Till Visby stads äldsta historia/III

←  Kap. ii: Visby stadssamhälles uppkomst

Till Visby stads äldsta historia Ett kritiskt bidrag av Adolf Björkander Kap. iii: De tyska gästerna i Visby

Kap. iv: Förhållandet mellan tyskar och gotländingar i Visby före och efter 1288  →

Publicerad 1898 av Almqvist & Wiksell

De tyska gästerna i Visby.

---

Då historien om de tyska gästerna i Visby sammanhänger med historien om hanseförbundets uppkomst, måste jag i korthet klargöra min uppfattning af detta sammanhang, på det att utvecklingen i Visby måtte framstå mot sin tillbörliga världshistoriska bakgrund och bättre uppfattas i sin verkliga betydelse.

Innan något egentligt borgarstånd utvecklat sig och innan städerna i Tyskland blifvit från landsbygden afskilda kommuner, var handeln de olika samhällsindividernas sak och bedrefs på utlandet i samband med krigsföretag, resor, beskickningar eller dylikt. Namnet »köpmän» hade ej samma betydelse som det sedan fick och vanligen förekom blott beteckningen »män från» en viss ort eller »kejsarens män» (homines imperatoris^[1]) för tyskar i utlandet.

På grund af de medeltida folkrättsliga förhållandena måste alla dessa »män», så snart de lämnat gränserna för sitt eget område, på något sätt förskaffa sig rätt att uppehålla sig och utöfva sin handtering och skydd för lif och egendom. Det vanligaste var det, att de anlitade kejsarens eller hans maktutöfvares bistånd i form af lejd eller i form af diplomatisk mellankomst vid utverkandet af rättigheter, lättnader och fördelar. Namnet »homines imperatoris» var ett uttryck därför.

Det första sambandet mellan dessa var riksgemenskapen, hvilken icke får fattas som nationalitetsgemenskap i nyare tids bemärkelse, utan som en rättsgemenskap, i det att alla från riket hade rätt till det skydd och den hjälp, som kejsaren eller hans maktutöfvare kunde och ville gifva.

När omsider handeln började att blifva ett särskildt yrke och köpmän och stadsinvånare blefvo nära nog liktydiga begrepp, fortfor denna riksgemenskap att länge vara det förnämsta gemensamhetsbandet, om äfven en mängd andra tillkommo, som stärkte gemensamhetskänslan^[2]. »Mercatores romani imperii» användes därför ännu i 1200-talets urkunder som ett slags genus proximum vid indelningen af de tyska köpmännen^[3]. Den rättsliga gemenskap, som riksdelaktigheten medförde, anser jag därför vara det första ursprunget till den i urkunderna sedan så ofta förekommande beteckningen för de tyska köpmännen »communes mercatores»^[4].

Inom denna gemenskap uppstod med tiden en mängd grupperingar dels af enskilda köpmän dels af städer, hvilka grupperingar än samverkade än rivaliserade med hvarandra, tills omsider konflikter med andra samhällsbildningar förde dem tillsamman i ett stort, alla omfattande förbund.

De enskilda köpmännens grupperingar voro de äldsta och hade till mål att skydda medlemmarnas personer och handtering, att förhindra rof och oförrätter, att utverka lättnader i tullar och andra afgifter, att förekomma oredlig eller skadlig konkurrens, att öfvervaka varornas beskaffenhet, att lämna bistånd vid sjukdomsfall, dödsfall eller andra tillfällen, att vid öfvervintring eller längre uppehåll i främmande land, där man saknade så godt som all förbindelse med anhöriga och vänner, sörja för medlemmarnas nöje och trefnad o. s. v.

Med medeltidens egendomliga benägenhet för exklusivitet och afskrankning på alla områden sammanhängde, att dessa grupperingar togo formen af ett slags skrån, som noga begränsade sig gent emot hvarandra med afseende på de varor de förde i handeln, de handelsområden de besökte, de förmåner de förskaffade sig, de skyldigheter och rättigheter de hade o. s. v. Till följd af statsmaktens ringa utveckling eller oförmåga att göra sin befogenhet gällande, fingo dessa grupperingar ej sällan offentliga funktioner och förde ofta ett mycket själfständigt lif.

Den betydelsefullaste formen för dessa grupperingar voro de s. k. hansorna^[5]. Hur gamla dessa äro, torde ej kunna fastställas. Som föreningsband mellan de tyska köpmännen spelade de en betydande roll under långa tider, innan det s. k. hanseförbundet blef färdigbildadt. Detta förbund som delvis växte fram ur hansorna, började först från medlet af det fjortonde seklet spela en roll som ett gemensamt helt. Hansor funnos åtminstone i tolfte seklet och troligen redan förut.

Af dessa hansor blefvo de, som existerade på västra Europas marknadsplatser (i England, Nederländerna o. s. v.) de betydelsefullaste för den följande utvecklingen. Det var nämligen dessa, som först kommo i beröring med den viktiga östersjöhandeln, hvilken, som vi förut sett, genom de nordiska vikingarna och deras efterföljare fått betydande marknader i dessa trakter.

Genom beröringen med denna handel tillkommo de första gotlandsfararesällskapen. Jag har förut nämnt, huru de medeltida handelssällskapen hade benägenhet att antaga en viss skråmässig karakter. Vi måste tänka oss dessa gotlandsfararesällskap som sådana handelsskrån, hvilka för sig sökte allt mer monopolisera de varor, som öfver Gotland fördes i marknaden.

Hur dessa gotlandsfararesällskap först bildats, är ej möjligt att uppvisa. För min del är jag böjd för det antagandet, att de uppstodo i samband med tyskarnas handel på England och Nederländerna. Här lärde dessa tyskar först känna de vinstgifvande varorna och härifrån sökte de sig de första lägenheterna till Gotland. Lappenberg uppgifver (Hans. Stahlhof, s. 10), att i England kunna visas exempel på att sachsiska köpmän den tiden farit med norska fartyg. Förmodligen begagnade sig tyskarna äfven af gotländingarnas fartyg, när tillfälle därtill gafs, eller andra skandinavers. När säkerheten i Östersjön för främlingar blef större, kommo tyskarna på egna skepp. Gotlandsfarare strömmade nu i mängd från de flesta handelsplatserna i västra och norra Tyskland^[6].

På Gotland, där alla dessa möttes, blef behofvet af en organisation snart kännbart. Hur denna först tedde sig, veta vi ej. Sannolikt sammanslöto sig alla tyskar gent emot de öfriga nationernas köpmän, som kommo dit, och bildade ett köpmansförbund. Detta kallades icke hansa^[7]. men torde till en början haft en liknande betydelse. Emedan efter hand allt flera privilegier och förmåner beviljades detta köpmansförbund, fick det med tiden allt flera medlemmar och blef den centrala institutionen för östersjöhandeln med dess vidtutgrenade förbindelser i Skandinavien, Östersjöprovinserna, Ryssland o. s. v. Allt som rörde »gemenskapen af de menige köpmännen» (universitas communium mercatorum)^[8] afgjordes här. I urkunderna möter oss detta förbund under benämningen »alla köpmännen som besöka Gotland», »alla köpmän från Gotland»^[9] o. s. v. Dess sigill har omskriften: »Sigillum Thevthonicorum Gotlandiam frequentancium» (om detta mera nedan). Ofta kallades förbundsmedlemmarna — naturligtvis då från visbyborgarnas synpunkt — helt enkelt »gästerna» (se t. ex. DS, I, n:o 231).

För hanseförbundets uppkomst hade detta sällskap af gäster i Visby den betydelsen, att det var den första mera betydande formationen af den samlingsrörelse, som pågick inom det nord- och västtyska handelsområdet. Att märka är, att den hade sin samlingspunkt, denna rörelse, utom Tyskland, nämligen på Gotland, den ö, där östervägshandeln och västerlandets handel af gammalt haft sin knutpunkt. Denna samlingsrörelse hade ock påbörjats af de enskilda köpmännen, ej af stadssamfunden som sådana.

Men allt eftersom stadssamhällena växte till och framträdde som afskilda kommuner gent emot landsbygden och gent emot hvarandra, började en grupperingsrörelse äfven inom dessa, en rörelse, som oftast hade helt andra samlingsmotiv än de enskilda handelsmännens^[10]. Ja, icke sällan var det missnöje med dessas förbundsbildningar, som föranledde vissa stadssamhällen att sluta sig tillsamman^[11].

Denna gruppering spåra vi först bland städerna inom Tyskland. Men ju mera denna rörelse gjorde sig till bärare af de äldre grupperingarnas intressen, kom den att omfatta äfven städer, som lågo utom Tyskland. Fullgången resulterade den i de bekanta tre stora stadsgrupperna med Visby, Köln och Lübeck som hufvudorter^[12].

Denna städernas samlingsrörelse påverkade högst betydligt de förut befintliga förbunden af de enskilda köpmännen. Äfven gotlandsfararnas sällskap i Visby undergick i följd däraf en successiv förvandling i fråga om sin sammansättning. I och med städernas utveckling till själfständiga kommuner uppgingo gotlandsfararna som borgare i dessa och deras personliga intressen i Visby blefvo därmed stadsmyndigheternas. Och i och med att dessa stadsmyndigheter slöto sig tillsammans i mindre grupper för att bättre kunna förfakta sina respektive borgares intressen i Visby, uppkommo grupper och partier inom gotlandsfararesällskapet därstädes.

