SOU 1944:69/10 Kap

←  9 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

11 Kap.  →

10 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet.

Av brotten mot staten ha i föregående kapitel behandlats de som rikta sig direkt mot statens centrala ledning. Därjämte finnas brott som innefatta angrepp på de särskilda organen och deras funktioner. Av dessa behandlas de viktigaste i förslagets 10 kap.

Detta kapitel motsvarar i huvudsak SL 10 kap. med undantag av 7–15 §§. De i nämnda paragrafer givna straffbestämmelserna om uppror, upplopp, offentlig uppmaning till brott, spridande av falska rykten och ohörsamhet mot myndighets bud om upplösning av sammankomst ha sina motsvarigheter i förslagets I. I kap.; de icke straffrättsliga stadgandena om upprors och upplopps stillande samt församlingsfrihet äro i förslaget inrymda i en övergångsbestämmelse. I förslagets 10 kap. finnas alltså främst motsvarigheter dels till bestämmelserna i SL 10: 1–6 om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda saint våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, dels till bestämmelserna i SL 10: 16–24 om obehörigt verkande i val, löstagande av fånge, personlig faution, nedrivande av offentliga kungörelser och annat dylikt störande av myndighets verksamhet samt obehörig ämbetsutövning. Till detta sammanhang skola enligt förslaget flyttas regeln om personlig faution vid förräderibrott i SL 8: 27, bestämmelsen om övergrepp mot vittnen och parter i SL 11: 8 samt vad SL 25: 5 innehåller om aktiv korruption, bestickning. Då bestämmelserna i SL 10 kap. om brott emot offentlig myndighet icke tidigare undergått någon mera genomgripande revision, ha en del luckor i lagen måst fyllas. Sålunda upptager förslaget en ny bestämmelse om annan än våldsam förgripelse mot ämbetsman för att tvinga eller hindra honom i hans syssla eller hämnas därför. Förslaget upptager också en allmän bestämmelse om bevisförvanskning i stället för de icke uttömmande regler härom som hittills funnits i SL 10: 18 a och 16: 2.

Thyrén , som behandlat de centrala angreppen mot staten i sitt utkast X om förräderibrott m. m., har sammanfört andra brott mot bestämt allmänt organ eller bestämd allmän funktion i sitt utkast IX om brott mot myndighet m. m. Därjämte har Thyrén i sitt utkast X. I behandlat dels brott mot politiska rättigheter, dels ock brott mot allmän ordning och frid. Vad angår brotten mot politiska rättigheter, anser Thyrén (IX s. 211) straffskyddet framför allt avse statsmaktens skapande, såvitt det sker genom val, varför dessa brott lämpligast kunde hänföras till de centrala angreppen mot staten. Kommittén har i stället, i anslutning till gällande SL 10: 16, lagt vikt vid att röstning är en allmän funktion och därför behandlat brott beträffande röstning bland andra brott mot allmän verksamhet i förslagets 10 kap. I motsats till Thyrén, vilken behandlat uppror och upplopp såsom kvalifikationer av enkla brott mot myndighet och brott mot allmän ordning samt därför fördelat bestämmelserna därom på utkasten IX och X. I, har kommittén sammanfört dessa gärningstyper till ett särskilt, enhetligt brott i förslagets 11 kap.

Kommittén har behandlat i förslagets 10 kap. brott mot allmän verksamhet och i förslagets 11 kap. brott mot allmän ordning. Dessa båda brottsgrupper stå varandra så nära, att gränsen ofta kan vara svårbestämbar. Att med våld angripa en ämbetsman i eller för hans tjänsteutövning är tydligen ett brott mot allmän verksamhet. Förövas sådant angrepp av många, en hel folksamling, kan man ju i likhet med Thyrén räkna detta som ett kvalificerat fall av samma brott. I och med att en folksamling ådagalägger uppsåt att begå brott stör den emellertid allmän ordning, detta vare sig uppsåtet går ut på att sätta sig upp emot myndighet eller på att begå annat brott; kommittén har därför hänfört båda fallen till brotten mot allmän ordning. Och om någon icke direkt ingriper i en allmän verksamhet utan endast stör den genom oljud eller på annat dylikt sätt, så föreligger enligt förslaget ett brott mot allmän ordning. Särskilt påtagliga beröringspunkter föreligga mellan å ena sidan bevisförvanskning, döljande av brottsling och hjälp till rymning, som hänförts till brotten mot allmän verksamhet, samt å andra sidan uppvigling och underlåtenhet att avslöja brott, som hänförts till brotten mot allmän ordning. Skillnaden kan sägas vara att det, typiskt sett, i förra fallet men icke i det senare föreligger ett brottsligt ingrepp i en pågående allmän verksamhet.

Den nuvarande rubriken på SL 10 kap., om brott mot offentlig myndighet, har, emedan den är för snäv, icke bibehållits i förslaget. Såsom myndighet kan man endast beteckna sådant allmänt organ som har att utdela befallningar. Även organ som allenast utöva andra funktioner måste emellertid skyddas. Alla som helt eller delvis äro underkastade ämbetsansvar böra enligt kommitténs mening också åtnjuta ämbetsskydd. Enligt 25: 12 i förslaget skall ämbetsansvar, åtminstone beträffande vissa gärningar, gälla för dels ämbetsmän och vissa tjänstemän m. fl. hos stat eller kommun eller särskilt auktoriserad vård- eller trafikinrättning, dels valda ledamöter av beslutande församlingar, dels ock i övrigt såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning därom förordnat. Konungens rätt att förordna om ämbetsansvar för enskild tjänst torde komma att tagas i anspråk endast i mycket begränsad utsträckning, ty några regler om verkställighet av avsättning från enskild tjänst givas icke; ämbetsansvar tänkes förekomma endast i sådana enskilda företag vilka på grund av koncessionstvång eller eljest äro så nära anslutna till det allmänna att det utan vidare är klart att en avsättningsdom blir respekterad. Emellertid kan ämbetsskydd vara päkallat även för andra än dem som sålunda skola vara underkastade ämbetsansvar. Förslagets 10 kap. öppnar därför möjlighet för Konungen att förordna, att sådana som icke äro underkastade ämbetsansvar skola åtnjuta samma skydd som ämbetsmän.

Enligt förslaget skall således skydd mot våld, tvång och missfirmelse tillkomma ej blott alla som äro underkastade ämbetsansvar utan även andra beträffande vilka Konungen meddelat särskildt förordnande. Ansvar för bestickning skall däremot endast förekomma, då ämbetsansvar föreligger. Likaså skall obehörig tjänsteutövning endast vara straffbar, då tjänstens innehavare är underkastad ämbetsansvar. Straff för falskt antagande av allmän ställning skall emellertid drabba ej blott den som obehörigen giver sig ut för att innehava en med ämbetsansvar förenad befattning utan även den som eljest obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. I sistnämnda fall är alltså kretsen av dem vilka skola vara likställda med ämbetsmän icke gjord beroende av Konungens förordnande utan angiven direkt i lagen. I alla de nu nämnda fallen anser kommittén allmän verksamhet föreligga; detta begrepp har alltså ansetts omfatta betydligt mer än statlig och kommunal verksamhet.

Kommittén föreslår även, att i detta kapitel införes en straffbestämmelse avseende den som obehörigen giver sig ut för advokat. Brottet anses höra hit därför att det riktar sig mot statens intresse av att advokatverksamhet utövas på sätt som överensstämmer med det allmänna bästa. Även advokatverksamhet kan ur denna synpunkt kallas allmän verksamhet. Såsom allmän verksamhet räknar kommittén för övrigt även parters och vittnens processuella verksamhet; även dessa åtnjuta enligt förslagets 10 kap. skydd mot våld och tvång.

Kapitlet inledes med bestämmelser om våld å ämbetsman, 1 §, och våldsamt motstånd, 2 §. Dessa bestämmelser överensstämma ganska nära med gällande rätt. Emellertid straffbelägges i 1 § jämväl hot som innebär trängande fara och i 2 § ej blott våldsamt motstånd vid offentlig förrättning utan varje försök att med handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter ämbetsskydd i utövning av hans syssla. Därefter följer en bestämmelse om tjänstemissfirmelse, 3 §. Denna skiljer sig såtillvida från gällande rätt att ej blott den enskilde ämbetsmannen utan även själva myndigheten eller organet skyddas. Bestämmelserna om våld och missfirmelse kompletteras av en helt ny bestämmelse i 4 § om förgripelse mot ämbetsman. Denna innefattar skydd mot tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. För att samla de allmänna bestämmelserna om ämbetsskydd på ett ställe har bestämmelsen om bestickning flyttats hit från 25 kap. i väsentligen oförändrat skick, 5 §. Någon allmän bestämmelse om ämbetsskydd mot vilseledande har däremot icke upptagits i förslaget. Om någon genom vilseledande förmår en ämbetsman till en ekonomisk disposition å det allmännas vägnar, kan bedrägerikapitlet vara tillämpligt. Detta innebär visserligen icke något fullständigt ämbetsskydd mot vilseledande, men det torde vara uteslutet att straffbelägga varje påverkan av allmän verksamhet medelst vilseledande. Med anledning av ett rättsfall, vari en person förorsakade polismyndigheten mycket onödigt besvär genom att anmäla ett uppdiktat brott, har det ifrågasatts att straffbelägga varje uppsåtligt föranledande av en onödig brottsutredning (jfr Thyrén V. II. I 15 § och s. 179). Kommittén har emellertid icke funnit nödigt att straffbelägga andra fall än sådana som kunna hänföras under bestämmelserna i förslagets 13 kap. om osann försäkran eller falsk tillvitelse eller ock i förslagets 10 kap. om bevisförvanskning eller döljande av brottsling.

Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd i 1–5 §§ upptager kapitlet straffstadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet. Närmast följa bestämmelser till skydd för utövande av rösträtt; straffstadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har gjorts mera utförligt än i gällande lag, 6 §, och kompletterats med en ny bestämmelse om brott mot röstningshemlighet, 7 §. Det nuvarande skyddet för parter och vittnen har i något utvidgad form upptagits i 8 §, som handlar om övergrepp i rättssak. Till skydd för statens verksamhet till beivrande av brott upptagas bestämmelser om bevisförvanskning i 9 §, döljande av brottsling i 10 § och hjälp till rymning i 11 §. Dessa bestämmelser innefatta ett mera fullständigt straffskydd än de nu om personlig faution gällande. Slutligen skyddas vissa former av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse om ingrepp i myndighets verksamhet, 12 §.

Kapitlet avslutas med bestämmelser om obehörig tjänsteutövning i 13 § och föregivande av allmän ställning i 14 §. I dessa bestämmelser, som infördes genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott, föreslås vissa jämkningar. Sistnämnda paragrafs tillämpningsområde skall enligt förslaget utvidgas till den som obehörigen giver sig ut för advokat.

1 §.

I SL 10: 1 stadgas straff för våld eller annan misshandel å ämbetsman i ämbetsärende eller för att honom till någon ämbetsåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas. Denna bestämmelse kompletteras med närmare föreskrifter om vilka som skola åtnjuta skyddet. Med ämbetsman förstås enligt SL 10: 1 den som med Konungens fullmakt å ämbetet försedd är eller ämbete av lika värdighet innehaver eller i sådan ämbetsmans ställe lagligen satt är, så ock domare ändå att han ej blivit av Konungen förordnad. Samma skydd som ämbetsman åtnjuter enligt SL 10: 3 ledamot i taxerings- eller prövningskommitté eller styrelse över allmänt verk eller allmän inrättning eller den som i nämnd eller jury sitter. Ett lägre straffskydd gäller enligt SL 10: 5 för tjänsteman eller annan, den där icke innehaver ämbete eller sådant uppdrag som i 1 § omtalas men är förordnad eller vald att offentligt tjänsteärende förrätta eller annan allmän befattning utöva eller är kallad att vid offentlig förrättning tillhandagå. Efter Konungens förordnande kan skydd enligt SL 10: 5 även tillkomma anställda vid enskilda vattenbyggnader eller järnvägsanläggningar.

Gällande bestämmelser om skydd för allmänna funktionärer i SL 10 kap. upptaga vid sidan om straff för våld dels i 2 och 5 §§ straff för smädelser, hotelser och förgripelser med annan missfirmlig gärning, dels ock i 6 § straff för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning. Härutöver stadgas ej straffskydd mot tvång eller hämnd. I 7 och följande §§ behandlas vad gällande lag kallar uppror, d. v. s. att en folkmängd samlar sig och ådagalägger uppsåt att ingripa mot en myndighet. Thyrén upptager i det inledande stadgandet om angrepp å allmänt organ (IX 1 §) straff för såväl våld å person som hot om sådant våld. Straff inträder vare sig angreppet riktar sig mot själva organet eller någon av de personer varav det är sammansatt. En närmare bestämning av begreppet allmänt organ förutsättes ske i annat sammanhang, Vid sidan om nu nämnda straffstadgande föreslår Thyrén (IX 3 §) straff för den som på annat sätt söker tvinga eller hindra allmänt organ i utövningen av dess verksamhet. Detta stadgande skall i sig innesluta våldsamt motstånd enligt SL 10: 6 men därjämte även allt annat tvång eller hinder, som sker annorledes än genom våld å person eller hot därmed. Frågan om uppror i gällande lags mening tänker sig Thyrén löst i förevarande sammanhang, nämligen genom en strängare bestämmelse om angrepp mot allmänt organ som begås av en eller flera deltagare i folksamling (IX 2 §). Däremot upptager Thyrén icke i förevarande sammanhang någon bestämmelse om ärekränkning mot ämbetsman utan har behandlat detta som ett svårare fall av vanlig ärekränkning (I. I 2 och 8 §§l.

Under de senaste åren ha krav framställts på utvidgning av skyddet för funktionärer i allmän verksamhet till att avse dels handlingstyper som nu icke äro straffbelagda. dels ock personer som hittills icke åtnjutit detta skydd. Frågan om en utvidgning i förstnämnda hänseende har väckts i riksdagens skrivelse den 5 juni 1935 nr 289 angående utredning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän. Vad angår en utvidgning i fråga om personkretsen, ha talrika framställningar gjorts om skydd för personal i yrkesmässig automobiltrafik, främst omnibustraffk.

