En försvunnen värld/Kapitel 15

←  De förvärven voro de verkliga

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Våra ögon hava skådat stora under

Återkomsten  →

FEMTONDE KAPITLET.
»VÅRA ÖGON HAVA SKÅDAT STORA UNDER.»

DET HÄR skriver jag dag för dag, men jag hoppas, att innan jag kommer till slutet kunna säga, att solen äntligen bryter fram genom molnen. Här ha vi fastnat utan att se någon utväg att komma härifrån och det kostar mycket på oss. Jag kan dock mycket väl föreställa mig, att det kanske kommer en dag då vi äro glada att vi nödgats stanna här och satts i tillfälle att se några flera av platsens under och något mera av de varelser som bebo den.

Indianernas seger och apmännens undergång markerade vändpunkten i våra öden. Från den stunden blevo vi i sanning platåns herrar, ty infödingarna betraktade oss med en blandning av fruktan och tacksamhet, enär vi genom våra förunderliga medel hjälpt dem att förgöra sina arvfiender. För deras egen skull blevo de dock kanske glada, om de fingo se så skräckinjagande och oberäkneliga varelser begiva sig av, men själva ha de icke föreslagit oss något sätt att komma till de nedanför liggande slätterna. Det hade — så vida vi rätt tytt deras tecken — förr funnits en tunnel, genom vilken platsen kunde nås och dess ena mynning hade vi sett nedifrån. Genom denna tunnel hade utan tvivel så väl apmänniskorna som indianerna kommit upp till toppen, och Maple White hade med sin följeslagare tagit samma väg. Förlidet år hade dock vid en förfärlig jordbävning tunnelns övre del störtat in och totalt försvunnit. Indianerna kunde bara skaka på huvudel och rycka på axlarna då vi genom tecken gåvo till känna vår önskan att komma ned. Det är möjligt att de icke kunna, men det är också möjligt att de icke vilja hjälpa oss att komma härifrån.

Vid det segerrika fälttågets slut drevos de kvarlevande av apfolket över platån — deras klagotjut voro förfärliga! — och fingo sig plats anvisad i närheten av indiangrottorna, där de allt framgent kulle bli arbetsdjur under sina herrars uppsikt. Det var en grov, rå urtidsupplaga av judarna i Babylon eller israeliterna i Egypten. Då det blev mörkt kunde vi höra det långdragna klagoropet av någon primitiv Hesekiel, som sörjde över den fallna storheten och skildrade apstadens förgångna härlighet. Vedhuggare och vattendragare — se där vad de hädanefter voro.

Två dagar efter striden hade vi med våra bundsförvanter vänt tillbaka över platån och slagit vårt läger vid foten av deras klippor. De ville övertala oss att med dem dela deras grottor, men det ville Roxton alls icke gå in på, enär han ansåg, att vi därigenom skulle komma i deras våld, om de voro förrädiskt sinnade. Vi bibehöllo följaktligen vårt oberoende och hade våra vapen i beredskap, rustade mot alla eventualiteter, ehuru bibehållande det mest vänskapliga förhållande. Vi gjorde också ofta besök i deras grottor, som voro högst märkvärdiga bostäder, ehuru det var oss omöjligt att avgöra, om de voro byggda av människohand eller av naturen. De lågo alla i samma lager, urholkade ur någon spröd stenart, befintlig mellan den vulkaniska basalten, som bildade de rödaktiga klipporna uppöver dem, och den hårda graniten, som utgjorde deras grundval. Ingångarna lågo omkring åttio fot över marken och man nådde dem på långa stentrappor, så smala och branta att icke något stort djur kunde bestiga dem. Invändigt voro grottorna varma och torra och löpte i raka gångar av växlande längd inåt berget. Väggarna voro släta och prydda med många förträffliga, med kolade käppar utförda ritningar, som framställde platåns underliga djur. Om allt liv utplånades från detta land, skulle dock framtida forskare på väggarna i dessa grottor få rikliga prov på dess sällsamma fauna — dessa dinosaurier, iguanodoner och svanödlor — som så nyligen levat på jorden.

