Fjärran från vimlets yra/Kapitel 53
| ← Femtioandra kapitlet |
|
Femtiofjärde kapitlet → |
FEMTIOTREDJE KAPITLET
Concurritur — Horae Momento
Utanför framsidan av Boldwoods hus stod i mörkret en grupp män, med ansiktena vända mot dörren, vilken emellanåt öppnades och stängdes för en gäst eller en tjänare, varvid en gyllene stav av ljus sträcktes ut över marken för ett ögonblick och åter försvann, kvarlämnande utanför endast det lysmaskartade skenet av den bleka lampa som hängde bland de ständigt gröna växternas blad ovanför dörren.
»De såg honom i Casterbridge i eftermiddags — så sade pojken,» anmärkte en bland dem viskande. »Och jag för min del tror på det. Hans lik hittades aldrig, kom ihåg det.»
»Det är en underlig historia,» sade en annan. »Ni kan lita på att hon inte vet av det.»
»Inte ett ord.»
»Kanske vill han inte att hon skall veta det,» sade en annan karl.
»Om han lever och är här i grannskapet, så ämnar han ställa till obehag,» sade den förste. »Stackars unga människa: jag tycker synd om henne, det är säkert det. Han kommer att dra henne med i sitt elände.»
»Åh nej; han kommer att slå sig till ro, helt lugnt,» sade en som var böjd att se hoppfullare på saken.
»Vad hon måste ha varit för en narr för att nånsin inlåta sig på någonting med den karlen! Hon är också så egensinnig och egenmäktig, att man har nästan större lust att tycka att det var rätt åt henne än att tycka synd om henne.»
»Nenej! Inte håller jag med er i den saken. Hon var ju bara en helt ung flicka, vet ni ju, och hur kunde bon då veta vad det var för en sorts karl? Om det verkligen är sant, så är det nog ett för hårt straff, och värre än hon har förtjänt. — Hallå, vem är det där?» Detta sades åt några fotsteg som man hörde nalkas.
»William Smallbury,» sade en otydlig skepnad i skuggornas sköte, som nalkades för att förena sig med dem. »Mörkt som en källare i natt, är det icke? Jag var alldeles nära att stiga miste på plankan över ån därnere i dalbottnen — det skulle då aldrig ha hänt mig förr. Är ni av Boldwoods arbetsfolk?» Han tittade på deras ansikten.
»Ja — allesammans. Vi råkades här för några minuter se'n.»
»Åh nu hör jag — det är Sammy Samway: Jag tyckte ju jag kände rösten. Går ni in?»
»Om en liten stund. Men hör ni, William,» viskade Samway, »har ni hört den där underliga berättelsen?»
»Vad — det där om att sergeant Troy har blivit sedd, menar ni, gossar?» sade Smallbury med sänkt röst.
»Javisst — i Casterbridge.»
»Ja, det har jag. Laban Tall gav mig en vink om det nyss — men jag tror inte på det. Jaså här kommer Laban själv, tror jag.» Fotsteg närmade sig.
»Laban?»
»Ja, det är jag, sade Tall.
»Har ni hört något mera om det där?»
»Nej,» sade Tall, förenande sig med gruppen. »Och jag tror nästan det är bättre att vi tiger med det. Om det är så att det är lögn, så oroar det henne bara, och skadar henne mycket när det sprids ut; och om det är sant, så blir det inte bättre av att hon på förhand ser sin olyckstid komma. Gud give att det vore lögn, för fast Henery Fray och somliga av dem talar emot henne, så har hon aldrig varit annat än hygglig mot mig. Hon är hetsig och hastig, men nog är det en bra flicka, som aldrig säger en lögn, hur mycket sanningen än må skada henne, och jag har ingen orsak att önska henne ont.»
»Hon säger aldrig kvinnfolks smålögner, det är sant det; och det är mer än som kan sägas om de flesta. Ja, allt harmligt som hon tänker, det säger hon rakt i ansiktet på en: det finns ingenting falskt hos henne.»
Sedan stodo de tysta, var och en sysselsatt med sina egna tankar, och under denna mellantid kunde man höra ljudet av roligheten därinne. Sedan öppnades stora dörren åter, ljuset strömmade ut, den välkända skepnaden av Boldwood syntes i den rektangulära ljusarean, dörren stängdes, och Boldwood vandrade långsamt nedför gången.
