Diana (1904)/Del 1/Kapitel 01

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel En högförnäm bröllopsfest

Hvari det visar sig, att det icke alltid är den, som öppnar dörren, som kommer in.  →

Kungen vände henne ryggen utan att svara.

I.
EN HÖGFÖRNÄM BRÖLLOPSFEST.

Fastlagssöndagen 1578, efter folkfestens slut och medan det glada bullret höll på att dö bort på gatorna i Paris, tog en glänsande fest sin början i det praktfulla hotell, som nyligen hade uppförts på andra sidan om floden, nästan midt emot Louvren, af den lysande familjen Montmorency, nära förbunden med Frankrikes kungahus och i rang så godt som likställd med dess ättlingar. Denna enskilda festlighet, som följde efter den allmänna, gafs i anledning däraf, att Francois d'Épinay de Saint-Luc, Henri III:s synnerligt gode vän och en af hans förnämsta gunstlingar, ingick äktenskap med Jeanne de Cossé-Brissac, dotter till marskalken af Frankrike med samma namn.

Middagen hade intagits i Louvren, och kungen, som endast motvilligt gifvit sitt bifall till giftermålet, hade under måltiden visat en påfallande mörk uppsyn, hvilken ingalunda passade för tillfället. Hans dräkt stod i fullkomlig öfverensstämmelse med hans min, och hans uppträdande à la majestätisk spökbild hade gjort alla de närvarande nästan stela af förskräckelse, i synnerhet den unga bruden, hvilken han allt emellanåt gaf en skarp och genomträngande blick.

Kungens dysterhet midt under bröllopsglädjen tycktes emellertid icke förvåna nägon. Orsaken till densamma var nämligen en af dessa hofhemligheter, hvilka man lika omsorgsfullt undviker att snudda vid som man aktar sig att nalkas ett blindskär, där man vet att man måste gå förlorad.

Måltiden var knappt slut förrän kungen hastigt reste sig från bordet, och de öfriga måste följa hans exempel, ehuru många af dem gärna skulle ha stannat kvar.

Saint-Luc fäste nu en lång blick på sin unga hustru, som om han ville hämta mod hos henne, närmade sig sedan kungen och sade med bönfallande ton:

— Vill ers majestät förunna mig den nåden att med sin närvaro hedra balen i hotell Montmorency i afton?

Henri III vände sig om med en min af förtrytelse blandad med sorg och svarade den djupt bugande Saint-Luc:

— Ja, jag skall komma! Och det fastän du alls icke förtjänar detta bevis på vår godhet.

Bruden framstammade en ödmjuk tacksägelse, men kungen vände henne ryggen utan att svara.

— Hvarför är kungen ond på dig? frågade den unga hustrun sin man.

— Det skall jag tala om för dig längre fram — när det stora ovädersmolnet har skingrats, svarade Saint-Luc.

— Och du tror att det skall blåsa bort? frågade Jeanne.

— Det måste väl göra det, svarade den unge, äkta mannen.

Mademoiselle de Brissac var ännu icke tillräckligt säker i sin nya roll som madame de Saint-Luc för att vara enträgen i sin nyfikenhet. Hon gömde den därför i djupet af sin själ, men hon föresatte sig att icke försumma något tillfälle då Saint- Luc kunde bli tvungen att tillfredsställa den.

I hôtel Montmorency väntade man således på Henri III i den stund, då den historia tar sin början, hvilken vi nu skola berätta för våra läsare. Klockan var redan elfva, och kungen hade ännu icke anländt.

Saint-Luc hade till balen inbjudit alla kungens och sina egna vänner.

Inbjudning hade utfärdats till kungahusets medlemmar och deras gunstlingar, först och främst de, som omgåfvo hertigen af Alençon, som hade blifvit hertig af Anjou vid Henri den III:s uppstigande på tronen. Men hertigen af Anjou, som icke hade infunnit sig vid festmåltiden i Louvren, tycktes lika litet vilja deltaga i den festliga balen i hôtel Montmorency.

Kungen och drottningen af Navarra hade begifvit sig till Béarn, där de öppet gjorde opposition i spetsen för hugenotterna.

Hertigen af Anjou gjorde också opposition, sin vana trogen, men det skedde i tysthet och på bakvägar. Han var alltid mån att hålla sig själf undan och skuffa framför sig de vänner och anhängare, hvilka icke blifvit afskräckta genom det förskräckliga öde, som drabbat La Mole och Coconnas.

Det förstås af sig själft, att hans och kungens anhängare stodo i mycket dåligt samförstånd med hvarandra, hvilket minst två eller tre gånger i månaden föranledde strider, under hvilka oftast någon dödades, eller åtminstone blef svårt sårad.

Madame Cathérine hade nått sina önskningars mål. Hennes mest älskade son hade fått bestiga den tron, som hon så häftigt åtrått för honom, eller rättare sagdt för sig själf. Och hon regerade nu i hans namn, under det att hon gjorde min af att alltmer lösslita sig ifrån världen och endast bekymra sig om sitt eviga väl.