Detta sällskap blef därefter en organisation icke blott af »alla tyskar, som besökte Gotland», utan framför allt af alla städer, som deltogo i gotlandshandeln. Visby stadssamhälle själft, som bildats af de »stannande» gotlandsfararna^[13], ingick som ett med de öfriga städerna koordineradt led i denna förbundsorganisation. På samma sätt ingingo efter hand stadsbildningarna i Östersjöländerna, Riga, Reval, Dorpat m. fl., i denna organisation. Enligt Schäfer omfattade förbundet icke mindre än trettio städer endast i Tyskland^[14].

Genom att Visby sålunda blef samlingspunkt först för alla gotlandsfararna och sedan för alla de städers intressen, som utsände köpmän till Gotland, blef det en tid hufvudorten för den handel, som hanseförbundet räknade som sin förnämsta, nämligen östersjöhandeln. Denna roll intog det under ungefär ett sekel eller under den tid, då städerna inom Tyskland höllo på att samla sig. När denna samling var till en väsentlig del afslutad och en mängd förändringar i det merkantila och politiska lifvet, hvilka dels föranledt dels föranledts af denna samling, inträdt, måste Visby allt mer afstå från sin ledareställning, som i stället öfvertogs af Lübeck. Gotlandsfararesällskapet i Visby hade då redan förlorat sin betydelse. Endast som ett minne af detta sällskap och dess ledande betydelse fick Visby behålla sin rang som hufvudort för de städer inom Sverige och Östersjöprovinserna, som räknades till den gotländskt-lifländska tredjedelen^[15]. Visby tog gotlandsfararesällskapets befogenheter i arf, men bestreds allt mer och mer rätten att utöfva desamma och måste bekväma sig att först dela dem och sedan helt och hållet afstå dem åt det mäktiga stadsförbund, som kallades den tyska hansan och hvars ledare Lübeck blifvit^[16].

Med denna summariska framställning af sammanhanget mellan utvecklingen i Visby och uppkomsten af hanseförbundet har jag, som jag hoppas, redan lämnat nyckeln till den rätta uppfattningen af de tyska gästernas hufvudsakliga ställning i Visby och deras förhållande till de tyska borgarna därstädes.

Ett ingående studium af urkunderna gifver en och annan upplysning om några närmare detaljer i dessa gästers organisation, verksamhetsformer, andliga ställning o. s. v. och jag skall nu redogöra därför. Ty värr kan en klar helbild ej fås och mer än ett omdöme om de hopställda fragmenten måste afgifvas under hypotesens modesta form.

Jag har i det föregående talat om tiden för de tyska gästernas uppträdande på Gotland (se ofvan, s. 39, n. 4). Jag har ock berört frågan om deras organisation och förändringen däri till följd af de tyska städernas utveckling och samling (se ofvan, s. 66 ff.). Jag skall nu försöka fixera några tidsbestämningar för organisationens uppkomst och förändring samt framdraga några detaljer i denna organisation före och efter förändringen.

Enligt Henrik Lejonets urkund fingo de tyska gästerna ett slags organisation i Visby under kejsar Lothars tid (se ofvan, s. 41), då deras handel på Gotland för första gången reglerades. Men dessa tyskars kontakt med gotländingarna föranledde en häftig och långvarig intressestrid, såsom nämnda urkund betygar. Ordnade förhållanden skapades därför först egentligen af nämnde hertig, då han lämnade gotländingarna en mängd fördelar i sina länder och betingade sig motsvarande förmåner för tyskarna på Gotland (se ofvan, s. 43). På grundvalen af hans verk utvecklade sig nu både de tyska gästernas organisation och de stannande tyskarnas samfundsorganisation (om den senare se ofvan, s. 39). Båda växte med förvånande hastighet och lifskraft, såsom fallet är med de flesta kolonibildningar.

Då jag för fastställandet af tillkomsttiden såväl för det tyska stadssamhället som för de tyska gästernas sällskap begagnat Henrik Lejonets urkund som afgörande källa och i båda fallen kommit till de resultat som förut framlagts, har jag utgått ifrån, att det i nämnda urkund förekommande tillägget om Odelricus, som hertig Henrik insatte till tyskarnas styresman^[17], är en senare tillsats, som på sin höjd är uttryck för en bevarad tradition om de första tyska gästernas förhållanden^[18]. Jag vill i förbigående försöka lämna bevis för detta antagande.

Rättighet att betvifla ställets äkthet ger redan den omständigheten, att vi f. n. icke äga Henriks urkund i original utan i afskrift, gjord någon gång under 1200-talet. Vi kunna således ej af själfva skriften (pikturen) sluta något om det ifrågavarande ställets samtidighet med själfva urkunden (se H. UB., I, n:o 15 och 16).

Anledning till tvifvel om äktheten lämnar såväl ställets plats i urkunden som dess inre halt. Stället finnes ej inryckt i själfva urkunden utan förekommer som ett tillägg efter urkundens bevittning och datering^[19]. Detta väcker misstankar. Men dessa ökas genom innehållet af stället. Det lyder: »Odelrice, sub opientu gracie mee, precipio tibi, ut leges, quales Guttonibus in omni regno meo tradidi, tales super Teuthonicos, quos tibi regendos commisi, omni diligentia obserues: scilicet, qui capitali sententia rei fuerint, illam recipiant; qui de truncatione manuum, eciam sustineant, reliquos vero illorum excessus secundum leges superius prenotatas diiudica».

Henrik ålägger här Odelrik att iakttaga, att för tyskarna, för hvilka han sattes till styresman, tillämpades samma lagbestämmelser, som blifvit fastställda för gotländingarna i hela Henriks rike. Denna allmänna föreskrift preciserar han i fråga om jurisdiktionen så, att Odelrik hade att efter gifven privilegierätt afdöma alla mål, som ej rörde personer, anklagade för brott, för hvilka man miste lif eller lemmar, ty dessa mål hörde under annat forum.

Det förefaller mer än tvifvelaktigt, att Henrik Lejonet kunde förfoga öfver den rätt, som ligger i en sådan benämning af en styresman och domare i Visby. Analoga fall i urkunderna (se H. UB., I, n:o 401, 659, 774, 856 m. fl.) göra det mindre troligt.

Enligt mitt förmenande är historien om tillägget följande. I Artlenburg (Ertineburch^[20]) hade Henrik underhandlat med gotländingarnas ombud^[21] om privilegier för dessa i Tyskland. När privilegiepunkterna voro fastställda, förbehöll sig hertigen, liksom de flesta privilegiegifvare den tiden, full ömsesidighet och fick i urkunden bestämmelser därom insatta. (Novissime autem eandem graciam et iusticiam, quam nostris mercatoribus decreuimus, eandem omnibus Gvtensibus in perpetuum statuimus fideliter et inviolabiliter conseruandum. Hoc videlicet pacto, ut grata vicissitudine idem nostris et ipsi exbibeant o. s. v.). Och därmed nöjde man sig. Urkunden bevittnades af stormännen och daterades. — Och därmed voro Henriks åtgöranden till ända.

Men vid tillämpningen af urkundens bestämmelser på Gotland visade det sig, att det ej fanns förutsättningar för en full ömsesidighet i det gotländska samfundslifvet. Bland annat voro jurisdiktionsförhållandena där helt annorlunda. Tyskarna funno därför icke former för åtnjutande af sådana privilegier på Gotland, som gotländingarna kunde åtnjuta i Tyskland. Och därför skapades nu nya former. Bland annat fick gästernas ålderman — såsom deras ledare i likhet med andra handelsgillens förmän troligen kallades, ej »fogde»^[22] — rätt att utöfva en viss jurisdiktion i vissa mål samt att för öfrigt bevaka sina landsmäns intressen gentemot andra nationers köpmän. Traditionen har måhända riktigt bevarat den förste åldermannens namn i Odelricus och troligen öfverensstämde hans befogenheter rätt väl med de i tillägget utstakade.

Under 1200-talet, när sträfvandet i Visby gick ut på att åt staden häfda en viss själfständighet gentemot landsbygden och gent emot de svenska konungarnas anspråk^[23], fann man det förmånligt att tillskrifva en mäktig tysk furste — och hvem kunde vara lämpligare än Henrik Lejonet? — äran af att ha skapat det första rätts- och jurisdiktionsväsendet i Visby. Och när så en afskrift togs af Henrik Lejonets urkund, som då förvarades »in ecclesia beate Marie virginis in Wisby», gjordes det tillägg, hvarom vi här talat. För tyskarna fick urkunden en ökad vikt.

Ett ännu afgjordare bevis för tilläggets sena tillkomst syns mig kunna vinnas på en annan väg än den, för hvilken jag redogjort. Det finns som bekant två afskrifter af Henrik Lejonets urkund. Den ena förvaras i Lübecks stadsarkiv, den andra i Hamburgs. Hamburgshandskriften är ett stadfästelsebref af Henrik Lejonets privilegier, utfärdadt af grefvarna af Holstein 11⁄6 1255 och transsumeradt af dominikaner och minoriter i Visby 25⁄5 1368. Efter denna handskrift har bland andra Liljegren utgifvit Henriks urkund^[24].

