Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 7

←  Kapitel VI

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VII

Kapitel I  →

VII

En dag framåt jul kom Simon Andresson helt oväntat ridande till Jörundgård. Han urskuldade sig för att han kom på slikt sätt, objuden och allena utan fränder, men herr Andres var i Sverige i konungens ärende. Själv hade han varit hemma på Dyfrin en tid, men där voro endast hans unga systrar och hans mor, som låg till sängs, så tiden hade synts honom lång, och han hade fått sådan håg att färdas hitopp.

Ragnfrid och Lavrans tackade honom mycket, för att han gjort denna långa resa i hårdaste vinterkölden. Ju mera de sågo av Simon, desto bättre behagade han dem. Han var väl inne i allt som ordats mellan Andres och Lavrans, och det blev nu avtalat att hans och Kristins fästningsöl skulle drickas innan fastan ginge in, såvida herr Andres kunde hinna hem till den tiden, men eljest strax efter påsk.

Kristin var stilla och försagd, när hon var tillsamman med sin fästman; hon fann föga att tala med honom om. En kväll då alla hade setat och druckit, bad Simon henne gå ut med honom och svalka sig litet. Då, medan de stodo i svalgången utanför den övre stugan, tog han henne om livet och kysste henne. Sedan gjorde han det ofta, när de två voro ensamma. Hon var inte glad åt det, men hon lät det ske, eftersom hon visste att fästemålet var oundvikligt. Nu tänkte hon på sitt gifte endast som på något hon måste, men icke som något hon gärna ville. Ehuru hon nog tyckte bra om Simon — i synnerhet när han talade med andra och inte rörde henne eller ställde sina ord till henne.

Hon hade varit så olycklig hela hösten igenom. Det tjänade till ingenting hur ofta hon än sade sig att Bentein ju icke fått göra henne något; hon kände sig likafullt vanhedrad.

Ingenting kunde bliva så som det var förut, sedan en man vågat vilja något slikt med henne. Hon låg vaken om nätterna, het av skam, och kunde ej låta bli att tänka på det. Hon mindes Benteins kropp mot sin egen, när hon brottades med honom, hans heta, ölstinkande andedräkt — hon måste tänka på vad som kunde ha skett — och hon mindes med en rysning genom hela sin varelse vad han sagt om möjligheten att det icke kunde döljas och att Arne skulle få skulden. Förbi hennes inre syn jagade bilder av allt som skulle ha följt, om hon kommit i slik olycka och så folk fått reda på hennes möte med Arne — skulle hennes far och mor ha trott slikt om Arne — och Arne själv, vad skulle han ha tänkt? Hon såg honom för sig, sådan hon sett honom sista kvällen, och hon kände det som om hon sjunkit ihop inför honom, bara för det hon kunde ha kommit att draga ned honom med sig i sorg och skam. Och så drömde hon så styggt. Hon hade hört ord sådana som »köttets lusta» och »köttets frestelse» i kyrkan och i heliga berättelser, men de hade icke sagt henne någonting. Nu var det blivet verkligt för henne att både hon själv och alla människor hade en syndig, köttslig lekamen, som snärjde själen och skar i den med hårda band.

Så föreställde hon sig hur hon skulle ha dräpt Bentein eller gjort honom blind. Det var den endaste lisa hon kunde finna, att frossa i drömmar om hämnd mot den vidriga mörka mannen, som alltid stod i vägen för hennes tankar. Men det halp aldrig länge; hon låg och storgrät vid Ulvhilds sida om nätterna, över allt detta som bragts över henne med våld. Bentein hade i alla fall lyckats skända mödomen i hennes sinne.

Första vardag efter julhelgen hade alla kvinnorna på Jörundgård stor brådska i eldhuset; Ragnfrid och Kristin hade också varit där större delen av dagen. Sent på aftonen, under det några av kvinnorna röjde upp efter baket, medan andra ställde med kvällsvarden, kom mjölkedejan infarande, skrikande, medan hon slog ihop händerna:

»Jesus, Jesus — har någon hört större elände — nu köra de Arne Gyrdson död på en släde — Gud hjälpe Gyrd och Inga i denna olyckan —»

In kommo en man, som bodde i en stuga längre ned på vägen, och Halvdan. Det var de som hade mött likföljet.

