Thora/3-3

←  II.

Thora av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) III.

IV.  →

III.

En månad senare svepte blåsten kall öfver Akerups gård med de öppna fälten nedanför backen och skogsåsen, hvilken mörk och tät reste sig öfver dalens skymning. Det var en afton i oktober. Luckorna voro redan stängda, och från de halfmånformiga lufthålen föll skenet från ljus och lampor i darrande fläckar ut öfver gårdens mörker.

Thora gick tyst och ensam genom rummen. Inne i barnkammaren sofvo nu två, Hans, som redan var fyra år gammal, samt i vaggan en liten bräcklig och mager gosse med stora ögon och sjukligt hvit hy, buren i sorg och född i vånda. Det låg ett drag af likgiltighet och trötthet öfver hela Thoras ansikte, något outsägligt pinadt och jagadt. Hon gick snabbt, som hade hon behöft brådska.

Af vana såg hon efter, om allt var i ordning där hon gick fram. Utkommen i köket, frågade hon sig för om kvällsvarden. Disponenten väntades hvar minut, sade hon. Från köket gick hon ut i barnkammaren och satte sig vid den lille nyföddes bädd. Därinne tillbringade nu Thora största delen af sin tid. Hon hann liksom icke annat. Mor hade hon blifvit framför allt, och moderskapet hade uppslukat hela hennes människa, tagit henne i sitt våld, förvandlat henne till trälinna under sin allmakts välde.

I timtal kunde hon sitta vid den nyföddes bädd. Döpt var han redan. Dopet hade företagits strax efter födelsen i närvaro af två af de närmaste grannarna, på måfå tillkallade som vittnen. Lars Evald hade barnet blifvit döpt till, och Lars skulle han kallas. För Thora hade han intet namn, var ingenting annat än den lille nyfödde, som bedragit hennes hopp, därför att han var så sjuk och så svag, och som hon just därför aldrig kunde lämna.

Tystare än någonsin hade det blifvit omkring Thora. Mindre och mindre förstod hon af det lif, som omgaf henne. Det var henne, som gick hon själf fram i något overkligt, hvari hennes jag försvann mer och mer. Medan hon satt vid barnets bädd, läste hon ofta i bibeln. Så länge hon läste däri, glömde hon sina egna tankar, och det blef ro inom henne. När hon lagt bort bibeln, sade hon sig själf: »Det måste väl vara så. Det är Guds vilja.» Men snart kom oron tillbaka och tvang henne fly till den gamla boken på nytt. Ständigt kom frågan åter: »Hvarför fick han ej komma med glädje och tröst?»

Thora hade behöft det nu. I stället fick hon ännu en sorg att bära. Bruce hade nu på allvar vändt sitt hjärta ifrån henne. Dag för dag såg hon det tydligare. Öfver orsaken härtill hade hon slutat att grubbla. Hon kände sig blott allt mera ringa och liten inför hans köld. Aldrig kunde hon göra honom till lags, aldrig sade han henne ett vänligt ord. »När barnet kommer,» hade Thora tänkt, »skall det blidka honom, och han skall icke se så hårdt på mig som nu.» Så kom barnet. Det var svagt och sjukt. Nu var det barnet, som blef olyckan, gjorde klyftan mellan makarna allt djupare. Thora trodde att mannen bar agg till henne, därför att hon födt honom ett dåligt barn. Själf såg Bruce sällan barnet, och Thora kunde se, hur han pinades, när det lilla bleka ansiktet mötte hans blick.

Hon satt kvar inne i barnkammaren, utan att märka, hur tiden gick. Malin kom in och frågade om det var värdt att vänta längre med kvällsvarden.

»Vi väntar litet till,» svarade Thora.

Själf hade hon glömt, hur sent det var. Ännu en gång kom Malin tillbaka och upprepade samma fråga.

»Hvad är klockan?» sade Thora.

»Hon är öfver elfva,» svarade flickan.

»Är det så sent?»

Thora blef plötsligt helt vaken. Bruce hade sagt, att han skulle komma klockan åtta. Punktlig som han var, plägade han städse hålla ord.

»Det är bäst att duka af,» svarade Thora.

