En försvunnen värld/Kapitel 14

←  En syn som jag aldrig skall glömma

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare De förvärven voro de verkliga

Våra ögon hava skådat stora under  →

FJORTONDE KAPITLET.
»DE FÖRVÄRVEN VORO DE VERKLIGA.»

VI HADE föreställt oss, att våra förföljare, apmännen, ingenting visste om vårt gömställe bland snåren, men vi skulle snart komma underfund med vårt misstag. Ej ett ljud hördes i skogen, ej ett löv rörde sig på träden och allt var frid omkring oss. Men vi hade bort lära av vår första erfarenhet hur listigt och uthålligt de där varelserna kunna vakta och förbida till dess ett tillfälle bjuder sig. Vilket öde än väntar mig i livet, säkert är, att jag aldrig kommer döden närmare än jag den morgonen var det. Men jag skall i följd och ordning berätta hur det gick till.

Alla vaknade vi trötta och utmattade efter gårdagens förfärliga sinnesrörelser och otillräckliga föda. Summerlee var fortfarande så svag, att han knappt orkade stå på benen, men den gamle mannen var i besittning av en slags vresig morskhet, som gjorde att han aldrig erkände sig stukad. Efter gemensam rådplägning beslöts att vi ännu en eller ett par timmar skulle stanna kvar där vi voro, intaga vår väl behövliga frukost och sedan anträda vandringen över platån och kring Centralsjön fram till de grottor där enligt mina iakttagelser indianerna bodde. Vi litade på att de av oss befriade indianernas rekommendation skulle tillförsäkra oss ett varmt mottagande från deras kamraters sida. Sedan skulle vi efter utfört värv och med ökad kännedom om Maple Whites land koncentrera våra tankar på det livsviktiga problemet angående vår flykt och återfärd. Till och med Challenger skulle då nödgas erkänna, att vi utfört allt som vi kommit dit för att utföra och att vår första plikt från och med den stunden var att till civilisationen överbringa de häpnadsväckande upptäckter vi gjort.

Vi voro nu i stånd att närmare beskåda dessa indianer, som vi räddat. De voro små till växten, seniga, viga och väl byggda, hade slätt svart hår, uppbundet med en skinnrem i nacken och deras höftkläden voro också av skinn. Deras ansikten voro släta, välformade och godlynta. Deras örsnibbar, som hängde sargade och blodiga, vittnade om att de i dem burit prydnader, som apmännen slitit ifrån dem. Deras tal, obegripligt för oss, lät dock flytanide då de sins emellan utbytte tankar och då de pekade på varandra och gång på gång uttalade ordet »Accala», kunde vi förstå, att det var namnet på deras folk. Ibland förvredos deras ansikten av fruktan och hat och de skakade då sina knutna händer åt de omgivande skogarna och ropade: »Doda! Doda!» som antagligen var namnet på deras fiender.

»Vad säger ni om dem, Challenger?» frågade lord John, »En sak synes mig alldeles klar och det är, att den lille gynnaren med håret avrakat över pannan är för mer än de andra.»

Det var verkligen tydligt, att denne man skilde sig från de andra och att de aldrig dristade sig att tala till honom utan att visa tecken till djup vördnad. Han tycktes vara den yngste av dem alla och dock var hans sinne så stolt och högdraget, att då Challenger lade sin stora hand på hans huvud, ryckte han till som en sporrad häst, en blixt flög från hans mörka ögon och han drog sig ett stycke bort från professorn. Läggande handen på bröstet och intagande en mycket värdig ställning, uttalade han därefter flera gånger ordet »Maretas». Professorn lät sig icke bekomma utan grep den närmast stående indianen i axeln och började hålla ett föredrag över honom, som om han varit ett i sprit inlagt föremål i föreläsningssalen.

