Uppsala Anteckningar om staden och dess omgifning

Uppsala Anteckningar om staden och dess omgifning av Simon Nordström

Faksimilen finns på Index:Uppsala Anteckningar om staden och dess omgifning.djvu

UPPSALA.

Anteckningar

OM

STADEN OCH DESS OMGIFNING

AF

SIMON NORDSTRÖM.

---

UPPSALA
W. SCHULTZ.

---

STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 1875.

---

FÖRORD.

Förhållandet mellan detta arbete och den af mig författade texten till det år 1870 utgifna planschverket öfver Uppsala är i korthet följande. Den ram, som där omslöt framställningen, har här bortfallit. Innehållet är på annat sätt ordnadt. Mycket har uteslutits; men åtskilligt har däremot tillagts, hvaribland nästan hela sista kapitlet. Med största sorgfällighet har jag bemödat mig om pålitlighet i uppgifter, men jag har ej kunnat belasta det lilla arbetet med anförande af källor och bevis.

Stockholm i Maj 1875.

SIMON NORDSTRÖM.

INNEHÅLL.

			Sid.
1.	Stadens och universitetets historie		1.
2.	Allmän öfversigt af staden		4.
3.	Offentliga byggnader m. m.		8.
		Domkyrkan	8.
		Slottet	15.
		Biblioteksbyggnaden	20.
		Botaniska trädgården och orangeribyggnaden	22.
		Öfriga byggnader m. m.	24.
		(Gustavianum, Consistorii Academici hus, Chemicum, Observatorium, Anatomicum, Regnellianum, Sjukhuset, Skytteanum, Ärkebiskopshuset, H. Trefaldighetskyrkan, Folkskolelärare-seminariet, Högre Elementarläroverket, Vetenskaps-Societetens hus, Studentkårens lokal,Nationshusen, Linnéanska trädgården, Klostret, Cellfängelset, Stationshuset, Teatern, Gillet, Domtrapphuset, Rådhuset.)
4.	Stadens omgifning		29.
		(Uppsala-slätten, Mora Stenar, Linnés Hammarby, Danmarks och Vaksala kyrkor, Gamla Uppsala, Läby vad, Polacksbacken, Centralhospitalet, Ulltuna, Lurbo, Wik, Sko.)

