←  Femtioförsta kapitlet
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Femtioandra kapitlet
Femtiotredje kapitlet  →


[ 268 ]

FEMTIOANDRA KAPITLET

Sammanlöpande banor

I

Julaftonen kom, och en bjudning som Boldwood skulle giva om kvällen var det stora ämnet för alla samtal i Weatherbury. Det var inte därför att julbjudningar voro sällsynta i denna socken som denna var så märkvärdig, utan därför att Boldwood var inbjudaren. Tillkännagivandet hade en orimlig och besynnerlig klang; det var som att höra talas om ett krocketparti i kyrkan, eller som om en allmänt aktad domare hade ämnat uppträda på teatern. Att det var meningen att tillställningen verkligen skulle bli munter och trevlig var otvivelaktigt. En stor kvist av mistel hade hämtats från skogen den dagen, och upphängts i hans ungkarlshem. Järnek och idegran hade följt, hela famntag fulla[1]. Från klockan [ 269 ]sex på morgonen tills klockan blev över tolv lågade och brusade den väldiga elden i köket i full fart; kitteln, stekpannan och den trebenta grytan syntes mitt bland lågorna såsom Sadrak, Mesak och Abed-Nego; dessutom pågingo stekning och bakning ideligen inför denna brasas glättiga prakt.

Då dagen skred framåt uppgjordes eld uti den stora vidsträckta hallen dit trappan ledde ned, och alla hinder stökades undan för dansen. Den stora stock som skulle bilda stommen i aftonbrasan var den okluvna stammen av ett träd så väldigt, att den varken kunde bäras eller rullas in till sitt ställe; och följaktligen sågos fyra karlar släpa och lyfta den med kättingar och spakar då timmen för festen närmade sig.

Trots allt detta saknades den uppsluppna glädjen i husets atmosfär. Aldrig förut hade ett sådant företag försökts av ställets husbonde, och nu skedde det såsom med en ansträngning. De tillämnade lustigheterna envisades att ta sig ut såsom allvarliga högtidligheter, hela tillställningens anordningar utfördes med likgiltighet av hyrda hantlangare, och en skugga tycktes glida genom alla rummen och förkunna att allt som pågick var onaturligt för stället och för den ensling som dvaldes där, och att det därför var av ondo.

II

Vid denna tid befann sig Bathseba i sitt rum och klädde sig till tillställningen. Hon hade ropat [ 270 ]efter ljus, och Liddy kom in och ställde ett på vardera sidan om sin matmors spegel.

»Gå inte bort, Liddy,», sade Bathseba nästan försagt. »Jag är så obehagligt upprörd — jag kan inte säga varför. Jag önskar att jag inte vore tvungen att gå till den här dansen; men jag kan inte undgå det. Jag har inte talat med herr Boldwood sedan hösten, då jag lovade honom att råka honom vid jul i affärer; men inte visste jag att det skulle bli någonting sådant här.»

»Men jag skulle nog fara dit i ert ställe nu,» sade Liddy, som skulle följa med henne dit, ty Boldwood hade varit frikostig med sina inbjudningar.

»Ja, jag skall förstås infinna mig,» sade Bathseba. »Men det är jag som är anledningen till hela bjudningen, och det gör mig så orolig! — Du får inte tala om det, Liddy.»

»Nej, för all del, matmor. Är ni anledningen till den, matmor?»

»Ja. Det är för min skull som han håller bjudningen — för min skull. Om det inte hade varit för mig, skulle det inte ha blivit någon bjudning av. Jag kan inte förklara det vidare — det är heller ingenting vidare att förklara. Jag önskar jag aldrig hade sett Weatherbury.»

»Det är syndigt av er — att önska att ha det sämre än ni har det.»

»Nej, Liddy. Jag har aldrig varit fri från bekymmer sedan jag kom hit, och den här bjudningen kommer bestämt att skaffa mig ännu flere. [ 271 ]Seså, hämta nu min svarta sidenklänning och titta efter hur den sitter.»

»Men den kan ni bestämt lämna bort, matmor? Ni har varit änka nu i fjorton månader, och ni borde klä er litet muntrare till en sådan här afton.»

