Ett i Sverige funnet fornitaliskt bronskärl

Ett i Sverige funnet fornitaliskt bronskärl av Oscar Montelius

Runeindskriften paa en Guldmedaljon funden i Svarteborgs sogn, Bohuslen  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902.

Ett i Sverige funnet fornitaliskt bronskärl.

Bidrag till vår kunskap om handelsförbindelserna mellan Skandinavien och länderna söder härom före vår tideräknings början.

Af

Oscar Montelius.

I Norden, — då jag med Norden eller det nordiska området menar de tre skandinaviska länderna jemte norra Tyskland, — äro många fornitaliska bronsarbeten funna, hvilka höra till tider långt äldre än den, då en romersk legion för första gången inträngde i Germanien.

Jemföra vi dessa bronser med den stora massan af de här i Norden funna arbeten, som förskrifva sig från samma tid, märka vi en stor skilnad, hvilken får sin naturliga förklaring däraf, att de senare äro inhemska och de förra främmande. De inhemska bronserna äro gjorda i ett stycke och gjutna; deras sirater äro vanligen gjutna på samma gång som föremålet sjelft eller punsade, ej drifna. De främmmande bestå ej sällan af två eller flera stycken, som äro hamrade och vanligen genom nitar förenade med hvarandra; siraterna äro ofta drifna. Både föremålens och ornamentens form äro dessutom alldeles olika.

Att dessa främmande bronser, åtminstone till en stor del, härstamma från Italien, framgår däraf, att de, såsom vi af det följande närmare få se, både i form, teknik och ornering fullkomligt öfverensstämma med dem, som talrikt förekomma i norra och mellersta Italien.

En af de märkligaste bland dessa italienska bronser är det stora, präktiga och ovanligt väl bevarade kärl, som år 1886 upptogs under torfskärning i den numera torrlagda Bjersjöholms sjö invid Bjersjöholm i Bjeresjö socken, Herrestads härad, helt nära Ystad.^[1] Bronskärlet, som här är afbildadt i en fjerdedel af verkliga storleken (fig. 1), anträffades på ett par fots djup, endast omkring 400 fot från den äldre slottsbyggnaden vid Bjersjöholm. Intet i arkeologiskt afseende anmärkningsvärdt iakttogs uti eller vid kärlet.

Detta är förfärdigadt af två stycken tunn, hamrad brons, hvilka äro hopnitade på det vidaste stället (a). Nitarna sluta på yttre sidan i lågt koniska hufvud med afrundad topp; på insidan hafva de flata hufvud. Den inåt kupiga bottnen (b) bildas af samma stycke som kärlets nedre del, hvilken är slät, utan andra sirater än två parallela rader af små drifna punkter rundtom kärlet, omedelbart under nitarna. Den öfre delen är betäckt med drifna sirater, dels af större bucklor, dels af mindre punkter. Den förnämsta af dessa sirater är ett stort hjul med 8 ekrar; öfver hjulet ligger en båge af ett bredt band, som i hvardera ändan slutar med en uppåt och bakåt böjd fogelhals. En sådan hjulformig sirat med fogelhalsar finnes på hvardera sidan af kärlet, mellan de två breda handtagen (c), som äro gjutna och prydda med fem upphöjda, parallela, längsgående ränder, af hvilka den mellersta har pillik afslutning åt båda ändar. Handtagen äro fästa med tre nitar i hvardera ändan; de nedre nitarna hafva flata, de öfre koniska hufvud. Mynningens utvikta kant har varit böjd omkring en tjock, trind bronsten, som ännu finnes qvar, ehuru lossnad.

Kärlet, som nu saknar och aldrig haft fot, mäter 28 centimeter i höjd och 34,1 cm. i yttre diameter på vidaste stället. Hvartdera handtagets bredd är 5,2 cm.

Fyndet från Bjersjöholm skulle hafva varit af vikt för vår kunskap om den aflägsna tid, från hvilken det förskrifver sig, i fall det varit det enda i sitt slag, som vi känt från det nordiska området. Men dess betydelse blefve naturligtvis vida större, i fall det ej stode enstaka, utan jemte andra dylika vittnade om, att förbindelsen mellan våra nejder och Södern redan då varit lifligare, än vi äro vana att föreställa oss.

Vi få af det följande se, att man verkligen från norra, lika väl som från mellersta Europa känner ett förvånande stort antal bronsarbeten, som förfärdigats i Italien eller i andra sydliga trakter långt före vår tideräknings begynnelse.

Härvid få vi för öfrigt ej förgäta, att hvad man nu har i behåll från en tid, som ligger vida mer än 2000 år bakom vår, af lätt insedda skäl måste vara blott en ringa del af det som en gång funnits.^[2] Ehuru således mängden af de norr om Alperna uppgräfda fornitaliska arbeten, som redan kommit till vår kännedom, är så öfverraskande stor, som den visar sig vara, blir intrycket dock ännu mäktigare, om vi besinna, att det som under nu i fråga varande tid verkligen har utförts från Italien till mellersta och norra Europa, varit många gånger större än det som vi för närvarande känna.

Då jag nu söker lemna en öfversikt af hithörande fynd, vill jag blott förutskicka den anmärkningen, att det ej är fråga om en fullständig förteckning. Jag har endast medtagit det viktigaste.

⁎              ⁎
⁎

Ett bronskärl, som både till form, storlek och sirater öfverensstämmer med det nu beskrifna, uppgräfdes sommaren 1862 ur en torfmosse vid Lavindsgård i Rönninge socken, Odense amt, på Fyen.^[3] Detta kärl (fig. 2), som är omkring 34 cm. högt, stod 2 fot djupt och var täckt med ett lock, som troligen var af lera, men som föll sönder. Bronskärlet innehöll 11 präktiga guldskålar, hvar och en med ett handtag, som slutar i ett djurhufvud. Guldskålarna äro prydda med större och mindre koncentriska kretsar samt punkter och andra sirater, allt af drifvet arbete.

Ur en torfmosse i Rörbæks socken, Ålborgs amt, Nörre Jylland, har man för tio år sedan upptagit ett 30,5 cm. högt bronskärl (fig. 3) med fot och två på sidorna fastnitade handtag.^[4]

Liksom de båda redan omtalade kärlen är det sammansatt af två stycken hamrad brons, hvilka genom en rad nitar, med nästan

halfklotformiga hufvud, äro förbundna med hvarandra; foten är gjord af ett tredje stycke. Siraterna äro drifna: tre och tre koncentriska kretsar, inramade utaf smärre bucklor, samt dessutom rader af större och smärre bucklor.

Vid Prenzlawitz, på högra stranden af Ossa, i kretsen Graudenz, West-Preussen, anträffades år 1896 ett 33 cm. högt bronskärl (fig. 4) jemte tre horn af brons.^[5] Det har ungefär samma form som fig. 1, men är försedt med en fot. De drifna siraterna äro koncentriska kretsar, fogelhalsar och hela foglar.

Vid Unia i Posen plöjde man år 1882 upp ett bronskärl (fig. 5), som i form och storlek mycket liknar dem från Bjersjöholm och Lavindsgård. Det är icke prydt med sådana hjul och fogelhalsar som på fig. 1, utan med koncentriska kretsar som på fig. 3; fyra och fyra sådana kretsar äro inramade af smärre drifna bucklor. Handtagen äro mycket lika dem å Bjersjöholmskärlet. Kärlet från Unia innehöll endast små brända benbitar, blandade med jord.^[6]

Vid Elbe-Teinitz i Böhmen, sydost om Prag, fann man år 1878 ett bronskärl af i fråga varande slag (fig. 6); det stod upp- och nedvändt, tomt i sanden, och något annat anmärkningsvärdt iakttogs ej på platsen.^[7] Kärlet, 23 cm. högt och prydt med drifna sirater, består af två stycken, som på det vidaste stället äro fästade vid hvarandra genom en rad nitar med lågt koniska hufvuden. Kanten är omböjd öfver en jernten. Två pånitade handtag. Vid bottnen ses fyra fastnitade, små, nu afbrutna bronsskenor, tydligen lemningar af en fot.

I en af grafvarna på det stora graffältet vid Hallstatt i Ober-Oesterreich stod ett bronskärl (fig. 7) af ungefär samma form som det från Prenzlawitz, men utan drifna sirater.^[8] Ur samma graf upptogos tre andra bronskärl, ett rikt orneradt bälte af brons med hake af jern, ett präktigt bronsspänne med hängande kedjor, ett guldspänne, flera andra guldprydnader, bernstensperlor m. m.

⁎              ⁎
⁎

Samma sirater som på bronskärlen från Bjersjöholm och Lavindsgård — ett hjul och två därifrån utgående fogelhalsar — ses på några stora bronskärl af annan form, hvilka hittats i Danmark och norra Tyskland, hvarjemte man i dessa länder funnit flera andra bronskärl, som likaledes äro prydda med drifna sirater, antingen fogelhalsar, koncentriska kretsar, eller större och mindre bucklor.

Två af dessa kärl uppgräfdes år 1862 ur en torfmosse vid Siem i Ålborgs amt, Jylland; de stodo endast en aln från hvarandra. Intet annat af arkeologiskt intresse fanns på samma ställe.^[9] Det ena kärlet är afbildadt fig. 8; det är drygt 30 cm, högt.

Två bronskärl af alldeles samma form och med liknande sirater upptogos år 1876 ur en mosse vid Granzin i Meklenburg (fig. 9); ej heller här iakttogs något annat anmärkningsvärdt på fyndstället.^[10]

Ett bronskärl, som mycket liknar det från Granzin (en del af de drifna siraterna ses fig. 10), är funnet i en grafhög vid Unter-Glanheim, nära Augsburg, i Bayern, tillsammans med två nästan halfklotformiga bronskärl — det ena har haft en, det andra (fig. 49) två grepar, rörliga i öglor med sådana korsformiga beslag som fig. 46 — jemte två guldskålar, prydda med större och mindre koncentriska kretsar samt punkter m. m. i drifvet arbete.^[11] Guldskålarna hafva ej handtag.

Ett bronskärl (fig. 11), likt dem från Granzin och Unter-Glanheim, påträffades år 1858 under jernvägsarbete vid Hajdú-Böszörmény i Ungern tillsammans med andra kärl, samt några svärd en och hjelm, allt af brons.^[12] Två af de andra kärlen (fig. 46) likna de nyss omtalade från Unter-Glanheim: de äro nästan halfklotformiga och hafva hvartdera två grepar, rörliga i öglor med korsformiga beslag. Ett annat är en skål, afbildad fig. 24; den har ett pånitadt handtag och är prydd med vågräta ränder af drifna, större och mindre bucklor. Några af svärden hafva fästen, slutande i sådana stora, runda, skålformiga knappar, som äro karakteristiska för de ungerska svärden från slutet af bronsåldern.^[13] Hjelmen är lik en, som upptagits ur en af de äldsta grafvarna vid Corneto, ej långt från Rom.^[14]

⁎              ⁎
⁎

Flera andra bronskärl med drifna sirater äro dessutom kända från det nordiska området.

I en grafhög i Östermarie socken på Bornholm lågo bredvid lemningarna af ett obrändt lik bitar af ett tunnt bronskärl med rader af stora drifna runda punkter, med eller utan ring omkring, mellan drifna släta ränder, och med ett handtag i form af en ring, rörlig i en ögla.^[15] Ur samma graf upptogos en vriden armring af guld, en dolk, ett par knifvar, ett spänne m. m. af brons, hvilka visa, att grafven tillhör den äldre delen af den nordiska bronsålderns 3:dje period.^[16]

Bitar af tunn brons, troligen ett kärl, med rader af drifna runda, stora punkter eller bucklor mellan drifna släta ränder, uppgräfdes ur en mosse vid Voldtofte på Fyen tillsammans med ett hängkärl och andra nordiska arbeten af brons från den 5:te perioden af bronsåldern.^[17]

Ur en grafhög vid Grevenkrug i Bordesholms socken, Holstein, upptogs för flera år sedan det lilla, fig. 12 afbildade bronskärlet; det var omgifvet med några stenar och hade stått i ett träkärl, af hvilket dock intet mer fanns qvar än den harts, hvarmed fogarna varit tätade.^[18] En temligen stor jernknif med rak rygg stod lutad mot bronskärlet. Detta har ett böjdt handtag och är prydt med drifna sirater: koncentriska kretsar, punkter och ränder. Rundtom vidaste stället ses en rad koniska hufvud af de nitar, som sammanhålla de två stycken, hvaraf kärlet är hopfogadt. Handtagets öfversta del liknar två krokiga horn (fig. 12 a).

I Meklenburg, okändt hvar, hittades i början af 1800-talet ett i många små bitar sönderslaget, omkring 14 cm. högt kärl af mycket tunn brons (fig. 13).^[19] Det har varit hopsatt af tre stycken, af hvilka de två på vidaste stället voro förenade med hvarandra genom nitar med koniska hufvuden. Det tredje, som ej är fastnitadt, bildar mynningen; dennas öfverkant är böjd om en bronsten. Ett pånitadt handtag har funnits, men dess form kan numera ej närmare bestämmas. Kärlet är prydt med vågräta ränder samt rader af större och smärre bucklor och koncentriska kretsar, allt i drifvet arbete.

Vid Waren i sydöstra delen af Meklenburg-Schwerin hittades för omkring 40 år sedan ett liknande kärl och en hålcelt, båda af brons.^[20] De upptogos af fiskare från bottnen af den lilla Faistnecksjön, nära en i sjöns midt belägen holme. Kärlet, med ett pånitadt handtag, erinrar i formen om det sistnämnda, men är uthamradt ur ett enda stycke mycket tunn brons med undantag af mynningen, som bildas af ett särskildt stycke, fästadt med handtagets två öfre nitar. Öfre delen af kärlet är prydt med vågräta ränder samt rader af bucklor och korta tvärränder omvexlande med bucklor, allt i drifvet arbete. Hela höjden är 9,5 cm.

Vid Kemnitz nära Pritzwalk i nordvestra delen af provinsen Brandenburg fann man år 1853 i en stor grafhög en liten qvadratisk kista af kullersten. I kistan stod ett söndertryckt lerkärl, som innehöll ett kärl af mycket tunn brons. I eller bredvid stenkistan lågo en armring af tunnt guldbleck samt en armring och ett svärd af brons.^[21] Tyvärr var bronskärlet alldeles sönderfallet, så att formen och storleken ej kunna bestämmas. Man kan dock se, att kärlet på vidaste stället varit prydt med en rad drifna bucklor.

Det fig. 14 afbildade bronskärlet är funnet vid Rossin, ej långt från Anclam i Vor-Pommern.^[22] Liksom originalen till fig. 44 och 50 har det två par korsformiga beslag med ringar för två rörliga grepar, som dock nu saknas; i form påminner det ock om fig. 54, men är tydligen något äldre. Det är prydt med drifna sirater: fogelhalsar, koncentriska kretsar samt större och mindre bucklor.

Vid Spatzenhausen i södra Bayern har man i en grafhög jemte lemningarna af ett obrändt lik funnit det fig. 15 afbildade bronskärlet, en bronsskål (fig. 34), sex lerkärl och ett stort jernsvärd af den för Hallstatt-perioden karakteristiska typen.^[23] Det förstnämnda, med drifna, större och mindre bucklor prydda bronskärlet består af tre stycken: två större, som äro med kanterna stuckna i hvarandra på det vidaste stället, men icke fästade med nitar, samt ett mindre, på samma sätt insatt stycke, som bildar mynningen; ett upptill fritt och utåtböjdt handtag är fastnitadt nära bottnen.

Ett bronskärl (fig. 16) af ungefär samma form som det från Grevenkrug och liksom detta med en rad koniska nithufvud rundtom det vidaste stället är funnet i en af Hallstatt-grafvarna.^[24] Dess handtag är böjdt nästan på samma egendomliga sätt som handtaget å det från Holstein och slutar upptill i ett djurhufvud med två krokiga horn, således äfven i detta afseende liknande det holsteinska kärlet. Originalet till fig. 16 är visserligen också prydt med drifna sirater, men dessa äro djurbilder, följaktligen olika dem, som ses å fig. 12.

Vid Hallstatt har man därjemte uppgräft ett par andra bronskärl, hvilka i afseende dels på formen, dels på handtaget likna de nu senast beskrifna.^[25]

Utom de nu omtalade har man inom de österrikiska länderna, liksom i Syd-Tyskland, funnit flera andra bronskärl med drifna sirater, men emedan kärl af samma former ej, så vidt jag vet, äro kända från Norden, och då en redogörelse för dem skulle föra oss för långt, dröja vi ej nu vid dem.^[26]

I sammanhang med de ofvan omtalade bronskärlen böra vi betrakta dem, som burits af de i olika trakter af norra Europa funna små vagnarna af brons.^[27] Tre sådana inom det nordiska området funna hafva till våra dagar blifvit bevarade, och i Böhmen har en dylik anträffats.

Den första upptogs ur en år 1843 undersökt stor grafhög vid Peccatel i Meklenburg, ej långt från Schwerin.^[28] Kärlet, som ses fig. 17,^[29] är prydt med flera rader små drifna bucklor, men har ej haft andra sirater. I samma graf som vagnen fann man äfven en guldarmring, samt ett svärd, två knifvar och andra föremål af brons, hvilka förskrifva sig från den tredje perioden af den nordiska bronsåldern. Inga lemningar af liket observerades. Man vet således ej, om det varit brändt eller obrändt. Under den tredje perioden blefvo, som bekant, många döda jordade obrända samtidigt med att andra brändes.

Den andra anträffades år 1855 i en torfmosse nära Ystad i Skåne.^[30] Vagnen (fig. 17) är alldeles lik den från Peccatel, men kärlet hade vid torfskärning blifvit förstördt, innan vagnen upptäcktes. Intet annat anmärkningsvärdt iakttogs på det ställe, där fyndet gjordes.

Den tredje (fig. 18) upptäcktes i en år 1895 undersökt grafhög vid Skallerup på Sjælland.^[31] Vagnen stod i en af stenar omgifven ekkista, och det af vagnen burna bronskärlet innehöll brända menniskoben. Kärlet, som har en annan form än det från Peccatel, är liksom detta prydt med vågräta rader af små drifna bucklor. Jemte vagnen fann man i grafven en guldarmring samt ett svärd och två knifvar af brons, alla af typer, karakteristiska för den tredje perioden af bronsåldern.

Den böhmiska vagnen (fig. 19) uppgräfdes ur en grafhög vid Milaveč jemte ett svärd och andra föremål af brons, hvilka äro ungefär samtida med den tredje nordiska bronsåldersperioden.^[32] Äfven det af denna vagn burna kärlet är prydt med rader af fina drifna bucklor; tyvärr är det så skadadt, att dess form, särskildt hvad nedre delen beträffar, ej med säkerhet kan bestämmas.

I sammanhang med de nu beskrifna vagnarna böra några andra i norra Tyskland funna små bronsvagnar från bronsåldern omtalas, ehuru de icke bära eller burit några kärl, och ehuru de flesta af dem sannolikt icke äro införda söderifrån, utan torde vara förfärdigade inom det nordiska området.

Ett vid Pennewitt nära Warin i Meklenburg funnet lerkärl lär hafva innehållit »en liten vagn af metall, med fyra hjul och två hästar; på vagnen stod en liten figur».^[33] Tyvärr blef detta märkliga fynd ej tillvarataget. Man kan således hvarken kontrollera, huruvida beskrifningen är riktig, eller afgöra, hvar arbetet är utfördt.

Inhemska arbeten äro däremot sannolikt följande bronsvagnar af samma slag som fig. 20 och 21.

En, som är originalet till fig. 21, hittades är 1848 mellan Frankfurt an der Oder och Drossen.^[34]

En annan är funnen på en åker vid Burg an der Spree, i Spreewald, S. O. om Berlin (fig. 20); den räddades år 1865, just som den skulle förstöras.^[35]

En tredje hittades någon tid därefter också vid Burg, i en myr, ej långt från den åker, där den nyssnämnda anträffats.^[36]

En fjerde blef för många år sedan upplöjd vid Ober-Kehle i trakten af Trebnitz, Schlesien.^[37]

Alla dessa fyra vagnar äro hvarandra mycket lika. De hafva endast en axel och en från denna framåt utgående, gaffelformig stång, eller rättare holk för stången, som sannolikt varit af trä. Den först omtalade vagnen från Burg har två hjul, hvar och en af de tre andra har tre hjul, alla sittande, så som fig 21 visar, på samma axel. Axel och stång äro prydda med foglar och hornbärande djurhufvud, hvilka mycket likna dem, som förekomma på otvifvelaktigt nordtyska arbeten från bronsåldern.

Dessutom har man inom det nordiska området funnit några bronshjul, som i storlek och utseende likna dem på ofvan omtalade vagnar. Det är dock svårt, om ej omöjligt, att afgöra, huruvida dessa hjul hört till vagnar eller ej.

