←  Krigaren
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Ziguenarne
Värfningen  →


[ 65 ]

SJETTE KAPITLET.
Ziguenarne.

Så ilande, så smilande
Han sjungande framskred.
Och svängde kring, uti en ring
Allt under galgens träd.

Gammal sång.

Den uppfostran, Quentin Durward fått, var ej af beskaffenhet att mildra hjertat eller förbättra de moraliska känslorna. Liksom hela hans familj hade han blifvit lärd att betrakta jagten som ett nöje och kriget som den enda allvarliga sysselsättningen, samt att anse såsom den förnämsta pligt i lifvet att ståndaktigt fördraga och grymt hämnas anfallen af de feodal-fiender, hvilka till slut nästan i grund utrotat hans ätt. Emellertid blandade sig likväl i dessa fejder en anda af rå ridderlighet och belefvenhet, som mildrade deras grymhet, så att deras enda rättvisa, hämden, alltid utöfvades med något afseende på mensklighet och ädelmod. Den vördnadsvärda, gamla munkens lärdomar, som under sjukdom och motgångar kanske slagit bättre rötter, än de skulle gjort under helsa och medgång, hade likväl gifvit unga Durward en ännu vidsträcktare insigt i mensklighetens pligter mot andra, och då man besinnar tidehvarfvets okunnighet, den allmänt herskande förkärleken för krigslifvet, och det sätt, hvarpå han blifvit uppfostrad, så uppfattade ynglingen riktigare, än som på den tiden var vanligt, de moraliska pligter, som ålågo hans ställning i verlden.

Det var med en känsla af förlägenhet och besviket hopp som han öfvertänkte sitt samtal med morbrodern. [ 66 ]Hans förhoppningar hade varit stora, ty ehuru något slags brefvexling ej kom i fråga på den tiden, så hade likväl någon gång en pilgrim, en kringresande köpman, eller en stympad soldat fört Leslys namn till Glen-houlakin, och alla voro ense om att prisa hans okufliga mod och hans framgång uti åtskilliga företag, som hans herre anförtrott honom. Quentins inbillning hade sedan efter eget skön fulländat detta utkast, och förliknat hans lycklige och djerfve morbror, hvars bedrifter sannolikt ingenting förlorat i berättelsen, vid någon af de kämpar eller vandrande riddare, som voro föremål för trubadurernas sånger och som, medelst svärd och lans, vunno kronor och konungadöttrar. Nu såg han sig likväl nödsakad att ställa sin slägtinge betydligt lägre på ridderlighetens vägskäl, men förblindad af den djupa vördnad man hembär föräldrar och alla dem, som närma sig denna karakter, samt intagen till hans förmån af hvarje i ungdomen insupen fördom, och dessutom oerfaren och lidelsefullt tillgifven sin moders minne, sågs han ej hos denna älskade anförvandts enda broder dennes verkliga karakter, som var en vanlig legoknekts, hvarken stort sämre eller bättre än den som utmärkte andra af hans yrke, hvilkas närvaro ökade den i Frankrike rådande förvirringen.

Utan att vara lättsinnigt grym, var Le Balafré af vana likgiltig för menniskolif och menskligt lidande, samt derjemte djupt okunnig, lysten efter byte, föga samvetsgrann om medlen att förvärfva det, och slösande med att bortkasta det, då det gälde att tillfredsställa sina passioner. Vanan att uteslutande tänka på egna behof och intressen hade förvandlat honom till en af de mest sjelfviska varelser i verlden, så att han, som läsaren torde hafva märkt, sällan var i stånd att ingå långt i något ämne, utan att tänka på huru det kunde tillämpas på honom sjelf, eller, som man säger, att göra det till sin egen sak, ehuru han föranleddes dertill af känslor, som voro vida skilda från dem, som äro förknippade med den gyllne regeln. Härtill får äfven läggas, att den trånga kretsgången af hans pligter och nöjen efter hand inskränkt hans tankar, förhoppningar och önskningar, samt till en stor del dämpat den vilda hederskänsla och det krigiska utmärkelse-begär, som fordom lifvat hans ungdom. Balafré var med ett ord en dugtig [ 67 ]soldat, förhärdad, sjelfvisk och trångbröstad, verksam och djerf när det gälde hans tjenst, men erkännande få saker derutöfver, utom iakttagandet af en yttre tanklös andakt, emellanåt aflöst genom en utsväfning tillsammans med brodern Bonifacius, hans kamrat och biktfader. Hade hans natur-anlag blott varit af en mera omfattande karakter, skulle han säkert blifvit befordrad till något vigtigt befäl; ty konungen, som personligen kände hvarje soldat i sin lifvakt, litade mycket på Balafrés mod och trohet, och dessutom var skotten antingen nog klok eller nog slug att fullkomligt uppfatta och skickligt foga sig efter denne furstes egenheter. Men detta oaktadt voro hans talanger alltför inskränkta, för att han gerna kunnat uppstiga till någon högre värdighet, så att Balafré, fastän Ludvig vid många tillfällen gaf honom personliga vedermälen af sin ynnest, likväl förblef en simpel bågskytt vid skotska gardet.