»Som typ kan detta folk», sade han med sin ljudliga stämma, »antingen man bedömer det efter huvudskålens form eller ansiktets vinkel eller efter andra grunder, icke anses stå lågt, tvärtom måste vi sätta det betydligt högre på skalan än många sydamerikanska stammar, som jag känner till. Ingen gissning förmår förklara, hur en sådan ras kunnat utveckla sig på ett sådant ställe. För resten ligger det ett sådant svalg mellan dessa apmänniskor och de primitiva djur, som än leva kvar här på platån, att det är oantagligt att de kunnat utveckla sig där vi nu funnit dem.»

»Var tusan ha de då kommit hit från?» frågade lord John Roxton.

»Den frågan kommer säkert att ivrigt diskuteras i varje vetenskapligt samfund i Europa och Amerika», svarade professorn. »Min egen tolkning av situationen, vad den nu må vara värd» — han sköt ut bröstet ofantligt och såg sig utmanande omkring då han sade de sista orden — »är att evolutionen fortgått under de för detta land utmärkande villkoren till det vertebrerade stadiet och att de gamla typerna fortlevat och levat tillsammans med de nyare. Vi finna t. ex. så moderna djur som tapiren — som har en stamtavla av respektabel längd — den stora hjorten och myrsloken i sällskap med reptilformer av juratyp. Detta är ju klart. Och nu inträda apmänniskan och indianen. Vad skall väl vetenskapen säga om deras förekomst? Jag kan endast förklara den som en utifrån kommande invasion. Det är troligt, att det existerat en människolik apa i Sydamerika och att den i förflutna tidsåldrar hittat väg till denna plats samt utvecklat sig till de varelser vi sett, av vilka somliga» — här satte han ögonen i mig — »äro av ett utseende och en kroppsbyggnad, som, om de åtföljts av motsvarande intelligens, skulle — jag tvekar icke att säga det — gjort heder åt vilken levande ras som helst. Vad indianerna beträffar, kan jag inte tvivla på att de äro senare tillkomna invandrare nedifrån. Under trycket av hungersnöd eller förföljelser hava de sökt sig väg hit upp, Här mötta av vilda varelser, som de aldrig förr sett, togo de sin tillflykt till de där grottorna, som vår unge vän beskrivit, men de ha fått bestå en bitter kamp för att försvara sig mot vilddjuren, framför allt mot apmänniskorna, som ansett dem som inkräktare och fört ett obarmhärtigt krig mot dem, med en list som de större djuren saknat. Härav förklaras, att de senares antal synes ganska begränsat. Nåväl, mina herrar, har jag tolkat gåtan rätt eller finns det någon punkt, som synes er dunkel?»

Professor Summerlee var för en gång så nedsatt, att han ej orkade disputera, men han skakade häftigt på huvudet till tecken att han helt och hållet avvek i sin uppfattning. Lord John rev sig bara i det tunna håret och förklarade, att han inte kunde inlåta sig i någon strid efter han inte ägde förutsättningarna härför. Vad mig beträffar spelade jag min vanliga roll att förflytta sakerna till ett strängt prosaiskt och praktiskt plan, i det jag anmärkte, att en av indianerna saknades.

»Han har gått efter vatten», sade lord John. »Vi försågo honom med en tom köttlåda av bleck och han begav sig åstad.»

»Till det gamla lägret?» frågade jag.

»Nej, till bäcken där nere bland träden. Det kan inte vara mer än ett par hundra alnar dit. Men det var fasligt vad han dröjer.»

»Jag skall gå och taga rätt på honom», sade jag. Jag fick tag i min bössa och begav mig nedåt bäcken till, överlämnande åt mina vänner att duka fram den något torftiga frukosten. Det torde förefalla er oförsiktigt, att jag ens för en så kort utflykt lämnade hägnet av vår vänliga dunge, men ni måste besinna, att vi voro på många mils avstånd från apstaden, att, så vitt vi då visste, apmänniskorna icke upptäckt vårt gömställe och att jag i alla händelser icke var rädd för dem, då jag hade bössan i handen. Jag hade icke ännu lärt känna deras list och styrka.