Ett sådant litet bronshjul, med fyra ekrar, låg i en urna, som uppgräfdes ur en grafhög vid Lyngbygård i Sorö amt på Sjælland.^[38]

Ett annat litet bronshjul är funnet på Rügen.^[39]

På ett berg vid Friesack, N. V. om Berlin, nära Havel, fann man 1846 två små hjul jemte en knif, en armring och nålen till ett spänne, allt af brons.^[40] Hjulen, som hafva fyra ekrar, öfverensstämma både i storlek och utseende med dem på vagnen från Peccatel.

Redan år 1740 hade man funnit två små bronshjul i en urna nära Frankfurt an der Oder.^[41]

Af helt annat slag äro de små hjulliknande, med en ögla försedda bronsprydnader, som hittats i Norden,^[42] liksom i andra delar af Europa. De hafva burits som symboler af solguden, på samma sätt som de små silfverhammare,^[43] hvilka under vikingatiden af våra Torsdyrkande förfäder buros som symboler.

⁎              ⁎
⁎

Särskild uppmärksamhet förtjenar ett stort antal inom södra delen af det nordiska området funna bronsskålar af samma slag som fig. 22; de äro, liksom de förut omtalade kärlen, prydda med större och mindre drifna bucklor samt försedda hvar och en med ett pånitadt handtag.

Originalet till fig. 22 är upptaget ur en torfmosse, »Ögemose», vid Kirkendrup på Fyen tillsammans med fyra alldeles dylika skålar, samt två hängkärl och åtskilliga andra saker, allt af brons.^[44] Med undantag af de fem förstnämnda skålarna äro alla de andra bronserna inhemska arbeten, af typer karakteristiska för den 4:de perioden af den nordiska bronsåldern. På samma ställe hittades två spiralarmringar af brons, hvilkas mellersta hvarf äro breda, flata och prydda med zigzaglinier, under det att de yttre hvarfven vid hvardera ändan äro smala, trinda och släta.

Sex dylika bronsskålar, likaledes prydda med drifna bucklor, voro nedgräfda en aln under jordytan i en långdös vid Lunden på ön Als; de voro stälda i hvarandra.^[45]

Ur en torfmosse vid Basedow, nära Malchin, i Meklenburg-Schwerin, upptogos år 1870 sex dylika bronsskålar, af hvilka fyra eller fem äro prydda med drifna bucklor; en är alldeles slät.^[46]

Vid Kl. Lukow, ej långt från Malchiner See, hade år 1847, likaledes i en torfmosse, påträffats tre dylika, med drifna bucklor prydda bronsskålar.^[47]

Ur en annan torfmosse, vid Dahmen, ej långt från Basedow, hade man några år därförut, på 6 fots djup, uppgräft en dylik bronsskål, afbildad fig. 23, i hvilken skål två par spiralarmringar af brons lågo, det ena paret något större än det andra.^[48] Dessa spiraler äro alldeles lika dem från Ögemose: de mellersta hvarfven breda, flata och prydda med zigzaglinier, de yttersta hvarfven smala, trinda och släta.

Det är anmärkningsvärdt, att alla dessa tre sist nämnda fyndorter ligga helt nära, endast ungefär en half svensk mil från hvarandra.

Tre skålar af samma form som fig. 23 äro funna vid Klewe i kretsen Aschersleben af provinsen Sachsen, jemte 6 halsringar och 6 stora, runda kupiga prydnader. Alla sakerna äro af brons och lära hafva legat tillsammans, samt varit betäckta med stenar.^[49] En af skålarna är prydd med horisontala släta ränder, och mellan dem med stora drifna bucklor; de två andra sakna sådana bucklor.

Äfven ur en grafhög i skogen vid Brandenburg an der Havel upptogs för många år sedan en dylik bronsskål med en vågrät rad stora och två rader små drifna bucklor.^[50]

En »brandgraf» vid Krielow, nära Brandenburg, innehöll också en liknande bronsskål.^[51] Huruvida äfven denna är prydd med drifna bucklor, kan man dock ej se af beskrifningen.

I Schlesien är ett märkligt fynd af sådana bronsskålar gjordt. Vid Seifenau i närheten af Hirschberg, VSV. om Breslau, fann man ett stort kärl, som innehöll en mängd saker, allt af brons. En del af fyndet blef räddadt: tre bronsskålar med rader af drifna större och mindre bucklor, det bredt ovala midtstycket af ett spänne, flera ringar, hålcelter m. m.^[52] Det stora bronskärl, i hvilket de andra sakerna voro nedlagda, beskrifves som »kittelformigt»; öfver detsamma voro »ett par tjocka grepar af metall spända». Tyvärr synes detta kärl, som uppenbarligen också varit af främmande arbete, icke numera finnas i behåll.

Vid Rzezuszina, norr om Krakau, har man funnit två skålar, en rund plåt med drifna ornament, en spjutspets, tre hålcelter, tre skäror, 6 armband och en vriden halsring, allt af brons. Skålarna äro liksom fig. 22 prydda med rader af drifna bucklor och punkter, samt försedda med ett pånitadt öra hvardera.^[53]

En bronsskål af detta slag (fig. 24), med större och mindre drifna bucklor,^[54] hör till det redan ett par gånger omtalade fyndet från Hajdú-Böszörmény i Ungern.

En liknande bronsskål är, jemte flera armringar af brons, funnen vid Breznóbánya i Ungern.^[55]

⁎              ⁎
⁎

De flesta nu omtalade bronsskålarna äro af ungefär samma form som den fig. 22 afbildade samt hafva liksom denna ett pånitadt handtag och vågräta rader af större och mindre bucklor; vanligen bestå ett par rader af ganska stora bucklor.

Andra skålar af tunn, hamrad brons äro visserligen också prydda med drifna sirater, men både kärlets form och siraterna äro olika. Några af dessa skålar hafva ett pånitadt handtag, som också är olikt det å fig. 22; andra sakna handtag.

Många bronsskålar från nu i fråga varande tid likna de nu nämnda i teknik och mer eller mindre i form, men äro släta, utan några drifna punkter eller andra sirater.

Två tunna bronsskålar med drifna sirater blefvo år 1875, jemte en halsring och fyra spiralringar af brons från den 5:te perioden af bronsåldern, uppgräfda under jernvägsarbete å Badelunds-ås, nära Vesterås.^[56] Den ena är afbildad fig. 25; siraterna äro drifna bucklor (alla af samma storlek), åtta koncentriska kretsar och lika många, radialt utlöpande, raka ränder. Den andra (fig. 26), som är mycket tunn och nu ofullständig, är också prydd med radialt utlöpande ränder, som sluta i bucklor, alla af samma storlek, samt hvar och omgifven af en krets; allt i drifvet arbete. Ingendera skålen har haft handtag.

I en åker vid Eskelhems Prestgård på Gotland fann man år 1886 bitar af två tunna, hamrade bronsskålar, åtminstone den ena med pånitadt handtag (fig. 27 och 28), jemte ett nordiskt hängkärl, två betsel, tolf runda bucklor (för seltyget) m. m., allt af brons, utom det ena betslets munbett, som är af jern.^[57] Fyndet förskrifver sig från den 6:te perioden af bronsåldern. Den ena skålen (fig. 27) har haft en utåt omböjd, rund kant och där nedanför en med kanten parallel, drifven, slät rand, upphöjd på utsidan och fördjupad på insidan. Den andra skålen har haft tunn, ej

omböjd kant och ett litet handtag af ett bronsband (fig. 28), hvars

öfre och nedre delar varit fastnitade vid kärlet med två små, simpla, platta nitar vid hvardera ändan.

I nordvestra Skåne har man funnit stycken af en bronsskål, som varit lik fig. 30. Nu äro endast handtaget (med tre rader drifna punkter), samt större delen af skålens kant och botten (med en stor, rund upphöjning i midten) i behåll.^[58]

Ett i Præstö amt på Sjælland anträftädt graffynd från bronsåldern innehöll en liten tunn bronsskål.^[59]

Vid Voldtofte, nära Assens på Fyen, har man i en grafhög, uti en 3 fot lång stenkista, funnit 3 små tunna, främmande bronsskålar, af hvilka en är afbildad fig. 29.^[60] De lågo i ett stort, likaledes söderifrån infördt bronskärl (fig. 52), som dessutom innehöll brända ben, en guldarmring, andra prydnader af guld och brons, samt två bronsknifvar. Bredvid det stora bronskärlet låg en hålcelt af brons med lemningar af träskaftet. De nordiska arbetena äro af typer karakteristiska för den 5:te perioden af bronsåldern.

Originalet till fig. 30 är jemte nio andra, större och smärre kärl och en armring, allt af brons, för nära 60 år sedan funnet vid torfgräfning i Simons mose på Falslev hede i Randers amt, Jylland.^[61] De flesta kärlen äro skålar af samma form som fig. 30 och 31; några hafva drifna punkter både på handtag och skål, andra endast på handtaget, andra äro alldeles släta. En skål, afbildad fig. 32, är af annan form; den är slät. Ett kärl har ungefär samma form som fig. 30, men är större och har två handtag (olika den å nämnda figur). Armringens ändar bilda stora, bredvid hvarandra liggande spiralskifvor. Ringar af denna typ förekomma ej sällan i nordligaste Tyskland, särskildt i Meklenburg, mot slutet af den 2:a och under den 3:dje perioden af bronsåldern.

En tunn bronsskål upptogs ur en grafhög i Viborg amt, Jylland.^[62] Skålen låg jemte brända ben samt ett svärd och en dolk af brons »mellan stenar». Vapnen äro af typer, som förekomma under den 3:dje perioden.

I en annan grafhög i samma amt fann man en dylik bronsskål, med fastnitadt handtag, ett bronssvärd, en armring af guld jemte lemningar af ett obrändt lik m. m. från nyssnämnda tid.^[63]

Museet i Kiel eger två små handtag af brons, som varit fastnitade på bronsskålar. De äro utan tvifvel från Slesvig-Holstein, ehuru den närmare fyndorten är okänd.^[64]

En tunn, slät bronsskål med pånitadt handtag är funnen vid det på Elbes vestra strand i den östligaste delen af Hannover belägna Hitzacker.^[65]

Vid Roitsch, i närheten af det vid Elbe belägna Torgau, således i provinsen Sachsen, fann man 1830 i en stor grafhög en bronsskål jemte brända ben och ett par lerkärl.^[66] Bronsskålen, som är mycket tunn och har ett bredt, tunnt handtag, prydes af ett par rader drifna, temligen små bucklor, alla af samma storlek.

En bronsskål, som icke prydes af drifna bucklor, är funnen vid Mansfeld.^[67] Den har ett bredt, tunnt öra, prydt med enkla, långsgående linier och fäst med två nitar vid hvardera ändan.

Vid Niederwörthe har man, »jemte urnor» (af lera), funnit en bronsskål af nu ifrågavarande slag.^[68]

En sådan bronsskål, hvars fyndort icke är känd, förvaras i museet i Gotha.^[69]

Den fig, 33 afbildade, släta, med bredt, pånitadt handtag försedda bronsskålen är funnen vid Mainz.^[70]

Originalet till fig. 34 är funnet vid Spatzenhausen i södra Bayern, uti samma graf som det fig. 15 afbildade bronskärlet.

En stor, för 80 år sedan undersökt grafhög vid Ruebow, mellan Sternberg och Güstrow, således midt i Meklenburg-Schwerin, innehöll flera grafvar. Ur en af dessa upptogos en mycket tunn bronsskål, med pånitadt handtag, samt två fingerringar af dubbel, i spiral lagd, smal guldtråd, en rund, gjuten dosa med plant lock af nordiskt arbete, samt en knif, armringar m. m. af brons och ett lerkärl.^[71] Bronsskålen liknar till form och arbete den från Friedrichsruhe (fig. 35), men handtaget är fästadt med endast en nit; inga sirater. De nordiska bronserna förskrifva sig från den 3:dje perioden af bronsåldern.

En grafhög, »der Glockenberg», vid Friedrichsruhe, mellan Crivitz och Parchim i Meklenburg-Schwerin, innehöll också flera grafvar.^[72] Ur en af dessa, i hvilken ett obrändt lik hade legat, upptogos den fig. 35 afbildade bronsskålen, en armring af guld (ändarna upprullade i spiral), ett svärd m. m. af brons, samt ett lerkärl. Bronsskålen, som liknar fig. 30, men endast har en rad drifna punkter på handtaget och för öfrigt är slät, innehöll, i likhet med lerkärlet, »sand och aska». Svärdet, af nordiskt arbete och med fäste af brons, är af en typ karakteristisk för den förra hälften af den 3:dje perioden.^[73]

Af annan form är den fig. 36 afbildade skålen, prydd med drifna ornament: små bucklor och koncentriska kretsar, i vågräta, med hvarandra omvexlande rader. Handtaget är icke fäst med nitar, utan med smala bronsribbor. Denna skål hör till ett år 1890 vid Brook, nära Lübz i södra Meklenburg, anträffadt markfynd, som dessutom innehöll två hängkärl och flera andra nordiska arbeten af brons från den 5:te perioden.^[74]

I en grafhög vid Weisin, likaledes nära Lübz, fann man för mer än 50 år sedan ett lerkärl med brända ben, två bronskärl och en skära af jern; huruvida allt hörde till samma graf, vet man ej, men skäran lär hafva varit »betäckt med små benbitar».^[75] Båda bronskärlen äro af mycket tunn brons, »föga tjockare än skrifpapper». Det ena var en nästan halfklotformig skål, som nedanför kanten pryddes med drifna, parallela, korta snedstreck; intet handtag. Det andra hade »hög hals och ett litet handtag, prydt med en graverad (eller kanske rättare punsad) zigzaglinie».

ur en grafhög vid Weitgensdorf, nära Putlitz i Ost-Priegnitz, således i nordvestra delen af Brandenburg, har man upptagit stycken af en »nitad bronsskål» jemte ett svärd, två »diadem»-liknande halsprydnader och andra nordiska arbeten af brons.^[76] De närmare fyndförhållandena äro ej kända, men ehuru en grafhög från bronsåldern ej sällan innehåller flera grafvar, är det sannolikt, att skålen och svärdet eller åtminstone det ena »diademet» legat i samma graf. Svärdet är af en för den 3:dje perioden karakteristisk typ; till samma tid eller slutet af den andra perioden höra »diademen».

Vid Staaken, helt nära Spandau, fann man på 1840-talet tre skålar af hamrad brons, hvar och en med ett fastnitadt handtag (fig. 37); af nitarna har koniskt hufvud på insidan, de andra hufvudena äro platta.^[77] Skålarna äro alla af ungefär samma form, men olika storlek. De sakna andra ornament, än några enkla på handtagen graverade liniesirater.

Till det här nedan (vid fig. 54) omtalade fyndet från Biesenbrow, i trakten af Angermünde, höra två mycket tunna, skålformiga, med drifna punkter och ränder prydda bronser (fig. 38).

Ett mossfynd från Mandelkow, nära Bernstein, ej långt från gränsen mellan Hinter-Pommern och Brandenburg, innehöll ett par handtag, som varit nitade på tunna bronsskålar, samt en mängd nordiska arbeten från den 5:te perioden.^[78]

År 1875 anträffades vid Floth, nära Radolin, i trakten af Bromberg, norra delen af Posen, ett stort depotfynd, innehållande en skål, ett stort spänne, ett med drifna bucklor och graverade ornament prydt, stort, rhombiskt bältebeslag, spiralarmringar lika den från Ögemose, m. fl. föremål, alla af brons.^[79] Skålen (fig. 39), som har ett bredt, tunnt, pånitadt handtag, är upptill prydd med en rad graverade fina, streckfylda trianglar.

På graffältet vid Kazmierz, i kretsen Samter, Posen, har man funnit bitar af en liten tunn bronsskål.^[80]

På en åker vid Höckericht, i kretsen Ohlau, Schlesien, fann man för 70 år sedan en slät skål af tunn brons, utan handtag.^[81]

Ett vid Krendorf i Böhmen år 1881 anträffadt stort depotfynd innehöll tre skålar, tre yxor (»skaftcelter med skaftlappar upptill»), ett betsel, en bjellra (med tre bronskulor), tre skäror, en mängd ringar m. m., allt af brons, vägande tillsammans nära 10,5 kilogram.^[82] Den ena skålen, som saknar sirater, har ett pånitadt handtag. Den andra har intet handtag; den är upptill prydd med en vågrät rad små graverade trianglar, stälda med spetsen nedåt och fylda med streck, som äro parallela med den ena sidan (ej med basen). Den tredje skålen, — som anses vara lock till den andra, emedan den enas mynning passar in i den andras, — saknar också handtag; den är prydd med vågräta ränder och mellan dessa med rader af stora bucklor, allt i drifvet arbete. Sju till fyndet hörande spiralarmringar äro lika de ofvan omtalade från Ögemose. Skaftcelterna äro af den form, som i mellersta Europa tillhöra en mycket sen del af bronsåldern.

I Böhmen äro dessutom, såsom redan nämnts, bitar af en tunn bronsskål med pånitadt handtag funna, jemte den fig. 19 afbildade bronsvagnen.

Vid Aszód i Ungern, ej långt från Budapest, har man funnit en bronsskål med pånitadt handtag och ett par rader drifna bucklor, alla af samma storlek.^[83]

I de schweiziska pålbyggnaderna äro några hamrade bronsskålar funna.

Ett par af dem äro prydda med vågräta rader af drifna bucklor, liksom den fig. 22 afbildade; en har rader af omvexlande stora och små bucklor.

Sistnämnda skål,^[84] af ungefär samma form som fig. 23, är upptagen bland lemningarna efter pålbyggnaderna vid Corcelettes, på stranden af Neuchâtel-sjön, hvilka förskrifva sig från den sista perioden af Schweiz’ rena bronsålder, och där man funnit ett nordiskt hängkärl och ett glasögonformigt spänne af brons, båda från den 5:te perioden af bronsåldern här i Norden.^[85] Denna skål, som har ett pånitadt handtag, är prydd endast med en rad drifna bucklor.

En annan bronsskål, som (åtminstone nu) saknar handtag, har två rader stora bucklor och mellan dem en likaledes drifven, slät rand.^[86] Den är upptagen bland lemningarna efter pålbyggnaderna vid Cortaillod, också på stranden af Neuchâtel-sjön, hvilka likaledes härstamma från den sista perioden af den rena bronsåldern i Schweiz.

Andra bronsskålar från de schweiziska pålbyggnaderna äro släta, utan drifna eller graverade ornament.

En sådan skål, med pånitadt handtag, är funnen vid Mörigen,^[87] på stranden af Bieler-sjön, där pålbyggnaderna voro bebodda ännu under öfvergångstiden till jernåldern.

Ett depotfynd från Méjean, nära Saint-Chély du-Tarn i departementet Lozère, södra Frankrike, innehöll sex hamrade skålar jemte åtskilliga andra arbeten af brons från den sista delen af bronsåldern.^[88] Tre skålar hafva hvar sitt pånitade handtag; de tre andra hafva intet handtag. Formerna visas af fig. 40—43.

⁎              ⁎
⁎

Det fig. 14 afbildade, med drifna sirater prydda bronskärlet från Rossin i Pommern har på hvardera sidan två korsformade beslag för greparnas öglor.

Inom det nordiska området och i de söder därom belägna delar af Europa, med hvilka Norden under nu i fråga varande tid stod i liflig beröring, äro flera andra med dylika beslag försedda bronskärl funna, hvilka icke hafva några drifna sirater. Några af dessa kärl äro nedtill rundade, nästan halfklotformiga; andra, som äro djupare, hafva annan form och äro icke afrundade mot den flata bottnen.

I Danmark äro tre bronskärl af det förra slaget kända.

Vid Svensmark på Möen, äro de fig. 44 afbildade lemningarna af ett sådant kärl funna.^[89] Så vidt man vet, påträffades intet anmärkningsvärdt tillsammans med detta kärl. Greparna äro vridna, eller snarare snedrefflade.

I en grafhög vid Vester-Skjerninge, mellan Svendborg och Fåborg på sydöstra kusten af Fyen, fann man »mellan stenar» brända ben och bitar af ett bronskärl af alldeles samma form (men med två släta, trinda grepar), jemte ett svärd, ett par knifvar och knappar m. fl. saker af brons, några af dem guldbelagda, samt en liten massiv tång af guld; de nordiska arbetena äro af typer karakteristiska för den fjerde perioden af bronsåldern.^[90]

Ur en mosse vid det också i närheten af Fåborg belägna Hvedholm upptogos bitar af ett alldeles dylikt kärl, med två släta, trinda gropar, samt en halsring och 7 armringar, allt af brons;^[91] halsringen, lik fig. 233 i Sv. forns., är af en för den fjerde perioden af bronsåldern karakteristisk typ. De två korsformiga beslag, som höra till hvardera sidan af detta kärl, äro hopvuxna med hvarandra, ej längre fria, som på fig. 44.