Kvinnorna skockade sig omkring dem. Ytterst i ringen stod Kristin, vit och bävande. Halvdan, Lavrans’ egen sven, som hade känt Arne alltifrån han var gosse, grät våldsamt, medan han berättade:

Det var Bentein, prästsonen, som hade dräpt Arne. Nyårskvällen hade bispens svenner setat och druckit i borgarstugan, och då hade Bentein kommit; han var nu bliven skrivare hos prästen i Helga lekamens prebende. Svennerna ville först icke släppa in honom, men han hade påmint Arne om att de voro från samma bygd; Arne lät honom då få sitta bredvid sig, och de hade druckit. Men så hade de kommit i slagsmål. Arne hade farit så våldsamt fram att Bentein tagit en kniv från bordet och stuckit Arne i strupen och flera gånger i bröstet. Arne hade dött nästan strax.

Bispen hade lagt sig denna olyckan mycket tungt på sinnet; han hade själv sörjt för att liket blev omskött och låtit sitt eget folk köra det den långa vägen hem. Bentein lät han slå i järn, stötte ut honom ur kyrkan, och var han icke redan hängd, så skulle han bli.

Halvdan måste förtälja detta flera gånger, allteftersom nytt folk strömmade in. Lavrans och Simon kommo också över till eldhuset, när de varseblevo oron och uppståndelsen på gården. Lavrans var mycket upprörd; han bjöd att de skulle sadla hans häst, ty han ville rida över till Brekken med detsamma. När han skulle gå, föllo hans ögon på Kristins vita ansikte.

»Kanske du vill följa med mig?» frågade han. Kristin tvekade EE hon ryste, men så nickade hon, ty hon orkade icke säga ett ord.

»Är det icke för kallt för henne?» undrade Ragnfrid. »I morgon blir det ju likvaka, och då gå vi väl dit alla —»

Lavrans såg på sin hustru; han blev också varse Simons anlete, och så gick han bort till Kristin och lade armen om hennes axlar:

»Hon är hans fostersyster, du få minnas det», sade han. »Kanske hon gärna vill hjälpa Inga att ordna med liket.»

Och fastän Kristins hjärta var som sammansnört av förtvivlan och ångest, så blev hon varm av tacksamhet mot sin far för hans ord.

Ragnfrid ville nu att de skulle äta kvällsgröten, innan de foro, om Kristin skulle med. Hon ville också skicka med gåvor till Inga — ett nytt linnelakan, vaxljus och nybakat bröd; hon bad dem säga att hon skulle komma upp själv och hjälpa till med att ordna för jordafärden.

Det förtärdes föga men talades mycket i stugan, medan maten stod på bordet. Den ene påminde den andre om de prövningar Gud pålagt Gyrd och Inga. Gården deras hade stenskred och vårflod fördärvat, flera av de äldsta barnen hade dött, så att alla Arnes syskon ännu voro barn. Nu hade de haft lyckan med sig i några år, sedan bispen satte Gyrd på Finsbrekken som sin ombudsman, och de barn de fått behålla voro fagra och lovande. Men modern älskade Arne mycket högre än alla de andra.