»Är det nödvändigt? Nej; jag vill vara klädd som vanligt, ty om jag nu skulle bära någon gladare dräkt skulle folk börja säga allt möjligt om mig, och jag skulle se ut som om jag vore glad, medan jag i verkligheten är allvarligt stämd hela tiden. Den här bjudningen kommer mycket olägligt för mig; men det är detsamma, stanna här och hjälp mig att göra mig i ordning.»

III

Boldwood klädde sig också vid samma tid. En skräddare från Casterbridge var hos honom och biträdde honom vid avprovandet av en ny rock som just hade avlämnats hos honom.

Aldrig hade Boldwood varit så kinkig, så oförnuftig angående hur ett plagg satt, eller i allmänhet så svårtillfredsställd. Skräddaren gick varv efter varv runt omkring honom, ryckte i hans väst, drog i ärmen, drog kragen till rätta, och för första gången i sin erfarenhet tyckte Boldwood inte att det var outhärdligt. Det hade getts en tid då farmaren hade grälat över alla sådana omsorger såsom barnsligheter; men nu framkallades intet vare sig filosofiskt eller förivrat tadel hos denne [ 272 ]man då en skrynkla på hans rock betraktades såsom en lika viktig fråga som en jordbävning i Syd-Amerika. Till sist förklarade sig Boldwood till hälften nöjd, och betalade räkningen; och skräddaren gick ut genom dörren just då Oak kom in för att inrapportera dagens förlopp.

»Åh, Oak,» sade Boldwood. »Jag hoppas förstås att få se er här i kväll. Se till att ni får roligt. Jag har beslutat att varken besvär eller omkostnader skall sparas.»

»Jag skall försöka komma, herr Boldwood, fast det kanske inte blir så tidigt,» sade Gabriel lugnt. »Jag är riktigt glad att se en sådan förändring hos er, ni är annorlunda än förr.»

»Ja — jag måste erkänna det — jag är munter i kväll, glad och mer än glad — till den grad att jag nästan blir sorgsen igen vid tanken på att det här alltsammans är förgängligt. Och ibland, när jag känner mig riktigt hoppfull och lycklig, ruvar någonting hotande på avstånd, så att jag ofta börjar betrakta dysterheten inom mig med tillfredsställelse, och känna fruktan när jag är glad. Men det torde väl vara dumt — jag förstår nog att det är dumt. Kanske min dag nu kommer till sist.»

»Jag önskar den må bli både lång och vacker.»

»Tack — tack. Men min glädje vilar ändå på ett helt ringa hopp. Och jag förlitar mig ändå på mitt hopp. Det är tro och inte hopp. Jag tror att jag den här gången ändå inte har gjort upp räkningen utan värden. — Oak, mina händer dar[ 273 ]rar litet, eller något sådant; jag kan inte knyta den här halsduken ordentligt. Kanske ni vill hjälpa mig. Saken är den att jag inte har mått riktigt bra på senare tiden, som ni kanske vet.»

»Det var ledsamt det, herr Boldwood.»

»Åh, det är ingenting. Jag skulle be er knyta den så vackert ni kan. Är någon särskild knut på modet nu, Oak?»

»Jag vet inte, herr Boldwood,» sade Oak. Hans ton hade sjunkit ned till sorgsenhet.

Boldwood närmade sig Gabriel, och medan Oak knöt duken fortsatte farmaren feberaktigt:

»Håller en kvinna sitt löfte, Gabriel?»

»Om det inte faller sig olägligt för henne, gör hon det nog ibland.»

»— Eller rättare sagt: ett underförstått löfte.»

»För vad hon underförstår vill jag inte ansvara,» sade Oak med lindrig bitterhet. »För kvinnor är det där ett ord så fullt av hål som ett såll.»

»Oak, tala inte så där. Ni har ju blivit riktigt cynisk på senare tider — hur kommer det sig? Vi tycks liksom ha bytt roller: jag har blivit den unge och hoppfulle mannen, och ni den gamle och tvivelsjuke. Men säg: håller en kvinna ett löfte, inte att gifta sig, utan att vid en bestämd tid avge ett äktenskapslöfte? Ser ni, ni känner kvinnorna bättre än jag: säg mig det där.»

»Jag är rädd att ni överskattar mina kunskaper. Men hon torde kanske nog hålla ett sådant löfte, om det gäller att gottgöra en oförrätt.»