De allmänna bestämmelserna om brott mot person kunna tydligen icke erbjuda tillräckligt skydd för ämbetsmän och andra funktionärer i allmän verksamhet mot sådana angrepp, även om den angripnes särskilda ställning beaktas såsom en försvårande omständighet. Bestämmelserna i SL 10 kap. kunna icke inordnas i SL 14–16 kap., sådana dessa nu lyda, och icke heller i helt reviderade bestämmelser om brott mot person skulle lämpligen kunna beaktas den del av brottsligheten, som riktar sig mot själva det allmänna organet i dess verksamhet och icke mot den enskilde funktionären. Det är därför tydligt, att i 10 kap. måste upptagas regler om personliga angrepp. Tydligt är vidare, att dessa regler måste innefatta skydd mot mera än våld eller annan misshandel. Det är icke nöjaktigt, att enligt gällande rätt hotelse är straffbar endast i den mån den kan jämställas med smädelse eller annan missfirmlig gärning. Frågan blir emellertid icke fullständigt löst genom att man, såsom Thyrén föreslagit, med våld å person jämställer hot om sådant våld. Kommittén föreslår därför en särskild bestämmelse om tvång eller hämnd mot allmän funktionär annorledes än genom våld eller missfirmelse (4 §). Vad missfirmelse angår, kan man icke genom att, såsom Thyrén föreslagit, skärpa straffet för vanlig ärekränkning komma åt sådan missfirmelse som icke riktar sig mot den enskilde funktionären utan mot själva organet. Kommittén föreslår därför en bestämmelse om tjänstemissfirmelse i detta sammanhang (3 §). Återstående fall ha i förslaget liksom i gällande rätt delats på en bestämmelse om egentligt våld, 1 §, till vilken även förts hot som innebär trängande fara, och en om våldsamt motstånd (2 §), sistnämnda bestämmelse efter Thyréns föredöme utvidgad att omfatta varje försök till tvång eller hinder i allmän verksamhet med handgripliga eller dylika medel.

Av det sagda framgår, att önskemålet om ämbetsskyddets utvidgning till nya handlingstyper i förslaget väsentligen tillgodosetts icke i förevarande utan i följande paragrafer, främst den nya 4 §. Icke heller frågan om skyddets utvidgning till en större personkrets löses direkt i 1 §. Denna frågas läge har nämligen ansetts vara underkastat alltför täta växlingar för att en lösning direkt i lag skulle vara lämplig. Enligt förslaget skall därför skyddet omfatta alla som äro underkastade ämbetsansvar men i övrigt vara beroende på Konungens förordnande.

I enlighet med nu angivna riktlinjer upptager den föreslagna 1 § straff för våld eller hot, som innebär trängande fara, mot ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Med ämbetsmän likställas andra som skola åtnjuta samma skydd. Då kommittén icke kunnat finna någon lämplig gemensam beteckning på dessa, föreslås brottet betecknat våld å ämbetsman, såvitt den angripne är ämbetsman; i annat fall får ansvar ådömas såsom för våld å ämbetsman. I sistnämnda fall står det domstolen fritt att beteckna brottet efter omständigheterna; exempelvis kan beteckningen våld å polisman användas.

Med den i 1 § använda beskrivningen på den brottsliga gärningen, förgripelse å ämbetsman med våld eller hot som innebär trängande fara, åsyftas detsamma som i SL 20: 5 och annorstädes betecknas med uttrycket våld å person eller hot som innebär trängande fara. Då i SL 10: 1 icke nämnes hot, innefattar förslagets 1 § härutinnan en utvidgning av det enligt gällande lag straffbara området. Denna utvidgning är dock icke stor. Endast hot som innebär trängande fara, d. v. s. en omedelbart överhängande fara för liv eller hälsa eller annat dylikt betydelsefullt intresse, har i förslaget straffbelagts såsom våld å ämbetsman. Hot av annat slag kan icke medföra straff enligt förslagets 1 § men väl i åtskilliga fall enligt 4 §. Att resa livsfarligt vapen eller lossa skott mot en ämbetsman är i regel att uppfatta såsom ett hot som kan vara straffbart enligt 1 §. Vad angår egentligt våld innebär förslaget icke någon väsentlig avvikelse från gällande lag, som i SL 10: 1 straffbelägger våld eller annan misshandel. Innebörden av sistnämnda uttryck är emellertid ganska oviss, eftersom begreppet misshandel här måste anses ha en annan och vidsträcktare omfattning än i SL 14 kap. Klart är. att till våld å ämbetsman äro att hänföra både misshandels- och vissa frihetsbrott (jfr Thyrén IX s. 215). Den brottslige skall bära våldsam hand på någon som därigenom utsättes för misshandel eller betvingande. Under uttrycket rymmes alltså mera än vad som i SL 14 kap. kallas misshandel. Vad angår sådant våld som innefattar betvingande, omfattar den föreslagna 1 § icke alla gärningar, som enligt SL 15 kap. äro frihetsbrott. Våld som faller under SL 15: 22 och icke är våld å person kan straffas enligt förslagets 10: 2, icke 10: 1. Att blott tränga undan en ämbetsman eller rycka någonting ifrån honom för att hindra eller framtvinga en ämbetsåtgärd är alltså straffbart allenast såsom våldsamt motstånd. Detsamma gäller om att instänga honom eller rycka och slita i hans kläder, såvitt icke en sådan åtgärd undantagsvis nästan helt berövar honom handlingsförmågan. Att fängsla eller föra bort en ämbetsman faller däremot regelmässigt under 1 §. Våld å egendom faller aldrig under 1 §. Att slå sönder möbler eller annan egendom för en ämbetsman kan undantagsvis, om själva sönderslåendet lägger fysiska hinder i vägen för ämbetsutövningen, straffas enligt 2 §. Är det åter fråga endast om psykisk påverkan, t. ex. att hämnas för en ämbetsåtgärd genom att tillfoga en kännbar skada å egendom, kan 4 § bliva tillämplig.

För straffbarhet enligt 1 § förutsättes antingen att våldet å ämbetsmannen skett i hans tjänsteutövning eller ock att våldet övats med visst direkt uppsåt, nämligen för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Detta torde i huvudsak överensstämma med gällande lag. Vad angår det fall att direkt uppsåt av nyss angivet slag icke föreligger, begränsar emellertid det i förslaget använda uttrycket "i tjänsteutövning" klarare än gällande lag "i ämbetsärende" det straffbara området till själva tjänsteutövningen. Vad som sker under färd till eller från tjänsteförrättning medtages sålunda ej. En tjänsteresa går in endast till den del någon tjänsteutövning förekommer under själva resan. Då straffbuden i 10 kap. avse skydd mot störningar i allmän verksamhet, medtages våld som ej sker i tjänsteutövning allenast såvitt viss avsikt föreligger. Närmast till hands kunde måhända tyckas ligga att anse ett våld, som icke förövas i tjänsteutövning, innefatta en störning av den allmänna verksamheten allenast såvitt den brottslige därigenom lyckats tvinga ämbetsmannen att vidtaga eller underlåta en tjänsteåtgärd. Om han icke lyckats i denna avsikt, skulle då allenast ett försök anses föreligga. Emellertid bör tillbakaträdande från försöket att påverka tjänsteutövningen icke medföra straffrihet, sedan våldet blivit övat. Brottsbeskrivningen har därför så avfattats, att brottet alltid är fullbordat i och med att våldet övats. Vad angår våld såsom hämnd för vad den angripne gjort eller underlåtit i sitt ämbete eller annan här avsedd syssla, har det straffbara området utsträckts att omfatta jämväl fall då den angripne lämnat sysslan vid tidpunkten för våldets förövande. Att hämnas på en ämbetsman genom att öva våld mot någon honom närstående är icke straffbart enligt 1 §, men kan bliva bestraffat enligt förslagets 4 §. Att öva våld å en ämbetsman för att hämnas på någon honom närstående faller däremot överhuvud ej under 10 kap., med mindre våldet sker i tjänsteutövning. Med den utformning bestämmelsen om våld å ämbetsman sålunda erhållit i förslaget, har det icke ansetts påkallat att i 10 kap. föreslå något stadgande om straff för försök till detta brott.

Straffskyddet för allmän verksamhet tillkommer ämbetsmän även för oriktiga åtgärder, såvitt de icke så uppenbart överskridit sitt kompetensområde att de böra likställas med enskilda personer som obehörigen utöva allmän verksamhet. Även om åtgärden faller inom vederbörandes kompetensområde, kan det undantagsvis anses straffritt att hindra en rättsstridig tjänsteutövning. Stundom, ehuru ännu mera sällan, måste det också anses tillåtet att tvinga en ämbetsman till en tjänsteutövning, som han rättsstridigt vill underlåta (jfr Thyrén IX s. 219). Att som medel mot orättmatighet från en ämbetsmans sida använda våld å person eller hot som innebär trängande fara kan emellertid icke anses tillåtet annat än i några få utpräglade fall, som kunna jämställas med nödsituationer. Att uppställa straffrihet i nödig omfattning har därför i förslaget, såvitt angår 1 §, ansetts böra liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen i det enskilda fallet. Vid tillämpning av denna paragraf kan vanligen endast som en mer eller mindre mildrande omständighet vid straffmätningen beaktas att tjänsteutövningen varit rättsstridig eller av den brottslige förmenats vara det. Annorlunda ställer sig frågan, när det gäller en förgripelse mot ämbetsman enligt 4 §. Där har kommittén ansett sig böra genom uttrycklig föreskrift i lagtexten göra straffbarheten beroende av att den gärning som medfört lidande, skada eller annan olägenhet eller inneburit hot därom skall ha företagits otillbörligen. Kommittén återkommer vid sistnämnda paragraf till frågan.

Straffskydd tillkommer enligt förslaget den som är underkastad ämbetsansvar eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Såvitt angår hämnd, skyddas jämväl den som tidigare innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla. Vilka som äro underkastade ämbetsansvar framgår av 25: 12 i förslaget. Ämbetsskydd tillkommer ej blott dem som enligt första stycket i sistnämnda paragraf äro ämbetsmän eller likställda med ämbetsmän i fråga om ansvar, utan jämväl ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar, vilka enligt andra stycket i samma paragraf endast i mycket begränsad omfattning äro underkastade ämbetsansvar. I den män Konungen jämlikt 25: 12 tredje stycket förordnat om ämbetsansvar skall också ämbetsskydd gälla. Såsom vid rubriken till 10 kap. framhållits, räknar emellertid kommittén med att kungliga förordnanden om ämbetsansvar skola meddelas endast i mycket begränsad omfattning. I 10: 1 andra stycket i förslaget öppnas därför möjlighet för Konungen att förordna om ämbetsskydd för sådana som icke äro underkastade ämbetsansvar. Förordnande om ämbetsskydd erfordras icke för dem som av vederbörlig myndighet förordnats att utöva allmän tjänst eller allmänt tjänsteärende, varmed följer ämbetsansvar, exempelvis av länsstyrelse förordnats att utöva polisverksamhet (polisreglementet 21 §; de få i och med det även ämbetsskydd. Då förslaget icke upptager någon motsvarighet till vad i SL 10: 5 stadgas om den som är kallad att vid offentlig förrättning tillhandagå, får däremot frågan om behovet av ämbetsskydd för dem som kallas att biträda vid tjänsteutövning särskilt prövas, t. ex. i samband med de särskilda författningarna om sådana biträden. Enligt kungl. kungörelsen den 28 mars 1914 angående åliggande för järnvägspersonal att sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde åtnjuter järnvägspersonal vid fullgörande av ifrågavarande åliggande det skydd som är stadgat i SL 10: 5. Enligt förslaget föreligger ämbetsansvar för den som vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för allmän samfärdsel eller är satt att deltaga i driften av samfärdseln. Sådan personal får följaktligen ämbetsskydd redan på den grund att den har ämbetsansvar. I den mån skydd för annan trafikpersonal erfordras, kan kungligt förordnande därom enligt 10: 1 andra stycket i förslaget meddelas. Ämbetsskydd torde i första hand böra tillkomma sådan personal som har att i förhållande till allmänheten sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet. Måhända kan ämbetsskydd även vara påkallat inom företag med allmännyttigt ändamål för befattningshavare, som icke upprätthålla ordning och säkerhet men som löpa särskild risk för övergrepp från allmänhetens sida. exempelvis droskchaufförer, eller beträffande vilka det är av särskild vikt att de icke störas i sin verksamhet, exempelvis jourhavande befattningshavare vid kraftverk.

Straffet för våld å ämbetsman är enligt förslaget straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller, om brottet är ringa, böter. I gällande lag lir, såvitt angår högre befattningshavare, straffet i SL 10: 1 bestämt till straffarbete i högst fyra år med möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter döma till fängelse i högst ett år eller böter, dock ej under tio dagsböter. För lägre befattningshavare stadgas i SL 10: 15 straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, böter. I förslaget har uppdelningen på olika stränga straffbestämmelser alltefter den angripnes högre eller lägre grad fått falla. Tydligen kan emellertid tjänsteställningen ofta förtjäna att beaktas vid straffmätningen. Försvårande är, om våldet uppenbart står i samband med en tjänsteutövning som endast ankommer på högre ämbetsmän eller eljest bör åtnjuta särskild helgd, exempelvis om någon vid rättegångsförhandling våldför domaren. Beaktande vid straffmätningen förtjänar även den omständigheten, om den angripne löpte särskild risk för övergrepp från allmänhetens sida, såsom exempelvis en patrullerande polisman. Även våldets beskaffenhet är att beakta. Såvitt å gärningen enligt SL 14 eller 15 kap. eller annat särskilt stadgande kan följa straffarbete, skall emellertid straffet utmätas med tillämpning av det stadgandet jämte 10: 1 i förslaget samt SL 4: 1 och 2. Att våldet i och för sig är mycket grovt vinner därför beaktande främst genom tillämpning av SL 14 eller 15 kap. För sådana fall skulle i 10: 1 icke erfordras högre straffmaximum än två års straffarbete. Att maximum satts till fyra år beror på att i sådana fall som det förut nämnda att misshandla en domare i ämbetsutövning kräves ett allvarligt straff, även om ingen svårare kroppsskada följt av misshandeln.

Vidkommande konkurrens mellan 10: 1 och lagrum i 14 eller 15 kap. gäller, såsom nyss nämnts, att båda lagrummen jämte 4 kap. skola tillämpas, när straffskalan i det allmänna lagrummet innehåller straffarbete. Denna konkurrensfråga har i förslaget lösts genom uttryckligt stadgande i 10: 1. Av stadgandet framgår, att 10: 1 skall tillämpas jämte den allmänna straffbestämmelsen hur grovt våldet än är, alltså även vid mord. Kan åter straffet enligt den allmänna bestämmelsen icke bliva högre än fängelse eller böter, skall den bestämmelsen icke tillämpas utan allenast 10: 1 användas.

2 §.

Enligt SL 10: 6 skall den som vid offentlig förrättning gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres straffas med fängelse i högst sex månader eller böter.

Thyrén (IX 3 §) föreslår en allmän straffbestämmelse om den som, annorledes än genom våld å person eller hot därmed, söker tvinga eller hindra allmänt organ i utövningen av dess verksamhet. Detta stadgande skall enligt Thyrén (IX s. 212 nederst) i sig innesluta SL 10: 6 ävensom vad SL 10: 23 innehåller om att vägra inträde (IX s. 211 nederst). Därjämte omfattar det allt annat tvång eller hinder som sker på annat sätt än genom våld å person eller hot därmed (IX s. 213 överst) utan annan begränsning än i fråga om syftet, som skall gå ut på att tvinga eller hindra (IX s. 216 överst).

