Skattkammarön/Kapitel 13

Kapitel 13. Hur mina äventyr inleddes

På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.

Öns utseende hade förändrats fullständigt då jag kom upp på däck följande morgon. Även om brisen hade lagt sig alldeles, hade vi färdats en avsevärd sträcka under natten och befann oss nu i stiltje omkring en halv mile ^[1] i sydost från den låga, östra kusten. Gråfärgade skogspartier täckte en stor del av dess yta. Denna jämna färgyta bröts faktiskt upp av stråk av gul sand i de lägre liggande delarna och av åtskilliga långa talliknande träd, som stack upp ovanför de andra — en del ensamma och andra i klungor; men färgen i allmänhet var enahanda och sorgsen. Kullarna stod ut tydligt från vegetationen i form av nakna bergssidor. Alla var de underligt formade och Kikaren, vilken var med sina tre- eller fyrahundra fot ^[2] det högsta berget på ön, och även det allra mest underligt formade, där det reste sig brant från så gott som alla sidor, för att därpå plötsligt huggas av vid toppen, som en piedestal där man ställer statyetter.

“Hispaniola” rullade hårt i oceanens dyningar. Bommarna ryckte i sina block, rodret slog fram och tillbaka och hela skeppet gnällde, skrek och darrade som en fabrik i full gång. Jag tvingades hålla mig i en lejdare medan hela världen tycktes svänga framför ögonen på mig, eftersom även om jag hade blivit tillräckligt sjövan då vi var under gång, var detta stillaliggande och rullande fram och tillbaka som en flaska på vågorna något jag aldrig vant mig vid att klara av utan problem, och framför allt inte om morgnarna eller på tom mage.

Kanske var det detta — eller kanske öns utseende, med dess grå, melankoliska skogar och vilda stenspiror och vågorna vilka jag både kunde se och höra hur de skummande och dånande bröts mot de branta stränderna — åtminstone trots att solen sken ljust och var het och strandfåglarna fiskade och skrek runt omkring oss och man skulle ha trott att vem som helst borde ha varit glad över att få komma iland efter att så lång tid till sjöss — så sjönk hjärtat i bröstet, som man säger, ner i skoskaften; och från detta första ögonkast och framöver avskydde jag blotta åsynen av Skattkammarön.

Vi hade en hel del trist arbete framför oss den morgonen, eftersom det inte fanns minsta tecken på vind och vi tvingades lägga ut båtarna och bemanna dem och bogsera fartyget tre eller fyra miles ^[3] runt öns hörn och upp i den smala passage till naturhamnen bakom Skelettön. Jag erbjöd mig att åka med i en av båtarna, där jag naturligtvis inte hade något som helst att göra. Hettan var fruktansvärd och mannarna muttrade ilsket över sitt arbete. Anderson förde befälet i min båt och istället för att hålla ordning på besättningen, var han den som muttrade högst av alla.

”Nåja”, sade han med en svordom, ”det kommer inte att vara för evigt.”

Jag ansåg att detta var ett mycket dåligt tecken, eftersom fram till denna dag hade mannarna skött sitt arbete glatt och villigt; men blotta åsynen av ön hade mattat av deras disciplin.

Hela vägen in stod Långe John vid rorsmannen och lotsade skeppet. Han kände till denna passage lika väl som sin egen handflata och även om mannen med lodlinan överallt fick mer vatten under kölen än vad som var angivet på kartan, tvekade John aldrig ens ett ögonblick.

”Det är stark utåtgående ström här vid ebb som sköljer undan”, sade han, ”och den här passagen har, kan man säga, blivit utgrävd som med spadar.”

Vi ankrade upp där ankaret var angivet på kartan, omkring en tredjedels mile ^[4] från vardera stranden, med huvudön på ena sidan och Skelettön på den andra. Botten var av ren sand. Plumset från vårt ankare skrämde upp ett moln av fåglar skränande och seglande över skogarna, men på mindre än en minut hade de återvänt och allt blev genast tyst igen.

Detta ställe var fullkomligt omgärdat av land och begravt i skog, där träden gick ända ner till vattenbrynet och stränderna i huvudsak var platta och klipptopparna stod runt omkring på avstånd, som ett slags amfiteater, en här och en annan där. Två små vattendrag, eller snarare träsk ledde ut i denna damm, som man skulle kunna kalla den; och växtligheten kring den delen av stranden hade ett slags giftigt ljus kring sig. Från fartyget kunde vi inte upptäcka vare sig några hus eller befästningsanordningar, eftersom dessa var fullkomligt inbäddade bland träden; och hade det inte varit för vår karta, så hade vi mycket väl kunnat föreställa oss, att vi var de första människorna som ankrade upp här sedan den dagen ön steg upp ur havet.

Luften stod helt stilla och inte ett ljud hördes förutom vågorna som slog emot en halv mile bort längs klipporna utanför. En underlig, ihållande stank hände över ankarplatsen — lukten av multnande löv och ruttnande trädstammar. Jag lade märke till hur doktorn sniffade i luften, som någon som misstänker att ett ägg är ruttet.

”Om skatter vet jag inte mycket”, sade han, ”men jag kan sätta min peruk i pant på att det här är febertrakter.”

Om männens uppförande hade varit oroande i båtarna, utgjorde de nu ett verkligt hot då de åter kom ombord. De hängde på däcken, muttrande tillsammans i små grupper och talade. Den allra minsta befallning mottogs med svarta blickar och utfördes grymtande och nonchalant. Till och med de hederliga bland besättningen hade tydligen smittats, eftersom det inte fanns en enda bland dem som uppförde sig bättre än de andra. Myteriet hängde, det stod mycket klart, över oss som ett åskmoln.

