Fjärran från vimlets yra/Kapitel 51

←  Femtionde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Femtioförsta kapitlet

Femtioandra kapitlet  →

FEMTIOFÖRSTA KAPITLET

Bathseba talar med ryttaren bredvid henne

Det hade beslutats att vid återfärden till Weatherbury skulle Oak intaga Poorgrass’ plats i Bathsebas uppvaktning och köra henne hem, ty det framgick sent på eftermiddagen att Joseph led av sin gamla åkomma, det multiplicerande ögat, och därför knappast kunde anses tillförlitlig såsom ledsagare och kusk för ett fruntimmer. Men Oak hade blivit så strängt upptagen, och var så uppfylld av omsorger angående de delar av Boldwoods hjordar, som inte hade blivit sålda, att Bathseba, utan att underrätta vare sig Oak eller någon annan, beslöt att själv köra hem, såsom hon ofta hade gjort från Kornhallen i Casterbridge, och förlita sig på sin goda ängel för att resan skulle gå lyckligt. Men då hon i förfriskningstältet hade råkat farmare Boldwood händelsevis (åtminstone vad henne angick), fann hon att det omöjligt gick an att avslå hans anbud att rida bredvid henne såsom eskort. Det hade börjat skymma innan hon visste ordet av, men Boldwood försäkrade henne att det inte var något skäl att oroa sig, emedan månen skulle gå upp om en halv timme.

Strax efter händelsen i tältet hade hon stigit upp för att gå — nu var hon verkligen orolig och uppriktigt tacksam för sin gamle tillbedjares erbjudna beskydd — ehuru hon beklagade Gabriels frånvaro, vars sällskap hon långt hellre hade föredragit både såsom mera passande och mera trevligt, eftersom han var hennes egen fogde och tjänare. Men detta kunde inte hjälpas; hon ville på inga villkor bemöta Boldwood ovänligt, då hon ju redan en gång hade behandlat honom illa; och då månen hade gått upp och giggen var färdig, körde hon över backens krön längs de slingrande vägarna som ledde ner därifrån — till glömskans mörker tycktes det, ty månen och kullen som den bestrålade med sitt ljusflöde voro skenbart i jämnhöjd med varandra, och den övriga världen låg såsom en vidsträckt konkav yta mellan dem. Boldwood besteg sin häst och följde på kort avstånd efter henne. Sålunda färdades de ner till låglandet, och ljudet av dem de hade lämnat bakom sig på kullen kom ned till dem likt röster från himlen, och ljusen däruppe sågo ut såsom ett läger av rymdernas härskaror. De hade snart hunnit förbi de muntra slarvarna i kullens omedelbara närhet, farit genom Kingsbere, och kommit ut på stora landsvägen.

Bathsebas skarpa instinkter hade varsnat att farmarens starka hängivenhet för henne ännu var oförändrad, och hon hade djup medkänsla för honom. Denna anblick hade gjort henne riktigt nedslagen under hela aftonen, hade påmint henne om hennes dårskap; hon önskade åter, liksom hon hade önskat för flera månader sedan, att det gåves något sätt att gottgöra vad hon brutit. Sålunda hade hennes medlidande med den man som så oföränderligt älskade henne till sitt eget fördärv och fördystrande, förlett Bathseba till en oförsiktig aktningsfullhet i sitt sätt, vilken nästan tedde sig som ömhet, och vilken skänkte ny kraft åt den ljuva drömmen om en Jakobs sjuåriga tjänst, som närdes av den arme Boldwoods själ.

Han fann snart en förevändning att rycka fram från sin ställning vid eftertruppen, och red tätt bredvid henne. De hade färdats två eller tre miles i månskenet och kallpratat tvärsöver hjulet på hennes gigg om marknaden, och om lanthushållning, och om Oaks nyttighet för dem båda, och andra likgiltiga saker, då Boldwood helt plötsligt och enkelt sade:

»Fru Troy, tänker ni nå'nsin gifta om er?»