Jag hörde bäcken porla ett stycke ifrån mig men mellan den och mig låg ett snår av tätt växande buskar och träd. Jag skulle bana mig väg därigenom på en punkt som låg utom synhåll för mina kamrater, då jag under ett av träden fick se någonting rött, som låg inkastat bland riset. Då jag kom närmare förskräcktes jag av att finna att det var den saknade indianen, som låg där död. Han låg på sidan med benen uppdragna och huvudet på det underligaste sätt snedvridet, så att det såg ut som om han tittat rakt över sin egen axel. Jag uppgav ett anskri för att underrätta mina vänner om att någonting var på tok, skyndade fram och böjde mig ned över den döde. Min skyddsängel fanns säkert då i min närhet, ty någon instinkt av fruktan eller möjligen något prassel bland löven kom mig att se uppåt. Ur det täta gröna lövverket, som hängde ned så att det nästan nådde mitt huvud, sträckte sig långsamt ett par långa, starka armar, täckta med rödaktigt hår. En sekund till och de stora, lömska händerna skulle slutit sig om min hals. Jag sprang baklänges, men snabb i rörelserna som jag var, voro de där händerna än snabbare. Tack vare mitt plötsliga hopp, gingo de miste om det ödesdigra greppet men den ena fattade mig om nacken, den andra om ansiktet. Jag räckte upp mina egna händer för att skydda strupen och i nästa ögonblick hade den stora labben glidit ned över ansiktet och lagt sig över dem. Jag lyftes nästan upp från marken och kände ett outhärdligt tryck, som tvingade mitt huvud mer och mer bakåt, tills sträckningen på nacken blev sådan att jag ej stod ut längre. Jag var nära att mista sansen men slet av alla krafter i apmänniskans hand och försökte att få den från min haka. Då jag höjde blicken, fick jag se ett rysligt ansikte med kalla, obevekliga ljusblå ögon, som sågo ned i mina. Det var någonting hypnotiskt i dessa förfärliga ögon. Jag förmådde ej längre göra motstånd. Då odjuret kände, att jag slaknade i hans grepp, glänste ett par varglika tänder till och den avskyvärda munnen drogs till ett leende, greppet om hakan blev fastare och den trycktes alltmera uppåt och bakåt. En lätt, opalskimrande dimma lade sig för mina ögon och det klingade som av små silverklockor i öronen på mig. Dovt och långt ifrån kommande ljöd ett bösskott och jag hade en viss förnimmelse av dunsen, då jag föll till marken och blev liggande där, medvetslös och orörlig.

Då jag vaknade låg jag på rygg i gräset på vårt viloställe bland snåren. Någon hade burit dit vatten från bäcken och lord John Roxton stänkte mig i ansiktet med det, under det att Challenger och Summerlee med märkbar oro sökte hålla upp mitt huvud. Ett ögonblick skymtade jag människan bakom de vetenskapliga maskerna. Det var mera skrämseln än någon egentlig skada som betagit mig medvetandet och efter en halvtimme satt jag, trots värken i huvudet och styvheten i nacken, åter uppe, färdig att vara med om vad som helst.

»Ert liv hängde på ett hår, unge man», sade lord John.

»Då jag hörde ert rop och fick se ert huvud halvt avvridet och era sjöstövlar sparkande i luften, trodde jag, att vårt sällskap minskats med en. Jag sköt i hastigheten bom på besten, men han släppte i alla full er och satte av som en pil. Vid George, jag önskar jag hade femtio man, väpnade med bössor! Då skulle jag göra slut på hela det vederstyggliga packet och lämna det här landet litet hyggligare än det var då vi kommo hit.»

Det var nu alldeles tydligt att apmänniskorna på något sätt tagit märke på oss och att vi voro bevakude från alla håll. Vi hade inte så mycket att frukta av dem vid dager, men de skulle troligen rusa på oss sedan det blivit mörkt så att ju förr vi kommo från deras grannskap, desto bättre var det. På tre sidor om oss hade vi tät skog och där kunde de ligga i försåt för oss. Men på den fjärde sidan — den som sluttade nedåt insjön — växte nästan bara låga buskar jämte ett och annat träd, med öppen mark här och där. Just den vägen var det jag tagit på min ensliga färd och den förde oss direkt till indiangrottorna. Av alla möjliga skäl måste vi välja den nu.