Vid Hennickendorf, ett par mil öster om Berlin, har man funnit det fig. 45 afbildade bronskärlet; intet anmärkningsvärdt anträffades på samma ställe, under sådana omständigheter, att det kunde bevisas vara samtidigt med kärlet.^[92]

Ur en grafhög vid Paczik i Galizien, nära Sans utlopp i Weichseln, har man upptagit några halfsmälta bitar af ett dylikt bronskärl, hvilket innehöll lemningar af korn.^[93]

Uti Byciskala-grottan vid Blansko i Mähren fann man ett dylikt bronskärl jemte en mängd andra märkliga föremål, hvilka utan tvifvel stå i samband med offer, förrättade i grottan.^[94] Äfven på detta kärl äro beslagen parvis sammanvuxna.

Att fyndet vid Hajdú-Böszörmény innehöll två bronskärl af denna typ, hafva vi redan sett. Det ena (fig. 46) har två vridna grepar; de korsformiga beslagen äro parvis sammanvuxna. Det andra har två släta grepar; äfven på detta kärl äro beslagen parvis sammanvuxna.^[95]

På en boplats vid Somlyó i Ungern har man funnit ett bronskärl af nu i fråga varande typ med korsformiga, ej hopväxta beslag och vridna grepar.^[96] Detta kärl är upptill prydt med fyra rader streckfylda trianglar.

Vid Bardocz, i kretsen nu Szekely-Udvarbely, östra Siebenbürgen, fann man 1858 »i en skog» två bronskärl af nu i fråga varande typ tillsammans med två hålcelter, två skäror och ett stycke af en svärdsklinga, allt af brons, samt 25 smärre guldringar.^[97]

I en grafhög vid Purgstall i Steiermark har man funnit ett bronskärl af nu i fråga varande slag, med två vridna grepar.^[98] Kärlet, som utmed öfverkanten är prydt med ett mæander-ornament af graverade linier, låg jemte brända ben och några fibulor af italienska typer m. m. i ett lerkärl. Fibulorna förskrifva sig från en tidig del af Italiens jernålder.

Två af grafvarna vid Hallstatt i Ober-Oesterreich innehöllo bronskärl af denna typ.

Det ena kärlet (fig. 47) prydes af graverade sirater (mæander m. m.): beslagen, ej hopväxta med hvarandra, äro fästa med nitar, som hafva koniska nithufvud.^[99]

Å det andra äro beslagen parvis hopvuxna (fig. 48). Det är upptaget ur en graf, som jemte brända ben tillika innehöll en bronssitula, hvilkens lock är prydt med drifna djurbilder (etruskiskt arbete), en jerndolk, hvilkens fäste och jernslida äro belagda med guldbleck, samt prydnader af guld och brons.^[100]

Att ett kärl af detta slag (fig. 49) är funnet vid Unter-Glauheim i närheten af Augsburg, hafva vi redan sett.^[101]

Vid Ihringen, nära Alt-Breisach, i Baden, har man i en graf jemte lemningarna af ett obrändt lik funnit stycken af ett bronskärl, som haft två grepar, fästa i öglor med korsformiga beslag.^[102] Kärlet synes hafva varit nedtill rundadt.

⁎              ⁎
⁎

Yngre än de nu omtalade, nedtill afrundade kärlen äro de bronskärl med korsformade beslag för greparna, hvilka hafva samma form som fig. 50—55.

Originalet till fig. 50 är uppgräfdt ur en torfmosse i Hjernarps socken, Bjäre härad, Skåne, jemte två nordiska hängkärl, lika fig. 248 i Sv. forns., således från den 5:te perioden.^[103]

I en torfmosse vid Birkendegård i Holbæk amt på Sjælland fann man för flera år sedan det fig. 51 afbildade bronskärlet jemte sex bronsbucklor af en form, som likaledes tillhör den 5:te perioden.^[104]

Vid Voldtofte nära Assens på Fyen har man, såsom vi redan sett, i en grafhög funnit ett bronskärl af denna typ (fig. 52) prydt med fina graverade sirater.^[105] Det hade haft ett lock af brons, var omsvept med ylletyg och en djurhud samt innehöll brända ben. I grafven lågo äfven tre små, likaledes från Södern införda bronskärl (fig. 29), samt flera prydnader och andra föremål af typer karakteristiska för den 5:te perioden.

År 1719 upplöjdes vid Neilingen, öster om Salzwedel, således ej långt vester om Elbe, i nordligaste delen af provinsen Sachsen, ett bronskärl af samma typ (fig. 53), hvilket innehöll bland annat två nordiska hängkärl från den 5:te perioden (det ena likt

fig. 248 i Sv. forns., och det andra dylikt, men med inböjd, genombruten kant), samt nio bronsbucklor af samma slag som de från

Birkendegård.^[106]

Vid Biesenbrow ej långt från Angermünde och Oder, i norra delen af provinsen Brandenburg, upplöjdes för ett par år sedan det fig. 54 afbildade bronskärlet, som innehöll de två redan omtalade, mycket tunna, skålformiga, med drifna ränder och punkter prydda bronserna (fig. 38), ett nordiskt hängkärl likt fig. 248 i Sv. forns., två glasögonformiga spännen, åtta halsringar, sex armringar och tolf bucklor lika dem från Birkendegård, alla af brons och af typer karakteristiska för en tidig del af den 5:te perioden.^[107]

Ur en grafhög vid Frögg-Velden, nära Wörther-See i Kärnthen, upptogs 1884 det fig. 55 afbildade bronskärlet jemte en knif och andra föremål af Jern, samt lerkärl och brända ben.^[108]

⁎              ⁎
⁎

I Nord-Tyskland har man funnit flera bronskärl af det slag, som de italienska fornforskarne kalla »ciste a cordoni». De äro af två slag,^[109] i det de antingen hafva rörliga grepar, fästa vid öfverkanten (fig. 56), eller fasta handtag, fästa på sidan (fig. 58).

Af det förra slaget äro följande kända från norra Tyskland.

Ur grafhögar vid Luttum, i amt Verden, Hannover, upptogos år 1817 tre sådana cistor, hvilka innehöllo brända ben; en cista stod i hvarje hög. I en fjerde hög på samma ställe, hvilken förut blifvit skadad genom gräfning, träffades bitar af en dylik cista. De tre förstnämnda kärlen hafva haft lock af bränd lera och två grepar af jern; kanten, åtminstone på det ena kärlet, är böjd om en trind ring af trä. Af de två bäst bevarade har det ena 7 upphöjda band (»cordoni»), och det andra 8. I en af dessa cistor låg en nål af jern.^[110]

I en grafhög nära Nienburg, vid Weser, fann man likaledes år 1817 en dylik bronscista, som också hade lock af bränd lera och två grepar af jern; öfverkanten är böjd om en trind träring och bandens antal 9. I samma hög påträffades 50 lerkärl, omkring 60 samlingar af brända ben jämte nålar af brons och jern, m. m. Cistan, som endast innehöll brända ben, stod en fot djupare än ett af lerkärlen.^[111]

År 1845 uppgräfdes en väl bevarad cista (fig. 56) ur en liten grafhög vid Pansdorf helt nära Lübeck.^[112] Den stod i en af flata stenar bildad kista och innehöll brända ben, bland hvilka en jernknif låg. Denna cista har två rörliga grepar af brons och 12 band, utom öfverkanten, hvilken är böjd om en jernten. Knifven är af samma form som några i Norden funna bronsknifvar från slutet af bronsåldern.

Från en grafhög vid Schabernack, nära Meyenburg i nordvestra Brandenburg, ej långt från Meklenburgs gräns, har man ock ett stycke af ett dylikt bronskärl.^[113] Stycket är dock så litet, att man ej kan se, om äfven denna cista haft två rörliga grepar.

På ett ställe, kalladt »der Gorwal», vid Primentdorf, helt nära Zaborowo, i Posen, fann man år 1874 en bronscista (fig. 57), som stod 2 fot djupt i sand; någon grafhög lär ej hafva funnits på platsen. Cistan, hvilken uppgifves hafva varit täckt med ett lock af jern, innehöll inga ben, men åtskilliga metallsaker: en stor halsring, 2 spiralarmringar, 4 andra armringar och 2 nålar, allt af brons, samt en liten yxa at jern.^[114] Antalet band på cistan, som har två rörliga grepar af brons, är 10, utom öfverkanten, hvilken är böjd om en jernten. Både halsringen och nålarna äro af typer karakteristiska för den 6:te perioden af bronsåldern, således för öfvergångstiden till jernåldern.

På en till Kluczewo hörande åker, i kretsen Samter, således nästan midt i provinsen Posen, fann man 1886 en cista och en stor bronsring.^[115] Cistans kant har varit böjd om en jernten; hälften af en rörlig grepe finnes i behåll.

På en till Lorzendorf hörande åker, i kretsen Namslau, öster om Breslau i Schlesien, stötte man hösten 1896 under plöjning på krukbitar och menniskoben. Vid gräfning fann man då följande saker liggande tillsammans: tre cistor, två betsel, två egendomliga kedjor, tre stora, ihåliga ringar m. m., allt af brons.^[116] Hvarje cista har, eller har haft, två rörliga grepar. De öfriga bronserna höra till öfvergångstiden mellan bronsåldern och jernåldern.

Många dylika bronscistor med två rörliga grepar äro kända från Syd-Tyskland och de nuvarande österrikiskt-ungerska länderna, nämligen: 1 funnen vid Mainz, 2 i Würtemberg, 1 i södra Bayern, 1 vid Strakonitz i Böhmen, 5 i den ofvan omtalade Byciskala-grottan i Mähren, 14 i Ungern (alla funna tillsammans i en stor situla af brons vid Kurd i komitatet Tolna), 5 vid Hallstatt i Ober-Oesterreich, 1 vid Frögg i Kärnthen, 1 vid Watsch i Krain, samt 21 i det till Österrike hörande italienska kustlandet vid Adriatiska hafvet.^[117]

I vestra Europa äro bronskärl af detta slag mycket sällsynta. Jag känner endast följande två:

En 1871 upptäckt graf vid Eygenbilsen i Belgien innehöll en bronscista med två rörliga grepar, en etruskisk kanna (»oenochoc») af brons, en präktig genombruten guldprydnad m. m. Cistan innehöll »aska och ben».^[118]

I en grafhög vid Reuilly, nära Loire, öster om Orléans, fann man 1885 en dylik cista med två rörliga grepar. Detta kärl, som haft ett slags lock af björknäfver, prydt med enkla sirater, innehöll brända ben, insvepta i tyg; på benen lågo en spjutspets och två ringar, alla af jern.^[119]

Bronscistor med fasta handtag på sidorna äro norr om Alperna sällsyntare än de med rörliga grepar.

Från det nordiska området känner jag endast en cista med fasta handtag. Den är funnen nära Kalisch, således ej långt från gränsen mellan provinsen Posen och Polen. Upptill och nedtill prydes den af foglar, fyrfota djur och solliknande figurer, allt i drifvet arbete.^[120]

Äfven i södra Tyskland och i de österrikiska länderna äro bronscistor med fasta handtag mycket sällsyntare än de med rörliga grepar. Af det förra slaget är endast 1 känd från Würtemberg, 1 från Bayern, 1 från Mähren, 1 från Ober-Oesterreich (Hallstatt) och en från Krain (Watsch); ingen från Ungern.^[121] Den från Hallstatt är afbildad fig. 58.^[122]

Från Schweiz känner man 1 och från Frankrike likaledes 1 cista af detta slag.^[123]

Den sistnämnda är upptagen ur en grafhög, kallad »Monceau-Laurent», vid Magny-Lambert i departementet Côte-d’Or; cistan stod bredvid ett skelett, som vid sin högra sida hade ett jernsvärd af den för den äldsta jernåldern (Hallstatt-perioden) karakteristiska typen.^[124]

⁎              ⁎
⁎

De ofvan omtalade bronskärlen från Siem och Granzin (fig. 8 och 9) likna dem, som de italienska fornforskarne kalla »situle».

De flesta situlor äro dock yngre och af en märkbart, om ock ej mycket, afvikande form.^[125] En situla (fig. 59) af den i Italien vanliga formen är funnen vid Ullstrup nära Slagelse på Sjælland; den skall hafva innehållit brända ben.^[126] Intet annat anmärkningsvärdt fanns på samma ställe. Kärlet bildas af ett hopböjdt stycke brons, hvars kanter äro förenade genom en lodrät rad nitar med flata hufvud; öfverkanten är böjd om en rund jernten, och derinvid äro öglorna för en grepe fastnitade.

En alldeles dylik brons-situla är funnen vid Reichenau uti den i sydöstligaste delen af provinsen Brandenburg, nära Schlesiens gräns, belägna kretsen Sorau.^[127]

En tredje, likaledes alldeles dylik situla är också känd från det nordiska området. Den är funnen vid Alt-Grabau i kretsen Berent, West-Preussen.^[128] Den innehöll, liksom den danska, brända ben och påträffades i en »stenhög», troligen lemningarna af en grafhög; intet annat anmärkningsvärdt fanns i grafven.

Tre brons-situlor af samma form, alla innehållande brända ben, äro funna i mellersta Europa, en i Bretagne,^[129] en annan i Holland,^[130] och den tredje i södra Tyskland.^[131]

I Bayern har man dessutom funnit en situla (fig. 60) nästan alldeles lik fig. 59, men bredare upptill, som påträffades (stående och nedvänd) i en grafhög; den innehöll ej brända ben.^[132]

Äfven i Böhmen har man funnit stycken af en situla.^[133]

Vid Hallstatt och annorstädes i södra Österrike äro många situlor af nu ifrågavarande form funna.^[134]

I Schweiz är ett intressant fynd af nu ifrågavarande art gjordt. Vid Russikon, öster om Zürich, påträffade man 1837, vid borttagandet af ett träd, ett skelett som var omgifvet af och betäckt med stenar.^[135] Ur denna graf upptogos en situla lik fig. 59, ett bredt, rikt orneradt bältebeslag, tre fibulor, samt åtskilliga ringar och nålar, allt af brons. Såväl bältet, som fibulorna och ringarna äro af typer karakteristiska för »Hallstatt-tiden», den äldsta delen af jernåldern i mellersta Europa, flera mansåldrar före det sista förkristna årtusendets midt.

⁎              ⁎
⁎

Utom de i det föregående omtalade äro flera andra söderifrån införda bronskärl funna här i Norden, hvilka likaledes förskrifva sig från tiden före Kristi födelse.

Vid Kostræde i Kjöge landsförsamling på Sjælland fann man 1866 det fig. 61 afbildade bronskärlet, som innehöll ett nordiskt hängkärl, ett glasögonformigt spänne och två runda prydnader af brons.^[136] I hängkärlet lågo två spiralfingerringar af dubbel guldtråd. Fyndet anträffades i en grusgraf, 3 fot djupt under ytan af en af naturen bildad »banke». Det stora bronskärlet har silformigt genombruten botten, hvilken, såsom ännu bevarade lemningar visa, både in- och utvändigt varit belagd med harts, så att det trots silhålen kunnat som ett vanligt kärl innehålla vatten eller andra vätskor. Ett fastnitadt handtag finnes ännu qvar, och midt emot det ses nitar, som fasthållit ett andra handtag. Fyndet förskrifver sig från slutet af den nordiska bronsålderns 4:de period.

Ur en grafhög i trakten af Lüneburg, således ej långt vester om Elbes nedersta lopp, har man gräft upp den fig. 62 afbildade bronsskålen, som vid det rörliga handtaget är prydd med tre griphufvud på höga, böjda halsar.^[137]

På sluttningen af Billingen, strax ofvanför Sköfde, i Vestergötland, anträffades 1884 under plöjning det fig. 63 afbildade bronskärlet.^[138] Det var omgifvet af fyra flata stenar, öfver hvilka var lagd en häll, som vid plöjningen uppkastades. Kärlet, som icke är gjutet utan hamradt, innehöll brända ben, men inga andra anmärkningsvärda föremål träffades. På kärlets hals hafva grofva beslag af jern varit fastnitade, på hvilka de öglor suttit, som hållit grepen. Denna är tjock och icke vriden, såsom fallet med bronsgreparna ofta är; ändarna äro afbrutna.

Ett hamradt bronskärl af ungefär samma form som det från Billingen (fig. 63), men utan jernbeslag, är funnet på bottnen af en genom plöjning nästan utjemnad hög på Isberga Södergårds egor i Heda socken, Östergötland, jemte ett jernspänne från tiden omkring Kr. föd.^[139]

I en grafhög vid Bargfeld, amt Bodenteich, i östra delen af Hannover, är för många år sedan ett dylikt bronskärl (fig. 64) funnet; vid kanten är fastnitadt ett jernbeslag med ögla för grepen.^[140]

En af grafvarna vid Rondsen, i kretsen Graudenz, West-Preussen, hvilka förskrifva sig från tiden före och omkring vår tideräknings början, innehöll ett stort, söderifrån infördt bronskärl med rörlig grepe.^[141] De öglor, i hvilka grepen är inträdd, sitta på beslag af egendomlig form. Dylika beslag äro funna äfven annorstädes inom det nordiska området.

En annan graf på samma graffält innehöll ett bronsfat på fot, alldeles likt fig. 65.^[142]

Originalet till fig. 65 är funnet i en graf vid Lilla Sojvide i Sjonhems socken på Gotland jemte ett bronsspänne, en spjutspets af jern, bitar af ett lerkärl m. m.^[143] Spännet är af en typ karakteristisk för sista århundradet före Kr. föd.

Andra bronsfat af samma typ, men med palmetter under handtagens beslag, äro funna i Danmark tillsammans med arbeten från det 1:sta århundradet efter Kr. föd.^[144]

Äldre än de fig. 63—65 afbildade kärlen äro ett par i Danmark uppgräfda etruskiska bronskärl (fig. 66 och 67).

Originalet till fig. 66 är funnet under plöjning vid Kjeldby på Möen.^[145]

Ett alldeles dylikt bronskärl är, jemte stora guldringar, samt en kanna och andra arbeten af brons, funnet i en graf vid Wald-Algesheim, nära Bingen och Nahe’s utlopp i Rhen.^[146]

I en graf vid Langå nära Broholm på Fyen fann man 1886 ett söndertryckt bronskärl (fig. 67) jemte brända ben, ett eneggadt svärd och en knif af jern, samt bitar af två lerkärl.^[147] Enligt etatsrådet L. Müllers och andra klassiska arkeologers åsigt är bronskärlet ett alster af »gammal grekisk-italiensk (etruskisk) konst från tiden omkring 400 år före Kr. föd.» Svärdet är af en typ, som tillhör en yngre tid; det kan ej gerna vara äldre än från senare hälften af det 2:dra århundradet före vår tideräknings början.

⁎              ⁎
⁎

Hittills hafva vi endast betraktat de söderifrån införda kärl af brons, som anträffats i det nordiska området. Man har emellertid här funnit äfven en mängd andra från samma håll komna föremål från tiden före Kr. Att redogöra för alla sådana fynd skulle föra mig för vida. Jag skall därför inskränka mig till att omnämna några bronsarbeten, hvilka i tekniskt afseende och genom sina ornament påminna om de nu beskrifna kärlen.

Särskild uppmärksamhet förtjena då ett par i Sverige och Danmark funna bronssköldar, hvilka liksom kärlen äro hamrade och prydda med drifna ornament. Äfven genom sin form hafva dessa ornament, såsom vi skola få se, en så stor likhet med dem på nyssnämnda kärl, att något tvifvel om deras härkomst från samma trakt ej kan råda.

En sådan sköld (fig. 68) upptäcktes år 1865 under torfgräfning i en mosse å Nackhälle egor i Spannarps socken, Halland.^[148] Den låg 6 fot under jordytan; något annat anmärkningsvärdt iakttogs icke på platsen. Bronsen är ej mer än 1 millimeter tjock. Kanten är omböjd till ett rör, för att skölden skulle bli stadigare, men ej vikt öfver någon ten. Då det sätt, hvarpå handtaget är fäst (Sv. forns., fig. 179 b) visar, att ingen beklädnad af trä, läder eller dylikt funnits på baksidan, har skölden således endast kunnat bjuda ett svagt skydd mot hugg och stöt. Handtaget, som är så litet, att det endast lemnar plats för två fingrar, är fastnitadt midt på baksidan, tvärs för den ovala bucklan. Skölden är rikt prydd med drifna sirater: ränder, större och smärre runda bucklor, dels enstaka eller ordnade i rader, dels bildande fogelfigurer, samt koncentriska kretsar.

Vid en af nuvarande professor Cronquist utförd analys har det visat sig, att bronsen i denna sköld består af: 87,31 % koppar, 7,66 % zink (!), 1,76 % tenn och 1,21 % bly, jemte starkt spår af jern och svagt spår af arsenik. Bronsen är således, genom den ringa mängden tenn och stora mängden zink, alldeles olik den här i Norden under bronsåldern vanliga.