I denna finns icke tillägget om Odelricus. Om det icke får antagas, att grefvarna af Holstein 1255 utelämnade tillägget, när de stadfäste Henriks urkund, hvilket är föga sannolikt, eller att munkarna gjorde det, när de togo en transsumt af grefvarnas stadfästelsebref 1368, hvilket är ännu mindre sannolikt, så skulle den urkund, som man 1255 förelade de holsteinske grefvarna till stadfästande, saknat tillägget. Och då denna urkund sannolikt var originalurkunden, så saknades tillägget just i den. — Men jag återgår till skildringen af de tyska gästerna.

Vi ha förlagt uppkomsten af gotlandsfararesällskapet i Visby till 1160-talet. Vi ha ofvan sett, att detta sällskap med tiden undergick förändring till sin sammansättning. När skedde detta? Tydligen skedde det ej på en gång utan så småningom. Stad efter stad lät sig representeras där, sedan allt fler och fler af dess borgare blifvit gotlandsfarare. I en fördragsurkund af 1229 finna vi åtta städer (Visby, Lübeck, Soest, Münster, Groningen, Dortmund, Bremen och Riga) representerade^[25]. Deras ombud äro särskildt namngifna. Jämte dem nämnas »andre mycket kloke, gode män». Möjligen innefattas därunder de enskilda köpmän, som ej voro representanter för någon viss stad, men ändock hörde till visbysällskapet^[26]. Jag tror mig ej ta mycket fel, om jag förlägger de första städernas inträde i sällskapet till början af 1200-talet.

Om organisationens detaljer före städernas inträde ha vi inga säkra underrättelser. Blott gissningsvis kunna vi antaga, att gästerna bildade ett gille och att deras styresman kallades ålderman (se ofvan s. 66 och 73 n. 3^[27]). Sannolikt voro alla medlemmarna lika berättigade och hvarje köpman inom »gemenskapen» skötte själf sina angelägenheter.

När allt fler och fler städer blefvo representerade i visbysällskapet, spåra vi i urkunderna mera komplicerade förhållanden inom detsamma. Städerna göra sig på olika sätt gällande och växla i rang, vissa städer låta sig representeras genom andra städer, inom sällskapet finns en indelning efter »bänkar» och »lag», flera åldermän finnas o. s. v.

Det var naturligt att så skulle bli, när medlemmarna i sällskapet icke blott voro »romerska rikets män», utan äfven medborgare i en mängd stadssamhällen med hvar sina lokala intressen, hvar sina rättssedvänjor och förvaltningsformer, hvar sin kommerciella betydelse o. s. v.

Jag skall nu anföra de urkundsställen, som ge vid handen en sådan förändring inom visbysällskapet. I slutet af den redan citerade urkunden af 1229 (se ofvan s. 75, n. 1) finna vi, som vi sett, åtta städers representanter bland dem, som afslöto ett handelsfördrag med fursten af Smolensk. Enligt denna urkund är det utom Visby, Lübeck och Riga mest städer i västra Tyskland och Nederländerna (Groningen), som deltaga i ledningen. — I Novgorods äldsta skrå (se ofvan s. 15, n. 2) föreskrifves, att nycklarna till S:t Peterskistan (förbundskassan), som förvarades i Mariakyrkan, skulle handhafvas af Gotlands (= Visbys), Lübecks, Soests och Dortmunds åldermän. Utan tvifvel var denna föreskrift icke ett uttryck för dessa städers rang, när skrået upptecknades, utan för äldre förhållanden^[28]. Äfven här finna vi då västtyska städer bland de ledande. Vid århundradets slut har Lübeck, i spetsen för de vendiska städerna, skjutit de västra åt sidan. När det icke på egen hand eller i samråd med de vendiska städerna afgör ärendena utanför visbysällskapet, bestämmer det inom detsamma ärendenas gång. Om de västtyska städerna talas då ej mer^[29].

Ett exempel på att mindre städer läto sig representeras inom sällskapet genom större, erbjuder en urkund af 1263^[30]. Den brandenburgska staden Salzwedel hade hos Lübeck anhållit (»ad petitionem») att få bli delaktig i visbysällskapets förmåner, hvarför Lübecks myndigheter underrättade sin ålderman och hans »concivibus» i Visby, att salzwedelsborna blifvit upptagna på dess »bänkar» (sedilia) och i dess »lag» (consortia), och skulle sagda salzwedlare där åtnjuta de rättigheter och friheter, som lübeckarna hittills haft och innehade (ipsis eam libertatem, justitiam et leges frui concedentes, que nostrates ibidem habent et hactenus habuerunt).

Denna urkund visar äfven, att städerna inom sällskapet voro grupperade i »lag» och — sannolikt vid sina sammankomster — uppträdde på hvar sina »bänkar».

Om detta nu skedde så, att de förnämligare grupperna företräddes af sina åldermän eller alla städer hade åldermän, framgår ej af de urkunder vi ha i behåll. Att flera åldermän funnos, framgår af den förut anförda skråbestämmelsen.

Hur nu denna organisation fungerade och hvilka ärenden, som där afgjordes, därom lämna urkunderna några sparsamma underrättelser.

Då det i salzwedelsurkunden säges, att köpmännen från Salzwedel skulle åtnjuta »eam justitiam» (d. ä. den jurisdiktionsrätt), som lübeckarne haft och hade i Visby, vill det synas, som om gästerna hade en särskild jurisdiktionsrätt. Om denna därmed skall anses ha blifvit utöfvad endast genom gästernas egna organer eller den äfven utöfvades genom stadssamhällets domstolar, såsom fallet var i Riga (se ofvan s. 75 n. 2), kunna vi i brist på säkra underrättelser ej afgöra. För det förhållandet, att vissa af gästernas mål drogos inför stadens jurisdiktion, tala sådana bestämmelser som t. ex. denna i 1229 års urkund: »Har en Ryss en fordran hos en Tysk i Riga eller på Gotländska kusten eller i någon annan Tysk stad, må käranden gå till svaranden och taga den rätt som är gällande i den staden»^[31] eller denna i en urkund från midten af 1200-talet: »har en Smolensker tvist med en Tysk på Gotländska kusten, må Gotländska domare döma dem och tvisten äfven där taga ända»^[32]. Att ej meningen är, att tvisten skulle afgöras inför gästernas domstol, såsom ju stället kunde tolkas, då här ligger hufvudvikten på, att stridsfrågan afgöres inför platsdomstolen och ej drages inför rysk domstol, syns motsättningen mellan »Tysk» (= gäst) och »Gotländske domare» (= stadssamhällets) gifva vid handen. — Att för öfrigt äfven mål drogos inför hemstädernas domstolar är att antaga. De olika tillvägagångssätten betingades naturligen oftast af parternas ställning, om de voro af samma eller olika nationalitet, om de funno förmånligast att utagera sina mål inför den ena eller den andra domstolen o. s. v. Äfven torde målens beskaffenhet ofta bestämt forum för dem^[33].

En särskild art af rättsskipning utöfvade visbysällskapet, när i tvistiga fall köpmän vid Novgorods curia hänskjutit sin sak till sällskapets afgörande. Ehuru vi icke ha någon urkund, som belyser själfva proceduren i ett sådant fall, är dock denna sällskapets jurisdiktion efter vad från Novgorod fullkomligt bestyrkt af urkunder från slutet af 1200-talet, i hvilka skildras, hur Lübeck gjorde anspråk på att vad icke längre gjordes från Novgorod till Visby utan till Lübeck själft (se därom nedan).

Utom med jurisdiktionen sysslade sällskapet med lagstiftningsärenden, handelsdiplomati, kontroll öfver köpmän och varor, öfvervakande af sällskapets yttre anseende och okränkbarhet o. s. v. En del af dessa angelägenheter utöfvade sällskapet på allmänna sammankomster, då formliga urkunder uppsattes öfver förhandlingarnas resultat, men det mesta ombesörjdes genom beskickningar och sändebud eller på tillfälliga rådsmöten, i hvilka ett visst antal af sällskapets förnämligare medlemmar eller för en viss angelägenhets afgörande särskildt kompetenta personer deltogo.