Vad som mycket kostade på oss var att lämna vårt gamla läger bakom oss, icke endast för förrådens skull, som voro kvar där, utan än mera för att vi måste avstå från beröringen med Zambo, vår enda föreningslänk med den utomliggande världen. Vi voro dock försedda med ett försvarligt antal patroner och alla våra bössor, så att vi åtminstone till en tid kunde reda oss på egen hand, och dessutom hoppades vi att snart komma i tillfälle att återvända och ånyo sätta oss i beröring med negern. Han hade säkert lovat att stanna kvar där han var och vi betvivlade ingalunda, att han skulle hålla ord.

Det var tidigt på eftermiddagen vi anträdde vår färd. Den unge hövdingen gick i täten som vägvisare, men vägrade helt förnärmad att bära någon börda. Strax efter honom följde de båda kvarlevande indianerna, med våra få tillhörigheter på ryggarna.

Vi fyra vita män bildade eftertruppen, försedda med laddade bössor och färdiga att ge fyr. Då vi bröto upp, hördes från de täta, tysta skogarna bakom oss plötsliga tjut, som apmännen utstötte och som kunde tydas antingen som triumferande jubel över vår avfärd eller hånande förakt med anledning av vår flykt. Då vi blickade tillbaka, sågo vi endast trädens täta grönska, men det där långdragna tjutet vittnade om, vilken mängd av fiender som lurade ibland dem. Vi varsnade dock intet tecken till förföljelse och snart hade vi kommit till slätare mark och voro utom området för deras makt.

Som jag gick efterst av oss fyra, kunde jag inte låta bli att le åt mina tre kamrater, så sågo de ut. Var detta den praktälskande lord John Roxton, som den där aftonen suttit i Albany bland sina persiska mattor och dyrbara tavlor, belyst av de färgade ljusens rosenskimmer? Och var detta den imponerande professorn, som pöst bakom det stora mahognyskrivbordet i biblioteket på Enmore Park? Och kunde slutligen detta vara den högtidlige och siratlige herrn, som tagit till orda vid sammanträdet på det Zoologiska institutet? Om man mött tre luffare av det sluskigaste slaget på en byväg i Surrey, kunde de inte ha sett värre ut än dessa. Vi hade, det är sant, endast tillbringat en vecka eller så vid lag på platån, men våra reservkläder voro därnere i lägret och den där veckan hade varit svår för oss alla — minst svår likväl för mig, som icke blivit underkastad apmänniskornas behandling. Mina vänner hade alla tre förlorat sina hattar och bundit halsdukar om huvudena, deras kläder hängde i trasor över dem och deras orakade, smutsiga ansikten voro nästan oigenkänneliga. Både Summerlee och Challenger haltade betydligt och jag för min del var så trött efter morgonens skrämskott, att jag släpade på fötterna och min hals var så stel som en stock efter det mordiska odjurets grepp. Vi voro verkligen ett bedrövligt sällskap och det förvånade mig inte då jag fick se våra indianer alltemellanåt vända sig om och betrakta oss med blickar av fasa och häpnad.

Sent på eftermiddagen kommo vi fram till sjöstranden och då vi trängt igenom buskarna och den blanka vattenytan bredde ut sig för oss, uppgåvo våra vänner indianerna gälla glädjeskri och pekade ivrigt utåt sjön. Och det var verkligen en underlig syn vi nu skådade. Svepande fram över det spegelblanka vattnet närmade sig en stor flottilj av kanoter den strand där vi stodo. De voro några mil ifrån oss då vi först blevo dem varse, men de sköto fram med stor snabbhet och voro oss snart så nära, att roddarna kunde urskilja våra personer. Ögonblickligen upgåvo de skallande jubelrop och vi sågo dem stiga upp från tofterna och svänga alldeles vilt i luften med sina åror och spjut. Men så återgingo de till sitt arbete, flögo över det mellanliggande vattnet, drogo upp sina båtar på den sluttande sandstranden och rusade fram till oss, kastande sig under höga hälsningar till den unge hövdingens fötter. Till sist var det en av dem, en äldre man med hals- och armband av stora, glänsande glaspärlor och en svartfläckig bärnstensfärgad hud av något vackert djur kastad över axlarna, som skyndade fram och slog armarna om halsen på ynglingen som vi räddat. Han såg sedan på oss och gjorde några frågor, varefter han med mycken värdighet närmade sig oss och omfamnade oss alla i tur och ordning. På hans befallning kastade sig sedan hela stammen till jorden för att hembära oss sin hyllning. För min del kände jag mig blyg och förlägen med anledning av denna underdåniga tillbedjan och samma känslor läste jag i Roxtons och Summerlees ansikten, men Challenger riktigt mojade sig och bredde ut sig som en blomma i solen.