Denna rättframma fråga förvirrade henne tydligen, och det var först då en minut eller mera hade förflutit som hon sade: »Jag har inte allvarligt tänkt på någonting sådant.»

»Jag kan förstå det. Men er avlidne man har varit död i nära ett år, och —»

»Ni glömmer att hans död aldrig blev fullständigt bevisad, och jag antar därför att jag i lagens ögon inte är änka,» sade hon, gripande efter det halmstrå som detta sakförhållande erbjöd.

»Inte fullständigt bevisad, kanhända, men bevisad i alla fall genom alla omständigheter. Ett vittne såg ju att han höll på att drunkna. Ingen förnuftig människa betvivlar hans död; inte ni själv heller, fru Troy, såvitt jag tror.»

»Jag betvivlar den allt mindre numera, annars skulle jag ha handlat annorlunda,» sade hon sakta. »I början hade jag nog en underlig oförklarlig känsla att han inte kunde vara död, men därtill har jag numera hittat på flera förklaringar. Men fast jag är halvt övertygad om att jag aldrig skall återse honom, har jag långt ifrån börjat tänka på att gifta om mig med en annan. Jag skulle ju verkligen vara bra tarvlig om jag hade sådana tankar.»

Nu tego de båda en stund, och då de hade råkat ut på en öde del av vägen, som ledde över en allmänning, voro knarrandet av Boldwoods sadel och av hennes giggs resårer de enda ljud som hördes. Boldwood avbröt tystnaden.

»Minns ni då jag bar er avsvimmad i mina armar in till ’Kungens Vapen’ i Casterbridge? Var och en har sin lyckodag: det där var min.»

»Jag vet — jag vet nog,» sade hon brådskande.

»Jag för min del skall aldrig upphöra att beklaga att händelserna fogade sig så att ni inte blev min.»

»Jag tycker också det var ledsamt,» sade hon, och så hejdade hon sig. »Jag menar förstås att det var ledsamt att ni trodde jag tyckte —»

»Jag har ändå alltid i behåll det bittert ljuva medvetandet, så ofta jag tänker på den förflutna tiden av vår bekantskap — att jag betydde någonting för er förr än han, och att ni nästan var min. Men det har förstås ingenting att betyda. Ni brydde er aldrig om mig.»

»Det gjorde jag visst, och högaktade er också.»

»Gör ni det ännu?»

»Ja.»

»Vilketdera?»

»Hur menar ni — vilketdera?»

»Tycker ni om mig, eller högaktar ni mig?»

»Jag vet inte — åtminstone kan jag inte säga er det. Det är svårt för en kvinna att beskriva sina känslor på ett språk som till största delen har blivit gjort av män för att uttrycka deras. Mitt sätt mot er var tanklöst, oursäktligt, nedrigt! Jag skall evigt beklaga det. Om det hade funnits någonting som jag kunde ha gjort för att göra bot för det, skulle jag med glädje ha gjort det — det fanns ingenting på jorden som jag så längtade efter som att få gottgöra det där tilltaget. Men det var omöjligt.»

»Klandra inte er själv — ni handlade inte så orätt som ni tror. Bathseba, antag att ni hade ett fullständigt och verkligt bevis på att ni är vad ni faktiskt är — nämligen änka — skulle ni då gottgöra er gamla oförrätt mot mig genom att gifta er med mig?»

»Jag vet inte. Åtminstone inte ännu, i varje fall.»

»Men kanhända någon gång i en framtida del av ert liv?»

»Åh ja, kanske någon gång i en framtid.»

»Nåväl, har ni reda på att ni utan vidare bevis av något slag har rätt att gifta om er efter omkring sex år från denna dag — utan att bli föremål för någons invändning eller klander?»

»Javisst,» sade hon hastigt. »Allt det där vet jag nog. Men tala inte om det — sju eller sex år — vem vet var vi alla är vid den tiden?»

»De förgår nog snart, och det kommer att förefalla såsom en förvånansvärt kort tid att se tillbaka på när de är förbi — mycket kortare än då vi nu ser framåt emot dem.»