Såsom ett af bevisen för sällskapets lagstiftande verksamhet håller jag det förut nämnda äldsta skrået för tyskarna i Novgorod (se ofvan s. 15 n. 2). Detta innehåller dels fixerad sedvanerätt dels autonom rätt och dess ingress lyder: »Dhat si wetelic unde openbare allen dhen genen, dhe nu sin unde hir na comen solen, dhe dhese schra sen unde høren, dhat van ganceme rade unde van eneme gemenen wilcore dhere wisesten van allen steden van dhutscheme lande recht, dhat van aneginne gehalden is unde gewesen heuet in dheme houe dhere dhvtschen to nogarden, aldvs beschreuen is, to haldende allen dhen genen, dhe dhen beschenen hof pleget to søkende bi watere unde bi lande.» De här omtalade »ganceme rade» och »wisesten van allen steden van dhutscheme lande» kunna svårligen tolkas som korporationer inom de tyska gästernas gille i Novgorod, såsom Frensdorff (Das Stat. Recht, I, s. 25 och 32) gör. Rådet i Novgorod bestod af fyra personer, som åldermannen själf för hvarje gång utsåg till sina medhjälpare^[34]. De synas blott ha varit hans personliga rådgifvare. Det förefaller underligt, att dessa få män kallas »ganceme rade» och att icke åldermannen nämnes. I andra urkunder förekommer alltid beteckningen Oldermannus et potiores, Oldermannus et sui potiores (1292 H. UB., I, n:o 1093), Oldermannus et seniores (o. 1300 Lüb. UB., I, n:o 750) o. s. v. Inom visbysällskapet fanns däremot sannolikt ett råd, såsom jag förut nämnt (s. 80). I en urkund af 1232^[35] säges, att rigaborna medgifvit biskop Nicolaus att tillsätta »testes synodales»^[36] på det villkor, att »consules in Wisebu» därtill gåfve sitt samtycke. Hvilka dessa »consules» voro, är visserligen ej fullt klart. Af namnlistan på ifrågavarande urkunds vittnen vill det synas, som om de varit mestadels andlige och dessutom några borgare (från Visby och Riga). Det var således icke stadens rådmän. Troligt är därför, att bland gästerna för vissa ärenden konstituerades ett råd, till hvars medlemmar togos personer med särskild kompetens för hvarje särskildt ärende. Med »ganceme rade» bör säkerligen förstås ett sådant råd inom visbysällskapet. — Det förefaller ock naturligast, att ett så viktigt statut som ett skrå formligen utfärdades genom ett allmänt beslut (»van eneme gemenen wilcore») af modersällskapet i Visby och icke af ett dottersällskap i Novgorod. — Den omständigheten, att visbysällskapet, såsom vi sett, var appellationsinstans, om någon bestämmelse i skråordningen var tvistig eller om något rättsfall inträffade, för hvilket den skrifna rätten ej hade någon bestämmelse, pekar också därhän, att skrået utfärdats af visbysällskapet. Det var nämligen bruk den tiden, att appellation skedde till den plats, från hvilken man mottagit rätten^[37]. Vi kunna således taga för säkert, att skrået tillkommit genom visbysällskapets åtgörande. Det hindrar naturligtvis ej, att utkastet därtill gjorts genom uppteckning af personer i själfva Novgorod.

Om visbysällskapet äfven utfärdat liknande skrån för andra ryska handelsgillen, veta vi ej. Att de t. ex. för Smolensk reglerade gästernas yttre ställning genom fördrag är säkert (se därom mera nedan). Sannolikt reglerade de äfven deras inre förhållanden genom något statut. Men, som sagdt, intet sådant finnes i behåll^[38].

Om en lagstiftningsåtgärd af någon annan natur vittnar en urkund af 1287^[39]. Dess tillkomsthistoria ger i många fall inblickar i visbysällskapets ställning, hvarför jag i korthet vill relatera densamma.

Ett skepp med köpmansgods, tillhörigt Marquard och andra borgare från Lübeck, hade strandat i närheten af Reval. I strid mot gifna strandrättsprivilegier hade flera estländska stormän lagt beslag på det strandade godset och äfven staden Reval hade genom att köpa detsamma gjort sig meddelaktig i stormännens brott. De förfördelade köpmännen sände sina köpsvenner till vederbörande i Estland och anförde klagomål och åtskilliga försök gjordes af dessa vederbörande att skaffa köpmännen upprättelse, men de ledde till inga resultat^[40]. Lübeck anförde då klagomål hos danske konungen Erik Menved, som till tack för de tjänster staden bevisat honom i fråga om de landsflyktige konungamördarna förständigade såväl sin höfvitsman (capitaneus) i Reval som biskopen och de danska vasallerna att skaffa köpmännen rätt. Han förständigade t. o. m. de brottslige att svara inför sig i Nyborg midsommar 1287^[41].

Samtidigt med att Lübeck på detta sätt försökte få upprättelse åt sina köpmän, sände det äfven ett utomordentligt sändebud (ett af dem som varit hos konungen af Danmark), Johann von Dovay (»Johannes de Dowaco»), till Visby för att få främlingssällskapet där att ta saken om hand. Denne Johann von Dovay nämner i ett bref till rådet i Lübeck om sitt åtgörande i affären Marquard med följande ord: »deinde cum iam paratus essem ad iter (han hade fått befallning att begifva sig till Estland och drifva underhandlingarna där), scripsistis mihi, quod in Gotlandia deberem causis omnibus cum Marquardo interesse, quod et feci, Deus novit, sicut potui melius et verius, ita quod litteram de iudicio sedendo cum aliis probis viris de civitatibus singulis composui, quam vobis transmitto»^[42]. Detta bref är dateradt i Visby (»in Gotlandia») före midsommar 1287 (jfr detta bref med Livl. UB., I, n:o 519).

Enligt denna relation sammankom Johann von Dovay i Visby »med några redlige män» (måhända åter en antydning om ett tillfälligt råd; se ofvan s. 81) och utarbetade en »litteram de iudicio sedendo» (= en urkund angående en domstol, som borde sätta sig). Denna »litteram» var tydligen en uppfordran till visbysällskapet att ta saken om hand och möjligen äfven ett utkast till dom^[43].

Johann von Dovay begaf sig därefter i sällskap med »Mathias dictus Puke et Anne, cives in Gotlandia»^[44] till Estland och höll där midsommardagen 1287 sammankomst med de estländska myndigheterna om samma affär^[45].

Samma dag som mötet i Estland ägde rum, hade äfven främlingssällskapet i Visby sammankomst och utställde då öfver sina beslut (arbitrationes) den här afhandlade urkunden. Urkunden säger sig innehålla beslut fattade »ex unanimi consensu et voluntate omnium mercatorum diversarum civitatum et locorum terram Gotland frequentantium». Besluten gällde 1:o hvad städerna hade att göra i händelse att strandrof eller vrakplundring ägt rum i deras närhet, 2:o hvilka bötes- och straffbestämmelser som borde följa på brott mot strandrättsprivilegierna^[46], 3:o hur Reval skulle behandlas, i fall det ej inom en bestämd tid lämnat fullständig upprättelse, 4:o hur man skulle förhålla sig, om man beskyllts för brott mot strandrättsprivilegierna. — Angående detaljerna i dessa beslut hänvisar jag till själfva urkunden.

Att sällskapet sålunda sysslade med en lagstiftande verksamhet, afsedd att reglera medlemmarnas inbördes förhållande till hvarandra, visa dessa urkundsexempel^[47]. Af vida större betydelse torde emellertid den verksamhet ha varit, som gick ut på att reglera medlemmarnas förhållande till utomstående. Denna verksamhet kan hänföras till sällskapets diplomati och utöfvades mest genom sändebud, när förhandlingarna försiggingo utom Visby, eller genom delegerade, när förhandlingarna försiggingo i Visby.

Ett exempel på det senare slaget ger den förut flera gånger berörda urkunden af 1229^[48]. Jag kan för detta fördrags tillkomst hänvisa till Rydbergs anmärkningar. Fördraget själft räknar upp städernas delegerade och sammanfattar de öfriga, som voro med, under »andre mycket kloke, gode män» (se ofvan, s. 75). — De flesta fördrag och privilegier utverkades naturligen vid de olika länders hof, dit sällskapet utsträckte sina handelsförbindelser. Fördragen och privilegiebrefven tillkännagifva ofta det själfva. Så såges i biskop Alberts privilegiebref af 1211^[49], att de privilegier, som af honom gåfvos åt »mercatores præcipue Gutlenses», blifvit af dem formligen begärda (»a vobis postulata»). Troligt är att begäran framställts af visbysällskapet, eftersom det särskildt framhålles. På liknande sätt säges i Margaretas af Flandern privilegiebref^[50], att privilegierna voro gifna »ad instantiam vniuersorum mercatorum Romani imperii Godlandiam frequentantium». — Ibland gaf sällskapet sina underhandlare fullständiga instruktioner, innehållande de punkter, som skulle läggas till grund för fördraget. Som en sådan instruktion anses den urkund, som finns i H. UB., I, n:o 663 och som ledde till privilegiefördraget i H. UB., I, n:o 665^[51]. Utkastet slutar med orden: »Iura et libertates prescriptas, quas hospites mercatores (sibi) in dominio regis et Nogardensium sibi fieri postulant, heedem libertates» o. s. v. — Äfven det viktiga privilegiebrefvet af 1277^[52], utfärdadt för »mercatores de quibuscumque locis, qui mare Orientale Livoniamque frequentant», torde vara utverkadt förnämligast genom visbysällskapet (genom dess ödmjuka böner: »devotis ipsorum precibus», såsom det heter). Flera exempel på denna sällskapets verksamhet skulle kunna anföras.

