Familjen Elliot/24
| ← Elfte kapitlet |
|
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
TOLFTE OCH SISTA KAPITLET.
Detta bref gjorde den lyckliga Alice helt förvirrad, hon hade behöft en half timmas enslighet och eftertanka, för att lugna sig; men de sju eller åtta minuter, som försvunno innan hon blef afbruten, gjorde ingen verkan på henne. Med hvart ögonblick ökades än mer hennes häftiga rörelse: en så fullkomlig, så oväntad sällhet! ännu vara vald till den så högt älskade och saknade Wentworths följeslagerska genom lifvet! Hon trodde sig drömma och hade ännu ej sansat sig, när Carl, Maria och Henrietta stego in.
Den oundvikliga nödvändigheten, att ibland dem visa sig sådan hon vanligen var, verkade hos henne en häftig ansträngning; men en stund derefter blefvo alla hennes begrepp orediga; hon hörde ej ett ord af hvad man sade henne, och blef tvungen att föregifva ett hastigt påkommit illamående. Man kunde väl se att hon led mycket; hennes vänner blefvo skrämda och förskräckta, och ville icke ett enda ögonblick lemna henne: det var hårdt för henne, som gerna velat gifva allt i verlden, för att blott en stund få vara allena, och öfvertyga sig, genom ett förnyadt genomläsande af brefvet, att hennes ögon och hjerta icke hade bedragit henne. Om de hade velat återvända till sina handels-ärender, återföra den goda mamma på sitt ställe, och lemna henne i fred i denna kammare, hade hon snart blifvit bra; men att omringas af dem alla, oroande sig sjelfva, frågande henne, föreslående tusende medel, som ej kunde hjelpa hennes onda, var ett straff som hon ej kunde uthärda. I sin förtviflan sade hon att hon ville återvända hem; och hade knappt yttrat dessa ord förrän hon ångrade sig; hon skulle kanske derigenom förlora tillfället att få se Wentworth, och att med ett ord, en blick svara honom som han hade önskat.
”Ja, visserligen, min bästa, sade fru Musgrove, måste ni gå hem till er, för att hvila er, och erhålla någon hjelp för att kunna visa er i afton; men — ni skall ej gå: ring! Carl skall anskaffa en schäs.”
Det var just det som Alice ej ville; en schäs betog henne äfven den lyckan att råka Wentworth på hennes ensliga vandring; hon var nästan säker, att han för detta ändamål skulle vara der; hon påstod således, att hon ej ville hafva någon schäs och försäkrade att det skulle göra henne godt att gå. Men en annan motgång mötte henne: hennes svåger ville ej låta henne gå allena, och, ehuru han hade stämt möte med en vapensmed, för att köpa en förträfflig bössa, gjorde han gerna denna uppoffring. Alice, som endast önskade vara allena, protesterade förgäfves häremot, hvad fru Musgrove befallte, var hon således nödsakad att med en skenbar tacksamhet antaga; men innan hon gick, och för att icke försumma något försiktighetsmått, hade hon den omtankan att säga det hon fruktade, att de begge kaptenerne Harvill och Wentworth hade glömt att de voro bjudne till hennes far denna afton. ”Jag besvär eder, fru Musgrove, sade hon, om de komma tillbaka till er, som jag väl tror, att vara god erinra dem derom, och säga dem att vi hoppas få se dem begge.”
”Ja, min bästa vän, men de hafva riktigt förstått det, jag gifver mitt hedersord derpå, och ansvarar eder åtminstone för eder gunstling, kapten Harvill; det roar honom allt för mycket att tala med eder, så att ni icke skulle vara säker om honom: beträffande Wentworth . . . . jag tror också att han kommer. ”Det gör detsamma, förglöm icke att förnya bjudningen på mina vägnar; Elisabeth skulle tilltala mig om någondera uteblef.” Man lofvade henne det, och hon gick med mer lugn; om Wentworth också icke skulle komma, hade hon beslutit att öppna sitt hjerta för den goda kapten Harvill, som snart skulle återföra sin vän till henne.
Hon gaf Carl armen, och besvärades ej af hans tal; han tänkte endast på sin bössa och fruktade att förfela tillfället att få köpa den; men lika godt, han tyckte ändock mer om sin kära syster Alice, och så snart han vore framkommen till Camben-Place, hade han för afsigt att gå till vapensmeden.
De voro vid pass halfvägs, när någon hördes gå häftigt bakom dem. Alice vågade ej se sig om, men hennes hjerta sade henne att det var Wentworth, och det bedrog henne icke, han hann dem snart, helsade utan att säga ett ord, men sökte sitt svar i Alices ögon, och det var sådant han kunde önska det; hennes ljufva småleende, rodnaden på hennes kinder, en stund förut så bleka, lemnade honom ej något tvifvel. Hvad hade han ej velat gifva, för att få vara allena med henne!
”Kapten Wentworth, sade Carl till honom, sedan han tyckts tänka efter något, hvart ämnar ni er? till Gay-street, till Belmont kanske?” — ”Jag kan knappt säga er det, svarade Wentworth litet förvånad: hvarföre frågar ni det?”
