Skattkammarön: Kapitel 14

←  Kapitel 13
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 14. Det första anfallet
Kapitel 15  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Jag var så glad över att ha dragit Långe John vid näsan att jag började trivas och se mig om med visst intresse på detta konstiga ställe där jag hamnat.

Jag hade passerat över ett träskartat område, fullt av pilar, säv och underliga, exotiska vattenväxande trädslag; och jag hade nu kommit ut i utkanterna av ett stycke öppen terräng med böljande sanddyner, omkring en mile långt, där några enstaka tallar och ett stort antal förvridna träd, som inte var olika ekar, men hade blekare blad, ungefär som pilträd. På bortsidan av detta öppna område stod en av kullarna, med två besynnerliga, knotiga toppar, som sken kraftigt i solljuset.

Jag kände nu för första gången upptäckarglädje. Ön var obebodd; mina skeppskamrater hade jag lämnat bakom mig och inget levande fanns i min väg, förutom stumma djur och fågelfä. Jag gick dit andan föll mig in bland träden. Här och var fanns blommande växter som jag inte kände till namnen; jag såg även ormar och en reste sitt huvud från en klippavsats och väste åt mig med ett ljud mycket likt en sländas snurrande. Föga anade jag, att han var en dödlig fiende och att ljudet kom från den ökända skallerormens skallra.

Så kom jag fram till en stor dunge av dessa ekliknande träd — perenna ekar, som jag senare fick höra att de kallades — vilka växte längs med sanddynerna som törnrosbuskar, med stammarna underligt förvridna och grenverket tätt som halmen på ett hustak. Dungen sträckte sig ner från toppen av en av sandkullarna, spred ut sig och växte sig allt större, tills den nådde kanten av det breda, vasstäckta träsket, genom vilket den närmaste av de två vattendragen sökte sin väg ner mot ankarplatsen. Träsket ångade i det starka solskenet och Kikarens konturer dallrade genom hettan.

Så gick det som en dallring genom säven; en vildand flög upp med ett kvackande och så följde ytterligare en och snart var hela träskets yta täckt av ett stort moln av fåglar, vilka seglade skrikande i cirklar nära dess kanter. Jag hade inte tagit miste, utan snart hörde mycket avlägset mänskliga röster, vilka, då jag fortsatte att lyssna, hela tiden kom närmare.

Jag blev mycket rädd och jag tog skydd under närmaste ek och hukade där, lyssnande och tyst som en mus.

Jag hörde ytterligare en röst och därpå den första rösten igen, som jag nu kände igen som Silvers. Han började ånyo tala och fortsatte en god stund i ett enda svep, endast då och då avbruten av den andre. Att döma av tonfallet måste deras samtal ha varit uppriktigt och gränsande till ett gräl; men jag kunde inte urskilja vad de sade.

Till slut tycktes de talande ha gjort halt och till och med ha satt sig ner, för inte bara upphörde ljuden att komma närmare, utan fåglarna tycktes lugna ner sig och åter landa på sina platser i träsket.

Och då började jag tycka att jag försummade mina plikter, eftersom jag nu så dåraktigt hade gått iland med dessa desperata män var det minsta jag kunde göra att tjuvlyssna på ett av deras rådslag och att det därför var min självklara skyldighet att ta mig så nära dem som jag bara kunde i skydd av de låga träden.

Jag kunde avgöra riktningen till de samtalande ganska så exakt, inte bara tack vare att jag hörde deras röster, utan av det fåtal fåglars uppträdande som fortfarande oroade flög omkring över intränglingarnas huvuden.

Krypande på alla fyra tog jag mig sakta men säkert fram mot dem, till dess att jag till sist, med huvudet i en öppning i grenverket, klart kunde kika ner i en liten grön glänta bredvid träsket omgiven av träd, där Långe John Silver och en annan man ur besättningen stod ansikte mot ansikte och diskuterade.

Solen sken rakt på dem. Silver hade kastat av sig sin hatt bredvid sig på marken och hans stora, jämna, ljusa ansikte, skinande av värmen, lyftes mot den andre mannens, på ett liksom vädjande sätt.

