Jenny/Del I/Kapitel 02
| ← Kapitel I |
|
Kapitel III → |
II.
»Vad fan är det åt Cesca nu igen då — det är då ingen måtta på hennes nycker snart — ta av dig kappan Jenny, annars fryser du när du kommer ut.» Heggen hängde upp hatten och vårrocken och damp ned på en halmstol.
»Stackare, hon är inte bra om dagarna — och så gick den där Gram efter oss ett stycke, ser du — och han dristade sig att tilltala oss och fråga om vägen — och sådant tål hon inte, och så vet du, hennes hjärta.»
»Ja, stackars liten! Fräck slyngel för resten.»
»Å, stackare — han gick där och visste varken ut eller in tror jag. Han gör inte intryck av att vara vidare resvan. Du känner honom?»
»Det har jag inte en aning om. Men för den skull kan jag nog ha träffat honom. Nå, där ha vi dem.»
Ahlin tog fröken Jahrmanns kappa.
»Å fan!» sade Heggen. »Så vacker du är i kväll Cesca. Fin som en liten sandödla precis.»
Hon smålog glatt och slätade kjolen över höfterna — så tog hon Heggen i skuldrorna:
»Maka dig du — jag vill sitta bredvid Jenny.»
Gud bevare mig vad hon är vacker! tänkte Helge. Klänningen var ljust lövgrön — kjolen gick så högt upp, att den fylliga barmen höjde sig som ur en blomsterbägare, och sammetslivet fick skimrande guldglans i vecken; det var djupt nedringat kring den runda, blekbruna halsen. Hon var mycket mörk; under plyschhattens bruna klocka ringlade små kolsvarta ormlockar ned på de skära kinderna, som just för ögonblicket fått färg. Ansiktet var ett barns med stora ögonlock över de djupa, gråsvarta ögonen och bedårande skrattgropar kring den lilla mörkröda munnen.
Fröken Winge var absolut en vacker flicka hon med, men hon ställdes alldeles i skuggan av väninnan. Hon var lika blond som den andra var mörk, håret, som var tillbakastruket från den höga vita pannan, skimrade guldvågig fram under den lilla gråa skinnbaretten, och hyn var klart vit och blekskär. Till och med ögonbrynen och ögonfransarna kring de stålgrå ögonen voro ljusa — guldbruna. Men munnen var för stor till det smala ansiktet med den korta, raka näsan och de blåådriga, välvda tinningarna — och den var litet blek, men hon hade jämna, glänsande tänder, då hon log. Annars var allting tunt och spinkigt hos henne — den långa, slanka halsen, och armarna, som voro ludna av fint, ljust dun, och händerna, som voro långa och magra. Figuren var nästan gossaktig, så lång och gänglig som hon var — hon måste vara helt ung; hon hade små vita uppslag omkring armbågarna och kring urringningen på den ljusgrå sidenliknande klänningen av lätt, pösande tyg, som var rynkat både över bröstet och kring midjan — förmodligen för att dölja något av magerheten. Omkring halsen bar hon ett pärlband av blekröda små kulor, som kastade rosenröda ljusfläckar på huden.
Helge Gram hade stillsamt satt sig ned vid ena ändan av bordet och hörde på hur det främmande sällskapet talade om en fru Söderblom, som hade varit sjuk. En gammal italienare med ett smutsigt vitt förkläde över sin stora mage kom och frågade vad de skulle ha.
»Rött, vitt, surt, sött — vad vill ni ha Gram?» Heggen vände sig till honom.
»Kandidat Gram skall ta en halv liter av mitt rödvin», sade Jenny Winge. »Det är bland det bästa i Rom — och det vill inte säga så litet, ser ni.»
Bildhuggaren sköt ett cigarrettetui över till damerna. Fröken Jahrmann tog en cigarett och tände den.
»Å, nej men Cesca», bad fröken Winge.
»Jo», sade fröken Jahrmann. »Jag blir inte bättre om jag låter bli. Och jag är arg i kväll.»
»Men varför då, snälla fröken?»
»Usch jo. Nu fick jag i alla fall inte de där korallerna.»
»Skulle du ha använt dem i kväll, då?» frågade Heggen.
»Nej, men nu hade jag bestämt mig för att ta dem.»
»I morgon är du bestämd för att ta malakitkedjan», skrattade Heggen.
»Nej, det är jag absolut inte, du. Men det är så avskyvärt retsamt, när Jenny och jag hade snott i väg dit bort bara för de där usla korallernas skull.»
»Ja, men, så träffade du på oss. Annars hade du ju fått lov att gå till Frascati, som du ju också plötsligt har blivit arg på.»