Men folk ömkade också Sira Eirik. Prästen var aktad och avhållen, och människor där i bygden voro stolta över honom, han var vällärd och duglig och hade, under alla de år han varit vid kyrkan, icke försummat en helgdag eller mässa eler förrättning, som han var pliktig att hålla. I sin ungdom hade han varit krigsman under grev Alf av Tornberg men hade kommit i olycka genom att dräpa en mycket högbördig man, och så hade han sökt skydd hos Oslobispen; när denne märkte vilka gåvor han hade för boklig gärning, hade han tagit honom i prästlära. Och hade det icke varit för att han hade ovänner för detta gamla dråpets skull, så hade Sira Eirik nog aldrig blivit sittande här vid denna lilla kyrkan. Väl var han mycket girig efter penningar både för sin egen pung och för kyrkans räkning, men den var nu också så präktigt utrustad med kar och klädnader och böcker, och han själv hade ju dessa barnen — och han hade då aldrig haft annat än sorg och möda av sin släkt. Ute i bygderna tyckte folk det var orimligt att prästerna skulle leva som munkar, då de ju likväl måste ha kvinnfolkshjälp på gårdarna och de väl kunde behöva en hustru till att ställa för sig, så långa och tunga resor som de måste göra runt omkring i socknen, och det i allt slags väder; folk mindes ock att det icke var så långliga tider sedan prästerna i Norge varit gifta män. Därför hade ingen lagt Sira Eirik så synnerligen mycket till last att han haft tre barn med fatburskvinnan, som varit hos honom när han var ung. Men denna kvällen sade de dock att det såg ut som om Gud ville straffa Eirik för hans frilloläger, så mycket ont som hans barn och barnbarn vållat honom. Och några menade det var väl god grund för det också, att en präst icke skulle hava hustru och barn — ty det månde nog komma ovänskap och agg mellan prästen och folket på Finsbrekken; och de hade förr varit de bästa vänner.

Simon Andresson kände väl till Benteins leverne i Oslo och berättade härom. Han hade blivit skrivare hos prosten vid Mariakyrkan, och han sades vara en duglig karl. Det var också många kvinnor, av vilka han var väl liden — han hade de där ögonen, och så gick käften på honom oavlåtligt. Några tyckte han var en fager man — det var mest sådana fruar, som funno sig besvikna på sina män, och så unga mör, sådana som gärna se, att män äro fria mot dem. Simon log — ja, de förstodo väl? Nå, Bentein var då så slug, så han trädde ej slika kvinnor för nära — med dem brukade han fagra ord; han fick rykte om sig för renlevnad. Men så var det nu det med kung Håkon — han var ju en from och sedlig herre själv — och han ville gärna hålla sina män till tukt och hövisk vandel — de unga förstås; andra kunde han nog icke rå på. Och nu blev det så att vad streck de unga svennerna kunde lista sig till att vara med om — liderliga gillen, dobbel och öldrickning och dylikt — det kom alltid till hirdprästens kännedom, och de galenpannorna måste stånda till skrift och göra bot och fingo hårda förekastelser, ja, två, tre av de vildaste piltarna blevo bortdrivna. Men så uppdagades det till sist, att det var denna räven Bentein secretarius, som vållat det — lönligt hade han haft sina vägar till alla ölhusen och värre hus med; han hörde tärnornas bikt han och gav dem avlösning.

Kristin satt vid moderns sida; hon försökte äta, så att ingen skulle märka hur det stod till med henne, men hon skalv på handen, så att hon spillde av vällingen för varje skedblad, och tungan kändes så tjock och torr i munnen att hon inte kunde svälja brödbetorna. Men när Simon började tala om Bentein, måste hon sluta upp med att låtsa som om hon åt; hon tog tag med händerna i bänken under sig — skräck och vämjelse fingo makt med henne, så att hon kände svindel och kväljningar. Han var det, som hade velat — Bentein och Arne, Bentein och Arne —. Sjuk av otålighet väntade hon på att de skulle bli färdiga. Hon längtade efter att se Arne, Arnes fagra anlete, falla ned och få sörja och glömma allt annat.

När modern hjälpte henne med ytterkläderna, kysste hon dottern på kinden. Kristin var så ovan att få ömhetsbetygelser av sin mor nu, det gjorde så gott — hon lutade huvudet mot Ragnfrids skuldra ett ögonblick, men hon kunde icke gråta.

Då hon kom ut på tunet, såg hon att det var flera som ville följa med — Halvdan, Jon från Laugarbru och Simon och hans sven. Det vållade henne en orimlig pina att de två främmande skulle vara med.

