Skriet från vildmarken/Kampen om chefskapet

←  Den ursprungliga vilda naturen blir rådande

Skriet från vildmarken av Jack London

Vägens mödor  →

Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel

IV.

KAMPEN OM CHEFSKAPET.

»Nå? Vad var det jag sa’? Hade jag inte rätt när jag sa’ er, att Buck är så god som två djävlar?»

Det var François som utropade detta, då han följande morgon fann att Spitz var försvunnen och att Buck var full med sår. Han drog hunden fram till elden och visade på den ena blessyren efter den andra.

»Den Spitz har slagits som ett rent helvete», sade Perrault, då han betraktade alla gapande revor och sår.

»Och den Buck har slagits som två», ljöd François’ svar. »Men nu blir här säkert lugnare. Ingen Spitz mer, intet bråk mer. Alldeles säkert.»

Medan Perrault packade ihop bagaget och lastade släden, gick François för att sela på hundarna. Buck gick genast fram till den plats som Spitz förut hade haft. Men François tänkte icke på honom, utan ledde fram Sol-leks till anförareplatsen. Enligt hans tanke var Sol-leks den lämpligaste att ersätta Spitz som ledare. Men Buck rusade ursinnig på Sol-leks, drev honom tillbaka och intog platsen i hans ställe.

»Nej! Nej!» skrek François och klappade upprymd i händerna, »Titta bara på den Buck! Han har tagit livet av Spitz för att få hans plats. Undan med dig, Buck!» skrek han, men Buck hörde ej på det örat.

Nu tog François hunden i nackskinnet och drog honom åt sidan, oaktat hans hotfulla morrande, varefter Sol-leks åter placerades i spetsen. Men Sol-leks tyckte icke om det och visade tydligt att han var rädd för Buck. François var envis, men så snart han vände ryggen till körde Buck återigen undan Sol-leks, som alls icke var ovillig att gå sin väg.

Nu blev François ond. »Djävlar anamma skall jag inte lära dig!» skrek han och kom strax därefter tillbaka med en väldig påk i handen.

Buck kom mycket väl ihåg mannen med röda tröjan, och han drog sig långsamt tillbaka. Han gjorde icke heller försök att hindra François, då denne ännu en gång förde fram Sol-leks. Men han kretsade precis utom räckhåll för påken under ett ilsket och ursinnigt morrande, och under detta kretslopp höll han ögonen oavbrutet fästade på käppen för att kunna undgå den, ifall François skulle slänga den efter honom, ty Buck hade nu lärt sig att förstå sig på påkar.

François fortsatte med påselningen, och då han var färdig att installera Buck på dennes forna plats framför Dave, ropade han på honom. Men Buck tog två eller tre steg tillbaka. François följde efter och Buck vek undan på nytt. Då detta hade upprepats några gånger, kastade François påken ifrån sig i den tanken att Buck var rädd för att få stryk. Men Buck var inbegripen i en öppen revolt. Vad han ville var inte att undgå stryk, han ville gå i spetsen som ledare för de andra. Han ansåg att det var hans rättighet. Han hade kämpat sig till den, och han skulle icke nöja sig med mindre.

Perrault lade sig i saken. De jagade honom mellan sig i nära en timme. De kastade käppar efter honom. Han hoppade åt sidan. De svuro och förbannade honom och hans far och hans mor och alla hans förfäder och efterkommande ända in i yttersta led och vartenda hår på hans kropp och varenda blodsdroppe i hans ådror, och han svarade med ett ilsket morrande och höll sig utom räckhåll för dem. Han bjöd icke till att springa sin väg på allvar, men han drog sig tillbaka i allt vidare kretsar från lägret, varigenom han tydligt tillkännagav, att om hans önskan blev uppfylld, skulle han komma tillbaka och vara snäll.

François satte sig ned och rev sig bakom örat. Perrault såg på sitt ur och svor. Tiden gick, och de borde ha varit på väg för en timme sedan. François rev sig bakom örat på nytt. Sedan skakade han på huvudet och såg med ett fåraktigt grin på kuriren, som ryckte på axlarna till tecken att de voro besegrade. Så gick François fram till den plats, där Sol-leks stod, och kallade på Buck. Och Buck flinade på hundmanér, men han höll sig fortfarande på avstånd. Nu löste François seltyget från Sol-leks och förde denne tillbaka till hans forna plats. Hela spannet stod påselat i en oavbruten linje framför släden, färdigt till uppbrott. Det fanns ingen annan plats åt Buck än i spetsen för de övriga. François kallade på honom ännu en gång, men även nu flinade Buck och höll sig på avstånd.