»Det är husbond,» viskade en av karlarna, då han nalkades dem. »Det är bäst vi är tysta — han går strax in igen. Han skulle tycka det är opassligt av oss att stå här och hänga.»
Boldwood kom närmare och gick förbi karlarna utan att se dem, ty de stodo på gräset under buskarna. Han stannade, lutade sig över grinden, och drog ett långt andetag. De hörde honom yttra lågmälda ord.
»Jag hoppas till Gud att hon må komma, annars blir den här natten bara en pina för mig! Åh, min älskling, min älskling, varför håller du mig i en sådan spänning?»
Så talade han för sig själv, och de hörde det alla tydligt. Därefter förblev Boldwood tyst, och bullret därinifrån var åter jämt och nätt hörbart, tills, några minuter senare, ett buller av lätta hjul kunde urskiljas; de kommo nedför backen. De kommo närmare och stannade vid grinden. Boldwood skyndade tillbaka till dörren, och öppnade den; och ljuset strålade mot Bathseba, som kom uppför gången.
Boldwood pressade ner sin sinnesrörelse till en blott välkomsthälsning: karlarna observerade hennes lätta skratt och hennes ursäkt då hon mötte honom: han ledde henne in i huset; och dörren stängdes igen.
»Gud vare oss nådig, jag visste inte att det stod så där till med husbond!» sade en av karlarna. »Jag tänkte att det där tycket hos honom var slut för länge se'n.»
»Ni känner inte mycket till husbond', om ni trodde det,» sade Samway.
»Jag skulle inte för allt i världen vilja att han visste att vi hörde vad han sade,» anmärkte en tredje.
»Jag önskar att ni genast hade talat om det där ryktet,» fortsatte den förste besvärat. »Det kan komma mera ont av det här än vi vet av. Stackars herr Boldwood, det blir hårt för honom, det här. Jag önskar att Troy vore i helvetet. Nå. Gud förlåte mig en sådan önskan! En sådan skurk, att spela sin stackars hustru sådana spratt. Ingenting har gått bra i Weatherbury se'n han kom hit. Inte har jag hjärta att gå in. Låt oss gå till Warrens, ska' vi inte, grannar?»
Samway, Tall och Smallbury voro ense om att gå till Warrens, och gingo ut genom grinden, medan de övriga begåvo sig in i huset. De tre närmade sig snart malthuset, vilket de nalkades genom den angränsande fruktträdgården och inte längs vägen. Glasrutan var upplyst som vanligt. Smallbury gick litet före de andra, då han plötsligt gjorde halt och vände sig till sina följeslagare: »Tst! Titta dit!»
Ljuset från rutan syntes nu bestråla, icke den murgrönklädda väggen, som vanligt, utan ett föremål tätt vid glaset. Det var ett människoansikte.
»Kom närmare,» viskade Samway; och de smögo sig fram på tå. Nu kunde man inte längre tvivla på ryktets sannfärdighet. Troys ansikte var nästan tryckt emot rutan, och han tittade in. Han inte allenast tittade in, utan tycktes ha blivit kvarhållen av ett samtal som pågick inne i malthuset; de talandes röster tillhörde Oak och maltmästaren.
»Hela firningen är bara till hennes ära, är den inte, — hä?» sade den gamle mannen. »Fast han låtsar att det är bara julfirande.»
»Jag kan inte säga det, svarade Oak.
»Jo så säkert, så. Inte kan jag förstå att farmare Boldwood kan vara en sådan narr vid sin ålder att hångla och slå för det här kvinnfolket såsom han gör, fast hon inte alls bryr sig om honom.»
Sedan karlarna igenkänt Troys drag, drogo de sig tillbaka genom fruktträdgården lika tyst som de hade kommit. Luften var diger av Bathsebas öde den natten: överallt handlade varje ord som talades blott om henne. När de hade kommit fullkomligt utom hörhåll stannade alla av en gemensam instinkt.
»Det gav mig en riktig stöt — hans ansikte,» sade Tall och drog efter andan.
»Mig med,» sade Samway. »Vad ska vi nu ta oss till?»
»Jag kan inte inse att det är vår sak,» mumlade Smallbury tvivlande.