»Visserligen äro de outvecklade typer», sade han och strök skägget under det att han betraktade dem, »men deras sätt att skicka sig i högre stående personers närhet kunde tjäna våra mera avancerade européer till föredöme. Naturmänniskans instinkter äro förunderligt korrekta!»

Att infödingarna voro ute på krigsstråt var alldeles tydligt, ty varje indian bar ett spjut, ett långt bamburör, skott med ben, och något slags klubba eller stridsyxa av sten, som hängde vid sidan. De mörka, vreda blickar de sände skogarna, från vilka vi kommit, och deras ständiga upprepande av ordet »Doda» gjorde det alldeles klart, att de bildat en undsättningskår och begivit sig ut för att rädda eller hämnas den gamle hövdingens son, ty vi kunde förstå, att den unge mannen var detta. Rådplägning hölls nu av hela stammen, som nedhukad bildade cirkel, under det att vi satte oss i närheten på ett basaltblock och iakttogo förhandlingarna. Två eller tre krigare talade och till sist höll vår unge vän en kraftig harang, åtföljd av så vältaliga miner och åtbörder att vi förstodo alltsammans, som om vi kunnat hans språk.

»Vartill tjänar det att vända om?» sade han. »Förr eller senare måste det ske, Era kamrater ha blivit mördade. Vad mer om jag lyckligt kommit åter? De andra ha dock blivit dödade. Det finns ingen säkerhet för någon ibland oss. Nu äro vi samlade och beredda.» Och så pekade han på oss. »Dessa främlingar äro våra vänner. De äro stora stridsmän och de hata apmänniskorna lika mycket som vi göra. De kommendera» — här pekade han upp mot himmeln — »de kommendera åskan och blixten. När bjudes oss åter en sådan fördel? Låt oss rycka fram och antingen dö nu eller i all framtid leva i trygghet. Hur skulle vi annars utan blygsel kunna återvända till våra kvinnor?»

De små rödskinnade krigarna följde uppmärksamt talarens ord och då han slutat brusto bifallsropen ut och de svängde sina primitiva vapen i luften. Den gamle hövdingen steg fram till oss och gjorde oss några frågor i det han pekade åt skogarna. Roxton gav honom tecken att vänta på svar och ställde sedan ordet till oss.

»Det tillkommer er att säga, hur ni vilja göra», sade han. »För min del har jag en gås oplockad med det där apfolket, och om det skulle sluta med att vi utplånade dem samt och synnerligen från jorden, tror jag inte jorden hade skäl att sörja över det. Jag följer med de här små röda kurrarna och jag ämnar inte svika dem. Vad säger ni, unge man?»

»Visst kommer jag med.»

»Och ni, Challenger.»

»Jag ämnar förvisso medverka.»

»Och ni, Summerlee?»

»Det synes mig som avveke vi ganska betydligt från denna expeditions ändamål, lord John. Jag försäkrar, att jag, då jag lämnade min professorsstol i London, föga tänkte att det skedde i syfte att i spetsen för en skara vildar göra ett våldståg mot en koloni, bestående av människoliknande apor.»

»Så underligt kan det gå ibland», sade Roxton och log. »Nu är det emellertid fråga just om den saken. och vad är ert beslut?»