Sedan vi fått veta, att de ofantliga iguanodonerna av sina ägare höllos som de tama hjordarna hos oss och helt enkelt voro vandrande köttförråd, hade vi trott, att människan, till och med rustad med så primitiva vapen, hävdat sitt övervälde på platån. Vi skulle dock snart upptäcka att så icke var, utan att hon fick vistas där av gunst och nåd. Det var på tredje dagen efter den då vi slagit läger i närheten av indiangrottorna, som olyckan inträffade. Challenger och Summerlee hade den dagen följts åt ned till sjön, där några av infödingarna under deras ledning harpunerade några exmplar av de stora ödlorna. Lord John Roxton och jag hade stannat kvar i lägret, under det att ett antal indianer spritt sig på den gräsbevuxna sluttningen utanför grottorna, upptagna av varjehanda sysselsättningar. Plötsligt hördes en gäll alarmsignal, och ordet »Itopu!» ljöd från hundra tungor. Från alla håll kommo män, kvinnor och barn rusande för att söka skydd och ilade i vild fart uppför trapporna.

Då vi höjde blicken fingo vi se, att de svängde med armarna och vinkade åt oss däruppe för att förmå oss att ansluta oss till dem. Vi hade båda fattat våra magasinsgevär och sprungo ut för att se vilken fara som hotade. Från det närmaste trädbältet kommo i detsamma tolv till femton indianer framstörtande. De sprungo för livet, hack i häl eftersatta av två förfärliga vidunder av det slag som ofredat vårt läger och förföljt mig på min ensliga färd. Till formen liknade de kolossala grodor och förflyttade sig genom skutt, men de voro av oerhörda proportioner, större än den största elefant. Vi hade aldrig sett dem annat än i mörkret och de äro också nattliga djur, som aldrig visa sig om dagen annat än då de blivit störda i sina hålor. Nu stodo vi slagna av häpnad vid deras åsyn, ty deras fläckiga, vårtiga skinn hade en fiskartad glans och solskenet framkallade därpå ett ständigt växlande regnbågsskimmer, när djuren förflyttade sig.

Vi hade dock icke mycken tid att betrakta dem, ty i blinken hade de upphunnit de flyende och anställde stor förödelse bland dem. Deras metod var att med hela sin tyngd falla ned på offret och lämna det krossat och blödande för att hoppa över till det nästa. De olyckliga indianerna skreko högt av fasa, men huru de än sprungo voro de alldeles hjälplösa gent emot dessa jättedjurs obarmhärtiga beslutsamhet och otroliga vighet. Den ena efter den andra föll till jorden och det var knappt ett halvt dussin kvar, då min kamrat och jag hunnit fram för att hjälpa dem. Vår hjälp båtade dem dock föga och utsatte oss för samma fara. På ett par hundra alnars avstånd tömde vi våra magasin och satte in kula efter kula i bestarna — dock med lika liten verkan som om vi bombarderat dem med papperspluggar. Dessa tröga kräldjursnaturer frågade föga efter sår och deras ganglier, som icke hade någon beröring med hjärnan utan voro fördelade utefter ryggraden, voro oåtkomliga för alla moderna vapen. Det enda vi kunde göra var att hejda deras framfart genom att medelst våra bössors knallar och eldflammor avleda deras uppmärksamhet och på så sätt giva både infödingarna och oss själva tid att hinna fram till trapporna, som förde till räddning. Men där, varest det tjugonde seklets koniska och explosiva kulor ingenting förmådde, kunde infödingarnas förgiftade pilar, doppade i strophanthussaft och sedan ingnidna med ruttet kött, göra verkan. Sådana pilar voro till föga gagn för jägaren, som anföll djuret, emedan deras verkan, till följd av den tröga cirkulationen, var långsam, och innan djuret hunnit bliva utmattat hade det haft tid att döda sin angripare.

Men nu, då de båda vidundren satte efter oss ända

Centralsjön.
(Utförd av Pat. L. Forbes efter en skiss av E. D. Malone.)

fram till trapporna, kom en skur av pilar vinande emot dem från varenda rämna däruppe i klippan. Inom en minut voro de som fullfjädrade, men utan att visa något tecken till smärta krafsade och smällde de i vanmäktig ilska på trappstegen, som skulle föra dem till deras offer, lyckades klampa uppåt några alnar, men gledo så åter till marken. Till sist verkade dock giftet. Det ena djuret utstötte en dovt mullrande klagan och sänkte sitt stora, platta huvud till jorden. Det andra började att under gälla jämmerskri hoppa omkring i en cirkel, men föll snart ned, även det, vred sig i vånda och låg efter några minuter stelt och orörligt.

Under triumferande jubel skyndade nu indianerna ned från sina grottor och utförde en vild segerdans kring de döda djuren, nästan galna av glädje över att två av deras farligaste fiender blivit fällda. Samma kväll höggo de sönder och bortförde kropparna, icke till föda — ty giftet var fortfarande verksamt — utan för att de icke skulle framkalla någon pestartad sjukdom. De stora reptilhjärtana — av ett par soffkuddars dimension — lågo dock kvar, alltjämt långsamt klappande, vidgande och sammandragande sig i hemskt, oberoende liv. Det var först på tredje dagen verksamheten upphörde och de förskräckliga tingestarna blevo stilla.