I Danmark är för länge sedan den fig. 69 afbildade bronsskölden funnen.^[149] Visserligen är fyndorten ej känd, men bronsens färg och ännu på baksidan synliga spår af torf visa, att äfven denna sköld är upptagen ur en mosse. Den är prydd med drifna sirater (fig. 69 a), hvilka så likna dem å kärlen från Bjersjöholm, Lavindsgård och Siem (fig. 1, 2 och 8), att skölden både måste hafva samma ursprung och tillhöra samma tid som dessa. Kanten är böjd om en bronsten. Handtaget, fastnitadt under den runda bucklan i midten, är så stort, att det kan fattas af hela handen.

Ett par andra i Danmark funna bronssköldar äro olika. Åtminstone en af dem är kommen ej söderifrån, utan från vestra Europa, från de Brittiska öarna.^[150]

Däremot har man i Tyskland funnit ett par bronssköldar, som i likhet med originalen till fig. 68 och 69 kommit söderifrån.

De två fig. 70 afbildade bronssköldarna äro nämligen uppgräfda i trakten af Magdeburg.^[151] Båda likna ganska mycket den vid

Nackhälle funna skölden: liksom denna hafva de en oval buckla i

midten och rundtom denna tre drifna ränder, den ena utanför den andra; liksom på den halländska skölden äro på de tyska dessa ränder afbrutna på ett ställe; hvar och en af de yttersta ränderna har där en inåthöjd båge,^[152] drifven på samma sätt som sjelfva randen;^[153] en af de tyska sköldarna har till och med, i likhet med den halländska, utanför dessa bågar ett af drifna bucklor begränsadt afbrott i de yttersta ornamentkretsarna. De tyska äro ej prydda med några foglar eller dylika ornament.

I sammanhang härmed bör ett i en grafhög vid Klein-Glein i Steiermark anträftadt fynd omtalas.^[154] Uti en liten grafkammare i denna hög fann man för 40 år sedan tre små, runda sköldar eller sköldliknande prydnader, samt två votivhänder och två bälten, allt af tunnt bronsbleck och prydt med drifna sirater. Två af sköldarna äro hvarandra lika (fig. 71) samt prydda med en krets 6-ekriga hjul och en krets egendomliga figurer, hvilka måhända skola föreställa båtar med höga stäfvar; båda stäfvarna äro lika hvarandra och sluta i fogelhufvud, allt bildadt af drifna, större och smärre bucklor eller punkter. Den tredje skölden har andra sirater. På de två bältena ses menniskor och fyrfota djur m. m., likaledes af drifna, större och smärre punkter.

⁎              ⁎
⁎

Inom det nordiska området har man också funnit flera bältebeslag och dylika föremål af tunna, hamrade bronsband med drifna ornament.

Ett sådant bronsband (fig. 72) upptogs 1859 ur en liten torfmosse vid Långbro i Vårdinge socken, Södermanland, tillsammans med glasögonformiga spännen, halsringar och andra nordiska arbeten från slutet af bronsålderns 5:te period.^[155] Detta band, som har fyra runda hål i hvardera ändan, är prydt med drifna sirater: rader af smärre bucklor och deremellan en rad koncentriska kretsar.

Ett dylikt bronsband (fig. 73) med drifna sirater — större och smärre bucklor, bildande dels långsgående rader, dels mellan dessa en stor zigzaglinie, — uppgräfdes ur en torfmosse i Årby socken på Sjælland jemte två nordiska hängkärl från den 5:te perioden af bronsåldern.^[156] Ändarna på detta band äro raka.

Ett annat danskt depot-fynd, från gången till en gånggrift vid Gjedesby på Falster, innehöll ett dylikt bronsband, likaledes med zigzaglinier och drifna punkter, jemte hängkärl, glasögonformiga spännen och andra nordiska arbeten af typer karakteristiska för den 5:te bronsåldersperioden.^[157] På detta band är hvardera ändan hoprullad till ett rör.

Äfven ett par andra dylika bronsband äro kända från Danmark.^[158]

Vid Roga i Meklenburg-Strelitz gjordes för 60 år sedan ett mossfynd, som innehöll ett tunnt bronsband med drifna sirater (fig. 74) jemte ett stort hängkärl och andra nordiska bronsarbeten från den 5:te perioden.^[159] På detta band ses figurer liknande fogelhalsar eller ormar, samt koncentriska kretsar, m. m. Detta band hade också båda ändarna hoprullade till rör; enligt uppgift skulle ändarna, när fyndet gjordes, hafva varit sammanhållna med en jerntråd, omgifven af ett »tygliknande ämne».

Från norra Tyskland äro dessutom ett par andra tunna bronsband af nu i fråga varande slag kända.^[160]

Vid Blankenburg nära Prenzlau i Uckermark, norra delen af provinsen Brandenburg, har man funnit det fig. 75 afbildade bältet af tunn brons med drifna sirater: fyrekriga hjul m. m. af större och smärre punkter.^[161] Bältets ena ända slutar i en krok; i den andra finnas tre hål för denna krok, hvarigenom bältet kan spännas vidare eller trängre.

Liknande bälten och andra band af tunn brons med drifna sirater förekomma ofta i södra Tyskland och i de österrikiska länderna. De tillhöra där den tid, då jernet först uppträdde.

I grafvarna vid Hallstatt äro många sådana bälten funna, dels med ornament (fig. 76), som mycket likna de i Norden funna, dels med andra ornament.^[162] Flera hafva tydligen haft ett underlag af läder eller bast; man ser ännu små hål utmed kanten, hvilka tjenat till att fästa bronsen på detta underlag.

⁎              ⁎
⁎

Det är anmärkningsvärdt, att flera af de här ofvan omtalade bronskärlen höra till depotfynd.^[163] De hafva afsiktligt blifvit, ensamma eller tillsammans med andra föremål, nedlagda i jorden eller i vattnet; i senare fallet har vanligen torf bildat sig på platsen och bidragit till att förvara kärlen så godt som oskadade ända till våra dagar.

Många af de nu i fråga varande kärlen voro uppenbarligen mycket kostbara, ej endast emedan man troligen dyrt köpt dem från främmande land, utan också emedan de redan genom sin storlek och sitt präktiga arbete egde högt värde. Det är då sannolikare, att åtminstone flera af dem en gång haft sin plats i nordiska tempel, än att de varit afsedda för privat, profant bruk. Två fynd, de vid Lavindsgård i Danmark och Unter-Glauheim i Syd-Tyskland, innehöllo också jemte stora söderifrån införda bronskärl dyrbara skålar af guld. Äfven andra fynd tala för, att sådana guldskålar varit tempelkärl.^[164]

En annan fråga är, om nordborna fäst någon religiös betydelse vid de ornament, som pryda bronskärlen.

Säkert är, att några af dessa ornament — bland andra just de, som ses på Bjersjöholmskärlet, — ursprungligen haft en sådan betydelse. Det hjulformiga ornament med två fogelhalsar, som ses såväl på nyssnämnda kärl som på flera andra, är nämligen, såsom jag och andra för många år sedan visat,^[165] en barbarisk efterbildning eller ombildning af ett välbekant egyptiskt, af den phoeniciska konsten upptaget motiv (fig. 77): den af två Uræus-ormar omgifna eller på en båt farande solskifvan.

Samtidigt fäste jag också uppmärksamheten därpå, att sammanställningen af kretsar och foglar, såsom denna visar sig t. ex. på fig. 68, måste tillskrifvas en inverkan af egyptiska förebilder. I den egyptiska konungatiteln betecknades ju, såsom bekant, genom en rundel (solskifvan) och en fogel (en gås), att konungen var Ra’s, solgudens, son.

Då äfven här i Norden, redan långt före den tid, till hvilken dessa bronskärl böra, hjulet var en symbol af solen,^[166] anser jag det vara sannolikt, att verkligen de på bronskärlen förekommande ornamenten, åtminstone några af dem, också af nordborna betraktats som heliga symboler.

⁎              ⁎
⁎

Visserligen anses de nyss omtalade guldskålarna af de flesta forskare vara införda hit till Norden söderifrån,^[167] men, då detta förefaller mig mycket tvifvelaktigt, vill jag ej nu dröja vid en redogörelse för dem.

Att man betraktat guldskålarna som främmande arbeten, beror väl dels därpå, att de liksom de här ofvan beskrifna bronskärlen äro hamrade och prydda med drifna ornament, dels därpå att guldskålar arbetade på samma sätt förekomma äfven i mellersta Europa.

Hvad det förra skälet beträffar, vill jag dock fästa uppmärksamheten på, huru mycket lättare och naturligare det är att med hammaren behandla guldet än bronsen. Man kan därför utan svårighet förstå, att ett folk, som är vant att gjuta kärl af brons och pryda dem med inpunsade sirater, kan med hammaren forma en skål af guld och pryda den med drifna ornament. Att nordborna under bronsåldern verkligen varit förtrogna med konsten att bearbeta guldet på detta sätt, det visas också af sådana arbeten, om hvilkas nordiska ursprung någon tvekan ej kan finnas.^[168] Materialet är främmande, men arbetet nordiskt. Detsamma gäller ju också om alla nordiska bronsarbeten från samma tid, emedan all i Norden under bronsåldern använd metall måste vara införd hit från andra länder, kopparn så väl som tennet.

Och granska vi det senare skälet litet närmare, så finna vi, att det ej väger tungt. Det visar sig nämligen, att man ännu aldrig i mellersta eller vestra Europa funnit någon guldskål af samma typ, som de i Norden vanliga.

Några få af de i Norden funna guldskålarna likna väl i formen mer eller mindre ett par utom det nordiska området anträffade kärl, men det stora flertalet af de nordiska skålarna är af former, som icke likna några från andra trakter kända guldkärl. Och då antalet nu från Skandinavien och norra Tyskland kända guldskålar är så högt som öfver 40 — och vida högre än antalet från mellersta och vestra Europa kända guldkärl, som höra till samma tid — så synes man mig böra i flertalet af de här funna guldskålarna se nordiska arbeten, åtminstone till dess guldkärl af samma typ anträffats i andra länder.

⁎              ⁎
⁎

Vi hafva sett, huru de kärl och andra föremål af tunn, hamrad brons, hvilka i det föregående omtalats, så skilja sig från de i Norden förfärdigade bronserna, att de uppenbarligen icke kunna vara nordiska arbeten, utan måste hafva införts hit från annat håll. Deras allmänna förekomst i mellersta och södra Tyskland samt i de österrikiska länderna visar också, att de på denna väg kommit till Norden; en mängd fynd i det nuvarande Italien och i de trakter, som fordom hört till det italienska området och under nu i fråga varande tid stodo under starkt inflytande af den italienska kulturen, gör det otvifvelaktigt, att man där måste söka deras hemland.

Såsom prof på italienska bronskärl af samma form som de i Norden funna, eller med liknande ornament, kunna följande anföras.

Det fig. 78 afbildade bronskärlet uppgräfdes för flera är sedan vid Rivoli i trakten af Verona^[169]. Det stod upprätt och »fylldt med jord jämte aska och kol» i en graf, som tillika innehöll två mindre bronskärl, ett svärd, en spjutspets och två spännen (fibulor) af brons. Det stora bronskärlet, hvilket har samma form som fig. 8, är prydt med drifna sirater, dels koncentriska kretsar, dels stora kretsar och räta rader af större och smärre punkter; på ömse sidor om den största kretsen ser man något, som tydligen är ett minne af sådana fogelhalsar som på fig. 1 och 8.

Ett af de mindre bronskärlen är äfven prydt med sirater af drifna punkter. Det andra (fig. 79) är en cista a cordoni, men med bredare, färre och längre från hvarandra sittande vågräta band (cordoni) än å de vanliga kärlen af detta slag. Då sådana cistor tydligen äro efterbildningar i brons efter träämbaren med träband af samma slag som de, hvilka ännu äro i bruk, och då banden å dessa träämbar äro jemförelsevis breda och få samt följaktligen sitta glest, är det klart, att bronscistor lika den från Rivoli typologiskt äro äldre än de med flera, tätare, upphöjda band försedda vanliga bronscistorna (fig. 95).

Svärdet från Rivoli har visserligen klingan af jern, men fästet, hvilket är af brons, har en form som visar, att detta vapen tillhör en så tidig del af jernåldern, att den bör kallas en öfvergångstid från bronsåldern. Spjutet, af jern, med flera tvärgående bronsband på den långa holken, motsäger ej heller detta; och fibulorna göra det otvifvelaktigt, att grafven verkligen förskrifver sig från nyssnämnda, mycket tidiga del af norra Italiens jernålder.

Vid Trezzo i norra Italien, på högra stranden af Adda, har man funnit ett med lock och två grepar försedt bronskärl (situla; fig. 80), som prydes af drifna sirater, dels koncentriska kretsar, dels fyrfota djur, bildade af större och smärre punkter.^[170] Det innehöll ett par smärre bronskärl, en dubbeleggad jernyxa, några bronsfibulor m. m. Fyndet tillhör jernålderns första tid i denna trakt.

Vid Sesto Calende, beläget på stranden af Ticino, nära denna flods utlopp ur Lago Maggiore, har man i en graf, jemte ett lerkärl innehållande brända ben, funnit ett bronskärl (situla), en

hjelm och ett par benskenor af brons, ett kort jernsvärd med bronsslida, en spjutspets och en pilspets samt betsel, beslag till hjul

m. m. af jern.^[171] Bronskärlet (fig. 81) är prydt med menniskor, fyrfota djur och foglar, bildade af drifna, större och smärre punkter; foglarna (fig. 81 a) och deras halsar äro dock ganska olika dem å fig. 4 och 68. Jernsvärdet, hvars fäste upptill slutar i två korta, uppåtböjda armar med runda ändknappar, är af en för den äldsta jernåldern hos de keltiska folken karakteristisk typ.

I en af de äldsta grafvarna vid Bologna lågo jemte fibulor m. m. två stora bälteprydnader af brons, något olika hvarandra.^[172] Den ena, afbildad fig. 82, är prydd med bilder af drifna, större och smärre punkter: vid midten ses ett stort hjul, med fyra ekrar, från hvilket utgå två par orm- eller fogelhals-liknande sirater; å ömse sidor om detta hjul ses ett mindre med med två dylika sirater.

Till det stora, vid kyrkan San Francesco i Bologna år 1877 anträffade depotfyndet från en mycket tidig del af jernåldern hör det fig. 83 afbildade fragmentet af tunn brons med rader af drifna, större och smärre punkter^[173].

Vid Bologna och på andra ställen i norra Italien har man dessutom funnit en mängd andra arbeten af tunn, hamrad brons med ornament af drifna punkter, antingen alla af samma storlek eller några större och andra smärre^[174], med drifna koncentriska kretsar^[175] och med sirater i form af ett hjul eller en stor rundel och från denna utgående ett eller två par fogelhalsliknande figurer.^[176]

Äfven från mellersta Italien, från det gamla Etrurien och närgränsande områden, äro många sådana bronser kända.

Så är originalet till fig. 84 funnet vid Corneto, det gamla Tarquinii, ej långt från Cività Vecchia; det stod i en graf från öfvergångstiden mellan bronsålder och jernålder^[177]. Detta kärl är af ungefär samma form som de från Prenzlawitz och Hallstatt (fig. 4 och 7) och har, i likhet med dessa, två fastnitade, rätvinkligt böjda handtag. Liksom det nyssnämnda kärlet från Hallstatt har det en rad nitar med koniska hufvud; och liksom kärlet från Prenzlawitz är det prydt med drifna bucklor. Ett par andra ur samma graf vid Corneto upptagna bronskärl äro, liksom originalet till fig. 4, prydda med drifna koncentriska kretsar.

Bronskärl af samma typ och med dylika handtag äro också kända från andra ställen i mellersta och norra Italien^[178].

En annan graf vid Corneto, från samma tid som den nyssnämnda, innehöll originalet till fig. 85^[179]. Liksom fig. 10 är det prydt med fogelhalsar inom en ram af drifna, större och smärre punkter eller bucklor.

En tredje graf vid Corneto, något äldre än de två nu omtalade, innehöll en bronsskål (fig. 86) med rader af drifna, större och smärre bucklor, samt ett pånitadt öra^[180]. I samma graf lågo en hjelm af brons (fig. 87), också prydd med rader af drifna, större och smärre bucklor, samt ett bronssvärd, hvars fäste upptill slutar i två mot hvarandra höjda spiraler.

I en fjerde graf vid Corneto fann man det fig. 88 afbildade bronskärlet, jemte ett bronsbälte af samma slag som fig. 82 och i likhet med detta prydt med stora rundlar, från hvilka fogelhalsar utgå^[181]. De spännen, som lågo i samma graf, visa, att denna förskrifver sig från den äldre jernålderns 1:sta period^[182].

Nära det likaledes i trakten af Cività vecchia belägna Tolfa träffade man år 1880 på ett lerkärl, som innehöll en mängd arbeten af brons: två skålar, prydda med vågräta rader af drifna, större och smärre punkter, samt försedda med handtag, som sluta i ett högt uppstående tjurhufvud (fig. 89), en dylik skål, utan sådant handtag, flera fibulor och andra föremål, som visa, att fyndet hör till den rena bronsåldern, således till en tid, då jernet ännu inte var i bruk uti mellersta Italien^[183].

Ett bronskärl (fig. 90) af nästan samma form som det på vagnen från Skallerup (fig. 18) stod uti en graf vid Narce i faliskernas gamla område norr om Rom^[184]. Grafven förskrifver sig från början af jernåldern. Originalet till fig. 90 är dock icke blott betydligt mindre än Skallerup-kärlet, utan måste också vara yngre än detta. Det är prydt så väl med drifna, större och smärre punkter som med rader af drifna snedlinier, under det att man på kärlet från Skallerup endast ser drifna punkter, alla af samma storlek. Öronen äro ock olika på båda kärlen.

I mellersta Italien har man funnit den fig. 91 afbildade bronshjelmen, af ungefär samma form som fig. 87 och liksom denna prydd med drifna, större och smärre punkter; men här ser man äfven dels fogelhalsar, bildade af sådana punkter, dels drifna koncentriska kretsar^[185].

I samma trakt af Italien är ock originalet till fig. 92, ett slags rund flaska af brons, funnet^[186]. Prydnaderna äro äfven här drifna: dels punkter och koncentriska kretsar, dels djur, men dessa bildas ej af drifna punkter, utan hvart och ett af en enda upphöjd yta.

En sköld med dylika drifna sirater — större och smärre punkter, koncentriska kretsar och djur, bildade hvart och ett af en enda upphöjd yta, — är upptagen ur en graf närheten af Spoleto i Umbrien, tillsammans med bronsfibulor m. m., som visa, att grafven förskrifver sig från början af jernåldern^[187].

Många andra arbeten af tunn, hamrad brons, liknande dem i mellersta och norra Europa, äro dessutom funna i mellersta Italien. Några äro gjorda af två eller flera stycken, förenade genom nitar med koniska hufvud. Andra äro prydda med drifna punkter eller koncentriska kretsar.

Utom de nu omtalade bronskärlen med sirater af drifna punkter träffas i Italien äfven andra, hvilka äro af samma typer som de norr om Alperna funna.

Så har man ur en af grafvarna vid Bologna upptagit det fig. 93 afbildade bronskärlet,^[188] hvilket är af samma form som fig. 50—55 och i likhet med dessa har två par korsformade beslag för greparna. Grafven innehöll dessutom flera andra bronskärl, två knifvar, öfre delen af en hålcelt, 9 fibulor, alla af brons, ett stycke af en jernyxa, några lerkärl, m. m. I ett af bronskärlen lågo brända ben. Ett annat var den fig. 94 afbildade situlan, och tre voro ciste a cordoni; af de sistnämnda hade två fasta sidohandtag, men den tredje, som var söndrig, hade två rörliga grepar.

I Italien har man också funnit dels många situlor (fig. 94) af samma slag som fig. 59^[189], dels många ciste a cordoni. Af sådana cistor med två rörliga grepar (fig. 95) känner man för närvarande från Italien tillsammans 17 (däri inberäknade de redan omtalade), under det att 50 cistor med fasta sidohandtag (fig. 96) äro kända från det nuvarande Italien, deraf icke mindre än 47 från Bologna^[190]. De allra flesta italienska cistor, af det ena såväl som af det andra slaget, äro funna norr om Apenninerna, endast några få i de södra och östra delarna af halfön. I hög grad anmärkningsvärdt är, att ingen cista a cordoni är känd från Etrurien.

Små vagnar, som bära kärl, äro visserligen kända från Italien, men hittills åtminstone har man inte i sistnämnda land funnit någon af samma typ som de inom det nordiska området anträffade^[191].

⁎              ⁎
⁎

De söderifrån till Norden införda bronskärl, som vi nu lärt känna, höra till vidt skilda tider.