»Jag hade visst inte gått till Frascati — det kan du ge dig på, Gunnar. Och det hade jag mått mycket bättre av. För nu kommer jag både att röka och dricka och vara ute hela natten, när ni en gång har fått mig ut så.»
»Jag trodde det var du, som hade föreslagit det.»
»Malakitkedjan var utomordentligt vacker, tycker jag», sade Ahlin avbrytande. »Mycket billig.»
»Ja, men malakit är mycket billigare i Florens. Den här kostar fyrtisju. Och där i Florens, där Jenny köpte sin cristallo rosso hade jag kunnat få en för trettifem lire. Jenny har bara gett aderton hon för sin kedja. Men han skall ge mig korallerna för nitti lire.»
»Ditt sätt att ekonomisera är mig en smula dunkelt», sade Heggen och skrattade.
»För resten gitter jag inte tala mera om det», sade fröken Jahrmann. »Jag är så led åt allt det här pratet hit och dit — men i morgon går jag och köper korallerna.»
»Men är inte nitti lire för koraller förfärligt dyrt?» dristade sig Helge att spörja.
»Ja, ser ni, det är inte sådana där vanliga», nedlät sig fröken Jahrmann till att svara. »Det här är sådana där contadinakoraller — en tjock kedja med guldlås och tunga örhängen, så långa som så.»
»Contadina — är det någon särskild slags korall det?»
»Nej då — det är sådana som contadinorna går med.»
»Jag vet inte vad contadina är», smålog Helge förläget.
»Bondjänta vet jag. Har ni inte sett de kedjor, som de går med, sådana där tunga, mörkröda, slipade koraller. Mina äro precis till färgen som biffkött och den mittersta pärlan är så stor» — hon formade en äggstor rundning med pekfingret och tummen.
»Det måste bli storartat vackert.» — Helge grep begärligt tag i samtalstråden. »Jag vet inte, hur malakit eller cristalla rossa är — men jag tycker att sådana koraller skulle passa er allra bäst.»
»Där kan ni höra, Ahlin. Ni som ville att jag skulle ta malakitkedjan. Heggens kråsnål är malakit — ta den av dig, Gunnar — och Jennys pärlband är cristallo rosso — inte rossa — röd bergkristall, förstår ni.»
Hon räckte kråsnålen och pärlkedjan över till honom. Den var ännu ljum av den unga flickans hals. Helge såg på den en stund. Inuti varje pärla var det liksom små sprickor, vilka sögo ljuset åt sig.
»Men ni skulle ha koraller, fröken Jahrmann. — Vet ni, jag tycker att ni själv skulle se ut som en romersk contadina i dem.»
»Bä, ni där!» Hon smålog litet åt Helge och gnolade förnöjd. »Hörde ni?»
»Ni har ju också ett italienskt namn, fortsatte Helge ivrigt.
»Å, det var bara den italienska familjen, där jag bodde i fjor, som förändrade det fula namn, som jag fått efter min mormor och så behöll jag det italienska.»
»Francesca», sade Ahlin lågt.
»Jag kommer aldrig att kunna tänka på er annat än som Francesca — signorina Francesca.»
»Varför inte som fröken Jahrmann för resten. Vi kan ju dessväre inte tala italienska med varandra, då ni inte kan språket.» Hon vände sig till de andra. »Jenny och Gunnar — jag köper bestämt de där korallerna i morgon.»
»Ja, du brukar ju säga så», menade Heggen.
»Men jag vill ha dem för nitti.»
»Ja, man får nog pruta», sade Helge erfaret. »Jag gick in i en bod på eftermiddagen, någonstans borta vid Peterskyrkan och köpte den här åt min mor. Han begärde sju lire, men jag fick den för fyra. — Tror ni inte det var billigt?» Han ställde tingesten på bordet.
Fransiska såg föraktfullt på den.
»Den kostar en och en halv på lumptorget. Jag hade med mig ett par sådana till var och en av jungfrurna i fjor.
»Mannen i boden påstod att den var antik», invände Helge spakt.
»Det gör de alltid — när de ser att folk inte förstår sig på det. Och inte kan italienska.»
»Tycker ni inte den är vacker?» frågade Helge nedslagen och lindade in den i det röda silkespapperet igen. »Tycker ni inte att jag kan ge min mor den?»
»Jag tycker att den är ryslig», sade Fransiska. »Men jag känner ju inte er mors smak.»
»Gud vet vad jag då skall göra med den?» suckade Helge.
»Ge den ni till er mor», sade Jenny Winge. »Hon blir nog glad att ni har tänkt på henne. Dessutom — där hemma brukar folk tycka om sådant där. Vi som äro här nere, vi ser så mycket.»