Någon gång, då jag får ett bättre skrivbord än en blecklåda och bättre skrivsaker än en trubbig blyertspenna och en sista, illa åtgången anteckningsbok, skall jag ge en utförligare skildring av Accala-indianerna, av vårt liv bland dem och av de inblickar vi fingo i de underliga förhållandena i Maple Whites Land. Minnet kommer därvidlag aldrig att svika mig, ty så länge jag lever och andas kommer var timme och var handling från den perioden att framstå lika tydligt som de första sällsamma tilldragelserna från vår barndom pläga göra. Inga nya intryck kunna utplåna dem som ristat sig så djupt. När tid blir skall jag beskriva den där underbara månskensnatten på den stora sjön då en ung ichthyosaurus — en besynnerlig figur, till synes halvt säl, halvt fisk, med benbetäckta ögon på ömse sidor om nosen och ett tredje öga mitt på huvudet — trasslade in sig i en indians nät och nästan drog omkull vår kanot, innan vi lyckades få den i land. Det var samma natt som en grön vattenorm sköt upp ur vassen och i sina slingor bortförde roddaren av Challengers båt. Jag skall även berätta om det stora, vita, nattliga föremålet — än i dag veta vi inte om det var ett fyrfotadjur eller ett kräldjur — som levde i ett vidrigt träsk öster om sjön och i mörkret smög omkring, spridande ett svagt fosforescerande skimmer. Indianerna voro så rädda för det, att de inte vågade sig dit, fastän vi två gånger begåvo oss åt det hållet och sågo det båda gångerna, ehuru vi icke kunde bana oss väg in i träsket, där det höll till. Jag kan bara säga, att det föreföll större än en ko och hade en egendomlig mysklukt. Jag skall även berätta om den stora fågeln, som en dag jagade Challenger till klippornas fristad — en stor springande fågel, mycket högre än en struts, med gamlik hals och ett huvud så hemskt, att det var som en vandrande död. Då Challenger klättrade uppför trappan, sträckte fågeln fram näbben och kapade hans ena stövelklack, som om den blivit avhuggen med en mejsel. Men den gången visade sig nutidens vapen användbara och den stora fågeln, som höll tolv fot från foten till huvudet — phororachus heter den, om man får tro vår andfådde men överförtjuste professor — sjönk för Roxtons bössa ned i ett virrvarr av vajande fjädrar och sprattlande ben, under det att två ohyggliga gula ögon glodde uppåt från det helas mitt. Måtte jag få leva och se den där platta, grymma skallen i sin egen nisch bland troféerna i Albany. Slutligen skall jag icke underlåta att något redogöra för toxodonen, det ofantliga, tio fot hållande marsvinet, med sina utstående huggjärnständer, som vi dödade då det en morgon i den gråa dagbräckningen drack vid insjöns strand.

Allt detta skall jag en gång utförligare beskriva, och bland de mera nervretande dagarna skall jag sticka in skildringen från de förtjusande sommaraftnarna, då vi, med den djupa himmeln upÖver oss, i gott kamratskap lågo i det höga gräset invid skogen och förvånade oss över den underliga fågeln, som flög däruppe, och de besynnerliga, okända djuren, som kröpo fram ur sina hålor för att se på oss, medan de stora buskarnas grenar dignade av saftig frukt och täcka blommor tittade upp ur gräset. Jag vill även tala om de långa, månljusa nätterna, då vi lågo därute på den stora insjöns skimrande yta och med bävan och förvåning betraktade de stora cirklar, som tecknade sig, då något fantastiskt vidunder plötsligt plaskade till, samt om den grönaktiga glansen djupt nere i vattnet, då något underligt djur rörde sig på mörkrets gräns. Vid dessa scener skola mitt sinne och min penna dröja och i detalj skildra dem någon gång i framtiden.