»Jojo; jag har märkt det av egen erfarenhet.»

»Nåväl, hör nu bara på mig den här enda gången ännu,» bönföll Boldwood. »Om jag väntar till dess, vill ni då ta mig? Ni medger att ni är skyldig mig gottgörelse — giv mig den i den formen.»

»Men herr Boldwood — sex år —»

»Vill ni då bli någon annan mans hustru?«

»Nej visst inte! Jag menar att jag inte tycker om att tala om den saken ännu. Det passar sig visst inte, och jag borde inte tillåta det. Låt oss lämna den för närvarande, vill ni vara så god!»

»Naturligtvis lämnar jag det ämnet om ni önskar det. Men det passande har ingenting med skälen att göra. Jag är en medelålders man, villig att vara er beskyddare under återstoden av vår livstid. Å er sida åtminstone finns det ingen klandervärd lidelse eller brådska — å min sida finns det kanhända. Men jag kan ej annat än tycka, att om ni besluter att — på grund av en känsla av medlidande och, som ni säger, av önskan att ge mig en gottgörelse — göra en överenskommelse med mig för en avlägsen tidpunkt — en överenskommelse som ställer allting till rätta igen och gör mig lycklig, hur sent det än må ske — då gör ni intet som är okvinnligt eller ovärdigt. Hade jag inte första rummet vid er sida? Har ni inte redan engång varit nästan min? Helt visst kan ni säga mig detta, att ni går in på att jag får komma tillbaka, ifall omständigheterna tillåter det? Jag ber er, svara! Åh, Bathseba, lova — det är bara ett obetydligt löfte — att om ni gifter om er, blir det med mig!»

Hans tonfall var så lidelsefullt att hon nästan blev rädd för honom i detta ögonblick, hur djup än hennes medkänsla var. Det var blott och bart en fysisk rädsla — den svagas fruktan för den starke, det var ingen känsla av avoghet eller inre motvilja. Hon sade, med en viss förtvivlan i rösten, ty hon kom livligt ihåg hans utbrott på Yalburyvägen, och bävade för ett återupprepande av hans anfall av vrede:

»Jag skall aldrig gifta om mig så länge ni önskar att jag må bli er hustru, vad som än må hända — men att lova mera — ni har överraskat mig så —»

»Men låt oss då helt enkelt uttrycka det så — att ni om sex år vill bli min hustru? Oförmodade händelser talar vi inte om, sådant måste man naturligtvis ta hänsyn till. Och den här gången vet jag att ni vill hålla ert ord.»

»Därför är det som jag tvekar att ge det.»

»Men ge det! Kom ihåg vad som har varit, och var god!»

Hon drog ett djupt andetag och sade sedan: »Åh, vad skall jag göra? Jag älskar er inte, och jag är mycket rädd för att jag aldrig kommer att älska er så som en hustru bör älska sin man. Om ni, herr Boldwood, vet detta, och jag ändå kan göra er lycklig med ett blott löfte att ta er efter sex års väntan, ifall min man inte kommer tillbaka, så är det en stor heder för mig. Och om ni sätter värde på en sådan handling av vänskap av en kvinna som inte har samma självaktning kvar som förr, och som har föga kärlekskänslor kvar, nå så skall jag — skall jag —»

»Lova!»

»— Tänka efter, om jag inte snart kan lova er det.»

»Men snart är kanske aldrig?»

»Åh nej, så är det inte! Jag menar snart. Låt oss säga: vid jul.»

»Vid jul» Han sade intet vidare, förrän han tillade: »Nå gott, jag skall inte tala mer om den saken till dess.»