[ 274 ]»Det har inte gått så långt ännu, men det gör det nog snart — ja jag vet att det gör det,» sade han i en impulsiv viskning. »Jag har frågat ut henne angående den saken, och hon är böjd för att vara vänlig mot mig, och att tänka på mig såsom på sin äkta man vid en långt avlägsen tid, och det är nog för mig. Hur skulle jag kunna vänta mig något mera? Hon har den tanken att en änka inte bör gifta om sig förrän sju år efter sin mans död — att hon själv inte bör göra det, menar jag — därför att hans lik inte har blivit hittat. Det är kanske blott detta lagliga skäl som inverkar på henne, eller kanske det är ett religiöst skäl, men hon har motvilja att tala om detta ämne. Men hon har ändå gett ett löfte — underförstått — att hon i kväll skall bekräfta vad hon lovat.»

»Sju år,» mumlade Oak.

»Nej, nej — inte är det på det sättet!» sade han med otålighet. »Fem år, nio månader och några da'r är det. Nära femton månader har redan gått sedan han dog, och inte är det väl något så underligt att ingå en sådan förpliktelse litet mer än fem år på förhand?»

»Det förefaller långt när man ser fram emot det. Bygg inte för mycket på sådana löften, herr Boldwood. Kom ihåg, ni har redan engång blivit sviken. Hennes avsikt är kanske god; men ser ni — hon är ung ännu.»

»Sviken? Ingalunda!» sade Boldwood häftigt. »Hon hade aldrig lovat mig någonting den där förra gången, och alltså svek hon inte heller något löfte! [ 275 ]Om hon lovar mig det, gifter hon sig också med mig. Bathseba är en ordhållig kvinna.»

IV

Troy satt i ett hörn på krogen Vita Hjorten i Casterbridge, rökande och drickande en rykande blandning ur ett glas. Det knackade på dörren, och Pennyways inträdde.

»Nå, har ni råkat honom?» frågade Troy, pekande på en stol.

»Boldwood?»

»Nej — advokat Long.»

»Han var inte hemma. Jag gick dit först.»

»Det var harmligt.»

»Det var visst det, tror jag.»

»Men inte kan jag ändå förstå att om en karl förefaller att ha drunknat och sedan inte har gjort det, han skulle kunna anklagas för det. Jag skall inte besvära någon advokat för min del.»

»Men det är inte precis så som saken står. Om en karl förändrar sitt namn och så vidare, och vidtager åtgärder för att lura världen och sin egen hustru, så är han en lurifax, och det är i lagens ögon en bedragare, så säkert, och det är en ökänd lösdrivare, så säkert; och det är en straffbar samhällsställning.»

»Haha! Bravo, Pennyways.» Troy hade skrattat, men det var med en viss ängslan han sade: »Men vad jag vill ha reda på, det är: tror ni att någonting verkligen är i görningen mellan henne och [ 276 ]Boldwood? Vid min själ, det skulle jag aldrig ha trott! Vad hon måtte avsky mig! Har ni fått reda på om hon har gett honom någon uppmuntran?»

»Det har jag inte kunnat få tag i. På hans sida finns det nog en hel hop känslor, tycks det, men om hennes vet jag ingenting. Jag visste inte ett ord om allt det där förrän i går, och allt vad jag då fick höra var att hon skulle fara hem till honom på bjudning i afton. Det är första gången hon nå'nsin har varit där, säger de. Och de säger att hon inte har så mycket som talat till honom sen de var på marknaden i Greenhill: men vad kan folk veta om den saken? Emellertid, kär i honom är hon inte — alldeles avvisande och vårdslös, det vet jag.»

»Jag är inte så säker på det… Hon är en vacker kvinna, Pennyways, är hon inte? Erkänn att ni aldrig har sett en vackrare eller härligare varelse i ert liv. På min ära, när jag såg på henne den där dagen, undrade jag vad jag kan ha varit gjord av då jag har kunnat lämna henne allena så länge. Och så hindrades jag av den där usla cirkusen, men den är jag nu kvitt, himlen vare lov! Han rökte vidare en stund, och sedan tillade han: »Hur tog hon sig ut när ni kom där förbi i går?»