Men, frågar ni troligen, varför dessa betraktelser och varför detta dröjsmål, då ni och era kamrater natt och dag bort vara upptagna med att uttänka något sätt att komma åter till den utomliggande världen? Mitt svar blir, att det icke var en enda av oss, som icke arbetade för detta syfte men att vårt arbete varit förgäves. En sak hade vi mycket snart upptäckt. Indianerna ville på intet sätt hjälpa oss därvidlag. I alla andra avseenden voro de våra vänner — man skulle nästan kunna säga våra hängivna slavar — men när det sattes i fråga att de skulle hjälpa oss att tillverka och transportera en spång, som skulle användas till bro över svalget, eller då vi sökte förmå dem att skänka oss läderremmar eller lianer att begagna till repflätning, möttes vi av ett muntert men bestämt avslag. De logo då, plirade med ögonen, skakade på huvudet och läto icke övertala sig. Till och med den gamle hövdingen mötte oss med samma envisa vägran och det var endast Maretas, ynglingen vi räddat, som tankfullt betraktade oss och med sina åtbörder gav till känna, att han tyckte det var ledsamt, att man motsatte sig våra önskningar.

Allt sedan den avgörande segern över apmänniskorna ansågo de oss för övermänskliga väsen, som buro seger i rören på underliga vapen och de trodde, att så länge vi stannade hos dem, skulle de gynnas av lyckan. Man erbjöd oss för intet en liten rödskinnad hustru och en grotta vardera, om vi bara ville glömma vårt eget folk och för beständigt slå oss ned på platån. Hittills hade vi visat oss vänliga, oaktat våra önskningar gingo i annan riktning, men vi voro fast övertygade om att våra nedstigningsplaner måste hemlighållas, ty vi hade allt skäl att frukta, att man i nödfall skulle försöka att kvarhålla oss med våld.

Trots faran för dinosaurier — som inte är synnerligt stor annat än om nätterna ty, som jag redan sagt, de äro till större delen nattliga i sina vanor — har jag två gånger under de tre sista veckorna varit över till vårt gamla läger för att träffa vår neger, som fortfarande höll vård och vakt nedanför klippan. Jag spanade ivrigt ut över den stora slätten i hopp att på avstånd upptäcka den hjälp jag bett om. Men de stora kaktusbevuxna vidderna bredde alltjämt ut sig, tomma och nakna ända till bambusnårets linje i fjärran.

»De snart komma, massa Malone. Innan än en vecka förgå, indianen komma tillbaka med rep och hämta ner er.» Så lydde Zambos uppmuntrande utsago.

Jag hade en sällsam upplevelse då jag återvände från detta andra besök, som tvingade mig att över natten stanna borta från mina kamrater. Jag vände åter på den välbekanta vägen och hade hunnit till ett ställe på ungefär en mils avstånd från pterodaktylernas träsk, då jag fick se en ovanlig företeelse, som närmade sig. Det var en man, som gick innanför en ställning av böjda rör, så att han var på alla sidor omsluten som av en klockformig bur. Då jag kom honom närmare, blev jag än mera förvånad av att upptäcka, att mannen var lord John Roxton. Då han fick se mig, kröp han fram ur sitt underliga omhölje och kom emot mig leende, ehuru, som jag tyckte, något förlägen.

»Se god dag, unge vän», sade han, »vem skulle väl ha tänkt sig att möta er här?»

»Vad i all världen har ni för er?»

»Jag har besökt mina vänner pterodaktylerna», sade han.

»Men varför?»

»Intressanta djur, tycker ni inte det? Men föga sällskapliga. Fasligt ohövliga mot främlingar, det minns ni väl. Jag tog därför på mig den här buren, som hindrar dem att vara alltför närgångna i sin uppmärksamhet.»

»Men vad har ni i träsket att göra?» frågade jag.

Han såg skarpt på mig och jag läste tvekan och även förtret i hans blick.

»Tror ni inte att det finns andra än professorer, som vilja lära känna saker och ting?» sade han till sist. »Jag studerar de där sötungarna. Vare det nog sagt.»

»Bliv inte stött», sade jag.

Hans goda lynne återvände och han började skratta.

»Inte blir jag stött, unge vän. Jag ämnar skaffa Challenger ett spätt exemplar av det där slaget. Det är en av mina uppgifter. Nej, jag vill inte ha er med mig. Jag är i säkerhet i den här buren, men det är inte ni. Adjö så länge. I skymningen kommer jag tillbaka till lägret.»

Han gick ifrån mig och jag såg honom försvinna bland träden, omgiven av sin underliga bur.