När flickan gått, kom oron öfver Thora, och hon gick hastigt ut i den låga vestibulen, där taklyktan brann. Där stannade hon och lyssnade, som trodde hon sig kunna lättare höra vagnsbullret där än inne i barnkammaren. Tystnaden gjorde henne emellertid ännu oroligare, och i det hon slängde en schal öfver skuldrorna, öppnade hon dörren och gick ut på gården. Där stod hon i mörkret och lyssnade medan blåsten svepte kring hennes dräkt. Hon hade kommit i sådan spänning, att hon glömde sin mörkrädsla. Utan att egentligen veta hvarför, började hon långsamt gå omkring den stora, låga byggningen. Glimtarna från luckornas halfmånar lyste henne, och hack i häl följde henne den stora danska gårdvaren, som blifvit lössläppt för natten. Utanför verandan stannade hon och lyddes till rasslet af vildvinet, som slog mot spjälverket. Ofver henne suckade de stora lindarnas bara grenar. Thora såg ut öfver liden. Mörk, tät och hög reste den sig mot hvita moln, hvilka blåsten dref fram. Djupt under dess kompakta mörker glimmade ljusen från en ensam byggnad.

Tanklös stod Thora och stirrade mot denna mörka ås, bakom hvilken hon tyckte, att världen låg, världen, dit hon aldrig mer skulle vända tillbaka. Hon frös, och fortsättande samma väg, hon börjat, gled hon vidare den stora, låga byggnaden rundt och kom åter fram på gården. Från landsvägen hördes en röst, som sjöng, hästar som sprungo, åkdon som rasslade. Ljuden försvunno bakom närmaste björkbacke, och Thora gled åter in genom den tunga förstugudörren, som föll igen efter henne.

Hennes oro var icke borta, men emedan det var sent, gick hon dock in till sig för att gå till hvila. I samma ögonblick nästan kom Malin, smygande på strumpfötterna in i sängkammaren och ropade med halfhög röst att någon ville tala vid frun. Thora vände om ut i salongen och fann där före sig en man, hvilken hon väl kände. Det var skolläraren i socknen, en gammal, löjlig man med öfverdrifvet artiga åtbörder och ett försök till elegans i klädseln, som kom honom att se ännu fattigare ut. Mannen stod där bugande och fick icke fram ett ord. Upprepade gånger måste Thora uppmana honom att säga, hvad han hade på hjärtat. Stammande och på krokvägar fick skolläraren till sist fram, att det hade skett en olycka, och att det rörde disponenten. Men han var i den grad upprörd, att han oupphörligt motsade sig själf. Thora lät honom tala och stod själf lugn och orörlig, som om underrättelsen icke angått henne. Skolläraren tystnade till sist och torkade pannan, som var våt af svett. Rådvill såg han sig om bland kvinnorna, som kommit in från köket.

»Är min man död?» frågade Thora slutligen.

Hennes stämma ljöd så allvarlig och lugn, att den just därigenom spred skräck omkring sig ännu mera.

Nej, död var han icke. Men han var sjuk, han måste föras långsamt. Skolläraren hade blifvit sänd i förväg att underrätta. Men han hade uträttat sitt uppdrag illa. Innan han ännu lyckats behärska sig tillräckligt för att få sagdt, hvad han ville, gaf gårdvarden skall, vagnshjul bullrade på sandplanen utanför trappan, och dämpade röster hördes utifrån gården.

Alla störtade ut genom vestibulen. Blott den förskrämde skolläraren smög sig ensam ut köksvägen och försvann. Sist af alla kom Thora ut på gården. Med vidöppna ögon stod hon och stirrade på den öppna flakvagnen, på hvilkens botten en mänsklig gestalt låg bäddad, och vågade sig icke fram. Hon såg männen lyfta upp gestalten, som låg där, och bära honom in, såg en tung, slapp hand hänga ner, ett blekt ansikte med slutna ögon skymta förbi under vestibulens taklykta. I ett nu var synen försvunnen. Som om hon drömt stod Thora där. Hon kom till medvetande, först när hon hörde röster, som ropade henne.

Inne i sängkammaren låg Bruce. Han andades knappast hörbart, läpparna voro hårdt slutna, och håret, som fallit fram i pannan, var vått. En hviskande röst berättade för Thora, att han fallit någonstans och legat som död, blifvit upp lyft och lagd i sin vagn. Det hade dröjt länge, därför att kusken var ensam med honom, när han föll, och hvarken kunde lämna honom allena eller ensam lyfta honom upp. I detta ögonblick åkte kusken i karriär efter doktorn. »Jaja,» hviskade Thora till svar. »Jaja, jag förstår.»

Men i själfva verket förstod hon ingenting. Först när de, som burit honom, sakta smögo sig ut, vågade hon sig fram till mannen.