Ett intressant exempel på ett slags kreditivbref, som utfärdades af sällskapet, är en urkund af 1291^[53], hvari »Universitas mercatorum, terram Gotlandie gracia mercandi applicantium» underrättar »omnibus presentes litteras inspecturis siue audituris», att sändebud affärdats till Novgorod i en viss angelägenhet.

Att visbysällskapet af utomstående myndigheter erkändes som en själfständig korporation, jämnställd med alla, med hvilka underhandlingar officiellt fördes och till hvilka skrifvelser och bref riktades, visa flera urkunders titulaturer. Så säges i en urkund från början af andra hälften af 1200-talet^[54], att furst Alexander af Novgorod jämte sin son Dmitri o. s. v. »slutit fred med Tyska sändebudet Siwert (H. UB.: Shiword) och med Lübeckska sändebudet Dietrich och med Gotländska sändebudet Oesten (H. UB.: Olsten) och med hela det Latinska folket». De tre sändebuden voro tydligen representanter för följande, längre ned i urkunden nämnda korporationer, nämligen »Tyskarne» (här = stadstyskarna, hvilka Lübecks sändebud representerade) och »Gotländarne» (= gutarna, som hade sitt faktori i Novgorod och representerades af Oesten^[55]) och »hela det Latinska folket» (= gotlandsfararesällskapet i Visby, hvilket omfattade äfven köpmän från andra städer än tyska, t. ex. tyska köpmän från Sverige, Danmark, Norge, England, Östersjöprovinserna o. s. v., och därför kallades »det Latinska folket», men representerades af »det Tyska sändebudet Siwert»)^[56]. Likaså finna vi visbysällskapet under titulaturer som »Henricus ... consulibus et universis civibus Lubicensibus, nec non universis Theutonicis mercatoribus, in partibus Livoniæ et Gothlandia constitutis»^[57] eller »Advocato et Consulibus in Gotlandia nec non et venerabilissimo cetui vniuersitatis mercatorum ibidem existencium»^[58] — flera andra att förtiga.

En uppgift för visbysällskapet var äfven upprätthållandet af sällskapets anseende, så att odugliga varor icke finge utsläppas i marknaden^[59], så att medlemmar icke fingo begå oredligheter i handel och vandel^[60] o. s. v. Äfven tog sällskapet vård om reklameradt gods^[61] m. m.

Om de tyska gästernas andliga ställning i Visby ha vi högst få underrättelser. Dock torde de få antydningar därom, som finnas i urkunderna, förtjäna att framdragas, eftersom de i någon mån fullständiga den bild vi förut sökt gifva af dessa gäster.

Till följd af att de tyska gästerna voro af samma nation som borgarna i Visby, kommo de aldrig, såsom i Novgorod, att afskilja sig i ett visst kvarter inom staden eller att uppehålla sig på en afstängd gård (curia). De bodde säkerligen öfverallt i staden, där det fanns härbergen. — En följd däraf blef, att de åtnjöto själavård af borgerskapets präster och att de ej, såsom novgorodsfararna, hade egen präst med sig. Vid sjukdomsfall och dödsfall synas de äfven, i likhet med de bofasta borgarna och gäster af andra nationer, ha mottagit vård och hjälp på stadens många stiftelser och fått sina sista hvilorum i de i staden befintliga kyrkorna och klostren. Det är antagligt, att flera af dessa byggnader tillkommit genom de rika köpmännens medverkan och att de underhöllos genom deras gåfvor och testamenten.

År 1225 blef Maria-kyrkan i Visby färdig. Denna kyrka synes därefter ha ansetts som gästernas speciella kyrka. Där förvarades, som vi sett, deras förbundskassa^[62] och en och annan antydan ger vid handen, att där också vårdades deras arkiv^[63]. I Maria-kyrkan ägde gästerna utan vidare att utvälja åt sig grafplatser^[64] och där synas de äfven haft rätt att tillsätta en af de två kyrkoherdarna^[65] d. v. s. att för biskopen i Linköping presentera en kandidat^[66]. Troligt är därför, att denna kyrka byggts med ändamål att företrädesvis vara de tyska gästernas. Vilseledande är det då att kalla den tyskarnas kyrka^[67], såsom om den var alla i Visby befintliga tyskars enda kyrka och som om Maria församling var tyskarnas församling, under det att gotländingarna bildade de öfriga menigheterna. Maria församling bestod troligen 1225, när kyrkan invigdes, af en ny grupp af »på Gotland stannande tyskar», hvilka med tiden tillväxte i antal och blefvo de »parrochiani», som enligt hvad vi ofvan sett valde den ene kyrkoherden. Denna grupp var blott en ny aflagring af den väldiga främlingsflod, som denna tid drog fram öfver Gotland^[68]. Då just vid den tiden de tyska gästernas gamla gillesorganisation ramlade sönder och nya former skapades (se därom ofvan, s. 76), inpassades de nya förbundsbildningarna i den nya församlingsorganisationen^[69].

Det är därför naturligt, att vi finna denna kyrkas herdar i det råd, till hvilket Riga vädjade 1232 (se ofvan, s. 81). De nämnas »Waltero et Bertoldo, ecclesiæ sanctæ Mariæ plebanis». De deltogo, emedan de som gästernas präster voro närmast förpliktade att deltaga i gästernas råd, när en fråga af kyrklig natur där skulle afgöras.

Då gästerna subordinerade under den gotländska kyrkostyrelsen, hade de troligen att delta i andliga onera, såsom tionden m. m. Af de många loforden i urkunderna öfver deras medverkan i det andliga omvändelsearbetet bland hedningarna^[70] kunna vi sluta, att de med manskap och penningar kraftigt deltogo i korstågshärarnas utrustande. De gjorde det så mycket hellre, som hvarje korståg öppnade för dem nya marknader och skaffade dem från kyrkans styresmän en mängd skyddsbref och privilegier.

Sådana äro antydningarna i urkunderna och sådan är den bild vi genom dem få af de tyska gästerna i Visby. Deras betydelse för hansans utveckling och för städernas tillväxt har här blott i förbigående kunnat beröras. För Visby stad och dess utveckling till hufvudort för östersjöhandeln hade de tyska gästerna en afgörande betydelse. — Men i och med Visby stadssamhälles utveckling i denna riktning blef det en naturlig följd, att gästernas betydelse som sällskap gick tillbaka. Ty stadssamhället öfvertog mer och mer sällskapets funktioner. Denna öfverflyttning var vid 1200-talets slut i det väsentligaste genomförd, sällskapet hade så att säga försvunnit bakom stadssamhället, förbundet hade ersatts af förbundsmedlemmen.

I denna utveckling låg naturligen en af orsakerna till Visby stads storhet, men däri låg också fröet till dess tillbakagång. Klart är nämligen, att de öfriga förbundsmedlemmarna, ju starkare de utvecklade sig, desto mindre skulle tillåta, att Visby fick denna allenabestämmanderätt. I synnerhet skulle det mäktiga Lübeck med afund se denna utveckling. Också gifva urkunderna vid handen, att det genom en rad af klokt beräknade mått och steg beröfvade visbysällskapet tillfället att ingripa, när det annars hade varit dess naturliga rätt. Förnämligast till följd af Lübecks åtgöranden öfverflyttades sålunda en del af visbysällskapets funktioner på städernas förbund i hemlandet^[71].

Genom denna dubbla öfverflyttning af funktioner, åt ena sidan på Visby stadssamhälle, åt den andra på de inhemska tyska städerna, försvann visbysällskapet nära nog helt och hållet som ett för »alla köpmännen» fungerande sällskap^[72].

Längst bibehöll det bestämmanderätten öfver angelägenheterna i Novgorod. Ännu 1291 ha vi sett, att det utfärdade kreditivbref för sändebud, som skulle undersöka dessa angelägenheter. Men Visby synes snart ha öfvertagit äfven dessa.

Vi ha från 1200-talets sista årtionde flera urkunder, som beröra striden om visbysällskapets befogenheter i ett par viktiga angelägenheter. Jag vill som afslutning till kapitlet om de tyska gästerna i Visby relatera det hufvudsakliga af dessa urkunder. De visa bland annat, hur Visbys sträfvan att öfvertaga främlingssällskapets befogenheter ledde till öppen strid med Lübeck och huru främlingssällskapet under denna strid förlorade de sista resterna af sin betydelse.

På en församling hade de vendiska städerna Lübeck, Wismar, Rostock, Stralsund och Greifswald slutit ett treårigt förbund »ob bonum pacis et utilitatem mercatorum» i okt. 1293^[73]. På denna församling hade troligen också öfverenskommits, huru det hädanefter skulle förfaras vid appellationer från Novgorod. Strax därefter utfärdades nämligen af Rostock och Wismar till en mängd städer formulär till konsensförklaringar, att dessa städer hädanefter voro med om att appellationen från Novgorod skedde »till intet annat ställe än Lübeck» (se t. ex. Rostocks formulär till Köln, H. R., I, n:o 66: 1), och i febr. 1294 utfärdade Dortmund och sedan en mängd städer sådana förklaringar (H. R., I, 68: 1—24). Utom Rostock och Wismar förklarade 24 städer att de ville, att vad från Novgorod skulle ske till Lübeck. Endast två förklarade sig däremot, Osnabrück och Riga (det framgår af H. R., I, n:o 70 och 71).