Och det var inte endast vi i kajutpartiet som insåg denna fara. Långe John arbetade hårt med att gå från den ena gruppen till nästa, strödde goda råd omkring sig och såsom ett gott exempel kunde ingen uppvisa ett bättre sådant. Han riktigt överträffade sig själv ifråga om tjänstvillighet och artighet; han log mot alla och envar. Om han gavs en befallning, stod John upp på sina kryckor på ingen tid alls, med ett glatt ”aye, aye, herrn!” på läpparna; och när ingenting fanns att göra, stämde han upp den ena sången efter den andra, som ville ha dölja missnöjet hos de övriga.

Av alla dystra företeelser denna dystra eftermiddag, var denna tydliga oro från Långe Johns sida den som framstod som värst.

Vi höll ett rådslag i kajutan.

”Min herre”, sade kaptenen, ”om jag så mycket som avger en enda order till, så kommer hela besättningen att flyga oss på strupen i ett nafs. Ni förstår, min herre, så här ligger det till. Om de käftar emot och jag svarar med samma mynt? Nå, då kommer båtshakar och annat flygande mot mig innan jag hinner blinka; Om jag inte svarar dem, så inser Silver att något ligger bakom och så är spelet ändå förlorat. Nå, det finns endast en enda karl som vi kan förlita oss på.”

”Och vem är det?” frågade godsägaren.

”Silver, min herre”, svarade kaptenen; ”han är lika angelägen som ni eller jag att saker och ting skall lugna ned sig. Det här är bara en tillfällig orosunge; han skulle lika gärna som vi snabbt ta den ur dem, om han bara kunde, och vad jag föreslår att vi gör är att ge honom en chans. Låt oss bevilja manskapet landpermission nu i eftermiddag. Om de alla ger sig av, nå då får vi försvara fartyget. Om ingen av dem ger sig av, nå då håller vi kajutan och låter Gud ta ansvaret för de rättfärdigas försvar. Om vissa av dem ger sig av, så kommer (och det menar jag verkligen, min herre) så kommer Silver att föra dem åter ombord igen fromma som lamm.”

Och så beslutades; laddade pistoler delades ut till alla de män som vi var säkra på; Hunter, Joyce och Redruth fick dela våra förtroenden och mottog nyheterna med mindre förvåning och vid bättre humör än vad vi förväntat oss, och så gick kaptenen upp på däck och vände sig till besättningen.

”Mina gossar”, sade han, ”vi har haft en het dag och vi är alla trötta och på dåligt humör. En törn iland kan inte skada en enda av oss — båtarna ligger fortfarande i vattnet; tag dem och gå iland så många av er som vill resten av eftermiddagen. Jag skjuter av ett kanonskott en timme före solnedgången.”

Jag misstänker att de dumskallarna måste ha trott att de skulle snubbla över skatter så fort de kom iland, eftersom de kom ur sin misstämning omedelbart och utbrast i ett jubel som ekade i de avlägsna bergen och återigen skrämde upp fåglarna tills de flög och skrek runt kring ankarplatsen.

Kaptenen var alltför klok för att vara ivägen för dem. Han gav sig av utom synhåll på stunden och lämnade åt Silver att organisera avfärden och min tro är att det var det klokaste han kunde ha gjort. Hade han stannat kvar på däck så kunde han inte längre ha låtsats att inte förstå vad som höll på att ske. Det var klart som dagen. Silver var deras ledare och hans besättning var mycket ivriga att göra uppror. De hederliga karlarna i besättningen — och jag skulle snart bli varse att det fanns sådan också ombord — måste ha varit mycket korkade. Eller rättare sagt, antar jag att sanningen var den, att alla i besättningen påverkats av ligaledarnas beteende — fast vissa i högre och andra i mindre grad; och att en del, de goda karlarnas flertal, varken kunde drivas eller ledas längre än så här. Lättja och missnöje är en sak, men något helt annat att ta över ett fartyg och mörda ett antal oskyldiga människor.

Slutligen gav sig dock sällskapet iväg. Sex av dem bestämde sig för att stanna kvar ombord och de övriga tretton, medräknat Silver, började stiga i storbåtarna.

Det var då jag fick den första av dessa dåraktiga idéer i huvudet, som dock skulle komma att bidra till att i hög grad bli våra livs räddning. Om sex karlar lämnades av Silver ombord, stod det klart att vårt sällskap inte skulle kunna ta över och försvara fartyget; och eftersom det endast återstod sex av dem, var det likaledes uppenbart att kajutafolket inte hade något större behov av min närvaro för stunden. Det föll mig därför genast in att jag skulle gå iland. I ett huj hade jag tagit mig över relingen och gömde mig i fören på den närmaste båten, i nästan samma stund som den lade ut.

Ingen lade märke till mig, utom mannen vid bogåran som sade: ”Är det du, Jim? Håll ner huvudet bara.” Men Silver, som befann sig i den andra båten, såg skarpt åt vårt håll och ropade att han ville veta om jag var där; och i den stunden började jag ångra mitt tilltag.

Båtarnas besättningar rodde ikapp på vägen in mot stranden, men den båt jag befann mig i hade ett visst försprång och eftersom den både var lättare och hade bättre roddare, sköt hon iväg långt före de andra och bogen hade inte hunnit slå emot trädstammarna längs stranden, förrän jag hade fattat tag i en gren, svingat mig i land och stuckit mig undan i ett tätt buskage, medan Silver och de övriga fortfarande befann sig omkring hundra yards ^[5] bakom oss.

”Jim, Jim!” hörde jag hur han ropade.

Men som ni förstår brydde jag mig inte om honom; hoppande, duckande och röjande mig min väg, sprang jag raka vägen dit näsan pekade tills jag inte kunde springa längre.

Fotnoter: