Till Visby stads äldsta historia/II

←  Kap. i: Är det äldsta stadssamhället i Visby tyskt eller gotländskt?

Till Visby stads äldsta historia Ett kritiskt bidrag av Adolf Björkander Kap. ii: Visby stadssamhälles uppkomst

Kap. iii: De tyska gästerna i Visby  →

Publicerad 1898 av Almqvist & Wiksell

Visby stadssamhälles uppkomst.

---

Tyskarnas uppträdande på Gotland inledde ett nytt tidehvarf i den gotländska handelns historia. Den gamla primitiva vikingahandeln, som rört sig med enkla former och varit hela folkets sak, aflöstes af en mera tekniskt utbildad handel, som omhändertogs af en särskild samhällsklass. Härmed utsträcktes ett steg mot norr den utveckling af stadsväsendet, som sedan slutet af 9:de århundradet fortgått i västra och norra Tyskland^[1]. Denna utveckling karakteriseras isynnerhet af trenne företeelser: handeln koncentreras på ständiga marknadsplatser, dessa få en bofast befolkning, som öfvervägande sysslar med handelsvärf, och denna får för sina angelägenheter ett särskildt domstolsväsen med en särskild rätt.

Ingenting i historien sker emellertid med hastiga öfvergångar eller utan mer eller mindre långsamma brytningar med förut befintliga former. Så var ej heller fallet med stadsutvecklingen på Gotland. Den hade en ihärdig strid att kämpa dels med konkurrerande marknadsplatser, som i äldsta tid måste ha funnits i riklig mängd på den gotländska landsbygden^[2], dels med en konkurrerande handelsbefolkning på landet, dels med landskapets gamla jurisdiktion och rätt. Först när segern var vunnen på alla dessa tre områden, så att en marknadsplats blef en ständig sådan, att en bofast befolkning där dref handel och att denna befolkning fick sin särskilda jurisdiktion, var det gotländska stadssamhället färdigt. Jag skall för bättre redas skull i det följande behandla hvarje moment i denna utveckling för sig.

Visby som ständig torgplats.

Ingen urkund finns, som visar, att Visby ett visst år fått rätt att vara en ständig torgplats, och troligt är, att icke någon sådan urkund funnits. Härutinnan skiljer sig Visby från de flesta medeltida städerna t. ex. i Tyskland. Orsaken ligger i öppen dag. Rätten att upplåta en bestämd plats till ständig torgplats var i Tyskland konungens eller den persons, till hvilken konungen öfverlåtit sin rätt. Den var ett regale. På Gotland fanns, som jag ofvan visat^[3], ingen, som kunde göra anspråk på en sådan rätt. Ön var en oberoende bonderepublik och konungen hade enligt gotländsk lag ingenting att skaffa med äganderätten till någon plats därstädes. Någon öfverlåtelse från hans sida kunde därför icke äga rum. Visby rätt som ständig torgplats har aldrig öfverlåtits genom en formlig akt från konungamaktens sida eller från någon annan öfverhetsperson. Någon urkund, som innehåller en sådan »frihet», kan därför ej ha funnits.

Visby egenskap af ständig torgplats syns öfverhufvudtaget icke grunda sig på en formlig bestämmelse, gjord på en viss tidpunkt af någon landsherre, utan på geografiska, merkantila och koloniala omständigheter. På Gotland har funnits en mängd hamn- och marknadsplatser, som alla haft mer eller mindre möjligheter att utveckla sig till ständiga torgplatser. Att Visby ensamt fick en sådan utveckling, berodde på att det hade en god naturlig hamn med ett gynnsamt läge vid den stora handelsväg, som var den mest betydande inom östersjöområdet, och att tyska handelskolonister slogo sig ned där.

Hvad som åter var orsaken till, att tyskarna valde denna plats är numera omöjligt att med bestämdhet afgöra. Kanske ger den s. k. gotlandssagan en vink därom, när den omtalar, att här var från heden tid ett »wi», en helig offerplats, och att vid kristendomens införande på ön här byggdes den första kyrkan^[4]. Platsen var i så fall i helgd såväl för hedningar som kristna på Gotland och var då under den orosfyllda brytningstid, när kristendom och hedendom kämpade om öfverväldet på ön, en naturlig skyddsort för främlingarna. Sannolikt är också, att här redan under den äldsta gotländska handelns tid varit en upplagsplats och en periodiskt besökt marknad, t. ex. vid de hedniska offerfesterna och de kristna kyrkobesöken^[5].

Att det däremot varit tyskarnas uppträdande på platsen, som gifvit denna dess karakter af ständig marknadsplats och så småningom af stad, framgår både däraf, att ingen annan hamn- eller marknadsplats på Gotland utvecklat sig som Visby, ehuru flera för visso hade bättre eller åtminstone lika goda naturliga förutsättningar därför, och däraf, att de senare urkunderna, som vi sett^[6], gifva vid handen, att Visby som stad var en skapelse af tyskarna. Att tyskarna åter fingo denna betydelse för utvecklingen berodde icke så mycket på deras nationalitet som fast mer på deras egenskap af gynnsamt ställda handelskolonister.

I stort sedt var nämligen all stadsbildning i äldre tid en produkt af ett främlingselements uppträdande i ett land^[7]. Den inhemska befolkningen sysslade icke enbart med handel. Den samlades därför endast vid vissa tider och i samband med vissa förrättningar (kyrkliga, judiciella, politiska) i och för utbyte af varor. Så var äfven förhållandet på Gotland. När däremot tyskarna uppträdde i Visby, var det som ständiga yrkeshandlande. Deras handelsplats blef därför ett ständigt torg^[8].

En naturlig följd däraf blef, att detta torg tenderade att på sig koncentrera all ortens handel och omöjliggöra konkurrens på närliggande marknadsplatser. Vi misstaga oss säkerligen ej, om vi härleda en del af de »multimoda mala, videlicet odia, inimicicias, homicidia, ex utriusque gentis dissensione orta»^[9], hvarom Henrik Lejonets privilegiebref talar, från denna konkurrens^[10].

Visby såsom säte för en bofast handelsbefolkning.

Utan tvifvel var Visby redan vid tyskarnas ditkomst ett landssamhälle. Och helt visst hade tyska »gäster» liksom en mängd främlingar af andra nationaliteter uppträdt där, innan ett stadssamhälle uppstod. Att tvista om, när dessa gäster först kommo till Gotland, är fåfäng möda, alldenstund urkunderna ej säga något därom, utan blott medelbart konstatera, att de på en viss tid funnos där^[11]. Men mera om dem längre fram. Visby blef ej ett stadssamhälle hvarken genom de gotländska byinvånarne eller genom de främmande gästerna. Ingendera utgjorde en ständig handelsbefolkning därstädes, de förra, emedan deras sysselsättning ej förnämligast var riktad på handelsvärf, de senare, emedan de blott tillfälligtvis besökte platsen. Först när främlingarna (och bland dem intogo tyskarna ett så framstående rum, att vi behöfva räkna endast med dem) begynte bosätta sig i Visby, uppstod där en befolkning, som ständigt sysslade med handel och samfärdsel och som genom denna sin sysselsättning skilde sig från landsborna. Anledningarna till bosättningen voro af mångfaldig art, men torde, åtminstone i början, ha så godt som uteslutande sammanhängt med handeln. Ehuru Visby var endast en mellanstation, behöfdes där personer, som sörjde för handelsvarornas förvaring och magasinering, hjälpte till med lossning och lastning, sörjde för sjukas vård och aflidnas begrafning, kontrollerade varuomsättningen, öfvervakade ordningen, skipade rätt mellan stridande o. s. v. När handeln blef lifligare, flyttade mången köpman från de inre tyska städerna, som lågo mindre gynnsamt för en vinstgifvande handel, öfver till Visby och började där egen handel^[12].

Hur tidigt den första bosättningen af tyskar i Visby ägt rum är omöjligt att urkundligt bestämma. I nämnvärd grad torde den dock icke skett förrän i midten af 12:e århundradet. Vid nämnda tid fingo tyskarne nämligen sin tillvaro på ön rättsligt betryggad genom formliga fördrag. Det äldsta af dessa har kommit till stånd genom kejsar Lothar (kejsare 1125—1137). Fördraget innehöll »bestämmelser om rätt och fred» (juris et pacis decreta)^[13]. Det ligger nära till hands att antaga, att Knut Lavard († 1131), som stod i nära förhållande till Lothar, både då denne ännu var hertig af Sachsen och då han var romersk kejsare^[14], förmedlade detta fördrag af omsorg om handeln mellan Gotland och Tyskland, hvilken handel, som vi sett, gick öfver Knuts förnämsta stad Slesvig^[15].

Emellertid hade Lothars åtgärd icke bestående verkan^[16]. Efter hans död blef laglöshetstillståndet på Gotland detsamma igen och först den kraftfulle sachserhertigens, Henrik Lejonets, ingripande skapade ett drägligare tillstånd. Då hans privilegiebref är det äldsta kvarvarande, som ger någon säker utgångspunkt för bedömandet af tyskarnas och gotländingarnas förhållande till hvarandra, och då detta bref tolkats på olika sätt och fått tjäna som stöd för en mängd hypoteser om det äldsta tillståndet i Visby^[17], så är nödigt att med några ord angifva brefvets historiska förutsättningar och dess hufvudsakliga innehåll.

År 1143 hade Lübeck grundats, i det att grefve Adolf II af Schauenburgarnas ätt i stället för den (1138) förstörda handelsorten kring det gamla hertigliga residenset^[18] uppbyggde en ny stad vid Traves och Wachenitz’ sammanflöde^[19]. Genom sitt gynnsamma läge blef denna snart en farlig rival till Henrik Lejonets förnämsta handelsplats i dessa trakter, det gamla Bardewik. Henrik gaf sig därför ingen ro, förrän han fick Lübeck i sitt våld. Detta lyckades honom 1158^[20]. Med synnerlig energi arbetade han på att skaffa den nya eröfringen allehanda förmåner och hade därvid ett öppet öga för de samtida företeelser, som kunde tjäna hans mål. Omständigheterna voro honom gynnsamma.

Bland de städer, som af allt att döma varit en af de förnämsta, om ej den förnämsta vid Östersjön och utgjort en knutpunkt för österns och västerns handel, var det gamla Slesvig eller Hedaby^[21]. Kort innan Henrik kommit i besittning af Lübeck, hade emellertid denna stad fått en svår knäck genom den plundring, som danske konungen Sven Grade anställt därstädes, hvarvid bl. a. några ryska handelsskepp blifvit konungens rof 1156 (eller 1157)^[22]. Slesvig förlorade därvid väl icke helt och hållet sin gamla betydelse^[23], men dess anseende som säker hamnstad hade blifvit rubbadt och handeln drog sig därifrån^[24].

Det var naturligt, att hertig Henrik skulle bemöda sig att på sin stad Lübeck öfverföra den handelsrörelse, som Slesvig på detta sätt gick miste om. Då denna handelsrörelse till stor del gick öfver Gotland, var det angeläget för Henrik att vinna gotländingarna och tillförsäkra sina landsmän en tryggad tillvaro på deras ö^[25]. Af denna anledning tillkom Henriks urkund af 1163^[26]. Innehållet i privilegiebrefvet bekräftar detta. Jag återger här hufvudinnehållet af detsamma.

Henrik lofvade först och främst gotländingarna i gemen säker fred i hela sin landsände. (Redan detta var något mer än Slesvig hade bjudit, ty där måste hvarje köpman för sig utverka lejd^[27]. Lede gotländingarna någon oförrätt till gods eller person inom hertigens område, skulle de därför erhålla full rättvisa och upprättelse genom hans lagliga domaremyndighet. Därtill gaf han dem tullfrihet i alla sina städer.

Vidare — om en gotländing dödades i någonsomhelst af hertigens städer, som stodo under hans frid (vbi pacem sub iure iurando firmavimus), skulle gärningsmannen mista lifvet. Om någon sårades eller stympades, skulle den skyldige mista handen. Om någon blefve slagen med påk eller knytnäfve, skulle den skyldige vara underkastad den stads rätt, inom hvilken gärningen bevisligen blifvit föröfvad. Om någon dödades på resan till eller från (hertigens städer) på dag, som icke var i särskild helgd (in die non legitimo), skulle gärningsmannen till den dödades arfvingar och släkt betala 40 mark penningar i den provins’ mynt, i hvilken mordet föröfvats.

Arf efter aflidna gotländingar skulle i hertigens städer genast utbetalas till arfvingen, om han var tillstädes, i motsatt fall stå år och dag (detta var en ny fördel, som hertigen bjöd framför Slesvig^[28]) och slutligen skulle gotländingarna för evigt njuta af den nåd och de rättigheter, som hertigens egna köpmän erhållit.

Villkoren, på hvilka dessa privilegier gåfvos, voro, att gotländingarna skulle gifva hertigens undersåtar samma förmåner, omhulda honom och hans land och flitigare besöka hans hamn Lübeck (portum nostrum in Lujbike diligencius frequentent).

Om jag undantar ingressen, vittnenas namn och den omtvistade dateringen^[29] har jag ur denna urkund anfört allt, som enligt min mening härrör från Henrik Lejonet själf.

Ser man utan förutfattade meningar på innehållet i detta privilegiebref, får man därutur som första intryck, att gotländingarna ännu voro de förnämsta^[30] utöfvarne af den aktiva handeln på Östersjön och att hertig Henrik ville genom privilegier draga deras handel öfver på sina städer och framför allt på Lübeck^[31]. Men därjämte framgår ur brefvet, att hertig Henrik ville genom att skaffa gotländingarna förmåner bereda tyskarna en tryggad tillvaro på Gotland och möjlighet att där drifva en ordnad aktiv handel. Henriks åtgärd blef således medelbart af grundläggande betydelse för den tyska bosättningen i Visby och det är ur denna synpunkt jag här något längre dröjt vid 1163 års urkund^[32].

Men om det var genom Lothars och Henriks ingripande som den tyska kolonisationen i Visby möjliggjordes i större skala, är det ock förklarligt, att det hufvudsakligen var kolonister af sachsisk och nedertysk nationalitet, som bildade den första bofasta befolkningen därstädes. G. Lindström har genomgått sjöfartsregister, urkundböcker, diplomatarier och nekrologier för att få reda på invandrade tyska medeltidsfamiljer på Gotland och han har i sina anteckningar anfört icke mindre än 88 westfalska orter, hvarifrån utvandringen försiggått^[33]. Dessa anteckningar röra visserligen förhållanden i en senare tid (mest 1300-talet), men flera omständigheter tyda på, att Westfalens andel i kolonistantalet var proportionsvis ännu större under den första tiden^[34]. De vendiska och de östra städerna kommo först senare i lifligare beröring med gotlandshandeln.

Dessa tyska kolonister i Visby slöto sig tillsamman till en korporation, som dels skilde sig från den gotländska landsbefolkningen dels från de kommande och farande gästerna. Utan att utgöra ett köpmansgille i senare tids bemärkelse^[35] bildade dessa tyskar en korporation till gemensamt skydd och med gemensamma intressen. Tyskarnas bosättning i Visby betecknar således, att en del handlande af det romerska riket uppgifvit sina lokalintressen i Tyskland och fått ett gemensamt intresse i Visby. Naturligtvis skildes de icke helt och hållet från sina forna landsmäns intressen. Jag blir i tillfälle att närmare beröra detta framdeles i samband med framställningen om de tyska gästerna i Visby.

I motsättning till dessa kommande och farande gäster kallades de bofasta tyskarna Thevtonici in Gotlandia manentes och deras sigill bar omskriften: »Sigillum Thevtonicorum in Gotlandia manencium»^[36]. Det var dessa, som utgjorde kärnan i den första stadsmenigheten i Visby.

På grund af urkundernas tystnad kunna vi ej närmare angifva tidpunkten, när detta stadssamhälle först framträdde som ett samfund för sig, bestämdt skildt från landsbygden. Emellertid ha vi en urkund, som enligt mitt förmenande sätter oss i stånd att angifva en ungefärlig tidpunkt.

I 12:te århundradets senare hälft afslöts mellan gotländingarna och svenske konungen ett fördrag, enligt hvilket de förra förbundo sig att i ledung under vissa villkor följa den senare med sju snäckor^[37]. Detta sjutal är ägnadt att väcka vår uppmärksamhet. Af de antydningar vi ha om Gotlands indelning i äldsta tid framgår, att sexdelningen var genomförd, både när fråga var om skatters utgörande och om jurisdiktion och om häruppbåd. Den första tributen till uppsalakonungen och till jarlen bestämdes till 60 m. s.^[38], och tydligen fastställdes detta tal, emedan öns sex sjettingar skulle hvar för sig utgöra 10 m. s. — I gotlandslagen omtalas sjettingsting (GLL., I, 19, 35; I, 31). Denna lag är i sin nuvarande redaktion visserligen från 13:e århundradet, men bestämmelsen om sjettingsting var säkerligen långt äldre. Sexdelningen var således äfven ett slags judiciell indelning. Att den slutligen var en indelning för häruppbådet syns framgå däraf, att de gånger gotlandsallmogen omnämnes i strider, som utkämpats på ön, den städse leddes af sex bondehöfdingar^[39].

I det ofvannämnda fördraget bestämdes däremot att gotländingarna skulle utrusta sju snäckor eller betala i ledungslame 40 m. p. för hvarje snäcka^[40]. Till de gamla sjettingarna hade här tydligen kommit ett nytt rustningsdistrikt, som skulle utrusta den sjunde snäckan eller betala ledungslame för den, om ledung ej utgick från ön. Detta nya distrikt måste vara det nya stadssamhället i Visby. Tyskarna hade med sin bosättning på ön inträdt i gotländingarnas fri- och rättigheter i förhållande till Sverige. Naturligt var, att de då också fingo dela deras skyldigheter^[41].

Det tyska stadssamhället skulle således hastigt nog ha framträdt, sedan en betryggad bosättning var tyskarna tillförsäkrad. Undersöka vi de lämningar af den materiella kulturen, som finnas kvar i Visby från äldsta tider, bekräfta de, att stadssamhället börjat uppblomstra vid angifna tidpunkt. Kyrkorna S:t Peter^[42], S:t Lars, S:t Olof och Drotten äro alla från 1100-talets senare hälft, såsom lämningarna af deras arkitektur tydligen visa. En ökad inflyttning af främlingar gjorde dessa kyrkor nödvändiga och ett ökadt välstånd möjliggjorde deras tillkomst.

Visby såsom ett särskildt jurisdiktionsområde.

Den tyska menighet, som bosatt sig i Visby, måste redan från början ha känt ofullkomligheten och otillräckligheten i det gamla rättegångsväsendet sådant det verkade med sina sällan återkommande tingsterminer och sin obekväma bevisföring. Äfven måste främlingars och inföddes olikhet inför lagen ha känts besvärlig. Därtill kom, att den gamla landskapslagen ej var beräknad för handeln och de nyheter i det sociala lifvet, hvilka penningen skapat, utan endast var afsedd för naturahushållningens och landtlifvets mindre komplicerade behof. Ett snabbare verkande rättegångssätt, en enklare bevisföring, en större likhet inför lagen och en för det nya ekonomiska systemet afpassad rättsutveckling måste sålunda ha varit önskningsmål för främlingarna i Visby från början.

Men otvifvelaktigt försiggick exemptionen från det landtliga rättssamfundet först så småningom och endast i den mån som nödvändigheten kräfde det.

Först drogos in under främlingarnas egen domvärjo sådana privat- och familjerättsliga mål, för hvilka inga bestämmelser funnos i landskapslagen eller för hvilkas afgörande ej funnos de nödvändiga betingelserna i främlingarnas egenskap af kolonister. Vi behöfva blott erinra oss, hvad som i de gamla lagarna stadgas om ättens ansvarighet för brottslingar inom densamma^[43], för att vi skola förstå, att främlingen ofta ej kunde dömas efter dessa stadganden, han, som var lösryckt ur de sociala villkor, utur hvilka lagarna framgått och hvilka de förutsatte. Äfven när ärendet kräfde skyndsammare behandling än hvad landskapstinget kunde prestera, torde det ha dragits under främlingarnas egen domstol.

Till en början lefde dessa i Visby sålunda under en dubbel jurisdiktion, landsbygdens och stadens. Utvecklingen i detta afseende var utan tvifvel densamma som i Tyskland. Enligt Henrik Lejonets ofvan omtalade privilegiebref lefde nämligen gotländingarna på samma sätt därstädes. Om större brott begingos mot dem, brott, som endast kunde sonas med lifvet eller med mistning af handen, afdömdes dessa brott inför landets domstol. Mindre brott däremot afdömdes inför den stads rätt, inom hvilken gärningen bevisligen blifvit föröfvad^[44]. Och då tyskarna på Gotland skulle åtnjuta samma behandling som gotländingarna i Tyskland (se privilegiebrefvet), så ha vi rätt att antaga, att främlingarna i Visby försökte inrätta sig efter samma dubbelsystem, så långt som detta på grund af de lokala förhållandena var möjligt.

Att fasthålla är, att utvecklingen allt mer och mer gick i den riktningen, att under torgområdets jurisdiktion indrogos allt flera mål, tills omsider en fullständig exemption från landsbygdens jurisdiktion hade försiggått. Den rätt, som under denna utveckling utbildade sig såsom det nya stadssamhällets rätt, måste vi redan a priori vänta att finna sammansatt af olika element. Då landslagens bestämmelser tillämpades så långt ske kunde, böra dessa bestämmelser, om ock modifierade efter nya förhållanden, ingå i den nya rätten. Då främlingarna vidare för vissa fall måste dömas efter särskild rätt, i synnerhet i privatmål, så böra bestämmelser från deras hemstäders rätt eller böra avtonoma bestämmelser finnas där, i synnerhet rörande sagda mål.

Ty värr har jag ej att tillgå någon i detalj genomförd undersökning af källorna till Visby stadslag, sådan den föreligger kodificerad från andra fjärdedelen af 14:de seklet. Men de knapphändiga studier jag gjort öfver detta ämne bekräfta här ofvan gjorda aprioriska förmodanden. Med gotlandslagen har Visby stadslag så många viktiga likheter, att rättsutvecklingen i den senare måste antagas ha utgått från den rättsutveckling, som kodificerats i den förra^[45]. Jag påpekar de för båda betecknande såramålsbestämmelserna. Båda ha indelningen i stick- och kross-sår (GLL., I, 19, 3, 4, VStL., I, 15, 7), båda begagna nageln som mått för »fullsår» (GLL., I, 19 pr., VStL., I, 13, 1), båda ha beteckningen »ärr, som syns tvärs öfver väg (gata)» (GLL., I, 19, 6, VStL., I, 15, 7) och »ärr eller lyte, som hatt eller hufva ej skyler» (GLL., I, 19, 6 VStL., I, 15, 6) o. s. v. Straffprocessordningen är till sina hufvuddrag lika för de båda lagarna^[46].

I bötessystemet är den likheten, att inga böter till konungen omtalas. Att bötesbeloppen äro olika bör ej förvåna, då så lång tid mellan lagarnas kodificering förflutit. Dock är det en bötesbestämmelse i stadslagen, som är afpassad efter landslagen, den om mansboten för en fri man. Landslagens mansbot för fri man af »ogotländsk» nation är 10 m. s. Stadslagens mansbot för fri man är 40 m. p. Om 1 m. s. antages = ungefär 4 m. p. (jfr ofvan s. 49, anm. 2), så öfverensstämma dessa i det närmaste^[47].

Äfven de båda lagarnas utförliga bestämmelser för brott mot kvinnan (GLL., I, 22 och 23, VStL., I, 43—47) tala om samhörighet i innehållet, om också icke i formen.

Jag kan ej uppehålla mig längre vid dessa detaljer. En utförlig undersökning ligger utom ramen för denna afhandling. Det anförda visar, om ock ofullständigt, att afgörande likheter mellan de båda lagarna finnas, och den, som uppmärksamt granskar de citerade lagrummen, skall ej stanna i tvifvelsmål om, hvilken lag som varit den andras källa.