Om lord John Roxtons beteende vid detta tillfälle föreföll mig underligt, var Challengers det i än högre grad. Jag kan inte förtiga, att han tycktes ha någonting särdeles tilldragande för indianskorna och han bar ständigt i handen en stor, yvig palmgren, med vilken han schasade bort dem som flugor, då de blevo alltför påträngande i sin uppmärksamhet. Att se honom marschera fram likt en operett-sultan med myndighetens sinnebild i handen, utåtvända tår och ett svart skägg som yvade sig framför honom, följd av en hel mängd storögda unga indianskor, klädda i lätta draperier av bark, är en av de mest groteska tavlor mitt minne kommer att bevara från denna tid. Vad Summerlee beträffar, gick han upp i intresset för platåns insekt- och fågelliv och använde all sin tid — utom den ansenliga del därav, som ägnades åt mot Challenger riktade förebråelser, för att denne ej skaffade oss ur våra svårigheter — till att rengöra och stoppa upp sina exemplar.

Challenger hade för vana att ensam promenera sin väg var morgon och komma tillbaka med ett uttryck av betydelsefull högtidlighet, som en den där bär hela tyngden av ett stort företag på sina axlar. En dag kom han med palmgrenen i handen och den tillbedjande skaran efter sig och förde oss ned till sin hemliga verkstad för att inviga oss i sina planer.

Platsen var en liten plan, mitt i en palmlund. I lunden fanns en sådan där sjudande gyttjepöl, som jag redan beskrivit. Kring dess kant lågo spridda en massa läderremmar, skurna ur en iguanodonhud, jämte en stor lufttom hinna, som befanns vara den torkade och skrapade magsäcken på en av de stora fisködlorna från insjön. Den stora säcken var ihopsydd i ena ändan och hade endast ett litet hål i den motsatta. Åtskilliga bamburör voro instuckna i hålet, och de andra ändarna på dessa rör stodo i kontakt med koniska lertrattar, som insamlade gas, vilken bubblade upp ur gyttjepölen. Snart började den hopsjunkna hinnan att vidga sig och visa en sådan benägenhet att stiga i höjden, att Challenger fastgjorde de rep, som höllo den, vid stammarna på de omgivande träden. På en halvtimme hade en ganska ansenlig luftsäck bildat sig och slitningarna och dragningarna på repen vittnade om att den ägde en betydlig lyftkraft. Challenger, lik en lycklig far i närheten av sin förstfödde, stod och log och strök sitt skägg i stum, självbelåten förnöjelse, under det att han betraktade detta alster av sin hjärna. Summerlee var den som bröt tystnaden.

»Inte är det väl er mening, Challenger, att vi skola gå upp i den där?» sade han i syrlig ton.

»Min mening är, min käre Summerlee, att på ett sådant sätt demonstrera dess bärkraft, att sedan ni sett det, ni ej skall känna någon tvekan att anförtro er åt den.»

»Driv ut de där grillerna ur ert huvud med detsamma», sade Summerlee mycket tvärsäkert. »Ingenting i världen skulle förmå mig till en sådan dårskap. Lord John, jag hoppas, att ni inte uppmuntrar en dylik galenskap.»

»Tusan så fintligt, det tillstår jag», sade vår pär. »Jag skulle gärna se hur den arbetar.»

»Det skall ni minsann få», sade Challenger. »Jag har under några dagar satt in min hjärnas hela kraft på lösningen av nedstigningsproblemet. Vi ha övertygat oss om att vi inte kunna klättra ned och någon tunnel finns det inte. Vi äro likaledes oförmögna att bygga något slags bro, som skulle kunna föra oss över till pelarklippan från vilken vi kommo till platån. Hur skall jag väl då finna ett sätt att komma härifrån? För en liten tid sedan anmärkte jag till den här unge vännen, att gas av ovanlig lätthet utströmmade från gyttjekällan. Tanken på en ballong låg då nära till hands. Jag medger, att jag stod undrande och spörjande inför svårigheten att upptäcka ett omhölje för gasen, men undersökningen av dessa reptiliers kolossala inälvor medförde lösningen av det problemet. Se här resultatet!»

Han förde ena handen innanför framstycket på sin trasiga rock och pekade stolt ut med den andra.

Gassäcken hade nu svällt ut till ansenliga proportioner och slet och ryckte i sina förtöjningar.

»Det där är ren galenskap!» fräste Summerlee.

Roxton var däremot överförtjust åt idén.

»Han har huvud på skaft!» viskade han till mig och sedan högre till Challenger: »Men hur går det med gondolen?»

»Den blir det nästa föremålet för mina omsorger. Jag har redan tänkt ut hur den skall tillverkas och vidfästas. Dessförinnan skall jag emellertid visa er, att apparaten är i stånd att bära oss var och en för sig.»

»Ni menar väl oss alla tillsammans?»