”Om ni gick nära förbi Camben-Place, ville jag bedja eder . . .; men jag vill ej besvära, och vi komma snart dit.”
”Och hvad skulle ni hafva önskat? jag står till eder tjenst.”
”Verkligen, ni är alltför artig! jag ville bedja eder leda min syster Alice hem. Hon har mått illa hos min mor denna morgon; hon skälfde som ett asplöf; hon var blek som döden; promenaden har redan gjort henne godt, hon har återfått sin vackra färg; men se, hon skälfver ännu och skulle ej kunna gå allena. Emottag kaptens arm min syster; den är väl bättre än min, och jag hastar till min vapensmed, för att taga min bössa; ni skall en dag få låna den, kapten, i utbyte mot det nöje ni gör mig.” Han lemnade Alices arm åt sin vän, och inom en minut var han vid slutet af gatan. Alice och Fredrik gingo långsamt; de togo vägen genom en planterad allé, der det var bänkar; de satte sig bredvid hvarandra. Efter några orediga ord började de ett samtal, som var inledningen till den sällhet som väntade dem; de förnyade den bekännelse och de eder, som fordom gjort dem så lyckliga, och som hade blifvit följda af så många års frånvaro och ånger; de erinrade sig den förflutna tiden och trodde sig vara åtta år yngre, så omöjligt föreföll det dem, att de någonsin ett ögonblick kunnat vara fremmande för hvarandra. De voro kanske ännu lyckligare genom deras återförening än under deras ungdomskärlek; mindre passionerade, men ömmare, hvarandra mer tillgifne derigenom, att de i grund kände hvarandras karakterer, mer öfvertygade om att evigt älska hvarandra.
Alice erkände att hon kanske alltför lätt gifvit vika för lady Russels öfvertalningsförmåga, och lofvade att vara likaså ståndaktig som hon skenbarligen varit svag och eftergifven; ty aldrig hade hennes hjerta varit förändradt; och den sällhet, att kunna säga det åt den hon alltid älskat, utplånar allt hvad hon lidit.
Wentworth i sin ordning förklarar sitt uppförande. Sårad i anseende till sin kärlek, trodde han sig vara ganska litet älskad af den unga person, som ej gjort något för att tillhöra honom; han önskade uppriktigt att glömma henne: af frånvaron, hans resor och fälttåg till sjös, hoppades han, att det skulle lyckas för honom; han trodde sig vara kallsinnig derföre att han var förbittrad; men han framhärdar i sin försäkran att aldrig älskat någon annan än henne. Han erkände likväl att det var emot sin vilja han varit beständig, och att han stundom varit uppbragt emot henne och sig sjelf för det, att han ej kunde glömma henne, föredraga henne en annan qvinna; men alla förlorade vid den jemförelse han ej kunde hindra sig ifrån att göra. Då han återsåg henne vid Upercross fann han henne mycket förändrad, i anseende till honom; kall, tyst, syntes hon snarare frukta än önska att närma sig till honom, och han tänkte att han nu skulle vara botad; dessutom uppmuntrade honom de unga Musgroves artigheter; han tviflade icke längre på att glömma den, som han så mycket älskat. Ack! hvad Alices hjerta klappade vid denna bekännelse af Wentworth! och likväl ökade hans uppriktighet hennes förtroende till honom. ”Denna köld, sade hon leende till honom, dolde ett ganska förkrossadt hjerta; men fortfar: ni hade då beslutat att glömma den stackars Alice?”
”Ja, och det var just detta som ej inträffade, sade Wentworth: dessa unga flickors lättsinne, obetänksamhet och ringa värde, dagligen jemförda med edert saktmod, eder blygsamhet, edert förstånd, eder uppmärksamhet för andra, eder förgätenhet af eder sjelf, edert jemna lynne; allt, till och med detta melankoliska utseende som jag tog för köld, fästade mig dagligen mera vid eder. Jag vågade ej säga det, jag fruktade ett nytt afslag; minnet af den svaghet, med hvilken ni hade öfvergifvit mig och tillåtit eder familj med högmod förkasta mitt anbud, utan att höja eder röst till min fördel, väckte ånyo min harm med en sådan styrka, att jag trodde mig vara nära att hata eder: ju mer jag kände huru lycklig jag varit med en sådan hustru som ni, ju mer uppretad blef jag. Det var då som jag, för att segra öfver en känsla, som ni föraktat, gjorde allt mitt bemödande för att fästa mig vid Lovisa; jag skrattade, jag roade mig med henne, men aldrig var mitt hjerta rördt. Ett ögonblicks eftertanka visade mig, att hon ej kunde tåla den ringaste jemförelse med den qvinna, som jag utan tvifvel för alltid hade förlorat, eftersom jag, genom mitt högmod och min förtrytelse försummat tillfället, att återvinna hennes hjerta: och att jag kanske sårat en flickas, som jag ej kunde älska, huru jag än bemödade mig derom. Jag var i denna sinnesförfattning, när resan till Lyme uppgjordes. Antingen ni nu var elektriserad af denna resa, som gjorde eder nöje, eller af någon annan anledning, men ni hade aldrig visat er så till eder fördel; ni