Utan tvifvel hade denna energiska rörelse sitt upphof i ett missbruk från Visby stads sida, i ty att staden genom sina organ gjorde sig till appellationsinstans i stället för främlingssällskapet, som varit det.

I det nya skrå, som — efter hvad det vill synas — på Lübecks föranstaltande strax efter det konsensförklaringarna ingått (Frensdorff bestämmer året till 1296), utfärdades för Novgorod, inarbetades utom en del af den lübeckska rätten äfven en artikel, som påbjöd: »Were dat also dat de koplvde an deme houe (i Novgorod) an ienigeme rechte tviuelden, dat nicht beschreuen were, dat scolden se theen an den raat to lvbeke; dat willet se gerne senden dar, dat men it scriue an dat book»^[74]. Lübeck hade således fått fastslaget, att det, icke Visby, skulle blifva appellationsinstans. Såsom Frensdorff anmärker, gällde det icke blott den processuella frågan, till hvilken domstol, utan äfven den materiellt rättsliga, till hvilken rätt appellationen skulle ske^[75].

Visby gaf dock icke vika utan strid. Af en skrifvelse till Osnabrück (den förut nämnda urkunden, H. R., I, n:o 70) se vi, att det framhöll sina gamla rättigheter och tackade Osnabrück, som höll fast vid dessa. Af en skrifvelse från Riga till Lübeck (troligen från 1298)^[76] kunna vi sluta, att Visby äfven företagit andra åtgärder. Den nämnda skrifvelsen säger bl. a.: »Quod articulus, qui nomen tangebat civitatis Lubeke, in jure curie Nogardensis deletus erat in libro juris ipsius curie, qui scra dicitur, nobis molestum erat, et nobis ignorantibus et sine nostro consensu dicimus contigisse». Hvilket skrå är detta? Troligen det nya här ofvan omtalade för Novgorods »hof» utfärdade^[77]. Hvilken artikel var det? Sannolikt den, som Lübeck insatt om appellationen (se ofvan, s. 93). Och hvem hade utplånat denna? Närmast till hands ligger, att Visby gjort det. Riga frånsäger sig åtminstone all delaktighet däri. Utan tvifvel hade Lübeck kunnat misstänka Riga. Det hade, som vi sett, jämte Osnabrück öppet ställt sig på Visby sida. Men Riga hade 1298 kommit i delo med Tyska orden (se därom Livl. UB., I, Reg. 649 och Koppmann, H. R., I, s. 32). Det ansåg nu Lübecks bistånd förmånligare än Visbys. Troligen ville det därför rentvå sig från den nämnda misstanken. — Visby hade sålunda utplånat artikeln. Det dref sin opposition däremot så kraftigt, att Lübeck 1299 fann sig föranlåtet att modifiera sina anspråk^[78]. Och af urkunder, som röra angelägenheter i Novgorod, finna vi, att Visby en lång tid häfdade sin ställning bredvid Lübeck^[79]. De båda städerna delade makten, men visbysällskapet var det ej mer tal om.

Detta om appellationen, den ena af de angelägenheter, som här ofvan (s. 91) åsyftades. Den andra var frågan om främlingssällskapets sigill.

I den nämnda relationen från 1299^[78] omtalar samma Dortmunds sändebud: »Placet etiam civitatibus, quod in Gotlandia non habeatur sigillum, quod sit communium mercatorum, cum illo namque sigillari posset, quod civitatibus aliis non placeret; quevis enim civitas habet per se sigillum, cum quo suorum civium negotia, prout expedit, poterit sigillare».

Det sigill, som här åsyftas och som kallas »sigillum communium mercatorum», förekommer i nu bevarade urkunder första gången nämndt 1229 i det förut flera gånger berörda fördraget mellan gästerna i Visby och fursten i Smolensk. Det kallas där »alla köpmäns sigill». Koppmann (H. R., I, s. XXVIII) anser detta sigill vara de tyska visbyborgarnas (»der deutschen Stadtgemeinde»). Men tydligen är detta oriktigt^[80]. Möjligen har Koppmann kommit till denna åsikt genom städernas protest 1299, i ty att denna protest väl afsåg Visby stad och icke främlingssällskapet.

Men rätta förhållandet är tydligen detta. Visby stad hade antingen gjort missbruk af främlingssällskapets sigill och därmed beseglat på sådant sätt, att det ländt de andra förbundsmedlemmarna till förfång (»quod civitatibus aliis non placeret»), eller hade det användt sitt eget sigill så, att det haft samma verkan. Vare därmed huru som helst — Visby hade i sigillanvändningen äfven ställt sig i sällskapets ställe och detta väckte protest. Städerna beslöto därför, att ett »de menige köpmännens» sigill icke skulle få finnas på Gotland. Och därvid tycks det ha förblifvit.

Därmed var t. o. m. det yttre tecknet på en gemenskap mellan köpmännen i Visby borttaget. Gäster kommo fortfarande som dittills till Visby, men de »menige köpmännens» angelägenheter afgjordes ej mer af dem. Städerna hade själfva öfvertagit deras befogenheter.

---

____________________________

1. T. ex. H. UB., I, n:o 2.
2. T. ex. gemenskapen i årliga afgifter på vissa marknader. Se Lappenberg, Hans. Stahlhof, s. 4.
3. Se t. ex. S. T., I, n:o 95, H. UB., I, n:o 431, Lüb. UB., I, n:o 187.
4. Jfr Koppmann, H. R., I, s. XXV. K. fattar dock, som mig synes, denna “Rechtsverwandtschaft“ oriktigt. Det som konstituerade gemenskapen var, åtminstone till en början, ej delaktighet i stadsrätterna och därur härflytande rättstillstånd, utan, som sagdt, delaktigheten i romerska riket. Delaktigheten i stadsrätterna blef tvärtom af separerande verkan, i ty att dessa utvecklade sig så olika och bidrogo att skärpa lokalintressena. — Jfr äfven Schäfer, Die Hansestädte, s. 46. S. härleder beteckningen “communes mercatores“ och liknande beteckningar ur gemenskapen i privilegier. Tydligen är dock denna gemenskap en sekundär, den primära är riksgemenskapen.
5. Ordets etymologi är ännu ej nöjaktigt fastställd, men för här föreliggande spörsmål är detta af mindre vikt. I de urkunder, där hansa förekommer i samband med handelsutvecklingen, har ordet visserligen många betydelser, men dessa kunna återföras på en gemensam grundbetydelse, ur hvilken de omedelbart eller medelbart härledts. Denna grundbetydelse är en sammanslutning af gäster — gäst taget i dess medeltida betydelse — men ej af gäster i allmänhet, utan af sådana, som i sin hemstad eller hemort hörde till ett visst köpmansgille eller därmed likställdt skrå. Jag skall som exempel anföra några urkundscitat, som bestyrka detta. År 1200 beviljade konung Johan borgarna i York rätt att få “gildam suam mercatorum et hansas suas in Anglia et Normannia“ (citat efter Hegel, a. a., I, s. 71). Samme konung gaf samma år staden Ipswich samma rätt: “et habeant gildam mercatoriam et hansam suam“ och likaså åt Dunwich: “concessimus etiam eis hansam et gildam mercatoriam sicut habere consveverunt“ (cit. fr. Hegel, ibid., n. 2). År 1201 föreskref grefve Dietrich VII af Holland, att inga andra skulle få sälja tyger i Dortrecht “nisi illis, qui ab hoc officio denominati sunt, eo quod pannorum incisores appellati sunt, et nisi in fraternitate et ansa sint oppidanorum ad Durdreth attinentium“ (H. UB., I, n:o 57). I alla dessa citat är tydligen hansa (ansa) beteckning för ett sällskap (faktori) af gäster i en främmande stad, hvilket utgjorde en utpost för respektive gilda mercatoria (mercatorum) eller fratemitas i hemstaden. Denna betydelse af hansa framgår äfven af statuterna för den “flandriska hansan i London“, som föreskrifva, att ingen, som ville handla i England och ville åtnjuta hansans fördelar, kunde få detta utan att söka inträde i Brügge eller i vissa namngifna städer i England. Tydligen var Brügge den plats, från hvars gilda mercatoria den första flandriska hansan i England utgått. Gästernas legitimation skedde därför i denna stad först. När sedan hansan utvidgades, blef det besvärligt att skaffa sig inträde blott i Brügge. Då fick det ske äfven i England (statuterna citerade i Kœhne, a. a., s. 208, n. 10).

   Ur denna grundbetydelse är det lätt att härleda de öfriga betydelserna af ordet.

   Då gäster ej utan särskildt utverkad rättighet fingo uppträda på en främmande marknad, fick hansa betydelse af ett sällskap med sådan rättighet eller af själfva rättigheten. Se t. ex. Henrik III:s privilegiebref för Hamburg 1266: “quod ipsi habeant hansam suam per se ipsos per totum regnum nostrum“ (H. UB., I, n:o 633) och för Lübeck 1267: “habeant hansam suam reddendo inde quinque solidos eodem modo, quo burgenses et mercatores Colonie hansam suam habent et eam temporibus retroactis habere et reddere consveverunt“ (H. UB., I, n:o 636). I Bernhard V:s bref för Paderborn 1327 nämnes hansa rätt och slätt en rättighet: “jus, quod hanse dicitur — — —“ (citat efter Urk. Gesch., I, s. XVI, n. 1).