»Nej. Det ingår i min plan att vi nedstiga en och en, som medelst fallskärm, och ballongen drages tillbaka genom en mekanik, som jag utan svårighet skall fullständiga. Om den kan bära och sakta släppå ned en, har den utfört allt vad man begär av den. Nu skall jag visa er dess kapacitet i den riktningen.»

Han pekade på en basaltsten av ansenlig storlek, försedd med en djup skåra i mitten, så att ett rep lätt kunde fästas om den. Repet var det vi fört med oss till platån efter att ha begagnat det vid uppklättrandet på pelarklippan. Det var över hundra fot långt och ehuru smalt, dock mycket starkt. Han hade gjort i ordning ett slags gördelband av läder med manga remmar, som hängde ned från det. Denna gördel placerades över ballongens kupol och de hängande remmarna samlades under den, så att trycket av vidfäst tyngd skulle fördelas över en ansenlig yta. Basaltklumpen surrades därefter fast vid remmarna och repet fick hänga där nedanför, sedan professorn slagit det tre gånger om sin arm.

»Nu skall jag demonstrera min ballongs lyftkraft», sade professorn med ett leende av glad förväntan. Sedan han sagt detta, skar han med en kniv av alla förtöjningarna.

Aldrig hade vår expedition stått i större fara för total förintelse. Den svällda ballongen sköt med förfärande fart upp i luften. I blinken rycktes Challenger från sitt fotfäste och släpades med. Jag hann nätt och jämt att slå armarna kring livet på honom, innan jag själv drogs upp i luften. Lord John knep till som en tång om benen på mig, men jag kände, att även han lyftes från marken. Ett ögonblick tyckte jag mig se fyra äventyrare likt en rad uppträdda korvar sväva över det land de genomforskat. Men till all lycka fanns det en gräns för den spänning repet tålde, ehuru någon sådan icke tycktes existera för den fördömda gasens lyftkraft. Det smällde till och vi lågo i en hög på marken, omvärvda av repslingor. Då vi till sist lyckats komma på fötter, sågo vi högt uppe i den blå luften en mörk fläck, där basaltklumpen steg i rymden.

»Härligt!» utbrast den oförfärade Challenger och gned sin illa åtgångna arm. »En särdeles grundlig och tillfredsställande demonstration! Jag hade ej kunnat tänka mig en sådan framgång. Jag lovar er, mina herrar, att jag inom en vecka skall ha en annan ballong färdig och att ni kunna räkna på att lugnt och tryggt tillryggalägga första avdelningen av den förestående hemresan.»

Hittills har jag successivt skildrat tilldragelserna, allteftersom de inträffat. Nu avslutar jag min berättelse i det gamla lägret där Zambo väntat så länge. Alla våra svårigheter och faror ligga bakom oss som en dröm, däruppe på de stora rödaktiga klipporna, som resa sig över våra huvud. Vi ha utan att taga skada kommit hit ned, ehuru på ett sätt som vi ej väntat, och allt står väl till. Om sex veckor eller två månader skola vi vara i London och det är möjligt, att detta brev ej kommer er till handa mycket förr än vi själva hinna fram. Redan klappa våra hjärtan av längtan och våra tankar ila i förväg till den stora staden, som är oss så kär. Och dock — vilka äventyr vänta oss väl där, hur skall vår berättelse där bliva mottagen? Instinkten säger mig, att våra erfarenheters sista kapitel kanhända blir det allra mest spännande och händelserika.

Det var på aftonen den dag då vi haft vårt farliga äventyr med Challengers egenhändigt tillverkade ballong, som förändringen i våra öden inträdde. Jag har redan sagt att den enda, som visat något tecken till medkänsla vid våra försök att komma vår väg var den unge hövdingen, som vi räddat. Han var den ende, som icke hade någon önskan att mot vår vilja kvarhålla oss i ett främmande land. Detta hade han sagt oss med sitt uttrycksfulla teckenspråk. Den dagen kom han ned till vårt lilla läger kort efter skymningen och lämnade mig — av någon anledning, förmodligen för att han och jag voro mest jämnåriga, hade han alltid vänt sig till mig — en liten rulle näver, varefter han högtidligt pekade upp mot den ovanför liggande raden av grottor, förde fingret till läpparna för att anbefalla förhemligande och smög åter tillbaka till sitt folk.

Jag tog näverbiten fram till elden och vi undersökte den tillsammans vid eldskenet. Den var omkring en fot bred och på dess insida voro ritade åtskilliga streck, som jag noga kopierat.