Kommittén föreslår en brottsbeskrivning som är vidare än gällande rätts men snävare än den av Thyrén föreslagna. Sålunda låter kommittén i likhet med Thyrén begränsningen till offentliga förrättningar falla. Den föreslagna bestämmelsen avser försök att hindra eller tvinga vem som helst som åtnjuter ämbetsskydd i utövning av hans syssla utan att han våldföres. I motsats till Thyrén upptager däremot kommittén en begränsning i fråga om medlet. Detta skall vara av fysisk art; gärningen skall ske handgripligen eller på annat dylikt sätt. Till den del den föreslagna straffbestämmelsen går längre än SL 10: 6 ersätter den i viss mån den 1942 upphävda straffbestämmelsen om den som själv tager sig rätt i SL 10: 20, vilken delvis kunde användas som ett allmänt reservstadgande. Gärningen är fullbordad så snart en handgriplig eller liknande åtgärd ägt rum, även om något hindrande eller tvång icke lyckats; försöksbestämmelserna i 3 kap. äro emellertid icke tillämpliga.

Vilka gärningar som falla under 2 § framgår i första hand genom en gränsdragning mot 1 och 4 §§. Såsom våldsamt motstånd betecknas i förslaget handgripliga eller därmed jämförliga, d. v. s. fysiska åtgärder med undantag av sådana varigenom ämbetsmannen våldföres såsom i 1 § sågs. Undantaget åsyftar gärningar innefattande våld å person eller hot som innebär trängande fara. Att tränga undan en ämbetsman, rycka någonting ifrån honom, instänga honom eller rycka och slita i hans kläder är, såsom vid 1 § framhållits, regelmässigt icke straffbart såsom våld å ämbetsman men väl såsom våldsamt motstånd. Åtgärder som icke ha fysisk utan psykisk verkan höra ej till 2 § utan regelmässigt till 3 eller 4 §. Muntliga tillmälen eller hotelser kunna därför ej straffas enligt 2 §.

Liksom enligt gällande rätt föreligger våldsamt motstånd, om en anhållen försöker rycka sig loss eller spjärnar emot med händer eller fötter. I motsats till gällande rätt uppställer emellertid förslaget ingen fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida. Den som skall anhållas är därför straffbar även om han blott lägger sig på marken så att han måste bliva buren. Vad angår det fallet att andra försöka befria en anhållen, blir detta i förslaget straffbart enligt 11 § såsom hjälp till rymning eller försök därtill.

Våldsamt motstånd kan vidare bestå i att låsa eller hålla igen en dörr för att hindra någon i tjänsteutövning stadd att komma ut eller in. Att vägra öppna en låst dörr kan däremot icke i och för sig straffas enligt 2 § men väll enligt 12 §.

Våldsamt motstånd är enligt förslaget straffbart ej blott vid offentliga förrättningar utan vid varje slag av tjänsteutövning. Att en banvakt lägger om en växel kan knappast kallas en offentlig förrättning. men tydligen bör det vara straffbart att hindra honom därifrån. Våldsamt motstånd kan emellertid enligt förslaget straffas endast då det riktar sig mot någon som just är stadd i utövning av sin syssla. Paragrafens tillämpningsområde är i detta hänseende snävare än första paragrafens. Våld å ämbetsman som icke är stadd i tjänsteutövning är straffbart enligt 1 § om det sker för att tvinga honom till eller hindra honom från en framtida tjänsteutövning. Att använda andra handgripliga medel, t. ex. våld å fortskaffningsmedel varmed ämbetsmannen skall färdas till en förrättning, faller däremot under det enligt 2 tj straffbara området endast i den mån fråga är om en pågående eller omedelbart förestående förrättning. Vad i 1 § stadgas om våld för att hämnas för tjänsteåtgärd har ingen motsvarighet i 2 §.

Såsom vid 1 § framhållits kan en gärning vara straffbar även om den riktar sig mot en orättmätig tjänsteutövning. Om gärningen riktar sig mot en uppenbart obefogad tjänsteutövning, måste emellertid våldsamt motstånd i större utsträckning än våld anses vara enligt allmänna regler straffritt. Frågan har ansetts liksom hittills kunna överlämnas åt rättstillämpningen (jfr NJA 1899 s. 462).

För straffbarhet fordras uppsåt att hindra eller tvinga någon, som åtnjuter ämbetsskydd, i utövning av hans syssla. Det våldsamma motståndet skall, såsom nyss nämnts, stå i omedelbart samband med en aktuell tjänsteutövning, men därjämte fordras uppsåt att påverka tjänsteutövningen. Föreligger allenast uppsåt att hämnas, kan icke 2 § men väl 4 § vara tillämplig.

Uttrycket våldsamt motstånd har i förslaget upptagits som beteckning på brottet. Denna brottsbeteckning är visserligen närmast avpassad för sådana fall, då den brottsliges uppsåt går ut på att hindra en tjänsteutövning, men dessa fall äro de ojämförligt vanligaste. Då våldsamt motstånd användes som brottsbeteckning, torde det utan vidare vara klart, att motstånd mot allmän verksamhet åsyftas.

Straffsatsen överensstämmer med gällande rätts utom såtillvida att det särskilda maximum för fängelsestraffet här som eljest fått utgå.

3 §.

Enligt SL 10: 2 skall den som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med hotelse eller annan missfirmlig gärning emot ämbetsman i eller för hans ämbete straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Lika skydd med ämbetsmän åtnjuta de i SL 10: 3 angivna. För ärekränkning mot lägre befattningshavare är straffet enligt SL 10: 5 i motsvarande fall böter eller fängelse i högst sex månader.

Thyrén (IX s. 210) behandlar ej ärekränkning mot ämbetsman i förevarande sammanhang utan (i li 2 och 8 §§) såsom kvalifikation av vanlig ärekränkning.

Kommittén har ansett en motsvarighet till SL 10: 2 böra bibehållas som ett särskilt brott bl. a. med hänsyn till att skydd erfordras ej blott för de enskilda ämbetsmännen utan även för själva institutionerna. Enligt förslaget kan straff för tjänstemissfirmelse drabba den som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon som i 1 § avses i eller för hans syssla.

Straffbara äro enligt förslaget blott gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat antingen förtalsbrott enligt SL 16: 7 eller 8 eller ock förolämpningsbrott enligt SL l6: 9 eller 11. I motsats till gällande lag nämner förslaget icke särskilt hotelser. Sådana bliva enligt förslaget straffbara såsom tjänstemissfirmelse endast i den mån de falla under brottsbeskrivningen i SL 16: 9 eller 11. Hot om förtal faller icke under 3 § i förslaget men kan däremot vara ett typiskt exempel på förgripelse mot ämbetsman enligt 4 §. Vad angår hot om våld, kan detta efter omständigheterna vara att hänföra under 1 eller 4 § men endast undantagsvis under 3 §.

Med hänsyn bl. a. till att våld, hot och smädelser i praktiken kunna övergå i varandra utan någon skarp gräns har kretsen av de skyddade personerna föreslagits lika vid som i 1 §. Skydd mot tjänstemissfirmelse åtnjuter envar som i 1 § avses, såsnart missfirmelse sker i eller för hans syssla. Med sistnämnda uttryck åsyftas detsamma som i 1 § angivits med orden: "i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför"

I förhållande till gällande strafflag innebär förslaget en utvidgning av det straffbara området genom att skyddet avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. I tryckfrihetsförordningen § 3 8:o omtalas ej blott smädliga uttryck om den som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning i och för befattningen utan även falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Detta stadgande i tryckfrihetsförordningen motsvaras i förslaget av dels bestämmelsen om samhällsfarlig ryktesspridning i I. I: 6, dels ock nu förevarande paragraf. Det föreslagna skyddet mot tjänstemissfirmelse avser icke vilken grupp som helst av personer, vilka var för sig åtnjuta ämbetsskydd, utan blott sammanslutningar som bilda en myndighet eller annat organ. Det är sålunda tjänstemissfirmelse att påstå högsta domstolen vara fal för mutor. Beskyllningar som rikta sig mot hela domarkåren, fångvården, militären, prästerskapet eller dylik hel kår eller grupp kunna däremot icke föranleda ansvar för tjänstemissfirmelse utan blott, i den mån förutsättningarna för straff enligt 11: 6 i förslaget äro uppfyllda, för samhällsfarlig ryktesspridning.

Anmärkas må, att bestämmelsen om tjänstemissfirmelse mot myndighet eller organ delvis ersätter stadgandet om dombrott i rättegångsbalken 28: 1, vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken. Processlagberedningen har framhållit (SOU 1938: 44 s. 134), att i samband med ändringar i strafflagen borde övervägas, huruvida och i vad mån i strafflagen borde införas bestämmelser, enligt vilka förfaranden av beskaffenhet, som avses i sagda lagrum, skulle straffas såsom innefattande kränkning av myndighets ämbetsåtgärd. Kommittén anser sådana förfaranden framdeles kunna lämnas straffria i den mån de icke innefatta tjänstemissfirmelse enligt den föreslagna bestämmelsen.

Straffet för tjänstemissfirmelse är enligt förslaget böter eller fängelse. Att uppställa olika straffskalor för högre och lägre befattningshavare är ännu mindre motiverat här än vid våld, eftersom andra omständigheter än befattningshavarens grad tydligen böra spela vida större roll vid straffmätningen.

Liksom vid våld stadgas även vid tjänstemissfirmelse, att 4 kap. skall tillämpas, om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete. SL 16: 8, 9 och 11, som allenast upplaga böter eller fängelse, bliva sålunda aldrig tillämpliga vid sidan av 10: 3. Icke heller SL 16: 7 skall tillämpas annat än i det fall, att den brottslige av arghet pådiktar ämbetsmannen bestämt brott eller visst slag av brott och straffarbete över två år kunnat följa å det pådiktade brottet. I sistnämnda fall skall gemensamt straff utmätas jämlikt 10: 3 och 16: 7 jämte 4: 1 och 2. Ifrågavarande konkurrensregel avser icke att ge någon reglering av förhållandet till 10: 4 och 11: 6 i förslaget. Med dessa båda lagrum bör i regel konkurrens anses utesluten på den grund att en gärning icke kan på en gång innefatta både tjänstemissfirmelse och förgripelse mot ämbetsman eller samhällsfarlig ryktesspridning.

4 §.

Såsom redan vid 1 § framhållits skyddas i SL 10 kap. allmänna funktionärer mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig gärning. Thyrén (IX 1 §) föreslår straff för såväl våld å person som hot om sådant våld. Denna utvidgning är delvis genomförd i 1 § av kommitténs förslag, vari med våld å person likställts hot som innebär trängande fara. Vidare föreslår Thyrén (IX 3 §) straff för den som på annat sätt söker tvinga eller hindra allmänt organ i utövningen av dess verksamhet. En häremot svarande utvidgning i förslaget har i viss mån genomförts i 2 § genom att beskrivningen på våldsamt motstånd gjorts mera omfattande.

Riksdagens vid 1 § omtalade skrivelse den 5 juni 1935 nr 289 angående utredning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän åsyftar emellertid tydligen ett längre gående skydd än föregående paragrafer i förslaget innefatta. Vid 1935 års riksdag utvidgades det i SL 11: 8 upptagna skyddet för vittnen, som dittills endast avsett våldsgärningar, till att avse jämväl andra åtgärder, som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. I samband härmed hemställde riksdagen om utvidgning av skyddet även för ämbets- och tjänstemän. Att skydd för ämbets- och tjänstemän hittills icke gjorts lika omfattande som skyddet för vittnen torde väsentligen få tillskrivas den lagtekniska svårigheten att ändra ämbetsskyddets omfattning annat än i samband med en mera genomgripande revision av strafflagens bestämmelser.

Kommittén föreslår nu införande av en ny bestämmelse om ämbetsskydd mot tvång och hämnd. I 4 § av kommitténs förslag stadgas straff för den som i annat fall än förut i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed. Genom den föreslagna nya bestämmelsen utvidgas ämbetsskyddet på liknande sätt som 1935 skedde med skyddet för vittnen. De då använda ordalagen i brottsbeskrivningen ha emellertid jämkats, vilket även skett i den i 8 § i förslaget upptagna bestämmelsen om vittnen. För det i 4 § upptagna nya brottet föreslås beteckningen förgripelse mot ämbetsman.

Kretsen av dem som skola åtnjuta skyddet bestämmes i 4 § genom en hänvisning till 1 §. Även beträffande syftet med den brottsliga handlingen föreligger viss överensstämmelse med 1 §. För straffbarhet förutsättes direkt uppsåt att tvinga eller hindra någon, som åtnjuter skyddet, i utövning av hans syssla eller hämnas därför. Skillnaden mellan paragraferna ligger i den brottsliga handlingens beskaffenhet.

Såsom förgripelse mot ämbetsman räknas enligt 4 § gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet ävensom hot om sådan gärning. Denna beskrivning är så vid, att den omfattar flertalet av de i föregående paragrafer beskrivna brottsliga handlingarna. I 4 § göres emellertid undantag för alla förut i kapitlet sagda fall. I den mån våld å ämbetsman, våldsamt motstånd eller tjänstemissfirmelse föreligger, skall 4 § icke tillämpas. Såsom våld å ämbetsman skall enligt 1 § straffas förgripelse med våld å person eller hot som innebär trängande fara. Ett hot som icke innebär trängande fara kan bliva straffbart enligt 4 §, om det användes som påtryckningsmedel mot en ämbetsman. Mellan våld å ämbetsman och förgripelse mot ämbetsman föreligger alltså en motsvarande skillnad som mellan rån och utpressning. De tvångsmedel som angivas i paragrafen om utpressning, nämligen hot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt meddelande, kunna även föranleda ansvar för förgripelse mot ämbetsman. Detta brott kan bestå i att hota en ämbetsman med att ge honom en örfil eller framdeles "behandla honom efter förtjänst", om han icke vidtager en viss tjänsteåtgärd. En allvarlig förgripelse mot ämbetsman föreligger, om någon söker tilltvinga sig en utnämning genom hot att lämna menligt meddelande om en ämbetsman, exempelvis röja att han inlåtit sig på en straffbar sexuell förbindelse. Ett hot som icke tjänar något visst syfte är däremot aldrig straffbart enligt 4 §; att med tomma hotelser förgripa sig mot en ämbetsman i hans tjänsteutövning kan efter omständigheterna föranleda ansvar för tjänstemissfirmelse enligt 10: 3 eller för störande av förrättning enligt I. I: 3 i förslaget.