”Kompis”, sade han, ”det är för att jag tycker så bra om dig — väldigt bra, faktiskt och det kan du lita på! Om jag inte hade uppskattat dig så mycket, tror du då att jag hade stått här för att varna dig nu? Allt är redan avgjort och du kan inte göra något vare sig till eller ifrån; jag talar med dig nu, bara för att du skall kunna rädda ditt eget skinn och om någon av de vildare bland oss visste om den saken, vad skulle hända med mig då, Tom — svara på det om du kan!”

”Silver”, sade den andre - och jag lade märke till att han inte bara var högröd i ansiktet utan även kraxade som en kråka då han talade, och hans röst darrade också, som en spänd fiolsträng — ”Silver”, sade han, ”du är gammal och du är en hederlig karl, eller så sägs det mig i alla fall; och du är rik också, vilket en mängd stackars sjömän inte är; och du är, om jag inte misstar mig, en modig man. Och så säger du mig att du givit dig i lag med sådant där avskum? Inte du, inte! Så hjälpe mig Gud, skulle jag hellre förlora ena handen än att tro något sådant. Jag vet min plikt…”

Här avbröt han sig plötsligt av ett ljud. Jag hade stött på en av de hederliga männen — och nu fick vi budskap i detta ögonblick om en av de andra. Långt bort ute i träsket uppsteg plötslig ljudet av någon som röt av ilska, sedan ytterligare ett vrål; och så ett långt, utdraget hemskt skri. Kikarens bergssidor genljöd av det ett dussin gånger; hela flottiljen av fåglar i träsket lyfte återigen och förmörkade himlen, i en enda rörelse; och lång tid fortsatte detta dödsskri att eka i mitt huvud, innan friden åter lagt sig och endast flaxandet från fåglarna som åter slog sig ner, samt dundrandet från de avlägsna bränningarna störde eftermiddagsfriden.

Tom hade hoppat till av ljudet, som en häst av en pisksnärt, men Silver rörde inte en fena. Han stod där han var, lutad lätt mot sin krycka, betraktande sitt sällskap, som en orm som gör sig redo att anfalla.

”John!” sade sjömannen och sträckte fram sin hand.

”Bort med tassarna!” skrek Silver och drog sig tillbaka en yard, som det verkade på mig, med samma hastighet och säkerhet som en vältränad gymnast.

”Ja, inte mig emot, John Silver”, sade den andre. ”Det är ditt nattsvarta samvete som får dig att frukta mig. Men, i himmelens namn, säg mig vad det där var?”

”Det där”, svarade Silver och log, men mer på sin vakt än någonsin och med sina ögon som springor i sitt stora ansikte, men glittrande som glasbitar. ”Å, det där? Jag tror nog att det var Alan.”

Detta fick Tom att gå till anfall som en sann hjälte.

”Alan!” utropade han. ”Då må hans arma sjömanssjäl vila i frid! Och vad dig anbelangar, John Silver, så har du länge varit min vän, men inte nu längre. Om jag så skall dö som en hund, så kommer jag att dö fullgörande min plikt. Du har låtit döda Alan, eller hur? Så ta även livet av mig, om du kan. Men det klarar du aldrig av!”

Och med dessa ord vände denne tappre man ryggen mot kocken och begav sig i riktning mot stranden. Men hans öde var beseglat. Med ett rytande grep John tag i en trädgren, kastade ifrån sig sin krycka och kastade den otympliga projektilen med ett svirrande genom luften. Den träffade stackars Tom med spetsen först och med våldsam kraft, rakt mellan axlarna och mitt i ryggen. Hans händer flög upp, sedan flämtade han till och föll till marken.

Om han skadats allvarligt eller inte kunde ingen avgöra. Ändå hade det låtit som om ryggraden krossats på honom med en gång. Men han fick ingen tid att återhämta sig. Silver, vig som en apa till och med utan ben eller krycka, var över honom i nästa ögonblick och hade strax två gånger begravt sin kniv ända till skaftet i den försvarslösa kroppen. Från mitt gömställe kunde jag höra honom flåsa medan han utdelade sina knivhugg.

Jag vet inte riktigt hur det känns att svimma, men jag vet det att under den följande korta stunden försvann världen inför mina ögon i en tät dimma; Silver, fåglarna och den höga Kikarens bergstopp. Allt gick runt och snurrade för ögonen på mig och i öronen ringde klockor och jag hörde rop och skrik från avlägsna röster.