Nattens timmar släpade sig fram. Ännu när doktorn kom, låg Bruce med slutna ögon. Andedragen hade blifvit tyngre och hesare, ögonlocken lågo igen som förut. Doktorn kom och kunde ingenting göra, talade om något gammalt hjärtfel och hjärtslag, stannade ett par timmar vid dödsbädden och for sedan hem, då han ingenting kunde uträtta. Thora hörde hans ord och förvånade sig icke en gång öfver, att hon ingenting vetat. »Hjärtfel,» tänkte hon. »Hjärtfel är sådant, hvaraf man måste dö.» Till doktorn sade hon något om, att hon vetat det länge. Inför honom tyckte hon sig ej kunna vidgå, att hon, som var Bruces hustru, ingenting vetat härom. Så for doktorn, och när han rest, härskade döden enväldigt på Akerups gård. Väntande hans ankomst, satt Thora ensam vid sin makes bädd.

Flera timmar fick hon vänta, innan Bruce slog upp ögonen. När det skedde, stannade den tunga andhämtningen af, och Thora, som aldrig förr sett någon dö, trodde, att det var slutet, som kom. När hon i stället mötte mannens blick, som sökte hennes, spratt hon upp och närmade sig bädden. Varmt och mildt, som han icke betraktat hustrun på länge, såg Bruce på henne nu. »Hvarför ha vi två icke kunnat få det bättre med hvarandra?» måste Thora tänka.

»Sätt dig här,» sade Bruce och visade på bädden.

Obeskrifligt lågmäld var hans röst. Thora kunde icke känna igen den. Hon lydde honom tigande, och inom henne kämpade gråten. Öfver Bruces ansikte låg det uttryck, som berättar att döden är nära, äfven för den, hvilken icke vet, hur en människa dör. Thora såg också, att Bruce visste det själf, och när han famlade efter hennes hand, grep Thora efter hans och höll den sedan fast.

»Du var för ung för mig,» sade Bruce. »Du har inte haft det godt.»

Thora skakade endast på hufvudet, men fann inga ord .

»Jag vet det,» fortfor den döende. »Jag har sett, hur svårt du haft det. Men jag har ingenting kunnat göra. Jag passade icke för dig.»

Thora förstod, att hvart ord, mannen nu sade henne, var sanning, och om han kunnat säga dem förr, kunde allt dem emellan varit lättare att bära. Motsäga honom föll henne icke in. Större och varmare var henne sanningen. När orden kommo, kände Thora det, som löste sig något inom hennes själ och blef fritt.

»Du har nog också haft det svårt med mig,» var det enda, hon kunde framstamma.

Bruce slöt ögonen igen och låg länge tyst. På hans ansikte kunde Thora se, att han arbetade med något, som han icke fick sagdt. Till sist såg han upp ånyo och sade med låg röst, men så att hvarje ord ljöd tydligt och klart:

»Du skall tro mig nu, när jag säger, att jag menade väl med dig, när jag gjorde dig till min hustru.»

Mera sade ingen af dem, och ett par timmar senare var Johan Bruce död. Thora gick ut för att få gråta i ro. Tyst kommo hennes tårar, bittert och länge grät hon. Hvad hon kände kunde hon icke reda inför sig själf.

Dagen därpå kom gamla fru Bruce körande. Hennes ansikte såg stelt ut och liksom dödt. När hon mötte Thora, omfamnade hon henne och grät. Vänlig som då hade Thora aldrig sett henne. Den gamla frun gick ensam in till sonens dödsläger. Han var redan svept och gardinerna i rummet, där han blifvit lagd, voro nedrullade, så att djup skymning rådde. Fru Bruce dröjde länge därinne, och när hon kom ut, gick hon myndig och rak genom rummen. Hennes ansikte hade återfått något af sin vanliga skärpa, blott åtbörderna voro präglade af en ro, som kunde hon aldrig glömma, att hon var en mor, hvilken sörjde sin son.

Allt sedan svärmodern denna gång återkommit, kände Thora det som om hon icke längre varit härskarinna i sitt eget hus. Svärmodern kallade henne »lilla barn» och uppmanade henne att söka hvila. Svärmodern gaf befallningar i köket och ordnade om begrafningen. Outtröttlig och vaksam, var hon i rörelse från morgon till kväll. Instinktlikt vände sig tjänarna till henne, när de behöfde besked. Det var som ville hon söka glömma själf, att hon en gång lämnat sonens hus i främmande händer. Thora var också nöjd, att så var. Ty hela dagarna frös hon som i feber. Det som skett så hårdt och så oväntadt hade slagit henne lam. Nu fick allt omkring henne gå sin gång, som det ville. Inne hos barnen satt hon dagarna i ända, och när de sofvo, somnade äfven hon och sof som efter en lång sjukdom.