Utan att fullt klart uppfatta sin onkels karakter, kände Quentin sig likväl sårad af den likgiltighet, hvarmed han åhört utrotandet af hela svågerns familj, och kunde dessutom ej låta bli att förundra sig öfver, att en så nära slägting ej erbjudit honom biståndet af sin börs, hvilket han varit nödtvungen att rent af begära af honom, om ej mäster Pierres frikostighet varit. Han gjorde likväl sin morbror orätt, då han tillskref girighet denna brist på uppmärksamhet för hans sannolika behof; ty som han ej för tillfället var i behof af några penningar, hade det ej fallit Balafré in att hans systerson kunde befinna sig i trångmål; eljest ansåg han en nära slägting för en så nära del af sig sjelf, att han nog sörjt lika väl för den lefvande systersonens bästa, som han sökt göra det för sin aflidne systers och hennes mans. Men bevekelsegrunden till denna försumlighet måtte hafva varit hvilken som helst, så var den likväl föga tillfredsställande för unge Durward, och han önskade mer än en gång att han tagit tjenst hos hertigen af Burgund, innan han grälat med hans skogvaktare. »Hvad mitt öde än må blifvit», tänkte han för sig sjelf, »skulle jag likväl alltid kunna trösta mig med, att jag i värsta fall hade ett godt ryggstöd i min morbror; men nu har jag sett honom och måste med bedröfvelse tillstå, att jag funnit mer hjelpsamhet hos en vildt främmande köpman än hos min egen mors bror, [ 68 ]en landsman och ädling! Man skulle vara färdig att tro, att hugget, som bortskurit all fägring ur hans ansigte, med detsamma äfven tappat hvarje droppe ädelt blod ur hans kropp.»

Durward ångrade nu, att han ej haft tillfälle omnämna mäster Pierre för Le Balafré, emedan han kanske af honom kunnat få några närmare underrättelser om denna person; men onkelns frågor hade följt tätt uppå hvarandra och slutligen hade ringningen med St. Martins storklocka något för hastigt afbrutit deras samtal. »Den gamla mannen», tänkte han för sig sjelf, »såg kärf och vresig ut, och var skarp och hånande i sitt tal, men ädelmodig och frikostig i sina handlingar, och en sådan främling är värd fullt ut lika mycket som en kallsinnig slägting. Hvad säger vårt gamla skotska ordspråk? ’Bättre en välvillig främling än en främmande slägting’. Jag skall väl söka få reda på den der mannen, hvilket ej tycks bli någon så svår sak, om han är så rik, som min värd påstår. Han skall åtminstone gifva mig ett godt råd huru jag bör ställa mig; och om han reser i främmande länder, som många sådana göra, så kan jag ej inse, hvarför hans tjenst ej kan vara lika rik på äfventyr, som deras vid Ludvigs lifvakt.»

Då denna tanka uppstod hos Quentin, hviskade en röst ur hjertats innersta, der så mycket ligger förborgadt, som egaren icke känner till eller ej godvilligt vill vidkännas, att möjligtvis invånarinnan af tornet, damen af lutan och slöjan, komme att deltaga i denna äfventyrliga färd.

Under det den unge skotten gjorde dessa betraktelser, mötte han två män af allvarligt yttre, efter allt utseende borgare från Tours, hvilka han, i det han med den vördnad, som ungdomen är skyldig ålderdomen, för dem aftog sin mössa, höfligt bad att visa honom till mister Pierres hus.

»Hvilkens hus, min son?» sade den ene af fotgängarne.

»Mäster Pierres, den stora silkeshandlarens; han som planterat alla mullbärsträden i parken der borta», sade Durward.

»Unge man», sade den ene af dem, som var honom närmast, »ni har nästan för tidigt valt en dålig födkrok.»

[ 69 ]»Och vändt er till orätta personer med ert gäckeri», tillade den andra, ännu snäsigare. »Syndikern i Tours är ej van att blifva så tilltalad af kringstrykande utländska spefoglar.»

Quentin blef så bestört öfver den anstöt, dessa till utseendet så hedersamma män utan all anledning togo af en så ytterst enkel och höflig fråga, att det icke föll honom in att förarga sig öfver deras grofva svar, utan, han blott stod och gapade efter dem, då de aflägsnade sig med påskyndade steg, ofta seende sig om efter honom, liksom de varit ifriga att så fört som möjligt komma ur sigte på honom.

Han mötte derefter en hop vingårdsarbetare och gjorde dem samma fråga, men dessa begärde att få veta, om det var mäster Pierre skolmästaren, han menade, eller mäster Pierre timmermannen, eller mäster Pierre pedellen eller ett halft dussin andra med samma namn, och då ingen af dessa stämde öfverens med beskrifningen på den person, efter hvilken han frågade, beskylde bönderna honom för att på ett oförskämdt sätt drifva gäck med dem och hotade att till tack derför dugtigt prygla upp honom; men den äldste bland dem, som tycktes hafva ett visst inflytande öfver de andra, förmådde dem att afstå från alla våldsamheter.

»På hans tal och hans narrhufva», sade han, »kan ni väl se, att han är en af dessa utländska marktschreiare, som kommit in i landet, och som somliga kalla trollkarlar och spåmän, och andra taskspelare och dylikt, och man kan aldrig så noga veta, hvad för knep de ha för sig. Jag har hört en sådan der en betala en styfver, för att i en fattig mans vingård få äta sig mätt med drufvor, och han åt ett helt hästlass, utan att öppna så mycket som en knapp i sin tröja. Låt honom derför gå sin väg i fred, liksom vi vilja gå vår. Och ni, vän, om ni vill ha ert skinn i behåll, så maka er ni härifrån i Guds, vår Frus af Marmoutier och den helige Martins af Tours namn, och kom inte vidare hit med er mäster Pierre, som, för så vidt vi veta, lätt kan vara ett nytt namn på djefvulen.»