Betrakta vi först dem, som äro prydda med drifna sirater, så kunna vi iakttaga ganska väsentliga olikheter i afseende på dessa sirater. Några kärl äro endast prydda med jemförelsevis små bucklor eller punkter, alla af samma storlek och ordnade i rader (fig. 17 och 18). På andra se vi rader af större och smärre bucklor; vanligen äro de förra betydligt större än de senare (fig. 22 och 23). Andra åter äro rikt prydda med foglar, hjul och andra figurer af större och smärre bucklor; foglarna äro ej sällan bildade på det sätt, att konturen tecknats med små drifna punkter, innanför hvilka de större bucklorna ses (fig. 68 a). Samtidiga med vissa af dessa sistnämnda ornament äro de drifna koncentriska kretsar, som förekomma på många kärl och andra arbeten af brons.

Då de nu i fråga varande ornamenten med skäl kunna antagas hafva småningom utvecklat sig från enkla till mera fulländade, hafva vi redan häri en anledning att anse de förstnämnda siraterna, af endast små, jemnstora punkter, vara äldst och de sist omtalade ornamenten, foglar och koncentriska kretsar, vara yngst.

De inom det nordiska området anträffade fynd, i hvilka dessa arbeten förekomma, bekräfta också riktigheten af en sådan ordningsföljd.

Bronskärl med sirater af endast små, jemnstora punkter äro nämligen upprepade gånger funna tillsammans med nordiska arbeten från bronsålderns 3:dje period. Detta är fallet med vagnarna från Peccatel och Skallerup (fig. 17 och 18) samt skålarna från Simonsmose och Friedrichsruhe (fig. 30 och 35). Äfven den böhmiska vagnen (fig. 19) har anträffats under förhållanden, som visa, att den är samtidig med den nordiska bronsålderns 3:dje period.

Deremot känner jag ej från den 3:dje perioden några bronser,

prydda med rader af större och smärre bucklor.

De med ornament af sistnämnda slag prydda bronsskålarna (fig. 22) äro från början af den 4:de perioden, såsom fyndet från Ögemose visar.

Vid Hajdú-Böszörmény fann man en bronsskål af samma slag (fig. 24) tillsammans med bronskärlet fig. 11. Dessa båda typer hafva således förekommit samtidigt, om än skålen kan vara något äldre än det stora kärlet. Detta senare måste i sin ordning vara samtidigt med de alldeles dylika kärlen från Unter-Glauheim, Granzin och Siem. Då ornamenten på dylika kärl fullkomligt likna dem på kärlen från Bjersjöholm och Lavindsgård, måste de sistnämnda också förskrifva sig från samma tid och följaktligen vara samtidiga med den 4:de perioden af vår bronsålder.

Att de verkligen förskrifva sig från den 4:de perioden, och sannolikt snarare från dennas senare än förra del, bevisas också af ett par fynd från den tiden, hvilka innehålla sådana halfklotformiga bronskärl med korsformiga grepbeslag som fig 44. Sådana fynd äro de från Vester-Skjerninge och Hvedholm. Att dessa kärl äro samtidiga med dem från Bjersjöholm, Lavindsgård och Siem, visas af fynden från Unter-Glauheim och Hajdú-Böszörmény.

Något yngre än kärlen från Bjersjöholm och Lavindsgård antar jag dem från Prenzlawitz, Unia och Rörbæk vara, dels emedan formen är något olika och mera utvecklad (på fig. 3 och 4 ses en fot, under det att fig. 1 icke har någon sådan), dels emedan de senare äro prydda med drifna koncentriska kretsar, ett ornament som icke finnes å de förra, men som under den följande tiden ofta förekommer.

På det stora kärlet från Unter-Glauheim ses visserligen koncentriska kretsar (fig. 10), men de skilja sig i ett vigtigt afseende från dem, som nu äro i fråga. De koncentriska kretsarna på fig. 10 äro nämligen, i likhet med de stora hjulen på fig. 1, 2 och 8, bildade af punkter, ej såsom på fig. 4 och 14 af hela linier; i båda fallen hafva vi visserligen drifna ornament, men de göra ett väsentligen olika intryck genom det olika sätt, hvarpå de utförts.

Bronskärlet från Rossin (fig. 14) har alldeles sådana sirater som det från Prenzlawitz, med koncentriska kretsar, men kärlet från Rossin visar sig just genom sin form höra till öfvergångstiden mellan den, då halfklotformiga kärl som fig. 45, och den, då sådana djupare kärl som fig. 50 begagnades; alla hafva de parvis sittande, korsformiga grepbeslag.

Sådana kärl som fig. 50 äro samtidiga med den nordiska bronsålderns 5:te period. Detta framgår af icke mindre än fem fynd: af dem från Hjernarp, Birkendegård, Voldtofte, Neilingen och Biesenbrow. Det på sistnämnda ställe uppgräfda kärlet (fig. 54) står genom sin form nära det från Rossin; det förra skiljer sig från det senare endast derigenom, att det är djupare och, liksom fallet är med alla de andra af samma typ, saknar drifna sirater. Det förtjenar då uppmärksamhet, att de vid Biesenbrow nedlagda sakerna visa sig höra till en mycket tidig del af den 5:te perioden.

Sirater af drifna bucklor eller punkter förekomma emellertid äfven fortfarande, ehuru de ej användas på bronskärl lika fig. 50. Detta visas bland annat af de vid Biesenbrow funna bronserna lika fig. 38 och af bronskärlet från Grevenkrug (fig. 12), mot hvilket en jernknif stod lutad, och hvilket troligen förskrifver sig från bronsålderns 5:te period; andra fynd vittna om, att jernet redan då började blifva kändt i norra Tyskland.

Att arbeten af tunn, hamrad brons med drifna sirater (koncentriska kretsar m. m.) under sistnämnda period ej voro sällsynta här i Norden, framgår för öfrigt af de ofvan omtalade bältena (fig. 72—75) och andra liknande föremål af brons.

De inom det nordiska området funna ciste a cordoni (fig. 56 och 57) hörde till den tid, då jernet började komma i allmännare bruk. Den från Primentdorf visade sig vara samtidig med den 6:te perioden af vår bronsålder, således med öfvergångstiden till jernåldern; och den från Pansdorf innehöll en jernknif af en för den tiden karakteristisk form. Vi hafva äfven sett, att jern anträffats tillsammans med de hannoveranska cistorna af detta slag.

Fynd från Hallstatt och andra ställen i mellersta Europa och norra Italien göra det sannolikt, att de i Norden funna situlorna (fig. 59) äro ungefär samtidiga med de nyssnämnda cistorna. På originalet till fig. 59 är, såsom redan omtalats, kanten höjd om en jernten.

De fig. (63—65 afbildade kärlen äro yngre och höra samtliga antingen till den del af jernåldern här i Norden, som faller före vår tideräknings början, eller till tiden omkring Kristi födelse.

Det präktiga kärlet fig. 66 tillhör tiden omkring år 400 före Kr. föd., och kärlet fig. 67 förskrifver sig från ungefär samma tid.

⁎              ⁎
⁎

Att kärl och andra arbeten af brons med drifna sirater af det slag som på fig. 12 — rader af koncentriska kretsar och bucklor mellan släta ränder — verkligen äro samtidiga med den nordiska bronsålderns 5:te period, de äldsta måhända redan med slutet af den 4:de, visas äfven deraf, att man här i Norden under den tiden har efterbildat dessa ornament. Då man ej var förtrogen med konsten att hamra bronsen, utan endast plägade gjuta den, har man framställt de nämnda ornamenten genom att gjuta dem på samma gång som sjelfva föremålet. Derför är baksidan slät, under det att den på de från södern införda originalen visar fördjupningar, som svara mot de på framsidan upphöjda ornamenten.

Flera hängkärl med detta slags sirater (fig. 98) äro funna i Danmark och norra Tyskland.^[192] Äfven på de troligen som bälteprydnader använda »bucklorna» (fig. 97)^[193] och på glasögonformiga bronsspännen (fig. 99)^[194] från den 5:te perioden ses dylika sirater.

Många af de i Norden funna guldskålarna från bronsåldern äro också prydda med koncentriska kretsar, hvilka emellertid, liksom öfriga ornament på dessa skålar, äro drifna.

⁎              ⁎
⁎

Tack vare de många orientaliska och grekiska arbeten af känd ålder, som anträffats i Italien, — der ju den historiska tiden börjar redan omkring 500 år före Kr. föd., — har det blifvit möjligt att i afseende på de flesta af de nu i fråga varande bronsarbetena besvara frågan om den absoluta kronologien, om åldern uttryckt i århundraden före vår tideräknings början.

Några bronskärl alldeles lika dem, som här i Norden förekomma i fynd från den 3:dje perioden af bronsåldern, känner man visserligen inte nu. Men ornament af drifna, i rader ordnade punkter, alla af samma storlek, ses på smärre föremål af brons, som höra till tiden omkring 1400 år före Kr. föd. Äfven under de derpå följande århundradena förekomma, såsom vi kunna vänta, dylika sirater.

Bronsskålar prydda med drifna, större och smärre punkter träffas tidigt i Italien. Originalet till fig. 86, som är alldeles likt skålarna från Ögemose i Danmark (fig. 22), är funnet vid Corneto under förhållanden, som visa, att det tillhör tiden omkring år 1100 före Kr. föd. Skålen från Tolfa (fig. 89) är ännu äldre.

Ögemose-fyndet, som är från den 4:de perioden af Nordens bronsålder, skulle således förskrifva sig från tiden omkring år 1100, eller senast det 11:te århundradet. Detta bekräftas också af allt, hvad vi för öfrigt veta.

Från den nordiska bronsålderns 4:de period härstammar nämligen äfven, såsom vi sett, kärlen från Bjersjöholm och Lavindsgård. Något bronskärl af alldeles samma form som dessa båda känner man ej ännu från Italien, men lerkärl af denna form (fig. 100) förekomma i norditalienska grafvar, som förskrifva sig från det 12:te århundradet^[195]. Och då bronskärlen vanligen äro något yngre än lerkärlen af samma form, är det således äfven af detta skäl mycket sannolikt, att bronskärlen från Bjersjöholm och Lavindsgård äro förfärdigade senast under det 11:te århundradet. Detta bekräftas ytterligare deraf, att kärlet från Prenzlawitz, hvilket vi funnit vara något yngre än de två nyssnämnda, har stor likhet med sådana italienska bronskärl som fig. 34; men äfven dessa tillhöra det 11:te århundradet, om än möjligen först dess senare del.

De redan ett par gånger omtalade ornament, som pryda kärlen från Bjersjöholm och Lavindsgård, liksom dem från Siem och Granzin, — hjul och fogelhalsar af drifna, större och mindre punkter, — och som vi också återfunnit i Italien, visa sig i detta land förekomma endast under en jemförelsevis kort period. Vi träffa dem på kärl och bälten (fig. 88 och 82), delvis också på hjelmar (fig. 91), hvilka måste hänföras till det 11:te århundradet.

En bekräftelse på riktigheten af den nu meddelade tidsbestämmelsen för kärl sådana som de från Bjersjöholm och Siem erhålla vi slutligen äfven af den ofvan omtalade grafven vid Rivoli. Det stora bronskärlet (fig. 78), som upptogs ur denna graf, är nämligen icke allenast af samma form som de från Siem och Granzin, utan också prydt på samma sätt, om än ornamenten på Rivoli-kärlet måste anses vara yngre än de på de andra. Men grafven från Rivoli kan ej vara yngre än från tiden omkring år 1000 före Kr. föd., eller senast från det 10:de århundradet.

Allt talar således sammanstämmande för, att kärlen från Bjersjöholm, Lavindsgård, Siem och Granzin förfärdigats under det 11:te århundradet före Kr. föd.

Bronskärl af samma typ som det från Hjernarp (fig. 50) äro, såsom vi sett, samtidiga med den nordiska bronsålderns 5:te period. Ett kärl af samma form (fig. 93) stod i en graf vid Bologna, som ej kan vara yngre än det 9:de århundradet, men väl något äldre. Då det sistnämnda kärlet torde vara från en något senare tid än det vid Biesenbrow funna (fig. 54), synes det mig ej vara osannolikt, att detta kan vara tillverkadt under det 10:de århundradet. Fyndet från Biesenbrow tillhör emellertid en mycket tidig del af den 5:te perioden, hvilken således ej kan hafva börjat senare än under det 9:de århundradet före Kr. föd., men väl något tidigare.

I den nyss omtalade grafven vid Bologna stodo också en situla af brons (fig. 94), samt ett par ciste a cordoni, hvilka visserligen inte äro alldeles lika de i Norden funna (fig. 56 och 59), men likna dem mycket. Brons-cistan är en jemförelsevis enkel typ, hvilken således kan hafva lefvat ganska länge, men allt hvad jag känner om dessa tider talar för, att de i Norden funna cistorna förskrifva sig från det 7:de, eller senast det 6:te århundradet före Kr. Kistan från Primentdorf (fig. 57) innehöll dels bronsprydnader af former karakteristiska för den nordiska bronsålderns 6:te period, det vill säga öfvergångstiden till jernåldern, dels en yxa af jern. Äfven vid Pansdorf har man jemte en dylik cista (fig. 56) funnit jern. Vi se således, att jernet redan före midten af det sista förkristna årtusendet var kändt i norra Tyskland. Detta bekräftas också af fyndet från Grevenkrug i Holstein, der en jernknif stod bredvid det fig. 12 afbildade bronskärlet, hvilket efter all sannolikhet är mycket äldre än nyssnämnda årtusendes midt.

⁎              ⁎
⁎

När de till Norden införda bronskärlen äro tillverkade, hafva vi nu sett. Men, är man benägen att invända, det är stor skilnad mellan den tid, då de förfärdigades, och den då de kommo hit. Ja, en sådan stor tidsskilnad vore möjlig, till och med sannolik, i fall fråga vore om tider, då ingen regelbunden handelsförbindelse ännu fanns mellan Norden och de söder härom liggande länderna. Stod deremot Norden redan i liflig förbindelse med dessa länder, blir förhållandet ett annat. Då har man ingen anledning att säga så, som man stundom säger: de italienska arbetena behöfva mansåldrar eller århundraden för att komma till Skandinavien.

Frågan är derför, om Skandinavien tusen år före vår tideräknings början stod i regelbunden handelsförbindelse med länderna i mellersta Europa, och dessa i dylik förbindelse med Italien. Svaret på den frågan blir jakande.

Att samfärdseln redan då var liflig mellan den södra delen af Skandinavien och norra Tyskland, bevisas af den stora likhet, som finnes mellan de inom hela det nordiska området inhemska typerna från den yngre bronsåldern, som just motsvarar den förra hälften af årtusendet närmast före Kr. föd. En mängd typer, hvilka så talrikt förekomma i norra Tyskland, att de måste vara tillverkade der, likna så mycket dem, som äro inhemska i Danmark och södra Sverige, att i vissa fall knappt någon olikhet kan upptäckas, och i andra fall skilnaden endast är föga i ögonen fallande. Men den lilla olikhet som finnes blir, då den ej är tillfällig, utan visar sig vara beständig, en bekräftelse på, att den ena typen är inhemsk i norra Tyskland och den andra i Skandinavien.

Andra i norra Tyskland talrikt förekommande och der sannolikt inhemska former likna mycket dem, som äro allmänna i södra Tyskland och de nuvarande österrikiska länderna. Dessa vittna således om, att det ena området stod i liflig förbindelse med det andra. Och det bekräftas dels af de söderifrån införda arbeten, som i ganska stort antal träffas inom det nordiska området, — i det föregående äro talrika exempel derpå anförda, — dels af det alltför litet beaktade förhållandet, att all inom det sistnämnda området använd brons måste vara hit införd från annat håll.

Bronsen består, såsom vi veta, af koppar och tenn. På några ställen i norra delen af Götaland och i det öfre Sverige, liksom i Norge, finnas visserligen kopparmalmer, men allt hvad vi veta talar för, att då koppargrufvorna i Sverige och Norge började bearbetas, mer än tusen år förflutit efter bronsålderns slut. I de södra delarna af Skandinavien, hvilka under bronsåldern voro de förnämsta, finnes lika litet som i nordligaste Tyskland någon kopparmalm. Och tennmalm träffas ingenstädes inom det nordiska området. Då således all här använd brons, såsom råmaterial betraktad, det vill säga all koppar och allt tenn, måste vara införd annorstädes ifrån, och då det årliga behofvet af brons, som genom handeln måste fyllas, under bronsåldern naturligtvis var stort, är det klart, att handeln mellan Norden och de delar af Europa, från hvilka behofvet hufvudsakligen fyldes, varit vida lifligare, än man vanligen föreställer sig.

Nästa fråga blir då: Hvarifrån fingo de nordiska folken under bronsåldern sin koppar och sitt tenn?

Norrifrån, från de mellersta och norra delarna af den Skandinaviska halfön, kom ingen koppar, emedan koppargrufvorna der ännu ej voro öppnade. Och något tenn fanns ej der.

Österifrån kom ej heller någon brons, emedan de förbindelser, som sedermera blefvo så lifliga mellan de Skandinaviska länderna och det nuvarande Ryssland, ännu icke voro af den art, att någon import af metaller från det sistnämnda landet till det nordiska området kunde ifrågakomma.

Återstå således länderna i vester och söder härifrån.

Att Norden under bronsåldern, liksom än tidigare, stod i förbindelse med vestra Europa, har jag vid föregående tillfällen uppvisat; och från vester kom bevisligen både brons och guld under den tid, som nu är i fråga^[196].

Allt hvad vi om den tiden nu känna visar emellertid, att det hufvudsakligen var söderifrån, som de nordiska folken då fingo sitt behof af brons fyldt.

Bronsen sjelf vittnar härom. Den är visserligen i allmänhet bildad genom att endast koppar och tenn blandats samman, men en noggrann analys visar, att den ej innehåller blott dessa metaller, utan äfven många andra ämnen, om än vanligen i ringa mängd.

Dessa andra ämnen äro i de allra flesta fall ej med afsikt tillsatta, utan föroreningar, som man ej kunnat aflägsna vid malmernas smältning. Och då tennet dels ingår uti bronsen i jemförelsevis liten kvantitet, dels vid smältning ur sin malm erhålles ganska rent, är det klart, att dessa föroreningar egentligen äro att skrifva på kopparns räkning.

En metall, som ej sällan träffas såsom sådan oafsiktlig inblandning i de nordiska bronserna, ej blott i dem från den yngre bronsåldern, utan äfven i dem, som förskrifva sig från denna periods äldsta tid, är nickel; och det har visat sig å ena sidan, att nickel alldeles icke, eller endast uti mycket mindre qvantitet, förekommer i den engelska kopparn, under det att å den andra sidan den österrikiska kopparn ofta innehåller nickel just i samma mängd som de nordiska bronserna. Häruti hafva vi således ett märkligt vitnesbörd om, att mycket af den koppar, som användes i Norden under bronsåldern, införts hit söderifrån.^[197]

Men om all i Norden under bronsåldern använd brons, — jag tänker härvid städse på råmaterialet, ej på arbetet, — är införd från andra länder, och om det mesta af denna brons kommit hit från länderna i söder härifrån, så måste den lifliga förbindelsen mellan våra trakter och dessa länder hafva börjat redan före den tid, med hvilken vi nu mest sysselsatt oss, det vill säga mer än 1000 år före Kr. föd. Talrika fynd vitna också om, att detta verkligen varit förhållandet.

En af de förnämsta anledningar till, att handeln så tidigt letade sig väg hit till Norden, var att bernsten här fanns, och detta dyrbara ämne träffas tidigt i de sydliga ländernas fynd. De rika grafvar, som Schliemann upptäckt inom borgen uti det i Grekland, på Peloponnesos, belägna Mykenæ, innehöllo hundratals stora perlor af bernsten, och den kemiska undersökningen af några bland dessa perlor har ådagalagt, att de innehöllo just så mycket bernstens-syra, som är karakteristiskt för bernsten här ifrån Norden, under det att en sådan qvantitet bernstens-syra ej förekommer i något annat fossilt hartz. Detta bevisar, att de mykeniska perlorna äro gjorda af nordisk bernsten, men de grafvar, ur hvilka de upptagits, förskrifva sig från tiden omkring 1500 före Kr. föd. Redan vid den tiden förde således handeln bernsten från Nordsjöns eller Östersjöns kuster till Grekland^[198].

Andra fynd vitna om, att handeln mellan Norden och södra

Europa börjat ännu mycket tidigare. Då jag emellertid på ett

annat ställe nyligen utförligt redogjort härför^[199], kan det nu vara nog att endast påminna om ett förhållande, som bevisar tillvaron af en handel mellan Italien och det nordiska området redan under förra hälften af det andra förkristna årtusendet. I Meklenburg har man nämligen funnit den fig. 101 afbildade dolken med bred, »triangulär» klinga och fäste af brons. I form och ornering öfverensstämmer den så fullkomligt med dolkar, som anträffats på olika ställen i Italien (fig. 102), att intet tvifvel kan råda om dess italienska härkomst. Sådana italienska bronsdolkar med »triangulär» klinga äro också kända från många trakter i mellersta Europa^[200]. Då de tillhöra en tid, hvilken ligger nästan lika långt före Kr. föd., som vi nu lefva efter vår tideräknings början, gifva de således märkliga vitnesbörd om betydelsen af handelsförbindelserna mellan Italien och länderna norr om Alperna redan under nämnda aflägsna period.