Saint-Luc kände sig mycket orolig öfver att ingen af de kungliga visade sig, men han försökte likväl lugna sin svärfar, som var ytterligt upprörd öfver denna hotfulla frånvaro. Marskalken hade, som hela den öfriga världen, varit öfvertygad om att kungen hyste den varmaste vänskap för Saint-Luc — han trodde sig ge sin dotter åt en af kungens gunstlingar, och nu såg det tvärtom ut, som om hon blifvit förenad med en, som fallit i onåd. Saint-Luc gjorde sig mycken möda att intala sin svärfar ett lugn, som han själf icke alls kände, och hans vänner Maugiron, Schomberg och Quélus — klädda i de utsöktaste dräkter, med jackor i lysande färger och halskragar så ofantliga, att de liknade stora fat, på hvilka deras hufvud hvilade — ökade hans beklämning genom sitt ironiska deltagande.

— Herre Gud, min stackars vän, sade Jacques de Levis, grefve de Quélus, den här gången tror jag verkligen att du är förlorad! Kungen är vred på dig för att du har föraktat hans råd, och hertigen af Anjou är förargad för att du har gjort narr af hans näsa.^[1]

— Visst inte, svarade Saint-Luc, du misstar dig, Quélus. Kungen kommer inte, därför att han har företagit en pilgrimsfärd till Vincennes-skogen, och hertigen af Anjou saknas, därför att han har blifvit kär i någon dam, som jag har glömt inbjuda.

— Såg du kungens min under middagen? frågade Maugiron. Tyckte du han såg ut att ha en pilgrimsfärd i tankarna? Och om hertigen af Anjou också lyser med sin frånvaro af det skäl du nämnde, så skulle det väl ändå inte hindra hans vänner och anhängare att infinna sig? Men ser du till en enda af dem? Se dig omkring! Total solförmörkelse — inte ens den skräflaren Bussy finns här.

— Hm! sade hertigen af Brissac och skakade nästan förtviflad på hufvudet, det ser nästan ut som om vi skulle ha fallit i komplett onåd. Men af hvilken orsak? Herre Gud — vårt hus har ju alltid utmärkt sig för hängifvenhet för monarkien? Hur ha vi nu kunnat väcka hans majestäts misshag?

Den gamle hofmannen lyfter med smärta sina armar mot höjden.

De tre vännerna betraktade Saint-Luc under ett gapskratt, som ökade marskalkens förtviflan i stället för att lugna honom.

Bruden var tyst och tankfull. Hon undrade, liksom hennes far, på hvilket sätt Saint-Luc hade väckt kungens missnöje.

Saint-Luc visste det, han, och denna vetskap gjorde honom oroligare än alla de andra.

Plötsligt hördes från den ena af festsalens stora ingångar en anmälan: “Hans majestät!“

— Åh, då är allt godt och väl? utbrast marskalken med glädjestrålande min. Om jag nu också bara finge höra hertigen af Anjou anmälas, så skulle jag vara fullkomligt nöjd.

— Men jag, mumlade Saint-Luc, jag fruktar mera kungens närvaro än hans frånvaro, ty han kommer säkert endast för att spela mig något elakt spratt. Och det är af samma orsak hertigen af Anjou inte kommer.

Oaktadt dessa dystra tankar, rusade han emellertid fram för att möta konungen, som nu hade utbytt den mörka dräkten mot en, som lyste af siden i bjärta färger, plymer och ädla stenar,

Men i samma ögonblick som kung Henri III inträdde genom den ena dörren, syntes i den andra dörren också en Henri III, klädd och friserad på alldeles samma sätt — och hofmännen, som redan hade skyndat den förste till mötes stannade förbryllade och gjorde min af att rusa i motsatt riktning.

Henri III såg deras häpnad. Där stodo de alla med gapande munnar och förvirrade miner, balanserande alla på ett ben.

— Hvad kommer åt er, mina herrar? frågade han.

En allmän skrattsalfva blef svaret.

Kungen var föga tålmodig till sin natur och synnerligast i denna stund föga böjd för öfverseende. Han rynkade ögonbrynen, då Saint-Luc närmade sig.

— Sire, sade han, ers majestäts narr, Chicot, har ifört sig en alldeles likadan dräkt som den ers majestät bär, och han räcker damerna sin hand att kyssa.

“Två kungar på en gång — det är väl ändå lite för mycket”.

Henri III brast i skratt. Vid den siste Valois’ hof åtnjöt narren Chicot samma frihet, som Triboulet trettio år förut hade haft vid François I:s och Langely fyrtio år senare fick vid Louis XIII:s.

Chicot var icke en vanlig sorts narr. Innan han blef kallad Chicot, hade han hetat de Chicot. Han var en adelsman från Gascogne, som efter hvad man påstod, hade blifvit misshandlad af herr de Mayenne i anledning af ett rivalskap i kärleksväg. Den simple adelsmannen hade blifvit gynnad af den sköna framför den furstlige tillbedjaren, men han måste efteråt ta sin tillflykt till Henri III. Det beskydd, som Charles IX:s efterträdare hade gifvit Chicot vedergällde han emellanåt med ganska bittra sanningar.

— Hvad ser jag, mäster Chicot? utbrast kungen. Två kungar på en gång — det är väl ändå litet för mycket.

— Nå, så låt mig få behålla kungens roll ensam; du kan ju spela hertigen af Anjou! Om man tar dig för honom, skall man kanske säga dig saker, som upplysa dig om — inte hvad han tänker, men hvad han gör.

— Du har rätt, sade kungen och såg sig omkring med missnöjd min. Min bror af Anjou tycks inte vara här.

— Så mycket större skäl för dig att uppträda i hans stad och ställe! Det är således afgjordt — jag är Henri, och du är François! Jag tronar som kung, och du dansar — jag sköter allt det narrspel, som tillkommer den, som bär kronan, och under tiden får du roa dig en smula, stackars kung! Kungen såg på Saint-Luc.