»Det är ett mycket tvivelaktigt förslag», sade Summerlee, som vanligt benägen att dryfta frågorna, »men om ni alla ge er av, inser jag inte, hur jag skall kunna stanna kvar ensam.»

»Således är det avgjort», sade Roxton, varefter han vände sig till hövdingen och slog på sin bössa

Den gamle mannen tryckte våra händer under det att indianerna jublade och skreko högre än någonsin. Det var för sent att rycka an samma kväll och därför slogo sig indianerna ned i en hastigt bildad bivuak. På alla håll började deras eldar glimma och ryka. Några av dem som försvunnit i djungeln kommo snart tillbaka, drivande en stor iguanodon framför sig. I likhet med de andra hade den en stor asfaltfläck på bogen och först sedan vi sett en av infödingarna stiga fram och med ägaremin ge sitt samtycke till djurets nedslaktande, förstodo vi äntligen, att dessa ofantliga kreatur voro lika mycket enskild egendom som en boskapshjord är det och att de där märkena, som vållat oss ett sådant bryderi, intet annat voro än ägarnas stämplar. Hjälplösa, tröga och gräsätande, med stora lemmar men en ytterst liten hjärna, kunde de vallas och drivas av ett barn. Inom några minuter var det väldiga djuret slaktat och stycken av det dinglade över ett dussin lägereldar bredvid stora, fjälliga ganoidfiskar, som blivit huggna med spjut i sjön.

Summerlee hade lagt sig att sova i sanden, men vi andra strövade omkring nära vattnet, sökande att inhämta ännu mer om detta underliga land. Två gånger anträffade vi gropar med blå lera, sådana vi redan sett i pterodaktylernas träsk. Dessa voro gamla vulkaniska lufthål och väckte av någon anledning det största intresse hos Roxton. Vad som särdeles slog an på Challenger var en bubblande, puttrande dykälla, i vilken någon besynnerlig gas bildade stora, bristande bubblor på ytan. Han stack ned ett ihåligt rör däruti och ropade till av förtjusning, som en skolpojke, då han förde en brinnande tändsticka till röret och framkallade en stark smäll och en blå låga. Än mera belåten blev han, då han, efter att ha satt en skinntuta över rörets ända, fick det med gas fyllda röret att springa i luften.

»En brännbar gas och en gas som utan tvivel är lättare än atmosfären. Jag vågar med bestämdhet påstå, att den innehåller en betydlig proportion fritt väte eller kanhända någon lättare gas, som vår vetenskap icke känner. E. G. Challengers resurser äro ännu inte uttömda, min unge vän. Än torde jag kunna visa er hur en stor ande vet att forma hela naturen till sitt bruk,» Han pöste av något hemligt uppsåt, men ville inte säga mer.

På stranden sågo vi intet som föreföll mig så underbart som den stora vattenytan framför oss. Vi voro så många och hade gjort så mycket buller att vi skrämt bort alla levande varelser, och om jag undantar några pterodaktyler, som svävade högt uppöver oss, väntande på resterna av det slaktade djuret, var allt tyst och stilla kring vårt läger. Annorlunda var det beställt på Centralsjöns vatten, som låg rosenfärgat i den nedgående solens glöd. Där sjöd det och hävde det sig av sällsamt liv. Stora, skifferfärgade ryggar och höga, taggiga ryggfenor sköto upp, kantade av silverskum för att sedan åter rulla ned i djupet. Sandbankarna längre ut voro fläckade av besynnerliga krälande figurer, väldiga sköldpaddor, konstiga ödlor och där syntes också en stor platt tingest, lik en ofantlig krälande, skälvande matta av svart, flottigt skinn, som långsamt drog sig nedåt sjön. Här och där stucko höga ormhuvud upp ur vattnet och kilade hastigt fram genom det med en liten hästsko av fradga framför sig och ett långt virvlande kölvatten bakom sig, under färden stigande och fallande i behagliga, svanlika böljgångar. Det var först sedan ett av dessa djur slingrat sig upp på en sandbank några hundra alnar från oss och visat en spolformig bål och stora simfenor bakom den långa ormhalsen, som Challenger och Summerlee, som kommit fram till oss, utbrusto i en duett av förvåning och beundran.