Som skotten här fann sig vara den svagare parten, ansåg han det visligast att gå vidare utan att svara, men bönderna, som i förstone ryggade tillbaka för hans förmenta förmåga i trolleri och druf-ätning, repade mod, då [ 70 ]han kommit på något afstånd, och sände efter honom några rop och förbannelser, hvilka de gåfvo eftertryck medelst ett stenregn, men på ett sådant afstånd, att det föga eller intet skadade föremålet för deras missnöje. Medan Quentin derefter fortsatte sin gång, började han i sim ordning tänka, att han antingen låge under någon förtrollning, eller också att folket i Touraine vore det dummaste, råaste och ovänligaste i hela Frankrike. Nästa tilldragelse, hvartill han blef vittne, bidrog ej heller till att mildra detta omdöme.

På en liten kulle, som höjde sig öfver den strida och vackra Cher-floden, rakt framför den väg han gick, stodo tre stora kastanje-träd. så ordnade tillsammans, att de bildade en i ögonen fallande grupp, och utmed dem stodo tre eller fyra bönder, orörliga, med uppåt riktade ögon, synbarligen betraktande något föremål bland grenarne på det dem närmast stående trädet. Ungdomens eftertanke är sällan nog djup, för att ej lika lätt gifva vika för den minsta ingifvelse af nyfikenhet som en handen undfallen kiselsten krusar ytan på en klar vattenspegel. Quentin påskyndade sina steg, och hann tids nog uppför höjden för att blifva vittne till det ohyggliga skådespel, som ådrog sig böndernas uppmärksamhet och som var ingenting mindre än en karl, som hängde på en af grenarne och vred sig i de sista dödsryckningarna.

»Hvarför skär ni inte ned honom?» sade den unga skotten, hvars hand var lika redebogen att bistå en nödstäld som att försvåra sin egen heder, då han ansåg den angripen.

En af bönderne vände mot honom ett öga, hvarifrån fruktan hade bannlyst hvarje annat uttryck, och ett ansigte, blekt som lärft, och pekade på ett i trädets bark inskuret märke, som hade en svag likhet med en lilja. Durward, som hvarken förstod eller fäste något afseende vid betydelsen af denna symbol, sprang lätt som ett lo upp i trädet, framdrog ur sin väska hvarje högländares eller jägares oumbärliga följeslagare, sin trogna skene dhu[1], och ropande till dem som stodo nedanför att med sina händer mottaga kroppen, afskar han repet inom en minut sedan han varseblifvit att ingen tid var att förlora.

[ 71 ]Men hans menniskokärlek blef illa understödd af de kringstående, hvilka, i stället för att bistå Durward, tycktes förfärade öfver hans djerfva tilltag och mangrant togo till flykten, som om de befarat att deras blotta närvaro skulle kunna tydas såsom delaktighet i hans djerfva dåd. Kroppen, som ej stöddes nedifrån, föll derför så tungt till jorden, att Quentin, som strax derefter hoppade ned, hade sorgen att se den sista lifsgnistan utsläckt. Emellertid uppgaf han ej utan vidare försök sin menniskoälskande föresats. Han upplöste den dödande snaran, som omslöt den olyckliges hals, uppknäppte jackan, stänkte vatten i hans ansigte och försökte alla möjliga medel, hvilka man vanligen använder för att återkalla den slocknade lifsgnistan.

Medan han sålunda var sysselsatt, höjde sig rundt omkring honom ett vildt larm af röster, som talade ett för honom okändt språk, och han hade knapt tid att var[ 72 ]seblifva sig vara omringad af en hop karlar och qvinnor af ett besynnerligt och främmande utseende, innan han fann sig häftigt gripen i båda armarna, och en blottad knif riktad emot sin hals.

»Eblis’ bleke slaf!» sade en man på bruten franska, »vill du plundra den du mördat? Men nu ha vi dig — och du skall plikta derför.»

I detsamma dessa ord uttalades, blänkte knifvar emot honom från alla sidor, och de af vrede förvridna ansigten, som stirrade mot honom från alla sidor, liknade vargars, som äro färdiga att störta sig på sitt rof.

Den unga skotten förlorade likväl ej ett ögonblick fattningen. »Hvad är er mening, go’ vänner?» sade han; »är det här er väns kropp, så har jag af ren menniskokärlek nyss skurit ned honom, och ni gör bättre, om ni söker återfå honom till lifs, än att misshandla en oskyldig främling, hvilken han har att tacka för möjligheten af sin räddning.»

Qvinnorna hade emellertid tagit hand om den döda kroppen och fortsatte de af Durward redan använda försöken att återkalla lifsverksamheten, ehuru med lika dålig påföljd, hvarför de afstodo från sina fruktlösa bemödanden och öfverlemnade sig åt alla utbrotten af en österländsk sorg, i det qvinnorna upphäfde höga klagorop och afsleto sitt långa, svarta hår, samt karlarne refvo sina kläder och strödde stoft på sina hufvuden. Efter hand blefvo de så fördjupade i dessa sorg-ceremonier, att de ej längre gåfvo akt på Durward, om hvars oskuld omständigheterna sannolikt öfvertygat dem. Det hade visserligen nu varit klokast, om han lemnat dessa vilda menniskor att sköta sig sjelfva, men han hade blifvit uppfödd i ett nästan förmätet förakt för faran och erfor all en ungdomlig nyfikenhets ifver.