_____________

1. Stadens och universitetets historie.

Uppsalas älsta namn är Ar-os eller År-os, hvilket betyder åmynning. Att orten så kallats kan synas underligt, då Uppsala nu ligger på ett betydligt afstånd från Fyris-åns utlopp i Mälaren; men det är troligt, att Mälaren fordom sträckt sig ända till närheten af det nuvarande Uppsala och betäckt den nedanför staden belägna s. k. Kungs-ängen. År-os nämnes för första gången af Snorre Sturlasson vid redogörelsen för stridigheterna mellan Norske konungen Olof Haraldsson eller »den helige» samt Svenske konungen Olof Eriksson, vanligen »Skötkonung» kallad. Sedan den sistnämnde brutit den öfverenskommelse, som ingicks på det isynnerhet genom lagman Torgnys uppträdande bekanta tinget och till följd däraf sväfvade i fara att mista både krona och lif, tillråddes han, såsom Snorre berättar, att rida med sitt folk från »Uppsala», hvarest han då vistades, ned till År-os och gå ombord på sina skepp samt lägga ut till sjös, medan hans rådgifvare skulle försöka att afvärja den hotande stormen. Ända in i sednare hälften af 13:de århundradet behöll orten namnet År-os eller Östra Åros till skillnad från det vid Svartåns utlopp i Mälaren belägna Vestra Åros, n. v. Vesterås. Det af Snorre nämnda Uppsala eller Uppsalir, d. v. s. de höga (tempel-) salarna, är det nu s. k. Gamla Uppsala. Under det fjärdedels årtusende, som förflöt efter, Olof Skötkonungs tid, förlorade detta ständigt allt mer af sin betydenhet, hvaremot Östra Aros allt mer förkofrade sig. Detta berodde utan tvifvel förnämligast på den sistnämnde ortens långt fördelaktigare läge, i sammanhang hvarmed väl äfven stod, att konungarne snart dit flyttade sin bostad. Enligt en måhända mindre tillförlitlig uppgift skall redan konung Inge den äldre hafva i Östra Aros egt en kungsgård, som säges hafva varit belägen, där nu Stallmästare-gården ligger. Säkrare äro de minnen, som förena Östra Åros’ historie med Erikska ättens. Den förste konungen af denna ätt, Erik den helige, uppehöll sig där, då han 1160 öfverfölls och dödades af Danske prinsen Magnus Henriksson. Om den siste konungen af Erikska ätten vet man, att han 1243 firade sitt bröllopp på en kungsgård, belägen inom den del af det nuvarande Uppsala, som kallas Islandet. Det förfall, hvari det gamla Uppsala råkat, föranledde ärkebiskopen därstädes att på 1250-talet hos påfven anhålla, att ärkebiskopssätet måtte med behållande af sitt namn flyttas till Östra Aros. Denna begäran bifölls af påfven Alexander d. 4:de år 1258, hvarefter konung Valdemar 1270 gaf sitt bifall till flyttningen, hvilken kort därefter verkställdes. Från denna tid blef således Östra Aros kalladt Uppsala. Hvad det genom ärkebiskopssätets ditflyttning och domkyrkans uppbyggande vunnit i anseende och betydenhet, motvägdes snart genom den förlust, som det led, då konungasätet, hvilket förut tidtals varit förlagdt dit, från medlet af 1300-talet fästades vid Stockholm.

Ungefär samtidigt med ärkebiskopssätets flyttning inrättades i Uppsala en skola (den tills för några år sedan s. k. katedralskolan). Till denna skola skänkte domprosten Andreas And år 1316 den nu s. k. »kvarnholmen» med därå belägna byggnader. Denna holme var i forna tider vida större än nu; då sammanhängde därmed en del af S:t Eriks torg, ungefärligen den delen, som nu utgör en liten park. Uppsala universitet, som af Sten Sture d. äldre och ärkebiskop Jakob Ulfsson Örnfot stiftades 1477 och kan anses vara uppvuxet ur nämnda skola, hade äfven sina första byggnader på samma holme — i forna tider Studentholmen kallad. Efter åtskilliga eldsvådor i medlet af 1500-talet flyttades båda läroanstalterna därifrån. Universitetet, som länge legat i djupt lägervall och under konung Johan 3 till och med flyttats till Stockholm, upprättades åter af hertig Karl. Då öfverläts däråt det mellan Domkyrkan och Riddaretorget belägna gamla Kapitelshuset, som sedan bar namn af »Academia Carolina». Tvenne år förut (1593) hade denna byggnad varit skådeplatsen för en i Sveriges historie — ja! i verldshistorien — vigtig tilldragelse, nämligen »Uppsala möte». Där förenade sig de i mötet deltagande enhälligt i löftet att för den evangeliska läran våga lif och blod; där ljödo de mäktiga ord: »Nu är Sverige vordet en man och alle hafve vi en Gud», hvarmed mötets ordförande beseglade det afgifna löftet, därigenom uttryckande den känslo- och vilje-riktning hos Svenska folket, hvilken möjliggjorde Gustaf 2 Adolfs verldshistoriska uppträdande. Byggnaden, uppförd i början af 1400-talet, brann 1702, men återställdes; den refs mot slutet af 1700 talet. — Universitetet hade, såsom nyss nämndes, visserligen blifvit återupprättadt af hertig Karl (1:sta promotionen i fil. fakulteten 1600), men lefde likväl ännu en tid ett temligen tynande lif. Till dess upphjelpande skänkte Gustaf Adolf omkring 300 hemman af de s. k. Gustavianska arfvegodsen och var äfven dessutom på flera sätt kraftigt verksam för detsamma.

Staden har flera gånger varit härjad af eldsvådor. Den svåraste egde rum år 1702, då största delen af staden brann jemte domkyrkan och slottet; den öfre (nordvestra) delen af Fjärdingen, hvilken del sedermera brann 1809, var nästan det enda, som undgick förödelsen.

Såsom stad i vanlig mening betraktadt har Uppsala länge varit temligen obetydligt och stillastående samt först under de sista årtiondena något hastigare förkofrat sig. Folkmängden, i rundt tal räknad, utgjordes 1785 af 4100 personer, hade år 1800 vuxit till 5100, men aftog sedan under någon tid. År 1840 var den ånyo 5100; sedan har den temligen jemnt tilltagit och var 1850 redan 6600 samt vid 1874 års slut 12,367. — Universitetet är nu ett af de största, i det att studenternas antal utgör omkring 1500. Ännu vid slutet af 1850-talet var det endast 8—900, men hade redan under läseåret 1863—64 vuxit öfver 1200, hvilket antal likväl under den närmast följande tiden något nedgick. Höstterminen 1873 var antalet öfver 1600. Universitetets lärarepersonal utgjorde vid utgifvandet af sista katalogen 29 ordinarie och 2 extra-ordinarie professorer, 23 ord. och 2 extra-ord. adjunkter, 43 docenter samt 4 exercitiemästare; dessutom voro 4 professurer och 2 adjunkturer icke tillsatta.

2. Allmän öfversigt af staden.

Staden delas af den i ungefärligen sydlig riktning flytande Fyrisån i tvenne delar. Den vestra, Fjärdingen, som till en stor del har ett högre läge, eger de förnämsta offentliga byggnaderna samt nästan alla stadens parker och promenader. Af den andra, öster om ån och lågt belägna, delen kallas den norra — eller rättare nordvestra — halfvan Svartbäcken och återstoden Kungsängen, hvars längst ned vid ån belägna del benämnes Islandet.

Öfver ån föra 5 broar. Längst ned finner man Islandsbron, som blef färdig 1841 och är af trä med en stenpelare midt i ån. Sedan följer en blott för fotgängare afsedd bro, »Gångbron»; den är af järn och uppfördes 1862. Nybron, där stadens hufvudgata, Drottninggatan, går öfver ån, är af sten och byggdes 1788. Den straxt ofvanför belägna och på samma sätt byggda Dombron är af år 1760. Något längre upp förenas Fjärdingen och Svartbäcken genom Järnbron (eller Hängbron), som byggdes 1847. — Slutligen leder äfven en äldre stenbro från Fjärdingen öfver till Kvarnholmen.

Bland stadens öppna platser må nämnas Stora torget, beläget öster om ån och bildadt på ett alldeles egendomligt sätt genom att man — så till sägandes — utnupit hörnen ur fyra närgränsande kvartér; vidare Riddaretorget och S:t Eriks torg, båda belägna i Fjärdingen, det förra söder och det sednare, vid hvilket man finner den berömda »S:t Eriks» källa, norr om domkyrkan. Från Stora torget har man en bekväm öfversigt af stadens särdeles regelbundna planläggning. Det genomskäres vinkelrätt af tvenne hufvudgator, som fortgå i rät linje ända till tullarne åt 3 håll samt ända till Biblioteksbyggnaden åt det fjärde hållet, där dock fordom äfven en tull med åtföljande tullport var belägen. Af de 4 gator, som utgå från Stora Torget, är en, Drottninggatan, redan omtalad; den, som går i rakt motsatt riktning, kallas Vaksalagatan; de båda återstående, som sträcka sig midt igenom hvarsin af de båda förut omnämnda stadsdelarne, kallas efter dessa Svart-bäcksgatan och Kungsängsgatan. Dessa 4 hufvudgator skäras sedan af andra, likaledes under räta vinklar (på några få undantag när). Denna regelbundna form erhöll staden i allt hufvudsakligt redan under drottning Kristinas tid åren 1634—1649; förut var den däremot ytterst oregelbunden.

Uppsala bar stor rikedom på vackra parker och promenader. Dessa äro nästan alla belägna vester om ån och omsluta i det närmaste helt och hållet Fjärdingen. Straxt i söder om Islandsbron finner man där den s. k. Strömparterren, som följer ån en ganska lång sträcka. Inom denna park i närheten af Islandsbron samt midt emot »ångbåtshamnen» ligger ett mycket besökt schweitzeri, »Flustret» kalladt. Utefter parkens norra sida sträcker sig en dam, fordom kallad »kungsdammen», numera »slottsdammen», hvilken får sitt tillflöde från den vid foten af slottsbacken befintliga »slottskällan». Denna berömda källa underhåller tillika en kallvattenkuranstalt, hvilkens park (»brunnsparken») på ena sidan sammanhänger med den nyss lemnade strömparterren och planteringarna omkring det vester ut från strömparterren belägna Akademiska sjukhuset samt på andra sidan fortsattes i den park, som under namn af »Robertslund» i öster och norr omger slottsbacken samt sträcker sig utefter »Carolina-backen» ända upp mot biblioteksbyggnaden (»Carolina rediviva»). Från öfre ändan af Carolina-backen utgår i nordlig riktning en flerdubbel allé, »Odinslund», vid hvilkens norra ända höjer sig en obelisk, upprest »Åt Gustaf Adolf den Store i Svenska Folkets namn af Carl XIV Johan d. 6 Nov. 1832». Åt den motsatta sidan eller med andra ord vester om slottet finner man äfven en plantering, som endast föga är skild från den söder om slottet belägna »Slottsparken», hvilken åter möter de förut omtalade planteringarna omkring Akademiska sjukhuset. Fortgående från den nämnda punkten vid Carolinabackens öfra ända i sydvestlig riktning befinner man sig efter några steg i den bakom biblioteksbyggnaden belägna s. k. »Carolina-parken» eller — efter sin stil — »Engelska parken», som upptager platsen mellan biblioteksbyggnaden och »Kemiska byggnaden». Midt på stora gången står Karl Johans bröstbild, modellerad af Fogelberg och aftäckt 1854. På södra sidan om Carolina-parken ligger den vidlyftiga och i Fransk stil anlaggda »Botaniska trädgården». På norra sidan ligger allmänna begrafningsplatsen eller »kyrkogården», hvilken är att räkna bland Uppsalas vackraste promenader. Där ligga begrafna många i fäderneslandets, universitetets och vetenskapens historie fräjdade personer, såsom Höijer (d. 1812), Thunberg (d. 1823), Rudberg (d. 1839), Geijer (d. 1847), Atterbom (d. 1855), Hwasser (d. 1860), Malmström (d. 1865), Boström (d. 1866), Ångström (d. 1874) m. fl. Ehuru ej känd i så vida kretsar som dessa, må ännu en tilläggas, som ej bör i Uppsala glömmas, nämligen Hæffner (d. 1833), tondiktaren och skaparen af studentsången; på den öfver honom resta vården läsas de träffande orden: I Svenska toner lefver främlingens minne. — Af nationsföreningarnas grafplatser äro under sednare år några (Södermanlands och Nerikes, Vermlands samt Vestgöta) försedda med minnesvårdar. — Utefter hela längden af Carolina-parken och kyrkogården sträcker sig en vacker allé från botaniska trädgården ända till den park, som omger det norr ut från kyrkogården belägna »Observatorium», äfvensom till de nordostligt om Observatorie-parken belägna planteringarna omkring Elementarläroverkets hus. — Den nu beskrifna sammanhängande sträckan af parker och promenadplatser utgör en längd af snarare öfver än under en fjärdedels mil.