Då jag åter kom till mina sinnen hade denne djävul tagit sig samman, satt tillbaka kryckan under sin arm och hatten på huvudet. Alldeles framför honom låg Tom livlös på markens gräs; men mördaren brydde inte sig ett dugg om honom. I övrigt var allt liksom förut, solen brände lika okuvligt över det ångande träsket och bergets höga topp, och kunde knappt själv tro att ett mord faktiskt hade begåtts och att ett människoliv hade gått förlorat inför mina egna ögon.

Men nu stack John sin hand i fickan, plockade fram en visselpipa och blåste en serie toner som färdades långt i den heta luften. Jag kände naturligtvis inte till innebörden hos denna signal, men den väckte genast mina farhågor. Nu skulle fler män komma hit. Jag kunde komma att bli upptäckt. De hade redan mördat två av de hederliga karlarna; skulle det bli min tur efter Tom och Alan?

Genast började jag krypa baklänges och kravla mig tillbaka, med all den hastighet och iakttagande av den tystnad jag var förmögen, till den mer öppna delen av skogen. Då jag gjorde detta kunde jag höra rop mellan den gamle piraten och hans kamrater och dessa farans ljud lånade mig vingar. Väl ute ur buskaget, sprang jag som jag aldrig sprungit tidigare, utan att mycket bry mig om i vilken riktning jag flydde, så länge som den ledde bort från mördarna; och medan jag sprang växte rädslan i mitt bröst, tills den utvecklats till ett slags frenesi.

Kunde någon vara lika illa ute som jag var just då? När kanonen avlossades, hur skulle jag då våga mig ner till båtarna bland de där typerna, som fortfarande hade sina offers blod på sina händer? Skulle inte den förste av dem som fick syn på mig helt enkelt göra sig av med mig genom att vrida nacken av mig? Skulle inte själva min frånvaro skvallra om min rädsla och därför om min dödliga kunskap? Allt var över, trodde jag. Adjöss med “Hispaniola”; adjöss med godsägaren, doktorn och kaptenen! För mig återstod bara döden genom svält eller genom dessa myteristers försorg.

Hela tiden medan jag tänkte på detta sprang jag fortfarande och utan att märka det hade jag närmat mig den lilla kullens med de två topparna fot och kommit in på en del av ön där de evigt gröna ekarna växte mer utspritt och verkade mer som träden i en skog ifråga om resning och storlek. Inblandade mellan dem fanns ett fåtal utspridda tallar, vissa av dem femtio och en del närmare sjuttio fot [1] höga. Luften var också mycket friskare här än nere vid träsket.

Och här fick en ny fara mig att stå still med bankande hjärta.



Fotnoter:

  1. 15,24 respektive 21,33 meter .


Skattkammarön av Robert Louis Stevenson
Första delen — Den gamle piraten

Karta över Skattkammarön | 1. Den gamle sjöbjörnen på Amiral Benbow | 2. Svarta hunden dyker upp och försvinner | 3. Svarta lappen | 4. Sjömanskistan | 5. Slutet för den blinde mannen | 6. Kaptenens efterlämnade papper

Andra delen — Skeppskocken
7. Jag reser till Bristol | 8. Vid krogen Kikarens skylt | 9. Krut och vapen | 10. Seglatsen | 11. Vad jag fick höra i äppeltunnan | 12. Vi håller krigsråd

Tredje delen — Mina äventyr i land
13. Hur mina äventyr inleddes | 14. Det första anfallet | 15. Mannen på ön

Fjärde delen — Blockhuset
16. Berättelsen fortsätts av doktorn: Hur vi kom att överge fartyget | 17. Berättelsen fortsätts av doktorn: Den sista turen med jollen | 18. Berättelsen fortsätts av doktorn: Slutet på första dagens strider | 19. Berättelsen återupptas av Jim Hawkins: Försvaret av blockhuset | 20. Silver förhandlar | 21. Anfallet

Femte delen — Mina äventyr till havs
22. Hur mina äventyr till sjöss inleddes | 23. Tidvattnet går ut | 24. På öppna havet | 25. Jag stryker Jolly Roger | 26. Israel Hands | 27. "Piastrar!"

Sjätte delen — Kapten Silver
28. I fiendens läger | 29. Svarta lappen — igen! | 30. På heder och ära | 31. Skattjakten — Flints kompassnål | 32. Skattjakten — rösten bland träden | 33. En hövdings fall | 34. Slutet på historien