»Åh, hon fäste sig inte mycket vid mig, må ni tro; men hon tog sig nog så bra ut, så vitt jag förstår mig på det. Slängde just en blixt ur sina högfärdiga ögon på min arma skrala kropp, och se'n lät hon dem glida förbi mig på det som var bakom, ungefär som om jag bara hade varit ett lövlöst [ 277 ]träd. Hon hade just stigit av sitt sto för att titta på den sista ciderpressningen för året; hon hade ridit, och därför hade hon hög färg och andades ganska fort, så att hennes bröst steg och sjönk — steg och sjönk — var gång alldeles tydligt för mina ögon. Jaha, och så var karlarna runt omkring henne, som vred ner pressen och bråkade och sade: ’Akta er för äppelsaften, matmor; den kan sätta fläckar på er klänning’. ’Bry er inte alls om mig’, sa' hon. Och så hämtade Gabriel åt henne av den nya cidern, och hon måste förstås nödvändigt dricka den genom ett halmstrå, och inte alls som folk brukar. ’Liddy’, sa' hon, ’för in några gallons av den, jag skall blanda till litet cider-vin.’ Sergeant, jag var inte mera i hennes ögon än en sticka i ett vedlider!»

»Jag måste gå och ta reda på henne genast — Jaha, det inser jag — jag måste gå dit. Oak är väl fortfarande hennes arbetsförman, är han icke?»

»Jo, jag tror så. Och på Lilla Weatherbury-farmen också. Han sköter om alltsammans.»

»Det blir honom nog svårt att sköta om henne, och så blir det för alla sådana som han.»

»Det vet jag just inte. Hon kan inte undvara honom, och det vet han, och då är han ganska oberoende. Och hon har nog några milda sidor i sin själ, fast hon aldrig har släppt mig in ibland dem, förbanna henne!»

»Ah, fogde, hon är ett stycke högre upp än ni, och det är ni tvungen att medge: ett djur av högre ras — finare vara. Men håll ni er bara till mig, [ 278 ]så skall varken den där högdragna gudinnan, den bländande kvinnliga uppenbarelsen, min Juno-hustru (Juno var en gudinna vet ni väl) eller någon annan göra er något för när. Men allt det här måste skötas om, ser jag. När allt kommer till allt, ser jag att mitt arbete är väl lagt till rätta för mig.»

V

»Hur ser jag ut i afton, Liddy?» sade Bathseba, medan hon rättade på sin dräkt en sista gång förrän hon lämnade spegeln.

»Jag har aldrig nå'nsin sett er se så bra ut. Jo — jag skall säga när ni såg lika ut — den kvällen för halvtannat år se'n då ni kom in så där vilt och grälade på oss för att vi hade talat om er och om herr Troy.»

»Alla människor kommer att tro att jag har föresatt mig att bedåra herr Boldwood, kan jag tro,» mumlade hon. »Det kommer de åtminstone att säga. Kan inte mitt hår sättas litet mindre högt opp? Jag tycker det är så fasligt att fara dit — men jag törs inte såra honom med att bli borta.»

»I alla fall, matmor, enklare kan ni inte gärna gå klädd än ni är, om ni inte klär er i säck och aska med detsamma. Det är er upphetsning som gör att ni ser så särskilt ut i afton.»

»Jag vet inte vad som går åt mig, än känner jag mig alldeles olycklig och än är jag munter. Jag önskar jag kunde ha fått fortsätta i all ens[ 279 ]lighet såsom jag har gjort det under det här sista året eller så, utan vare sig hopp eller fruktan, eller nöjen eller sorger.»

»Tänk nu om herr Boldwood skulle be er — ja jag säger bara tänk — om han skulle be er rymma bort med honom, vad skulle ni då göra, matmor?»

»Liddy — ingenting så'nt,» sade Bathseba allvarsamt. »Kom ihåg det, jag vill inte höra ett ord av skämt om någonting sådant. Hör du det?»

»Ursäkta, matmor. Men när jag nu vet vad vi kvinnfolk är för ena konstbesynnerliga varelser, tänkte jag just — men jag skall inte tala om det mera.»

»Inte gifter jag mig ännu på många år; och gör jag det nå'nsin, så blir det av orsaker som är mycket, mycket olika allt vad du kan tänka dig, eller vad andra kommer att tro! Tag nu hit min kappa, ty nu är det tid att gå.»