Det var en bitande kall kväll, så att snön knarrade under fötterna; stjärnorna gnistrade tätt som rimfrost på den svarta himmelen. När de ridit ett stycke, hörde de skrål och tjut och rasande hovslag söderut från vallarna — litet längre upp på vägen kom hela det ridande följet framstörtande bakom dem och sprängde förbi, så att det klang av metall, och ångan från de rykande, rimfrostklädda hästkropparna slog emot dem, där de själva måste rida ut i snön. Halvdan ropade åt den vilda skaran — det var ungdomar från gårdarna söderut i bygden; de firade ännu jul och voro ute för att pröva sina hästar. Några, som voro för druckna för att fatta, sprängde dundrande och hojtande vidare, medan de slogo på sina sköldar. Men ett par stycken förstodo vad tidender Halvdan ropade emot dem; de skilde sig från flocken, blevo stilla och slöto sig till Lavrans’ följe, medan de viskade med männen som voro sist i raden.

De kommo så långt, att de sågo Finsbrekken i sluttningen på hinsidan Silsån. Det lyste mellan husen — mitt på tunet hade folket stuckit ned torrvedsfacklor i en snödriva, och eldskenet låg rött över den vita backen, men de mörka husen sågo ut som om de vore överstrukna med levrat blod. En liten syster till Arne stod ute och stampade med fötterna, händerna hade hon lagt i kors upp under kappan. Kristin kysste det förgråtna, frusna barnet. Hennes hjärta var tungt som sten, och det var som hade hon bly i lemmarna, när hon steg uppför trappan till loftet, där de lagt honom.

Ljudet av sång och glansen av de många tända ljusen mötte henne i dörren. Mitt på loftet stod kistan, som han förts hem i, täckt av ett lakan; det hade lagts plankor över bockar, och kistan hade ställts härpå. Vid huvudgärden stod en ung präst med öppen bok i händerna och sjöng; runtom knäböjde folk med ansiktet dolt i den tjocka kappan.

Lavrans tände sitt ljus vid ett av dem som stodo och brunno, satte det stadigt på bårbrädet och föll på knä. Kristin ville göra detsamma, men hon kunde icke få sitt ljus att stå; då tog Simon det och hjälpte henne. Så länge prästen läste, lågo alla på knä och upprepade viskande hans ord, så att andedräkten stod som en rök om munnen på dem — det var iskallt på loftet.

När prästen slog igen boken och folk reste sig upp — det var redan många samlade i likstugan — gick Lavrans fram till Inga. Hon stirrade på Kristin och tycktes knappt höra mannens ord; gåvorna han hade räckt henne stod hon och höll, som om hon ej visste av att hon hade något i händerna.

»Är du kommen, du ock, Kristin?» säger hon med en underlig, tvungen röst. »Kanske du gärna vill se sonen min, sådan han nu kommit tillbaka till mig?»

Hon flyttade ett par ljus åt sidan, grep Kristin om armen med skälvande hand och ryckte med andra handen svettduken från den dödes anlete.

Det var grågult som lera, och läpparna voro blyfärgade, de hade glidit litet från varandra, så att de jämna, smala, benvita tänderna syntes som i ett spotskt löje. Under de långa ögonfransarna skymtade litet av de brustna ögonen, och det var några blåsvarta fläckar överst på kinderna, antingen det nu var märken efter slag eller likfläckar.

»Kanhända du vill kyssa honom?» frågade Inga som förut, och Kristin lutade sig lydigt fram och tryckte sin mun mot den dödes kind. Den var fuktig som av dagg, och hon tyckte sig känna liklukten; han hade nog börjat tina i värmen från alla ljusen.

Kristin blev liggande med händerna på bårbrädet, ty hon orkade ej resa sig. Inga drog undan svepningen mera, så att det stora knivstynget över nyckelbenet blev synligt. Så vände hon sig utåt mot folket och sade med skälvande röst:

»Det är nog lögn, ser jag, det som folk säger, att död mans sår blöder, när den rör vid honom, som vållat hans bane. Han är kallare nu, pilten min, och mindre fager än då du mötte honom sist därnere på vägen. Du är icke glad åt att kyssa honom nu, ser jag — men jag har hört att då försmådde du icke hans mun.»