Ute i våningen gick gamla fru Bruce ensam och ställde med begrafningen. Allt som skulle göras, styrde hon om, intet blef glömdt. Aktsam och tyst skred hon fram genom rummen, hvilka hon kände så väl, och snabbt gick arbetet under hennes vaksamma ögon. Hvad hon tänkte, visste ingen. Men hvarje dag satt hon en stund vid sonens dödsläger. Det var den enda hvila, hon tog. En gång frågade hon tjänarna, om fru Thora varit därinne. Ingen kunde säga bestämdt besked, dock trodde man, att så ej var fallet. »Det är bra,» svarade den gamla frun lugnt. Men den glimt som kom i hennes ögon, var ej af det goda.

Så hade gamla fru Bruce kommit tillbaka till Akerup, och medan hon gick där, gjorde sig inom henne den tanken allt mera gällande, att hade hon stannat, och detta giftermål, hvilket hon dock en gång så starkt önskat, icke blifvit af, skulle allt ha varit bättre. Hennes ögon föllo på Thora, som oföretagsam och förkrossad gick omkring, som vore all vilja inom henne utsläckt, och den gamla frun gaf henne i sitt sinne skulden för mycket. Så tvär och inbunden, som sonen blifvit under de sista åren af sitt äktenskap, hade modern aldrig sett honom. Bitterheten steg inom henne, ju mera hon tänkte på denna unga kvinna, hvilken dårat hennes son och förbittrat hans lif. Den gamla fruns ovilja mot svärdottern växte under dessa dagar till en sådan höjd, att hon mot all rim och reson i sitt hjärta gaf henne skulden, för att sonens hjärtlidande så hastigt brutit hans starka natur. En annan hustru, tänkte fru Bruce, skulle längre ha bundit honom vid lifvet. Hennes sätt mot Thora blef härigenom förändradt, och till sist var det endast med motvilja, hon kunde förmå sig att tala henne till.

Dagen före begrafningen måste hon dock göra det. En angelägenhet af vikt tvingade henne därtill.

»När komma dina föräldrar?» sade hon.

Thora såg sig villrådig omkring. Hon förstod, att den stränga frun nu skulle bli mycket ond, och att hon handlat illa. Själf fattade hon icke, hur hon kunnat göra så.

»Far och mor vet ingenting än,» sade hon darrande.

Gråten kämpade i hennes stämma, och hon såg rädd ut som ett barn, hvilket glömt något, som de stora fordra och kalla för plikt. Två skarpa, röda fläckar stego upp på den gamla fruns kinder. Något sådant hade hon aldrig kunnat tänka sig. Sådant var mot allt skick och bruk och kunde gifva anledning till ondt tal om sonens äktenskap bland grannarna och ute i bygden.

»En dotter som känner sin plikt kan ej handla så mot sina föräldrar,» sade hon sträft. »Skrif då åtminstone i dag, så att ej nyheten kommer från andra.»

Thora ämnade göra detta. Hon visste att det hon gjort mot föräldrarna, var illa, och det sved i henne, när hon tänkte på, hur illa hon fyllt sina plikter, äfven emot dem. Men Thora kunde icke skrifva. När hon försökte, kommo tårarna, som skymde hennes ögon, och fläckade papperet. Hvad hon ville säga, visste hon dock, att hon aldrig kunde säga i ett bref. I stället reste hon sig upp från skrifbordet och gick in i dödsrummet, som hon icke besökt, sedan svärmodern kom. Det var, som ville hon bedja den döde om förlåtelse, för att hon var, den hon var, och icke kunde blifva bättre. Den gamla frun såg Thora, när hon förgråten kom ut därifrån. Mot hennes vilja stämde detta den gamla mildare mot sonhustrun. Hon skakade på hufvudet och tänkte för sig själf, att Thora var ett svagt barn, på hvilket ingen kunde bli klok.

Thora kom in bland de många gästerna i sin svarta dräkt med det breda, hvita sorgkråset öfver bröstet och hvita ärmuppslag på den svarta klänningen. Hvitare än någonsin blef hennes anlete i denna dräkt. Som en sömngångerska gick hon omkring bland de många främmande människorna, som talade sakta i hennes närhet och bytte menande blickar, då hon gått förbi. Kistan blef buren ut, och själf satt hon bredvid prästen i den främsta vagnen. Lång blef henne färden till kyrkan, längre än dock prästens högtidliga tal vid grafven. Vid svärmodern sida stod hon och mottog trösteorden till de närmaste anhöriga. Icke en min ändrades i det fina, bleka ansiktet. Blott en enda gång undslapp henne ett ljud som en sakta kvidan.