— Du har alldeles rätt, Chicot, sade han, jag skall dansa.

— Jag misstog mig ju i grund, då jag trodde, att kungen var ond på oss, tänkte Brissac. Han är ju tvärtom vid ypperligt lynne.

Den gode marskalken sprang nu förnöjd omkring bland sina gäster och meddelade dem sin belåtenhet. Han lyckönskade sig af allt hjärta till att ha gifvit sin dotter åt en man, som stod så högt i gunst hos hans majestät.

Saint-Luc hade emellertid närmat sig sin hustru. Mademoiselle de Brissac var ingen skönhet, men hon hade ett par förtjusande svarta ögon, hvita tänder och en bländande hy; hennes utseende var verkligen intagande.

— Hvarför har man trott, att kungen vore förargad på mig? sade hon till sin man, ständigt upptagen af samma tanke. Han möter ju oupphörligt min blick med ett småleende.

— Så sade du inte, då vi begåfvo oss från middagen, min dyra Jeanne! Du förklarade då, att hans ögon skrämde dig.

— Hans majestät var förmodligen vid dåligt lynne, sade den unga hustrun, — men nu däremot …

— Nu är det mycket värre än så, afbröt Saint-Luc. — Kungen småler med sammanpressade läppar. Jag skulle tycka bra mycket bättre att han visade tänderna. Min stackars Jeanne — du kan vara säker på att han förbereder någon obehaglig öfverraskning åt oss! För all del — betrakta mig inte så där ömt, det ber jag dig, vänd mig hellre ryggen! Där kommer Maugiron. Tilltala honom, håll honom kvar hos dig, var så älskvärd som möjligt mot honom.

— Det var en ganska besynnerlig uppmaning af min herr gemål, förklarade Jeanne småleende, — och om jag följde den bokstafligt, så skulle man kunna tro …

— Å! sade Saint-Luc med en suck, det skulle verkligen vara bra lyckligt, om man trodde det.

Saint-Luc vände nu ryggen åt sin hustru, hvars förvåning ej kände några gränser, och han gick att göra sin kur för Chicot, som spelade sin kungaroll med det mest löjeväckande majestät.

Kungen begagnade emellertid den frihet han tagit sig och deltog i dansen, men under hela tiden förlorade han icke Saint-Luc ur sikte.

Än ropade han honom till sig för att yttra några skämtsamma ord, som ofelbart kommo Saint-Luc att gapskratta, vare sig de roade honom eller ej; än bjöd han honom praliner och kanderade frukter ur sin bonbonniére, och Saint-Luc fann dem naturligtvis deliciösa. Om Saint-Luc för ett enda ögonblick lämnade den sal, där kungen befann sig, för att uppfylla värdskapets plikter i de andra salarna, skickade kungen genast någon af sina släktingar eller hofmän efter honom. Saint-Luc återvände småleende till sin kunglige herre, och denne tycktes vara nöjd, endast då han hade den högt benådade gunstlingen inför sina ögon.

Plötsligt uppfattade kung Henri ett buller, som tydligt skilde sig från det allmänna sorlet.

— Hvad nu? sade han, jag tycker mig höra Chicot gräla! Hör du Saint-Luc? Kungen är bestämdt vred.

— Ja, sire, sade Saint-Luc utan att låtsa förstå kungens dubbelmening. Jag tycker mig också höra, att han har råkat i gräl med någon.

— Hör efter hvad det är, sade kungen, och kom genast igen och tala om det för mig!

Saint-Luc gick.

Man hörde verkligen på långt håll Chicot gräla och tala i näsan, så som kungen emellanåt brukade.

— Och jag har ändå gifvit massor af föreskrifter! Men om dessa inte räcka till, så skall jag, min själ, ge flera, så många, att det skall bli nog till sist, Om de inte bli goda, så skola de åtminstone bli talrika.

Vid Belzebubs horn, min kusin — sex pager! Det är sannerligen för mycket, herr de Bussy!

Chicot blåste upp sina kinder, satte händerna i sidan och spelade Henri III så naturligt som möjligt.

— Hvad är det han säger om Bussy? frågade kungen och rynkade ögonbrynen.

Saint-Luc var redan på återvägen och skulle just besvara kungens fråga, då trängseln delade sig och uppenbarade sex pager, klädda i guldtyg och prydda med halskedjor samt bärande sin herres vapenmärke i briljanter på bröstet. Efter dem följde en ung, vacker och stolt ädling med högburen panna och föraktfullt krökt öfverläpp. Han var klädd i en anspråkslös dräkt af svart sammet, som bjärt stack af mot pagernas dyrbara kostymer.

— Det är Bussy, ljöd det öfverallt, Bussy d'Amboise.

Alla vände sig emot den unge mannen, som förorsakade denna uppståndelse, och man drog sig åt sidan för att lämna rum för honom.

Maugiron, Schomberg och Quélus hade ställt sig bredvid kungen, som om de ville försvara honom.

— Seså, sade Maugiron med hänsyftning på Bussys oväntade ankomst, och hertigens, hans herres, fortfarande frånvaro, här ha vi nu drängen, men husbonden syns inte till.

— Tålamod bara, inföll Quélus. Allra först kommo ju drängens drängar. Kanske kommer drängens herre också till sist.