»Kasta bort käppen!» kommenderade Perrault.

François lydde, och nu kom Buck travande med ett triumferande grin, svängde om och intog platsen i spetsen för de andra. Seltyget spändes till, släden sattes i gång, och nu gick det med fart framåt under det de bägge männen sprungo bredvid.

Hur högt François än hade uppskattat Buck med hans två djävlar inombords, fann han likväl, innan dagen hade skridit långt framåt, att han ej hade värderat honom tillräckligt. I en blink hade Buck satt sig in i de plikter, som medföljde hans nya ställning, och när det gällde att visa omdöme, att tänka fort och handla raskt, visade han sig till och med vara Spitz överlägsen. Och ändå hade François tyckt att han aldrig hade sett hans make förut.

Det var i synnerhet i fråga om att stifta lagar och se till att de efterlevdes som Buck visade sig äga härskaretalanger. Dave och Sol-leks frågade alls icke efter chefsombytet. Det angick dem icke. Deras plikt var att dra, att dra av alla krafter så snart de kommo i seltyget. Och så länge ingenting störde dem i deras arbete, frågade de icke efter vad som hände för övrigt. Den godlynte Billee följde efter vem som helst som bara höll god ordning. Men de övriga i spannet hade blivit en smula oregerliga under Spitz’ sista tid, och de blevo icke litet överraskade nu, när Buck höll dem strängt till marginalen.

Pike, som följde näst efter Buck och aldrig tog i mer än han var tvungen, blev snart upprepade gånger omristad för sin lättja, och innan dagen hade nått sitt slut drog Pike grundligare än han förut hade gjort under hela sitt liv. Och Joe — den surmulne — blev ordentligt tuktad samma kväll, någonting som aldrig hade lyckats för Spitz. Men Buck kuschade honom helt enkelt genom sin överlägsna storlek och tuktade sedan om honom, tills han upphörde att bitas och började gnälla för att bli skonad.

Den allmänna andan inom spannet undergick en plötslig förbättring. Hundarna återtogo sin förra solidaritet och travade som om arbetet hade utförts av en enda dragare. Vid Rink Rapids köptes två nya inhemska hundar, Teck och Koona, och det nit, som Buck utvecklade vid deras inlärande, kom François att nästan mista andan av förvåning.

»Har aldrig funnits en så’n hund som den Buck!» utbrast han. »Nej, aldrig i livet! Han är ta mig tusan värd tusen dollars! Eller vad? Håller ni inte med om det, Perrault?»

Och Perrault nickade. Han såg att han skulle kunna slå sitt rekord, det blev säkrare dag efter dag. Vägen var i förträffligt tillstånd, väl tilltrampad och hård, och det kom ingen ny snö som förorsakade besvärligheter. Och kölden var icke alltför svår. Termometern visade femtio grader under noll, och detta fortfor till resans slut. De bägge männen åkte och sprungo turvis, och hundarna höllos i jämnt trav med sällan förekommande raster.

»Trettio-mils-floden» hade fått jämförelsevis stark is, och de behövde nu en enda dag för att färdas tillbaka samma sträcka som hade tagit tio dagar på bortvägen. I ett sträck tillryggalades sextio mil — från nedre ändan av Lake Le Barge till White Horse Rapids. Över Marsh, Tagish och Bennett — sjuttio mil över sjöar — gick det så raskt, att den man, som var i tur att springa bakom släden, band sig fast vid den med ett rep och lät sig dragas. Och den sista kvällen av andra veckan nådde de höjden av White Pass, varefter det bar utför mot havsstranden, där ljusskenet från Skaguay och de i hamnen liggande fartygen mötte deras ögon.