Förgripelse mot ämbetsman kan emellertid ske även i andra handlingsformer än de i utpressningsparagrafen angivna, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten icke alltid behöver vara riktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd. Brottet behöver icke innefatta hot utan kan bestå i företagande utan hot av gärning som för ämbetsmannen medför lidande, skada eller annan olägenhet. Sistnämnda uttryck användes i stället för det genom 1935 års lagstiftning till skydd för vittnen i SL 11: 8 införda "lidande, förlust eller annan skada". Därigenom vinnes nämligen överensstämmelse med lagstiftningen om förmögenhetsbrott, vari ordet skada användes i betydelsen ekonomisk skada och ställes i motsättning till annan olägenhet. Ett exempel på förgripelse mot ämbetsman genom gärning som medför. ekonomisk skada är skadegörelse på ämbetsmannens egendom såsom hämnd för hans tjänsteutövning. Ett exempel på sådant brott som ej behöver innefatta ekonomisk skada är att hämnd för ämbetsmannens tjänsteutövning tages på dennes anhöriga personligen. Att hämnas på en ämbetsman för vad hans anhöriga gjort faller däremot ej under förevarande paragraf.

Vid 1 § har framhållits, att straffskyddet för allmän verksamhet i regel tillkommer ämbetsmän även då sysslan utövas oriktigt. Denna regel modifieras i hög grad för 4 §:s vidkommande genom det där införda kravet att en gärning för att vara straffbar skall företagas otillbörligen. Att såsom tvång eller hämnd mot en ämbetsman tillgripa en gärning som innefattar brott eller hot om brott är alltid otillbörligt. Förgripelse mot ämbetsman föreligger sålunda, om någon söker förmå honom att uppfylla sin tjänsteplikt genom att hota med misshandel, skadegörelse eller annat brott. Huruvida hot med en i och för sig laglig gärning skall anses innefatta förgripelse mot ämbetsman får däremot, liksom vid utpressning, bero på en avvägning mellan mål och medel. Att hota en domare med anmälan till justitieombudsmannen för det han icke iakttager föreskrivna expeditionstider är tillbörligt, såvitt man avser att därigenom framkalla rättelse, men otillbörligt, såvitt avsikten är att förmå domaren att i ett mål döma på visst sätt. Att söka påverka en ämbetsman genom hot att ange honom för brott är i regel otillbörligt, men om brottet är sådant att han förskyllt avsättning kan det vara tillbörligt att med hot om angivelse söka förmå honom att begära avsked. Likaså kan det under vissa omständigheter icke anses otillbörligt att söka förmå ett beslutande organ till ett visst beslut genom hot om en presskampanj i saken. Vid tillkomsten av 1935 års lagstiftning till skydd för vittnen yppades farhågor, att sådana stridsåtgärder på arbets- eller hyresmarknaden vilka böra anses lovliga skulle bliva kriminaliserade. Dessa betänkligheter, som icke besannats under tillämpningen av SL 11: 8 i dess nya lydelse, lära i varje fall helt undanröjas genom kravet på otillbörlighet.

För straffbarhet fordras, förutom avsikt att tvinga, hindra eller hämnas, uppsåt täckande alla omständigheter vid gärningen. Beträffande otillbörligheten av att gärningen företages innebär detta icke att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt eller otillbörligt blir avgörande; men det fordras, att de faktiska och rättsliga omständigheter som bilda grundlaget för detta bedömande omfattas av uppsåtet.

Straffet föreslås för vanliga fall till fängelse eller böter. Med tanke på att brottet kan vara mycket grovt, exempelvis om någon genom hot att utsprida förtal eller att öva repressalier mot anhöriga eller annat utpressningshot söker skaffa sig en orätt dom eller en utnämning, har i förslaget upptagits en särskild straffskala för grova fall med samma straffmaximum som i 1 §.

I motsats till 1 och 3 §§ upptager 4 § icke någon särskild regel om tillämpning av 4 kap. Allmänna regler skola alltså tillämpas. I den mån en förgripelse mot ämbetsman sker genom skadegörelse eller annat brott, böra bestämmelserna därom, även om straffarbete icke kan följa å brottet, vinna tillämpning jämte SL 4 kap. Likaledes bör 4 kap. tillämpas, om en gärning innefattar såväl förgripelse mot ämbetsman som utpressning. Den allmänna bestämmelsen om rättsstridigt tvång i SL 15: 22 bör däremot icke komma till samtidig tillämpning på en förgripelse mot ämbetsman.

5 §.

I SL 25: 5 stadgas straff för den som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning. I samma paragraf upptages även straff i motsvarande omfattning för ämbetsmannen. Den aktiva och den passiva korruptionen behandlas alltså i ett sammanhang bland ämbetsbrotten.

Thyrén (IX s. 212) anför beträffande den aktiva korruptionen, att såvitt man icke anlade synpunkten av delaktighet i ämbetsbrott, d. v. s. i den passiva korruptionen, vilket vår lag icke kunde antagas ha gjort, det syntes riktigast att även i yttre avseende behandla fallet såsom ett självständigt brott mot allmän funktion. Thyrén (IX 4 §) föreslår därför i sitt kapitel om brott mot myndighet en bestämmelse om straff för den som genom beredande av vinning eller genom löfte därom söker förleda allmänt organ till pliktstridighet i utövningen av dess verksamhet. Thyrén (IX s. 223) har alltså, i överensstämmelse med då gällande svensk rätt, begränsat det straffbara området till fall, då korruptionsåtgärden gått före en avsedd ämbetsåtgärd och denna varit rättsstridig.

Genom lag den 14 november 1941 om ändrad lydelse av SL 25: 5 har emellertid bestickning gjorts straffbar vare sig den gått före eller efter en ämbetsåtgärd och vare sig denna varit rättsstridig eller ej. Lagändringen föranleddes främst av praktiska erfarenheter om svårigheterna att styrka de förut gällande förutsättningarna för straffbarhet (se NJA II 1941 s. 483). Genom 1941 års lagändring blev det straffbara området lika för bestickaren och ämbetsmannen.

I kommitténs förslag upptages den aktiva korruptionen under namn av bestickning i 10: 5, medan den passiva under beteckningen tagande av muta återfinnes i 25: 3. De båda brotten ha fördelats på skilda kapitel främst därför att beteckningen ämbetsbrott ansetts böra förbehållas brott vid vilka det förutsättes att den handlande är ämbetsman eller intaget därmed jämförbar ställning. Detta kännetecken träffar in på den passiva åtgärden, att mottaga mutan, varemot den aktiva, bestickningen, kan utföras av vem som helst. Visserligen kunna enligt förslagets 25 kap. andra än ämbetsmän i viss utsträckning straffas för medverkan till en ämbetsmans brott, men för att bestickning skall vara straffbar förutsättes icke att någon ämbetsman varit brottslig. Fastmer måste det betraktas som ett normalfall, att ämbetsmannen icke mottager den erbjudna mutan. Medan bestickning av nu angivna skäl icke bör behandlas bland ämbetsbrotten, har den en naturlig plats bland brotten mot allmän verksamhet i förslagets 10 kap. Det är vid detta och andra brott i samma kapitel fråga om ett ämbetsskydd. Liksom ämbetsmannen i föregående paragrafer skyddas mot tvång. hinder eller hämnd med åtgärder som för honom medföra lidande, skada eller annan olägenhet, är det här fråga om att bereda honom skydd mot obehörig påverkan i form av särskilda förmåner.

Det straffbara området år i förslaget liksom i den sedan 1941 gällande rätten lika vid bestickning och vid tagande av muta. Bestickning föreligger enligt 10: 5 i förslaget, där någon åt den som är eller varit underkastad ämbetsansvar lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Likaså kan den som är eller varit underkastad ämbetsansvar straffas enligt 25: 3 i förslaget, om han mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig förmån för utövning av sin befattning.

Brottsbeskrivningen överensstämmer med gällande lags utom såtillvida att ordet "förmån" insatts i stället för "belöning". Detta har skett för att klarare framhålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. Förmånen behöver icke vara på förhand utfäst eller förutsatt. Något orsakssammanhang mellan förmånen och det sätt varpå ämbetsmannen utövat sin syssla behöver ej föreligga. Straffbudet avser att mot obehörig påverkan skydda utövningen av allmän verksamhet, och om särskilda förmåner från enskildas sida opåtalt få lämnas, kan detta befaras öva inflytande på utövningen av dylik verksamhet i allmänhet, även om ingen inverkan kan påvisas i det enskilda fallet.

Varje gåva såsom erkänsla för det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör emellertid icke föranleda straff. Det straffbara området har därför begränsats till otillbörliga förmåner. Att konfirmander efter konfirmationen gemensamt ge sin präst en hedersgåva eller att en skolklass ger en avgående lärare en minnesgåva kan icke anses otillbörligt. Den allmänna uppfattningen om vad som är tillbörligt eller ej måste i viss mån växla med tiderna. Utvecklingen går emellertid tydligen i den riktningen att något slags drickspenningssystem i fråga om utövning av allmän tjänst i allt mindre utsträckning anses vara tillbörligt.

Det straffbara området är begränsat till fall då den otillbörliga förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits åt någon för utövningen av hans befattning. I de föregående paragraferna fordras avsikt att beträffande ämbetsutövning tvinga, hindra eller hämnas; här fordras uppsåt att locka därtill eller ge belöning därför. Uppsåt fordras för övrigt beträffande alla omständigheter vid brottet. Beträffande förmånens otillbörlighet innebär detta icke, att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt eller otillbörligt blir avgörande, men det fordras att de faktiska och rättsliga omständigheter som bilda grundlaget för detta bedömande omfattas av uppsåtet.

Kretsen av dem som åtnjuta skydd mot bestickning bör överensstämma med kretsen av dem som äro straffbara för tagande av muta. Enligt förslaget omfattar den i båda fallen dem som äro eller varit underkastade ämbetsansvar. Hit höra alltså ämbetsmän och med dem enligt 25: 12 första stycket i förslaget likställda samt sådana ledamöter av beslutande församlingar som enligt andra stycket i samma paragraf äro underkastade ett begränsat ämbetsansvar, bl. a. omfattande brottet tagande av muta. Har Konungen enligt tredje stycket nämnda paragraf förordnat om ämbetsansvar, inträder också ämbetsskydd mot bestickning. Däremot kan Konungen icke såsom enligt 10: 1–4 i förslaget förordna om ämbetsskydd utan motsvarande ämbetsansvar. I olikhet mot vad fallet är enligt gällande lag omfattar bestämmelsen även dem som varit men icke längre äro underkastade ämbetsansvar. Då det straffbara området, såsom år 1941 skedde, utvidgats att omfatta även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, synes det också böra vara straffbarheten ovidkommande. huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande innehar sysslan eller ej.

Enligt förslaget, liksom den sedan 1941 gällande lagen, år bestickning straffbar oavsett om den avsedda ämbetsåtgärden är rättsstridig eller ej. Den som genom bestickning anstiftar ett ämbetsbrott skall, i den mån utomståendes medverkan till ämbetsbrott enligt 25: 11 i förslaget är straffbar, straffas såväl för bestickning som för anstiftan av ämbetsbrott. En bestickare som anstiftat tjänstemissbruk eller brott mot tystnadsplikt skall alltså straffas enligt 10: 5 samt 3: 3 och 25: 1, 2 eller 4 ävensom 25: I. I i förslaget, jämförda med 4: 1 och 2, för bestickning och anstiftan av tjänstemissbruk eller brott mot tystnadsplikt. Den medverkan till tagande av muta som bestickning i och för sig innebär skall däremot naturligtvis icke föranleda särskilt ansvar. En bestickare som försöker men icke lyckas anstifta ett ämbetsbrott kan i regel straffas endast för bestickning. Har han försökt att anstifta grovt tjänstemissbruk, skall han emellertid, enär å detta brott kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, jämväl med tillämpning av 3: 2 i förslaget dömas för förberedelse till grovt tjänstemissbruk, detta dock endast såvitt förmånen verkligen lämnats och ej blott utlovats eller erbjudits.

Enligt förslaget straffas bestickning högst med straffarbete i två år. Detta överensstämmer i huvudsak med sedan 1941 gällande lag, enligt vilken straffet är fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro mildrande, böter. Då man år 1941 genomförde en avsevärd straffskärpning, ansåg man sig böra understryka, att böter skola användas blott vid mildrande omständigheter. En uttrycklig erinran härom torde icke längre vara erforderlig.

6 §.

Enligt SL 10: 16 är det straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt varv, störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka i val. Det straffbara området omfattar alltså allt obehörigt verkande i val; vad därmed förstas klargöres blott genom exempel.

Thyrén (X. I 1 § och s. 199–204) föreslår dels utvidgning av det straffbara området till att omfatta ej blott val utan även annan omröstning l allmänt ärende, dels närmare angivande i lagtexten av vad som skall enad obehörigt. Thyrén vill straffa dels angrepp på själva förfarandet. nämligen dt söka hindra omröstningen eller förvanska dess utgång, dels sådan påverkan på förrättningens ledning. som avser att svikligen bereda någon tillfälle att rösta, dels ock påverkan på röstberättigad eller valkandidat medelst tvång. svek eller bestickning, i vilket sistnämnda fall även röstberättigad eller valkandidat skulle vara straffbar för mottagande.

Kommittén anser, i likhet med Thyrén (X. I s. 199), att straffskyddet bör omfatta såväl val som andra omröstningar i allmänna ärenden.

Genom straffskyddets utsträckande till andra omröstningar än val straffbelägges otillbörligt verkande vid allmän folkomröstning. Vidare faller under straffbudet otillbörlig påverkan på omröstning vid kommunalstämma eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling, även församling som består av valda ledamöter. Att påverka sådana ledamöter medelst tvång eller bestickning är emellertid straffbart enligt föregående paragrafer i förslagets 10 kap. och förevarande paragraf har därför endast subsidiär betydelse, där brottet riktar sig mot ledamöter av sådana församlingar. Paragrafens syfte är att skydda utövning av allmänna medborgerliga rättigheter; här avses därför endast politiska och kommunala val och omröstningar. För att klargöra detta talas i lagtexten icke om omröstning utan om val till allmän befattning eller annan utövning av rösträtt i allmänt ärende. Vid omröstning till dom eller beslut i domstol, jury eller kollegialt ämbetsverk är icke fråga om utövning av rösträtt i denna mening; i vad mån påverkan på sådana omröstningar är straffbar framgår av övriga paragrafer i förslagets 10 kap. En omröstning vid borgenärssammanträde i konkurs åter gäller icke allmänt utan enskilt ärende och ansvar kan därför icke ifrågakomma enligt detta kapitel utan blott enligt 213 och 214 §§ konkurslagen.

Något särskilt straffbud mot att påverka överläggning i allmänna ärenden torde icke vara påkallat. Att genom bestickning förmå en talare att yttra sig på visst sätt i debatten bör icke föranleda ansvar i annat fall än när talaren år en förordnad eller vald ledamot av en beslutande, statlig eller kommunal församling; i sådana fall föreligger ämbetsansvar och alltså möjlighet att tillämpa 10: 5 och 25: 3 i förslaget. Att hindra någon från att yttra sig synes icke behöva straffbeläggas i vidare mån än som framgår av bestämmelserna om störande av förrättningsfrid och om rättsstridigt tvång.