Vid svärmoderns sida åkte Thora tillbaka. Full af folk var kyrkogården. Alla hufvuden blottades, när disponentens vagn åkte förbi. I en särskild grupp för sig stodo den dödes underhafvande. Flera af männen hade tårar i ögonen och kvinnorna snyftade högt. Hemåt gick det. I skarpt traf sprungo de välskötta, svarta vagnshästarna. Lång var raden af vagnar. Länge varade middagen, först sent skildes gästerna åt. En storkarl i bygden var det som dött. Och en sådan mans minne bör hedras.

Följande dag, som var en måndag, skulle svärmodern fara hem till sitt. Men innan hon for, kallade hon svärdottern till samtal . De sutto i salongen, där skymning rådde midt på dagen. Mulen var oktoberluften ute och skumma fönstren.

»Jag far hem i dag,» sade den gamla. »Om en vecka kommer jag åter och ser till, hur du har det. Du behöfver tid på dig för att bli herre öfver dig själf. Det måste vi alla. Att du sörjer, det ser jag, och det är rätt. Ty en man, sådan du förlorat, kan icke glömmas lätt. Men allt det, som skall göras i lifvet, måste göras ändå. Förstår du mig?»

Thora nickade.

»Jag tror det,» sade hon.

»Godt,» fortfor den gamla frun. »Gå bara inte upp i dig själf för mycket. Och glöm inte arbetet. Arbetet är vår bästa vän. Det helar alla sår. Kom ihåg, att jag sade alla. Jag vet det, därför att en gång satt jag här ensam som du. Då lärde jag mig, att hvad man riktigt vill, det kan man. Och nu frågar jag dig: vill du försöka att vara en mor för dina barn och husbonde på Brucarnas gamla gård?»

»Jag tror det;» upprepade Thora.

Den gamla frun var icke nöjd med detta svar. Hennes ansiktsuttryck blef hårdt, och när hon en stund tigande betraktat sonhustrun, var likheten mellan henne och sonen så slående, att Thora måste slå ned sina ögon. Fru Bruce märkte detta och trodde, att Thora blygdes öfver sin egen brist på vilja och kraft.

»Vi få se tiden an,» sade hon därför långsamt. »Kan du icke utföra det värf, som Gud lagt på dina skuldror, får jag flytta tillbaka igen och hjälpa till. Hvad jag kunde förr, kan jag nog ännu en gång, om det behöfs. Johans son skall aldrig behöfva tillträda en gård, som fallit i vanskötsel, så länge jag kan hindra det.»

Därmed reste hon sig upp, kysste svärdottern på pannan och sade till afsked:

»Vill du försöka hjälpa mig med detta?»

På denna fråga svarade Thora ändtligen ja. Men det låg icke den tillitsfulla styrka i hennes röst, som den gamla frun hade önskat. När hon satte sig i vagnen och körde bort ifrån gården, tänkte hon på, hur föga hon förstod sonhustrun, och hur föga välde denna unga kvinna syntes henne äga såväl öfver sig själf som öfver andra. När vagnen svängde ut på landsvägen, omfattade den gamla frun gården och allt, hvad däromkring var, med en enda lång blick, och för sig själf tänkte hon: »Länge dröjer det ej, innan jag får vända tillbaka.»

Dagen efter sedan den gamla frun rest, lät Thora taga ned den stora reskofferten och började packa. Som i en dröm hade hon gått, allt sedan det ögonblick då hennes man bars döende in i hemmet. Som i en dröm gick hon ännu. Hvarför hon handlade så, som hon nu gjorde, visste hon icke klart. Blott ett visste hon, att hvad andra nu fordrade af henne, det förmådde hon ej. Hon liknade en af dessa ömtåliga, spensligt byggda fullblodshästar, om hvilka det berättas, att när de sättas till för tungt eller pinande arbete, händer det, att de till sist slita sig och galoppera bort i vildmarken, där de hellre dö än låta fånga sig ånyo. Thora gick framför den öppna kofferten och packade som till en lång resa. Plagg efter plagg lade hon ned. Snabbt och säkert arbetade hennes händer. Ingen tillät hon hjälpa sig. Inga förklaringar om sin afsikt afgaf hon heller. När hon packat in sina egna tillhörigheter öfvergick hon till barnens. Ofvanpå det, hvilket hörde henne själf till, lade hon hvad deras var, de leksaker hvilka Hans värderade högst, allra öfverst. När kofferten var färdigpackad, låste hon den noga och gick sedan ut i köket. Där berättade hon, att hon skulle göra en resa, och att barnen skulle följa henne. Hvart hon ämnade fara, sade hon åt ingen. När hushållerskan frågade därom, genmälde hon blott, att hon icke ämnade vara borta länge.