var glad, upplifvad, fullkomligt älskvärd, och, i mitt tycke, var edert utseende skönare än vid tjugu års ålder. Jag var ej den enda som så tyckte. Edert möte med herr Elliot, som gaf eder en blick full af beundran, gjorde på mig ett intryck, som var både behagligt och plågsamt. Ni helsade artigt på honom; hans yttre tycktes behaga er, och jag var straffad. Jag beslöt att öppna mitt hjerta för er och försöka återtända en gnista af denna kärlek, hvarom ni fordom försäkrade mig: den förskräckliga händelse, som mellankom, tillintetgjorde alla mina beslut, alla mina förhoppningar. Jag förbigår det fasliga ögonblick, då jag måste anse mig som orsaken till den unga flickans död; utom er, Alice, vet jag ej om jag kunnat uthärda denna grufliga tanka, men ni var tillstädes, och edert välde ofver mig ökades beständigt. Hvilken själsstyrka ni utvecklade, hvilken verksamhet och känslofullhet! Men i och med detsamma min beundran förökades, öfvertygades jag alltmer om eder kallsinnighet; jag såg ett bevis derpå i eder ömma omsorg för den, som det tycktes att jag älskade. Om Lovisa fick lefva, om det företräde hon syntes visa mig, ännu vore detsamma, hade jag beslutat att offra mitt lif åt henne, att godtgöra min obetänksamhet med att vårda hennes helsa, som kanske aldrig skulle återställas; jag kände att jag borde fly er, om det skulle blifva mig möjligt att uppfylla denna pligt. Jag erbjöd mig att återföra Henriette och Maria till Upercross, och jag erkänner för eder att jag blef bestört, då ni intog den sistnämndas ställe; tvungen att vara så nära den jag kanske för alltid skulle lemna, utan att våga visa henne de känslor, som härefter endast skulle göra hennes olycka och min egen, blef denna resa mig ett straff, och jag begriper icke huru jag kunde uthärda allt det, som sönderslet mitt hjerta. Jag bemödade mig att endast sysselsätta mig med Henriette, hvars häftiga smärta ännu mer ökade mina samvetsqval. När vi voro nära framkomne, företog jag mig fråga er om bästa sättet att underrätta föräldrarne, och jag fann en sympathi, en likstämmighet i tankar och känslor, som gjorde mig på en gång mycket lycklig och mycket beklagansvärd. Jag kände i detta ögonblick, att om jag ville gifta mig med Lovisa, borde jag icke mer återse er; jag reste således straxt tillbaka till Lyme. Lovisa återfick småningom känslan af sin tillvarelse, läkarne ansvarade ändtligen för hennes lif, men ej för hennes fullkomliga återställande, de fruktade att hon en längre tid skulle blifva svag och lidande. Hvem borde vårda henne i detta beklagliga tillstånd? Den, som var orsaken dertill, och åt hvilken hon kanhända gifvit sitt hjerta. Alla våra vänner trodde oss vara engagérade med hvarandra; Harvill och hans hustru tviflade ej derpå, och deras deltagande för den sjuka, blef derigenom mera lifligt; jag hade kunnat taga dem ur deras villfarelse; men hvartill skulle det tjena, då jag var beredd att uppoffra mig för min pligt, som om jag hade ingått en förbindelse med henne? Och aldrig, jag svär derpå, har något ord om kärlek eller förening undsluppit mig, men min uppmärksamhet för henne hade kunnat låta förmoda det. Den familj, i hvilken jag redan var upptagen som en son, trodde det utan tvifvel, och kanske Lovisa sjelf; jag erfor till min olycka att jag icke mer var fri, att bestämma öfver min hand, och att den borde tillhöra Lovisa om hon öfvervann sin sjukdom. Jag öfvertänkte huru orätt jag haft, och jag borde straffas derföre; visserligen hade jag icke rättighet att för mitt eget lugn uppoffra en ung flickas, och att blottställa hennes välstånd, och kanske hennes rykte. Jag såg icke Lovisa: jag fruktade verkligen att vårt första möte skulle förorsaka henne en rörelse, som skadade hennes helsa, och, inom mig, var jag ej missnöjd att fördröja det ögonblick, då jag för alltid skulle förlora min frihet. Jag beslöt att lemna Lyme, under afvaktan på Lovisas förbättring och utvecklingen af mitt öde; jag reste till min bror Edvard, hvarest jag qvarblef sex veckor. Han var så lycklig, som man kan vara, med sin älskvärda följeslagerska genom lifvet, hvilken alltför mycket liknade er, bästa Alice, så väl till sin karakter som till sitt sätt att vara, för att komma mig att glömma er. Jag förebrådde mig oupphörligt de förskräckliga följderna af det okloka högmod, som afhållit mig ifrån att försöka återvinna den skatt jag förlorat, och den lättsinnighet, med hvilken jag sjelf störtat mig i en afgrund, hvarifrån jag ej mer kunde komma. Edvard talte ofta med mig om er, i det han bittert saknade att ni icke blef hans och hans goda hustrus syster; han frågade mig om ni ej förlorat några af edra behag, och förmodade icke, att jag tyckte er vara än mer intagande, om möjligt är, än ni var vid tjugu år.”