— Ser du, Saint-Luc, sade Schomberg, den yngste och en af de tappraste bland Henri III:s gunstlingar, herr de Bussy bevisar dig inte stor heder! Se bara på hans svarta jacka — Guds död, skall detta kallas bröllopskläder?

— Nej, det är en begrafningskostym, förklarade Quélus.

— Jag önskar, att han måtte bära den som en varsel för sin egen begrafning! mumlade Henri.

— Men i alla händelser är hertigen af Anjou inte med, sade Maugiron. Har du fallit i onåd på det hållet också, Saint-Luc?

Ordet också skar Saint-Luc häftigt i hjärtat.

— Hvarför skulle han komma i sällskap med Bussy? invände Quélus. När hans majestät gjorde herr de Bussy den äran att fråga, om han ville tjäna honom, svarade han ju, att han ville vara rätt och slätt sin egen herre och afstod från att tjäna allt hvad furstar hette.

Kungen rynkade ögonbrynen och bet i sina mustascher.

— Hvad du än må säga, så är han nu i alla fall hertigens man, efter hvad jag kan förstå, förklarade Maugiron.

— Således skulle hertigen af Anjou vara mäktigare än vår kung, inföll Quélus flegmatiskt.

Detta var väl det mest sårande man kunde yttra i kungens närvaro, eftersom han alltid helt broderligt hade afskytt hertigen af Anjou.

Han gaf icke ett enda ord till svar, men han bleknade märkbart.

— Seså, seså, mina herrar, stammade Saint-Luc darrande, var så goda och visa en smula hänsyn för mina öfriga gäster! Stör inte min bröllopsglädje!

Dessa ord gåfvo tydligen kungens tankar en annan riktning.

— Ja, sade han, låt oss inte störa glädjen på Saint-Luc's bröllopsdag, mina herrar!

Medan han uttalade dessa ord strök han sina mustascher med en betydelsefull blick, som icke undföll den stackars brudgummen.

— Nej, men hör bara! utbrast Schomberg. Bussy måtte ha blifvit vän och allierad med huset här!

— Huru så? frågade Maugiron.

— Saint-Luc försvarar honom ju! För tusan! I den här usla världen har man tillräckligt att göra med att försvara sig själf, tycker jag — och dessutom försvarar man väl endast släktingar, bundsförvanter och vänner.

— Mina herrar, sade Saint-Luc, herr de Bussy är hvarken min bundsförvant, min vän eller min släkting, men han är min gäst.

Kungen gaf honom en ursinnig blick.

— Och för öfrigt, — skyndade sig Saint-Luc att tillägga, förkrossad af kungens vredgade ögonkast, — försvarar jag honom ej på minsta sätt.

Bussy hade under tiden närmat sig ceremoniöst, företrädd af pagerna, och han stod just i begrepp att hälsa kung Henri III, då Chicot, som kände sig förfördelad af att man visade andra någon hedersbetygelse framför honom, utropade:

— Åhå! Hallå! . . Buss! Bussy d'Amboise — Louis de Clermont, grefve de Bussy — eftersom man nödvändigt måste upprepa alla dina namn, för att du skall kunna förstå att det är dig man talar till — ser du inte hvar den rätte Henri finns, kan du inte känna igen narrarnas kung? Den du nu är på väg till — det är ju Chicot, min hofnarr, han som gör så många galenskaper, att jag ibland är nära att förgås af skratt.

Bussy fortsatte sin väg och stod snart ansikte mot ansikte med Henri. Han ämnade just göra sin bugning, då kungen utbrast:

— Hör ni inte, att man ropar på er, herr de Bussy?

Och under en kör af skratt från sina gunstlingar vände han den unge krigaren ryggen.

Bussy blef eldröd af harm. Men han behärskade sig, låtsade ta kungens ord på allvar och vände sig till Chicot utan att visa, att han märkte de tre gunstlingarnas oförskämda skratt.

— Å, jag ber om förlåtelse, sire, sade han. Men det finns kungar, som ha så stor likhet med narrar, att ni får ursäkta, om jag tog er narr för en kung.

— Hm! sade Henri och vände sig om, hvad är det han säger?

— Ingenting, sire, sade Saint-Luc, som under hela denna afton tycktes ha fått medlarens roll på sin del, absolut ingenting.

— En haltlös ursäkt, mäster Bussy, sade Chicot, höjande sig på tåspetsarna, så som kungen brukade göra, då han ville imponera genom sitt majestät. Jag anser ert misstag oförlåtligt!

— Förlåt, ers majestät, mina tankar voro upptagna af andra saker, sade Bussy.

— Af edra pager kanhända? utbrast Chicot häftigt. Ni ruinerar er på pager, min herre, och det är, vid Gud, att göra intrång på våra prerogativ.

— Huru så? frågade Bussy, som mycket väl förstod att han genom att fortsätta skämtet med narren, ställde kungen i löjlig dager. Jag ber ers majestät vara så god och förklara sig litet tydligare. Om jag verkligen har orätt, så vill jag ödmjukt erkänna det.

“Är det mig och de mina ni åsyftar?” utbrast Chicot.

— Guldtyg åt sådana pojklymlar! utbrast Chicot och pekade på pagerna, då ni själf — en adelsman, en krigare, en Clermont, så godt som en prins — går klädd i simpel svart sammet!

— Sire, sade Bussy med en blick på kungens gunstlingar, när man lefver på en tid, då pojklymlar gå klädda som prinsar, anser jag det som bevis på god smak, om prinsar kläda sig som pojkslynglar, för att skilja sig från dem.