Fransiska grep efter Ahlins cigarettetui, men han ville inte låta henne få det. De viskade häftigt sinsemellan. Så slängde hon det ifrån sig.
»Giuseppi!»
Helge uppfattade att hon gav värden tillsägelse att hämta cigarretter åt henne. Ahlin inföll hastigt:
»Fröken Jahrmann — kära — jag menade ju bara — ni vet, ni tål inte röka så mycket.»
Fransiska reste sig, hon hade tårar i ögonen.
»Det kan vara det samma, för resten — jag går hem.»
»Fröken Jahrmann — Franceska» — Ahlin stod med hennes kappa och tiggde sakta. MHon torkade sig i ögonen med näsduken.
»Jo — jag vill gå hem. Kära då — ni ser ju att jag är omöjlig i afton. Nej, jag vill gå hem — ensam — nej Jenny, du får inte gå du.»
Heggen reste sig också. Helge satt övergiven kvar vid bordet.
»Du inbillar dig väl inte att du får gå hem ensam den här tiden på natten», sade Heggen.
»Jaså — kanske du tänker förbjuda mig det?»
»Ja, absolut.»
»Sch då, Gunnar», sade Jenny Winge. Hon skickade bort bägge herrarna — de satte sig igen och sade intet, medan Jenny med armen om Fransiskas liv drog henne litet åt sidan och talade sakta med henne. Efter ett tag kommo de båda tillbaka till bordet.
Men sällskapet hade blivit en smula förstämt. Fröken Jahrmann halvlåg i Jennys sköte. — Hon hade fått sina cigarretter och rökte och skakade på huvudet åt Ahlins alla bedyranden att hans voro bättre. Jenny hade beställt en skål med frukt, åt mandariner och stoppade skivor i munnen på Fransiska. Å, vad hon var intagande där hon låg med det lilla sorgmodiga barnansiktet och lät sig matas av väninnan. Ahlin satt och stirrade på henne och Heggen bröt alla de avbrända tändstickorna i småbitar och stack ned dem i apelsinskalen.
»Är det längesen ni kom hit, kandidat Gram», frågade han Helge.
Helge försökte att skämta.
»Jag brukar säga att jag kom från Florens med förmiddagståget.»
Jenny skrattade hövligt — men Fransiska smålog döende.
I detsamma kom det in en barhuvad, mörkhårig flicka med ett fräckt, gulfett ansikte. Hon hade en mandolin i handen. Efter henne trippade en liten luggsliten, kyparelegant fyr med gitarr.
Jenny talade — som till ett barn:
»Ser du det — Cesca — där är Emilia — nu får vi musik.»
»Det var roligt», sade Helge. »Går såna här folksångare verkligen ännu omkring på vinstugorna här i Rom?»
Folksångarna stämde upp ur »Glada änkan». »Ni vet ju att jag är anständig.» — Flickan hade en underligt hög, klar, metallsmattrande stämma.
»Usch, nej men fy då!» Fransiska vaknade upp. »Den vill vi inte ha — vi vill ha något italienskt — »la luna con palido canto» — inte sant?»
Hon gick bort till musikanterna och hälsade på dem som på gamla vänner — skrattade och gestikulerade, tog gitarren och knäppte på den och gnolade en stump än av den ena och än av den andra melodien.
Italienskan sjöng. Len och insmickrande till ackompanjemang av klingande metallsträngar flöt melodien ut och hela Helges sällskap sjöng med refrängen. Det var om amore och bacciare.
»Det är en kärlekssång, är det inte?»
»Snygg kärlekssång», skrattade fröken Jahrmann. »Jag skall be att få slippa översätta den, men på italienska låter det bra.»
»Å — den är inte så farlig», sade Jenny Winge. Och hon vände sig till Helge med sitt förekommande leende:
»Nå kandidat Gram — tycker ni inte det är trevligt här? — Är det inte gott vin?»
»Jo, utmärkt. Och lokalen är visst mycket karaktäristisk.»
Men han hade alldeles tappat kuraget. Fröken Winge och Heggen kastade då och då ett ord till honom, men han förmåde inte fresta på att hålla ett samtal vid makt. Så började de att tala med varandra om målning. Den svenske bildhuggaren satt bara och såg på fröken Jahrmann. Och de främmande melodierna flögo från de klirrande metallstängerna — förbi honom — med bud till de andra. Och rummet där han satt var ju också all right — det hade golv av röd tegelsten, och väggarna och taket, som var välvt och vilade på en tjock pelare i mitten, voro vitkalkade — borden voro ganska riktigt omålade och stolarna hade gröna halmsitsar och luften var syrligt tung av jästa ångor från vintunnorna bakom disken.