Både den manliga och qvinliga delen af denna besynnerliga församling buro turbaner och tocquer, som mer liknade hans egen mössa, än de hattar som vanligen brukades i Frankrike. Flere af männen hade svart, krusigt skägg, och alla hade de en nästan afrikanskt mörk ansigtshy. En eller två, som tycktes vara deras höfdingar, hade några silfverprydnader kring halsen och i öronen, och buro ly[ 73 ]sande, gula, skarlakansröda eller ljusgröna skärp; men ben och armar voro bara, och hela truppen hade ett uselt och snuskigt utseende. Durward kunde ej hos dem varseblifva några andra vapen, än de långa knifvar, hvarmed de kort förut hotat honom, och en slags kort kroksabel eller moriskt svärd, som bars af ett ung man med ett lifligt utseende, hvilken öfverträffade de öfriga i de öfverdrifna uttrycken af sin sorg och tycktes deri blanda hotelser om hämd, i det han esomoftast förde handen till sabelfästet.

Anblicken af den tjutande och förvirrade gruppen var så olikt allt hvad Quentin förut sett i den vägen, att han nästan var färdig att taga dem för en hop saracener, dessa »hedniska hundar», som, i alla de romanser han hört eller läst, alltid voro fiender till ädla riddare och kristliga monarker, och han ärnade just aflägsna sig från ett så farligt grannskap, då ett häst-traf hördes, och de förmenta saracenerna som lyft sin kamrats döda kropp på sina axlar, i detsamma anföllos af en afdelning franska soldater.

Detta oväntade uppträdande förvandlade de sörjandes afmätta klagolåt i förvirrade rop af förskräckelse. Liket kastades på ögonblicket till marken, och de som omgåfvo det visade en beundransvärd förmåga att under hästbukarne undkomma lansspetsarne, hvilka riktades emot dem under utropen: »ned med de fördömda hedniska tjufvarne! Tag fast och döda dem! Bind de vilda bestarne! Spetsa dem som vargar!»

Dessa rop beledsagades af motsvarande våldsamheter, men flyktingarne voro så viga, och terrängen genom snår och buskar så oländig för hästfolket, att endast två blefvo kastade till marken och tillfångatagna, af hvilka den ena var den unga mannen med sabeln, som likväl först gjorde något motstånd. Quentin, hvilken ödet vid den tiden tycktes utvalt till sin skott-tafla, greps i detsamma af soldaferna, och hans händer bakbundos trots alla föreställningar, vid hvilken operation de som gripit honom ådagalade en skicklighet och snabbhet, som bevisade att de ingalunda voro nylärlingar i förrättandet af polistjenst.

Quentin blickade med oro efter anföraren för ryttarskaran, af hvilken han hoppades erhålla sin frihet, men då han i denne igenkände mäster Pierres tystlåtne och under lugg blickande följeslagare, visste han ej rätt om [ 74 ]han borde blifva glad eller förskräckt deröfver. Visserligen borde denne officer af morgonens tilldragelse veta, att, för hvad brott dessa främlingar än voro anklagade, han, Durward, alls icke hade någon gemenskap med dem, men en annan fråga blef, om denne frånstötande man mot honom skulle blifva en gynnsam domare eller ett benäget vittne, och han var mycket tveksam om, huruvida han ej förvärrade sin sak genom ett direkt vädjande till honom.

Men det var ingen tid till långa betänkligheter. »Trois-Eschelles och Petit-André», sade officern med den olycksbådande fysionomien till två af sitt åtfölje, »de här träden komma oss just rätt till pass. Jag skall lära dessa tjufaktiga, hedniska hexmästare att blanda sig i konungens lagskipning, då den hemsökt någon af deras fördömda stam. Sitt af, mina barn, och låt se, att ni gör er syssla raskt ifrån er!»

Trois-Eschelles och Petit-André voro inom ett ögonblick på fötterna, och Quentin märkte, att de hvardera hade en eller två bundtar rep fästa vid sadelknappen, hvilka de i största hast lossade och som då visade sig vara rännsnaror, färdiga att genast användas. Blodet isades i Quentins ådror, då han såg tre rep utväljas och märkte, att man ärnade sätta det ena omkring hans egen nacke. Han ropade nu högt på officern, påminte honom om deras möte på morgonen, åberopade sig sin rättighet som friboren skotte i ett vänskapligt sinnadt förbundsland, och förnekade såväl all bekantskap med de personer, tillsammans med hvilka han blifvit gripen, som all kännedom om deras förbrytelser.

Officern, som Durward sålunda tilltalade, bevärdigade honom härunder knapt med en blick, och fäste intet afseende på hans anspråk på tidigare bekantskap. Han vände sig blott till en eller två af bönderna, som nu framkommit antingen af nyfikenhet eller för att erbjuda sitt vittnesmål emot fångarne, och sade kärft; »var den unga karlen der med landstrykarne?»

»Med förlof, nådig herr profoss, det var han», svarade en af bönderna; »han var den förste, som var nog hädisk att skära ned den skälmen, hvilken, som vi redan nämnt [ 75 ]för ers nåd, hans majestäts rättvisa så välförtjent låtit upphänga.»