⁎              ⁎
⁎

Vi, som äro vana vid vår tids samfärdsmedel, hafva visserligen svårt att föreställa oss, huru handeln mellan olika länder gick till fordomdags, i de tider, då inga jernvägar, inga ångbåtar funnos, då man inte ens hade några vägar, på hvilka en vagn kunde ta sig fram, då ej en bro, knappt en spång, ledde öfver det djupa, brusande vattendrag, man måste komma öfver, då man hvarken hade telegraf eller telefon eller post för att med en handlande på annan ort göra upp en affär.

Och dock har, såsom vi af det föregående sett, handelsmannen i årtusenden, innan den första landsvägen anlades i Sverige, förstått att på mer eller mindre obanade stigar leta sig fram genom Europa, i det han sjelf bar sina varor på ryggen eller klöfjade dem på en häst, då han ej kunde begagna sig af en båt.

På den tiden följde han, då sådant var möjligt, de vägar naturen sjelf anvisade. Han passade på, när hafvet eller sjön var lugn, och rodde då utmed kusten; endast ogerna lemnade han denna ur sigte, för att våga sig öfver till en motsatt strand, och han var glad, om det på vägen låg en ö, som afkortade färden öfver villande haf, en färd vida vågsammare än i våra dagar, emedan man då hvarken hade kompass eller kartor eller fyrar, mycket mindre alla de andra hjelpmedel, som nu stå sjömannen till buds. Och måste en forntida handlande försöka att tränga fram öfver land, såg han till, om det i hans väg fanns en flod, utför hvilken han kunde låta sin bräckliga båt långsamt glida. Om forsar och fall gjorde det omöjligt att i båt färdas på en flod, var det dock mycket lättare att utmed stranden följa den väg floden brutit, än att taga sig fram genom den stiglösa skogen.

Så har européen i våra dagar gjort i de trakter af verlden, der forntidens förhållanden ännu råda. I Afrika har han följt Kongo’s och dess tillflödens floddalar, då han velat tränga in i hjertat af »de svartas verldsdel».

Handeln här i Europa under de aflägsna tider, med hvilka vi nu sysselsätta oss, har väsentligen underlättats deraf, att vår verldsdel i olika riktningar genomskäres af så många floder. Bland dem som flyta åt norr, ut i Nordsjön och Östersjön, har särskildt Elbe med sina bifloder varit af stor vikt, hvilket icke endast beror på detta vattensystems betydenhet, utan också derpå, att Elbe mynnar ut vid basen af den Jutska halfön, som i dessa äldsta tider var det egentliga bernstenslandet^[201]. Härtill kommer, att Elbes biflod Moldau i sitt öfre lopp genomflyter en trakt, som endast ligger ett par mil från Donau, och som ej genom några höga berg skiljes från denna flods område.

En af de viktigaste vägar, som handeln mellan norra Italien och Skandinavien i dessa gamla tider följt, var den som utmed Adige, eller Etsch som tyskarna säga, och dennas biflod Eisack genom Tyrolen ledde upp på alppasset vid Brenner, hvilket ännu i dag, som bekant, är af mycket stor betydelse för samfärdseln mellan Italien och Europa norr om Alperna. Från Brenner steg man sedan ned först utefter Sill, en af Inn’s tillflöden, och derefter utmed Inn till Donau; sedan följde man utför denna väldiga flod ungefär till det ställe, der Linz nu ligger. Härifrån gick man öfver till Moldaus öfre lopp och kom så utmed Moldau och Elbe till Nordsjöns kust. Äfven de andra norrut rinnande floderna, Weichsel, Oder och Weser, äfvensom Rhen, hafva naturligtvis redan tidigt varit af mycket stor betydelse för handeln, men Elbe-vägen synes under den nu i fråga varande tiden hafva varit den vigtigaste för det nordiska området.

Brennerpasset bildar, ehuru det ligger 4 500 fot (1 362 meter) högt öfver hafvet, den bästa öfvergången öfver Alpernas hufvudkedja och är det alp-pass, öfver hvilket den första körvägen anlades. Men det skedde ej förr än år 1772. Förut hade man färdats deröfver, gående eller möjligen ridande, på samma sätt som öfver Stora Sankt Bernhard och många andra pass än i dag. Sedan 1867 far man på jernväg öfver Brenner, och den, som nu på några timmar i en beqväm jernvägsvagn åker öfver Alperna, har svårt att göra sig en föreställning om, huru mödosamt det för forntidens handlande var att klättra öfver denna väldiga skiljemur mellan södra och mellersta Europa.

Att Brennerpasset, liksom andra öfvergångar öfver Alperna, mycket tidigt begagnats af handeln, visas emellertid icke endast af den mängd italienska arbeten från aflägsna tider, som anträffats norr om Alperna, utan ock direkt af några intressanta fynd.

Så fann man i ett af passen mellan Italien och Tyrolen en stor dolkklinga af brons från en tidig del af bronsåldern^[202]. Och vid den ej mindre än 2 500 meter, således öfver 8 000 fot, högt belägna »Vilda Sjön» på bergsryggen mellan Valserdalen och Sengesdalen i Tyrolen, söder om Brenner-passet, och ej långt från detta, har man funnit en bronsyxa af italiensk typ^[203].

Ännu intressantare för den nu föreliggande frågan är ett fynd, som gjorts på norra sluttningen af Alperna, på vägen från Brenner-passet ned till Donaudalen. År 1867 fann man nämligen invid Brenner-banan, »lodrätt öfver Mülthaler-tunneln, 15 fot under jordytan», en bronsdolk med bronsfäste af den italienska typ, som vi redan lärt känna (fig. 102)^[204]. Den nära en kilometer långa Mülthaler-tunneln, den längsta som Brenner-banan löper igenom, ligger på vägen från Brenner till Innsbruck, mellan Matrei och nämnda stad. Den från Italien komna dolken hade således redan passerat passet, innan den af någon anledning, som vi naturligtvis ej nu kunna känna, kom ned i jorden. Men dolkar af detta slag höra, som vi sett, till förra hälften af det 2:dra årtusendet före Kr. föd.!

Flera fynd från bronsåldern äro för öfrigt gjorda utmed de vägar, som föra öfver alp-passen i Schweiz, både utmed den, hvilken leder öfver Stora Sankt Bernhard, och andra^[205].

⁎              ⁎
⁎

En vigtig fråga är nu följande: Huru lång tid behöfde de italienska arbetena under dessa aflägsna perioder för att komma från trakten af det nuvarande Verona vid Adiges nedre lopp, eller något annat ställe i norra Italien, till det nordiska området? Mången föreställer sig, att svaret måste bli: En mycket lång tid, troligen flera mansåldrar. Så är det dock icke.

Vi hafva nämligen sett, att vägen från Italien till Norden redan var öppnad och handeln vida lifligare än man kunnat föreställa sig, den handel, som förde den nordiska bernstenen till Södern och i utbyte förde brons, oarbetad eller arbetad, samt guld och andra kostbara saker till Norden. Äfven om vi, såsom sig bör, taga i betraktande, att här ej är fråga om någon direkt handel mellan dessa då så långt från hvarandra liggande delar af Europa, utan om en indirekt, så att en handlande bragte Italiens alster kanske till Donau-dalen, en annan till Moldau-dalen eller trakten kring öfra Elbe, en tredje till norra Tyskland och en fjerde eller femte till Danmark och Sverige, så kunna vi dock lätt inse, att den tid, som behöfdes för att varorna skulle komma från norra Italien till Östersjöns sydkust, borde kunna räknas i månader, och att en tid af två eller tre år måste hafva varit mer än tillräcklig för att beqvämt forsla en laddning varor öfver Alperna till norra Tyskland. Afståndet från stranden af det Adriatiska hafvets nordligaste vikar till Elbes mynning är, fogelvägen räknadt, ej längre än frän Ystad till Umeå.

Erfarenheten från andra trakter af jorden, på den tid, då dessa trakter ännu voro oberörda af den moderna europeiska kulturen, talar också för, att en sådan sträcka, då vägen var öppnad för handel och hufvudsakligen ledde utmed floder och deras dalar, kunnat tillryggaläggas på några månader, högst ett år.

Detta bekräftas af de berättelser, man har om handelsfärderna i forntidens Europa. Dessa berättelser hafva visserligen mycket att förtälja om de svårigheter och faror, som då mötte handelsmännen, hvarför dessa ofta färdades flera tillsammans, såsom i nutidens karavaner, både för att lättare kunna försvara sig mot röfvare och för att kunna bistå hvarandra på de ställen, der det var svårare än vanligt att komma fram. Men vi se också af sådana berättelser, att den tid, som fordrades för jemförelsevis långa färder, räknades i veckor eller månader, ej i år. Och vi få härvid ej föreställa oss, att samfärdsförhållandena här i Europa voro så väsentligen olika tusen år före Kr. föd. mot hvad de voro vid vår tideräknings början eller tusen år derefter, att den färd, för hvilken under vikingatiden en månad var nog, skulle under vår yngre bronsålder hafva kräft många månader.

En af de åsyftade berättelserna rör just Sverige under vikingatiden. Mäster Adam af Bremen har nämligen att förtälja^[206], att, om man far landvägen från Skåne genom Götaland öfver Skara, Telge och Birka, så kommer man efter en månad till Sigtuna. Men den färden, hvilken på långa sträckor gick genom vilda skogar, är fullt hälften så lång som afståndet från Verona till Hamburg.

En annan sådan berättelse är den man har om tennhandeln mellan England och Medelhafvet genom Frankrike, innan romarne hunnit anlägga sina präktiga vägar genom detta land. Diodorus, som lefde på Cæsars tid, omtalar nämligen, huru tennet i skinnbåtar fördes öfver Kanalen ocb sedan klöfjades på hästar utefter floddalarna ned till Medelhafvets kust. En sådan färd från Kanalen, längs Seine, Loire ocb Rhône till Massilia, eller någon annan af Rhônes mynningar, kräfde 30 dagar, således en månad.^[207] Men afståndet från Marseille till Hâvre är ej mycket kortare än afståndet från Verona till Hamburg, allt fogelvägen räknadt; skilnaden är ej som 2 till 3, snarare som 3 till 4. Om man kunnat färdas lika fort på den senare vägen som på den förra, — och förhållandena voro väl ej väsentligen olika, så snart man kommit öfver Alperna, — så skulle det, äfven om vi taga färden öfver Alperna och krokvägarna med i beräkningen, knappt hafva fordrats mer än två månader för att hinna från Adriatiska hafvets till Nordsjöns kust. Taga vi då sex gånger så lång tid, eller ett helt är, så bör det vara nog. Och anser man ej ens detta förslå, utan tror, att två eller tre år behöfts, blir det likväl en så kort tid, att den i förhållande till de årtusenden, som skilja oss från den dag, då Bjersjöholmskärlet blef förfärdigadt, kan kallas försvinnande kort. Vi äro då fullt berättigade att säga: de italienska och andra söderifrån hit införda bronsarbeten, som vi nu lärt känna, kunde begagnas samtidigt i Norden och i de söder derom belägna länder, hvarifrån de kommit.

Med det nu anförda har jag naturligtvis endast velat visa, att varor ej behöfde lång tid för att komma från Italien, men jag har icke velat påstå, att alla här funna sydliga arbeten forslats hit på så kort tid.

Sjelfklart är äfven, att här blott är fråga om den tid, ett i Södern förfärdigadt arbete kräft för att hinna hit, men icke om den tid, som åtgått, innan ett från Södern utgående kulturinflytande af ena eller andra slaget gjort sig gällande här^[208].

Att en typ eller en grupp af typer verkligen samtidigt förekommit här och i länderna söder härom, bevisas också af märkliga, i dessa länder och i Norden gjorda fynd. Jag skall anföra ett par sådana.

I Frankrike, Schweiz och södra Tyskland äro bronssvärd lika fig. 104 inhemska; man har i Bayern funnit en gjutform för svärdfästen af denna typ (fig. 103)^[209]. Den tillhör sista perioden af bronsåldern i dessa trakter, en tid, då bronsen ännu var i allmänt bruk, jernet deremot nytt och mycket sällsynt. Bästa beviset på det senare är, att ett par svärd af denna och närstående typer, med såväl klinga som fäste af brons, hafva fästet prydt med inläggningar af jern; någon gång äfven klinga af jern^[210]. Bland andra fynd, som vitna om, att typen verkligen hör till nämnda period af bronsåldern, kan jag anföra det från Vaudrevanges, nära Mosels biflod Saar: här anträffades ett bronssvärd likt fig. 104 tillsammans med skaftcelter och hålcelter af brons samt andra arbeten karakteristiska för bronsålderns sista period i denna trakt^[211].

Äfven här i Norden äro några dylika svärd funna, införda hit söderifrån; och märkvärdigt nog visa de sig vara samtidiga med den sista perioden af den egentliga bronsåldern också här i Norden. Under denna period, den 5:te, var bronsen i allmänt bruk och jernet sällsynt. Vid två särskilda tillfällen hafva svärd lika fig. 104 här anträffats tillsammans med arbeten karakteristiska för den 5:te perioden.

Så fann man år 1846 vid Rud i By socken, nära Venern i södra Vermland, två svärd af denna typ jemte bitar af bronskärl, »glasögonformiga» spännen och andra nordiska bronser från nämnda period; fyndstället var en sank äng^[212].

Många år derefter, under byggandet af jernvägen mellan Tammerfors och Björneborg, anträffades vid Noppari i Kumo socken, sydvestra Finland, originalet till fig. 104 och det fig. 99 afbildade »glasögonformiga» spännet, som är ett nordiskt arbete från den 5:te perioden; båda bronserna lågo under en stor sten, som sprängdes^[213].

Å andra sidan har man vid två olika tillfällen i mellersta Europa funnit nordiska arbeten från den 5:te perioden under förhållanden, som visa, att de varit samtidiga med den sista perioden af bronsåldern der.

Bland lemningarna af pålbyggnaderna vid Corcelettes på stranden af Neufchâtelsjön upptogos för flera år sedan jemte en mängd inhemska arbeten från nämnda period ett hängkärl och hälften af ett »glasögonformigt» spänne, båda af nordiska typer från den 5:te perioden af bronsåldern här^[214].

År 1884 gjordes under plöjning vid Petit-Villatte i departementet Cher, således midt i Frankrike, ett märkligt fynd, som är af ännu större vikt för den nu föreliggande frågan^[215]. Bland en stor mängd hela och sönderbrutna svärd, spjutspetsar, skaftcelter, hålcelter, ringar m. m. af brons, vägande tillsammans ej mindre än 22 kilogram, lågo här ett par bitar af två nordiska hängkärl af brons, från vår 5:te period. De franska bronserna i detta depotfynd höra till den ofvan omtalade sista perioden af den egentliga bronsåldern i mellersta Europa.

Fyndet från Petit-Villatte har, såsom jag på ett annat ställe redan anmärkt,^[216] ännu större bevisningskraft för den nu föreliggande frågan än det från Corcelettes, emedan det är uppenbart, att alla till det förra fyndet hörande föremål nedlagts på en och samma gång. Om några af dessa föremål voro nygjorda, när de nedlades, var det icke de två hängkärlen. De hafva hunnit vandra den långa vägen från norra Tyskland, om inte från Skandinavien, de hafva varit så länge i bruk, att de gått sönder, och några bitar af dem hafva lagts ned i jorden tillsammans med en mängd franska bronser från den tid, då bronsåldern ännu blomstrade i Frankrike. Men de båda hängkärlen äro förfärdigade under den nordiska bronsålderns 5:te period, den sista af vår egentliga bronsålder, hvilken period således visar sig vara samtida med den sista delen af den egentliga bronsåldern i Frankrike.

Om så lång tid, som man vanligen antager, kräfts för arbetena från sydligare länder att komma hit till Norden, så skulle å ena sidan central-europeiska bronser från en viss period af mellersta Europas bronsålder ej hafva hunnit hit under den 5:te perioden af vår bronsålder, å den andra sidan nordiska bronser från samma 5:te period ej hafva hunnit till Schweiz och mellersta Frankrike under nämnda period af mellersta Europas bronsålder.

Nu få vi af dessa fynd bekräftelse på, att den tid som behöfts för samfärdseln mellan Norden och sydligare länder verkligen varit, så som jag ofvan visat, mycket kort, så kort, att vi äro berättigade att tala om samtidighet, då det är fråga om en typs förekomst i det ena och det andra området.

⁎              ⁎
⁎

Alltför lätt förledes man till den tron, att något icke tilldragit sig eller funnits till, blott derför att man ej sjelf sett det eller hört något derom genom ett åsyna vitne eller en skriftlig berättelse. Sanningen häraf har äfven visat sig i afseende på den nu föreliggande frågan. Man vill ej gerna föreställa sig tillvaron af en handel mellan vidt skilda delar af Europa under den aflägsna tid vi nu betraktat, då ju ingen forntida författare har något att derom förtälja. Men denna slutsats är lika oriktig som den, med hvilken en lärd för ej länge sedan förvånade verlden. Han sade: romerska legioner stodo under lång tid i trakten af Schaffhausen vid Rhen, men ingen romersk författare talar om det stora Rhenfallet vid Schaffhausen, således fanns icke detta numera så berömda vattenfall på romarnes tid!

Ingen forntida författare har något att berätta om en handel mellan Sverige och södra Europa tusen år före Kristi födelse. Men otaliga fynd, af hvilka vi nu lärt känna några, bevisa icke blott, att en sådan handel då funnits, utan ock att den börjat långt före nyss nämnda tid, samt att den varit af en betydelse, som man först i våra dagar börjat ana.

Det har synts mig vara så mycket mera lämpligt, att just Svenska Fornminnesföreningens tidskrift gaf ett bidrag till vår kunskap om denna handel, som en af de första medarbetarne i denna tidskrift gjort sig — i utlandet kanske mer än i hemlandet — berömd genom att tidigt rikta uppmärksamheten på den viktiga frågan. Lektor Carl Fredrik Wiberg i Gefle har i talrika skrifter på svenska och tyska, af hvilka den äldsta utkom för 40 år sedan, lemnat värderika bidrag till kännedomen om handelsförbindelserna i forntiden mellan Norden och Södern. Jag har ej velat nedlägga pennan, innan jag erinrat Wibergs landsmän, och särskildt Svenska Fornminnesföreningens ledamöter, om de stora förtjenster han, trots alla svårigheter, på detta område inlagt.

---

fig. 1, 4 och 5 (svärd), pl. XXIV fig. 3 och 5 (svärd), pl. XXXIII fig. 2 (hjelmen), pl. LXIV fig. 1, (kärl), pl. LXV fig. 1, 3 och 4 (kärl).