Konstnärsliv i Rom. Det var ungefär som om han sett det på en tavla eller läst om det i en bok. Det var bara det att han kände sig överflödig — så hopplöst överflödig. Så länge som han bara sett det på tavlor och i böcker hade han kunnat drömma sig till att vara med om det. Men dessa människor, det var han säker på, skulle aldrig släppa honom in bland sig.
För resten var det bäst så. På det hela dög han inte att vara tillsammans med människor — och inte alls med sådana som dessa. Se bara så tanklöst Jenny Winge nu grep om det tjocka, oklart gjutna ölglaset med det mörkröda vinet — det var en sevärdhet för honom — hans far hade talat om sådana — gjort honom uppmärksam på att flickan på Marstrands romarbild på Köpenhamns museum hade ett sådant glas i handen. Det var väl en strunttavla enligt fröken Winges mening. — De där flickungarna hade kanske aldrig läst om Bramantes gårdsrum i Cancelleria — »denna pärla av renässansarkitektur». De kunde ha upptäckt den en dag av ren slump, då de hade gått på lumptorget för att köpa sig pärlor och grannlåt — hade kanske hänförda hämtat sina vänner och visat fram denna nya härlighet, som de inte hade fantiserat om i långa år. — De hade knappast läst i böckerna om var sten och var plats — tills ögonen blivit som förvända och inte kunde se något vackert om det inte var absolut så som man tänkte ut det hemma. — De kunde utan tvivel se någon av de vita pelare, som avtecknade sig mot den sydblå himlen, och glädja sig utan pedantisk nyfikenhet, vilket tempel för vilken glömd gud, som en gång stått där.
Drömt hade han — och läst. Och han varsnade det — det fanns ingenting i verkligheten som såg ut precis som han hade väntat. Allting blev så grått och hårt i den klara dagern och luften — drömmen hade svept hans fantasibilder i ett mjukt klärobskyr, rundat och avslutat det harmoniskt och öst sommargrönska ut över ruinerna. — Han hade bara kommit dit för att se efter att allt det där som han läst sig till var på sin plats. Sedan kunde han rabbla upp det ur böckerna vid lektionerna i det högre privatläroverk för unga damer där hemma, som han undervisade i, och säga, att han hade sett det — och han skulle inte kunna tala om en enda sak, som han hade uppdagat själv — ingenting skulle han få veta utom det som han läst om. Och då han träffade på levande människor så försökte han att leta ut någon av de döda diktade gestalter, som han kände till — och se om det var någon av dem som de kunde föreställa. — För hur skulle han kunna veta annat om levande människor — han som aldrig hade levat.
Men Heggen där, med de tjocka röda läpparna, han drömde väl knappast om ett romantiskt äventyr à la Familjejournalens romanbibliotek om han lade an på någon liten flicka en afton på Roms gator.
För resten började han känna att han druckit vin.
»Om ni går hem och lägger er nu så får ni huvudvärk i morgon», sade fröken Winge till honom, då de stodo ute på den mörka gatan igen. De andra tre gingo före, Helge följde en smula bakom henne.
»Ja, men, fröken Winge — ärligt talat, tycker ni inte att jag är en förskräckligt ledsam figur att ha med?»
»Nej, kära, då. — Det är bara det att ni inte känner oss och inte vi er — ännu.»
»Jag har så svårt att bli bekant med folk — blir det egentligen aldrig. Jag borde inte ha gått med, då ni var så vänlig och frågade mig. Det behövs förmodligen träning till att roa sig också.» Han försökte att skratta.
»Ja, det är säkert.» Helge kunde höra på hennes röst att hon log. »Jag var tjugufem år, innan jag började att träna. Och Gud skall veta det gick inte vidare bra för mig i början heller.»
»Ni? Jag trodde att ni konstnärer alltid — — — För resten trodde jag inte att ni var tjugufem år på långa tag ännu.»
»Jo gudskelov — det är jag betydligt över.»
»Säger ni gudskelov för det? — Och jag som ändå är man — jag vet inte — för vart år som dryper bort från mig — in i evigheten — utan att ha haft någonting med sig — annat än förödmjukelsen att se, att andra människor inte har bruk för mig — inte vill ha med mig att skaffa —» Helge hejdade sig plötsligt förskräckt. Han kände sin egen stämma darra — hade också en förnimmelse av att han måtte vara litet full, som kunde gå och tala på det viset till en dam, som kan inte kände en gång. Men han fortsatte i trots mot sin egen skygghet: »Jag tycker att det är alldeles hopplöst. När min far berättar om sin tids ungdom — de pratade visst i munnen på varandra med gyllene illusioner och allt sånt där. — Jag har ta mig fan, inte en enda illusion att tala om från de år som ligger bakom mig. Och de åren ha gått — äro spillda — kan aldrig fås igen.»