»Inga», säger Lavrans och går fram, »har du mist vettet — talar du i yrsel?»

»Ja, I ären så gävt folk, I därborta på Jörundgård — du var en alltför rik man, du Lavrans Björgulfson, för att sonen min skulle våga tänka på att gilja till din dotter med heder — hon höll sig väl själv för god till det ock, Kristin. Men hon var icke för god att ränna efter honom på landsvägen nattetid och leka med honom bland snåren, den kvällen han for — spörj henne själv, så få vi se, om hon törs förneka det nu, då Arne ligger här död — och hon har vållat det med sin lösaktighet!»

Lavrans gjorde ingen fråga, han vände sig till Gyrd:

»Du får se till att du lugnar hustrun din, hon är ju rakt från vettet —»

Men Kristin lyfte sitt vita ansikte och såg sig förtvivlad omkring:

»Jag gick och mötte Arne den sista kvällen, för han hade bett mig. Men icke skedde där något mellan oss som var orätt.» Och i det hon tycktes samla sig och helt förstå, ropade hon högt: »Jag vet icke vad du menar, Inga — ljuger du på Arne, där han ligger — aldrig har han frestat eller lockat mig —»

Men Inga skrattade högt:

»Nej Arne, nej?» Men Bentein präst — han lät dig icke leka slik lek med honom. — Spörj du Gunhild, Lavrans, som tvådde lorten av dotter dins rygg, och spörj var man som var i bispens borgarstuga nyårskvällen, då Bentein gjorde spe av Arne, för han låtit henne gå och stod där som hennes narr. Sen lät hon Bentein gå hemåt med henne under pälsen hennes, och ville leka samma lek med honom —»

Lavrans grep henne i skuldran och lade sin hand över hennes mun:

»För ut henne, Gyrd! Skamlöst är det att du säger slikt vid denna goda piltens bår — men om så alla barnen dina låge döda här, så vill jag icke stå och höra dig ljuga om mitt — du Gyrd får stånda till svars för vad denna vanvettiga kvinna säger —»

Gyrd grep tag i sin hustru och ville leda bort henne, men han sade till Lavrans:

»Det är nu så, att det var om Kristin de bytte ord, Arne och Bentein, när sonen min miste livet. Välförståendes har du icke hört det, men det har nu gått tal här i bygden i höst —»

Simon slog med sitt svärd på den närmaste klädkistan:

»Nej, gott folk, nu fån I finna annat att tala om här i likstugan än min fästekvinna! — Präst, kunnen I icke få makt med dessa människor, så här bliver höviskt skick —»

Prästen — Kristin såg att det var yngste sonen på Ulvsvolden, som hade varit hemma över jul — öppnade nu boken och ställde sig framme vid båren. Men Lavrans ropade att de som fört slikt tal om hans dotter, vem det vara månde, skulle få äta upp sina ord, och Inga skrek:

»Ja, tag du livet mitt, Lavrans, som hon har tagit all min tröst och glädje — och red hennes bröllop med denna riddarsonen, men likafullt så vet folk att hon blev gift med Bentein på allmän färdeväg — se här —», hon kastade lakanet, som Lavrans givit henne, tvärsöver båren till Kristin, »jag har icke bruk för Ragnfrids lin till Arnes jordfästning — gör dig huvudlin av det, eller göm det till att linda risungen din — och gå ned och hjälp Gunhild att sörja över den hängde —»

Lavrans, Gyrd och prästen grepo Inga. Simon försökte lyfta upp Kristin, som låg över båren. Då sköt hon häftigt undan hans arm, rätade upp sig, så att hon stod rak på knä, och ropade högt:

»Gud, min frälsare, hjälp mig! — detta är osant!»

Hon sträckte ut sin ena hand och höll den över det närmaste ljuset på likbåren.

Det såg ut som om lågan böjde sig och vek åt sidan — Kristin kände allas ögon på sig — det tycktes henne att detta varade en lång stund. Då förnam hon med ens svidande smärta i insidan av handen, och med ett gällt skrik föll hon baklänges i golvet.