1. Kärlet tillhör Statens Historiska Museum i Stockholm (n:o 7993). — Redan några år efter det fyndet anträffats, gjordes det af mig till föremål för en uppsats, som under titeln Ett bronskärl funnet vid Bjersjöholm i Skåne är införd i K. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Månadsblad för 1889, sid. 125—140. Sedan har jag på tyska redogjort för fyndet och dess betydelse i en artikel, Ein in Schweden gefundenes Bronzegefäss altitalischer Arbeit, intagen i Strena Helbigiana (Leipzig 1900), den festskrift, som nyligen egnats professor Helbig. I nu föreliggande uppsats har jag dels behandlat den viktiga frågan mycket utförligare än i Månadsbladet, dels kunnat taga hänsyn till de undersökningar om kronologien för Italiens förklassiga tid, med hvilka jag de senaste åren varit sysselsatt. Jag har föreställt mig, att en sålunda med åtskilligt nytt tillökad bearbetning af nyssnämnda tyska afhandling, kunde vara af intresse för Svenska Fornminnesföreningens ledamöter.
2. Montelius, Om lifvet i Sverige under hednatiden (Stockholm 1873), sid. 4.
3. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 20386). — Madsen, Afbildninger af danske oldsager og mindesmærker, Broncealderen, II (»Samlede fund»)) pl. 25—27. — Egendomligt nog låter Lindenschmit i sitt stora och förtjenstfulla verk Die Alterthümer unserer heidnischen Vorzeit (III: 1, Beilage, sid. 10) fyndet vara gjordt i det med Tyskland införlifvade Slesvig, ehuru han omtalar, att Rönninge ligger i Odense amt, och ehuru han citerar Madsens arbete, där fyndorten naturligtvis är rätt angifven. Äfven det här nedan omtalade Siem förlägger han (anf. arb., sid. 9) till Slesvig, oaktadt han riktigt uppgifver det vara beläget i Ålborgs amt. Orätt är också, att han säger båda fynden vara gjorda i grafhögar. Dessa misstag hafva sedermera upprepats både af Lindenschmit själf och af andra tyska författare, t. ex. i Jahrbücher des Vereins für meklenburgische Geschichte und Alterthumskunde (i det följande betecknade: Meklenb. Jahrb.), del 47, sid. 290.
4. Nationalmuseet i Kjöbenhavn. — Müller, Ordning af Danmarks oldsager, Bronzealderen (Kjöbenhavn 1891), fig. 362 b.
5. Museet i Danzig. — Conventz, XVII. Amtlicher Bericht über die Verwaltung der naturhistorischen, archäologischen und ethnologischen Sammlungen des Westpreussischen Provinzial-Museums für das Jahr 1896 (Danzig 1897), sid. 38.
6. Köhler, i Verhandlungen der Berliner Gesellchaft für Anthropologie, Ethnologie and Urgeschichte, 1883, sid. 164 (jfr sid. 127).
7. Museet i Prag.
8. v. Sacken, Das Grabfeld von Hallstatt in Ober-Oesterreich und dessen Alterthümer (Wien 1868), pl. XXIII fig. 1, sid. 23, 100, 101. Grafven, som utan tvifvel var en qvinnas, har n:o 505; bältet är afbildadt pl. X fig. 6 (se sid. 49).
9. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 20419). — Madsen, anf. arb., II, pl. 24.
10. Museet i Schwerin. — Beltz, i Meklenb. Jahrb., del 47, sid. 288 och pl. VI fig. 11.
11. Museet i Augsburg. — Lindenschmit, anf. arb., band IV, pl. 19.
12. Nationalmuseet i Budapest. — Seidl-Kenner, Fund-Chronik, i Archiv für Kunde österreich. Geschichtsquellen, XXIV, sid. 372 och följ., med fig. — Hampel, Antiquités préhistoriques de la Hongrie, pl. XI fig. 3—9 och pl. XII fig. 1, 3—7. — Hampel, Catalogue de l’exposition préhistorique à Budapest 1876, sid. (99 och) 103. — Hampel, i Compte rendu du Congrès de Budapest 1876, del 2, sid. 74. — Hampel, Alterthümer der Bronezeit in Ungarn (Budapest 1887), pl. XX fig. 2 och 9 (svärd), pl. XXIII
13. Ett i Ungern funnet bronssvärd af denna typ är afbildadt i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 3, sid. 345, fig. 54.
14. Notizie degli Scavi di Antichità comunicate alla R. Accademia dei Lincei, 1881 (Rom 1881), pl. V fig. 23.
15. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:is B. 342—8).
16. Montelius, Om tidsbestämning inom bronsåldern, med särskildt afseende på Skandinavien, i Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens handlingar, 30:de delen (Stockholm 1885); jfr De förhistoriska perioderna i Skandinavien, i Månadsbladet, 1893.
17. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:is B. 827—40).
18. Museet i Kiel. — J. Mestorf, Ueber hölzerne Grabgefässe und einige in Holstein gefundene Bronzegefässe, i Schriften d. Naturwissenschaftl. Vereins f. Schleswig-Holstein, II; 2, sid. 1, 73. — Mestorf, Vorgeschichtl. Alterthümer aus Schlewig-Holstein (Hamburg 1885), fig. 348.
19. Museet i Schwerin. — Fr. Lisch, Friderico-Francisceum, sid. 122, pl. XII fig. 2. — Fig. 13 här ofvan är utförd efter en af doktor Salin gjord teckning. Kärlets form kan nu svårligen bestämmas; troligen har det varit vidare. Någon anledning att, med förf. af Friderico- Francisceum, antaga två handtag finnes icke.
20. Museet i Schwerin. — Meklenb. Jahrb., XXXVI, sid. 136.
21. Meklenb. Jahrb., XIX, sid 306.
22. Museet i Stettin. — Lindenschmit, anf. arb., III: 7, pl. 3 fig. 2. — Photographisches Album der prähistorischen und anthropologischen Ausstellung zu Berlin 1880, III, pl. 17.
23. J. Naue, Die Hügelgräber zwischen Ammer- und Staffelsee (Stuttgart 1887), sid. 52, pl. VI fig. 3 och 4 (grafven), pl. XXXVI fig. 3 och 4 (bronskärlen), pl. X fig. 4 (svärdet).
24. v. Sacken, anf. arb., pl. XXIII fig. 3, sid. 100.
25. v. Sacken, anf. arb., pl. XXV fig. 5 och pl. XXIII fig. 2.
26. Se t. ex. Naue, Prähistorische Blätter, 1893, pl. IV fig. 1 (Baden); v. Sacken, anf. arb., pl. XXII och XXIV (Hallstatt).
27. Se om dessa vagnar bl. a. Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges. 1873, sid. 198; 1876, sid. 238; 1882, sid. 43. — Utom de här omtalade bronsvagnarna har man i mellersta och södra Europa funnit flera små vagnar af brons, hvilka visserligen bära eller burit kärl, men hvilka mer eller mindre skilja sig från de i det nordiska området funna (om dem från Italien, se här nedan). — Nyss anf. Verhandl., 1873, sid. 199. — Undset, Antike Wagen-Gebilde, i Zeitschrift für Ethnologie, 1890, sid. 49 följ. Från Cypern och vestra Asien äro också vagnar som burit kärl kända; några hafva varit stora, andra mindre. — A. Furtwängler, Ueber ein auf Cypern gefundenes Bronzegerät. Ein Beitrag zur Erklärung der Kultgeräte des Salomonischen Tempels. I Sitzungsberichte der philos.-philol. und der histor. Classe der k. bayer. Akad. d. Wiss., 1899, band II, häft. 3. — Om likheten mellan sådana bronsvagnar som den från Ystad och dem i Salomos tempel se dessutom Månadsbladet, 1873, sid. 55.
28. Museet i Schwerin. — Lisch, i Meklenb. Jahrb., 9, sid. 369 följ.
29. Den nedre, skuggade delen är tecknad efter den vid Ystad funna vagnen; motsvarande del af vagnen från Peccatel är alldeles liknande. Det å den sistnämnda stående kärlet är i kontur tecknadt fig. 17.
30. Statens Historiska Museum (n:o 2791). — Montelius, Svenska fornsaker, fig. 255, och i Månadsbladet, 1873, sid. 4 följ.
31. Nationalmuseet i Kjöbenhavn. — Chr. Blinkenberg, Etrurisk Kedelvogn, funden ved Skallerup, i Årböger for nordisk oldkundighed, 1895, sid. 360 följ.
32. H. Richlý, Die Bronzezeit in Böhmen (Wien 1894), sp. 190, 196, pl. LI fig. 14.
33. Meklenb. Jahrb., 15, sid. 276; jfr Verhandl. der Berl. Anthrop.-Ges., 1873, sid. 199.
34. Samlingen i Neu-Ruppins Gymnasium. — Meklenb. Jahrb., 16, sid. 261, med afbildning. — Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1873, sid. 199.
35. Geheimeråd Virehows samling i Berlin. — Compte rendu du grés de Paris, 1867, sid. 254, fig. 51. — Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1873, sid. 199.
36. Museum für Völkerkunde i Berlin (n:o II 10482). — Undset, Jernalderens begyndelse i Nord-Europa (Kristiania 1881), sid. 175, pl. XX fig. 8.
37. Museet i Breslau. — Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1873, sid. 200, pl. XVIII fig. 1. — Schlesiens Vorzeit in Bild und Schrift, 27. Bericht (Breslau 1875), pl. 2 fig. 28.
38. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 13232). — Undset, anf. arb., sid. 316, not.
39. Museet i Greifswald. — Undset, anf. arb., sid. 212.
40. Meklenb. Jahrb., 12, sid. 414, och 16, sid. 265, med afbildningar af det ena hjulet.
41. Undset, anf. arb., sid. 175.
42. Ett sådant hänge i form af ett hjul med åtta ekrar är afbildadt i Årböger f. nord. oldkynd., 1876, sid. 294, fig. 45.
43. Montelius, Solgudens yxa och Tors hammare, i Sv. Fornm. förening:s tidskr., 10:de bandet, sid. 277 följ.
44. Nationalmuseet i Kjöbenhavn. — Madsen, anf. arb., II, pl. 21 och 22.
45. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 17260). — Årböger for nordisk oldkyndighet, 1886, sid. 236, not. — Museet i Hamburg eger en dylik bronsskål, enligt en sannolikt oriktig upppift funnen tillsammans med en bronsyxa lik fig. 130 i mina Svenska fornsaker, men utan sirater. Jag vet inte, om denna skål kan höra till det i texten omtalade fyndet.
46. Museet i Schwerin. — Lisch, i Meklenb. Jahrb., 36, sid. 135.
47. Museet i Schwerin. — Lisch, i Meklenb. Jahrb.., 13, sid. 376.
48. Museet i Schwerin. — Lisch, i Meklenb. Jahrb., 10, sid. 283, med afbildningar af skålen och en spiralring.
49. Photographisches Album der prähistorischen und anthropologischen Ausstellung zu Berlin 1880, VI, pl. 13 (se katalogen öfver utställningen, sid. 527). — Voss, i Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1881, sid. 113. — Fem af de vid Klewe funna halsringarna hafva tillbakarullade ändar och äro af en form, som förekommer redan under den första perioden af bronsåldern (Montelius, Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandinavien, i Archiv für Anthropologie, XXV, sid. 481, fig. 94), men åtminstone en af de vid Klewe funna är prydd med inristade snedstreck, som tydligen skola gifva den ett slags utseende af att vara vriden, under det att halsringarna från den första perioden äro släta. Den sjette halsringen i fyndet från Klewe är af annan typ.
50. Museum für Völkerkunde i Berlin (n:o II 5569). — Voss, i Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1881, sid. 112.
51. I enskild ego. — Voss, anf. st., sid. 113.
52. Museet i Breslau. — Mertins, Depotfunde der Bronzezeit in Schlesien, i Schlesiens Vorzeit in Bild und Schrift, VI, sid. 356; en af skålarna är jemte spännet m. m. afbildad sid. 358, fig. 10. — Photograph. Album, IV, pl. 5. — En i Schlesiens Vorzeit, 27. Ber., pl. 2 fig. 31 afbildad bronsskål med bucklor, hvilkens fyndort uppgifves vara Hirschberg, hör troligen till detta fynd, emedan det heter, att »flera skålar kommo till en privatperson i Hirschberg och en till en herre i Goldberg». Antalet skålar i fyndet har således varit större än tre. Jfr Undset, Jernalderens begyndelse i Nord-Europa, sid. 58.
53. Jagelloniska museet i Krakau. — Kenner, Beiträge zu einer Chronik der archäologischen Funde in der österreichischen Monarchie (1859—1861), i Archiv für Kunde österreichischer Geschichtsquellen, XXIX, sid. 273. — Undset, anf. arb., sid. 98. — En af bronsskålarna är afbildad i J. N. von Sadowski’s Die Handelsstrassen der Griechen und Römer durch das Flussgebiet der Oder, Weichsel, des Dniepr und Niemen an die Gestade des Baltiscken Meeres (öfvers. af A. Kohn, Jena 1877), pl. V fig. 74.
54. Hampel, Alterthümer der Bronzezeit in Ungarn, pl. LXV fig. 1.
55. Hampel, anf. arb., pl. LXIV fig. 2. — Se äfven Képatlasz az archæologiai Közlemények. II. Kötetéhez (Pest 1861), V, pl. VIII fig. 36.
56. Statens Historiska Museum (n:o 5534). — Helt nära det ställe, där detta fynd gjordes, fann man samtidigt en stor halsring och två stora, ihåliga armringar af brons,från den 6:te perioden af bronsåldern. Samma museum (n:o 5533). — Undset, anf. arb., sid. 318 (då hade man ej lagt märke till, att det var två fynd).
57. Montelius, Ett fynd från Eskelhems prestgård på Gotland, i Månadsbladet, 1887, sid. 145—179. — De 12 runda bronsbucklorna hafva tydligen hört till de två hästarnas seltyg. Detsamma har högst sannolikt varit fallet äfven med de liknande bucklor, som förekomma i andra nordiska fynd, ehuru några betsel ej hittats på samma ställe; betslen kunna hafva varit antingen af trä och horn (anf. st., sid. 164, fig. 88), eller af brons, men ej lagts ned jemte bucklorna. Anmärkningsvärdt är, att antalet till ett fynd hörande bucklor ej endast i det från Eskelhem, är 12. Samma antal träffades också t. ex. i en torfmosse vid Nörre Hyllinge på Sjælland (Antiqvariske Annaler, IV, sid. 510) och vid Biesenbrow (sid. 48). — En med Eskelhemsbetslen ungefär samtidig afbildning (Månadsbl. 1887, sid. 166, fig. 90) visar, att tygeln pryddes med 3 bucklor på hvardera sidan om hästens hals. Hvarje häst hade således 6 bucklor och två hästar 12.
58. Statens Historiska Museum (n:o 8970,176; förut i hofjägmästaren C. F. Follins samling på Pålsjö, nära Helsingborg).
59. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B 444). — Undset, anf. arb., sid. 318.
60. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:is 20080—84 och 26430—36). — Årböger f. nord. oldkynd., 1868, sid. 114.
61. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:is 8814—8822). — (Dansk) Antiqvarisk tidsskrift, 1843—45, sid. 231 (de nitar af röd koppar, med hvilka handtagen äro fästa, ansågos i början vara af jern). — Worsaae, Nordiske oldsager, fig. 282 (vår fig. 32). — Madsen, Broncealderen, Suiter, pl. 37 fig. 7 (vår fig. 30). — Müller, Ordning af Danmarks oldsager, Broncealderen, fig. 100 (vår fig. 31). — Armringen är afbildad af Worsaae, anf. arb., fig. 262.
62. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 16052). — Årböger f. nord. oldkynd., 1891, sid. 204. — Undset, anf. arb., sid. 318.
63. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B. 3850). — Århöger f. nord. oldkynd., 1891, sid. 204.
64. Undset, anf. arb., sid. 266.
65. Undset, anf. arb., sid. 243.
66. Museum für Völkerkunde i Berlin (n:o II. 1908). — Bericht vom Jahre 1831 an die Mitglieder der Deutschen Gesellschaft zur Erforschung vaterländischer Sprache und Alterthümer in Leipzig (Leipzig 1831), sid. 9, pl. I fig. 2. — L. v. Ledebur, Das Königliche Museum vaterländischer Alterthümer im Schlosse Monbijou zu Berlin (Berlin 1838), sid. 145. — Voss, i Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1881, sid. 112.
67. Museet i Halle. — Undset, anf. arb., sid. 198.
68. Museet i Dresden. — S. Müller, i Årböger f. nord. oldkynd. 1876, sid. 188, not.
69. Müller, anf. st.
70. Museet i Mainz. — Lindenschmit, anf. arb., II: 3, pl. 5 fig. 3.
71. Lisch, Friderico-Francisceum, sid. 45. — Jahresbericht des Vereins f. meklenb. Gesch. und Alterthumskunde. 5, sid. 33; jfr Meklenb. Jahrb., 47, sid. 273. — Bronsdosan, som har två uppstående öron och rikt prydd botten, är lik fig. 64 å pl. 3 i min Tidsbestämning inom bronsåldern.
72. R. Beltz, i Meklenb. Jahrb., 47, sid. 271 och följ.
73. Det liknar närmast fig. 49 å pl. 3 i Tidsbest. inom bronsåld.
74. Beltz, Neue Funde aus der jüngeren Bronzezeit in Meklenburg, i Meklenb. Jahrb., 61, sid. 228.
75. Meklenb. Jahrb., 11, sid. 383.
76. Märkisches Museum i Berlin. — Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1878, sid. 436. — På samma ställe (sid. 437) omtalas en vid Wolfshagen, nära Putlitz, i en af hög täckt stenkista funnen tunn, »nedtill i en spets utlöpande bronsskål med drifna ornament»; den kallas af Undset, anf. arb., sid. 172, »ett märkligt, skålformadt lock med drifna ornament». Närmare upplysningar om detta likaledes i nyssnämnda museum förvarade föremål kunna f. n. ej erhållas, emedan museets samlingar äro nedpackade i anledning af dess flyttning.
77. Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1875, sid. 45.
78. Photographisches Album der Ausstellung zu Berlin 1880, III, pl. 7. — Baltische Studien, XVIII, sid. 54.
79. Museum für Völkerkunde i Berlin (skålen har n:o II. 10769). — Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1876, sid. 125 följ. och 222, pl. XVII och pl. XXV fig. 8. Till fyndet hör utom den i texten omtalade skålen ett rundt, skålformigt föremål af brons, med flat botten och en uppstående knapp i dennas midt; diametern är lika stor som skålens mynning. — Spännet är afbildadt i Undset’s Études sur l’âge de bronze de la Hongrie (Christiania 1880), pl. VI och VII.
80. Undset, anf. arb., sid. 76.
81. Museum für Völkerkunde i Berlin (n:o II. 325). — von Ledebur, Das Königl. Museum f. vaterländ. Alterth. zu Berlin, sid. 48, pl. IV.
82. J. P. Woldrich, i Mittheilungen der Anthropologischen Gesellschaft in Wien, XIII (Wien 1883), sid. 27, pl. III—VIII. — Richly, Die Bronzezeit in Böhmen, sp. 80 följ., pl. X—XII.
83. Hampel, Alterthümer der Bronzezeit in Ungarn, pl. LXV fig. 2.
84. V. Gross, Station de Corcelettes (Neuveville 1882), pl. IV fig. 14, och Les protohelvètes (Berlin 1883), sid. 89, pl. XXII fig. 6.
85. Montelius, Två nordiska bronsålderssaker funna i Schweiz, i Månadsbladet, 1879, sid. 141.
86. Gross, anf. arb., sid. 89, pl. XXII fig. 8.
87. Gross, anf. arb., sid. 89, pl. XXII fig. 7. — Jfr Desor Le bel âge du bronze, pl. 1 fig. 8, och Keller, Pfahlbauten, 7:ter Bericht, pl. IX fig. 15. — Andra släta bronsskålar från Schweiz äro afbildade af Gross, anf. arb., pl. XXII fig. 1 och 5.
88. Museet i Mende. — Matériaux pour l’histoire de l’homme, X (1875), sid. 364.
89. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B. 414). — Årböger f. nord. oldkynd., 1875, sid. 6; 1876, sid. 189, fig. 2.
90. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 17244). — Årböger, 1875, sid. 7; 1891, sid. 226.
91. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B. 1473).
92. Märkisches Museum i Berlin. — Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1887, sid. 534, fig. 1.
93. Undset, Jernalderens begyndelse, sid. 97, pl. XIII fig. 10.
94. H. Wankel, Bilder aus der Mährischen Schweiz und ihrer Vergangenheit (Wien 1882), sid. 409. — M. Much, Kunsthistorischer Atlas (Wien 1889), pl. LXXV fig. 9.
95. Hampel, Alterthümer der Bronzezeit in Ungarn, pl. LXV fig. 4 (originalet till vår fig. 46) och pl. LXIV fig. 1.
96. Hampel, anf. arb., pl. LXVII fig. 1.
97. Kenner, Beiträge zu einer Chronik der archäologischen Funde, i Archiv für Kunde österreichischer Geschichtsquellen, XXIV (Wien 1860), sid. 388; ett af bronskärlen är afbildadt sid. 390, fig. 79.