I motsats mot Fjärdingen är den på andra sidan ån belägna delen af staden ganska fattig på promenader. Mellan järnvägen och Kungsgatan, som går parallelt med Kungsängs- och Svartbäcks-gatan och utgör gräns mellan den gamla staden och dess tillämnade utvidgning, finner man visserligen ett litet parkbälte; men detta slutar å ena sidan redan invid bangården och å den andra vid Vaksalagatan. Inom detta område ligger dels »Teatern», dels ett schweitzeri och värdshus, kalladt »Vauxhall» eller — för därvarande kägelbanor — »Rullan».

3. Offentliga byggnader m. m.

Domkyrkan.

Domkyrkans yttre dimensioner äro: 400 fots längd och 170 fots bredd. Af gammalt har hennes längd angifvits till 360 fot, men detta är den inre längden; den inre bredden är 140 fot. Tornens höjd är 160 fot utom öfverbyggnaden och 230 fot med densamma. Den inre höjden under högsta hvalfvet är 92 fot; den yttre höjden från grunden till takåsen är 115 fot. — Kyrkans byggnadshistorie är ännu långt ifrån utredd. Man känner icke ens med säkerhet tiden för hennes grundläggning. Sannolikt är dock att hon grundlades på 1260-talet, måhända redan 1260. En Fransk byggmästare, Etienne de Bonnueil, hitreste år 1287 jemte åtskilliga medhjelpare, men osäkert är dels huru långt arbetet då var fortskridet, dels huru vidt omfattande hans uppdrag var. Men härmed må vara huru som helst, så bär kyrkan likväl sjelf det ojäfvaktigaste intyg om sitt Franska ursprung. Hon är från början uppförd i full öfverensstämmelse med den äldre spetsbågsstilen, sådan den visade sig i sitt hemland, Frankrike, men är — ehuru till det mesta bestående af tegel — mycket skiljaktig från det byggnadssätt, som gjorde sig gällande i Nord-Tysklands tegelstenskatedraler. — Enligt en, likväl obevisad, uppgift skulle den nämnde Etienne de Bonnueil hafva förbundit sig att uppföra kyrkan efter Notre-Dame i Paris. Men äfven om så vore och Etienne de Bonnueil verkligen bestämt kyrkans plan, kan Notre-Dame endast hafva blifvit anförd såsom en allmän representant för den nya Franska stilen (den s. k. Götiska eller spetsbågsstilen). Förutom andra ganska stora skiljaktigheter visar sig Notre-Dame tillhöra en äldre form af spetsbågsstilen samt i flera hänseenden stå närmare till den Romanska, än hvad Uppsala domkyrka gör.

Kyrkans uppbyggande gick långsamt. År 1402 instörtade nästan hela långskeppets hvalf och pelare. Ar 1435 blef kyrkan invigd, ehuru åtskilligt ännu var ofullbordadt. Kyrkan har flera gånger varit svårt härjad af eldsvådor; sednast och kanske svårast af den ryktbara eldsvådan 1702. Före denna brand voro tornen försedda med höga, spetsiga öfverbyggnader, som likväl ingalunda voro i spetsbågsstil, utan lika illa harmonierade med kyrkan i dess helhet som de nuvarande. Detsamma gäller äfven om det likaledes 1702 uppbrunna torn, som var uppfördt öfver kyrkans midt. Dessa 3 tornbyggnader förskrefvo sig från Gustaf Adolfs tid; de äldre, hvilkas utseende är okändt, hade kort förut blifvit förstörda.

