Skattkammarön/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Det blev ett väldigt spring av fotsteg över däck. Jag kunde höra hur folk tumlade upp från både kajutan och skansen och då smet jag genast ur min tunna och dök in bakom focken, rusade förut och kom ut på däck samtidigt för att förena mig med Hunter och doktor Livesey i deras jakt fram mot backens lovartsida.
Där stod nu redan alle man församlade. Ett dimbälte hade lyft nästan samtidigt med att månen steg upp, Borta i sydväst om oss såg vi två låga kullar, omkring ett par miles ifrån varandra, och bakom dem en tredje och högre kulle, vars topp fortfarande låg inbäddad i moln. Alla tre syntes mycket tydligt och de var formade som koner.
Det var allt jag lade märke till, nästan som i en dröm, eftersom jag inte ännu hämtat mig från min skräckupplevelse en eller ett par minuter tidigare. Och så hörde jag kapten Smollett ge order. “Hispaniola” gled upp ytterligare ett par streck i vinden och vi höll nu en kurs som skulle föra oss rakt mot öns östliga sida.
”Och nu karlar”, sade kaptenen, då alla segel hade skotats hem, ”är det någon av er som någonsin sett den ön som vi har framför oss?”
”Det har jag gjort, kapten”, sade Silver. ”Vi hämtade vatten där med en lastskuta en gång, som jag var kock på.”
”Ankarplatsen ligger i södra ändan, bakom en liten ö, antar jag?” frågade kaptenen.
”Ja kapten; Skelettön kallar de den. Det var ett tillhåll för pirater en gång i tiden och en matros ombord kände till alla namnen på ön. Den där kullen i norr kallade de Förmasten; det finns tre kullar i nord-sydlig riktning — Förmasten, Stormasten och Mesanmasten, kapten. Men Stormasten — det är den där stora, som är molntäckt — kallade de oftast för Kikaren, eftersom brukade skicka upp en spejare dit när de låg för ankar i viken och rengjorde sina fartyg, om kaptenen ursäktar.”
”Jag har här en karta”, sade kapten Smollett. ”Kan ni säga mig om detta är rätt plats?”
Långe Johns ögon höll på att tränga ur sina hålor då han tog kartan, men med en enda blick på papperet insåg jag att han var dömd att bli besviken. Detta var inte den karta vi hade funnit i Billy Bones kista, utan en korrekt kopia, komplett i varje detalj — namn, höjdangivelser och djuplodningar — med undantag för de röda kryssen och de ditskrivna noteringarna. Hur stor än hans irritation måste ha varit, hade Silver dock själsstyrka nog att dölja den.
”Aye kapten”, sade han, ”det är rätta stället, det är helt säkert, och mycket bra ritat också. Vem som nu kan ha gjort det? Inte piraterna, eftersom de nog var alltför okunniga, är min tro. Aye, där är det; ’Kapten Kidds ankarplats’ — precis vad min skeppskamrat kallade stället. Det går en kraftig ström längs södra kusten och upp mot norr längs västkusten. Ni gjorde helt rätt, kapten”, sade han, ”som gick upp i vind och höll er i lovart om ön. Åtminstone om er avsikt är att gå närmare för att kölhala henne; då finns inget bättre ställe i de här farvattnen.”
”Tack så mycket, min gode man”, sade kapten Smollett. ”Jag återkommer om jag behöver er hjälp igen. Ni kan återgå till ert arbete.”
Jag förvånades mycket av med vilken fräckhet och kyla John hade erkänt att han kände till ön och för egen del var jag halvt vettskrämd då jag såg hur han närmade sig mig. Han visste inte, det var jag säker på, att jag hade tjuvlyssnat på hans rådslag från äppeltunnan, men ändå hade hans grymhet, falskhet och makt skrämt mig till den grad att jag nätt och jämt kunde dölja en rysning då han lade sin hand på min arm.