»Det där har ni inte rätt att säga, kandidat Gram. Det finns inga år av ens liv, som äro spillda, så länge man inte har det så ställt att självmord är den enda utvägen. Och jag tror inte att de gamla från de gyllene illusionernas tid hade det bättre ställt. Vi — de flesta unga, som jag känner, ha startat utan illusioner — vi blevo nästan alla kastade ut i kampen för tillvaron innan vi hunnit bli fullvuxna ens. Och vi fick pröva den från början så att vi lärde oss vänta det värsta. Och så lärde vi en dag att vi själva i alla fall kunde lyckas att få en del gott ur det. — Ett eller annat hände, som kom oss att tänka: tål du det, så tål du kniven. — Får man först lite självtillit på det sättet, så är det inte någon illusion, som tillfälliga omständigheter och medmänniskor kan röva från en.»
»Å — omständigheterna — eller slumpen kan vara av sådant slag att det inte tjänar något till med självtillit när de äro starkare än man själv är.»
»Ja.» Hon skrattade. »Naturligtvis — när ett fartyg lägger ut, kan slumpen göra att det förliser — ett fel i gjutningen av ett hjul och allting springer. En sammanstötning. Men det tar man inte med i räkningen. Och omständigheterna får man se till om man inte kan bekämpa. Man hittar för det mesta på en utväg till sist.»
»Ni tycks vara mycket optimistisk, fröken Winge.»
»Ja.» Hon gick några steg. »Jag har blivit det, sen jag fått se hur mycket människor verkligen kan stå ut med — utan att mista modet till att kämpa vidare — och utan att bli försumpade.»
»Det är just det som jag tycker de blir. Försumpade — eller åtminstone försvagade.»
»Inte alla. Och bara det att någon inte låter livet förnedra eller försvaga sig tycker jag är nog till att göra en optimistisk. Vi ska in här», sade hon.
»Det här liknar mera en Montmartrekneipp eller nånting i den vägen, tycker jag?» Helge såg sig omkring.
Längs väggarna i den mycket trånga lokalen löpte smala, plyschklädda bänkar. Där var små marmorbord och på disken brann det under två stora nickelkokare.
»Åh — såna här lokaler äro sig väl tämligen lika överallt», sade Jenny. »Ni känner till Paris?»
»Nej, jag bara tänkte —»
Han blev plötsligt orimligt irriterad. En sådan där liten konstnärssnärta, som naturligtvis flackat världen runt efter eget gottfinnande — vår Herre vete för resten var de togo pengar till det — fann det naturligtvis lika självklart att man skulle ha varit i Paris som på »Dronningen» en kväll. — För sådana var det ingen konst att tala om självtillit. — En smula kärlekssorg i Paris, som hon glömde i Rom, det var väl det värsta hon hade prövat. Och så kände hon sig så förbaskat käck och morsk och vuxen till att klara hela livet.
Hon var nästan skranglig till gestalten, fast ansiktet var friskt och hennes färger förtjusande.
Det han kände lust till var att tala med fröken Jahrmann. Hon var sprittande vaken nu, men helt och hållet upptagen av Ahlin och Heggen. Under tiden åt fröken Winge stekta ägg och bröd och drack kokt mjölk till.
»Det var en mystisk publik.» Han vände sig i alla fall till henne. »Rena förbrytartyper allesammans, tycker jag.»
»Åja, här är kanske lite av varje också. Men ni skall komma ihåg att Rom är en modern storstad numera — det är en hel hop folk, som har nattarbete också. Och det här är ett av de få ställen som har öppet så här dags på dygnet. Är ni inte hungrig? — Nu skall jag ha svart kaffe.»
»Håller ni alltid på så här länge?» Helge såg på sitt ur. Klockan gick på fyra.
»Nej då» — hon skrattade. »Bara ibland — då ser vi solen gå upp och går hem och äter frukost. Nu vill då fröken Jahrmann inte gå hem i natt.»
Helge visste knappast själv varför han satt kvar. De drucko någon slags blågrön likör — han blev dåsig av den, men de andra skrattade och pratade. Namn på människor och platser, som han inte kände, surrade förbi honom.
»Nej, den där Douglas vet ni, med sina moralpredikningar — den ger jag inte något för. Ser ni en morgon var vi ensamma däruppe i aktklassen, han och Lindberg, finnen ni minns, och jag, och vi två gick ner och skulle få lite kaffe — det var nu i juni. — Då vi kom upp satt Douglas där med jäntan mitt i knä. — Ja, vi låtsades om ingenting. Men han bjöd mig inte hem på te efter den betan.»
»Herre Gud!» sade Jenny. »Var det så farligt då?»