   Då medlemskap i en hansa kunde förvärfvas och det efter olika grunder, kallades också den rätt, som den nyintagne erhöll, och de afgifter, som han erlade, för hansa. Af dessa afgifter gick en del till landsherren som beviljat hanserätten och denna tribut kallas därför äfven hansa. Såsom den nyintagnes rätt förekommer hansa i en rättsurkund för Bremen: “So welic man sine burscap winnen scal, the scal ther vore gheve twe marc — — — Wel he oc en copman wesen (“copman“ här i den ofta under medeltiden förekommande bemärkelsen af grosshandlande, som dref handel på främmande marknader, således = medlem af en gilda mercatoria, som hade en eller flera hansor), so scal he ver schellinge gheven vor sine hense“ (citat efter Kœhne, s. 119, n. 45. Kœhne tolkar detta ställe orätt). Såsom inträdesafgift förekommer hansa i sådana urkundsställen som t. ex. Filips af Flandern bref angående köpmännen från Dam år 1180: “Voluntas mea est, ut consvetudini (= sedvanlig afgift), quam negotiatores mei hansam vocant, nusquam subjaceant, unde et omnibus mercatoribus et burgensibus terræ nostræ arctius inhibeo, ne quis eorum burgensibus meis de Dam, ubicumque terrarum eos invenerit, hansam exigat“ (citat efter Kœhne, s. 122, n. 55), liksom det i detta och en mängd urkundsställen (t. ex. Lüb. UB., I, n:o 7, Brem. UB., I, n:o 58, cit. hos Kœhne, s. 117, n. 34, m. fl.) kan tolkas i betydelsen tribut till landsherren, eftersom han dispenserar ifrån den (Kœhnes polemik emot denna betydelse, s. 123, n. 63, synes mig bero på en sammanblandning af begreppen).

   Ännu flera härledda betydelser torde kunna påvisas (Kœhne anser, att hansa förekommer i betydelsen hus, s. 10 m. fl. st., men de ställen, som föranledt en sådan tolkning, synas mig kunna tolkas annorlunda. Därmed är naturligtvis ej sagdt, att ej denna betydelse fanns: hus då naturligtvis = “hansehus“, hansans församlingslokal eller handelslokal).

   Jag har med denna anmärkning naturligen ej kunnat underkasta denna fråga en grundlig undersökning. En sådan vore önskvärd och ett rikt material för densamma finnes i Kœhnes afhandling om “Das Hansgrafenamt“, där en mängd källor och litteratur citeras. Kœhne har själf i förbigående ägnat frågan behandling, men hans resultat synas mig ej tillfredsställande, hvarför jag ej rätt och slätt velat hänvisa till dem.