»Joho. Det här är alla människors sak,» sade Samway. »Vi vet mycket bra att husbond' är på orätt spår; och att hon inte har reda på nå'nting, och vi borde säga till åt dem genast. Laban, ni känner henne bäst — det är bäst att ni går och ber att få tala med henne.»
»Inte passar jag för så'nt,» sade Laban nervöst. Jag skulle tycka att William borde göra det, om det engång skall göras. Han är äldst.»
»Inte tänker jag befatta mig med den saken,» sade Smallbury. »Det är en kinkig historia allt det här. Äsch, han går nog dit till henne själv om några minuter, får ni se.»
»Det är inte så säkert det. Kom, Laban.»
»Jaha, måste jag så måste jag väl då,» svarade Tall motvilligt. »Vad skall jag säga?»
»Bed bara att få tala med husbond'.»
»Ne-ej! inte talar jag med herr Boldwood. Om jag berättar det för någon alls, så nog blir det för matmor.»
»Nå gott,» sade Samway.
Nu gick Laban fram till dörren. Då han öppnade den kom ljudet av sorlet därinne rullande ut liksom en våg mot en fridfull strand — ty församligen var rakt innanför i hallen — och dämpades till ett mummel då han stängde den igen. Varje man lyssnade med spänning, och såg upp mot de mörka trätopparna som sakta vajade mot himlen och tillfälligtvis skälvde för en lätt vindfläkt, som om alla varit intresserade av denna syn, vilket ingen var. En av dem började vandra fram och åter, och kom sedan tillbaka dit där han hade börjat och stannade igen, med en känsla av att det inte lönade sig att vandra nu.
»Jag skulle tycka att Laban borde ha hunnit råka matmor vid det här laget,» sade Smallbury, som bröt tystnaden. »Kanske hon inte vill komma och tala med honom.»
Dörren öppnades. Tall visade sig och förenade sig med dem.
»Nå?» sade båda.
»Jag ville ändå till slut inte fråga efter henne,» framstammade Laban. »De hade alla ett så'nt bråk med att försöka få nå'n slags munterhet i gång på hela bjudningen. Roligheten tycks vara alldeles borta, fast där finns allt som man bara kan önska sig; och jag kunde inte för mitt liv förmå mig att blanda mig i det och ställa till bedrövelse där — om det så gällde att rädda min själ, så kunde jag inte.»
»Jag tror det är bäst att vi går in allihop,» sade Samway dystert. »Kanske jag kan få säga ett ord åt husbond'.»
Och karlarna inträdde i hallen, vilken var det rum som hade valts och ställts i ordning för festen emedan den var så stor. De yngre bland karlarna och flickorna hade ändå tillsist börjat dansa just nu. Bathseba hade varit villrådig vad hon skulle göra, ty hon var själv inte mycket mera än en smärt ung flicka, och vikten av hennes värdighet var svår för henne att uppbära. Stundom tyckte hon att hon på inga villkor borde ha kommit dit; sedan betänkte hon huru kallt och ovänligt detta skulle ha varit, och slutligen beslöt hon sig för den medelvägen att stanna där blott omkring en timme och därefter obemärkt dra sig tillbaka, eftersom hon ända från början hade klart för sig att hon på inga villkor kunde vare sig dansa, sjunga eller taga någon verklig del i vad som försiggick.
Då denna timme hade fördrivits med att prata och se på, tillsade Bathseba Liddy att inte göra sig någon brådska, och gick ut i det lilla förmaket för att bereda sig till avfärd; det var i likhet med hallen smyckat med järnek och murgröna, och klart upplyst.
Ingen var därinne, men hon hade knappt varit där ett ögonblick då herrn i huset inträdde.
»Fru Troy — inte går ni väl ännu?» sade han. »Vi har ju knappast börjat!»
»Om ni ursäktar mig, skulle jag vilja gå nu.» Hennes sätt var oroligt, ty hon kom ihåg sitt löfte och anade vad han ämnade säga. »Men eftersom det inte är sent ännu,» tillade hon, »kan jag gå hem till fots, och lämna min tjänare och Liddy här; de får komma efter när de vill.»
»Jag har sökt ett tillfälle att få tala med er,» sade Boldwood. »Ni vet kanske vad jag längtar att få säga?»
Bathseba såg tyst mot golvet.
»Ger ni mig det?» sade han ivrigt.
»Vad då?» viskade hon.