De hade satt rekord med sin färd. I medeltal hade de under dessa fjorton dagar rest fyrtio mil om dagen. I tre hela dagar promenerade Perrault och François med näsan i vädret fram och tillbaka på den förnämsta gatan i Skaguay och överhopades med inbjudningar att »komma och dricka ett glas». Under tiden var det duktiga spannet ständigt omgivet av en beundrande hop dagdrivare och hundamatörer. Men så hade några skurkar från Västern försökt stjäla vad de kunde komma över i staden och blivit späckade med kulor för besväret, och då vände sig det allmänna intresset åt annat håll. Så kom en officiell order. François ropade Buck till sig, kastade sina armar om hans hals och grät över honom. Och detta var det sista Buck såg av François och Perrault. De försvunno ur hans liv som så många andra hade gjort förut.

En skotte av halvras tog nu hand om Buck och hans kamrater, och i sällskap med ett dussin andra hundspann bar det åter av den besvärliga vägen upp till Dawson. Nu var det icke fråga om att springa lätt och ledigt för att slå rekord i fråga om tid, utan nu blev det att släpa på tunga bördor hela tiden. Ty det var posten de förde, budskap utifrån världen till de män som sökte efter guld där uppe i polens närhet.

Buck var icke synnerligt belåten, men han skötte sitt arbete väl. Han satte sin stolthet i att göra det, liksom Dave och Sol-leks gjorde, och han såg också till att kamraterna skötte sitt, antingen äregirigheten drev dem därtill eller ej. Det var ett enformigt liv, som gick med maskinmässig regelbundenhet. Den ena dagen var lik den andra. Vid viss tid varje morgon kommo kockarna ut, gjorde upp eld, lagade mat och det åts frukost. Sedan revo somliga upp lägret, medan andra selade på hundarna, och de hade väl varit på väg ungefär en timme innan det började dagas. När det blev kväll, slogs åter läger. Somliga slogo ned tältpinnarna, andra skaffade ved till elden och granris till bäddarna, buro vatten eller is åt kockarna. Så kom hundarnas utfodring. Det var för dem den bästa stunden på dagen, fastän det också hade sitt behag att efter maten ströva omkring en timme eller så med de andra hundarna. Där fanns mer än hundra och bland dem många ilskna slagskämpar, men sedan Buck hade utkämpat tre strider med de värsta, hade han också därvidlag gjort sig erkänd som herre och mästare. Så snart han reste ragg och visade tänderna gingo de ur vägen för honom.

Mest av allt tyckte han kanske om att ligga i närheten av elden med bakbenen hopdragna under sig och frambenen rakt utsträckta, huvudet upplyftat och de blinkande ögonen drömmande stirrande rakt in i lågorna. Ibland tänkte han på domaren Millers stora hus i den soliga dalen Sankta Clara, på den cementerade badcisternen och på den mexikanska Ysabel och den japanska Toots. Men ännu oftare kom han ihåg mannen i röda tröjan, Curlys död, den stora striden med Spitz och de goda saker han hade ätit och skulle vilja äta. Han var icke hemsjuk. Den soliga södern var endast en dimmig och avlägsen hågkomst, och sådana minnen hade ingen makt över honom. Mycket mäktigare voro då de nedärvda minnena, som gjorde att ting som han aldrig förr hade sett föreföllo honom välbekanta; dessa instinkter (vilka egentligen ej voro något annat än hans förfäders minnen, som så småningom hade övergått till vanor) — vilka levat kvar till nu och ännu längre fram i tiden levde upp på nytt hos honom.

Ibland, då han låg där hopkrupen och blickade drömmande in i elden, föreföll det honom som om lågorna tillhörde en annan eld, och att han, då han låg hopkrupen vid den elden, hade sett en annan man bredvid sig, helt olik den här kocken. Ty den mannen hade haft kortare ben och längre armar med muskler som voro seniga och knöliga, snarare än runda och svällande. Mannens hår hade varit långt och hoptovat och pannan bakåtlutande. Han uppgav besynnerliga ljud och tycktes vara mycket rädd för mörkret, mot vilket han oavbrutet stirrade. I handen, som räckte halvvägs mellan knäet och foten, höll han en påk med en stor sten fastgjord i ena änden. Han var så godt som naken, hade endast en raggig och hoptovad djurhud hängande nedåt ryggen, men på hans kropp fanns mycket hår. På somliga ställen — över bröstet och skuldrorna och på utsidan av armarna och låren — var det nästan så tjockt som en päls. Mannen stod icke upprätt, utan höll kroppen framåtlutad från höfterna och knäna böjda. Men hos denne man fanns en egendomlig smidighet, en nästan kattlik språngfärdighet och dessutom den snabba uppfattning och den vaksamhet, vilken är naturlig för den som lever i en ständig fruktan för både sedda och osedda ting.