Bathseba var i ett högst egendomligt själstillstånd, som visade hur fullständigt själen är underkastad kroppens träldom, hur den eteriska andens beskaffenhet är beroende av dess verktyg av kött och blod. Det är knappast för mycket sagt att hon kände sig nödd och tvungen av en kraft, mäktigare än hennes egen viljas, inte allenast till handlingen att avge ett löfte i denna sällsamt avlägsna och oavgjorda sak, utan också till känslan av att hon borde avge detta löfte. När de mellanliggande veckorna mellan den natt då detta samtal ägde rum och jul började märkbart minskas, tilltog hennes oro och villrådighet.

En dag leddes hon av en händelse till ett förunderligt förtroligt samtal med Gabriel angående sin svårighet. Det bragte henne en viss lättnad — av ett trött och glädjelöst slag. De höllo på med att kontrollera räkenskaper, och någonting inträffade under arbetets lopp, som ledde Oak till att säga, på tal om Boldwood: »Han kommer aldrig att glömma er, fru Troy — aldrig.»

Då kröp hennes bekymmer fram innan hon visste ordet av; och hon berättade honom hur hon hade råkat i förlägenhet igen; vad Boldwood hade begärt av henne, och hur han väntade hennes samtycke. »Det sorgligaste skälet av alla för mig att gå in på det,» sade hon sorgset, »och det verkliga skälet varför jag ämnar göra så, det må nu leda till vad som helst, är det här — det är en sak som jag inte ens har viskat om ännu för någon levande själ — Jag tror att om jag inte ger mitt samtycke, blir han vansinnig.»

»Verkligen, tror ni?» sade Gabriel allvarligt.

»Jag tror det verkligen,» fortsatte hon med hänsynslös uppriktighet; »och Gud skall veta att jag inte säger det här i något slags högmodsanda, ty jag är sorgsen och plågad av det i djupet av min själ —Jag tror jag håller den mannens framtid i min hand. Hans liv beror helt och hållet på huru jag behandlar honom. Åh, Gabriel, jag bävar för mitt ansvar, ty det är förfärligt!»

»Nåväl, fru Troy, jag tror, såsom jag sade er för flere år sedan,» sade Oak, »att hans liv är öde och tomt så ofta han inte kan hoppas på er; men jag kan inte förmoda — jag hoppas att ingenting så farligt beror på det, som ni tycks anta. Hans naturliga sätt har alltid varit dystert och besynnerligt, glöm inte det. Men eftersom saken är så här sorglig och underlig, varför ger ni då inte det villkorliga löftet? Jag skulle göra det i ert ställe.»

»Men är det rätt av mig? Några överilade handlingar i mitt förflutna liv har lärt mig att en kvinna som man uppmärksammar måste ha mycken försiktighet om hon vill iaktta blott ett ringa grand av det passande, och jag verkligen längtar och önskar att bära mig förnuftigt åt i den här saken! Och sex år — åh, vi kan ju alla ligga i våra gravar innan dess, eller kan till och med herr Troy ha kommit tillbaka! Tanken på allt detta gör att hela planen förefaller så besynnerlig. Säg, är den inte förryckt, Gabriel? Hur i världen han kom på den idén är mer än jag kan föreställa mig. Men är det orätt? Ni vet det — ni är äldre än jag.»

»Åtta år äldre, matmor.»

»Det är kanske nog en besynnerlig överenskommelse att träffa mellan en man och en kvinna; men någonting egentligen orätt kan jag inte se uti den,» sade Oak långsamt. »I verkligheten är det just samma sak som gör det tvivelaktigt om ni under några omständigheter borde gifta er med honom, jag menar er brist på kärlek mot honom — för jag antar —»

»Ja, ni kan tryggt anta att jag inte älskar honom,» sade hon kort. »Kärleken är för mig en för alltid förlorad, sorglig, utsliten, eländig sak vare sig det gäller honom eller någon annan.»

»Nåja — er brist på kärlek förefaller mig just att vara det som tar bort allt det orätta från en sådan överenskommelse med honom. Om ni gjorde det med hett blod, för att bli kvitt saknaden efter er mans död,då kunde det vara orätt; men en överenskommelse med kallt hjärta för att göra en man lycklig förefaller liksom det vore en annan sak. Den verkliga synden, fru Troy, tycker jag är att nå'nsin tänka på att gifta sig med en karl som man inte sant och uppriktigt älskar.»

