigt kommit i växten igen; hon fortfor att vara späd och liten, utan yppighet och fruktsamhet. Hon hade fått denna enda gossen sedan, och han var underligt stillastående — vacker i ansiktet, ljus och fin, men så ynkligt liten och späd — hade gått sent, och ännu talade han så illa att endast de som dagligen voro omkring honom förstodo något av hans joller. Han var också så blyg och grinig mot främmande, så Kristin hade knappt fått röra vid systersonen förrän nu. Ville Gud och helge Olav unna henne den lyckan att rädda den lilla stackaren — åh, hon skulle tacka för det i alla sina dagar. Ett sådant barn, som denna mor var — hon kunde väl icke uthärda att mista honom! Och Kristin förstod också att för Simon Darre skulle det nog falla sig mycket svårt att bära om den enda sonen toges ifrån honom —.

Att hon blivit innerligt fäst vid sin svåger, det märkte hon bäst nu, då hon förstod hur djupt han led i denna ängslan och sorg. Hon kunde nog fatta sin fars stora kärlek till Simon Andresson. Men ändå undrade hon om han ej gjort orätt mot Ramborg, när han skyndade så med att få detta giftermål till stånd. Ty när hon såg på den spensliga systern, så tyckte hon att Simon måste dock vara både väl gammal och alltför tung och trög för att vara make till detta unga barn.