Alice log, i det hon med en rörelse på hufvudet, gjorde ett nekande tecken, men utan att säga något: detta smicker (om man så kunde anse det) behagade henne för mycket att hon skulle kunna förebrå honom det. Det är alltid med en viss rätt angenäm känsla, som en qvinna af tjuguåtta år, hör att hon icke förlorat några af sin ungdoms behag; men för Alice, låg värdet af denna hyllning i synnerhet i den känsla som dikterade den. Wentworth fullföljde sin berättelse, hvilken, måhända ej är intressant för någon annan än den som hörde på honom; men det som intresserar Alice bör utan tvifvel röra dem, som lärt känna henne.
”Jag hade, fortfor Wentworth, hvarje vecka underrättelser från Lovisa genom Harvill; de voro beständigt mer tillfredsställande; jag hade bedt honom låta mig veta så snart hon gaf tillkänna sin önskan att få se mig; denna underrättelse kom icke, och jag beklagade mig ej deröfver, han berättade mig äfven med hvilket nit och hvilket intresse Bentick vårdade henne, och bjöd till att roa och förströ henne, derigenom att han läste romaner och poësier för henne. Jag såg i allt detta ej annat än menniskokärlek; hans smak för läsning och det indragna lefnadssättet i en sjuk-kammare, det färska minnet af den älskvärda Fanny Harvill, ansåg jag för ett säkert skyddsvärn. Jag bedrog mig. Ett bref ifrån Harvill sade mig slutligen, att Bentick var dödligt kär i Lovisa; att hon vedergälde honom med genkärlek; att om jag icke lade något hinder i vägen, hade han beslutit att begära henne af Musgroves, och om han fick ett gynnande svar, att gifta sig så snart Lovisa återvunnit helsan. Lägga hinder i vägen! store Gud! jag blef utom mig af glädje, då jag emottog denna nyhet. Bentick kunde säkert ej vara lyckligare, då han erhöll bekännelsen att hon älskade honom, än jag blef deröfver att hon ej älskade mig; att, fri från de band jag trodde mig böra antaga, kunde jag ännu göra anspråk på sällhet, försöka det åtminstone, göra något för att ernå den; att lefva i overksamhet, i väntan på olyckan, är också alltför hårdt! Knappt hade jag slutat Harvills bref, förrän jag utropade: Alice är i Bath, om onsdag är jag der, och jag var det. Innan jag reste, skref jag till Lovisa och Bentick, och begge borde kunna se på lifligheten af mina lyckönskningar, att jag icke hade något emot deras sällhet.” Alice trodde att han hade slutat, och steg upp; men lycklige älskare äro mycket pratsamme; ännu hade Wentworth mycket att säga, och hans tillkommande maka hörde på likaså gerna som han talade. ”Jag vill ej dölja för er, sade han, att jag begaf mig på resan med någon förhoppning; den oväntade händelsen, genom hvilken jag återfick min frihet, förekom mig som ett lyckligt förebud; ni var ännu fri; det var ej omöjligt att ni ju också kom ihåg det förflutna. Jag visste, att ni varit älskad och uppsökt af en man, som var högaktad af er familj, efter man gaf eder yngsta syster åt honom, och att ni hade afslagit hans anbud; jag kunde ej neka mig den tanken, att det utan tvifvel skedde för min skull. Knappt hade jag vid min ankomst omfamnat min syster, förrän jag åter gick ut i den förhoppning att råka er; några af mina bekanta drogo mig med sig till ett magasin; just som jag öppnade dörren, var min Alice det första föremål som mötte mina blickar! Det är omöjligt att ni icke skulle se min förvirring; den var sådan, att jag knappt kunde tilltala er; men ack! jag kunde ej upptäcka hos er annat än liknöjdhet och köld. Men som jag emellertid hade beslutit att tala med er, så bjöd jag er min arm för att ledsaga er till eder far, ni afslog den; ni väntade eder kusin Elliot; han kom, och jag kände straxt igen att han var densamme, på hvilken ni vid Lyme gjorde ett så lifligt och hastigt intryck; han betraktade eder alltid med samma beundran. Ni följdes åt, och de fruntimmers slutsattser, i hvilkas sällskap jag var, närde än mer den frätande svartsjuka, som bemäktigat sig min själ. På koncerten var jag för ett ögonblick lyckligare: denna afton började under de mest gynnande utsigter; jag talade till er med förtroende, ni hörde mig med intresse; jag var nära att helt och hållet tillbjuda er mitt hjerta, då vi blefvo afbrutna. Herr Elliot bemäktigade sig er person; han tilltalte er med värma, ni svarade honom på samma sätt; jag var i en gruflig ångest. Emellertid bjöd jag till att komma er närmare, sedan jag hade öfverraskat en blick som tycktes söka mig; ännu hade jag ett ögonblicks förhoppning, som eder lycklige kusin ånyo störde; han ådrog sig åter eder uppmärksamhet, och skiljde eder ifrån eder olycklige Wentworth. Ack! älskade Alice, föreställ er hvad jag erfor, då jag såg er ibland dem, som hade förskjutit mig, såg er kusin stå bredvid er, fri att förklara er sin kärlek, och hvilken hade allt som talade för sig, lyckan, sannolikheten och alla deras bifall, som hafva något inflytande på er! kunde det icke göra mig galen? kunde jag se det utan smärta? Utsigten af det nuvarande, minnet af det förflutna, gjorde att jag ännu befarade detta inflytande, som så mäktigt hade inverkat på er, och som man kunde betjena sig af till min rivals förmån. Jag gick med häftighet ifrån er, nästan med den föresats, att gifva vika för mitt sorgliga öde och afsäga mig den, jag aldrig kunde få.”