Hon trodde själv att hon svimmat — men hon märkte att Simon och prästen lyfte upp henne. Inga skrek något, hon såg sin fars förfärade anlete och hörde prästen ropa att ingen finge räkna detta prov giltigt — så finge man icke äska Guds vittnesbörd — då bar Simon henne ut från loftet, nedför trappan. Simons sven sprang till stallet, och strax efteråt satt Kristin, halvt sanslös ännu, framför Simon på hans sadel, insvept i hans kappa, medan han red nedåt mot bygden, så fort hästen kunde löpa.

De voro nästan framme vid Jörundgård, när Lavrans upphann dem. Resten av deras följe kom dundrande långt borta på vägen efter dem.

»Säg ingenting till din mor», sade Simon, när han satte ned henne vid stugdörren. »Vi ha hört alltför mycket vanvettigt tal i kväll; ingen under att du miste besinningen själv till slut.»

Ragnfrid låg vaken, när de kommo in, och sporde hur där varit i vakstugan. Simon tog till orda och svarade för dem alla. Jo, där hade varit många ljus och mycket folk. Jo, där hade varit en präst — Tormod från Ulvsvolden — om Sira Eirik hade han hört att han skulle ha ridit ned till Hamar redan i kväll, på så vis kommo de ur förlägenheten med jordfästningen.

»Vi få låta läsa en mässa över pilten», säger Ragnfrid. »Gud styrke Inga, hårt prövas hon, den goda, duktiga kvinnan!

Lavrans tog upp den ton Simon sjungit före, och strax därpå sade Simon att nu finge de alla gå till ro: »ty Kristin är både trött och sorgmodig».

Om en stund, då Ragnfrid somnat, kastade Lavrans litet kläder på sig och satte sig på kanten av döttrarnas säng. Han fann i mörkret Kristins hand och sade mycket milt:

»Nu får du säga mig, barn, vad som är sant och vad som är lögn i det talet Inga kommer med.»

Snyftande berättade Kristin allt som hänt den kvällen Arne red till Hamar. Lavrans sade icke stort. Då kröp Kristin fram i sängen, slog sina armar om hans hals och jämrade sakta:

»Jag har ju vållat Arnes död — det är ju sant, som Inga sade —»

»Arne bad dig själv om att gå och möta honom», sade Lavrans och drog upp täcket kring dotterns nakna skuldror. »Obetänksamt var det väl av mig att jag lät eder vistas samman så som skedde, men jag trodde pilten skulle varit förståndigare. Icke skall jag lasta eder — jag förstår att dessa ting äro tunga för dig att bära. Fast aldrig hade jag tänkt att någon av mina döttrar skulle komma i vanrykte här i vår bygd — och illa blir det med mor din, när hon spörjer dessa tidender — Men att du gick med detta till Gunhild, och icke till mig, det var så vettlöst, att jag icke kan fatta huru du kunde bete dig så enfaldigt.»

»Jag förmår icke vara här i bygden längre», grät Kristin, »icke en människa törs jag se i ögonen — och allt det jag vållat dem i Romundgården och på Finsbrekken —!»

»Ja, de få nu sörja för det, både Gyrd och Sira Eirik», sade Lavrans, »att dessa lögnerna om dig komma i jorden med Arne. Eljest blir det ju Simon Andresson, som bäst kan värja dig i denna sak», sade han och klappade henne i mörkret. »Synes dig icke han tog saken ädelsinnat och förståndigt?»

»Far» — Kristin tryckte sig intill honom och bad ångestfullt och innerligt, »sänd mig i kloster, far! Jo, hör på mig — jag har tänkt på detta länge, kanhända Ulvhild blir frisk, om jag går i hennes ställe. Minns du de skorna jag sydde åt henne i höstas, med pärlor på? Jag stack mina fingrar så illa, jag blödde av den vassa guldtråden — jag satt och sydde dem, för jag tyckte det var så orätt att jag icke höll så mycket av min syster att jag ville bli nunna för att hjälpa henne — Arne sporde mig en gång om det. Hade jag sagt ja då, så hade detta icke hänt —»