»Mitt på våren — i Paris», skrattade Heggen. »Jag skall säga dig, Cesca — Norman Douglas var en bra pojke det — du skall inte säga annat. Duktig också — han visade mig några riktigt bra saker utifrån fästningsvallarna.»
»Ja — och minns du det där från Père Lachaise — med de violetta pärlkransarna ner till vänster» — sade Jenny.
»Ja visst — det var förbannat bra — och flickan vid pianot sen!»
»Ja, men usch, tänk på den där otäcka modellen!» sade fröken Jahrmann. »Det var till på köpet den där feta, halvgamla ljusa ni vet. Och när han låtsades vara så dygdig.»
»Han var det», sade Heggen.
»Pyttsan! Och jag som höll på att bli förälskad i honom bara för den skull.»
»Å, jaså! Nå det förändrar ju saken en smula.»
»Ja, han hade friat till mig en massa gånger», sade Fransiska tanktfullt. »Och jag hade i grunden bestämt mig för att säga ja. Men det var ju i alla fall tur att jag inte hade gjort det.»
»Om du sagt ja», menade Heggen, »skulle du aldrig ha fått se honom med modellen i knä.»
Fransiska Jahrmanns ansikte blev plötsligt ett helt annat. Det flög som en blixtsnabb ilning över de mjuka dragen. Så skrattade hon till.
»Usch — ni äro likadana allesamman. Jag litar inte på någon av ert slag. Per Bacco —»
»Det får ni inte tro, Fransiska.» Ahlin lyfte huvudet från handen ett ögonblick.
Hon skrattade igen.
»Ja, jag skall ha mera likör jag, hör ni.»
Framemot morgonen gick Helge vid Jenny Winges
sida genom mörka utdöda gator. En gång stannade
sällskapet framför dem. Två halvvuxna pojkar sutto på en
stentrappa. Fransiska och Jenny pratade med dem och
gav dem pengar.
»Tiggare?» frågade Helge.
»Jag vet inte, den störste sade att han gick omkring med tidningar.»
»Tiggarna här nere äro väl i grunden bara humbugsmakare?»
»Jag vet inte — kanske några — de flesta kanske. Men många sover på gatan — till och med mitt om vintern. Många äro vanföra också —»
»Jag såg det i Florens. Tycker ni inte det är en skandal — folk med otäcka sår — eller förfärligt vanskapade — att de får lov att gå och tigga. Fattigvården borde då verkligen ta hand om sådana stackare.»
»Jag vet inte. Det är nu en gång så här nere. Vi främlingar kan ju inte döma om det. De tycker kanske bättre om det själva — förtjänar väl mera på det sättet.»
»På Piazzale Michelangelo var där en tiggare utan armar — händerna satt uppe vid skuldrorna på honom. En tysk doktor, som jag bodde tillsammans med, sade, att han ägde en villa vid Fiesole.»
»Ja men, det var väl bra det.»
»Hemma hos oss läras de vanföra att arbeta», invände Helge. »Så att de kan försörja sig själva på ärligt vis.»
»Det räcker nog inte till någon villa i alla fall», sade hon och skrattade.
»Ja, men kan man tänka sig någonting mera demoraliserande än att leva av att exponera sina lyten.»
»Det är väl på sätt och vis alltid demoraliserande att veta att man är vanför.»
»Ja, men i alla fall — att ockra på folks medlidande —»
»Den som är krympling vet ju ändå att man ömkar honom. Och han måste ta emot hjälp av människor eller Gud.»
Jenny gick upp för ett par trappsteg och lyfte en snibb
av ett dörrförhänge, som liknade en slankig madrass. De
stodo inne i en helt liten kyrka.
Där brann ljus på altaret. Skenet bröts mångfaldt mot monstransskåpets gloria av mässingsstrålar, fladdrade oroligt i stakar och mässingspjäser och gjorde pappersrosorna i altarvaserna blodröda och guldgula. En präst stod med ryggen åt dem och läste ljudlöst i en bok; ett par korgossar tassade från och till, bockade och korsade sig och utförde en hel del rörelser, som syntes Helge meningslösa.
Annars var det mörkt i den lilla kyrkan — i två sidokapell fladdrade två försvinnande små nattlampslågor, som svävade i mörkblänkande metallkedjor framför bilder, som voro ännu svartare och mörkare.
Jenny Winge knäböjde på en halmpall. Hennes händer lågo knäppta på armstödet framför henne och hon höll huvudet något bakåtböjt, så att hennes profil skarpt avtecknade sig mot ljusens mjuka guldglans, som glimrade i det uppstrukna hårburret och smög sig in en bit över halsens slanka, nakna linje.
Heggen och Ahlin togo ljudlöst halmstolar från en hög, som var uppstaplad omkring en av pelarna.