”Ack! utropade Alice, hvad ni var orättvis emot mig, då ni tog er anledning af det förflutna att frukta för det närvarande! Om det var orätt af mig, att fordom låta andra öfvertala mig, så påminn er att jag var endast nitton år, och att jag var van att följa deras vilja som omgåfvo mig. Jag trodde mig uppfylla en pligt, som var ganska hård, ganska svår, men som var nödvändig: omständigheterna voro nu helt olika; ingen pligt kunde ålägga mig att gifta mig med herr Elliot; då jag skulle förena mig med en man, som jag ej älskade, blottställde jag mig för att aldrig blifva lycklig.”
”Jag kunde ej öfverväga saken så kallt, svarade Wentvorth; i eder person såg jag endast den, som öfvergifvit mig, som hellre underkastat sig hela verldens inflytande än mitt; jag träffade åter denna samma person hos er, som styrt er vid denna olyckliga tidpunkt, och jag hade ingen anledning att tro det hon nu hade mindre välde öfver er. Kunde jag väl dessutom veta om ni icke älskade er kusin?”
”Jag trodde, sade Alice, att mitt bemötande emot er, då vi träffades, hade bevisat eder motsatsen.”
”Jag har orätt uttydt det. Men ändtligen har himmelen utsändt våra vänner Harvills och Musgroves till min räddning; de hafva gifvit mig tillfälle att återse er utan herr Elliot, och jag måste medgifva att dessa sednare dagar hafva edra blickar, edra ord och något, som jag ej kan beskrifva, väckt mina förhoppningar ånyo; men edert samtal med Harvill denna morgon har skingrat alla moln, som hopat sig omkring oss, och låtit mig läsa i min Alices trogna och ädla hjerta. Ack! då jag hörde huru rörande och med hvilken styrka ni försvarade beständigheten hos qvinnan, hvad det kostade på mig att styra min förtjusning! att icke få kasta mig för edra fötter, och med ed befästa min försäkran, att det äfven fanns en man, som hvarken har älskat eller skall älska mer än en gång! En oemotståndlig känsla tvingade mig att taga ett ark papper och tillstå för er hvad jag kände. Detta bref, skrifvet med ett brinnande hjerta, och utan att jag nästan sjelf visste hvad det innehöll, har icke dess mindre vunnit edert bifall och afkunnat min sällhet.”
De voro nu framkomne: Alice, mycket lyckligare än då hon gick hemifrån, bjöd Wentworth farväl tills aftonen. Alice hade det förslaget, då hon gick in, att straxt tala med sin far, att bedja honom bifalla hennes fasta beslut att gifta sig med kapten Wentworth, och att göra den sistnämnde den ljufva öfverraskningen, att om aftonen blifva emottagen som en son; men sir Walter var så upptagen af sin toilette och den präktiga soiréen, som skulle vara hos honom, att hon väl förstod att han ej skulle höra henne, och uppsköt under saknad sitt åliggande till följande morgonen.
Tiden, då man skulle samlas var inne: begge salongerna upplystes af de vackra transparenter, som Alice hade förfärdigat; sällskapet anlände; der var mycket folk: baronetten och hans äldsta dotter voro fullkomligt belåtne. Det var en blandning af menniskor, af hvilka en del aldrig förr hade träffats, och en del som alltför ofta råkades, och icke endast en samling af vänner som Elisabeth hade tillkännagifvit; societén var alltför mycket talrik för den förtroliga kretsen, men ej tillräcklig för att behaga genom omvexlingen; men Alice hade aldrig i sin lefnad tillbringat en så angenäm afton. Sällheten upplifvade hennes intagande ansigte, som uttryckte känsla och glädje; med mycket behag gjorde hon les honneurs i sin fars hus, och blef allmänt mer beundrad än hon förmodade eller ens brydde sig om: en enda varelses blickar och bifall var allt hvad hon önskade; men hon var i en god sinnesstämning emot alla. Herr Elliot var der; hon undvek honom, beklagade honom som ej hade bättre karakter, och åtnöjde sig visa honom att han var henne likgiltig, men allt utan någon bitterhet: hon tyckte att lady Dalrympel och miss Carteret voro artigare och ej så högmodiga; fru Clay lemnade sir Walter i fred; han sjelf och Elisabeth voro denna afton icke så löjliga utan endast ganska artiga emot sitt sällskap. Hon talte ömsom till Musgroves och kapten Harvill med den ömmaste vänskap. Denne sistnämnde vän, så förtrolig med Wentworth och äfven redan med henne; ansåg hon som en älskad broder; och Crofts, med hvilken älskvärd artighet blandad med förlägenhet närmade hon sig icke dem, och betygade dem det lifligaste intresse. Hennes förlägenhet ökades för ett ögonblick, då Sophie helt sakta sade till henne, i det hon tryckte hennes hand: ”Älskade syster! Fredrik är mycket lycklig och vi äfven.” Alice rodnade, och under tystnad tryckte äfven hon vänskapligt hennes hand.