Med de tyska stadsrätterna (i synnerhet med Lübecks och Hamburgs äldsta rättsurkunder) har visbylagen, såsom naturligt är, långt flera besläktade afdelningar. Vi måste nämligen komma ihåg, att hela tendensen i rättsutvecklingen gick därhän, att främlingarna mer och mer skulle frigöra sig från landets lag och skapa sig en egen stadsrätt och den kodificerade lagen är resultatet af mer än ett och ett halft sekels sträfvan i den riktningen. Under 1200-talet, då Lübeck gjorde så framgångsrika bemödanden att få sin rätt införd i de flesta andra städer i östersjöområdet, torde dessutom en särskildt stark inverkan från denna stads rätt på visbyrätten ha ägt rum. Första bokens bestämmelser om rådet och fogdeinstitutionen m. m. äro tagna, ofta ordagrant, ur Lübecks rätt^[48]. Äfven de straffrättsliga bestämmelserna i bokens senare del äro här och där färgade af samma stads rätt (se VStL., I, 51 och Lüb. R., I, 121 och II, 88^[49]). Men tydligast visar sig härkomsten från de tyska stadsrätterna i privaträtten: i skuldfordringsmål (Amira, a. a., I, s. 159 f.), i pantsättning af fastighet (ibid., s. 209 f.), i »lagföljande» af panter (ibid., s. 222), i pantsättning af saker för arbetslön (ibid., s. 250, n. 9), i skeppsfraktsfördrag (ibid., 650, n. 2), i försäljning af tomtöre (»Rentenkauf», ibid., s. 669), i handelsbolag (ibid., s. 679) o. s. v. I familjerätten utgöra flera bestämmelser likalades blott omstufningar af tyska lagrum. Se t. ex. VStL., I, 42 om det i »wiue rechte» gjorda undantaget: »dat ne si en copwif. dat se sic van copelscap ghenere» och Lüb. R., II, 96: »sunder deghene de kopschat hebben»; VStL., IV, III, 1—6, som visar tydlig släktskap med Hamburgs rätt af 1270 VI, 7 och 1292 E. XVI^[50]; likaså VStL., IV, 1, 23—25 och Lüb. R., II, 97 och 102 samt Hamb. R, af 1270 V och af 1292 O; VStL., II, I, 1 och Lüb. R, II, 103 och Hamb. R. af 1270, VI, 2 och 1292 G. 2; VStL., IV, II, 2 och Lüb. R., II, 103 och Hamb. R. af 1270, VI, 7 och af 1292 E., XVI o. s. v.

Det är slutligen sagdt, att avtonoma bestämmelser böra finnas i visbylagen. Och till denna kategori måste måhända det mesta räknas. Det unga stadssamhället tvangs, liksom dess likar på andra orter, att skapa sig lagbestämmelser för enskilda förekommande fall, när den redan utvecklade lagen ej hade någon bestämmelse i sådana fall. Denna lagbildning pågick hela tiden och var ännu ej afslutad, när konung Magnus Eriksson förordnade om kodificeringen, såsom synes af det s. k. företalet till visbylagen: »unde queme en niye recht dat in dem boke nicht were. dat scoldeman richten also id recht si. unde scriuen dat in beyde böke»^[51].

Att nu verkligen utvecklingsgången varit den här framställda och att främlingarna i Visby till en början stått delvis under landsbygdens jurisdiktion och att ur den rättspraxis, som var gällande för dem, stadsrätten utvecklats, får ytterligare stöd i ett par uttryck, som blifvit bevarade i staden Rigas äldsta urkunder.

Den rätt, som den tyska kolonien — som bekant, en dotterkoloni till tyskarna i Visby — vid grundandet af Riga mottog af biskop Albert, kallades enligt en urkund af 1225^[52] »jus Gotorum» och enligt en annan urkund af 1238^[53] »jura Gotlandiæ». Dessa uttryck tyda på, att Rigas äldsta rätt härstammade från Gotland. De nyaste forskarna äro också öfverens om, att så är förhållandet^[54]. Men uttrycken tyda dessutom på, att det icke är fråga om en öfver Gotland till Riga importerad tysk stadsrätt, utan om en på Gotland utvecklad, en, som har sin grundval i de gotländska rättskällorna och som fått sin prägel af på Gotland rådande förhållanden.

I öfverensstämmelse med hvad som sagts förut om visbyrättens utveckling förklaras dessa uttryck (»jus Gotorum», »jura Gotlandiæ») naturligast så: emedan den gamla gotländska landsrätten låg till grund för den rättspraxis, som utbildats för tyskarna i Visby, kallades deras stadsrätt »gutarätten», »gotlandsrätten» och under detta namn öfvergick den också till Riga, ehuru den vid uppteckningen torde blifvit icke så litet förändrad för de lokala behofven i denna stad. Hela dess anda var dock gotländsk och medförde som sådan vissa friheter (se Livl. UB., I, n:o 75: »Dicebat namque syndicus prænominatus — borgarnas ombud gent emot biskop Albert; om den historiska situationen för denna urkund se Bulmerincq, a. a. s. 44—57 —: civibus licere judicem civitatis constituere, eo quod haberent jus Gotorum, sibi ab episcopo a constitutione civitatis concessum»).

Den här gifna förklaringen af rättsutvecklingen i Visby visar, hur ensidigt spörsmålet om den äldsta visbyrätten fattats, när dess källor sökts endast i tyska rättsurkunder eller endast i gotlandslagen. Behandlas spörsmålet historiskt, framgår, såsom mig synes, med full tydlighet, att grundvalen för rättsutvecklingen var gotlandslagen, men att det, som gaf stadslagen dess egentliga karakteristikum, var hvad som inkom däri från de främmande stadsrätterna eller genom avtonoma bildningar. Det var nämligen detta, som gjorde den till stadslag till skillnad från landslagen^[55].

Hur tidigt stadens jurisdiktion fullständigt eximerades från landsbygdens är omöjligt att bestämma. Men sannolikt var det skedt redan före rigakoloniens utbrytning i början af 1200-talet. Det är oss nämligen af urkunder bekant, hur denna rigakoloni gent emot biskop Alberts egenmäktiga förfogande öfver jurisdiktionen^[56] gjorde gällande sin rätt att själf utöfva densamma och hur den omsider (1221) kom i besittning af denna rätt, ehuru den genom en kompromiss (1225) måste till biskopen återlämna den andliga domsrätten^[57]. Det vill synas, som om rigaborgarna förde denna strid om egen domsrätt, emedan de i Visby haft densamma eller, såsom det i brefvet är uttryckt, emedan de lefde efter gotländingarnas lag. — Däraf skulle då framgå, att Visby tyska borgare redan före 1201 fått egen jurisdiktion^[58].