Lavrans skakade på huvudet:

»Lägg dig ned nu», befallde han. »Du vet icke själv vad du säger, arma barnet mitt. Nu får du fresta om du kan sova —»

Men Kristin låg och kände smärtan i sin brända hand, och förtvivlan och förbittring över hennes öde stormade i hennes hjärta Det kunde ej gått henne värre, om hon varit den syndfull kvinna; alla skulle de väl tro — nej, hon kunde inte, kunde inte förmå sig att stanna kvar här i bygden. Den ena skräcken efter den andra kom för henne — när modern fick veta detta! — och nu var där blod mellan dem och deras sockenpräst, fiendskap mellan alla som varit vänner omkring henne i hela hennes liv. Men den yttersta, mest beklämmande ångesten föll över henne, när hon tänkte på Simon och huru han tagit henne och fört bort henne, och trätt fram i hennes ställe här hemma och tagit ledningen, alldeles som om hon varit hans egendom — fadern och modern hade fallit undan för honom, som tillhörde hon redan mera honom än dem.

Så trodde hon sig se Arnes anlete i kyrkan, kallt och grymt. Hon mindes att hon sett en öppen grav som stod och väntade på en död, sist hon gick från kyrkan. De upphackade jordklumparna lågo på snön, hårda och kalla och grå som järn — dit hade hon bragt Arne.

Med ens kom hon att tänka på en sommarkväll för många år sedan. Hon hade stått på loftsvalen på Finsbrekken, samma loft, där hon blivit förtrampad denna kväll. Arne hade kastat boll med några gossar nere på tunet, och bollen hade slungats upp i svalgången till henne. Hon hade hållit den bakom ryggen och icke velat lämna den från sig, när Arne kom upp efter den; då ville han ta den ifrån henne med våld — de hade slagits om den, på svalen, inne på loftet mellan kistorna; lädersäckarna med kläder, som hängde där, dunkade dem i huvudet, när de stötte emot under jakten, de hade skrattat, och de hade tumlat om med denna bollen.

Och det var som det blev verkligt för henne till sist att han var död och borta och hon icke skulle få se hans vackra, käcka ansikte och känna hans varma händer. Och hon hade varit så barnslig och hjärtlös att hon aldrig tänkt på hur det skulle bli för honom att mista henne. Hon grät förtvivlat och tyckte hon förtjänt sin olycka. Men så måste hon tänka igen på allt som ännu väntade henne, och så grät hon, för att hon tyckte det var i alla fall ett för hårt straff som skulle övergå henne.

Det blev Simon som berättade för Ragnfrid vad som hänt vid likvakan på Brekken kvällen förut. Han gjorde icke mer av saken än han var nödd till. Men Kristin var så förvirrad av sorg och nattvak att hon kände en rent orimlig förbittring mot honom, för att han kunde tala om det som om det ändå icke varit så förfärligt. Dessutom vållade det henne häftig ovilja, det sätt varpå föräldrarna läto Simon uppträda som om han vore herre i huset.

»Du tror ingenting av detta du, Simon?» frågade Ragnfrid ängsligt.

»Nej», svarade Simon. »Och icke tänker jag det är någon som tror det heller — de känna eder och henne och denne Bentein, men här händer ju icke stort att tala om i denna avsides bygd; det är antagligt nog att folk tar för sig av denna feta biten. Nu få vi ju lära dem att Kristins rykte är för fin kost för allmogen här. Men illa var det att hon lät skrämma sig så av hans fräckhet att hon icke gick till eder med det strax eller till Sira Eirik själv — jag tänker denna porthusprästen skulle gladeligen vittnat, att han icke menat värre än ett oskyldigt skämt, om du, Lavrans, kommit till tals med honom.»