Det var i alla fall säreget och stämningsfullt med denna stilla gudstjänst före daggryningen. Gram följde spänt varenda rörelse av prästen däruppe vid altaret. Korgossen hängde ett vitt kläde med guldkors över hans skuldror. Nu tog han monstransen från skåpet över altaret, vände sig om och visade fram den i ljuset, gossarna svängde med rökelsekaren; kort därefter strömmade den skarpa sötaktiga röken över till dem. Men han väntade förgäves på musik eller sång.
Fröken Winge koketterade förmodligen litet med katolicismen, efter hon låg på knä så där. Heggen satt och såg rakt fram mot altaret — han hade lagt en arm om Fransiska Jahrmanns skuldra — hon hade somnat och glidit intill honom. Ahlin kunde han inte se, han satt bakom en pelare, sov visst för resten han också.
Underligt var det i grund och botten att sitta här med dessa vilt främmande människor. Han kände sig ensam, men nu pinade det honom ej. Den kom tillbaka, den befriande, lyckliga stämningen från föregående kväll. — Och han såg på de andra — på de två unga flickorna. Jenny och Fransiska — nu visste han vad de hette, men inte stort mera. Och det var ingen av dem som visste hur det var för honom att sitta här — vad allt han nu lämnat bakom sig, vad han rest ifrån därhemma av smärtfylld kamp, de hinder han slitit sig igenom, vilka band, som snört in honom. Och han kände en underlig, nästan högmodig glädje åt allt, och han såg på de båda kvinnorna med mild medömkan. En sådan där liten unge som Cesca eller Jenny, grön och frisk med små tvärsäkra åsikter bakom sin vita, släta flickpanna. Två friska, vackra unga flickor, som gingo sin jämna väg genom livet och som då och då kanske hade en och annan liten sten att röja undan, för omväxlings skull — men som ingenting visste om en väg sådan som hans. — Stackare, hur skulle det också gå dem, om de skulle pröva det.
Han for upp av att Heggen rörde vid hans skuldra. Han blev röd — han hade nickat in.
»Ni har tagit er en lur ni också», sade Heggen.
Ute stodo de höga tysta husen i den grå skymningen — sovo med stängda luckor genom alla våningarna. Men på en sidogata skar en pinglande spårvagn fram, en droska skramlade över stenläggningen och en och annan förfrusen och sömnig figur masade sig fram på trottoaren. De veko in på en gata, vid vars slut de sågo obelisken framför Trinita-dei-Montikyrkan — den stod vit mot Pincios svarta stenekar. Inte en människa syntes till — och inte ett ljud;hördes utom deras egna steg på stenläggningen och en liten fontän, som sorlade inne på en gård — och så långt borta genom stillheten plaskade springbrunnen på Monte Pincio mot sin stensockel. Och medan de gingo emot ljudet sköt det upp i honom en fin, tunn stråle av fröjd — som om hans egen glädje från kvällen förut väntat på honom däruppe vid det springande flödet under stenekarna.
Han vände sig till Jenny Winge och han visste inte av att hans ögon och hans stämma bådo för hans lilla glädje.
»Här uppe stod jag i går kväll och såg solen gå ned. Jag tyckte det var så underligt. Jag har nämligen arbetat på det i årtal. — Jag måste hit för mina studiers skull — jag skulle ju bli arkeolog, men jag måste undervisa som lärare från det jag tog förberedande examen. Jag har ju alltid väntat på den dagen, då jag skulle komma hit — liksom förberett mig på den. Och så stod jag här — med ens. — Och det kändes som om jag varit fullkomligt oförberedd.»
»Ja», sade Jenny. »Det förstår jag så väl.»
»För resten, ända sen jag kom av tåget — såg de där ruinerna av termerna rakt ovanför — solen över de tunga gula ruinerna — mitt ibland de flotta nya byggnaderna med kaféer och kinematografer — spårvagnarna på torget och anläggningarna och den härliga fontänen som det är så mycket vatten i — så tyckte jag, att det just var så vackert med de gamla murarna i de moderna kvarteren och stadstrafiken runt omkring.»
»Ja», sade hon med glad röst och nickade, »det tycker jag också om.»
»Och så gick jag nedåt. Det var nytt och gammalt om vart annat. Och springbrunnar överallt, som sorlade och rann och plaskade. Jag gick ända ut till San Pietro; det var mörkt då jag kom dit och jag stod och såg på de två fontänerna där. De spela visst hela natten här i staden.»
»Hela natten, nästan vart man kommer, så hör man sorlet av springbrunnar. Här är ju så stilla på gatorna om natten. Där som vi bor, fröken Jahrmann och jag, är det en liten fontän nere på gården. Vi har balkong till våra rum — när det är milda nätter sitter vi därute och hör på, hur det rinner, till långt fram på natten.»