Stadssamhället i Visby var således redan i andra hälften af 12:e århundradet färdigbildadt, så att det hade ett ständigt torg, en bofast stadsmenighet och en egen jurisdiktion med egen rätt. Därmed var skilsmässan mellan stad och land rättsligen försiggången. Motsatsen mellan dem framträdde nu mer och mer och yttrade sig på fler och fler områden.

I Tyskland framkallade, som vi veta, denna utveckling på flera ställen fullkomlig skilsmässa mellan stad och land, så att staden blef äfven politiskt själfständig. Så långt gick det dock aldrig på Gotland. Stad och land voro och förblefvo politiskt ett: Visby blef aldrig en politiskt själfständig stad. Spår finnas, som antyda, att en sträfvan under 1200-talet gått i den riktningen, men den ledde ej till något resultat. Men innan jag ingår på en närmare skildring af dessa och dithörande frågor, måste jag tala om de tyska gästerna i Visby och deras förhållande till de tyska borgarna.

---

____________________________

1. Se t. ex. Sohm, Die Entstehung des deutschen Städtewesens, s 19.
2. En särskild undersökning af de gamla ortsnamnen på Gotland skulle säkerligen lämna intressanta bevis härför. En del af dessa namn påminna ännu i dag om de respektive platsernas ursprungliga betydelse för handeln. Så de många bynamnen Kaupungs, Kauparfve m. fl. Schlyters öfversättning af “Til caupungs“ med “Till staden“ (GLL., I, 6, 2 se ock I, 13 pr.) är oriktig. Jfr GLL., II, 6, 2 där “Til caupungs“ öfversatts med “Czu markete“, och III, 6, 2, där samma uttryck återgifvits med “der som köffs oc sels“. Ordet bör således återges med handelsplats, marknadsplats. Om de två nämnda lagställena öfvcrsättas riktigt, ge de stöd åt här förfäktade åsikt.
3. Se ofvan, s. 8 ff.
4. Gotlandssagan, GLL., s. 99.
5. G. L. v. Maurer, Städteverfassung, I, s. 283 och Waitz, Verfassungsgeschichte, 7, s. 378 ha vid sina undersökningar af de tyska källorna kommit till det öfverensstämmande resultatet, att kyrkobesöken framför allt gifvit anledning till marknadsplatsernas uppkomst. Se v. Below, Zur Entstehung der deutschen Stadtverfassung i Sybels Hist. Zeitschr., 59, s. 199.
6. Se ofvan, s. 26 ff.
7. Så hade de flesta städer i norra och mellersta Tyskland fått just det plus, som höjde dem från tillfälliga marknadsplatser till städer, genom kolonisters invandring. Jfr Lamprecht, Deutsch. Gesch., III, s. 367 ff.; v. Below, Zur Entstehung i Sybels Hist. Zft., 58, s. 201; Sohm, a. a. s. 63 f., m. fl.
8. v. Below polemiserar mot Sohms urgerande af det ständiga torgets betydelse för stadsutvecklingen. Han synes dock ha missuppfattat Sohm i denna punkt, ty han säger: “Wenn die Märkte ’ihre Plätze’ haben, so sind sie wohl gerade nicht unständig.“ Men därom är hos Sohm ej fråga, utan om en ständig eller periodisk marknadsrörelse bedrifves på ifrågavarande platser (v. Below, Der Ursprung, s. 19).
9. S. T., I, n:o 42.
10. Vi ha en nära till hands liggande analogi i Riga, där tyskar från Visby utgjorde handelsbefolkningens kärna. För att befrämja handeln på Rigas torgplats utverkade biskop Albert af påfven Innocentius III en bulla, hvari alla köpmän förbjödos att fara förbi Riga, när de foro i handelsfärd till Semgallen (se Heinrici Chron. Lyv., IV, 6).
11. “Allein nicht über den Beginn des 12. Jahrhunderts wird die Anknüpfung einer Kommunikation durch Deutsche (mit den Inselbewohnern) hinaufzurücken sein“, Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 46. Detta kommer, enligt hvad jag ofvan s. 24, n. 1 sökt göra gällande, sanningen närmast. Schäfers åsikt, se ofvan, ibid.
12. Vi måste erinra oss, att denna tid ännu ingen kommissions- eller speditionshandel förekom, hvarför de inlandsstäder, som ville deltaga i den stora östersjöhandeln, först måste föra sina varor “über Land und Sand“ till närmaste hamnstad, där hyra egna fartyg eller gifva sig i kompaniskap med andra och sedan personligen i främmande land idka handelsrörelse.
13. Se Henrik Lejonets privilegiebref till gotländingarna, S. T. I, n:o 42. “Iuris igitur et pacis eiusdem decreta, Gvtensibus quondam a serenissimo Romanorum imperatore, domino Lothario, pie memorie, auo nostro, concessa, nos ... contradimus“.
14. Helmold, I, c. 49.
15. Förmedlandet af en sådan fred mellan tyskarna och gotländingarna var i så fall blott en analog åtgärd till hvad Knut föröfrigt gjorde för .enna handels blomstring och betryggande. Så omtalar Helmold (I, c. 49), att han utrotade de röfvareband, som störde denna handel mellan Eider och Slei. — En annan åsikt om fördragets tillkomst har Grandinson, a. a. I, s. 5, n. 1.
16. Hvarifrån har H. Hildebrand uppgiften, att Henrik Lejonet “beröfvat Gutarne de handelsprivilegier, som kejsar Lothar gifvit dem”? Sv. Med., I, s. 635. Henriks egen urkund säger precis motsatsen (se ofvan anm. 1).
17. Se Koppman, H. R., I, s. XXVIII, Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 47 ff.; Schäfer, Die Hansestädte, s. 41; H. Hildebrand, Sv. Med. I, s. 635 m. fl.
18. Helmold, I, c. 36.
19. Helmold, I, c. 57.
20. Helmold, I, c. 85.
21. Se Othars och Wulfstans resor (Ant. Russ., II, s. 467), Vita Ansg., c. 24 och 33; Adam. Brem., IV, 1 samt schol. 82; jmfr äfven A. D. Jörgensen i Aarbøger 1880 s. 6, 14.
22. Se Saxon. Gramm., Gesta Dan., Lib. XIII, p. 484.
23. A. D. Jörgensen, Aarbøger 1880, s. 3 ff.
24. “Qvo facto non solun: advenarum in posterum frequenciam deturbavit, sed etiam splendidam mercimoniis urbem ad tenuem angustumque vicum redegit“ Saxo, ibid. — Djupaste orsaken till stadens tillbakagång var dock handelsvägarnes förändrade riktning, som blef en följd af slavernas underkufvande utefter södra östersjökusten och det tyska elementets framträngande dit.
25. Jmfr nedan. Af Henriks privilegiebref för gotländingarna framgår, att han delvis beviljade dem sådana privilegier, som de ej hade i Slesvig.
26. Jmfr följande ställe hos Helmold (I, c. 85), som är synnerligen belysande för den sak, hvarom här är fråga: “Et transmisit dux (Henrik) nuncios ad civitates et regna aquilonis, Daniam, Svediam, Norvegiam, Ruciam, offerens eis pacem, ut haberent liberum commeatum adeundi civitatem suam Lubike“ (1158). Af detta ställe se vi, att det var Henrik, som tog initiativet vid utdelandet af privilegier. Privilegiebrefvet för gotländingarna var säkert blott ett af de många han utfärdade. Det finns, såvidt jag kan se, intet, som motiverar åsikten, att initiativet utgått från Visby, såsom Höhlbaum påstår, då han låter det bero på tyskarnas “numerisches und moralisches Uebergewicht“ därstädes, att man vädjade till Henrik Lejonet, (Höhlbaum, H. Gbl. 1872, s. 47.) Höhlbaum stöder sig på företalet till Visby stadslag (VStL, s. 21), där det heter: “då sände man till Hertig Henrik ... han stadfäste oss freden och denna rätt“. Men författaren till detta företal hade för detta antagande säkert inga andra källor än en afskrift af Henriks privilegiebref. I tillägget till detta bref såg han, att två sändebud omnämnas. Han antog då, att dessa utskickats från Visby och att de utverkat det nämnda privilegiebrefvet. Han kunde så mycket lättare frestas till ett sådant antagande, som kort före hans egen tid en tvist mellan gotländingar och tyskar på Gotland slitits genom vädjan till Magnus Ladulås, hvarom han ock i nämnda företal påminner. — Emot denne författares påstående, nedskrifvet nära två hundra år efter här ifrågavarande urkunds tillkomst, bör Helmolds samtidiga vittnesbörd vara det afgörande.