De voro väl utförda i kol på den vita ytan och först trodde jag nästan att de hade någon musikalisk betydelse, voro ett slags noter.

»Vad det än är, kan jag svära på att det är av vikt för oss», sade jag. »Det läste jag i hans ansikte, då han lämnade mig rullen.»

»Så vida den unge mannen inte är en spjuver i naturtillståndet», inföll Summerlee. »Jag anser att den typen bör ha kommit till utveckling redan på ett mycket lågt stadium.»

»Synbarligen är det något slags skrift», sade Challenger.

»Det ser ut som en prisrebus i en gottköpstidning», anmärkte lord John, som sträckt fram halsen för att komma åt att se. Men så stack han ut handen och fick tag i rebusen.

»Sannerligen tror jag inte att jag löst gåtan!» utbrast han. »Den lille gossen gissade genast rätt! Se hit! Hur många märken är det vi ha här? Aderton stycken. Om vi tänka efter, så är det aderton grottmynningar i bergväggen uppöver oss.»

Indiankartan över grottorna, ritad på ett stycke näver.

»Han pekade uppåt grottorna, då han gav mig ritningen», sade jag.

»Det avgör saken. Det här är en karta över grottorna. De äro aderton och ligga i en rad, några grunda, andra djupa och några utgrenade, alldeles som vi sågo dem. Det är ganska riktigt en karta och här ha vi ett kors på den. Vad kan det korset väl betyda? Det är tecknat under den grottan, som sträcker sig mycket djupare in i berget än de övriga.»

»Den grottan går väl tvärt igenom berget», utbrast jag.

»Jag tror, att vår unge vän tytt gåtan rätt», sade Challenger. »Om inte grottan också mynnar ut på motsatta sidan, förstår jag verkligen inte varför de där ynglingen, som har all anledning att vilja oss väl, skulle ha dragit vår uppmärksamhet till den. Går den verkligen tvärt igenom och öppnar sig på motsvarande punkt i bergets andra sida, böra vi icke ha mer än hundra fot därifrån till marken.»

»Hundra fot», mumlade Summerlee.

»Vårt rep måtte väl vara över hundra fot långt», utbrast jag. »Visst kunna vi komma ned.»

»Men tänk då på indianerna inne i grottorna», inföll Summerlee.

»Det finns inga indianer däruppe i grottorna», sade jag. »Grottorna begagnas bara till lador och förrådsrum. Varför inte genast gå upp och bespeja landet?»

På platån finnes ett torrt, kådaktigt trädslag — ett slags araucaria, säger vår botanist — som indianerna alltid begagna till bloss. Vi försågo oss alla med en knippa sådana grenar och banade oss därefter uppför de med ogräs bevuxna trappstegen väg till den grotta, som på kartan var utmärkt med korset. Den var, som jag sagt, tom på allt annat än en massa kolossala flädermöss, som flaxade omkring oss då vi tågade framåt. Som vi inte hade någon önskan att ådraga oss indianernas uppmärksamhet, vacklade vi fram i mörkret tills vi kommit om åtskilliga krökar och hunnit rätt långt in i grottan. Då tände vi till sist blossen. Det var en präktig, torr tunnel med släta gråa väggar, försedda med symboliska bilder. Över oss välvde sig ett bågformigt tak och vit sand glänste under våra fötter. Vi skyndade ivrigt framåt, men under utrop av bitter missräkning stannade vi helt plötsligt. En tvärbrant klippmur, utan någon springa nog stor att ens släppa igenom en rätta, reste sig framför oss. Där kunde vi icke komma ut.

Med bedrövelse stodo vi och stirrade på det oväntade hindret. Det var icke resultatet av någon naturomvälvning, som fallet varit i den stigande tunneln. Slutväggen var alldeles lik sidoväggarna. Det var och hade alltid varit en förbommad väg.

»Fäll inte modet för det, mina vänner», sade den okuvlige Challenger. »Ni ha alltid mitt löfte om ballongen att hålla er till.»

Summerlee klagade högt.

»Är det möjligt att vi gått in i orätt grotta?» inföll jag.

»Försök inte, unge man», sade Roxton med fingret på kartan. »Sjuttonde från höger, andra från vänster. Det är nog den här grottan det.»

Jag såg på det av honom utpekade märket och uppgav helt plötsligt ett glädjerop.

»Nu förstår jag hur det hänger ihop! Följ mig! Följ mig!»

Med blosset i handen skyndade jag tillbaka på den tillryggalagda vägen.