Hon hade satt sig på stenräcket. Och Helge Gram stod på samma fläck som kvällen förut och såg igen ut över staden, som låg där med sina höjdsträckningar bakom, gråvit och förvittrad under en himmel så ljus och klar som över högfjällen. Han insöp den isande rena och kalla luften.
»Ingenstans i hela världen», sade Jenny Winge, »äro mornarna som här i Rom. Jag tycker det är som om hela staden sov — en sömn, som blir lättare och lättare — och med ens är den vaken, utsövd och sund. Heggen säger att det kommer sig av luckorna — det finns inga rutor, som fångar morgonljuset och blänker.»
De sutto med ryggen mot morgonrodnaden och den gyllene himlen, mot vilken Mediciträdgårdens pinjekronor och kyrkans två små torn med paviljongerna högst upp avtecknade sig hårt och skarpt. Det var dock ännu en stund till solen gick upp. Men den gråa husmassan där nere började långsamt att stråla ut färger — det var som om husen inifrån blivit genomlysta av färgerna på ett förunderligt sätt — några av husen rodnade, tills de voro alldeles rosenfärgade, några gulnade och några vitnade. Villorna på Monte Marios mörka skogssluttning höjde sig skinande från den bruna gräsvallen och de svarta cypresserna.
Plötsligt blänkte det till som en stjärna någonstans borta bland höjderna bakom staden; där var nu i alla fall en ruta, som fångade den första solstrålen. Och där var mörkt lövverk, som fick olivfärgad gyllenglans därborta.
En liten klocka började att klämta nere i staden.
Fröken Jahrmann kom fram till dem och lutade sig sömnigt mot sin väninna.
»Il levar del sole.»
Helge böjde huvudet långt bakåt och stirrade upp i himlavalvets svala blå. Nu kom där en solstråle och rörde vid den allra översta av springbrunnens strålar — dropparna däruppe gnistrade i asur och guld.
»Åh, Herre Gud, vad jag är hemskt sömnig!» sade Fransiska Jahrmann och gäspade av alla krafter. »Och hu—u—u—u, så kallt! Jenny, att du inte fryser om din bästa del, när du sitter så där på stenen. — Nu vill jag i säng — subito!»
»Ja, sömnig!» Heggen gäspade. »Det är bäst att pallra sig hem nu. Det vill säga jag vill ha en kopp kokande mjölk på min latteria först. Ja, går vi då?»
De gingo ned för Spanska trappan. Helge såg på alla de små gröna bladen som spirade upp mellan de vita trappstenarna.
»Tänk att det kan växa här, där så många människor går och trampar upp och ner.»
»Åja — det myllrar fram någonting över allt här bara det finns lite jord mellan ett par stenar. Ni skulle ha sett i våras på taket under där vi bor. Där gror ett litet fikonträd också mellan takpannorna. Cesca är så bekymrad för om det skall kunna klara sig över vintern — och vad det skall leva av när det blir större. Hon har ritat av det.»
»Ja, er väninna målar ju också, tyckte jag mig förstå.»
»Ja. Hon är vådligt begåvad Cesca.»
»Jag minns att jag såg en tavla av er på statens konstutställning i höst», sade Helge en smula förläget. »Rosor i en kopparbunke.»
»Ja, det målade jag här nere i våras. Jag är för resten inte riktigt nöjd med det numera. Jag har varit i Paris två månader i sommar, och jag tycker att jag har lärt ganska mycket på den tiden. Men jag fick sälja den — för trehundra kronor; det var vad jag hade begärt. Ja, det fanns nog det som var bra i den för resten.»
»Ni målar så där modernt — ja, det gör ni väl alla.»
Jenny svarade inte, men smålog litet.
De andra stodo och väntade nedanför trappan. Jenny räckte handen åt alla laget runt och tog avsked.
»Jag tror du är befängd», sade Heggen. »Är det ditt allvar att gå och arbeta nu?»
»Ja, det är det väl.»
»Du är spritt galen, du.»
»Usch nej, Jenny, kom med hem», smågnällde Fransiska.
»Varför skulle jag inte arbeta, när jag inte är trött? Ja, kandidat Gram, nu skall ni väl ta en droska och se att ni kommer hem?»
»Ja, förresten, är inte posten öppen nu? Jag vet att den inte ligger så långt från Piazza di Spagna.»
»Jag skall just förbi där — så vi kan ju följas åt.»
Hon nickade en sista gång åt de andra, som började att gå hemåt — Fransiska Jahrmann hängde på Ahlins arm, så sömnig att hon raglade.