6. Mot det vanliga antagandet, att tyskarna från Östersjöns stränder först kommo till Gotland och därifrån knöto samman förbindelsen mellan ön och England (Lappenberg, Hans. Stahlhof, s. 10, Schäfer, Die Hansestädte, s. 39), talar hvad som anförts ofvan s. 24, n. 1. Om detta antagande vore riktigt, förefaller det för öfrigt underligt, att just de västra orterna (i Nederländerna och Tyskland) först kommo till Gotland, såsom vi förut ådagalagt. Om däremot den första tyska kolonisationen till Gotland antages ha kommit till stånd i samband med gotländingars och andra nordbors handelsfärder till England, Flandern o. s. v., så är det naturligt, att de västra orterna skulle deltaga däri, ty dessa duefvo just handel på Storbrittannien och Flandern.
7. Att namnet hansa ej förekom på Gotland och ej i Norden har redan anmärkts af Sartorius (Urk. Gesch., I, s. 75). Orsaken är att söka i det sätt, hvarpå en hansa tillkom (se ofvan, s. 62, n. 1). Gotlandsfararna kommo ej som en samlad korporation från ett visst gille i en hemortsstad. De behöfde ej heller på Gotland utverka åt sig en särskild rätt att få handla där, ty ingen furste gjorde där anspråk på denna rätt som ett regale.
8. Lüb. UB., II, n:o 12.
9. S. T., I, n:o 95 och 85. Den sista urkunden anses af somliga vara utfärdad för gotländingarna. Men jämför man den med en annan urkund, som utfärdades blott två år förut för några köpmän från Gotlands landsbygd (H. UB., I, n:o 270, se ofvan, s. 22, n. 1), så förefaller det otroligt, att så vidsträckta privilegier nu skulle beviljas gotländingarna. — Det syns för öfrigt vara just denna urkund, som hansekontoret i London i sin skrifvelse till hansedagen i Antwerpen 1277 (se H. R., III, I, n:o 21) åsyftar. Kontoret gjorde anspråk på den som sin och den måste därför antagas ha blifvit utfärdad för de tyska gästerna på Gotland. Jfr G. Lindström, Anteckningar, I, s. 26.
10. Se Schäfer, Die Hansestädte, s. 75 ff.
11. Se Schäfer, Die Hansestädte, s. 85. Jfr Koppmann, H. R., I, XXVI f.
12. Se Schäfer, Die Hansestädte, s. 68 ff.
13. Se ofvan, s. 39 ff.
14. Se Schäfer, Die Hansestädte, s. 47.
15. Se H. R., I, n:o 142, 169, 170, 171, 200 m. fl.
16. Om analoga fall i denna utveckling se Dænell, a. a., s. 1—6.
17. S. T., I, n:o 42.
18. Betecknande är den villervalla, som förekommer vid tolkningen af detta tillägg. Höhlbaum (H. Gbl. 1872, s. 47) har, såsom vi sett, däraf slutit, att ett tyskt stadssamhälle existerade och att det stod som ett slutet parti mot det gotländska stadssamhället. Koppmann (H. R., I, s. XXVIII) uttalar sig ej om det gotländska stadssamhället, men anser, att den i tillägget omtalade Odelricus insattes som fogde och domare för den tyska stadsmenigheten. Schäfer (Die Hansestädte, s. 41 och 40, n. 2) håller för troligt, att en tysk stadsmenighet fanns bredvid de tyska gästerna, men att fogden bör fattas som de senares, ej som de förres styresman. H. Hildebrand (Sv. Med., I, s. 636) är tveksam, om det »den tiden fanns två grupper af tyskar i Visby», men fogden gör han till de tyska gästernas föreståndare.
19. Se S. T., I, n:o 42 och H. UB., I, n:o 16. Dessa urkunders utgifvare (Rydberg och Höhlbaum) ha redan anmärkt, att en del af tillägget (»Priuilegium ... Gvttensium») genom sin egen innebörd visar sig vara af senare datum. Då benämningen fogde som ämbetsnamn på Odelricus kommit in i litteraturen från denna del af tillägget, borde denna benämning utmönstrats med upptäckten af ställets sena tillkomst. Men så har ej skett. De s. 71, n. 2 citerade författarna begagna alla benämningen fogde. Jfr äfven Bulmerincq, a. a., s. 27, n. 13, Koppmann, Hans. Wisbyfahrt, s. 1 5, Hegel, Städte und Gilden, I, s. 233. G. Lindström säger t. o. m.: “Benämningen Fogde, Vögede, på latin Advocatus, förekommer redan vid pass 1163, då hertig Henrik Lejonet utnämnde “Odelrice“ till advocatus för tyskarna på Gotland“ (!) (Anteckningar, II, s. 456). — Jag har ofvan (s. 43, n. 5) sökt visa, till hvilka slutsatser författaren till visbylagens företal kommit genom detta ställe.
20. Artlenburg var sachsisk tullstation vid Elbe (H. UB., I, n:o 33). Troligen hade därför Henrik sammanträffat med gotländingarna här och underhandlat.
21. Det är ej otroligt, att traditionen riktigt bevarat ett af underhandlarnas namn i »Lichnatus».
22. Både i Novgorod och Riga, hvilkas handelsgillen utgått från Visby, kallades styresmannen ålderman (Urk. Gesch., II, s. 18 och Bulmerincq, a. a., s. 33).
23. Se därom nedan, s. 100 ff.
24. D. S., I, n:o 48. Om de olika handskrifterna, se H. UB., I, n:o 15.
25. S. T., I, n:o 77.
26. Om en liknande blandning i visbysällskapet af städer och enskilde köpmän talar biskop Alberts privilegiebref 1211 (Livl. UB., I, n:o 20). I fråga om den världsliga jurisdiktionen förordnar biskopen: “Excessus suos singulæ civitates, si poterunt, componant. Quidquid autem iudici nostro per querimoniam delatum fuerit, et quæ inter cives contingunt, ipse iudicabit, similiter inter illos, qui ad nullam civitatem habent respectum“. Brefvet säger sig själft åsyfta »mercatores præcipue Gutlenses» och vi torde därför rättast anse det såsom utverkadt af visbysällskapet. Biskopen har tänkt sig tre kategorier af målsägande inom detta sällskap: 1:o borgare, som tillhörde städerna; deras mål skulle domaren i Riga ej ha att handlägga, om de ej “per querimoniam“ hänskötos till honom; 2:o borgare, som tillhörde Riga (så tolkas naturligast “cives“); deras mål skulle rigadomaren handlägga; 3:o köpmän, som ej hade appell till någon viss stad, hvilket här väl vill säga, att de ej hörde till någon stad; deras mål skulle ock rigadomaren handlägga.
27. En indirekt antydan om ett sådant gille i Visby ha vi i biskop Alberts förbud för visbysällskapets medlemmar att utan biskopligt medgifvande bilda ett »gemensamhetsgille» (gilda communis) i Riga (se den i föregående anm. citerade urkunden). Förbudet tycks ha velat förebygga något, som vederbörande privilegietagare förut hade i Visby.
28. Frensdorff, Das Stat. Recht, I, s. 7. F. påvisar, att stället om nycklarnas förvaring är ett senare tillägg till skrået, och framkastar den gissningen, att det tillkommit under striderna om appellationen (se därom nedan s. 92 ff.) för att ge Visby, som enligt tillägget intar främsta rangen, dess gamla betydelse gent emot Lübeck (s. 29, n. .2).
29. Osnabrück ställer sig troligen just därför på Visbys sida i appellationsstriderna (se hänvisningen i föregående anm. och H. R., I, n:o 70). Soest finns ej bland de städer, som ställa sig på Lübecks sida (H. R., I, n:o 69).
30. H. UB., I, n:o 593.
31. S. T., I, n:o 77 (D), 23.
32. S. T., I, n:o 87.
33. Att af salzwedelsurkunden sluta, att gästerna i Visby alltid rättade sig efter egna lagar (Schlyter, VstL., s. V), torde vara förhastadt. Urkunden säger blott, att lübeckarna haft och hade en jurisdiktion och lagar (justitiam et leges). Om utsträckningen af denna rättighet säges ingenting.
34. Se skrået, Urk. Gesch., II, s. 18.
35. Livl. UB., I, n:o 126.
36. Om »testes synodales» se Du Cange, Gloss. VI, p. 568.
37. Jfr Fredrik I:s bref af 1173: “Si quis mercator senserit se gravari contra justiciam in loco minori, licentiant habeat appellationem faciendi ad majorem locum, a quo minor locus justiciæ suæ leges acceperat“ (H. UB., I, n:o 23).
38. Gästerna i Smolensk hade ålderman och bildade ett gille (S. T., I, 77, 22). De hade således troligen äfven ett gilleskrå.
39. DS., II, n:o 940.
40. Se den relation af saken, som lämnas på mötet i Reval midsommardagen 1287, Livl. UB., I, n:o 519.
41. Livl. UB., I, n:o 511—513.
42. Livl. UB., I, n:o 517.
43. Se Schäfer, Die Hansestädte, s. 49, n. 1. Däremot är denna “litteram“ icke densamma som domsurkunden (DS., II, n:o 940), som Schäfer, ibid. n. 2, frågar, om den ej är. Domsurkunden är daterad midsommardagen 1287. Då var Johann von Dovay redan i Estland (Livl. UB., I, n:o 519.
44. Af dessa var Puke gotländingarnas sändebud. Gotländingarna hade äfven året förut gjort gemensam sak med tyskarna i en affär, som rörde handeln (Livl. UB., I, n:o 505).
45. Livl. UB., I, n:o 519.
46. Vissa böter skulle reserveras “ad utilitatem omnium mercatorum“ och skulle troligen gå till förbundskassan i Visby (jfr ofvan, s. 77).
47. De “wilcore“ (arbitrationes), som på detta sätt tillkommo, voro analoga med dem, som af vissa städer utfärdades på deras separatförsamlingar. Om betydelsen af wilcore (arbitrationes, arbitria, statuta) till skillnad från recesser (recessus) se Koppmann, H. R., I, s. IX och not. 1.
48. S. T., I, n:o 77.
49. Livl. UB., I, n:o 20. Jfr ofvan s. 75, n. 2.
50. S. T., I, n:o 95.
51. Rydberg (S. T., I, n:o 118) har därför sammanställt båda urkunderna för att visa, hvad som fordrats och hvad som erhållits.
52. Livl. UB., I, n:o 453.
53. Lüb. UB., I, n:o 582.
54. S. T., I, n:o 111. Jfr H. UB., I, n:o 532.
55. Se ofvan s. 12, n. 1 och 27, n. 1.
56. Jfr samma gruppering i S. T., I, n:o 118 m. fl.
57. Livl. UB., I, n:o 129 (af år 1238).
58. Lüb. UB., I, n:o 750 (från senare hälften af 1200-talet).
59. Se urkunden föreg. not.
60. Livl. UB., VI, n:o 3052.
61. Lüb. UB., I, n:o 385. Af Lübecks försök att få varorna förda “icke öfver Gotland“ syns, att det eljest var vanligt.
62. Se ofvan, s. 75.
63. Se tillägget till Henrik Lejonets urkund: “Priuilegium ipsum repositum est in ecclesia beate Marie virginis in Wisby“ (S. T., n:o 42).
64. DS., I, n:o 231.
65. I en påfvebulla af 1295 (DS., III, n:o 2120) kallas visserligen församlingsborna (parrochiani) lagliga patroni för nämnda kyrka (veri patroni ipsius ecclesie), men det syns ha gällt den ena kyrkoherden. Jfr DS., III, n:o 2114 och i synnerhet III, n:o 2166, där det talas om att biskopen i Linköping sökt kränka “parrochianos eiusdem ecclesie et vniuersitatem mercatorum theuthonicorum ad eandem ecclesiam pertinencium“ i deras rätt att välja kyrkoherdar.
66. Se påfvebullorna af 1253 (DS., I, n:o 413) och af 1268 (DS., I, n:o 529).
67. T. ex. Reuterdahl, Sv. Kyrk. Hist., II. I, s. 171 och H. Hildebrand, Visby och dess minnesmärken, s. 98.
68. En undersökning af, hvilka församlingar i Visby varit tyska eller åtminstone öfvervägande tyska, vore önskvärd. Jag kan dess värre ej inlåta mig därpå, då tillräckligt material till en sådan undersökning saknas mig.
69. Med denna förklaring af förhållandena blir tolkningen af ett ställe i biskop Bengts förut omnämnda bref (DS., I, n:o 231) klar. I fråga om rätten att utvälja grafplatser i Mariakyrkan säger biskopen om de tyska borgarna: “De Burgensibus, si ibidem eligerent sepulturam, ne fiat in præjudicium aliorum Sacerdotum, sic statuimus, ut Accito sacerdote Parochiali, et Testibus Ydoneis“ o. s. v. Med dessa burgenses måste förstås borgare i äldre tyska församlingar, som kunde vilja hvila i Mariakyrkan. För att nu icke dessa församlingars präster skulle lida något förfång (ne fiat in præjudicium aliorum sacerdotum) genom minskade inkomster (sportler, offer till de aflidnes själar o. s. v.) skulle vissa formaliteter iakttagas, när de nämnda borgarna ville bli begrafna i Mariakyrkan.
70. Se t. ex. Livl. UB., I, n:o 20, 94, 125, 291, 392, 440 m. fl.
71. Se därom Schäfer, Die Hansestädte, s. 50 ff.
72. En och annan lifsyttring af detta sällskap ha vi äfven efter 1300-talets ingång. Se Frensdorff, Das Stat. Recht., II, s. 35. Men någon större betydelse hade det ej. Troligt är för öfrigt, att det nu hufvudsakligen bestod af köpmän från den lifländskt-gotländska tredjedelen, fast dessa enligt gammalt bruk förde titeln “van den menen Kopman van allen steden“. Det s. k. Novgorods skrå III visar sig genom sitt i mycket oppositionella innehåll mot Lübeck vara tillkommet genom detta parti. Se Frensdorff, ibid.
73. Lüb. UB., I, n:o 608 och 609.
74. Lüb. UB., I, s. 710.
75. Das Stat. Recht, I, s. 26 ff.
76. H. R., I, n:o 72.
77. Schäfer (Die Hansestädte, s. 57) anser det vara “der Skra auf dem Hofe zu Nowgorod“. Om han menar det gamla skrået eller det yngre, framgår ej af hans ord. Frensdorff (Das Stat. Recht, I, s. 10, n. 1) anser det gälla det exemplar af det nya skrået, som fanns till ämbetsbruk i Riga och som där sedan förvarats. Hans skäl därför finner jag ej bevisande. Dessutom uppstår genom denna tolkning svårighet med förklaringen af hvem som utplånat den ifrågavarande artikeln och att detta skett utan rigamyndigheternas vetskap och begifvande.
78. Se H. R., I, n:o 80, där Dortmunds ombud i en relation till sina myndigheter berättar, att Lübeck endast velat få rätt att i tvistiga fall förklara Novgorods skrå. Jfr Koppmann, H. R., I, s. 32.
79. Se t. ex. H. R., I, n:o 387.
80. Schäfer, Die Hansestädte, s. 46, H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 637, n. 5.