27. Schlesw. Stadtr., se H. UB., I, n:o 1362, 31.
28. Vanligen fick arfving ej ut arf efter i främmande stad afliden släkting, om denne icke i lifstiden gjort lag- eller arfköp därstädes d. v. s. genom en viss afgift skaffat sig ett slags borgarrätt i stadslaget och därmed rätt för sina efterkommande att utfå arf. I hertigens länder skulle gotländingar få ut arf, äfven om den döde icke gjort lagköp. Om Slesvigs rätt härutinnan se H. UB., I, n:o 1362, 29.
29. Om den se Schäfer, Die Hansestädte, s. 40, n. i och Grandinson, a. a. I, s. 5, n. 4.
30. I jämförelse med tyskarna.
31. Det förtjänar anmärkas, att det i regeln är den part, som i en viss handelsrörelse är den minst aktivt deltagande, som ger privilegier. Jfr de många privilegierna af engelska, ryska och skandinaviska furstar till hansestäderna!
32. Jag har ej i densamma kunnat finna ens en antydan om, att den tyska stadsförsamlingen “wird als schon bestehend vorausgesetzt“ eller att ur den framgår som ett faktum, att det i Visby denna tid gafs två slutna partier: “die Gotländer und die deutsche Gemeinde“ (Höhlbaum, H. Gbl., 1872, s. 47). Hvad hindrar, att det här blott är fråga om Gotlands landsbefolkning och om besökande tyskar?
33. För jämförelses skull nämner jag talen för andra antecknade orter: Rhenländerna och Flandern 19, nordvästra Tyskland 22, vendiska orter och nordöstra Tyskland 25, Danmark och Slesvig 8, Lifland och Ryssland 7, Lindström, Anteckningar, II, s. 499 ff.
34. Se Schäfer, Die Hansestädte, s. 43. Det westfalska och nedertyska inflytandets öfvervikt under tyskarnas första tid på Gotland har lämnat flera spår efter sig i den gotländska arkitekturen. Så var Roma klosterkyrka, som byggdes under senare delen af 1100-talet, påfallande lik Loccums cistercienserkyrka i Westfalen (Lindström, Anteckningar, II, s. 180).
35. I fråga om köpmansgillena såsom utgångspunkt för stadsmenigheternas utveckling se Nitzsch, Die niederdeutsche Kaufgilde. Nitzsch har dock fattat dessa gillen oriktigt, i ty att han förklarat dem vara ordentliga handelsgillen, omfattande alla branscher af handel på de respektive orterna. Men gillen af en sådan beskaffenhet ha förnekats af v. Below, Die Bedeutung der Gilden für die Entstehung der deutschen Stadtverfassung, och af K. Hegel, Städte und Gilden, m. fl. Så mycket jag erkänner riktigheten af sistnämnda forskares bevisföring, finner jag det dock vara obestridligt, att på flera ställen (i synnerhet där kolonibildningar uppstodo) den första bofasta köpmansbefolkningen slöt sig tillsamman i ett slags skyddsgillen. Så i Riga (Bulmerincq, a. a., s. 32) och så i Visby.
36. Detta sigill började säkerligen begagnas långt efter korporationens bildning. Namnet på korporationen i sigillomskriften syns vara det namn, som först begagnades för de tyskar, som bosatte sig på Gotland. Äfven det pekar på, att då ännu icke fanns någon stad Visby. Ty hade de första tyskarna bosatt sig i en stad Visby, hade vi väntat, att deras benämning skulle ha blifvit Thevtonici cives (eller burgenses) in Wisby manentes eller något liknande. Jfr tyskarna, som slogo sig ned i Riga! De förde ett sigill med omskrift “Sigillum burgensium in Riga manencium“ (Bulmerincq, a. a., s. 34). Om sigillet, se Bilagan!
37. S. T., I, n:o 37. Rydberg har daterat detta fördrag »omkr. 1150». Ingenting hindrar, att dess tillkomsttid sättes något senare, så vidt jag kunnat finna.
38. S. T., n:o 19.
39. Strelow, Cron. Guthil., s. 145 och 260.
40. Då ungefär 4 m. p. synas ha gått på 1 m. s. (jfr Livl. UB., I, n:o 20), så skulle 40 m. p. motsvara 10 m. s. Ledungslamen skulle då utgå med 70 m. s. eller med 10 m. s. mer än den gamla tributen. Det vill däraf synas, som om beloppet af ledungslamen för landsbygden bestämts till samma belopp som den gamla tributen och att tillökningen (10 m. s.) skulle betalas af staden Visby.
41. Om jag med Höhlbaum (H. UB., I, s. 9, anm. 1) och Schäfer (Die Hansestädte, s. 41, anm. 1) vågade antaga, att bestämmelsen i Birger Jarls urkund om tyskarnas skyldighet att i händelse af bosättning i Sverige vara underkastade svensk lag och styrelse och i öfrigt kallas svenskar (S. T., I, n:o 50) redan fanns i Henrik Lejonets och Knut Erikssons fördragsurkund från 1170-talet, skulle jag anföra den som ytterligare bevis för, att tyskarna i Visby bildat ett stadssamhälle just vid nämnda tid, men denna bestämmelse är säkerligen från Birger Jarl. Den pekar nämligen genom sitt innehåll på en senare tids förhållanden i Sverige.
42. Om S:t Peter ha vi blott kunskap genom beskrifningar. Se Brunius, Gotlands konsthist, I, s. 272. Brunii uppgifter om S:t Peters ålder (skulle ha byggts omkr. 1130) sakna hvarje vetenskapligt stöd.
43. Jfr äfven om »Ätten och familjen» E. Hildebrand, Sv. Statsf. hist., s. 21, n. 3!
44. Jfr ofvan s. 44 och Sohm, Die Entstehung, s. 77
45. Naturligtvis kunna vissa likheter äfven förklaras genom inverkan från stadslagen på landslagen eller rättare från rättsutvecklingen i staden på rättsutvecklingen på landsbygden. K. v. Amira gör uppmärksam på, att en sådan inverkan i synnerhet kan iakttagas på Gotland. Det enda exempel, som han anför till stöd för detta påstående, nämligen att “Auf Gotland wird im 13. Jahrhundert die Urtheilfindung in den Hundertschaftsgerichten an ’Rathmannen’ (raþmen) übertragen“ (Nordgerm. Obligationenrecht, I, s. 21), kan dock till sin beviskraft om tvistas. Det är nämligen osäkert, om namnet rådman (det förekommer i GLL., I, 31; 32; 19, 1; Add. 5, 3) på 1200-talet hade den prägnanta betydelse, som det sedan fick. Denna beteckning för hunderisdomarna behöfver därför ej bevisa någon inflytelse från staden.
46. Bevissystemet är dock i stadslagen enklare. Vittnenas antal är ofta färre, stadsmyndigheterna (i synnerhet rådmännen) utgjorde »full bevisning», där landslagen kräfde en vidlyftigare apparat o. s. v.
47. Första skriftliga urkunden för mansboten i Visby är Henrik Lejonets bref. Mansboten är där 40 m. p. Då denna bestämmelse först förekommer här, är man böjd att anta, att boten afpassats efter bestämmelserna i den sachsiska lagen. Men den lag, som här skulle afgöra, nämligen Sachsenspiegel, har ej denna mansbot (se Sachsenspiegel, III, 45, 6). Grandinsons uppgift (a. a., I, s. 6) — »40 mark — således detsamma, som gafs för en friboren Sachsares lif» — bekräftar sig ej. Vi måste därför antaga, att boten i Henriks bref afpassats efter hvad gotländingarna själfva på sin ö gåfvo för en främlings lif — enligt den gamla rättsregeln: “quod quis juris in alterum statuit, eodem et ipse utatur“ (se hvad biskop Albert i liknande fall bestämde för “mercatores præcipue Gutlenses“, Livl. UB., I, n:o 20). — Genom Henriks urkund kom denna botbestämmelse in i rättspraxis i Visby och öfvergick så till den kodificerade lagen.