Han smålog nu i sin tur lika impertinent åt gunstlingarna i deras lysande dräkter, som de hade skrattat åt honom en stund förut.

Henri såg på sina gunstlingar, bleknade af ursinnig vrede, och de tycktes endast afvakta ett ord af sin herre, för att kasta sig öfver Bussy. Quélus, som var särskildt uppbragt på den unge adelsmannen, med hvilken han redan förut varit i strid, utan att det gällt kungens försvar, hade redan handen på svärdsfästet.

— Är det mig och de mina ni åsyftar? utbrast Chicot. Han svarade ju i kungens stad och ställe.

Och medan narren uttalade dessa ord, antog han en så öfverdrifvet majestätisk hållning, att halfva sällskapet brast i skratt. Den andra hälften skrattade icke, af lätt förklarlig orsak. Ty de, som skrattade, skrattade just åt de öfriga.

Emellertid hade tre af Bussys vänner, som antogo, att han skulle komma att behöfva dem, tagit plats i hans närhet. Det var Charles Balzac d'Entragues, känd under benämningen Antraguet — vidare François d'Audie, vicomte de Ribeirac, och Livarot.

När Saint-Luc såg dessa förebud till fientligheter, gissade han, att Bussy var skickad af hertigen för att tillställa något slags skandal. Och han kände sig oroligare än någonsin mellan de båda uppretade, mäktiga fiender, som hade valt hans hus till stridsplats.

Han skyndade fram till Quélus, som tycktes vara den mest uppretade, lade handen på den unge mannens vapenskida och sade:

— För himlens skull, behärska dig och låt oss se tiden an!

— För hin, behärska dig själf, om du kan! svarade Quélus häftigt. Den där slyngelns ord träffa dig såväl som mig! Den, som säger något om någon af oss, har sagt detsamma om oss alla, och den som förfördelar oss alla, han förfördelar kungen.

— Quélus, Quélus, sade Saint-Luc, kom ihåg, att hertigen af Anjou står bakom Bussy, så mycket farligare, därför att han är frånvarande. Jag hoppas, att du inte skymfar mig genom att tro, att jag är rädd för drängen, men husbonden fruktar jag.

— Guds död, hvad behöfver man frukta, då man lyder under kungen af Frankrike? utropade Quélus. Om vi utsätta oss för faror för hans skull, så skall han också försvara oss.

— Dig, ja, men mig! suckade Saint-Luc jämmerligt.

— Nå, hvad djäfvulen går du också och gifter dig för, när du vet, hur svartsjuk kungen är om sina vänner? — sade Quélus.

— Godt! tänkte Saint-Luc inom sig. Hvar och en måste tänka på sig själf, och eftersom jag vill lefva i lugn åtminstone under de första fjorton dagarna af mitt äktenskap, skall jag försöka göra mig vän med hertigen af Anjou.

Hvarefter han vände ryggen åt Quélus och närmade sig Bussy.

Efter sitt impertinenta utfall hade Bussy höjt hufvudet och sett sig omkring i hela salen med spänd uppmärksamhet, för att möjligen uppfånga något svar i samma ton. Men alla ansikten vändes åt sidan och alla läppar tego. Somliga fruktade att visa sitt gillande inför kungen, andra inför Bussy.

När den sistnämnde såg Saint-Luc närma sig, trodde han, att han ändtligen hade funnit hvad han sökte.

— Är det mina ord nyss, som jag har att tacka för äran af det samtal, hvarmed ni tycks vilja hedra mig? sade Bussy.

— Edra ord nyss? sade Saint-Luc med sin vänligaste min. Hvad, har ni då sagt? Jag har inte hört någonting alls, jag. Nej, men jag fick just se er, och jag ville unna mig nöjet att hälsa på er, och på samma gång vill jag tacka er för den ära ni bevisat mitt hus genom att komma hit.

Bussy var i alla afseenden en öfverlägsen personlighet. Hans tapperhet visste ej af några gränser, och han var på samma gång spirituell, bildad och väluppfostrad. Han visste att Saint-Luc var en hederlig man och förstod, att värdskapets plikter för stunden måste kväfva all sårbarhet. Till hvarje annan skulle Bussy ha upprepat sina ord, det vill säga sin utmaning. Men nu åtnöjde han sig med att göra en höflig bugning för Saint-Luc och besvarade hans artighet med några ord i samma ton.

— Aha! utbrast Henri, då han såg Saint-Luc närma sig Bussy, jag tror att min ungtupp reser kammen mot de Bussy. Det är nog godt och väl, men jag vill inte ha honom ihjälslagen. Gå dit bort, Quélus, nej, inte du, Quélus, du är alldeles för hetsig. Skynda dig, Maugiron …

— Hvad sade du åt den narren Bussy? frågade kungen, då Saint-Luc kom tillbaka.

— Jag, sire?

— Ja, just du.

— Jag hälsade god afton, svarade Saint-Luc.

— Å, var det allt? brummade kungen.

Saint-Luc märkte, att han hade begått en dumhet.

— Jag hälsade god afton, återtog han, och jag tillade, att jag skulle ha den äran att hälsa honom god morgon i tid i morgon bittida.

— Godt! sade Henri. Det trodde jag just, ditt brushufvud!

— Men jag hoppas, att ers majestät vill vara så nådig och bevara detta som en hemlighet, tillade Saint-Luc med sänkt röst.