»En plesiosaurus! En sötvattensplesiosaurus!» ropade Summerlee. »Tänk att jag skulle få uppleva en sådan syn. Välsignade äro vi, min bästa Challenger, framför alla andra zoologer sedan världens begynnelse!»

Det var först sedan natten fallit på och våra vilda bundsförvanters eldar börjat glöda i skuggorna, som våra båda vetenskapsmän kunde slita sig ifrån tjusningen av denna urtidssjö.

I första daggryningen blev det rörelse i vårt läger och en timme därefter hade vi anträtt vår minnesvärda expedition. I mina drömmar har jag ofta föreställt mig, att jag med tiden skulle kunna bli krigskorrespondent. Men så vild hade aldrig drömmen varit, att jag kunnat föreställa mig arten av det fälttåg det skulle bli min lott att beskriva. Se här min första depesch från slagfältet.

Våra led hade under natten blivit förstärkta med en ny sändning infödingar från grottorna och vi utgjorde väl en styrka på fyra eller fem hundra man, då vi drogo framåt. En liten skara spejare skickades ut i fronten och efter dem följde hela truppen i fast kolonn uppför den långa stigningen av buskland, tills vi voro nära skogsbrynet. Här spridde de sig på en tunn, rörlig linje av spjutkastare och bågskyttar. Roxton och Challenger posterade sig på den högra flygeln under det att Summerlee och jag höllo oss till den vänstra. Det var en krigarskara från slenåldern vi följde till slag — vi som voro försedda med prov på de sista uppfinningarna inom gevärssmedskonsten från St. James's Street och Strand.

Vi behövde inte vänta länge på vår fiende. Ett vilt, gällt gny uppstod i skogens utkant och plötsligt rusade en massa apmän fram, väpnade med klubbor och stenar, för att angripa centern av indianernas linje. Det var ett modigt drag, ehuru dåraktigt, ty de stora, hjulbenta djuren voro långsamma i vändningarna, under det att deras motståndare voro viga som kattor. Det var hemskt att se de vilda bestarna, med fradgande munnar och stirrande ögon störta fram och gripa efter sina smidiga fiender, som ständigt undgingo dem, under det att pil på pil borrade in sig i deras egen hud. En stor apman sprang förbi mig, vrålande av smärta, med väl ett dussin pilar fastnade i bröstet och mellan revbenen. Av barmhärtighet skickade jag honom en kula genom huvudet och han föll sprattlande ned bland aloeträden. Detta var dock det enda skott jag lossade, ty attacken hade gällt linjens center och indianerna hade utan vårt bistånd tillbakaslagit den. Av alla de apmän som rusat fram ur skogen, tror jag ej att en enda återvände dit.

Men dödligare blev striden, då vi kommo in bland träden. Minst en timmes tid efter sedan vi inträtt i skogen fortgick den rasande drabbningen, under vilken vi ibland hade svårt att reda oss. Springande fram från snåren, anföllo apmännen med stora klubbor indianerna och hunno ibland fälla tre eller fyra, innan de blevo spetsade. Deras förfärliga slag krossade allt vad de träffade. Ett sådant slag gjorde kål på Summerlees bössa och det nästa skulle ha krossat hans huvudskål, om inte en indian slungat sitt spjut mot odjurets hjärta. Andra apmän, som sutto i träden uppöver oss, slungade ned stenar och stockar samt kastade sig ibland själva handlöst över oss och slogos vilt tills de blevo dödade. En gång sviktade våra bundsförvanter under trycket och om inte våra bössor gjort sin sak så bra skulle de säkert tagit till schappen. Men nu samlades de åter under sin gamle hövding och skredo till anfall med en sådan fart, att apmännen började vackla och vika. Summerlee hade ju förlorat sitt vapen, men jag tömde mitt magasin så fort jag kunde skjuta och på andra flanken hörde vi smattrandet av våra kamraters bössor. Och så följde paniken och upplösningen. Skrikande och tjutande störtade de stora djuren i väg åt alla håll genom buskar och snår, under det att de våra skreko av vild förtjusning, snabbt förföljande den flyende fienden. Alla fejder från tallösa generationer, allt hat och all grymhet som funnit plats inom ramen av deras trånga historia, alla minnen av misshandel och förföljelse skulle avplanas den dagen. Till sist skulle människan komma till sin rätt och människodjuret finna sin rättmätiga plats. Hur de än flydde, voro flyktingarna för långsamma att kunna undkomma de rörliga vildarna och från alla sidor av de täta skogarna hörde vi triumferande tjut, klangen av bågsträngar och kraset och dunset, som följde då apmännen föllo ned från sina gömställen i träden.