VI

»Oak,» sade Boldwood, »innan ni går vill jag tala om vad jag har tänkt på nu senast — vår lilla överenskommelse angående er andel i farmen, menar jag. Den andelen är liten, alltför liten, då man betänker hur litet jag nu sköter om mina saker och hur mycket tid och tankar ni måste ge dem. Nåja, eftersom det nu börjar gå mig bättre här i världen, önskar jag visa min erkänsla för det genom att föröka er andel i vinsten. Jag skall [ 280 ]sätta upp ett memorandum av de anordningar som det föll mig in kunde bli lämpliga, ty jag har inte tid att tala om den saken nu; och sedan skall vi tala om det, bara vi hinner. Min avsikt är att till slut dra mig helt och hållet ifrån hela skötandet av farmen, och ända tills ni kan ta alltsammans på er, skall jag förbli passiv delägare i kapitalet. Sedan, om jag gifter mig med henne — och jag hoppas — jag tror jag skall få göra det — ja, då —»

»Var god och tala inte om den saken, herr Boldwood,» sade Oak hastigt. Vi vet inte vad som kan hända. Så många överraskningar kan komma över er. Det finns så många möjligheter, som man säger — och jag skulle råda er — jag vet att ni förlåter att jag säger det den här ena gången — att inte göra er alltför säker.»

»Jag vet, jag vet. Men den känsla jag har angående förökandet av er andel beror på vad jag vet om er. Oak, jag har kommit underfund med någonting angående er hemlighet: ni har haft större intresse för henne än en fogde för sin husbonde. Men ni har burit ert öde som en man, och jag, som på sätt och vis är er lyckliga rival — lycklig delvis på grund av ert förträffliga hjärta — skulle riktigt vilja visa vilket värde jag sätter på er vänskap under tider som måste ha varit mycket tunga för er.»

»Åh, det behövs inte, tackar så mycket,» sade Oak hastigt. »Jag måste vänja mig vid slikt; andra ha fått göra det, och jag skall göra det också.»

[ 281 ]Därpå lämnade Oak honom. Han var orolig för Boldwoods skull, ty han hade återigen sett att denna oföränderliga lidelse hade gjort att farmaren inte mera var samma människa som förr.

Medan Boldwood ensam dröjde kvar i sitt rum — färdig och klädd för att ta emot sitt främmande — tycktes hans ängslan ge vika och efterträdas av en djupt högtidlig stämning. Han såg ut genom fönstret, och betraktade trädens otydliga kontur mot himlen, och skymningen som tätnade till mörker.

Sedan gick han bort till en reglad skrubb, och framtog ur en låst låda därinne ett litet runt fodral, stort som en pillerask, och ämnade sticka det i fickan. Men han dröjde därmed för att öppna dess lock och ett ögonblick betrakta dess innehåll. Det innehöll en fruntimmersring, runt omkring prydd med små diamanter, och det syntes tydligt av dess utseende att den nyss hade blivit köpt. Boldwoods ögon dröjde en lång stund vid dess många gnistrande stenar, ehuru hans sätt och min tydligt röjde att dess materiella utseende föga rörde honom — han hade utseendet av en person som i tanken följde detta smyckes framtida historia.

Ett buller av vagnshjul hördes framför fasaden. Boldwood tillslöt fodralet, stoppade det omsorgsfullt i fickan och gick ut på trappavsatsen. Den gamle tjänare som var hans faktotum inomhus framträdde i samma ögonblick vid trappans fot.

[ 282 ]»De kommer nu, husbond' — hela mängder av dem — till fots och i vagn också.»

»Jag ämnade just komma ner. De där vagnshjulen som jag hörde — var det fru Troys?»

»Nej, husbond' — det var inte hon ännu.»

En förbehållsam och dyster uppsyn hade återvänt till Boldwoods ansikte, men det dolde blott föga hans känslor var gång han nämnde Bathsebas namn; och hans feberaktiga ängslan fortsatte att röja sin tillvaro genom en galopperande rörelse av hans fingrar mot sidan av hans lår då han steg nedför trappan.

VII

»Hur täcker den här mig?» sade Troy till Pennyways. »Nu känner ingen igen mig, det vill jag lova.»

Han knäppte fast en stor grå överrock av samma snitt som gubben Noaks i en leksaksark, med kappa och hög krage; den sistnämnda var rak och styv, såsom en ringmur, och nådde nästan upp till randen av en resmössa som han hade dragit ner över öronen.