Ursprungligen slutade så väl hufvudskeppet i vester, som tvärskeppet i norr och söder, med ett spetsigt gafvelröste, såsom stilen ovilkorligen fordrar. Redan före 1702 års brand (möjligen i sammanhang med det föregående tornbyggandet) uppfördes i stället för det vestra gafvelröstet ett särskildt kroppås-tak, som sträcker sig i norr och söder mellan tornen. Vid betraktande af denna nybyggnad kan man ännu tydligen se, att kyrkans hufvudtak före 1702 års brand var högre och spetsigare än nu. Tvärskeppet hade sina gafvelrösten kvar till 1702, men fick sedan sina nuvarande horisontela afslutningar. — De vanprydande murband, som nu mellan öfre radens fönster gå ned på sidoskeppens tak och bilda nedåt vända bågar, hafva tillkommit efter 1702. Förut höjde sig, i enlighet med stilens fordringar, lätta spiror från nedre ändan af nuvarande murbanden; från dessa spiror kastade sig sedan sträfbågar mot mellanskeppet. Öfver norra och södra por- talernas stora sträfpelare höjde sig då äfven ganska ansenliga spiror i stället för de nuvarande skorstenslika hufvarne. Den del af sidoskeppets kapellrad, som upptager de 3 första fönstren närmast öster om södra portalen, saknades ursprungligen. Sidoskeppet var utefter denna sträcka omedelbarligen begränsadt af ytterväggen, som var genombruten af 3 väldigt höga fönster med staf- och ros-verk af huggen sten; men år 1692 fylldes platsen medelst ett stort kapell eller grafkor. Den framskjutande byggnad, som finnes strax vester om norra portalen och innesluter den nuvarande sakristian, är sannolikt uppförd under den sista tredjedelen af 1600-talet.

Redan till sitt yttre gör kyrkan, oaktadt åtskilliga brister, ett behagligt intryck. Ännu mera gripande är hennes inre, och likväl äro bristerna därstädes både större och svårare att afhjelpa. Anblicken af hennes härliga, luftiga hvalf stores märkligt — och detta är kyrkans största brist — af de enformiga, döda murfälten, som omgifva mellanskeppet under öfversta fönsterraden. Under hvart och ett af dessa fönster ser man ett fyrkantigt fält, på sidorna begränsadt af de mot hvalfven uppstigande nervknipporna och i midten genombrutet af en rund glugg. Då man vet, att spetsbågsstilens lifsprincip just är att i möjligaste måtto undvika stora murytor, frestas man att tro, att den nuvarande anordningen icke är ursprunglig; men det är likväl säkert, att kyrkan härutinnan företer samma utseende som före 1702. — Det, som näst efter den nu afhandlade bristen är med hänsyn till kyrkans inre att beklaga, är den otympliga formen på pelarne i långhuset. Man skulle kunna säga, att de icke äro egentliga pelare, utan lemningar af en murmassa, genom hvilken man brutit upp öppningar mot sidoskeppen. Pelarne omkring kyrkans stora hufvudkvadrat samt omkring koret hafva deremot den form, som stilen fordrar. Om formen på pelarne i långhuset förskrifver sig från den stora olyckan 1702 eller från den icke mindre stora jemnt 300 år förut eller är ännu äldre, vet man ej. Men tvenne olikheter, hvarigenom pelarne på södra sidan skilja sig från dem på den norra, kunna omöjligen vara ursprungliga. De hafva nämligen ännu torftigare profilering än de sednare och sakna nästan fullkomligt socklar, hvilka deremot finnas på norra sidan af temligen betydlig höjd, ehuru ytterst illa åtgångna.

Liksom till det yttre, kan kyrkan äfven till det inre sägas hafva blifvit under sednare tider stympad. De båda sidoskeppen räckte ursprungligen ända till vestra väggen, men gå nu blott till sista arkaden, där på hvardera stället en tvärvägg möter. Likaledes har tvärskeppet ursprungligen räckt fram ända till norra och södra portalväggarne, men på hvardera stället har — förmodligen på 1500-talet eller förut — uppförts en tung stenläktare; detta i förening med de år 1872 uppförda skärmväggarne gör att kyrkan nu måste sägas egentligen sakna tvärskepp. År 1871 uppfördes orgelläktaren och orgelverket. Detta är såsom sådant mycket berömdt, men är — med hänsyn till kyrkan sjelf såsom ett arkitektoniskt verk — alldeles för stort. Dels är orgelverket för högt och bortskymmer det vestra rundfönstret, dels skjuter läktaren vida längre in i mellanskeppet än den borde.