Jag slöt mig till de andra då jag fick se, att Roxton och Challenger kommit över till oss.

»Nu är det klart», sade Roxton. »Avslutningen tycker jag vi kunna överlämna åt dem. Det torde hända, att ju mindre vi få se därav, desto bättre sova vi.»

Challengers ögon lyste av krigisk lust.

»Vi ha haft det stora privilegiet», sade han och struttade omkring som en prisfäktningstupp, »att få vara med om en av historiens typiskt avgörande bataljer — en av dessa strider, som avgjort världens öde. Vad, mina vänner, är väl den ena nationens seger över den andra? Ett meningslöst nonsens. Resultatet blir i alla fall enahanda. Men dessa vilda strider, då i tidernas morgon grottinbyggarna segrade över tigerfolket eller elefanterna först kommo under fund med att de hade en herre, de medförde verkliga erövringar — sådana segrar som betydde något. Genom en underlig skickelse ha vi råkat få bevittna och vara behjälpliga vid ett sådant krig. På denna platå blir människan för all framtid den rådande.»

Det fordrades bergfast tro på målet för att rättfärdiga så tragiska medel. Då vi tillsammans vandrade genom skogarna träffade vi på högar av apmän, som lågo där stela, genomträngda av spjut och pilar. Här och där visade en liten grupp av krossade indianer var ett av människodjuren satt sig till motvärn och dyrt sålt sitt liv. Framför oss hörde vi alltjämt tjut och vrålningar, som angåvo förföljelsens riktning. Apmännen hade blivit drivna tillbaka till sin stad och där hade de gjort ett sista motstånd; åter hade de blivit slagna och nu kommo vi i rätt tid för att få se den hemska, allt avslutande scenen. Omkring åttio eller hundra apmän — de sista kvarlevande av manligt slag — hade drivits över samma plan som ledde till klippbranten, skådeplatsen för vår egen bedrift två dagar förut. Då vi anlände, hade de spjutbeväpnade indianerna i en halvcirkel ställt upp sig kring dem och på en minut var allt över. Trettio eller fyrtio av de tappraste dogo där de stodo. De andra blevo, skrikande och vridande sig, kastade ned i bråddjupet och följde nu samma väg de förr sänt sina fångar mot de spetsiga bamburören, sex hundra fot där nedanför. Det var som Challenger sagt: människan var hädanefter gjord till herre i Maple Whites Land. Apmännen voro utrotade, apstaden förstörd, honorna och ungarna drevos bort att leva i slaveri och tallösa seklers långa tävlingskamp hade nått sitt blodiga slut.

För oss medförde segern mycken fördel. Än en gång kunde vi besöka vårt läger och komma åt våra förråd. Än en gång kunde vi också meddela oss med Zambo som skrämts av att på avstånd se en hel störtflod av apor falla ned från klippan.

»Bort därifrån, massa — bort därifrån!» ropade han med ögonen färdiga att springa ur huvudet. »Djävulen er säkert ta, om ni stanna uppe där.»

»Där talade förnuftets röst», sade Summerlee med övertygelse »Vi ha fått nog av äventyr och sådana anstå varken vår karaktär eller vår ställning. Jag anser er bunden av ert ord, Challenger. Hädanefter ägnar ni hela er energi åt att skaffa oss ifrån detta avskyvärda land och draga försorg om att vi komma åter till civilisationen.»