Pennyways snoppade ljuset och tittade därefter upp och skärskådade betänksamt Troy.

»Ni har alltså beslutat att gå dit?» sade han.

»Beslutat? Ja visst, naturligtvis har jag det.»

»Varför kan ni inte skriva till henne? Det är en mycket konstig klämma ni har gett er in i, sergeant. Ser ni, alla de där historierna kommer nog [ 283 ]i dagen om ni går dit, och de låter inte alls bra. Sannerligen, om jag vore i ert ställe skulle jag förbli den ni nu är — en ensam man med namnet Francis. En god hustru är en god hustru, men den bästa hustru är ändå inte så bra som ingen hustru alls. Nå, det här är nu min oförgripliga mening, och folk har kallat mig ett slughuvud här och var.»

»Bara smörja» sade Troy vredgat. »Där är hon, med fullt opp med pengar, och en gård, och en farm, och hästar, och allt slags trevnad, och här skall jag leva från hand till mun — en nödställd äventyrare. Dessutom tjänar det till ingenting att prata nu mera, och det är jag glad åt; jag har blivit sedd och igenkänd här just i eftermiddag. Jag skulle ha återvänt till henne dagen efter marknaden, om det inte varit för ert prat om lagen, och er smörja om att ta ut skilsmässa; och nu ämnar jag inte skjuta opp det längre. Vad djäkeln det var som gjorde att jag nånsin rymde min väg, det kan jag inte begripa! Snafsigt känslopjunk — det var det. Men vilken man på jorden kunde ana att hans hustru skulle ha en sådan brådska att bli av med hans namn!»

»Jag skulle ha vetat det. Hon är dålig nog att göra vad som helst.»

»Pennyways, kom ihåg med vem ni talar.»

»Nåja, sergeant, jag säger bara, att i ert ställe skulle jag resa utrikes igen, dit där ni kommer ifrån — det är inte för sent ännu. Jag skulle inte ställa till bråk och skaffa mig ett dåligt rykte för att få leva ihop med henne — för allt det där om [ 284 ]ert cirkusspelande kommer ändå ut, så säkert, vet ni, fast ni inte vill tro det. Förbanne mina ögon om inte det blir spektakel av ifall ni går dit just nu — mitt i Boldwoods julfirande!»

»Hm, jojo. Jag tänker jag inte blir någon vidare välkommen gäst om han har henne där,» sade sergeanten med ett lätt skratt. »Ett slags Alonzo den Tappre[2]; och när jag uppenbarar mig, ’av skräck sitta gästerna stela’, ’vad ord måla häpna'n som rår överallt?’ och ’tolvslaget dånar från tornet’, och ’ljusens låga den brinner så blå’, och ’av rysliga maskar en slingrande hop kröp ut och kröp in genom tinningens grop’ — Hu så förskräckligt! — Ring efter mer brännvin, Pennyways, jag riktigt rös just nu! Nå, vad behöver jag mera? En käpp — jag måste ha en spatserkäpp.»

Nu förstod Pennyways att han hade råkat i vad man kan kalla en klämma, ty om Bathseba och Troy försonades skulle det bli nödvändigt att återvinna hennes aktning, ifall han ville försäkra sig om hennes mans beskydd. »Jag tror ibland att hon tycker om er ännu, och är en bra kvinna i grund och botten,» sade han, såsom en sista utväg till räddning. »Men inte kan man säkert döma efter utseendet. Nåja, sergeant, ni får göra som ni tycker, och vad mig angår, så gör jag nog såsom ni säger mig.»

[ 285 ]»Jaha, låt mig nu se vad klockan är,» sade Troy, efter att ha tömt sitt glas i ett enda drag där han stod. »Halv sju. Jag gör mig ingen brådska på vägen; då är jag där före nio.»


  1. Som bekant höra alla dessa plantor till det engelska julfirandet, liksom även seden att om en flicka råkar komma under den i taket upphängda misteln var och en har rättighet att »hälsa» — d. v. s. kyssa — henne.
    Ö. a.
  2. Hjälten i en kuslig spökballad, där den fallne riddarens vålnad rövar bort sin otrogna brud mitt under hennes bröllop med en annan.
    Ö. a.