»Här», sade jag och pekade på några tändstickor, som lågo framför oss, »här var det vi tände blossen. I den riktning vi nu gå, torde vi finna grottans längre gaffeldel, till höger om oss.»

Så var det också. Vi hade inte gått trettio alnar innan ett stort svart hål öppnade sig i väggen. Vi gingo in därigenom och befunno oss i en tunnel, som var mycket större än den förra. Under andlös otålighet skyndade vi framåt många hundra alnar. Plötsligt sågo vi genom valvgångens svarta mörker glimten av ett rött ljus. Häpna stannade vi och stirrade på det. Det var som om en jämnt brinnande bom lagt sig över vår väg och spärrat den för oss. Nu ilade vi emot den. Intet ljud, ingen värme, ingen rörelse utgick från den, men alltjämt glödde det stora, skinande ljuset där borta, försilvrade hela grottan och förvandlade sanden till gnistrande juveler. Först då vi kommo närmare, upptäckte vi dess cirkelrunda kant.

»Vid George, det är månen!» utropade lord John. »Vi ha kommit igenom berget, gossar, vi ha kommit igenom!»

Det var verkligen fullmånen, som lyste rakt ned genom det åt klipporna vettande hålet. Detta utgjordes av en ansenlig rämna, bredare än ett ganska stort fönster, och mer än tillräckligt för oss. Då vi sträckte oss ut genom det, sågo vi att nedstigandet icke skulle bli svårt och att det inte var särdeles långt till marken. Att vi nedifrån icke observerat stället var icke underligt, ty det doldes av klipporna och omöjligheten att komma upp den vägen hade betagit oss lusten till närmare undersökning. Vi förvissade oss emellertid om att vi med repets tillhjälp kunde komma ned och uppfyllda av glädje vände vi därifrån åter till vårt läger för att göra våra förberedelser till nästa afton.

Vad vi hade att göra måste göras fort och i hemlighet, enär indianerna till och med i denna yttersta stund kunnat hindra oss. Våra förråd, med undantag av bössor och patroner, måste vi lämna kvar. Men Challenger hade åtskilligt svårhanterligt gepäck, som han livligt önskade medföra, särskilt ett kolli, om vilket jag ej bör yttra mig, men som gjorde oss mera besvär än allt det andra. Dagen skred långsamt fram, men då mörkret inträdde voro vi färdiga att begiva oss av. Med mycken möda fingo vi sakerna uppför trappan och så sågo vi oss om, togo en sista överblick av det sällsamma landet, som nog snart förlorar sitt egendomliga behag och blir ett rov för jägare och malmsökare, men som för var och en av oss varit ett förtrollningens och romantikens sagoland, ett land där vi vågat mycket, lidit mycket och lärt mycket — vårt land, som vi alltid skola älska att kalla det. Till vänster om oss utsände de angränsande grottorna ett rödaktigt, muntert ljus, som stack av mot landskapet. Från sluttningen nedanför oss stego indianernas skratt och sånger. Längre bort utbredde sig skogarna och på platåns mitt, svagt skimrande genom dunklet, låg den stora sjön, fostraren av sällsamma vidunder. Då vi stodo där, skar ett gällt, gnisslande läte, något trolskt djurs skri, genom mörkret. Det var som hade Maple Whites Land tillropat oss sitt farväl. Vi vände oss om och skyndade in i grottan, som skulle bli vår väg till hemmet.

Två timmar därefter voro vi med resgods och allt det vi ägde nere vid klippans fot. Challengers kollin voro det enda som gjorde oss någon svårighet, Efter nedstigningen lämnade vi alltsammans och begåvo oss åstad till Zambos läger. Tidigt på morgonen närmade vi oss det, men funno till vår förvåning ej blott en utan minst tolv eldar på slätten. Undsättningskåren hade anlänt. Den utgjordes av tjugo indianer från floden och de medförde pålar, rep och allt som kunde vara behövligt för att slå bro över svalget. Vi få då åtminstone icke svårt att transportera vårt resgods, då vi i morgon anträda återfärden till Amasonfloden.

Tacksamt och ödmjukt avslutar jag således nu min redogörelse. Våra ögon ha skådat stora under och våra själar ha luttrats av det vi fått uthärda. Var och en av oss har på sitt sätt blivit en bättre och mera tänkande människa. Det är möjligt att vi, då vi komma till Para, stanna där för att skaffa oss kläder och annat. Om så blir, kommer det här brevet fram en postdag före mig. Annars kommer det till London samma dag som jag. I vilketdera fallet som helst hoppas jag, min bäste mr Ardle, att snart få skaka hand med er.»