”Å”, sade han, ”detta är just rätta stället, den här ön — en trevlig plats för en grabb att gå iland på. Du kan bada och klättra i träd och jaga getter; och klättra i de där bergen som en get. Tja, det får mig att känna mig ung igen. Glömde nästan bort mitt gamla träben. Det är trevligt att vara ung och att ha tio tår, det kan du lita på. När du får lust till att utforska ön en smula, säg då bara till gamle John, så skall jag göra i ordning en matsäck åt dig, som du kan ta med dig.”
Och så klappade han mig hur vänligt som helst på axeln och hoppade iväg förut och gick under däck.
Kapten Smollett, godsägaren och doktor Livesey stod tillsammans på kvartsdäck och talade med varandra och hur angelägen jag än var att få berätta vad jag visste, vågade jag inte avbryta dem hur som helst. Men medan jag hängde mig kvar i närheten, med förhoppningen att komma på någon trovärdig förklaring, ropade doktor Livesey på mig. Han hade glömt sin pipa under däck och eftersom han var slav under tobakslasten bad han mig att gå ner efter den; men så snart jag var tillräckligt nära för att kunna tala utan att någon hörde det, utbrast jag omedelbart: ”Doktorn, låt mig tala till punkt. Be kaptenen och godsägaren att genast gå ner i kajutan och hitta därpå någon anledning till att skicka efter mig. Jag har fruktansvärda nyheter.”
Doktorns ansiktsuttryck förändrades en smula, men i nästa stund hade han övervunnit sina känslor.
”Tack skall du ha, Jim”, sade han högt och tydligt, ”det var det jag ville veta”, som om han bara hade ställt en enkel fråga till mig.
Och därmed vände han på klacken och återgick till de andra två i sällskapet. De talades vid en stund och även om ingen av dem ryckte till, höjde sin röst eller ens visslade till, stod det helt klart att doktor Livesey hade framfört min begäran, eftersom jag därpå hörde hur kaptenen gav en befallning till Job Anderson, som blåste alle man på däck.
”Gossar”, sade kapten Smollett, ”jag har något att säga er. Den ö som vi nu siktat är det ställe som varit vår resas mål. Herr Trelawney, som är en mycket generös herre, som vi alla vet, har just frågat mig om ett och annat, och eftersom jag kunde berätta för honom att varje man ombord skött sin plikt, både på däck och till väders, på ett sätt som jag aldrig tidigare sett en besättning sköta sitt jobb, kommer han, doktorn och jag själv nu att gå ner i kajutan för att dricka en skål för er hälsa och välgång. Och ni kommer att serveras varsin grogg, så att ni kan dricka för vår hälsa och välgång också! Jag skall säga er vad jag tycker: Jag tycker det är storartat. Och om ni också tycker samma sak, så låt oss utbrista i ett rungande sjömans-hurra för den herren som står bakom detta.”
Det var inget underligt med hurrandet som följde; men det rungade så högt och hjärtligt, att jag måste erkänna att jag knappast kunde tro att det kom från de mannar som stod efter vårt blod.
”Och så ett leve för kapten Smollett”, ropade Långe John när det första hade klingat ut.
Och även detta hurrade man glatt och villigt åt.
Efter detta gick herrarna ner under däck och strax efter skickades bud förut att Jim Hawkins skulle infinna sig i kajutan.
Jag fann dem där alla tre, sittande runt bordet, med en flaska spanskt vin och lite russin framför sig och doktorn rökte, med sin peruk i knäet och jag visste att det var ett tecken på att han var upprörd. Akterfönstren stod öppna, eftersom det var en varm natt, och man kunde se hur månen sken över skeppets kölvatten.
”Nå, Hawkins”, sade godsägaren, ”du ville säga något. Låt oss höra!”
Jag gjorde som jag blivit ombedd och berättade, så kortfattat jag kunde alla detaljer i Silvers samtal. Ingen avbröt mig innan jag talat färdigt och inte heller rörde någon av dem på sig, utan höll sina blickar fästa vid mitt ansikte från mitt första till mitt sista ord.