»Jag vill svärja vid Gud och St. Martin af Tours, att jag sett honom i deras följe, då de plundrade vår ladugård», sade en annan.

»Men, far», sade en gosse, »den hedningen var ju mörk, och den här ynglingen är ju ljuslett; den andre hade kort knollrigt hår, och denne har långa, ljusa lockar».

»Visserligen, barn», sade bonden, »och du kunde äfven tillägga, att han hade en grön rock och denne har en grå jacka; men hans nåd profossen vet nog, att de byta om ansigtsfärg lika lätt som de byta om jackor, så att jag ändå förblir vid min tro, att det var samma en».

»Det är nog, att ni sett honom göra ingrepp i konungens lagskipning genom att söka återbringa en afrättad förbrytare till lifvet», sade officern. »Trois-Eschelles och Petit-André, gör er pligt».

»Håll, herr officer!» utropade ynglingen i dödsångest. »Hör hvad jag säger! Låt mig då icke dö oskyldig! Mitt blod skall af mina landsmän utkräfvas af er i denna verld och af himmelns rättvisa i en tillkommande.»

»Jag skall ansvara för mina handlingar i båda», sade profossen kallt och gaf med venstra handen ett tecken åt bödlarne. Derefter pekade han med ett ilskefullt, triumferande leende på sin högra arm, som han bar i en bindel, sannolikt till följd af det slag Durward gifvit honom på morgonen.

»Usle, hämdgirige bof!» utropade Quentin, genom denna åtbörd förvissad, att personlig hämd var den enda bevekelsegrunden till denne mans stränghet och att af honom ingen nåd vore att förvänta.

»Den stackars ynglingen rasar», sade profossen, »tala ett tröstens ord till honom, Trois-Eschelles, innan han säger farväl åt verlden; du är en hugnelig man i sådana fall, då man ej kan få någon biktfar. Gif honom en minuts andligt råd och låt allting vara slut i den nästa. Jag måste fortsätta min rund. — Soldater, följen mig!»

Profossen red bort, åtföljd af sin vakt, utom ett par, som lemnades qvar för att biträda vid afrättningen. Den olycklige ynglingen blickade efter honom med ögon, förmörkade af förtviflan, och tyckte sig med hvarje slag af [ 76 ]de sig aflägsnande hästhofvarne höra den sista svaga möjligheten till räddning försvinna. Han blickade omkring sig i dödsångest och förvånades äfven i detta ögonblick öfver den stoiska likgiltighet, han varseblef hos sina medfångar, hvilka i början förrådt alla tecken till rädsla och gjort alla möjliga bemödanden att undkomma, men nu, sedan de blifvit bundna och efter allt utseende gingo en oundviklig död till mötes, afbidade dess ankomst med den största fattning. Tanken på hvad som förestod gaf möjligen deras mörka kinder en gulaktigare anstrykning, men den hvarken förvred deras anletsdrag eller rubbade den okufliga stoltheten i deras ögon. De liknade räfvar, hvilka, sedan de uttömt all sin list och slughet på att undkomma, dö med en stum och dyster behjertenhet, hvilken jagtens farligare föremål, vargar och björnar, ej ådagalägga.

De förblefvo oförfärade vid bödlarnes förberedelser, som skedde långsammare, än deras herre anbefalt, sannolikt till följd deraf, att de genom vanan funno ett slags nöje i utöfningen al sitt rysliga embete. Vi skola här göra ett ögonblicks uppehåll för att teckna dem, emedan, vare sig under ett despotiskt eller demokratiskt tyranni, bödelns karakter alltid blifver ett föremål af högsta vigt.

Dessa båda tjenstemän voro visentligen olika, både till utseende och sätt. Ludvig plägade kalla dem Democritus och Heraclitus, och deras herre, profossen, benämnde dem Jean-qui-pleure och Jean-qui-rit.

Trois-Eschelles var lång, torr och glåmig, med en viss högtidlig min, och en stor rosenkrans omkring halsen, hvilken han plägade andäktigt erbjuda de delinqventer, som ödet förde inom kretsen för hans tjensteutöfning. Han förde alltid på tungan en eller två latinska sentenser om menskliga lifvets tomhet, fåfänglighet, och om det varit brukligt att förena så många tjenster, skulle han jemte sin bödels-syssla kunnat, såsom ett prebende, äfven sköta en fångpredikants embete. Petit-André var deremot en liten fet, gladlynt och rörlig karl, som skötte sin tjenst med ett välbehag, som om den varit den angenämaste sysselsättning i verlden. Han tycktes hysa ett slags öm tillgifvenhet för sina offer och talade alltid om dem i de vänligaste ordalag. Allt efter ålder och kön voro de hans goda vinner, hans sötungar, hans hederspojkar och heders[ 77 ]gubbar, och liksom Trois-Eschelles sökte ingifva dem en filosofisk eller religiös åsigt om framtiden, så underlät Petit-André sällan att traktera dem med ett skämt eller två, som afsåg att få dem att skiljas från lifvet såsom någonting löjligt och föraktligt, hvilket ej förtjenade den ringaste afsaknad.