— Vid Gud, jag skulle visst inte ha något emot, om du kunde skaffa mig af med den där skräflaren utan att du själf finge några skråmor …

Gunstlingarna utbytte en hastig blick, som Henri III låtsade sig icke ha märkt.

— Ty den slyngeln har verkligen uppträdt med en oförskämdhet, som …

— Ja, ja visst, sade Saint-Luc. Men var lugn, sire, endera dagen finner han nog sin öfverman.

— Hm! Kungen skakade häftigt på hufvudet. Han för sin värja ned kraft. Han borde bli biten af en galen hund — det vore det bästa sättet att bli af med honom.

Henri kastade en mörk blick på Bussy, som, åtföljd af sina tre vänner, gick af och an samt trängdes och gäckades med alla, som han visste vara fientligt stämda mot hertigen af Anjou och således voro kungens bästa vänner.

— För tusan hakar! utbrast Chicot, gå inte så illa åt mina små söta adelsmän, mäster Bussy! I annat fall drar jag värjan, så kung jag är, alldeles som om jag vore en vanlig narr.

— Den slyngeln! mumlade Henri. Men han har verkligen rätt.

— Om Chicot fortsätter med sitt skämt, kommer jag att tukta honom, sire, förklarade Maugiron.

— Bry dig inte om det, Maugiron! Chicot är adelsman och mycket ömtålig i fråga om hederssaker. För öfrigt är det inte han, som gör sig mest förtjänt af straff, han är inte den mest oförskämde.

Denna gång kunde man omöjligt misstaga sig. Quélus vinkade åt d'O och d'Épernon, som hade varit upptagna på annat håll och icke tagit del i det, som sist passerat.

— Mina herrar, sade Quélus, under det att han förde dem afsides, vi måste hålla rådslag. Gå du och prata med kungen, Saint-Luc, sluta fred med honom, det tycks som om ni nu voro på väg därtill.

Saint-Luc föredrog den roll, som härmed blef honom anvisad; han närmade sig kungen och Chicot.

Under tiden förde Quélus sina fyra vänner in i en fönstersmyg.

— Nå, hvad vill du? frågade d'Epernon. Jag höll just på att göra min kur för madame de Yoyeuse, och jag vill bara säga dig, att om du inte har någonting högst intressant att berätta, så förlåter jag dig aldrig.

— Jag vill bara säga er, mina herrar, att jag går på jakt så snart balen är slut, sade Quélus.

— Godt! sade d'O. På hvad slags jakt?

— Vildsvinsjakt.

— Har du verkligen fått det galna infallet att låta sprätta upp din mage i ett skogssnår under en sådan köld?

— Det gör detsamma! Jag går ändå.

— Ensam?

— Nej. Tillsammans med Maugiron och Schomberg. Vi jaga för kungens räkning.

— Aha! Jag förstår, sade Schomberg och Maugiron på samma gång.

— Kungen vill nödvändigt ha vildsvinshufvud till frukost i morgon.

— Med italiensk halskrage, tillade Maugiron, hänsyftande på Bussy's enkla nedvikta krage, som var så olik gunstlingarnas yfviga halskrås.

— Aha! utbrast d'Épernon. Nå, det är bra. Jag går med!

— Men hvad är det fråga om? sade d'O. Jag begriper inte det minsta.

— Hm! Se dig omkring, min vän!

— Godt! Jag ser mig omkring.

— Ser du ingen, som har skrattat dig midt i ansiktet?

— Jo, herr de Bussy!

— Nå, tror du inte, att det vildsvinshufvudet skulle vara en läckerbit för kungen?

— Tror du verkligen att kungen …

— Det är han själf, som har begärt det, svarade Quélus.

— Nå, så låt gå! Vi bege oss på jakt. Men hur skall jakten ordnas?

— Vi lägga oss på lur. Det är säkrast.

Bussy hade emellertid lagt märke till rådslaget, och då han förstod, att det gällde honom, närmade han sig skrattande med sina vänner.

— Se dit, Antraguet, sade han, se, Ribeirac — där stå de i grupp, det är verkligen rörande. Man skulle kunna tala om Euryale och Nisus, om Damon och Pythias, Castor och — ja, men hvar ha vi då Pollux?

— Pollux har ju gift sig, sade Anträguet, och därför är Castor ensam och öfvergifven.

— Hvad kunna de ha för sig där borta? fortsatte Bussy och betraktade dem med utmanande min.

— Jag vill slå vad, att de hålla på att smida en eller annan komplott, sade Ribeirac.

— Nej, mina herrar, sade Quélus småleende, vi tala om jakt.

— Verkligen, herr Cupido? sade Bussy. Men det är väl kallt att gå på jakt. Ert fina skinn kan fara illa.

— Å! herr Bussy, svarade Maugiron i samma artiga ton, vi ha mycket varma handskar och jackor fodrade med pälsverk.

— Å! det är ju lugnande att höra, sade Bussy. Och hur snart skall ni företaga jakten?

— Kanske redan i natt, sade Schomberg.

— Det är inte fråga om kanske, förklarade Maugiron. Det blir alldeles säkert i natt.

— I så fall kommer jag att skvallra för kungen. Hvad skulle hans majestät säga, om hans vänner hade snufva i morgon.

— Ni behöfver inte besvära er med att skvallra för kungen, herr de Bussy, sade Quélus. Hans majestät vet, att vi gå på jakt.