Att rösträtt i allmänna ärenden får utövas fritt är av fundamental betydelse för ett demokratiskt samhälle. Ehuru försök till obehörig påverkan hittills endast i mycket ringa utsträckning förekommit i vårt land, är det av vikt, att straffbestämmelserna utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga framtida missbruk. En klarare precisering av det straffbara områdets omfattning än gällande lag innehåller är därför påkallad. Kommittén har emellertid icke funnit det möjligt att, såsom Thyrén tänkte sig, i detalj uppräkna alla förfaranden som böra stämplas som otillbörliga. Förslaget går ut på att under beteckningen otillbörligt verkande vid röstning straffbelägga försök att hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen. Därjämte föreslås i ett andra stycke straff för den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende. För det i andra stycket upptagna brottet föreslås intet särskilt namn.

Under straffbudet falla såväl ingrepp i själva förrättningen som påverkan på enskilda. Ingrepp i förrättningen som äro ägnade att påverka omröstningsresultatet måste anses såsom försök att hindra omröstningen eller förvanska dess utgång och äro alltså straffbara. Omröstningens utgång kan förvanskas genom att insmuggla, undansmussla eller förstöra röstsedlar eller göra dem ogiltiga genom märkning. Att den röstande själv märker sin sedel hör vanligtvis icke hit, men att tillhandahålla märkta sedlar faller under straffbudet. Om någon före omröstningen undanskaffar utlagda röstsedlar av visst slag i sådan omfattning att det medför svårigheter att rösta på visst sätt, föreligger också ett enligt denna paragraf straffbart försök att hindra omröstningen. Att en valförrättare uppsåtligt summerar fel eller på annat dylikt sätt missbrukar sin ställning är straffbart enligt förevarande lagrum jämte 2517 i förslaget. En sådan gärning innefattar tjänstemissbruk och skulle alltså, om den icke vore särskilt belagd med straff, vara att bedöma enligt 25: 1 i förslaget, varest stadgas möjlighet att ådöma fängelse eller straffarbete i högst två år. Med hänsyn till förslagets uppställning bör möjlighet att ådöma motsvarande straff här inrymmas i det särskilda straffbudet. I förevarande paragraf kan den synnerligen försvårande omständigheten att missbruk av tjänsteställning föreligger vinna beaktande genom att valförrättarens brott bedömes som grovt.

Att påverka förrättningens ledning är, såvitt det sker genom tvång eller bestickning, i regel straffbart enligt 10: 1–5 i förslaget. Såvitt det sker genom vilseledande, finnes däremot intet annat straffbud än det nu förevarande att tillämpa. Thyrén föreslår ett uttryckligt stadgande om straff för den som svikligen söker bereda sig eller annan tillfälle att rösta, exempelvis genom att uppträda under falskt namn eller rösta i flera valdistrikt. Ett dylikt förfarande innefattar emellertid uppenbarligen ett ingrepp i förrättningen ägnat att otillbörligen inverka på omröstningsresultatet och torde därför ej behöva särskilt angivas.

Ett nära till hands liggande sätt att verka vid röstning är givetvis att söka påverka de röstberättigade. Detta är enligt förslaget straffbart i den mån det innefattar försök att otillbörligen inverka på omröstningen. Vad som är otillbörligt anges icke direkt men framgår vid en jämförelse med övriga stadganden i kapitlet. Uppenbarligen förutsättes uppsåt att förmå den röstberättigade att, såsom i andra stycket sägs, rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende. Att blott söka förmå honom att utöva sin rösträtt, lika gott hur, är icke straffbart. Att bjuda på skjuts till vallokalen är sålunda i och för sig icke straffbart. Som medel att förmå röstberättigad att rösta på visst sätt eller icke rösta få tydligen icke tillgripas åtgärder vilka, om de användas för att påverka en ämbetsman, äro straffbara enligt 1–5 §§ i kapitlet. Det måste sålunda anses otillbörligt ej blott att handgripligen eller på annat dylikt sätt söka hindra eller tvinga den röstberättigade utan även att hota honom med gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet ävensom att lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan dylik förmån. Vidare måste det i viss utsträckning anses straffbart att lämna vilseledande uppgifter som hänföra sig till själva röstningen. Thyrén nämner i sitt lagutkast att lämna sviklig uppgift om rum eller tid för omröstningen, att svikligen utgiva sig eller annan för valbar eller icke valbar samt annat dylikt svek. Kommittén har icke angivit några exempel utan överlämnat frågans lösning åt rättstillämpningen. Ett förfarande som förekommit i praktiken är, att röstberättigade förmåtts rösta medelst valsedelsförsändelser vilka tillhandahållits dem med på förhand gjorda namnteckningsbevittningar. Härigenom kan rösthemligheten åsidosättas, och förfarandet bör anses straffbart enligt förevarande paragraf; för vittnena kan straff enligt 13: 10 i förslaget inträda. Straffbara äro däremot uppenbarligen icke uttalanden varigenom viss utgång av röstningen framställes såsom lämplig eller olämplig. Framhållas må, att för straffbarhet icke förutsättes direkt påverkan på de röstberättigade. Även om dessa fått kännedom om en oriktig uppgift allenast genom personer som i god tro fört den vidare, kan den som satt ryktet i gång bliva straffad. För straffbarhet förutsättes icke att någon röstberättigad verkligen blivit påverkad utan endast att den brottslige företagit en åtgärd ägnad att medföra sådan verkan; försök att nå denna verkan är straffbart enligt förevarande paragraf och reglerna om försök till brott i 3 kap. äro icke tillämpliga.

Thyrén framhåller, att det i många fall är lättare att påverka utgången av ett val genom inverkan på en valkandidat än genom att bearbeta så många väljare som erfordras. På grund härav vill Thyrén genomgående jämställa de båda gärningarna. Sålunda vill Thyrén beträffande otillbörliga förmåner för att mottaga eller icke mottaga val straffa både den lämnande och den mottagande parten. Emellertid är det i sådana fall svårt att skilja mellan tillbörligt och otillbörligt. Att erbjuda någon en förmånlig syssla på villkor att han helt ägnar sig åt denna syssla och icke befattar sig med politik kan icke i och för sig vara straffbart. Klandervärt blir det först om motivet för villkoret icke är omtanke om sysslans behöriga skötsel utan önskan att hindra politisk verksamhet av visst slag. En sådan skillnad är emellertid alltför svårbestämbar för att tjäna som gräns för ett straffbuds tillämpningsområde. Kommittén har därför i förslagets andra stycke icke upptagit straff för den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att mottaga eller icke mottaga val. Icke heller kan den som i motsvarande fall lämnar, utlovar eller erbjuder förmån straffas enligt första stycket.

Enligt andra stycket i förslaget straffas den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende. Detta brott svarar mot den i första stycket straffbelagda bestickningen på samma sätt som tagande av muta enligt 25: 3 i förslaget svarar mot bestickning enligt 10: 5. Någon särskild beteckning har icke ansetts erforderlig för det i andra stycket upptagna brottet. Straffbudet är icke tillämpligt på den som betingar sig ersättning för att verka för en viss kandidats val. Att ett parti betingar sig ett bidrag till partikassan för att upptaga en kandidat på sin lista eller att en tidning begär ersättning för att verka för hans val kan väl vara klandervärt men torde icke kunna bekämpas med straff.

Straffet, som enligt SL 10: 16 är böter, ej under fem dagsböter, eller fängelse i högst sex månader, har i förslaget skärpts. Att röstberättigad mottager muta skall enligt andra stycket straffas med böter eller fängelse. För de aktiva åtgärderna åter, vilka vanligen rikta sig mot många röstberättigade eller eljest ha större omfattning, stadgas i första stycket fängelse eller böter eller, där brottet är grovt, fängelse eller straffarbete i högst två år. Såsom exempel på fall som ofta är grovt nämnes det här ovan omtalade att gärningen innefattar missbruk av tjänsteställning. Straffskärpningen torde vara motiverad för att straffskyddet skall kunna utgöra ett verksamt skydd för de demokratiska samhällsfunktionerna, vilka väl kunna tänkas bliva utsatta för systematiska angrepp även i vårt land.

7 §.

Såsom vid 6 § framhållits är det av stor vikt att rösträtt i allmänna ärenden får utövas fritt. För att uppnå detta måste det i viss utsträckning hållas hemligt hur var och en röstat. Det synes därför påkallat att införa straff för brott mot rösthemlighet.

Thyrén (X. I 2 § och s. 203) föreslår straff för den som obehörigen söker förskaffa sig kännedom om huru någon vid hemlig omröstning i allmänt ärende avgiver eller avgivit sin röst.

I nära anslutning till Thyréns utkast föreslår kommittén införande av straff för brott mot rösthemlighet för det fall att någon obehörigen söker förskaffa sig kännedom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt. Genom att i stället för omröstning använda uttrycket utövning av rösträtt vill kommittén, såsom vid 6 § framhållits, begränsa det straffbara området till politiska och kommunala omröstningar. Emedan brottsbeskrivningen anger att redan försök att förskaffa sig kännedom om de ifrågavarande förhållandena är fullbordat brott, äro försöksbestämmelserna i 3 kap. icke tillämpliga.

Kommittén har icke ansett sig i detta sammanhang böra föreslå straff för den som yppar vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt. För funktionärerna innefattar sådant yppande ämbetsbrott; och det torde icke vara rimligt att straffa den som allenast fortsprider vad som obehörigen kommit ut. Man kan icke heller gärna vid straffhot förbjuda någon att yppa hur han röstat; att söka förskaffa sig kännedom om hur någon röstat genom att tillfråga antingen honom själv eller alla de övriga röstande måste därför förbliva straffritt. Straffet föreslås till böter. För ämbetsmän kan straffet jämlikt 25: 8 i förslaget bliva fängelse, om brottet innefattar åsidosättande av tjänsteplikt.

8 §.

Såsom en kvarleva av de medeltida edsöresstadgandena är i SL I. I: 8 stadgat straff för våldsgärningar å parter eller vittnen. Thyrén (X. I 18 § och 9. 214) föreslog straffskydd mot såväl våld å person som hot därmed. Genom lag den 15 juni 1935 infördes också straff för hot med våld. För vittnen infördes samtidigt skydd även mot andra åtgärder som föranleda lidande, förlust eller annan skada samt mot hot med sådan åtgärd.

I förslaget upptagen straffskydd för vittnen och andra i rättssak uppträdande i huvudsakligen samma omfattning som i sedan 1935 gällande lag. Skyddet mot annat än våld eller hot därmed skall emellertid enligt förslaget ej tillkomma allenast vittnen, utan alla skyddade ha genomgående likställts. Straffbudet avser att tillvarataga det allmänna intresset av att talans utförande eller utsagas avgivande vid domstol eller annan myndighet icke otillbörligen påverkas. Brottet har upptagits bland brotten mot allmän verksamhet och skyddet utformats i nära överensstämmelse med det i föregående paragrafer stadgade skyddet för ämbetsmän. För brottet föreslås beteckningen övergrepp i rättssak.

Den brottsliga gärningen beskrives i förslaget såsom våld eller annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller hot om sådan åtgärd. Detta torde i sak överensstämma med gällande rätt, men beskrivningen har jämkats för att uppnå överstämmelse med bestämmelserna om våld å och förgripelse mot ämbetsman. Då gärningsbeskrivningen sålunda överensstämmer med den i 1 och 4 §§ givna, kan beträffande dess närmare innebörd hänvisas till vad som anförts vid nämnda paragrafer.

Beträffande kretsen av de skyddade föreslås en viss utvidgning i förhållande till gällande lag. Nu nämnes den som i sak inför domstol eller annan myndighet för sin eller annans talan eller avlägger vittnesmål eller eljest vid förhör inför myndighet avgiver utsaga. Enligt förslaget skyddas den som vid domstol eller annan myndighet gör anmälan, för talan, avlägger vittnesmål eller eljest vid förhör avgiver utsaga. Utvidgningen består däri att ej blott parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan anhängig sak utan även de som anhängiggöra en sak genom anmälan till domstol, polis eller annan myndighet medtagas. Det är just den som tager initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst behöver skydd. Sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest inför behörig myndighet, spela övergrepp varom här är fråga jämförelsevis mindre roll. Det är större fara för att en orätt får förbliva obeivrad därför att ingen vågar anmäla den.

För straffbarhet fordras, utöver vanligt uppsåt, en viss avsikt. Övergreppet skall ske för det den angripne vid domstol eller annan myndighet gjort eller sagt något av vad ovan nämnts eller för att hindra honom därutinnan. Det skall alltså föreligga en avsikt att tvinga eller hindra den andre i hans ifrågavarande verksamhet eller att hämnas på honom därför. Även i detta hänseende föreligger överensstämmelse mellan detta brott och de i 1 och 4 §§ beskrivna.

Straffet föreslås till högst straffarbete i två år; straffsatsen omfattar alltså såväl böter och fängelse som straffarbete i högst två år. Enligt gällande lag är straffet för våldsgärningar straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, böter ej under fem dagsböter, varemot straffet för övriga straffbelagda gärningar är fängelse eller böter. Då våld, hot och annat tvång i praktiken kunna gå över i varandra utan några skarpa gränser, har det synts kommittén icke vara lämpligt att uppdela straffskalan på dylikt sätt. Icke heller torde något särskilt bötesminimum behöva utsättas i lagen.

9 §.

Såsom en form av efterföljande delaktighet har tidigare enligt 3 kap. bestraffats att, sedan brott timat, gå den brottslige tillhanda med undanröjande av bevis om gärningen. I samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott ersattes bestämmelserna om efterföljande delaktighet med självständiga brottsbeskrivningar i strafflagens speciella del. I SL 10: 18 a upptages straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Mellan de sålunda straffbelagda gärningarna, med ett gemensamt namn kallade personlig faution, råder av gammalt den skillnaden i fråga om straffbarhet, att den brottsliges närmaste icke kunna fällas till ansvar för hans döljande eller för främjande av hans flykt men väl för undanröjande av bevis. Enligt förslaget skola gärningarna fördelas på två paragrafer så att undanröjande av bevis upptages i denna paragraf och övriga former av personlig faution i den närmast följande.

Förevarande paragraf avser emellertid ej blott bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämnda syfte straffas för närvarande på samma sätt som falsk angivelse. Enligt SL 16: 2 skall såsom falsk angivare straffas den som, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter så att åtal vid domstol därå följt eller, i avsikt att komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld eller emot honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter. Att gärningen straffas lika som falsk angivelse medför, att straffet är högre om den skett av argt uppsåt än om den skett av obetänksamhet samt att ytterligare straffskärpning inträder för det fall att den tilltalade blivit fälld till och fått undergå straff.