Jag kan ej säga, hvaraf det kom sig, men dessa båda hedersmän voro, trots den hos folk af deras yrke sällsynta mångfalden af deras talanger, likväl mer afskydda än kanske någon af deras slag både före och efter dem, och de, hvilka något kände till dem, voro endast tvehogsne, antingen den allvarsamme och pathetiske Trois-Eschelles, eller den jovialiske och liflige Petit-André var föremålet för den starkaste fruktan eller den djupaste afsky. Så mycket är likväl säkert, att de i bådadera fallen öfverträffade hvarje bödel i Frankrike, med undantag kanske af deras förman, den beryktade general-profossen Tristan l'Hermite, eller hans herre, Ludvig XI[2].

Man får ej tro att Quentin Durward gjorde dessa betraktelser. Lif och död, tid och evighet sväfvade förbi hans ögon — en fasansvärd och svindlande utsigt, för hvilken vår svaga, menskliga natur studsar tillbaka, ehuru vår stolthet söker att väpna oss mot densamma. Han vände sig till sina fäders Gud, hvarvid det lilla förfallna kapellet, som nu inneslöt nästan hela hans slägt utom honom sjelf, framträdde för hans själs öga. »Våra arffiender unnade mina anförvandter grafvar i vårt eget land», tänkte han, »medan jag som en bannlyst missdådare måste i ett främmande land tjena till föda åt korpar och roffoglar!» Denna tanke framlockade ofrivilligt tårarna ur hans ögon. Trois-Eschelles lyckönskade honom härvid till hans kristliga förberedelse, samt anmärkte, i det han sakta klappade honom på axeln och med högtidlig ton utropade, »Beati qui in Domino moriuntur», att den själ vore lycklig som lemnade kroppen med tåren i ögat. Petit-André deremot sade, i det han klappade honom på den andra [ 78 ]axeln: »mod, kära barn! Då du nu en gång måste begynna dansen, så låt se att det sker lustigt, ty alla fiolerna äro stämda», hvarvid han svängde snaran, för att gifva mera eftertryck åt sitt skämt. Då ynglingen nu kastade förskräckta blickar först på den ena och sedan på den andra, gjorde de sin mening begripligare, i det de sakta makade honom fram till det olycksbådande trädet och bådo honom vara vid godt mod, emedan allt skulle vara öfver i ett ögonblick.

I denna farliga belägenhet kastade ynglingen förtviflade blickar omkring sig. »Fins inte här någon god kristen, som hör mig», utropade han, »och som vill omtala för Ludvig Lesly vid skotska lifvakten, här i landet kallad Le Balafré, att hans systerson skändligen mördas?»

Dessa ord utsades just i rättan tid, ty en bågskytt vid skotska gardet, som blifvit ditlockad af tillrustningarna till afrättningen, stannade i detsamma, jemte några andra tillfälligtvis förbigående personer, för att se hvad som var på färde.

»Betänk hvad ni gör», sade han till bödlarne; »ty om ynglingen der verkligen är en skotte, så skall jag aldrig tillåta att han orättvist mister lifvet.»

»Gud bevars derifrån, herr ryttare, men vi måste lyda order», sade Trois-Eschelles, i det han drog Durward framåt i ena armen.

»Den kortaste leken är alltid den bästa», sade Petit-André, skjutande honom framåt vid den andra.

Men Quentin hade hört de tröstande orden, och användande all sin styrka, befriade han sig genom en häftig ansträngning från lagens handtlangare och sprang med ännu bakbundna händer till den skotska bågskytten. »Bistå mig landsman!» sade han på sitt modersmål; »bistå mig, för Skottlands och St. Andreas’ skull; jag är oskyldig, jag är din landsman — bistå mig, vid allt hvad heligt är, eller du kommer att ansvara derför på den yttersta dagen!»

»Vid Sankt Andreas! Först öfver min kropp skola de taga dig», sade bågskytten och drog sitt svärd.

»Skär af mina band, landsman», sade Quentin, »så: skall jag göra någonting för mig sjelf».

Detta var gjordt med ett enda drag af bågskyttens vapen, hvarpå den befriade fången rusade på en af pro[ 79 ]fossens vakt samt ryckte af honom hans hillebard, sägande: »kom nu hit om ni vågar!»

De båda bödlarne hviskade sinsemellan.

»Rid du efter general-profossen», sade Trois-Eschelles, »så skall jag söka qvarhålla dem här, om jag kan. Till vapen, soldater vid profossens vakt!»

Petit-André steg till häst och red bort, medan de andra af profossens följe på Trois-Eschelles befallning uppstälde sig i slagordning med sådan skyndsamhet, att de under förvirringen läto de andra båda fångarne undkomma. Möjligen voro de ej heller särdeles angelägna att qvarhålla dem, ty de hade på senare tider blifvit mättade med sådana uslingars blod, och liksom andra vilddjur hade de genom de oupphörliga afrättningarna blifvit ledsna vid slagtandet; men de undskylde sig med, att de trott sig ögonblickligen kallade till Trois-Eschelles försvar; ty emellan de skotska bågskyttarne och general-profossens vakt rådde en viss afundsjuka, hvilken ofta utbröt i öppet slagsmål.

»Vi äro starka nog att piska upp de der nackstyfva skottarne två gånger om, i fall ni så för godt finner», sade en af soldaterna till Trois-Eschelles.