Följande morgon stod den gamla täckvagnen för dörren. Thora hade icke sofvit mycket denna natt. Malin, som vaknat och hört ljud, hade midt i natten smugit sig ut för att se till, om något var på färde. Då hade hon sett fru Thora stå i salongsfönstret och blicka ut mot den mörka liden, öfver hvilken stjärnhimmeln hvälfde sig klar med Karlavagnen lysande i norr. Malin hade smugit sig så nära, att hon kunnat se stjärntecknen, och hon trodde att det var på dem Thora såg. Men unga frun hade ingenting hört och icke heller rört sig ur stället. Säkert var det därför hon såg så utvakad ut, när hon steg in i vagnen. Ifrig att komma bort var hon också, så ifrig att hon påskyndade tjänarna, när kofferten skulle bindas fast bakpå vagnen. Därpå steg hon själf in och lät barnen lyftas in bredvid sig. Hans sattes bredvid henne, och den lille nyfödde, som var så blek och späd, lade hon öfver sina knän. Ingen hade hon tillåtit följa sig, och när vagnen körde bort, lade alla tjänstflickorna, som kommit ut på trappan, och nigande stodo kring vagnen, märke till att unga frun icke såg sig tillbaka.

Därför sade också hushållerskan, när hon vände åter in i det tomma huset:

»Pass på, hvad jag säger nu! Frun kommer aldrig igen.»

Och hon uttalade då, hvad alla genast hade tänkt, men ingen af dem förut vågat säga. Ty detta var dock något, som aldrig brukade hända, och som kanske heller aldrig händt. Dagarna efter mannens begrafning flyr änkan med sina två barn ur sorgehuset, lämnande gård och gods åt främmande och utan att ordna om något. En ohygglig handling tycktes dem alla detta vara, och som en skam blef det för huset, därför att hela bygden måste komma att tala illa därom. Det var som om den rika, välinredda byggningen blifvit tillbommad och stängd och luckorna tillskrufvade midt på ljusa dagen för att aldrig öppnas ånyo, som kring något hemligt brott.

Men Thora åker vidare och vidare bort genom björkhagarna med de låga enarna under, bort genom bokskogen, där de bruna bladen ännu hänga kvar. På andra dagen åker hon in i den första granskogen. Då blir det tyst inom henne, och hon släpper ned fönstret för att få njuta af doften. På hennes sköte sofver det lilla sjuka barnet, som vållat henne sådan sorg. Bredvid henne stirrar Hans med oförstående häpnad på skogen, som han aldrig sett förr. Närmare och närmare kommer Thora hemmet. Ty till hemmet är det hon far. Trött är hon ofta. Den lille är tung att hålla, så späd han än är. Dag efter dag håller hon dock ut. När Lars somnar, falla äfven Thoras ögon ihop. Mer än en gång har hon vaknat af skräck att tappa barnet. »Hvart ska vi fara, mor?» frågar Hans. Och Thora svarar: »Till morfar och mormor.» Gossen frågar vidare: »Är det mycket långt dit?» Han är trött på att sitta stilla, och dagarna blifva honom långa. Men han försöker vara tålig, därför att mamma är trött och måste tänka på lille bror. »I morgon äro vi framme,» svarar Thora. Hon ler i detsamma, ty skogen öppnar sig kring en sjö, som lyser fram med vassklädda stränder.

Långsamt går färden. Ofta måste de hvila för att ömsa kläder på den lille och ge barnen mat. Men Thora är ifrig. Hon är otåligare än Hans, fastän han är ett barn. En lycka är, att Lars sofver det mesta af tiden.

På femte dagen reser sig Thora upp och ser spändt framför sig. Vagnsfönstret låter hon gå ner. Hästarna sträfva långsamt uppför en brant backe. När de kommit uppför den backen, vet Thora att de kunna se sjön, hennes sjö, Vättern. Som en glänsande strimma skönjes den långt bort mellan tallarna och björkskogen, hvilken står bladfri och ren. Fram mot den vida vattenytan går färden, hästarna springa fortare. De få mil, som äro kvar, skall sjöns vida yta oupphörligt skymta fram, så ofta vägens bukter föra vagnen tillräckligt nära intill strandbrädden. Det är höst nu, bladen ha längesedan fallit af, gräset är visset och tufvorna tomma på blommor. Men Vätterns yta ligger blank med vågor, som glittra, solen skiner, blått lyser det från sjön som från himlen. Thora pekar ifrigt, och som vaknande ur en dvala, säger hon till Hans: »Se, Hans, är det icke vackert?» Gossen stirrar förvånad ut. En sjö har han aldrig sett förr, »Jo,» svarar han . »Är det en sjö?» »Ja,» säger Thora. »Det är en sjö.» Trollbunden i sin kärlek till allt, som omger henne, sitter Thora där lycklig och leende, som vore all hennes sorg glömd.