Bevisförvanskning för att hjälpa en skyldig och för att få en oskyldig straffad behandlas i skilda sammanhang även hos Thyrén (IX 8 § och V. II. I 10 §). Bevisförvanskning för att hjälpa en skyldig behandlas av Thyrén (IX s. 228) tillsammans med annan personalfaution och härutinnan föreslås i huvudsak ingen annan ändring än den numera redan genomförda, att personalfautionen behandlas som ett självständigt brott och icke som en form av delaktighet. Dock föreslår Thyrén (IX s. 229) därjämte utsträckande av den gällande straffriheten för den brottsliges närmaste att även avse bevisförvanskning. Bevisförvanskning för att få en oskyldig straffad behandlas i sammanhang med falsk angivelse även hos Thyrén (V. II. I s. 177). Thyrén (V. II. I s. 178) framhåller, att det torde vara en oegentlighet i redaktionen utan saklig betydelse att olikhet i gällande lag göres i fråga om falsk bevisning före och efter åtalet, i det att i förra fallet endast den positiva formen "förebragt besvärande omständighet" men i senare fallet jämväl den negativa formen "undanröjt bevis för hans oskuld" nämnes. Thyrén föreslår borttagande av denna olikhet. Beträffande den subjektiva strukturen anser Thyrén gällande lag skilja mellan visst svårare uppsåt å ena sidan samt lindrigare uppsåt jämte oaktsamhet å den andra. Thyrén förordar emellertid den allmänna gränslinjen mellan uppsåt och oaktsamhet, enär varje annan gränslinje endast torde vålla osäkerhet i tillämpningen utan att något därmed vunnes. I samband med falsk angivelse föreslås av Thyrén (VII 15 § och s. 179) en ny straffbestämmelse för den som falskeligen angivet sig själv för brott eller med annans samtycke falskeligen angiver eller åtalar denne, så ock för den som genom anmälan till myndighet eller genom falsk bevisning eller på annat sätt föranleder undersökning av brott som ej blivit begånget.

Kommittén föreslår en enhetlig straffbestämmelse om bevisförvanskning. Enligt denna skall straff drabba envar som förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis, oavsett om det sker för att hjälpa en skyldig, för att få en oskyldig straffad eller i något annat syfte. Den gällande rättens ordning att uppdela bevisförvanskning på vitt skilda brott, allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad, är mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som gagnar en vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en annan. Det bör vidare icke vara tillåtet att förebringa falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man tror vara oskyldig. Detsamma gäller om att ge lindrigare brott sken av svårare eller tvärtom. Bevisförvanskning bör emellertid vara straffbar även om den icke skett i syfte vare sig att misstänkliggöra eller hjälpa någon. Det i SvJT 1941 rf s. 46 enligt numera upphävda SL 10: 20 bedömda fallet att, sedan en bilförare blivit anhållen för rattfylleri, hans passagerare ur den kvarstående bilen bortfört en butelj med brännvin, bör bedömas som bevisförvanskning, även om passagerarens avsikt icke varit annan än att släcka sin egen törst.

Kommittén anser bevisförvanskningsbrottet, vare sig det är till men eller gagn för någon enskild eller ej, väsentligen rikta sig mot statens brottsutredande verksamhet. Denna verksamhet är emellertid i första hand inriktad på att utreda huruvida och i så fall av vem brott blivit begånget. Enligt förslaget förutsättes därför icke för straffbarhet att ett brott blivit begånget och bevisningen därom förvanskad, utan allenast att bevisförvanskningen är av betydelse för brottsutredning. Kommittén har i viss mån upptagit Thyréns. tanke att det bör vara straffbart att föranleda undersökning om brott som ej blivit begånget eller annan dylik onödig brottsutredning, Enligt förslaget blir visserligen osann självanklagelse icke i och för sig straffbar och en oriktig vittnesutsaga endast i den mån bestämmelserna i 13 kap. äro tillämpliga, men en bevisförvanskning ägnad att leda polisen på villospår blir utan vidare straffbar enligt förevarande paragraf. Bevisförvanskning skall alltså anses föreligga exempelvis om någon åberopar en kroppsskada som han tillfogat sig själv för att styrka en polisanmälan om misshandel. Då falsk angivelse mot viss person icke föreligger, avser en sådan gärning vanligen att avvända misstankar från något brott som verkligen blivit begånget. Bevisning om att brott verkligen föreligger synes icke böra förutsättas för ansvar redan av den anledningen, att sådan bevisning kan vara omöjliggjord just genom bevisförvanskningen. Den som vid en mordutredning undanskaffat liket bör kunna fällas till ansvar för bevisförvanskning, även om han gjort det omöjligt att fastställa om den avlidne blivit mördad eller ej. För straffbarhet förutsättes, att bevisförvanskningen är av betydelse för en pågående eller möjligen blivande brottsutredning. Det fordras alltså icke att utredningen redan börjat; vad som sker innan polisen hunnit till platsen är vanligen farligast. I sådana fall fordras icke heller att en utredning sedan verkligen kommer till stånd. Att förvanskningen skall avse bevis av betydelse för brottsutredning innebär icke att det skulle behöva vara fråga om ett avgörande bevis; det räcker att bevisförvanskningen är ägnad att i sin mån verka förryckande på utredningen.

Den brottsliga handlingen kan bestå såväl i förvanskande eller undanröjande av äkta bevis som i åberopande av falskt bevis. Handlingen kan alltså till sin typ likna vilken som helst av förfalskningens positiva eller negativa former. Brottet skiljer sig från ett förfalskningsbrott därigenom att det som föremål förutsätter icke ett visst bevismedel utan bevisningen i dess helhet. Med bevisningen förstås i detta sammanhang den yttre situationen, indicierna. Att framställa osanna tillvitelser, lämna oriktiga uppgifter, framskaffa falska vittnen eller bearbeta vittnen blir i viss utsträckning straffbart enligt 13 kap. i förslaget. Dylika åtgärder göra icke i och för sig förevarande paragraf tillämplig ens i de fall som icke äro straffbara enligt 13 kap. Den som söker styrka sina oriktiga uppgifter genom förvanskning av indicier blir emellertid straffbar dels för bevisförvanskningen enligt förevarande paragraf, och dels för den oriktiga uppgiften om 13 kap. är tillämpligt. Ansvar för åberopande av falskt bevis kan också, ehuru mera sällan, drabba falska vittnen. Ett vittne, som vid polisförhör lögnaktigt uppger sig ha sett en efterspanad brottsling på annan ort än den där han verkligen befann sig och därigenom leder polisen på villospår, kan emellertid icke straffas enligt 9 § men väl, i den mån förutsättningarna därför äro uppfyllda, enligt 10 § för motverkande av den brottsliges befordran till straff. I vad mån den tilltalade eller misstänkte själv kan bliva straffad för bevisförvanskning skall beröras i det följande.

Bevisförvanskning kan avse varje föremål som är av betydelse såsom bevis för en brottsutredning. Förfalskning av en handling med avseende på innehållet blir visserligen straffbar allenast enligt 12 kap., men en förvanskning som icke avser innehållet utan t. ex. papperets kvalitet eller utstyrsel faller under förevarande paragraf. Paragrafen är vidare tillämplig på utplånande av fotspår eller fingeravtryck eller åstadkommande av nya vilseledande sådana, likaså på förvanskning av fotografier eller bilder. Att fila på slagstiftet till ett mordvapen, så att det icke kan avgöras om en på brottsplatsen anträffad patronhylsa avskjutits därur, är ett typiskt exempel på bevisförvanskning. Handlingen behöver emellertid icke vara inriktad på något visst föremål utan kan avse situationen i allmänhet. Den kan exempelvis bestå i att flytta en kropp eller städa ett rum, om en sådan åtgärd inverkar på möjligheten att rekonstruera ett brottsförlopp. Då för ansvar icke förutsättes att brottsutredning pågår, kan bevisförvanskning bestå i att före utredningens början utplåna eller förändra spår, som bära vittne om ett brott och kunna leda till upptäckande av den brottslige eller brottet. Åtgärder som vidtagits innan brottet förövats skola emellertid icke föranleda ansvar för bevisförvanskning men utgöra i regel medverkan till brottet. Att, efter det en sak frånhänts någon genom brott, med saken taga befattning ägnad att försvåra dess återställande är straffbart såsom häleri; det moment av bevisförvanskning som kan ligga i gärningen skall i regel icke medföra särskilt ansvar för hälaren. I den mån varken ansvar för medverkan eller för häleri ifrågakommer kan förevarande paragraf vara tillämplig. Denna kan sålunda vid försäkringsbedrägeri medelst mordbrand tillämpas på den som utan att ha del i huvudbrottet omhändertager och förvarar egendom, som gärningsmannen före eldens anläggande undanskaffat men för vilken han begärt ersättning av försäkringsgivaren. I vissa fall kan den också tillämpas på den som, utan otillbörlig vinning för egen del, förvarar eller döljer annans brottsliga förvärv (jfr NJA 1940 s. 536).

Den som fälles till ansvar för att ensam ha utfört huvudbrottet eller medverkat därtill kan, såsom vid 3: 3 framhållits, stundom böra dömas både för detta brott och för bevisförvanskning. Vanligen måste dock bevisförvanskning anses i och för sig straffri för samtliga till huvudbrottet medverkande. I den mån ansvar för huvudbrottet icke inträder, kan naturligen ansvar för bevisförvanskning ådömas även den som med skäl misstänkes för att ha begått brottet eller medverkat därtill. Den som vid en mordutredning omöjliggjort sakens uppklarande genom att undanskuffa liket kan alltså fällas till ansvar för bevisförvanskning, även om han själv misstänkes vara mördare.

Kommittén. har icke funnit skäl att, såsom Thyrén föreslagit, utsträcka den straffrihet, som nu tillkommer den brottsliges närmaste i fråga om hans döljande eller främjande av hans flykt, till att jämväl gälla i fråga om bevisförvanskning. Den gällande rättens straffrihet bibehålles i förslagets 10 §, men det synes vara en betydande skillnad mellan de där avsedda åtgärderna, att dölja den brottslige, främja hans flykt eller dylikt, å ena, samt att förvanska bevisningen, å andra sidan.

Förslaget innefattar icke införande av straffskydd för bevisningen i tvistemål. Indiciebevisningen är icke av lika stor betydelse i tvistemålen. Avgörande äro vanligen skriftliga bevis och muntliga utsagor, och förfalskning eller osanna utsagor kunna medföra ansvar enligt förslagets 12 eller 13 kap. Undantagsvis kan naturligtvis förvanskning av exempelvis ett varuprov eller ett blodprov vara avgörande för utgången av ett tvistemål. Att bestraffa bevisförvanskning i tvistemål över lag torde emellertid icke kunna komma i fråga, och försiktigheten synes därför bjuda att begränsa det straffbara området till brottmålen.

Beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet har redan framhållits, att enligt förslaget icke kräves avsikt att handla vare sig till gagn eller till men för någon misstänkt. Under straffbudet faller även exempelvis att spåren efter ett brott igensopas av någon som blott handlar i avsikt att icke själv bliva inblandad i en brottsutredning. Givetvis kunna emellertid åtgärder, som till resultat ha ett förvanskande av bevis, vara påkallade för att motverka brottets följder och äro då enligt allmänna grunder straffria. Den som anser sin åtgärd påkallad för dylikt ändamål, t. ex. för att en misshandlad skall få sjukvård eller trafiken kunna komma fram efter en genom ovarsam framfart vållad sammanstötning, kan uppenbarligen icke fällas till ansvar enligt förevarande paragraf, även om bevisningen förvanskas genom åtgärden. Enär förslaget i likhet med gällande lagbestämmelser upptager straff även för oaktsamhet, torde det, såsom Thyrén framhållit, endast vara ägnat att leda till osäkerhet i tillämpningen, om man vid det uppsåtliga brottet skulle uppställa större krav i fråga om uppsåtet än vid andra uppsåtliga brott. Alltså fordras blott att samtliga omständigheter vid brottet äro täckta av vanligt uppsåt; bland annat måste bevisförvanskaren inse att hans åtgärd kan ha betydelse för en brottsutredning. Sådana krav på särskild avsikt som det i SL 16 kap. uppställda på argt uppsåt bliva alltid till sin innebörd mera ovissa än det allmänna uppsåtsbegreppet. Det är bättre att låta dylika omständigheter endast inverka på straffmätningen.

Straffet för bevisförvanskning för att hjälpa en brottslig är för närvarande enligt SL 10: 18 a fängelse i högst sex månader eller böter; sker det för egen vinning, kan straffarbete i högst två år ådömas. Är åter avsikten att få en oskyldig fälld till straff, kan straffet för bevisförvanskning enligt SL 16: 1 och 2, alltefter svårhetsgraden av det brott för vilket den oskyldige misstänkliggjordes, växla mellan böter och straffarbete i högst sex år; blev den tilltalade fälld till straff och straffet till fullo eller till någon del verkställt, kan bevisförvanskarens straff enligt SL 16: 3 bliva ännu högre, t. o. m. livstids straffarbete. Enligt förslaget skall bevisförvanskning straffas högst med straffarbete i två år, d, v. s. med böter, fängelse eller straffarbete i högst två år; är bevisförvanskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall emellertid dömas till straffarbete i högst sex år. De omständigheter som framför allt förtjäna beaktande vid straffmätningen äro tydligen dels avsikten med bevisförvanskningen, dels svårhetsgraden hos det brott utredningen avser, dels ock hur mycket utredningen försvåras genom förvanskningen. Såsom exempel på grov bevisförvanskning nämnes i den föreslagna lagtexten att den sker med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. En sådan gärning bör regelmässigt bedömas som grov bevisförvanskning; endast om det brott som lägges den oskyldige till last är ringa och omständigheterna vid bevisförvanskningen i övrigt mildrande, torde det vara rimligt att tillämpa den vanliga straffskalan. Har åter bevisförvanskaren uppsåt att hjälpa en brottsling, torde man endast helt undantagsvis, då fråga är om ett mycket grovt brott och en kraftig bevisförvanskning, ha skäl att tillgripa den strängare straffskalan.

I paragrafens andra stycke upptages ett mot uppsåtlig bevisförvanskning svarande oaktsamhetsbrott. För detta brott föreslås ingen särskild beteckning och allenast böter såsom straff.

Enligt gällande rätt straffas den som hjälper en brottsling genom att undanröja bevis om gärningen, även om han icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Gärningen skall alltså vara uppsåtlig utom såtillvida att den hulpnes egenskap att vara brottslig icke behöver vara täckt av uppsåt; det är tillräckligt med oaktsamhet i detta hänseende. Straffet är enligt SL 10: 18 a andra stycket böter. Bevisförvanskning som riktar sig mot en oskyldig straffas enligt SL 16: 4, om den prövas ha skett av obetänksamhet, med straffarbete i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter alltefter svårhetsgraden av det brott som lägges den oskyldige till last. Såsom obetänksamma räknas såväl oaktsamma som vissa uppsåtliga brott.