Hon var äfven litet förlägen med lady Russel, derföre att denna ännu ej kände hennes hemlighet; hon talade litet med henne, och hade några ögonblicks samtal med Wentworth; under förevändning att väcka hans beundran för några sköna vaser med sällsynta växter, sade hon till honom med låg röst:
”Jag har betänkt det förflutna, min bästa Wentworth; jag har velat döma opartiskt emellan oss, åtminstone hvad mig angår, och jag finner att jag handlat som jag bordt, ehuru jag lidit mycket deraf; det är min öfvertygelse att jag gjorde rätt deruti, att jag vid dåvarande ålder lät leda mig af den förträffliga vän, som var i min moders ställe, och som jag är öfvertygad att ni skall älska; när ni lärt känna henne: bedrag er emellertid icke, jag påstår ej att hon ju icke förvillat sig i sina råd; men min skyldighet var att underkasta mig det, som hon uppriktigt trodde vara till mitt bästa; om jag handlat annorlunda, så var viss att jag lidit mera om jag gift mig emot min väns och min slägts vilja, än genom min undergifvenhet för densamma, emedan mitt samvete då gjort mig förebråelser, i stället att jag nu endast var bedröfvad. Jag har ej något att förebrå hvarken min slägt, lady Russel eller er, som jag aldrig upphört att älska; och, om jag ej misstager mig, så utgör känslan af qvinnans pligt ej den minsta delen af hennes sällhet.” Han betraktade henne, äfvensom lady Russel, och sade: ”Jag kan icke helt och hållet förlåta er vän; hon måste befordra min sällhet likasom hon bidrog till min olycka, och nu använda sin öfvertalningsförmåga, för att bevisa er, att ni är skyldig mig upprättelse för så många års lidande; men jag har också tänkt öfver detta ämne, och jag tror att jag hade en fiende, som mer förtjente att tadlas än lady Russel: det var mig sjelf. Säg mig uppriktigt, om jag skrifvit till er, då jag kom tillbaka till England år åtta, med titel och apointement som kapten på Latonia, hade ni svarat mig? Hade ni samtyckt att förnya vår förbindelse? Hade edra slägtingar bifallit det?”
”Hvad mig beträffar, är jag derom öfvertygad, och tror äfven att jag kunnat ansvara för dem, svarade Alice.”
”Gode Gud! utropade han, ett ögonblick tänkte jag derpå; jag tyckte att min framgång endast kunde krönas genom er; men jag var för stolt, för missnöjd med er, för mycket uppbragt emot lady Russel; äfven då jag återsåg er ville jag ej förstå er; jag tillslöt mina ögon, förhärdade mitt hjerta; jag ville ej göra eder rättvisa; jag var en dåre, och jag må snarare förlåta hela verlden än mig sjelf. Jag hade kunnat bespara mig sex års skiljsmässa och lidande: detta högmod som gjort mig så mycket ondt, förmådde mig tro, att jag hade mig sjelf att tacka för all den lycka jag njöt; jag var stolt öfver mina ärofulla bragder och den rättvisa belöning jag åtnjöt, och jag tyckte mig nästan vara en stor man, då jag under mina motgångar sade till mig sjelf: jag måste bjuda till att böja mitt förstånd efter min olycka; nu bör jag lära att bära en lycka som jag icke förtjenar.”
Slutligen anhöll han om Alices tillstånd att följande dagen få presentera sig hos sir Walter, för att förnya sin begäran af hans dotters hand; hon samtyckte dertill, och var öfvertygad att han ej för andra gången skulle få ett nekande svar. Wentworth försummade ej något denna afton, som kunde behaga Alices fader; dertill fordrades ej mer än hans sköna hållning, hans präktiga uniform, hans utseende, som nu var så anmärkningsvärdt, genom den sällhet som lifvade och förskönade honom; han visade derjemte en uppmärksamhet, som förtjuste baronetten.
Alice, som hade beslutit att bereda sin far på sin förbindelse, fick tillfälle dertill följande dagen vid frukosten. Sir Walter höll ett så fullkomligt loftal öfver kapten Wentworth, att Alice sjelf ej kunnat tillägga något. ”Hvilken ädel figur, sade han med hänryckning, hvilken skön hållning! hvilken på en gång martialisk och mild uppsyn! hvilket behag, hvilken verldskännedom, hvilken artighet; utom en eller två, har jag ej sett någon manlig varelse, som kan jemföras med honom; han försonar mig med sjömännen, och om jag kunnat förutse hvad han en dag skulle blifva.” Han tystnade och kastade en blick på Alice, som hastigt fattade sitt beslut! ”Ännu är det ej försent, sade hon leende, och om kapten Wentworth behagar er . . ., bekänner jag . . ., bekänner jag att . . . .”