Men denne försigtige tjensteman gaf soldaten ett tecken att hålla sig stilla och vände sig med mycken höflighet till bågskytten: »sannerligen, herre, är det inte en svår förolämpning emot general-profossen, att ni fördristar er att hämma den kungliga rättvisans gång, hvars verkställighet blifvit honom vederbörligen och lagligen uppdragen, och det är äfven orätt handladt mot mig, som är i rättmätig besittning af min förbrytare; ej heller är det någon synnerlig välgerning mot ynglingen sjelf, då man besinnar, att väl femtio tillfällen kunna inträffa att hänga honom, utan att han är så väl förberedd, som före er obetänksamma mellankomst.»

»Om min unga landsman är af den tanke, att jag gjort orätt mot honom, så skall jag utan vidare invändning genast återlemna honom i er vård», sade skotten leende.

»Nej nej! — för himmelns skull, nej!» utropade Quentin. »Hellre må ni afhugga mitt hufvud med ert långa [ 80 ]svärd; det anstode min börd bättre, än att dö under en sådan der neslig lurks händer.»

»Hör, hur han smädar!» sade lagens handtlangare. »Ack, huru fort förflyga ej våra bästa föresatser! — För blott två minuter se'n var han i den lyckligaste sinnesstämning för en salig hädanfärd, och nu har han på två minuter blifvit en föraktare af all öfverhet.»

»Nå, men säg mig då, hvad har ynglingen gjort?» frågade bågskytten.

»Inblandat sig i rättvisans skipande, skurit ned en aflifvad brottsling, som jag hängt med min egen hand, och det fastän trädet, hvari han hängde, af mig sjelf blifvit märkt med de tre liljorna», svarade Trois-Eschelles med en viss högtidlighet.

»Hur skall jag förstå det, unge man»?» sade bågskytten. »Huru kom ni att begå en sådan förgripelse?»

»Så sant jag önskar ert beskydd», sade Durward, »så vill jag säga sanningen lika rent som i bikten. Jag såg en menniska sprattla i trädet och skyndade af blott menniskokärlek att skära ned honom. Jag tänkte hvarken på liljor eller nejlikor och hade ej mer idé om att förolämpa kungen i Frankrike, än vår helige Fader, påfven.»

»Hvad böfveln hade du att göra med den döda kroppen då?» sade bågskytten. »Du kan få se dem hänga efter den der herrn som drufklasar i hvarje träd och kan få nog att sköta här i landet, om du vill taga efterskörd efter bödeln. Emellertid öfvergifver jag ej en landsman, om jag kan hjelpa det. Hör på, herr mästerman; ni ser ju, att det här helt och hållet är ett misstag, och bör väl hafva något undseende med en ung resande, som i vårt hemland ej varit van att se så ferm expedition som er och er herres.»

»Säkert inte derför, att den ej behöfs, herr bågskytt», sade Petit-André, som nu kom tillbaka. »Stå på er, Trois-Eschelles, ty här kommer general-profossen, och nu skola vi väl få se, hvad han tycker om, att man rycker halfgjordt arbete undan händerna på honom».

»Nå, det var riktigt väl», sade bågskytten, »ty här komma också några af mina kamrater».

Just som profossen Tristan med sin patrull red upp på ena sidan om den lilla kulle, som var tvistens skåde[ 81 ]plats, kommo fyra eller fem skotska bågskyttar lika hastigt upp från den andra, och i spetsen för dem Le Balafré sjelf.

I denna trängande nöd visade Lesly ingalunda den likgiltighet för sin systerson, hvarför denne i sitt hjerta anklagat honom; ty han såg ej förr sin kamrat och Durward i försvarsställning, än han utropade: »tack, Cunningham! — Go herrar — kamrater, hjelpen mig! Det är en ung skotsk adelsman — min systerson. Lindesay, Guthrie, Tyrie, drag och hugg in!»

Allt antydde ett förtvifladt nappatag mellan de båda partierna, som voro temligen jemnstarka till antalet, ehuru de skotska ryttarnes bättre vapen gåfvo dem en motsvarande utsigt till seger; men antingen general-profossen var tveksam om stridens utgång, eller visste, att det skulle misshaga konungen, nog af, han gaf sitt medfölje ett tecken att afhålla sig från alla våldsamheter, medan han frågade Balafré, som nu uppträdde som det andra partiets hufvudman, huru han, som var en konungens lifvakt, kunde sätta sig emot en förbrytares afrättning.

»Det har jag aldrig gjort», svarade Balafré. »Vid S:t Martin, jag skulle väl tro, att det är någon skilnad mellan en förbrytares afrättning och min egen systersons mord?»

»Er systerson kan lika väl vara en förbrytare som någon annan, herre», sade general-profossen, »och hvarje främling är i Frankrike underkastad Frankrikes lagar».

»Det kan väl vara möjligt; men vi skotska bågskyttar hafva våra privilegier», sade Balafré; »inte sant, kamrater?»

»Jo, det är sant, det är sant!» utropade de alla med en mun. »Privilegier, privilegier! Länge lefve konung Ludvig! Länge lefve den tappre Balafré! Länge lefve den skotska lifvakten! — och död åt alla dem, som vilja göra intrång i våra privilegier».

»Ta då reson, go herrar, och betänk min befattning», sade general-profossen.

»Vi vilja inte höra några resoner af er», sade Cunningham; »det skola våra egna officerare lära oss. Vi vilja dömas af hans majestät eller af vår egen kapten, eftersom storkonnetabeln för tillfället ej finnes närvarande».

[ 82 ]»Och hängda vill vi inte bli af någon annan än Sandie Wilson, vår egen gamla profoss», sade Lindesay.