— Efter dufvor? frågade Bussy så impertinent som möjligt.

— Nej, vi jaga vildsvin, svarade Quélus. Vi måste nödvändigt ha ett vildsvinshufvud.

— Men villebrådet? frågade Antraguet.

“Vi måste nödvändigt ha ett vildsvinshufvud”.

— Det är redan uppspåradt, förklarade Schomberg.

— Men man får lof att veta, hvar det har sin gång, sade Livarot.

— Det skola vi försöka ta reda på, sade d'O. Vill ni vara med om jakten, herr de Bussy?

— Nej, svarade Bussy i samma ton, jag har förhinder. I morgon måste jag nödvändigt infinna mig hos hertigen af Anjou, som då ger företräde åt sin nyutnämnde öfverhofjägmästare herr de Monsoreau.

— Men nu i natt? frågade Quélus.

— Nej, det går inte heller för sig. Jag har ett rendez-vous i ett mystiskt hus i Faubourg-Saint-Antoine.

— Åh! utbrast d'Epernon. Kanske drottning Margot vistas inkognito i Paris? Ty vi ha hört, att ni har tagit arf efter La Mole!

— Ja! Men sedan någon tid har jag afstått från arfvet. Det är fråga om en helt annan person.

— Och denna person väntar er vid rue de Faubourg-Saint-Antoine? frågade d'O.

— Alldeles. Vill ni ge mig ett råd, herr Quélus?

— Det går an! Jag är visserligen inte advokat, men jag smickrar mig ändå med att ej ge alltför dåliga råd. Isynnerhet inte åt mina vänner.

— Det påstås, att gatorna i Paris äro ganska osäkra. Faubourg-Saint-Antoine ligger tämligen afsides. Hvilken väg råder ni mig att gå?

— Åh! sade Quélus, i ert ställe skulle jag låta föra mig öfver floden vid Pré-aux-Clercs, gå i land vid hörntornet, följa kajen till Grand-Châtelet och bege mig till Faubourg-Saint-Antoine öfver rue de la Tixanderie. Sedan ni väl passerat rue Saint-Antoine och om ni kommit förbi hôtel des Tournelles utan någon risk, är det mycket troligt att ni lyckligt och väl anländer till det mystiska huset, som ni nyss nämnde.

— Jag tackar för upplysningen! sade Bussy. Marschrouten var ju: Pré-aux-Clercs, hörntornet, kajen till Grand-Châtelet, rue de la Tixanderie och rue Saint-Antoine! Jag skall följa den noggrant, det kan ni vara lugn för.

Han bugade sig och gick, ufider det han med hög röst sade till Balzac d'Entragues:

— De där människorna kommer man ingen vart med. Låt oss gå! Livarot och Ribeirac skrattade och följde efter Bussy och d'Entragues, som aflägsnade sig, men flera gånger vände sig om under vägen.

Gunstlingarna förhöllo sig lugna. De tycktes ha fattat ett bestämdt beslut att ingenting förstå.

Då Bussy gick genom den sista salongen, där fru de Saint-Luc uppehöll sig och med ögonen ständigt följde sin man, gaf Saint-Luc henne en vink, som hon med äkta kvinnlig instinkt genast uppfattade. Hon skyndade sig att träda i vägen för Bussy.

— Åh, herr de Bussy, sade hon, jag har hört talas så mycket om en sonett, som ni har skrifvit …

— Mot kungen? frågade Bussy.

— Nej, till drottningens ära. Å, var så snäll och läs upp den för mig!

— Gärna, madame de Saint-Luc, sade Bussy. Han bjöd henne armen och förde henne med sig, under det att han läste upp sin sonett.

Under tiden hade Saint-Luc försiktigt återvändt till den plats, där gunstlingarne uppehöllo sig, och han hörde Quélus säga:

— På det sättet blir vårt villebråd lätt uppspåradt. Således i hörnet vid hôtel des Tournelles, nära porte Saint Antoine, midt för hôtel Saint-Pol.

— Hvar och en åtföljd af en lakej? frågade d'Épernon.

— Nej! sade Quélus. Vi gå ensamma, bli ensamma om vår hemlighet och fullgöra vårt värf ensamma. Jag hatar de Bussy, men han är i alla fall för god adelsman att bli pryglad af en lakej.

— Gå vi tillsammans alla sex, frågade Maugiron.

— Alla fem — inte alla sex, sade Saint-Luc.

— Å, det är sant, vi glömde att du har tagit hustru! sade Schomberg.

— Det lär väl det minsta den stackars Saint-Luc kan begära, att han får stanna hemma hos sin hustru själfva bröllopsnatten, förklarade d'O.

— Det är inte alls min hustru, som hindrar mig att vara med, ehuru ni måste medge, att äfven detta vore ett skäl, mina herrar, sade Saint-Luc. Det är kungen.

— Hvad säger du? Kungen!

— Ja. Hans majestät vill att jag skall ledsaga honom tillbaka till Louvren.

De unga männen betraktade hvarandra med ett småleende, som Saint-Luc förgäfves sökte tolka.

— Där ser du! sade Quélus. Kungen hyser en så utomordentlig vänskap för dig, att han omöjligt kan vara dig förutan.

— Vi behöfva för öfrigt inte Saint-Luc, förklarade Schomberg. Vi lämna honom åt kungen och åt hans äkta vif.

— Hm! Vårt villebråd blir kanhända svårhandterligt, sade d'Epernon.