”Nå väl! hvad? Hvad bekänner du?”
”Att han också mycket behagar mig, sade hon, sänkande rösten, och än mer genom sin beständighet än sitt utseende; han har för mig bibehållit den tillgifvenhet, som ni för några år sedan icke gillade: kan han nu hoppas edert bifall? jag vill ej förtiga för er att han har mitt och att jag ingått förbindelse med honom.”
”Förbindelse med kapten Wentworth! jag förstår rätt väl att du ville det, men han?”
”Han kommer sjelf denna morgon; kan jag räkna på att kapten blir med vänskap emottagen? Stadfäster ni, sir Walter, det löfte jag vågat gifva honom?”
”Säkert, mycket säkert. Du är lycklig, Alice, att du förstått så länge fästa en så vacker karl, och du kan skryta af att få en man, som ej har många likar, och en far,” sade också en blick i spegeln.
Elisabeth emottog denna underrättelse med en passande värdighet, förtjust af att få en svåger med en så vacker hållning; emellertid tillkännagaf hennes sammantryckta läppar och ljudet af hennes röst, huru förundrad hon var öfver Wentworths beständighet, och hennes förtrytelse att vara den sista, som ännu ej blifvit gift; men hon räknade på sin kusin Elliot, hvilken med tiden skulle blifva baronet; således skulle hon alltid taga högra hand af sin syster. Af samma anledning kanske syntes fru Clay tillfredsställd och var det verkligen.
Sedan Alice omfamnat och tackat sir Walter, sade hon sig vilja berätta det för lady Russel, och att hon nu gick till henne. Sir Walter tycktes vara förvånad och smickrad deröfver, att hon ännu icke visste någonting; det förtjuste honom, att han vid detta tillfälle blifvit henne föredragen: Gå, sade han, det är i sin ordning, och jag förmodar att å hennes sida inga hinder uppstå; säg henne att jag ej har något deremot; antingen hon vill det eller ej, så sker det ändå; försäkra henne om min fullkomliga tillgifvenhet: gå, min bästa Alice.”
Aldrig förr hade hennes far kallat henne min bästa Alice, hon hade ej något värde i hans ögon förr, än hon blef omtyckt af en skön karl. ”Det är obegripligt! sade han, under det han gick fram och tillbaka och såg på Alice, det är ganska besynnerligt.” Hon öfverlemnade sin far åt hans förvåning, och gick till lady Russel, som hon aftonen förut hade förberedt på sitt besök. Det var ej utan rörelse och tårar hon helt och hållet öppnade sitt hjerta för lady Russel, och hennes vän gret vid tanken på sin Alices långvariga lidande. Hon älskade henne ännu mer än sina fördomar, ehuru mycket hon höll sig fast vid dem; och gaf sitt fullkomliga samtycke till hennes förening med den, hvilken hon för så lång tid tillbaka skänkt sitt hjerta, och som äfven visat prof på beständighet. De tvåtusende pund sterling, han förvärfvat sig genom sin tapperhet, skämde ej bort saken. Herr Elliot värderades efter sin rätta halt, och förlorade lady Russels aktning och beundran. Det förargade henne rätt mycket, att hon misstagit sig i sitt omdöme om honom, och hon tillstod för sig sjelf, med någon förödmjukelse, att hans och Wentworths yttre sätt var det enda, som hade verkat på henne; den unga sjömannens glädtighet, liflighet och öppenhjertighet, var ej i hennes tycke, då deremot det behagliga och smickrande sätt, den artighet, det förstånd, som herr Elliot antog, hade förtjust henne; nu återstod endast för henne att erkänna sin förvillelse, och bjuda till att försona det onda hon gjort sin Alice. Oaktadt sina små anspråk på snille, god ton och förstånd, var lady Russel en förträfflig qvinna, som ägde för Alice ett modershjerta och med lika känslor fästade hon sig vid den mannen, som förvissade henne om sitt barns sällhet.
Sedan Alice gått ifrån lady Russel, gick hon till fru Smith, som lifligt deltog i hennes lycka: hon lofvade henne en mer nitisk vän och beskyddare än herr Elliot, och höll ord. Wentworth, som flere gånger varit i Indien, hade der bekanta; han förmådde dem att behandla fru Smiths affärer med sådan verksamhet, att det lyckades honom sätta henne i besittning af de egendomar hon hade i detta aflägsna land, och få dem realiserade; de voro nog betydliga, för att gifva henne en hederlig utkomst. Hennes helsa förbättrades äfven genom baden; hon förmådde ofta besöka sina verkliga vänner, för hvilka hon var angenäm genom sitt förstånd och sin glädtighet, och som ökade deras sällhet. Det utgör ej allt att vara lycklig, man måste äfven hafva någon, med hvilken man kan tala om sin lycka; och en älskvärd och verklig vän är en dyrbar vinning för en god familj; Wentworth och hans Alice kände hela värdet deraf. Carl och Maria voro också mycket nöjda med deras systers giftermål: den förstnämde derföre, att han verkligen älskade henne för att han mycket värderade Wentworths tycke för jagten; Maria, för det att hans glada lynne roade henne, och framför allt derföre att han ej var baronet; hela hennes fruktan var, att de begge systrarna skulle få en titel, då hon endast var fru Carl Musgrove.