98. R. Radimský och J. Szombathy, i Mittheilungen der Anthropol. Gesellsch., band XV (Wien 1885), sid. 139, fig. 48, och pl. XII fig. 12. — Much, anf. arb., pl. XLIV fig. 15.
99. v. Sacken, Das Grabfeld von Hallstatt, pl. XXIII fig. 7.
100. v. Sacken, anf. arb., pl. XXIII fig. 8, sid. 102 och 34. Situlan och dess lock äro afbildade pl. pl. XX fig. 4 och pl. XXI fig. 1; dolken pl. VI fig. 6.
101. I Augsburgs Museum förvaras också ett söndrigt bronskärl, som synes hafva hört till nu i fråga varande grupp, men som endast haft en grepe; fyndorten är okänd.
102. E. Wagner, Hügelgräber und Urnen-Friedhöfe in Baden (Karlsruhe 1885), sid. 20, pl. VI fig. 1. Huruvida de bronser, som uppgifvas vara funna tillsammans med kärlet, verkligen alla legat i samma graf, torde vara osäkert.
103. Lunds museum; förut i professor Nilssons samling. — Montelius, Om tidsbestämning inom bronsåldern, sid. 168.
104. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B. 293). — Om bronsbucklor af samma form som de från Birkendegård, se Montelius, anf. arb., sid. 168, not 2; samt här ofvan sid. 30, not 1.
105. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 20080).
106. Keysler, Antiquitates selectæ septentrionales et celticæ (Hannover 1720), sid. 511 och följ., med en pl. — Undset, Jernealderens begyndelse sid. 198, pl. XXIII fig. 1.
107. Märkisches Museum i Berlin. — Buchholz, i Verhandl. der Berl. Anthrop. Ges., 1898, sid. 473, fig. 5. — Om antalet 12 bucklor se här ofvan sid. 30 not. 1.
108. Mittheilungen der k. k. Central-Commission zur Erforschung und Erhaltung der Kunst- und historischen Dankmale, 1884, sid. CCII, fig. 5. — Much, Kunsthistorischer Atlas, pl. I. fig. 14. — R. Munro, The prehistoric Cemetery of Frögg, at Rosegg, Carinthia, i Proceedings of the Society of Antiquaries of Scotland, XXIII (Edinburgh 1889), sid. 241 följ., pl. IV.
109. År 1885 i Tidsbestämning inom bronsåldern, sid. 153, riktade jag uppmärksamheten därpå. Sedan har Marchesetti, Scavi nella necropoli di S. Lucia presso Tolmino (i Bollettino della Società Adriatica di Scienze naturali in Trieste, band XV, Trieste 1893), sid. 189, betonat denna olikhet. — Om »ciste a cordoni» se för öfrigt bl. a. A. Bertrand, Seaux ou cistes en bronze à côtes, i Revue archéologique, 1873: 2, sid. 361 följ., pl. XII och XIII; och J. Gozzadini, Intorno agli.... scavi Arnoaldi Veli presso Bologna (Bologna 1877), sid. 38 följ.
110. Einfeld, Ueber einige, im Königreich Hannover gefundene, römische Bronzearbeiten in der Sammlung des historischen Vereins, i Zeitschrift d. histor. Vereins für Niedersachsen, 1854, sid. 31—38 och fig. 5; Lindenschmit, Die Alterthümer unserer heidnischen Vorzeit, II: 3, pl. 5 fig. 8.
111. Einfeld, anf. afh., sid. 38—41.
112. Museet i Lübeck. — Mecklenb. Jahrb., XXXV, sid. 121; Photograph. Album der Ausstellung zu Berlin 1880, V, pl. 4. — Mestorf, Vorgeschichtliche Alterthümer aus Schleswig-Holstein, fig. 346 (knifven är afbildad fig. 346 c). — Det beror på ett misstag, då man antagit, att de streck, som ses vid öfre kanten af cistan, skulle vara etruskisk skrift.
113. Virchow, i Verhandl. d. Berl. Anthrop. Ges., 1874, sid. 162, och 1875, sid. 198 (analys: 12,93 % tenn, 0,16 % bly; ingen zink).
114. Geheimeråd Virchows samling i Berlin. — Virchow, Verhandl. d. Berl. Anthrop. Ges., 1874, sid. 141, och 1875, sid. 198 (analys: 11,25 % tenn jemte spår af bly, men troligen ej af zink); densamme, Sur une ciste en bronze trouvée à Primentdorf, i Compte rendu du Congrès de Stockholm 1874, sid. 522.
115. I herr v. Jaždzewski’s samling i Posen. — v. Jaždzewski och Erzepki, Posener Archæologische Mittheilungen, I (Posen 1887), sid. 10, pl. IV.
116. Museum i Breslau. — W. Grempler, i Schlesiens Vorzeit in Bild und Schrift, VII, sid. 195 följ.
117. Marchesetti, anf. arb., sid. 192.
118. H. Schuermans, Objets étrusques découverts en Belgique (separataftryck ur Bulletin des Commissions royales d’art et d’archéologie, XI, Bruxelles 1872), sid. 239 följ.
119. Revue archéologique, 1887: 2, sid. 256, pl. XV och XVI.
120. I en polsk privatsamling. Af denna cista har jag endast (år 1876) sett en fotografi i en annan privatsamling i Warschau. De i texten omtalade ornamenten likna närmast dem å fig. 58.
121. Marchesetti, anf. arb., sid. 194. — I Bayern har man dessutom funnit stycken af en dylik cista; samma sida, not 3.
122. v. Sacken, anf. arb., pl. XXII fig. 2.
123. Marchesetti, anf. arb., sid. 194.
124. Al. Bertrand, Archéologie celtique et gauloise (2:a uppl., Paris 1889), sid. 270.
125. Vi kunna ej nu sysselsätta oss med de från de italienska något afvikande, med två rörliga ringformiga handtag försedda bronskärl af situla-liknande form, som förekomma i Irland. — Wilde, A descriptive Catalogue of the antiquities of animal materials and bronze in the Museum of the Royal Irish Academy (Dublin 1861), sid. 531, fig. 409.
126. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 16367). — Engelhardt, i Årböger f. nord. oldkynd., 1875, sid. 9, fig. 7.
127. Märkisches Museum i Berlin (n:o II, 8902). — Uudset, auf. arb., sid. 171. — Där omtalas också, att ett annat alldeles liknande bronskärl skulle vara funnet i samma trakt; möjligen är det dock samma kärl.
128. Museet i Danzig. — A. Lissauer, Alterthümer der Bronzezeit in der Provinz Westpreussen und den angrenzenden Gebieten (Danzig 1891), sid. 17, pl. VIII fig. 1.
129. L. Galles, Découverte de sépultures de l’epoque du bronze au Rocher, en Plougoumelen (Vannes 1873).
130. Undset, anf. arb., sid. 255.
131. Engelhardt, anf. st., sid. 9, not 2. — Verhandelungen des Vereins für Ulm, 9. und 10. Bericht, 1855. — Det i samma not af Engelhardt omtalade bronskärlet från Södermanland är af annan typ.
132. Naue, Hügelgräber, sid. 61, pl. XXXV fig. 1.
133. Undset, anf. arb., sid. 39.
134. Marchesetti, anf. arb., sid. 197.
135. Keller, i Mittheilungen der Antiquarischen Gesellschaft in Zürich, band 1, häft. 3, sid. 33, pl. 2 fig. 2—7.
136. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B. 31—35). — Madsen, Broncealderen, 2, pl. 33.
137. Germanisches Museum i Nürnberg. — Lindenschmit, anf. arb., II: 3 pl. 5 fig. 1.
138. Statens Historiska Museum (n:o 7523). — Montelius, i Svenska Fornm. för:s tidskr., 6:te bandet, sid. 80, fig. 9.
139. Linköpings Museum. — Montelius, anf. st., sid. 79.
140. Museet i Hannover. — Lindenschmit, anf. arb., II: 3, pl. 5 fig. 9.
141. J. Bohm, Das Gräberfeld von Rondsen bei Graudenz, i Verhandl. d. Berl. Anthrop. Ges., 1885, sid. 1, pl. II fig. 47. — S. Anger, Das Gräberfeld zu Rondsen im Kreise Graudenz (Graudenz 1890), sid. 10, pl. 23.
142. Anger, anf. arb., sid. 19, pl. 22.
143. Statens Historiska Museum (n:o 4539). — Montelius, i Sv. Fornm. för:s tidskr., 9:de bandet, sid. 187, fig. 19. — Jfr Sv. forns., fig. 378, 379, och Montelius, Sveriges (illustrerade) historia, 1, sid. 182, fig. 244.
144. Montelius, anf. st.
145. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o MCDLXXI). — Undset, anf. arb., sid. 378, fig. 137. — Jfr Worsaae, Nordiske oldsager, fig. 296 (nedre delen, som nu saknas, är restaurerad i teckningen).
146. E. aus’m Weerth, Der Grabfund von Wald-Algesheim (Bonn 1870).
147. Nationalmuseet i Kjöbenhavn. — H. Petersen. Vognfundene i Dejbjerg Præstegaardsmose ved Ringkjöbing 1881 og 1883 (Kjöbenhavn 1888), sid. 42 och 45.
148. Statens Historiska Museum (n:o 3420). — V. Boye, i Hallands Fornminnes-förenings årsskrift, sid. 6 (jfr sid. 69). — Sv. forns., fig. 179.
149. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 8113). — Worsaae, Nordiske oldsager, fig. 203. — Madsen, Broncealderen, Suiter, pl. 15.
150. Montelius, i Sv. Fornm.-för:s tidskr., 7:de bandet, sid. 132.
151. Museet i Halle. — Lindenschmit, anf. arb., III: 7, pl. 2 fig. 1 och 2. — Photograph. Album der Ausstellung zu Berlin 1880, VI, pl. 8.
152. Dylika bågar finnas också på en af de ofvan omtalade i Danmark funna bronssköldarna. Worsaae, Nordiske oldsager, fig. 204.
153. Liknande afbrott i de med hvarandra och sköldens midtbuckla koncentriska, upphöjda ränderna ses på en bronssköld från Cypern; skilnaden är, i detta afseende, endast att den sistnämnda skölden har två rätliniga vinklar i stället för två rundade bågar. — Perrot och Chipiez, Histoire de l’art dans l’antiquité, TII (Paris 1885). sid. 869, fig. 636. — Jfr Undset, i Zeitschrift f. Ethnologie, 23 (1891), sid. 240.
154. Weinhold, i Mittheilungen des historischen Vereins für Steiermark, 10, sid. 265—296 och pl. I—III. — Much, Kunsthistorischer Atlas, pl. XLII. — En af de två lika sköldarna är äfven afbildad i Lindenschmits anf. arb., III: 7, pl. 3 fig. 1.
155. Statens Historiska Museum (n:o 2674). — Montelius, i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 3, sid 258. — Sv. forns., fig. 237. — Till fyndet hörde äfven en stor tennring.
156. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o 11663). — Madsen, Broncealderen, Suiter, pl. 32 fig. 10. — Neergaard, i Nordiske fortidsminder, h. 3, sid. 101, fig. 19. — Undset, anf. arb., sid. 318, pl. XXIX, fig. 5. — För hängkärlen se Montelius, Om tidsbestämning inom bronsåldern, sid 252.
157. Nationalmuseet i Kjöbenhavn (n:o B. 890—918). — Neergaard, anf. st., fig. 20.
158. Neergaard, anf. st.
159. Lisch, i Meklenb. Jahrb., Jahresbericht, 7, sid. 37. — Till fyndet hör också en prydnad af bernsten.
160. Undset, anf. arb., sid. 58, 197, 212 och 229.
161. Museet i Stettin. — Lindenschmit, anf. arb., II; 2, pl. 3 fig. 1. — Undset, anf. arb., sid. 173. — Fyndet är gjordt under anläggandet af en jernväg. Uppgiften, att en diademliknande halsprydnad från den 2:dra perioden skulle hafva hittats tillsammans med bältet, kan så mycket mindre anses tillförlitlig, som jag vid granskning af fyndet iakttagit, att dessa båda bronsers erg är alldeles olika.
162. v. Sacken, anf. arb., sid. 47, pl. IX—XI.
163. Jag kan emellertid ej dela den åsigt, som uttalats bl. i Årböger f. nord. oldkynd., 1876, sid. 276, att de från främmande land införda arbetena så ofta förekomma i mark- och mossfynd just därför, att de såsom främmande voro dyrbara. Många dyrbara och präktiga bronser af obestridligen inhemskt ursprung, och det ej blott från den äldre bronsåldern, förekomma i sådana fynd; detta är t. ex. fallet med de rikt ornerade hängkärlen, hvilka ju nästan aldrig träffas i grafvarna. Så godt som alla i Norden funna guldkärl från bronsåldern hafva också anträffats i markfynd; att de flesta af dem, enligt min åsigt, äro nordiska arbeten, få vi af det följande se.
164. Montelius, Les temps préhistoriques en Suède (Stockholm 1895), sid. 120.
165. Montelius, i Månadsbladet, 1889 (tryckt 1890), sid. 135. Då hade jag inte märkt, att Undset i Annali dell’ Instituto, 1885, sid. 78, delvis hade i korthet uttalat samma åsigt, att detta ornament står i samband med den af Uræusormar omgifna solskifvan. Sedermera behandlade han denna fråga utförligare i Zeitschrift für Ethnologie, 1891, sid. 243.
166. Montelius, i Archiv für Anthropologie, band XXVI (Braunschweig 1899), sid. 35.
167. Verhandl. d. Berl. Anthrop. Ges., 1890, sid. 291.
168. Såsom t. ex. den beläggning af tunn, rikt ornerad guldplåt på en bronssköld, som är funnen i en graf från den äldre bronsåldern vid Jægersborg nära Kjöbenhavn. Årböger f. nord. oldkynd., 1868, sid. 110, fig. 9.
169. Montelius, La civilisation primitive en Italie, I (Stockholm 1895), pl. 48.
170. Anf. arb., pl. 46 fig. 15—20.
171. Anf. arb., pl. 62.
172. Anf. arb., pl. 74 fig. 3 och 4.
173. Anf. arb., pl. 71 fig. 13.
174. Anf. arb., pl. 8 fig. 11 (armband; Peschiera), pl. 45 fig. 19 (cista a cordoni), pl. 46 fig. 2 och 6 (runda skifvor), pl. 47 fig. 10 (hjelm lik fig. 87), pl. 49 fig. 16 (hufvudprydnad?), pl. 76 fig. 35 och pl. 86 fig. 5—7 (skålar på fot) m. fl.
175. Anf. arb., pl. 81 fig. 5, 6 och 8, pl. 96 fig. 7.
176. Anf. arb., pl. 71 och 74.
177. Monumenti dell’ Instituto di Corrispondenza archeologica, band XI, pl. LIX fig. 1; jfr. Undset, i Annali dell’ Instituto, 1885, sid. 102. — Äfven afbildad af Martha, L’art étrusque (Paris 1889), sid. 69, fig. 63.
178. Narce, ej långt från Rom: Barnabei, i Monumenti antichi, IV, sid. 215, fig. 97, och sid. 220, fig. 99 b. — Vulci, i Etrurien: Gsell, Fouilles dans la nécropole de Vulci (Paris 1891), sid. 86, graf XXXVI, och sid. 205, graf XCVII. — Vetulonia, äfven i Etrurien: Falchi, Vetulonia e la sua necropoli antichissima (Firenze 1891), pl. XVIII fig. 15. — Ett annat i Etrurien funnet bronskärl af denna typ är afbildadt i Museo etrusco al Vaticano, pl. LIV fig. 5. — Bologna: Montelius, La civilisation primitive en Italie, pl. 76 fig. 32. — Dessutom har man i Italien funnit åtskilliga bronskärl af ungefär samma form och prydda på samma sätt, men med två rörliga grepar. Monumenti dell’ Instituto, bd. XI, pl. LX fig. 5.
179. Monumenti dell’ Instituto, bd. XI, pl. LX fig. 16.
180. Notizie degli Scavi di Antichità, 1882, sid. 162, pl. XIII fig. 17 (skålen) och 8 (hjelmen), pl. XII fig. 1 (svärdet).
181. Notizie degli Scavi, 1882, sid. 152, pl. XII fig. 14 (originalet till vår fig. 88), pl. XIII fig. 19 (bältet), 2, 4, 12, 16 och 18 (spännen). — Undset, i Zeitschrift für Ethnologie, 1891, sid. 244, fig. 10.
182. Montelius, Pre-Classical Chronology in Greece and Italy, 1897, sid. 261. — Den nu i fråga varande perioden kallar jag »den första proto-etruskiska», emedan den omfattar tiden omedelbart efter etruskernas invandring till mellersta Italien.
183. Notizie degli Scavi di Antichità, 1880, sid. 125.
184. Monumenti antichi, IV, sp. 212, fig. 95, sp. 423, och Atlante, pl. VIII fig. 9.
185. Annali dell’ Instituto, 1883, sid. 292, pl. R fig. 1.
186. Museo etrusco al Vaticano, pl. LX.
187. Orsi, Di un scudo paleoetrusco, i D. Comparetti’s Museo italiano di antichità classica, II (Firenze 1896), sp. 97, följ.
188. Montelius, La civilisation primitive en Italie, pl. 81 fig. 7.
189. G. Ghirardini, La situla italica primitiva studiata specialmente in Este, i Monumenti antichi publicati per cura della Reale Aceademia dei Lincei, II och VII (Milano 1894 och 1897).
190. Marchesetti, Scavi nella necropoli di S. Lucia, sid. 190.
191. Undset, Zeitschrift für Ethnologie, 1890, sid. 49 följ.
192. Nationalmuseet i Kjöbenhavn, n:is CXXVIII (Egetslev-magle på Sjælland; Madsen, Broncealderen, Suiter, pl. 36 fig. 2; vår fig. 98), 7337 (Sibber mose på Sjælland) och B. 158 (Tårup mose på Fyen). — Museet i Kiel (Wintershagen i Holstein; Mestorf, Vorgeschichtl. Alterth., fig. 351; Lindenschmit, anf. arb., II: 9, pl. 1 fig. 4. På den senare fig. ses två rader stora upphöjda punkter, som ej finnas å den förra). — Museet i Schwerin (Basedow i Meklenburg-Schwerin; Mekl. Jahrb., XIV, sid. 320; Lindenschmit, anf. arb., II: 9, pl. 1 fig. 3). — Se äfven Photograph. Album der Ausstellung zu Berlin 1880, II, pl. 16 (Schönebeck i Pommern; olik de föregående).
193. Madsen, anf. arb., pl. 39 fig. 7.
194. Sv. forns., fig. 223. — Madsen, anf. arb., pl. 30 fig. 11. — (Originalet till vår fig. 99 är, jemte det fig. 104 afbildade bronssvärdet, funnet under en stor sten vid Noppari i Kumo socken, Åbo län, således i det sydvestligaste Finland. A. Hackman, Die Bronzezeit Finnlands, i Finska Fornminnesföreningens tidskrift, XVII, sid. 386.
195. Montelius, La civilisation primitive en Italie, pl. 41 fig. 17.
196. Montelius, Förbindelse mellan Skandinavien och vestra Europa före Kristi födelse, i Sv. fornm.-för:s tidskr., 7:de bandet, sid. 124 följ. — Densamme, Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandinavien, i Archiv für Anthropologie, XXVI, sid. 469.
197. Sist anf. afhandl., XXVI, sid. 470.
198. Montelius, Die Bronzezeit im Orient und in Griechenland, i Archiv. f. Anthrop., XXI, sid. 27.
199. Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandinavien.
200. Sist anf. afhandl., XXVI, sid. 484.
201. Sist anf. afhandl., XXVI, sid. 32.
202. Museet i Belluno. Enligt välvilligt meddelande af doktor Salin.
203. Zeitschrift des Ferdinandeums, 3:te Folge, h. 36 (Innsbruck 1892), sid. 577, pl. VI fig. 2. Yxan är en »skaftcelt med skaftlappar» från slutet af bronsåldern.
204. Montelius, i Archiv für Anthropologie, XXVI, sid. 484.
205. J. Heierli och W. Oechsli, Urgeschichte des Wallis (Mittheilungen der Antiquarischen Gesellschaft in Zürich, band XXIV, h. 3, Zürich 1896), sid. 105.
206. Adam af Bremen, Om menigheden i Norden, öfvers. af P. W. Christensen (Kjöbenhavn 1862), sid. 197.
207. Diodorus Siculus, V c. 22.
208. Direktör Sophus Müller lägger i sitt utmärkta arbete Vor oldtid (sid.357) med rätta stor vikt på skilnaden mellan »kulturmeddelelse» och »import». Men det är ett misstag, då han (se t. ex. sid. 361) tror, att dessa »kategorier» äro nya och af honom införda i vår vetenskap. Andra forskare hafva länge haft ögonen öppna för betydelsen af denna skilnad och iakttagit den vid sina undersökningar. För öfrigt är jag å ena sidan af den åsigt, att allt sådant kulturinflytande — såsom jag plägat kalla det — icke kräft så lång tid, som han antager, och å den andra sidan ville jag draga en ännu skarpare gräns mellan import och kulturinflytande än Müller synes göra (se sid. 357). Allt efterbildande af importerade föremål anser jag höra till kategorien kulturinflytande, ej till importen.
209. Montelius, Sur les poignées des épées et des poignards en bronze, i Compte rendu du Congrès de Stockholm, 1874, sid. 904 följ., och Tidsbestämning inom bronsåldern, sid. 123.
210. Sist anf. arb., sid. 125. — Uti museet i Frankfurt am Main såg jag för några år sedan ett bronssvärd af nu i fråga varande typ, hvars ovala knapp upptill var prydd med en inläggning af jern i form af en månguddig stjerna.
211. Sist anf. arb., sid. 124.
212. Montelius, Bronsåldern i norra och mellersta Sverige, i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 3, sid. 374.
213. Hackman, Die Bronzezeit Finnlands, i Finska Fornminnesföreningens tidskrift, XVII, sid. 386.
214. Montelius, Två nordiska bronsålderssaker funna i Schweiz, i Månadsbladet, 1879, sid. 141, och Tidsbestämning inom bronsåldern, sid. 163.
215. P. de Goy, La cachette de fondeur du Petit-Villatte, i Les Mémoires de la Société des Antiquaires du Centre (Bourges 1885). — Matériaux pour l’histoire primitive de l’homme, 1885, sid. 273. — Montelius, sist anf. arb., sid. 327.
216. Sist anf. arb., sid. 327.