»Nå, det där är undanflykter! Ert löfte, naturligtvis. Jag vill inte alls tvinga mig på er eller låta någon få veta av det. Men ge mig ert ord! Blott och bart en affärsmässig överenskommelse, vet ni väl, mellan två människor som har kommit förbi lidelsernas inflytande.» Boldwood visste hur falsk denna bild var vad honom själv beträffade: men han hade av erfarenheten lärt att detta var den enda ton varmed han fick tillåtelse att nalkas henne. »Ett löfte att gifta er med mig efter fem och tre fjärdedels år. Ni är skyldig mig det!»
»Jag känner på mig att det är så,» sade Bathseba, »det vill säga om ni fordrar det. Men jag är inte samma kvinna som förr — jag är en olycklig kvinna — och är inte — inte —»
»Ni är ännu en utomordentligt vacker kvinna,» sade Boldwood. Uppriktighet och ren övertygelse förestavade hans yttrande, utan att beledsagas av någon känsla av att det kunde ha åvägabragts av någon lust att smickra henne för att blidka och vinna henne.
Emellertid hade det blott ringa verkan nu, ty hon sade i ett lidelsefritt mummel, som i sig självt var ett bevis för sanningen av hennes ord: »Jag har inte alls någon känsla för den här saken. Och jag vet inte alls vad som är rätt att göra i min svåra belägenhet, och jag har ingen som kan ge mig råd. Men jag ger mitt löfte om jag måste ge det. Jag ger det såsom man betalar en skuld, under den betingelsen naturligtvis, att jag verkligen är änka.»
»Ni lovar att gifta er med mig mellan fem och sex år härefter?»
»Fordra inte för mycket av mig. Jag lovar att inte gifta mig med någon annan.»
»Men ni måste väl bestämma tidpunkten, annars innehåller ju ert löfte ingenting alls?»
»Åh, jag vet inte, var snäll och låt mig gå!» sade hon, i det hennes barm började häva sig. »Jag är rädd för vad jag skall göra! Jag vill handla rätt mot er, och när jag gör det, är det liksom jag skulle handla orätt mot mig själv, och dessutom är det kanske ett brott mot ett av de tio budorden. Det är mycket tvivelaktigt om han är död, och då är det förskräckligt — låt mig fråga en jurist, herr Boldwood, om jag kan göra det eller inte!»
»Säg bara de där orden, så skall vi inte tala mera om saken; en lycklig stilla vänskap i sex års tid, och sedan giftermål — Åh Bathseba, säg dem!» bönföll han med en beslöjad röst, oförmögen att längre bevara skenet av en blott vänskap. »Lova er själv åt mig; jag förtjänar det, jag förtjänar det verkligen, ty jag har älskat er högre än någon i hela världen! Och om jag har förivrat mig, och om jag har visat alltför stor glöd i mitt sätt mot er, tro mig, min älskade, det var inte för att plåga er; jag var i förtvivlan, Bathseba, och jag visste inte vad jag sade. Ni skulle inte vilja pina ens ett djur så som jag har pinats, om ni bara visste av det! Ibland bävar jag tillbaka för att ni skulle få veta vad jag har känt för er, och ibland är jag förtvivlad över att ni aldrig kommer att få veta det riktigt. Hav nåd med mig och offra någonting för mig; jag skulle ju offra mitt liv för er!»
Skälvandet i vecken av hennes dräkt, vilka darrade i ljusskenet, visade hur upprörd hon var, och slutligen brast hon i tårar. »Och ni fordrar inte mera av mig — om jag nu säger om fem eller sex år?» snyftade hon, då hon hade återfått talförmågan.
»Nej, då lämnar jag det övriga åt tiden.»
»Nåväl. Om han inte kommer tillbaka, skall jag gifta mig med er sex år efter denna dag, om vi båda lever, sade hon högtidligt.
»Och ni tar emot detta som ett tecken av mig.»
Boldwood hade kommit fram tätt till hennes sida, och nu tog han en av hennes händer mellan båda sina och lyfte den till sitt bröst.
»Vad är det? Åh jag kan inte bära en ring!» utropade hon, då hon såg vad han höll i sin hand; »för övrigt vill jag inte att någon människa får veta av att det är en förlovning! Det passar sig väl inte? Och förresten är vi väl inte förlovade i vanlig bemärkelse, säg? Var inte enträgen, herr Boldwood — nej, nej!» I sin oro över att inte genast kunna lösgöra sin hand ur hans grepp, stampade hon hetsigt i golvet med sin ena fot, och tårarna stego åter upp i hennes ögon.