— Bah! sade Quélus, med värjan i hand skall jag snart expediera det!

Nu hördes kungen ropa på Saint-Luc.

— Mina herrar, sade brudgummen, kungen kallar mig till sig. Lycka till god jakt! Vi ses igen.

Han gick hastigt ifrån dem. Men i stället för att bege sig till kungen, smög han sig utmed väggarna mellan åskådarna och de dansande och kom fram till dörren, där Bussy ännu uppehölls af den vackra bruden, som gjorde allt för att kvarhålla honom.

— Se, här ha vi herr de Saint-Luc! sade Bussy. Men hvad ni ser bestört ut! Kan det vara därför att ni skall vara med om den stora jakten, som är i görningen? Ert deltagande vore visserligen ett bevis på mod, men inte på galanteri.

— Jag såg bestört ut, därför att jag sökte er, svarade Saint-Luc.

— Verkligen?

— Och jag var rädd att ni redan hade gått. Bed din far prata en stund med kungen, min dyra Jeanne! Jag måste tala några ord mellan fyra ögon med herr de Bussy, tillade Saint-Luc.

Jeanne gick. Hon förstod icke det ringaste af allt detta, men hon gjorde som hennes man bedt henne, emedan hon kände med sig att det var nödvändigt.

— Och hvad har ni att säga mig, herr de: Saint-Luc, frågade Bussy.

— Jag vill endast säga er, herr grefve, svarade Saint-Luc, att om ni händelsevis har någon rendez-vous i afton, så skulle ni göra klokast att uppskjuta det till i morgon, därför att gatorna i Paris äro mycket osäkra. Och om ni under vägen till ert rendez-vous händelsevis passerar Bastiljen, så bör ni afgjordt undvika hôtel des Tournelles, emedan där fins en vrå, hvarest flera män kunna hålla sig gömda. Det var bara det jag vill säga! Gud bevare mig från att kunna hysa minsta tvifvel om ert mod! Men betänk eder i alla fall!

I det samma hördes Chicot ropa:

— Saint-Luc! Min lille Saint-Luc! Hvarför smiter du undan på det där sättet? Du måtte väl se, att jag väntar på dig och vill återvånda till Louvren!

— Jag kommer, sire, svarade Saint-Luc och skyndade bort i den riktning, hvarifrån rösten hördes.

I narrens närhet stod Henri III, och en page höll redan kungens tunga, hermelinfodrade kappa i beredskap, medan en annan räckte honom hans långa handskar och den tredje höll den sidenfodrade sammetsmasken.

— Sire, sade Saint-Luc, bugande sig inför de båda Henrierna, jag skall ha den äran bära facklan framför er ända till edra bärstolar.

— Visst inte, sade Henri, Chicot får gå sin väg och jag min! Mina vänner äro allesamman pliktförgätna slynglar, som kunna låta mig återvända ensam till Louvren under det att de själfva äro ute på fastlagsupptåg. Jag har räknat på deras sällskap, men de ha svikit mig. Och du förstår väl, att du inte kan låta mig färdas ensam! Du, som är en gift och allvarlig man, får nu följa mig tillbaka till drottningen. Kom, min vän! Hallå där! En häst åt herr de Saint-Luc! — Men det kan också göra detsamma, återtog han, min bärstol är rymlig, där fins plats för två.

Jeanne Brissac hade uppfattat hvartenda ord af detta samtal. Hon ville tala, hon ville säga ett par ord till sin man och underrätta sin far, att kungen enleverade Saint-Luc. Men hennes man lade ett finger mot sin mun till tecken, att hon skulle vara syst och försiktig.

— För all del! sade han sakta, när jag nu ändtligen har ställt mig någorlunda med hertigen af Anjou, så skola vi inte stöta oss med Henri af Valois. — Jag kommer, sire, tillade han högt. Jag är ers majestät så hängifven, att jag skall följa till världens ände, om ers majestät så befaller.

Nu följde buller och sorl, underdåniga bugningar och därefter en ljudlös tystnad, därför att man ville höra kungens afskedsord till bruden och hennes far. De voro synnerligen nådiga.

Jeanne knäföll framför en helgonbild.

Hästarna stampade på gården, och facklornas sken kastade röda reflexer på fönstren, Slutligen hade allt hvad hofmän och bröllopsgäster hette försvunnit i natt och dimma.

Jeanne var ensam med sin kvinliga betjening. Hon gick in i sitt rum och knäföll framför bilden af ett helgon, som hon ägnade särskild dyrkan. Sedan befalde hon, att man skulle lämna henne i ro, och att förfriskningar skulle serveras vid hennes mans återkomst.

Herr de Brissac gjorde mer än så. Han skickade sex man att invänta brudgummen utanför Louvren och eskortera honom tillbaka. Men sedan de hade uppehållit sig där i två timmar, skickade de en af sina kamrater till marskalken med bud, att Louvrens alla portar voro stängda. Och innan den sista porten tillslöts, hade portvakten på deras fråga svarat:

— Det tjänar ingenting till att vänta här längre! Ingen kommer att lämna Louvren härefter i natt. Hans majestät har gått till hvila, och alla sofva i slottet.

Marskalken meddelade sin dotter detta budskap, och madame de Saint-Luc förklarade, att hon var alltför orolig för att gå till sängs. Hon skulle sitta uppe och vänta på sin man.

1. Hertigen af Anjou var så vanställd af koppärr, att hans näsa föreföll klufven i två delar.