I förslaget ha alla rent uppsåtliga fall, utan hänsyn till avsikten, förts till första stycket. Till andra stycket ha förts oaktsamhetsfallen, beträffande vilka det finnes ännu mindre anledning att skilja mellan om åtgärden varit till hjälp eller men för en misstänkt eller ej. Alla såsom uppsåtliga till första stycket hänförliga gärningar bliva emellertid icke vid oaktsamhet straffbara enligt andra stycket. Straff enligt detta skall endast drabba den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis. Härmed förstås att gärningsmannen skall dels uppsåtligen ingripa i en pågående eller förväntad brottsutredning, dels ock därvid av oaktsamhet åstadkomma samma resultat som i första styckets fall. Ansvar kan sålunda icke drabba den som av oaktsamhet utplånar fingeravtryck eller andra spår av ett brott, med mindre han gör det i samband med att han uppsåtligen och opåkallat blandar sig i vad som hör till en brottsutredning. Straffbudet är framför allt riktat mot dem som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till ansvar, verkställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom försvåra eller störa polisutredningen. Det är emellertid att märka att det straffbara området icke i något objektivt hänseende är vidsträcktare än första styckets och att fråga alltså endast är om indiciebevisningen. Enskilda personer som på förhand utfråga vittnen kunna nog åstadkomma ohägn genom att framställa suggererande frågor som få vittnena att tro sig veta annat och mera än de verkligen iakttagit, men mot dylikt torde det vara gagnlöst att ingripa med straff.

10 §.

Såsom vid 9 § framhållits har s. k. personalfaution, att dölja en brottsling, främja hans flykt, undanröja bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverka den brottsliges befordran till ansvar, före 1942 års lagstiftning behandlats såsom en form av delaktighet, efterföljande delaktighet. Thyrén (IX 8–´10 §§ samt s. 212 och 228–230) framhåller, att förhållandet mellan för brottet och personalfautionen visserligen döljer flera ännu olösta svårigheter men att det riktiga dock otvivelaktigt vore att i enlighet med den moderna lagstiftningens bestämda tendens behandla personalfautionen såsom ett självständigt brott, innefattande angrepp på statens straffrättsskipande verksamhet Genom 1942 års ändringar i strafflagen flyttades också bestämmelserna om personalfaution från delaktighetskapitlet till det avsnitt av speciella delen som handlar om dylika brott, nämligen från 3: 9–11 till 10: 18 a. Enligt SL 10: 18 a är straffet fängelse i högst sex månader eller böter; sker gärningen för egen vinning, kan dock straffarbete i högst två år ådömas. Vid sidan härom finnes en särbestämmelse i SL 8: 27, enligt vilken straffarbete från och med två till och med sex år drabbar den som, när krigsförräderi eller krigsspioneri är å färde eller blivit förövat, hyser eller döljer gärningsmannen.

Även i förslaget upptages personalfaution bland brotten mot statens straffrättsskipande verksamhet. Bevisförvanskning har utbrutits till ett särskilt brott i närmast föregående paragraf. I förevarande paragraf upptages återstoden av SL 10: 18 a med endast smärre förändringar. Såsom beteckning på brottet föreslås döljande av brottsling, varvid varken döljande eller brottsling får fattas i alltför snäv bemärkelse. I närmast följande paragraf upptages ett närbesläktat brott mot statens straffrättsskipande verksamhet, nämligen hjälp till rymning.

Det föreslagna straffbudets tillämpningsområde är begränsat till fall då straffbelagd gärning förövats. Det omfattar alltså icke det i SL 8: 27 vid sidan därom omnämnda fallet att hysa eller dölja gärningsmannen medan brott ännu är å färde. Det synes icke erforderligt att här straffa någon för hysande eller döljande, med mindre det skett efter det att gärningsmannens brottsliga verksamhet fortskridit så långt att han själv kan straffas, alltså att brott förövats. Enligt 3: 2 i förslaget kan ansvar i viss utsträckning inträda redan på ett förberedande stadium; och enligt 3: 3 i förslaget kan den som hyst eller dolt gärningsmannen straffas för medverkan till brottet, om han därigenom främjat gärningen. Något särskilt straffbud vid sidan om dessa allmänna bestämmelser torde icke vara påkallat. Såvitt angår fall då brott blivit förövat synes SL 8: 27 kunna uppgå i nu förevarande paragraf utan att inverka på denna annat än i fråga om straffsatsen. Med att brott förövats förstås blott, att så timat som i visst straffbud sägs. Förbrottet behöver icke falla under allmänna strafflagen; ansvar för döljande av brottsling kan inträda även om dennes gärning är straffbelagd i strafflagen för krigsmakten eller annan specialstraffrättslig författning. Det kräves icke, att någon i det enskilda fallet är straffbar. Även om gärningsmannen t. ex. är otillräknelig, kan straff drabba den som döljer honom.

Endast de nämnda åtgärderna, att dölja den brottslige eller främja hans flykt, samt" med dem jämförliga äro straffbara. Bestämmelsen omfattar sålunda icke sådana gärningar som att utstå straff, exempelvis erlägga böter, i den dömdes ställe, att påverka målsäganden att icke göra angivelse eller dylikt. Att giva den brottslige ut för annan än han är kan däremot tydligen vara att jämställa med att dölja honom. Ehuru i lagtexten talas om att främja den brottsliges flykt, förutsättes för ansvar icke, att den brottslige själv varit verksam för att fly eller dylikt och att annan hjälpt honom därmed. Det förutsättes blott att någon företagit en gärning till den brottsliges fördel, vilken är ägnad att undandraga honom myndigheternas åtgärder.

För ansvar förutsättes enligt förslaget, att någon motverkar den brottsliga befordran till dom eller verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. I gällande lag talas blott om befordran till ansvar. Straffbarheten för döljande av brottsling bör emellertid vara lika, oavsett om gärningsmannen skall fällas till ansvar eller straffriförklaras; att ansvarspåföljder sådana som tvångsuppfostran och villkorlig dom utan utsatt straff äro att jämställa med straff är tydligt. Med att motverka den brottsliges befordran till ansvar förstås att företaga en åtgärd ägnad att låta honom undgå ansvar; det fordras icke bevisning om att gärningen verkligen medfört svårigheter att befordra honom till ansvar.

Det kunde ifrågasättas att i detta sammanhang införa straff för den som hjälper den brottslige att dölja vinningen av brottet eller att eljest undandraga sig förverkandepåföljd enligt 2: 17–19 i förslaget. Emellertid kan ansvar för häleri inträda, i den mån åtgärden innebär befattning med olovligen åtkommen sak, och likaledes om den handlande själv bereder sig otillbörlig vinning av den andres brottsliga förvärv. I andra fall kan ansvar för bevisförvanskning inträda, om åtgärden försvårar brottsutredningen. Det torde icke vara påkallat att vid sidan härom införa något särskilt straffbud.

Enligt första stycket kräves uppsåt. Något särskilt krav på vetskap om det förövade brottet uppställes icke. I detta hänseende fordras ej annat än vad som ligger i det allmänna kravet på uppsåt. I andra styckets fall modifieras uppsåtskravet såtillvida, som det för tillämpning av detta stycke ej kräves att den hulpnes egenskap att vara brottslig är täckt av uppsåt, utan det är tillräckligt med oaktsamhet i detta hänseende.

För ansvar enligt förevarande paragraf förutsättes emellertid alltid, att den dolde verkligen gjort sig skyldig till en straffbelagd handling. Det är icke nog, att han är misstänkt eller efterspanad för brottet eller ens att den som döljer honom tror honom vara skyldig. Är han oskyldig, kan intet ansvar ifrågakomma. Emellertid gäller detta endast intill dess han blivit anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten. Sedan så skett, får man icke taga honom lös eller hjälpa honom att rymma ens om han i själva verket är oskyldig. Den som gör det blir straffbar enligt förslagets 11 § för hjälp till rymning. Såsom hjälp att rymma måste även anses att, sedan han rymt, motverka verkställighetens återupptagande genom att dölja honom, främja hans flykt eller på annat dylikt sätt. Så snart anhållande, häktning, verkställighet av frihetsstraff eller annat frihetsberövande kommit till stånd, är alltså enligt förslaget icke förevarande utan nästföljande paragraf tillämplig.

Straffet för döljande av brottsling är enligt förslaget i regel fängelse eller böter. Med hänsyn till den allvarliga karaktär gärningen understundom kan ha kunde det ifrågasättas att vidtaga en avsevärd höjning av straffmaximum. Kommittén har emellertid funnit tillräckligt att införa möjlighet att ådöma straffarbete i högst fyra år, om å den doldes brott klmde följa straffarbete i åtta år eller däröver. Denna straffskala är alltså strängare än den för lukrativa gärningar i SL 10: 18 a upptagna men vida lindrigare än den "i SL 8: 27 stadgade. Den har gjorts tillämplig ej blott vid krigsförräderi och krigsspioneri, utan även vid andra mycket grova brott. Däremot har försiktigheten ansetts bjuda att icke göra den strängare straffskalan tillämplig i allafall då döljandebrottet kan anses som grovt.

I förslagets tredje stycke har den nu i SL 10: 18 a stadgade straffriheten för anhöriga bibehållits och utsträckts till att gälla även vid sådana brott som avses i SL 8: 27. Beskrivningen på kretsen av anhöriga överensstämmer med den i SL 20: 12 givna (jämför även SL 18: 6 och 20: 3). Beträffande svägerskap medtagas sådana fall i vilka den ene är eller varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller syskon. Trolovad medtages men ej trolovads anhöriga. I adoptiv- och fosterförhållanden avses blott förhållandet mellan föräldrarna och barnen, ej det inbördes förhållandet mellan adoptiv- eller fostersyskon, t. ex. s. k. sammanbragta barn, eller mellan dem som ha barn tillsammans. I vad mån denna i huvudsak alltifrån 1864 oförändrade beskrivning bör revideras synes icke böra övervägas i detta sammanhang, utan gemensamt för alla straffbud där den förekommer. Man kan exempelvis tänka sig att i en ny strafflag i de särskilda straffbuden liksom i förslaget i 11: 5 tala om någons närmaste" samt att i en allmän bestämmelse ange innebörden av detta uttryck.

Såsom vid 3: 3 framhållits bör alltefter förhållandenas natur i olika fall ansvar för döljande av brottsling antingen bortfalla för den som själv medverkat till brottet eller ock inträda jämte straff för detta brott.

11 §.

För löstagande av brottsling stadgas straff i SL 10: 17. Straffet är olika allteftersom löstagandet sker med våld eller annorledes. Att taga den som är kvarhållen såsom misstänkt för brott eller häktad eller fånge med våld lös av den, som honom gripit eller i vård haver, eller att befria honom genom häktes eller fängelses brytande bestraffas med straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med fängelse. Befriar man kvarhållen person eller häktad eller fånge genom list eller annorledes utan våld, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter, dock ej under fem dagsböter. Mellan våldsamma och andra medel gjordes tidigare även den skillnaden att försök var straffbart endast i våldsfall, men genom 1942 års lagstiftning har försök gjorts straffbart i båda fallen. Vid straffmätningen skall enligt SL 10: 18 synnerligt avseende göras å beskaffenheten av brott därför den kvarhållne, häktade eltler fångne var kvarhållen, häktad eller dömd.

Thyrén (IX 6 § och s. 225–227) föreslår, att det straffbara området utsträckes till varje befriande av den som genom myndighets beslut berövats friheten. Även att hjälpa honom att rymma skall falla under samma straffbud. I en följande paragraf upptager Thyrén (IX 8 § första stycket) straff för det fall, att den som på grund av dom för straffbar gärning förvarats i straffanstalt eller annan offentlig anstalt rymt från anstalten och någon söker hindra verkställighetens återupptagande genom att befordra hans flykt eller hjälpa honom att dölja sig.

Enligt kommitténs förslag skall straff för hjälp till rymning drabba den som tager lös fånge eller annan, som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten, eller döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Brottsbeskrivningen omfattar alltså varje löstagande, vare sig det sker med våld, list eller annorledes, samt jämväl annan hjälp till rymning. Härunder ingår även det av Thyrén i annat lagrum behandlade fallet att dölja den som rymt eller främja hans flykt eller på annat dylikt sätt motverka frihetsberövandets återupptagande. Sedan anhållande, häktning eller annat laga frihetsberövande skett, är alltså förevarande paragraf ensam tillämplig. Dessförinnan kan efter omständigheterna ifrågakomma straff enligt 10 § för döljande av brottsling eller, om man söker hindra anhållandet, enligt 2 § för våldsamt motstånd. Att löstaga en anhållen blir däremot icke straffbart såsom våldsamt motstånd utan efter förevarande paragraf. Paragrafen är tillämplig även om den hjälpte i själva verket är oskyldig.

Såsom fångar anses de som undergå straffarbete eller fängelse, vare sig det ådömts omedelbart eller som förvandlingsstraff, samt tvångsarbetare, förvarade och internerade. Eljest lagligen berövade friheten äro bl. a. de som anhållits för fylleri eller undergå tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhus intagna, för vilkas utskrivning särskilda regler gälla. Vidare höra hit- sådana som av statens straffprocessuella organ gripits såsom misstänkta för brott, vare sig de förklarats anhållna eller häktade eller ej, skyddshemselever, sådana som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativ ordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighet berövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen omhändertagits på epidemisjukhus.

I överensstämmelse med gällande rätt upptager förslaget straff för försök att hjälpa den brottslige men intet straff för den brottslige själv för rymning eller försök att rymma. Såsom framhållits av Thyrén (IX s. 225), föreligger för den fångne en så naturlig frestelse att söka rymma att gällande straffrihet för honom bör bibehållas. Däremot finnas icke tillräckliga skäl att för hans anhöriga införa en sådan straffrihet som den i förslagets 10 § stadgade. I förevarande paragraf har nämligen ett frihetsberövande från myndighets sida kommit emellan och ett sådant böra icke ens de anhöriga få trotsa straffritt. Ehuru den brottslige själv icke kan straffas för rymning eller försök därtill, bliva alltså andra till gärningen medverkande straffbara enligt förevarande paragraf. Har rymning eller försök därtill icke kommit till stånd, kan straff icke inträda enligt förevarande paragraf utan blott enligt den allmänna regeln om förberedelse till brott i förslagets 3: 2. Thyrén (IX 7 § och s. 226) ville införa bötesstraff för den som olovligen sätter sigi förbindelse med någon vilken berövats friheten genom myndighets beslut. Det synes emellertid icke vara skäl att i strafflagen straffbelägga sådant i vidare mån än fråga är om förberedelse till den fångnes löstagande; straff för att tillhandahålla fångar rusdrycker eller dylikt torde, i den mån behov därav föreligger, böra införas i specialstraffrättsliga bestämmelser. Enligt 3: 2 i förslaget kan straff för förberedelse till löstagande av brottsling inträda vid befattning med brottsverktyg), vederlag eller förlag, t. ex. om någon tillhandahållit den fångne redskap att bryta sig ut med. Enär å löstagande av brottsling icke kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, är det däremot icke i och för sig straffbart enligt förslagets 3: 2 att träda i förbindelse med annan, t. ex. den fångne själv, för att förbereda, möjliggöra eller underlätta löstagandet. Det synes icke heller finnas tillräckliga skäl att vid detta brott utsträcka straffbarheten längre än vid brott i allmänhet.