”Jim”, sade doktor Livesey, ”sätt dig ner.”
Och de fick mig att sitta ner vid bordet bredvid dem, hällde upp ett glas vin åt mig, fyllde mina händer med russin och alla tre, den ene efter den andre och alla tre med en bugning, drack för min hälsa och de berömde mig, för min stora tur och mitt mod.
”Nå kapten”, sade godsägaren, ”ni hade rätt och jag fel. Jag har betett mig som en åsna och står nu under ert befäl.”
”Inte mycket mer till åsna än jag själv, min herre”, svarade kaptenen. ”Jag har aldrig hört om en besättning som avsett att begå myteri men inte uppvisat några tecken på den saken i förväg, tydliga nog för var och en som har ögon i skallen att se med och därför kan vidta sina mått och steg för att kväsa det i dess linda. Men denna besättning”, tillade han, ”har överlistat mig.”
”Kapten”, sade doktorn, ”med er tillåtelse, är det Silver som ligger bakom. Han är en utomordentlig man.”
Han skulle göra sig utomordentligt väl dinglande i rånocken, min herre”, replikerade kaptenen. ”Men det där är bara tomt prat: det leder inte vidare. Jag har tre eller fyra saker att säga och skall, med herr Trelawneys tillstånd nämna dem.”
”Ni, min herre, är fartygets kapten och det står er fritt att tala”, sade herr Trelawney generöst.
”För det första”, inledde herr Smollett. ”Vi måste fortsätta, eftersom vi inte kan vända om. Om jag gav order om att vända, skulle de resa sig emot oss med en gång. För det andra: Vi har tiden på vår sida — åtminstone fram till dess att skatten är funnen. För det tredje: Vi har även hederliga män ombord. Nå, min herre, förr eller senare kommer det att braka löst och vad jag föreslår är att vi tar tillvara den tiden och smider, som man säger, medan järnet är varmt och överlistar dem en vacker dag då de inte anar oråd. Vi kan räkna med ert eget tjänstefolk, utgår jag ifrån, herr Trelawney?”
”Som ni kan lita på mig”, förklarade godsägaren.
”De är tre”, sade kaptenen”; ”med oss själva blir det sju, Hawkins här inräknad. Nå, vad med de hederliga i besättningen?”
”Sannolikt Trelawneys egna karlar”, sade doktorn; ”de han han valde ut själv, innan han stötte på Silver.”
”Nej”, inföll godsägaren. ”Hands var en av dem.”
”Jag som trodde att vi kunde lita på Hands”, tillade kaptenen.
”Och att bara tänka på att de allihop kallar sig engelsmän!” utbrast godsägaren. ”Min herre, jag skulle kunna spränga hela skutan i luften!”
”Nå, mina herrar”, sade kaptenen, ”jag har inte mycket ytterligare att tillägga. Vi får se tiden an, om ni så behagar, och hålla ögonen öppna. Det är en svår prövning för oss alla, det vet jag. Det skulle ha varit angenämare att genast gå till motanfall. Men det är inte att tänka på förrän vi lärt känna vilka våra fiender är. Håll ut och håll uppsikt över varifrån vinden blåser, det är min mening.”
”Jim här”, sade doktorn, ”kan bli oss till ännu större hjälp än någon annan. Besättningen misstänker honom inte och Jim är en uppmärksam gosse.”
”Hawkins, du har mitt oreserverade förtroende”, tillade godsägaren.
Jag började känna mig tämligen förtvivlad vid det här laget, nästan hjälplös; och ändå var det, genom ödets underliga nycker genom mig som räddningen skulle komma. Men för tillfället kunde vi tala hur mycket vi ville, vi var ändå bara sju av tjugosex som vi visste att vi kunde lita på; och av dessa sju var en bara en pojke, så att mot de sex vuxna karlarna på vår sida stod det deras nitton.