»Den betecknar bara ett löfte — inte en känsla — ett insegel på en praktisk överenskommelse,» sade han lugnare, men kvarhöll alltjämt hennes hand i sitt stadiga grepp. »Se så!» Och Boldwood trädde ringen på hennes finger.
»Jag kan inte bära den,» sade hon, gråtande som om hennes hjärta ville brista. »Ni skrämmer mig nästan. En sådan vild idé! Var snäll och låt mig gå hem!»
»Bara i natt: bär den bara i natt, för all göra mig till viljes!»
Bathseba satte sig i en länstol och begrov ansiktet i sin näsduk, fastän Boldwood ännu fasthöll hennes hand. Till slut sade hon i ett slags förtvivlad viskning:
»Nåväl då, jag skall bära den i natt, om ni önskar det så ivrigt. Men släpp nu min hand: Jag skall verkligen bära den i natt, jag lovar det.»
»Och det blir början till ett ljuvligt, hemligt samförstånd under sex års tid, och som slutar med giftermål?»
»Det måste väl så bli, efter ni vill ha det så!» sade hon, nära nog bragt till att uppge allt motstånd.
Boldwood tryckte hennes hand och lät den sjunka ned i hennes famn. »Jag är lycklig nu,» sade han. »Gud välsigne er!»
Han lämnade rummet, och när han tyckte att hon borde haft tid att hämta sig tillräckligt, skickade han en av tjänarinnorna till henne. Bathseba dolde verkningarna av scenen nyss, så gott sig göra lät, följde flickan, och kom efter några ögonblick nedför trappan i hatt och kappa, färdig att gå. För att komma till dörren måste man gå genom hallen; och innan hon gjorde detta stannade hon vid trappans fot — den slutade i ett hörn — för att kasta en sista blick på sällskapet.
Där var varken musik eller dans för närvarande. Vid salens lägre ände, som särskilt hade iordningställts för arbetsfolket, samtalade en grupp viskande och med dyster uppsyn. Boldwood stod vid eldstaden, och även han, ehuru han var så upptagen av de syner som väckts av hennes löfte, att han knappt såg någonting, tycktes i samma ögonblick ha varsnat deras märkvärdiga beteende och deras sidoblickar.
»Vad är det ni funderar på, karlar?» sade han.
En av dem vred på sig och svarade besvärat: »Det var bara nånting som Laban har hört berättas.»
»Något nytt? Någon gift eller förlovad, född eller död?» frågade farmaren muntert. »Säg oss det, Tall. Av ert utseende kunde man verkligen tro att det är någonting riktigt fasligt.»
»Ne-ej, herr Boldwood, inte är någon död,» sade Tall.
»Jag önskar bara att någon vore det,» sade Samway med en viskning.
»Vad säger ni, Samway?» frågade Boldwood, rätt skarpt. »Har ni någonting på hjärtat, så sjung ut; annars skall ni börja en ny dans.»
»Fru Troy har kommit ner för trappan,» sade Samway till Tall. »Om ni vill säga det åt henne, så är det nog bäst att göra det nu.»
»Har ni reda på vad de menar?» frågade farmaren Bathseba tvärs över rummet.
»Nej inte det ringaste,» sade Bathseba.
En skarp knackning hördes på dörren. En av karlarna öppnade den genast och gick ut.
»Här är en som vill träffa fru Troy,» sade han då han kom tillbaka.
»Ja, jag är färdig, sade Bathseba. »Men inte sade jag åt dem att skicka efter mig.»
»Det är nog en främmande,» sade karlen vid dörren.
»En främmande?» sade hon.
»Bed honom komma in,» sade Boldwood.
Budet framfördes, och Troy, insvept såsom vi ha sett honom, stod i dörröppningen.
Där blev en lystnad som ej var av denna jorden; alla sågo på den nykomne. De som just hade hört att han var i grannskapet igenkände honom genast; de som inte visste det voro förundrade. Ingen lade märke till Bathseba. Hon lutade sig mot trappan. Hennes panna bar tunga veck, hela hennes ansikte var blekt, hennes läppar öppnade sig, hennes ögon stirrade ofrånvänt på besökaren.