Straffet för hjälp till rymning är enligt förslaget fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där brottet är ringa, böter eller fängelse. Denna straffskala överensstämmer beträffande maximum och minimum med gällande lags utom såtillvida att något särskilt bötesminimum icke föreslagits; den har emellertid uppdelats på ett annat sätt. Vid straffets bestämmande böra, såsom Thyrén (IX s. 226) framhållit, framför allt beaktas tre omständigheter, nämligen dels arten av frihetsberövandet, dels svårhetsgraden hos förbrottet eller det ådömda straffet, dels ock sättet att hjälpa den brottslige. I SL 10: 17 har sistnämnda synpunkt lagts till grund för uppdelningen i det att en strängare straffskala uppställts för användande av våld än för användande av list eller andra medel. Enligt SL 10: 18 skall därjämte beskaffenheten av förbrottet särskilt beaktas. Tydligen kan även den tredje av Thyrén framhållna synpunkten, frihetsberövandets art, förtjäna synnerligt avseende. Kommittén nämner som exempel på omständigheter att beakta vid bedömandet, huruvida brottet är ringa, fall av alla tre slagen. Gärningen kan för det första vara att anse som ringa med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till brott. Att befria någon som administrativt berövats friheten måste i regel anses lindrigare än att befria en fånge, häktad eller annan som berövats friheten för brott. Om den hjälpte visserligen var dömd, häktad eller eljest berövad friheten för brott men i själva verket oskyldig, är detta tydligen också en synnerligen förmildrande omständighet. Hjälp till rymning kan vidare vara att anse som ringa med hänsyn till att rymlingens brottslighet ej var av allvarlig beskaffenhet. Att löstaga en anhållen fyllerist får i regel anses som ringa brott. Slutligen kan brottet vara ringa med hänsyn till att hjälpåtgärden var av mindre farlig art. Ett löstagande måste i allmänhet anses ganska farligt, vare sig det sker med våld eller list, men att allenast dölja eller annorledes hjälpa den som själv rymt torde regelmässigt böra anses vara av mindre farlig art.

12 §.

I SL 10: 19, 21, 22 och 23 stadgas straff för vissa ingrepp i myndighets verksamhet av exekutivt eller därmed jämförligt slag. 19 § avser att olovligen taga bort, riva eller annorledes skada offentlig myndighets kungörelse eller underrättelse som är anslagen till allmän kännedom, 21 § avser att bryta offentlig myndighets insegel varmed saker eller skrifter äro tillslutna eller att rubba lös egendom som är tagen i beslag, satt i kvarstad eller utmätt, 22 § brott mot skingringsförbud eller förbud att utgiva annans gods samt 23 § att vägra inträde eller handräckning åt den som i offentlig förrättning är berättigad därtill. Straffet är i vissa fall böter, i andra böter eller fängelse i högst sex månader. Den 1942 upphävda bestämmelsen om egenmäktigt förfarande i SL 10: 20 kunde i viss mån användas som ett reservstadgande för närbesläktade fall, som icke blivit direkt angivna i övriga paragrafer.

Thyrén (IX 12 § och s. 233) upptager en bestämmelse om straff för att olovligen borttaga eller skada anslag som av allmänt organ uppsatts till allmän efterrättelse eller kännedom. I en annan bestämmelse (IX 11 § samt s. 213 och 231–233) upptagas motsvarigheter till SL 10: 21 och 22 med tillägg av en generalklausul om att eljest ingripa störande i allmänt organs förfogande över sak. Stadgandet fi SL 10: 23 om att vägra inträde eller handräckning anser Thyrén (IX s. 212) icke behöva annan motsvarighet än den av honom föreslagna allmänna bestämmelsen om att söka tvinga eller hindra allmänt organ i utövningen av dess verksamhet.

I kommitténs förslag upptages i förevarande paragraf med namnet ingrepp i myndighets verksamhet ett brott, som omfattar de flesta i gällande lag uttryckligen angivna fallen jämte att på annat dylikt sätt motverka myndighets åtgärd. Från det i förslagets 11: 3 upptagna brottet störande av förrättningsfrid skiljer sig detta genom att det icke är fråga om att genom oljud eller på annat dylikt sätt störa utan om att motverka myndighets åtgärd, alltså att ingripa i den allmänna verksamheten eller visa trots eller tredska däremot. Ingrepp i myndighets verksamhet avviker från de i förslaget 10: 2 och 4 upptagna brotten våldsamt motstånd och förgripelse mot ämbetsman genom att den allmänna verksamheten hindras på annat sätt än i form av personliga angrepp på dess utövare. Begränsningen av paragrafens tillämpningsområde angives genom uppräknande av talrika exempel jämte tillägg av en generalklausul om "annat dylikt sätt". Härmed avses en begränsning även i förhållande till det straffria området, ty det kan icke ifrågakomma att straffbelägga motverkande av myndighets åtgärd på vad sätt som helst.

Såsom exempel nämnas i förslaget att bryta mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva annans gods, att olovligen skada eller borttaga myndighets anslag, att rubba i kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppna vad myndighet tillslutit samt att vägra inträde som förrättningsman äger fordra. I stort sett överensstämma exemplen med de i gällande lag nämnda fallen. Emellertid har vägran att lämna handräckning som myndighet äger fordra icke nämnts. I de sällsynta fall i vilka skyldighet att lämna handräckning stadgas synes det lämpligast, att stadgandet därom i mån av behov åtföljes av särskild straffbestämmelse. Att vägra inträde nämnes däremot här såsom exempel. Kommitténs förslag upptager nämligen icke, såsom Thyréns, någon allmän bestämmelse om att hindra allmänt organ, varunder detta fall skulle kunna anses inbegripet. I den mån en sådan vägran sättes i verkställighet handgripligen eller på annat dylikt sätt, t. ex. genom att låsa eller hålla igen en dörr, bör allenast bestämmelsen om våldsamt motstånd i 2 § tillämpas. Vägran att öppna en låst dörr faller däremot under förevarande paragraf. Rätt att fordra inträde stadgas bl. a. i SL 10: 15, vilket stadgande i förslaget bibehållits i en övergångsbestämmelse.

Paragrafen avser brott mot myndighets åtgärd, d. v. s. mot åtgärd av statligt eller kommunalt organ som äger utdela befallningar till allmänheten. Exemplen utvisa, att vad som i främsta rummet åsyftas är kränkningar av det allmännas besittning eller därmed jämförliga angrepp på myndighets förfogande över saker. Det kan vara fråga om förfoganden från det allmännas sida för genomförande av enskild rätt, såsom kvarstad, skingringsförbud och utmätning. För paragrafens tillämplighet förutsättes, att ej blott en dom eller motsvarande beslut utan även en verkställighetsåtgärd kommit till stånd. Den brottsliga gärningen behöver icke bestå i ett besittningstagande; det räcker att saken göres svåråtkomlig eller verkställigheten på annat dylikt sätt svårare att genomföra.

Straffbudet avser bl. a. att rubba beslagtaget gods eller öppna vad myndighet tillslutit. I gällande lag talas i sistnämnda hänseende om att bryta offentlig myndighets insegel varmed saker eller skrifter äro tillslutna. Det måste emellertid anses straffbart ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, en förvaringspersedel eller någonting annat tillslutits, utan även att med kringgående av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. Vad angår beslagtaget gods, kan fråga vara om föremål som tagits i beslag därför att det kan förklaras förverkat eller äger betydelse för utredning om brott. I den mån rubbandet innefattar bevisförvanskning, faller dock gärningen under 9 §, vilken icke för sin tillämplighet förutsätter beslag. Att undanskaffa vinning av brott eller annat som kan förklaras förverkat blir däremot, såsom vid 10 § framhållits, i regel straffritt i den mån icke beslag skett. Enligt 27: 15 nya rättegångsbalken må för säkerställande av utredning om brott byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas. Brott häremot blir tydligen, i den mån det icke innefattar bevisförvanskning, att anse såsom motverkande av myndighets åtgärd på sätt som avses i förevarande paragraf.

Vad angår skadande eller borttagande av myndighets anslag, har i förslaget icke medtagits den i gällande lag uppställda begränsningen, att kungörelsen eller underrättelsen skall vara anslagen till allmän kännedom. Det bör icke heller vara tillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och för delgivning med viss person. För paragrafens tillämplighet förutsättes en pågående domsverkställighet, brottsutredning eller liknande allmän verksamhet. Att intränga på ett område som avspärrats i och för en brottsutredning hör alltså hit. Att intränga på ett område som avspärrats endast ur ordningssynpunkt hör däremot till förslagets 11 kap. Vidare avses här, såsom redan framhållits, endast ingrepp på uttryckligen nämnda eller därmed jämförliga sätt. Att ett vittne hindrar ett polisförhör genom att vägra att uttala sig eller genom att utan lov avlägsna sig är alltså exempelvis icke straffbart.

Ingrepp i myndighets verksamhet är, såvitt icke verksamheten uppenbart faller utanför den handlandes kompetensområde, straffbart även om det riktar sig mot en orättmätig tjänsteutövning. I undantagsfall måste det dock, såsom vid 2 § framhållits beträffande våldsamt motstånd, anses tillåtet att använda självförsvar mot övergrepp från utövare av allmän verksamhet.

Straffet föreslås till böter eller fängelse, vilket överensstämmer med straffet för störande av förrättningsfrid men är något lindrigare än straffet för våldsamt motstånd. Flertalet hithörande fall äro visserligen lindriga, men under vissa omständigheter kan ingrepp i myndighets verksamhet vara ett allvarligt brott. Även en vanligen så obetydlig åtgärd som att nedriva myndighets anslag kan understundom få ödesdigra verkningar, t. ex. om mobiliseringskungörelser systematiskt nedrivas. Under oroliga tider kunna ingrepp av här avsett slag rentav verka lamslående på samhällsverksamheten.

13 §.

Obehörig tjänsteutövnäng var till och med år 1942 straffbar enligt förutvarande 22: 6, vilken innehöll bestämmelser om ansvar för den som svikligen, i uppsåt att göra skada eller bereda sig eller annan fördel, tillvällar sig utövning av ämbete eller tjänst samt för den som eljest obehörigen utgiver sig för ämbets- eller tjänsteman och utövar något av vad till dennes befattning hör. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott överfördes innehållet i 22: 6 till SL 10: 24 och bestämmelserna gjordes därvid, i samband med att 10: 20 upphävdes, tillämpliga även på de förut under 10: 20 hörande fall, i vilka gärningsmannen icke kan sägas tillvälla sig ämbets- eller tjänsteutövning eller utgiva sig för ämbets- eller tjänsteman utan på annat sätt obehörigen utövar verksamhet som endast tillkommer allmänt organ. Lagrummets tillämplighet utsträcktes även på det sättet, att SL 10: 24 avser obehörigt utövande icke blott av ämbete eller tjänst, utan av allmän befattning överhuvud. (Jfr Thyrén IX 13 § samt s. 212 och 234.)

Enligt kommitténs nu föreliggande förslag skall straff för obehörig tjänsteutövning drabba den som obehörigen utövar vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Förutom införande av brottsbeteckningen obehörig tjänsteutövning innebär detta ingen annan nyhet i förhållande till den sedan 1942 gällande lagen än att begreppet allmän befattning närmare bestämts till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Hit höra alltså befattningar vilkas innehavare enligt förslagets 25: 12, första, andra eller tredje stycket, äro helt eller delvis underkastade ämbetsansvar. Däremot höra icke hit befattningar vilkas innehavare enligt Konungens förordnande jämlikt förslagets 10: 1 andra stycket skola åtnjuta samma skydd som ämbetsmän.

Straffet är enligt SL 10: 24 fängelse eller böter, dock att straffarbete i högst fyra år må ådömas, när omständigheterna äro försvårande. Även enligt förslaget omfattar den vanliga straffskalan fängelse och böter. Där brottet är att anse som grovt, exempelvis med hänsyn till att gärningsmannen vill skaffa sig obehörig vinning, blir straffet enligt förslaget straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

14 §.

Till och med år 1942 var det icke straffbart att giva sig ut för att innehava allmän befattning utan att på något sätt utöva befattningen. I samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott infördes emellertid i SL 10: 24 straff för den som utan tjänsteutövning obehörigen giver sig ut för att innehava allmän befattning eller ock obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst.

Nu föreslås att detta brott under beteckningen föregivande av allmän ställning upptages i förevarande paragraf. I stället för uttrycket allmän befattning hänvisas till den i förslagets 13 § givna beskrivningen, befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Redan 1942 avsågs att införa straff för den som obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft (se NJA II 1942 s. 288). Detta fall har nu för säkerhets skull omnämnts i lagtexten. Såvitt angår bärande av uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra en kår är paragrafens tillämpningsområde vidare än ämbetsansvarets. Till de angivna kårerna höra många som icke äro underkastade ämbetsansvar, exempelvis militärt manskap, medlemmar av frivilliga försvarsorganisationer med offentlig sanktion samt allehanda befattningshavare vid post-, telegraf-, telefon- och andra kommunikationsinrättningar, enskilda kommunikationsinrättningar därunder inbegripna. Beträffande straffbudets erforderlighet får kommittén hänvisa till sitt betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrett (SOU 1940: 20) s. 80 (NJA II 1942 s. 287).

Kommittén har vidare upptagit ett stadgande om straff för den som obehörigen giver sig ut för advokat. I denna del skall stadgandet träda i kraft först från och med den dag nya rättegångsbalken träder i kraft. Med advokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot av Sveriges advokatsamfund. I motiven till sistnämnda paragraf (NJA I. I 1948 s. 81) har processlagberedningen uttalat, att straff för den som obehörigen utgiver sig för advokat torde böra upptagas i strafflagen. En sakförare måste anses giva sig ut för advokat bl. a. om han framträder såsom medlem i sammanslutning i vars namn ordet advokat ingår eller om han driver sin verksamhet under sådan benämning.

Thyrén (IX 14 § och s. 235) har föreslagit införande av ett allmänt straffbud för obehörigt utövande av verksamhet för vilken fordras särskild behörighet eller myndighets tillstånd. Kommittén är emellertid icke beredd att nu föreslå ett så allmänt stadgande. Frågan om andra kategorier än advokater, t. ex. läkare och ingenjörer, torde få övervägas i andra sammanhang (jfr SOU 1942: 22).