Vackert är landet, där de fara fram. Djupa och mörka stå skogarna, väldiga blåna höjderna i söder, ljusa ligga fälten i höstsolen. Vidare, blåare, härligare än allt är Vättern själf, den djupa källsjön med sitt lättrörda genomskinliga vatten.

Som hon sitter där, hör Thora en röst, hvilken ropar hennes namn. Kusken håller in hästarna och skyllrar med piskan. En ryttare hejdar sin häst invid vagnsdörren, och en man springer af.

»Thora,» säger rösten igen. »Är det verkligen du?»

Thora sträcker fram sin hand genom det öppna fönstret och hälsar på Konrad Olthov. Det stör henne, att han kommer just nu. Hvar ifrån kommer han? Hvad vill han henne? Hon känner som ett stygn i hjärtat, att han kommit. Leende pekar han med ridspöet, och Thora ser ditåt. Genom en allé af höga popplar ser hon den gamla herrgården, som ligger uppe på backen. Blott en gång har hon sett den som barn. Men hon känner igen den och tycker, att hjärtat vill spränga hennes bröst.

»Det är Granås,» säger Konrad. »Jag bor där.»

Han vill förmå henne att stanna med vagnen, hvila ut några timmar. Men Thora vill icke. Envist skakar hon på hufvudet.

»Nej, nej,» säger hon. »Jag måste hem.»

Först då märker den unge mannen, att hon är sorgklädd, och hans blick glider allvarligt spörjande öfver hennes gestalt.

»Min man är död,» säger Thora. »Jag är änka.»

Därefter ber hon honom med blicken att ingenting fråga mera. Konrad lyder och blir i samma nu blek.

»Kör,» säger Thora till kusken.

Vördnadsfullt böjer Konrad hufvudet och sänker hatten djupt. I samma nu gör vagnen ett ryck, och Thora far vidare med sina barn mot hemmet, där hon icke är väntad. Det är redan afton, när hon ser skogsrandens bågform teckna sig mot stjärnhimmeln och känner vagnen kröka i den sista sväng, vägen gör, innan den leder in genom grinden, hvilken står aflyftad nu, emedan tiden är nära, då första snöfallet kan väntas.

Thora vet ju, att hon kommer oväntad, att ingen af föräldrarna anar något. Men hon märker det liksom icke. Som ett barn, hvilket längtar hem och ej längre kan vara ensam bland främmande, har hon rest. Hela vägen har hon hållits uppe af den enda tanken, att nu är hon icke allena längre. Ändtligen får hon hvila ut. Så tung har hennes börda blifvit henne, att hon måste kasta den af. Framför henne ligger den lilla byggnaden med förstugukvisten och de små låga fönstren. Den ser ut, som om den sof i höstkvällen. Så mörk ligger den. Blott i ett enda fönster brinner det ljus. När vagnen stannar, blir där helt tyst. Ängsligt väntande spanar Thora ut i skymningen. Hon tycker sig kunna se, hur björkarna sakta vaja för blåsten. Vätterns vågskvalp hör hon tydligt och inandas den friska luften, som kom från vattnet. För hennes till det yttersta skärpta sinnen blef det, som kunde hon höra eller se — hvilketdera visste hon icke — hur det småningom kom rörelse i de gamla rummen på kaptensgården. Hvem är det, som åker så sent? Hvem kommer så sent? Plötsligt glimmar ett ljussken ut öfver trappan, och hon hör faderns röst, som frågar:

»Hvem är det?»

Kusken har öppnat vagnsdörren. Med den lilla nyfödde väl insvept i sin filt går Thora uppför de lutande trappstegen. Hans stiger långsamt efter.

»Det är jag,» säger hon. »Thora.»

Så kom Thora tillbaka till sina föräldrars hem. Längesedan var det, hon lämnade detsamma.

Och när fru Dortha ser dottern komma in med barnen, då förstår hon utan vidare ord. Länge har hon ju vetat, att Thora icke hade det godt. Vänligt går hon henne till mötes. Men när hon ser sorgdräkten, stannar hon och betraktar Thora rådvill. Hur mycket ondt, som nu måste komma, anar hon blixtsnabbt.