Boldwood var bland dem som inte märkte att det var Troy. »Stig på, stig på!» upprepade han muntert, »och töm en julbägare med oss, främling!»
Då gick Troy fram mitt i rummet, avtog sin mössa, slog ner sin kappas krage och såg Boldwood rakt i synen. Inte ens nu uppfattade Boldwood att den som förkroppsligade ödets ihållande ironi mot honom, den som redan tidigare en gång hade avbrutit hans lycka, gisslat honom och berövat honom hans sällhet, stod där redo att göra om samma sak ännu en gång. Troy började skratta ett mekaniskt skratt: nu kände Boldwood igen honom.
Troy vände sig till Bathseba. Den stackars flickans förtvivlan i denna stund var obeskrivlig och omöjlig att föreställa sig. Hon hade sjunkit ner på det lägsta trappsteget, och där satt hon, med likblå torra läppar, och med sina mörka ögon stirrande på honom som i yrsel, som om hon undrade om det inte alltsammans var en förfärlig sinnesvilla.
Nu talade Troy. »Bathseba, jag kommer efter dig!»
Hon svarade inte.
»Kom hem med mig, kom!»
Bathsebas fötter rörde sig svagt, men hon steg inte upp. Troy gick fram till henne.
»Kom med mig, min fru — hör du vad jag säger?» sade han befallande.
En sällsam röst ljöd från eldstaden — en röst som lät avlägsen och ihålig, som ur ett fängelsevalv. Knappt en enda i hela församlingen igenkände denna spröda stämma såsom Boldwoods. Hans plötsliga förtvivlan hade förvandlat honom.
»Bathseba, följ er man!»
Ännu rörde hon sig inte. Sanningen var den, att Bathseba hade mist all rörelseförmåga — och ändå var hon inte avsvimmad. Hon var i ett tillstånd av andlig starrblindhet; hennes tanke var för ögonblicket fullkomligt berövad allt ljus, på samma gång som intet fördunklande därav var skönjbart utifrån.
Troy sträckte fram handen för att dra henne till sig, men då ryggade hon hastigt undan. Denna synbara förskräckelse för honom tycktes reta Troy, och han grep hennes arm och drog häftigt i den. Om hans grepp var för hårt eller om hans blotta vidrörande var orsaken, blev aldrig utrönt, men då han fattade i henne ryste hon och uppgav ett hastigt, lågt skri.
Detta skri hade knappt förklingat sedan några sekunder, då det följdes av en plötslig, dövande knall som dånade genom rummet och bragte alla att häpna. Ekväggen skalv av dess brak och rummet fylldes av grå rök.
Alla sågo förvirrade på Boldwood. Bakom hans rygg, där han stod vid eldstaden, fanns en bösshållare, sådan som brukas på lantgårdar, byggd för tvenne bössor. När Bathseba skrek till under sin mans vidrörande, hade Boldwoods utseende av frätande förtvivlan förbytts. Ådrorna hade svällt upp, och en glimt av vanvett hade skymtat fram i hans öga. Han hade hastigt vänt sig om, gripit en av bössorna, spänt hanen och genast avskjutit den mot Troy.
Troy föll. Avståndet mellan de två männen var så kort att hagelsvärmen inte alls spred sig, ulan gick som en kula genom hans kropp. Han upphävde en lång rosslande suck — hans muskler sammandrogos — utsträcktes åter — sedan slappnade de, och han låg orörlig.
Boldwood sågs genom röken åter syssla med bössan. Det var ett tvåpipigt hagelgevär, och han hade i en hast, på något sätt, fäst sin näsduk vid trycket, och höll nu på att med foten avfyra det andra skottet mot sig själv. Samway, hans tjänare, var den förste som märkte detta och rusade fram till honom mitt under den allmänna fasan. Boldwood hade redan dragit i näsduken: bössan smällde ännu en gång, och sände sitt innehåll, till följd av ett välriktat slag av Samway, upp i den bjälke som gick tvärs under taket.
»Nåja, det gör ingen skillnad!» flämtade Boldwood. »Det finns ett annat sätt för mig att få dö.»
Sedan ryckte han sig lös från Samway, gick tvärsöver rummet fram till Bathseba och kysste hennes hand. Han tog på sig sin hatt, öppnade dörren och gick ut i mörkret, och ingen tänkte på att hindra honom.