Andra gånger kunde han se den hårige mannen sitta nedhukad och sova framför elden med huvudet nedsänkt mellan sina knän. Han höll då armbågarna stödda mot knäna och händerna sammanknäppta över huvudet, som om han ville skydda sig mot regn med sina håriga armar. Och på andra sidan om elden, långt borta i mörkret, kunde Buck se en massa eldkol lysa, två och två, alltid två och två — och han visste, att det var rovdjursögon. Och han kunde höra prasslet i busksnåren, då vilddjuren trängde sig igenom dem, och det minsta buller de gjorde i mörkret. Och där låg han nu vid Yukons strand och drömde om detta; medan han med sömniga ögon blinkade mot elden, kunde dessa bilder och ljud från en annan värld komma håret att resa sig på hans rygg, hans bogar och hals, och han gnällde lågt och dämpat eller morrade sakta, och då ropade kocken till honom: »Hej, Buck, min gosse — vakna!» Och då försvann hela den drömda världen och den verkliga stod i stället för hans ögon, och han reste sig och gäspade och sträckte sig som om han hade sovit.

Det var en strävsam färd att släpa på posten, och det hårda arbetet tog på de dragandes krafter. De voro utmagrade och i dålig kondition, då de ankommo till Dawson, och de borde minst ha haft åtta eller tio dagars vila. Men redan inom två dagar voro de på återtåg nedåt Yukon från Barrackerna, släpande på hela packor av brev som skulle ut i världen. Hundarna voro uttröttade, pådrivarna grälade, och till råga på eländet snöade det varje dag. Det betydde att vägen blev mjukare, medarna gingo trögare och det blev tyngre att dra. Men pådrivarna voro rättsinnade och gjorde vad de kunde för sina dragare.

Då man stannade för natten, gick hundarnas skötsel framför allt annat. De fingo sin mat innan pådrivarno åto, och ingen av männen gick till sin sovplats, innan han hade sett om sina hundars fötter. Men ändå voro djurens krafter i ständigt avtagande. Sedan vinterns början hade de gått adertonhundra mil, hela tiden släpande på lastade slädar — och vandringar på adertonhundra mil sätta nog sitt märke på den segaste och härdigaste. Buck stod emellertid ut med det. Han höll fortfarande sina kamrater till ordentligt arbete och disciplin, ehuru även han var mycket trött. Billee gnällde och jämrade sig i sömnen varenda natt. Joe var surare än någonsin och Sol-leks tålde ej att man nalkades honom, varken på blindsidan eller den andra.

Men Dave led ändå mest av alla. Det var någonting galet med honom. Han blev tjurig och retlig, och så snart det slogs läger grävde han genast sitt näste och kröp ned däri. Pådrivaren måste bära dit hans föda. Då han väl hade kommit ur selen och lagt sig, kunde ingen få honom på fötter igen förrän påselningen skulle ske på morgonen. Ibland under vägen, då släden stannade med en plötslig knyck, eller vid ansträngningen att åter få den i gång, kunde Dave skrika högt av smärta. Pådrivaren undersökte honom noga, men han kunde icke upptäcka något fel. Alla pådrivarna intresserade sig för Daves tillstånd. De talade om det under måltiderna och medan de rökte sina sista pipor före sovdags, och en dag höllo de en ordentlig konsultation. Dave hämtades från sitt näste fram till elden, och de tryckte på honom och kramade honom tills han skrek många gånger om. Det var någonting galet med honom invärtes, men de kunde icke finna att något ben var brutet. Omöjligt att komma underfund med vad det var som fattades honom.