    Att denna bot, ej den, som erlades för inhemsk gotländsk man (GLL., I, 15 pr.), upptagits i den kodificerade visbylagen är, äfven det, en antydning om att tyskarna utbildat den rättspraxis, som i lagen kodificerades. Hade gotländingarna gjort det, skulle man väntat att finna den gotländska mansboten i stadslagen.

48. Hach, Lüb. Recht, s. 171. Jfr äfven Frensdorff, Stadt- und Gerichtsverfassung, s. 39 ff., 114, 173.
49. Se Hach, a. a., s. 226 och 287. Jfr Frensdorff, Stadt- und Gerichtsverfassung, s. 161 f.
50. Se Lappenberg, Hamb. Rechtsalterthümer.
51. VStL., Praefatio.
52. Livl. UB., I, n:o 75.
53. Livl. UB., I, n:o 155.
54. Se t. ex. Napiersky, a. a., s. XVIII; Hegel, a. a., I, s. 233; Schäfer, Die Hansestädte, s. 43, n. 1. Bulmerincq, a. a., s. 18.
55. Af det sagda framgår, att de ha orätt, som antaga, att tyskarna i Visby först lefde efter tysk rätt, men att de sedan lefde efter samma rätt som de gotländska visbyborgarna (Schäfer, Die Hansestädte, s. 40 och 41, n. 1; Odhner, a. a., s. 14, m. fl.).
56. Han utöfvade den genom sin fogde mellan åren 1201—1221, se Bulmerincq, a. a., 24 ff.
57. Se Livl. UB., I, n:o 75 och ofvan s. 57.
58. Liksom i Riga hade i Visby kyrkan förbehållit sig den andliga domsrätten.