Straffet för den synden är jag villig att underkasta mig,» sade Bathseba med bestämdhet. »Ni vet, Gabriel, att vad jag aldrig kan avplana från mitt samvete, det är att jag engång gjorde ho- nom illa av ren tanklöshet. Om jag aldrig hade spelat honom ett puts, skulle han aldrig ha tänkt på att gifta sig med mig. Åh! om jag med pengar kunde betala en dyr skadeersättning för vad jag har gjort honom, och på det sättet få bort den synden från mitt samvete!… Men här har jag nu min skuld, och den kan inte betalas på mer än ett sätt, och jag anser mig skyldig att göra det om det med heder ligger i min makt, utan att alls ta någon hänsyn till min framtid. När en lättsinnig spelare spelar bort sin framtid, är han inte kvitt sin förbindelse därmed att den är obekväm. Jag har varit en lättsinnig spelare, och allt vad jag frågar er är detta: då mina egna betänkligheter, och det faktum att i lagens ögon min man endast är till vistelseorten okänd, kommer att hindra varje man att ta mig till äkta förrän sju år har gått — har jag då min frihet att hysa en sådan tanke, fast det är ett slags botgöring — ty det blir den? Jag avskyr giftermål under sådana omständigheter, och det slags kvinnor också, dit jag kunde tyckas höra genom att handla så!»

»Då tycker jag att alltsammans beror på om ni tror, som alla andra mänskor gör, att er man verkligen är död.»

»Jag börjar tro det, ty jag kan inte undgå att förstå vad som skulle ha fört honom hem igen långt för detta om han vore i livet.»

»Nåväl, då måste ni ur religiös synpunkt ha lika full frihet att tänka på att gifta om er, som varje änka har när sorgeåret är förbi. Men varför frågar ni inte pastor Thirdly till råds om det rätta handlingssättet mot herr Boldwood?»

»Nej. När jag vill få ett klarsynt råd om allmänna synpunkter, som inte beror av fackkunskaper, så går jag aldrig till den som har det slaget av frågor till vardagssyssla. Därför vill jag höra pastorns råd i lagfrågor, advokatens om sjukdomar, doktorns om affärer, och mitt affärsbiträdes — det vill säga ert — om moral.»

»Och om kärlek — »

»Mitt eget.»

»Jag tror att det där var en skavank på hela ert resonemang, sade Oak med ett allvarligt leende.

Hon svarade inte genast; sedan yttrade hon: »God kväll, herr Oak,» och gick sin väg.

Hon hade talat uppriktigt, och varken begärt eller väntat något mera tillfredsställande svar av Gabriel än det hon hade fått. Och ändå, i det allra innersta av hennes komplicerade hjärta, fanns det i detta ögonblick ett litet sting av besvikelse, vars orsak hon inte ville tillåta sig själv att erkänna. Oak hade inte en enda gång yttrat en önskan att hon vore fri för att själv kunna gifta sig med henne — hade inte en enda gång sagt: »Jag skulle nog kunna vänta på er lika väl som han.» Detta var som ett insektsting. Inte för att hon ett ögonblick skulle ha lyssnat till ett sådant förslag. Nej, nej — ty hon sade ju hela tiden att sådana framtidsplaner stredo mot det passande, och var inte Gabriel dessutom en alldeles för fattig karl för att tala om sina känslor med henne? Men han kunde ju ändå ha gett bara en vink om sin gamla kärlek till henne, och på ett skämtsamt sätt framkastat en avlägsen antydan, om han finge tala om den. Det skulle ha varit så vackert och behagligt, om också intet vidare; och så skulle hon ha fått visa hur blitt och föga sårande en kvinnas »nej» ibland kan vara. Men att ge bara sådana där kyliga råd — just de råd hon själv hade bett om — det förargade vår hjältinna hela eftermiddagen.