När tåget kom till Cassiar Bar, var Dave så svag, att han oupphörligt stapplade och föll. Föraren gjorde halt och tog honom ur spannet, varefter han spände den närmaste hunden — Sol-leks — för släden, i avsikt att låta Dave få vila genom att springa i frihet bakom släden. Men sjuk som han var, blev Dave endast förargad över att han försattes ur tjänstgöring, han morrade och glävste, medan remmarna spändes upp, och gnällde alldeles förtvivlat, när han såg Sol-leks intaga den plats som han själv så länge hade innehaft. Ty han hade en ivrig arbetares hela äregirighet, och ehuru han själv var dödssjuk, kunde han icke uthärda att någon annan skulle sköta hans plats.

Då tåget åter sattes i gång, plumsade Dave bredvid i den mjuka snön på sidan om den tilltrampade vägen och anföll oupphörligt Sol-leks med sina skarpa tänder. Han rusade på honom och försökte kasta omkull honom åt andra sidan i snön, på samma gång som han strävade att komma innanför draglinorna mellan honom och släden. Och hela tiden gnällde och gnisslade och skrek han av sorg och smärta. Skotten försökte driva bort honom med piskan, men Dave frågade ej det minsta efter slagen, och föraren hade ej hjärta att slå hårdare. Dave satte sig alldeles bestämt emot att springa lugnt bakom släden, där det var lätt att gå, och han fortfor att plumsa bredvid i den djupa snön, där varje hopp var besvärligt. Slutligen blev han alldeles förbi, föll och låg stilla där han fallit, ömkligt tjutande under det att den långa raden av slädar knogade vägen framåt.

Med sista återstoden av sina krafter lyckades han emellertid komma upp igen och följa efter tills tåget gjorde halt ännu en gång. Då plumsade han förbi de andra slädarna och fram till sin egen, där han ställde sig bredvid Sol-leks. Pådrivaren hade gått därifrån på en stund för att få sin pipa tänd hos en kamrat. Men så kom han tillbaka och drev på sina hundar. De svängde av utåt vägen tydligen utan någon iver, vände misslynta på huvudet och stannade förvånade. Även pådrivaren var förvånad, ty släden hade ej rört sig ur fläcken. Han ropade på sina kamrater för att de skulle få se vad som händt. Dave hade bitit av Sol-leks bägge draglinor och stod nu framför släden på sin vanliga plats.

Hans ögon tiggde och bådo att han skulle få stanna där han var. Föraren var villrådig. Hans kamrater talade om, att de flera gånger hade hört talas om hundar som dött av sorg för att man tagit dem från deras arbete, ehuru det just var detta arbete som gjort dem dödssjuka. Och de drogo fram exempel på hundar som de själva hade känt till — för gamla eller ofärdiga stackare — som hade dött av bedrövelse, då man tog dem ur selen. De ansågo därför att det vore en ren barmhärtighet att låta Dave dö förnöjd och glad på sin post, då han ju i alla fall skulle dö. Och så spändes han åter för släden och högg i och drog som förut, ehuru han mer än en gång uppgav ofrivilliga skrik, när den invärtes skadan vållade honom plågor. Flera gånger föll han och släpade med i sina linor, och en gång körde släden på honom, så att hans ena bakben blev skadat och han sedan endast kunde linka framåt.

Men han höll i alla fall ut ända till nästa lägerplats, där hans förare lät honom lägga sig framför elden. På morgonen var han för sjuk att kunna gå vidare. Då hundarna skulle selas på, försökte Dave kravla sig fram till sin förare. Med konvulsiviska ansträngningar reste han sig upp, men stapplade och föll. Då kröp han långsamt fram till den plats, där seltygen spändes på hans kamrater. Han förde frambenen framåt och drog sedan kroppen efter med ett slags skuttande rörelser, varefter han åter flyttade sina framben några tum framåt. Men hans krafter sveko till slut, och det sista hans kamrater sågo av honom var att han låg flämtande i snön och blickade längtande efter dem. De hörde hans sorgsna tjut ända tills de försvunno ur sikte bakom en rad av furor.

Där gjordes halt. Det skottska halvblodet gick långsamt tillbaka till lägerplatsen, som de nyss hade lämnat. De kvarvarande förarna upphörde med sitt prat. Så ljöd ett revolverskott. Föraren kom skyndsamt tillbaka. Piskorna smällde, klockorna klingade muntert, slädarna satte sig i skakande rörelse. Men Buck visste — och det visste för övrigt alla hundarna — vad som nyss hade skett bakom raden av furor.