»Det vore ett rent bedrägeri mot Sandie. om vi afstode hans rätt åt någon annan», sade Balafré, »och Sandie är så hederlig karl, som trots någon, som gjort rännsnara af ett rep. Om jag sjelf skulle hängas, så skulle ingen annan få knyta halsbandet om min hals».

»Men hör då», sade general-profossen, »den här unge karlen tillhör ju inte er och kan således ej göra anspråk på hvad ni kallar era privilegier».

»Jag skulle just vilja se den i synen, som vågar förneka hvad vi kalla våra privilegier», sade Cunningham.

»Vi tåla ej, att de dragas i tvifvelsmål!» utropade alla bågskyttarne.

»Ni ä' ju inte vid era sinnens bruk, go herrar!» sade Tristan l'Hermite. »Det är ju ingen som bestrider era privilegier, men ynglingen der är ju ingen af de era».

»Han är min systerson», sade Balafré med triumferande blick.

»Men derför ingen bågskytt vid lifvakten, skulle jag tro», genmälte Tristan l'Hermite.

Bågskyttarne sågo något tveksamt på hvarandra.

»Stå på dig, kamrat», hviskade Cunningham till Balafré, »säg att han är inskrifven bland oss».

»S:t Martin, du säger något, min redlige landsman!» svarade Lesly, och, höjande rösten, svor han på, att han samma dag låtit införa sin slägtinge i rullorna såsom en af hans följe.

Denna förklaring var ett afgörande argument.

»Godt, mine herrar», sade Tristan, som kände konungens skuggrädsla för att någon missbelåtenhet skulle insmyga sig bland hans lifvakt; »efter er egen utsago känner ni era privilegier, och det tillkommer ej mig att söka gräl med konungens vakt, då jag kan undvika det. Men jag vill likväl anmäla saken till konungens eget afgörande, och jag vill blott göra er uppmärksamma på att, då jag gör det, handlar jag kanske mildare, än min pligt medgifver».

Med dessa ord satte han sin trupp i rörelse, medan bågskyttarne qvarstannade på stället, för att i hast rådslå om, hvad närmast vore att göra.

[ 83 ]»Först och främst måste vi inrapportera saken för vår kapten, lord Crawford, och få ynglingen inskrifven i rullorna».

»Men, mina herrar, värde vänner och räddare», sade Quentin med en viss tvekan, »jag har ännu ej blifvit ense med mig sjelf, om jag vill taga tjenst hos er eller ej».

»Öfvertänk då noga, om du hellre vill det, eller bli hängd», sade hans morbror; »ty så min systerson du än är, så ser jag ingen annan utväg för dig att undgå galgen».

Detta var ett obestridligt argument och tvang Quentin med ens att ingå på ett förslag, som han eljest ej torde ansett särdeles lockande; men hans nyss skedda räddning undan repet, som verkligen legat kring hans nacke, skulle sannolikt försonat honom med ett ännu värre alternativ än det nu föreslagna.

»Han måste följa med oss till vår kasern», sade Cunningham; »ty så länge dessa blodhundar stöfva omkring, fins för honom ingen säkerhet utom vårt område».

»Kan jag inte i natt ligga på värdshuset, der jag åt frukost, kära morbror?» sade ynglingen, tänkande kanske, som mången nyvärfvad rekryt, att en enda natts frihet alltid vore en vinst.

»Åh ja, nog kan du det, kära systerson», svarade morbrodern ironiskt, »om du nödvändigt vill skänka oss det nöjet att fiska upp dig ur någon kanal eller dam eller någon af Loires slussgrafvar, inknuten i en säck, för att kunna simma så mycket ledigare; ty efter all sannolikhet blefve det slutet på visan». — »General-profossen smålog åt oss, då vi skildes», fortfor han, vändande sig till Cunningham, »och det är tecken till, att han ej har godt i sinnet».

»Jag struntar i hvad han har i sinnet», sade Cunningham, »ty sådant villebråd som vi är ej inom skotthåll för hans fogelbössa. Men det är bäst du omtalar hela saken för den f-n Olivier, som alltid visat sig vara en vän till den skotska lifvakten och som förr än profossen råkar pappa Ludvig, då han rakar honom i morgon bittida».

»Men hör på», sade Balafré, »det är inte bra att gå [ 84 ]tomhändt till Olivier, och jag är så bar som en björk i December».

»Så äro vi allesammans», sade Cunningham. »Olivier får väl för en gång nöja sig med vårt skotska hedersord. Nästa aflöningsdag skola vi skjuta tillsammans något hederligt åt honom, och om han har hopp att få dela med oss, så kan jag försäkra, att aflöningsdagen infaller så mycket förr».

»Låt oss nu bege oss af till slottet», sade Balafré. »Min systerson skall under vägen omtala för oss, huru han fått general-profossen på halsen på sig, så att vi derefter kunna ställa vår rapport till Crawford och Olivier».


  1. Ett slags knif som fordomdags var mycket i bruk bland högländarne, hvilka sällan reste utan detta farliga vapen.
  2. Ehuru något för sent för att kunna begagna mig af upplysningen, har jag af Jean de Troyes krönika erfarit, att den ena af dessa två personligheter rättare borde hafva kallats Petit-Jean än Petit-André, hvilket var det verkliga namnet på sonen till Henry de Cousin, öfverste-mästerman vid högsta domstolen.