Thora nickar endast och säger som förut till Konrad Olthov:

»Ja, jag är änka nu. Min man är död.»

»När skedde detta?» svarar modern.

»Det är många dagar sedan,» säger Thora. »Jag kunde inte skrifva. Förlåt!»

Kaptenen, som heller ingenting vet och ingenting anat, står mållös inför denna sorg. Ingenting kan han säga, men hans gamla anlete rodnar af förbittring, så att fru Dortha måste tysta honom, innan han hinner tala. Hon förstår, att någon måste ha gjort dottern mycket ondt, för att hon skall kunna komma tillbaka så. Därpå sitta de alla samman kvällen ut, och det Thora kan berätta, det gör hon.

Mycket kan hon dock icke säga, uppgifven af trötthet, som hon är. Och det märkvärdiga inträffar, att dessa båda gamla föräldrar förstå dottern och vörda, hvad hon lidit. Inför hennes sorg tiga alla betänkligheter och hvardagens småsinta invändningar. Så högt vittnar Thoras utseende och hela väsen för henne i denna stund. Thora förstår detta, hon är tacksam att ingen förebrår henne något nu, och denna tacksamhet ger henne ro.

Men när fru Dortha lagt de båda små till sängs, och äfven Thora kommit till ro, då gingo de båda gamla länge om hvarandra därnere i de låga rummen. Ingen af dem förmådde sitta stilla, ingen kunde reda sina tankar öfver detta oerhörda som händt. Som om dottern sprungit ifrån sina plikter och sitt hem, så kände de det. Men säga sådant högt ville de icke. Och den, som vågat säga det, skulle fått mottaga den andres förebråelse och vrede.

Kaptenen stod lutad mot den flamgröna kakelugnen, och pipan sände skyar af rök omkring rummet. Förbittringen kokade inom honom, och harmen döfvade fruktan för människornas dom och tankarna på alla de ledsamma och besvärliga följder, som dotterns öfverilade steg kunde föra med sig.

»Hvad ha de gjort med mitt barn?» utbrast han.

Pipskaftet darrade i hans gamla hand, så att gnistor flögo ur det mörkbruna sjöskumshufvudet.

Fru Dortha rörde sig långsamt framför honom på golfvet. Med foten släckte hon mekaniskt gnistorna, som fallit på mattan.

— Att hon inte skref ändå i stället och bad oss komma, sade hon. Att hon inte gjorde det!

— Jag kan inte tänka så, svarade kaptenen. Jag tänker på, att de måste ha pinat förståndet ur henne, för att hon skulle kunna komma att handla som hon gjort. Eljest hade hon icke kommit till oss på detta sätt, som hon gjorde. Det borde du veta. Ty Thora är ditt barn likaväl som mitt. Och vi känna henne.

Fru Dortha ställer sig vid dessa ord midt emot sin man. Förebråelsen i hans ord har hon icke hört. Hon är endast nöjd på dotterns vägnar, att fadern förstått henne. Därför säger hon, full af stolthet:

— Jag visste, att du skulle ta alltsammans, just så som du gjort.

Men för egen del kan fru Dortha icke känna sig lugn. Något, som liknar samvetskval, fyller henne. Hon minns nämligen att dottern en gång skrifvit och förtrott sig till sin mor, och hvad hon själf svarade då. Det förefaller fru Dortha därför, som vore hon på något sätt delaktig i det onda, som öfvergått Thora. Därmed vill hon dock icke betunga mannen nu, utan gömmer denna sin oro väl, som hon städse plägar gömma allt det myckna, hon lärt sig att för mannens skull bära ensam.

Högtidliga som människor blifva, då något händt, hvilket går öfver, hvad hvardagslifvet bjuder dem, kände sig de båda gamla denna afton. Tala mera gjorde de icke. Hvar och en gissade den andres tankar, som vanan lärt dem. Inför det, som nu skett, förstodo de båda, att hvardagens torftiga visdom icke räckte till. Men att mycket skulle växa därur, det insågo de också och visste. Framför allt grufvade de sig vid tanken att på gamla dagar invecklas i en släktstrid med människor, hvilka ingen af dem sett, och som de därför misstrodde.

— Vi få försöka att hjälpa barnet, så godt vi kan, sade fru Dortha slutligen.

Därefter företog kaptenen sin vanliga rond kring den sofvande byggningen, stängde själf förstugudörren och lade bommen för.

---