Berättelsen om Alices giftermål kom till herr Elliots kunskap i ett ögonblick, då han det minst förmodade, och gjorde honom en dubbel förtret, då han icke förstått förekomma sin förlust af hoppet att gifta sig med Alice, som behagade honom, och att derigenom förvärfva sig den rättigheten att bevaka sin svärfar, och hindra honom ifrån att omgifta sig; men han var ej rådlös; hans kärlek till Alice hindrade honom icke ifrån att i hemlighet göra sig nog älskad af fru Clay, för att vara säker att hon ej skulle gifta sig med sir Walter, som då tänkte alfvarsamt derpå, och trodde sig vara befriad från sina tre döttrar. Enligt hans beräkning skulle kusin Elliot icke dröja att begära Elisabeths hand, hon sjelf var lika öfvertygad derom; för att dölja sin intrig hade hennes falska vän styrkt henne i den tankan. Hon blef först tagen ur sin villfarelse genom herr Elliots afresa, som föregaf affärer, och sedan genom fru Clays, som några dagar derefter lemnade dem, för att, som hon sade, helsa på sin goda far och sina barn, och reste till London att bo i samma hus som herr Elliot och lefva under hans beskydd.
Elisabeth och sir Walter förargade sig, som ej var underligt, öfver de varelsers falskhet, till hvilka de haft sitt högsta förtroende, och som de trodde vara fästade vid dem för lifstiden; njutningen af förströelserna i verlden och deras vackra salonger, i förening med det förakt de egnade dem, af hvilka de blifvit så ovärdigt bedragne, tröstade dem: de hoppades dessutom, att lätt få denna förlust ersatt. Elisabeth förlitade sig på sin skönhet, och sir Walters egen var icke, enligt hans tanka, ännu att förkasta, likasom hans titel, den han gerna önskade sig kunna beröfva sin trolöse kusin; men Elisabeth gillade icke detta sätt att hämnas: hon använde allt sitt inflytande, till förekommande att han skulle gifva henne en styfmor, och än i denna stund har icke tillfälle yppats att gifva honom en måg . . . .
Troligen måste de sluta deras smaklösa lif tillsammans, han utan hustru, hon utan man, under det de finna sig temligen lyckliga i deras sköna salonger.
Af vana lefver herr Elliot ännu tillsammans med fru Clay; att hon älskade honom med passion såg man deraf, att hon gjorde honom ett offer af den visshet, hon nästan hade att genast kunna blifva lady Elliot; hon hoppades nog blifva det med tiden; och hela hennes list, hela hennes falskhet, all hennes förförelseanda är i rörelse för detta ändamål; herr Elliot är det icke mindre än hon, och skall sluta med att låta snärja in sig. När qvinnan ej har mer än ett ändamål, och hon för dess befrämjande använder all den ihärdighet, hvaraf hon är mäktig, är det sällsynt om hon ej lyckas; herr Elliot skall gifta sig med henne, och det blir hans straff.
Vi hafva ingenting mer att säga om Alice och Wentworth; de äro så lycklige som man kan vara det i jordlifvet, och skola alltid förblifva det, emedan deras sällhet är byggd på en redbar grund; att deras ömsesidiga tillgifvenhet, satt på så långvariga prof, kan hvarken förändras eller försvagas, och att allt utom dem bidrager till att stärka den. Alice skall snart blifva mor, och lyckönskar sig i den förhoppning att gifva sin älskade Wentworth en son, som liknar honom; han säger detsamma om en dotter, afbild af hans Alice; således skall detta barn, af hvilket kön det blir, fördubbla deras sällhet. Alice medförde en ganska ringa förmögenhet åt sin man; men hans egen förslår för deras önskningar: lady Russel skall visserligen öka den; men begge önska att detta ögonblick dröjer så länge de lefva.
Då Alice gifte sig hade Wentworth ännu icke någon bestämd bostad; de tillbringade någon tid hos hans äldsta bror, Edvard Wenthworth, ägare till ett skönt pastorat: Alice slöt en förtrolig förbindelse med sin svägerska, och det fullkomnade hennes sällhet; de voro sedan vid Kellinch-Hall, hos Crofts och hos lady Russel. Wentworth köpte en vacker egendom nära detta kära ställe, der de sedan kunde emottaga sina vänner.
Fruktan för ett krig till sjös är det enda som kan störa deras lycka; men Alice skulle ej vilja beröfva fäderneslandet en försvarare, och i sitt ärofulla lopp hejda den make, öfver hvilken hon är så stolt; hon vet att jordisk lycka icke kan vara fullkomlig, och att hon bör uthärda smärtan och farorna af ett stånd, mer utmärkt om det är möjligt genom samhällsdygden än genom dess vigt i staten.