Båda föräldrarna sade att detta hade Simon rätt i. Men Kristin skrek till och stampade med foten:

»Han slog ju omkull mig på marken — jag vet knappt själv vad han gjorde med mig — jag var rent ifrån mig, jag minns ingenting längre — såvitt jag vet, kan det ju vara som Inga säger — jag har icke varit frisk eller glad en dag sedan dess —»

Ragnfrid skrek och slog ihop händerna; Lavrans for upp — också Simons ansikte blev förändrat; han såg skarpt på henne, gick bort och tog henne under hakan. Så skrattade han:

»Gud signe dig, Kristin — du hade nog mints det, om han hade gjort dig något. — Det är då icke underligt om hon varit sorgsen och ofrisk sedan den olyckskvällen då hon blev skrämd så svårt — hon som aldrig hade mött annat än godhet och välvilja förut», sade han till de andra. »Det kan då varje människa se på hennes ögon, som icke äro misstänksamma och hellre vilja tro ont än gott, att hon är mö och icke kvinna.»

Kristin såg upp i sin fästmans små, fasta ögon. Hon lyfte händerna halvt — ville lagt dem om hans hals. Då sade han åter:

»Du får nu icke tro, Kristin, att du ej glömmer detta igen. Det är nu icke min avsikt att vi skola slå oss ned på Formo strax, så att du aldrig kommer ut ur dalen. Ingen har samma färg vare sig på hår eller håg i regn och solsken, sa gamle kung Sverre, när de lastade hans birkebeinare för det de blivit stormodiga i medgången —»

Lavrans och Ragnfrid smålogo — det roade dem att se den unge mannen ge sig min av att vara en vis gammal biskop. Simon fortsatte:

»Det skulle illa anstå mig att vilja lära dig något, du som skall bli min svärfar, men så mycket törs jag kanske säga som att vi blevo strängare hållna, mina syskon och jag; vi fingo icke löpa så fritt omkring med husfolket som jag sett att Kristin är van vid. Min mor, hon brukade säga att leker man med torparungar, så får man gärna löss i håret till slut — och något ligger det i det.»

Lavrans och Ragnfrid tego till detta. Men Kristin vände sig bort, och den lust hon känt ett ögonblick att taga Simon Darre om halsen, hade hon alldeles mist.

Omkring middagstiden togo Lavrans och Simon sina skidor och gingo ut för att se till några snaror uppe på åsen. Ute var det nu vackert väder, solsken och inte så stark köld. Båda männen tyckte det var gott att komma bort från all sorgen och gråten där hemma, så de gingo långt; ända upp på nakna fjället.

De lågo i solen intill en brant klippa och åto och drucko; så talade Lavrans litet om Arne — han hade hållit mycket av gossen. Simon instämde, rosade den döde och sade att han icke tyckte det var underligt om Kristin sörjde sin fosterbror. Då nämnde Lavrans något om att de kanske icke borde skynda på henne så, utan unna henne någon tid att åter vinna ro, innan de drucko fästningsölet. Hon hade talat om att hon gärna ville i kloster för en kortare tid.

Simon satte sig upp och visslade ihållande.

»Du är icke till freds med detta?» frågade Lavrans.

»Jo visst, jo visst», svarade den andre raskt. »Detta synes mig vara den bästa råd, käre svärfar. Sänd henne till systrarna i Oslo på ett år — så får hon då lära sig huru folk talar om varandra ute i världen. Jag känner litet till några av de mörna som äro där», sade han och skrattade. »De skulle nu icke lägga sig ned och dö av sorg, om två galna piltar reve sönder varandra för deras skull. Icke för att jag skulle vilja hava en slik till hustru — men jag tror icke Kristin kommer att ha ont av att träffa nya människor.»

»Jag tror Kristin är dig kär —»

»Du kan veta, jag förstår hennes värde — och ditt också», sade han hastigt och litet brydd, reste sig och tog sina skidor. »Jag har ingen träffat som jag hellre ville komma i hjonelag med —»

Strax före påsk, medan det ännu var slädföre i dalen och över Mjösen, reste då Kristin för andra gången söderut. Simon kom upp för att ledsaga henne till klostret — så nu reste hon med far och fästman och åkte i släde, insvept i päls, och efter följde svenner och slädlass med hennes klädkista och förning av matvaror och pälsverk till abbedissan och nunnorna i Nonneseter.