Predikstolen och altardekorationen äro båda från förra delen af 1700-talet; den sednare uppgifves vara en efterbildning af altaret i den ryktbara Loretto-kyrkan. — Invid altaret på norra sidan är Erik den heliges skrin, hvari hans ben förvaras. Skrinet är af förgyldt silfver och förfärdigadt under medeltiden, ehuru repareradt under Johan 3. Benen skrinlades 1257 och flyttades från Gamla Uppsala 1273. — Framme i högkoret på norra sidan ses en grafsten öfver den förste Lutherske ärkebiskopen, Laurentius Petri. — Midt i kyrkan är Olof Rudbeck den äldres grafsten, med denna inskrift: Olavus Rudbeck Pater. Immortalem Atlantica Mortalem Hic Cippus Testatur. Eller på svenska: Olof Rudbeck Fadren. Atlantikan bevittnar hans odödlighet, denna grafsten hans dödlighet.

Om man från tvärskeppets norra sida går fram mot koromgången, har man genast till venster ett litet rum, som vanligen — fastän orätt — kallas »gamla sakristian». Här förvaras kyrkans dyrbarheter i guld och silfver, hvaribland följande må nämnas: en kalk af guld, rikt besatt med perlor och ädla stenar, tagen af Königsmark i Prag 1648 och skänkt hit af drottning Kristina; en kalk af förgyldt silfver, äfven besatt med perlor och ädla stenar, tagen i Polen under Karl 12:s fälttåg och skänkt af Magnus Stenbock; åtskilliga regalier, upptagna ur Johan 3:s och Katarina Jagellonicas grafvar; ett relikskrin, hvilket falskeligen kallas Arcimboldi aflatsskrin. Slutligen förvaras här en s. k. Torsbild, men som synes vara en Kristusbild. Närmast i ordningen följer Katarina Jagellonicas grafkor. Detta rum var fordom sakristia; till grafkor förvandlades det af Johan 3, vid hvilket tillfälle äfven de båda arkadöppningarna mot koromgången fingo sitt nuvarande utseende. Till venster ser man Katarinas grafvård till höger Johans praktfulla, men påtagligen orätt anordnade. Enligt en tvifvelaktig uppgift skall Gustaf 3 hafva brutit spiran ur handen på Johans bild och låtit föra henne till Erik 14:s graf i Vesterås.

Stureska grafkoret. Härunder äro begrafne de 1567 mördade Sturarne samt de siste af Stureätten. Grefvinnan Ebba Lejonhufvud, enka efter den siste Sturen, är äfven här begrafven; genom testamente af år 1653 skänkte hon till domkyrkan åtskilliga Stureättens gods i Småland (under den sednare tiden försålda).

Birger Pederssons grafkor. Här ligga Upplands lagman, Birger Pedersson, och hans hustru (den heliga Birgittas föräldrar) begrafna under en i spetsbågsstil ristad sten, som i sitt slag är en af de yppersta. Grafkoret kallas vanligen det Braheska, emedan man falskeligen räknat Birger Pedersson till Brahe-ätten.

Gustavianska grafkoret. Midt i koret står ett monument af marmor med konung Gustafs bild mellan hans båda första drottningars. Väggarne prydas af 2 större och 5 mindre fresco-målningar, utförda af Sandberg åren 1831—38. Den ena af de större föreställer Gustafs intågande i Stockholm midsommaraftonen 1523; den andra hans afsked från Ständerna 1560. Under dessa båda målningar läses hans härliga afskedstal. De 5 mindre, under de med inbrända färger målade fönstren, föreställa Gustaf i slaget vid Brännkyrka 1518, inför rådet i Lybeck 1519, vid Rankhyttan i Dalarne 1520, talande till Dalkarlarne vid Mora kyrka 1520 samt mottagande den första Svenska Bibeln 1541 af Laurentius och Olaus Petri. De 3 återstående grafkoren vid koromgången äro: Friherrliga Hornska (numera Friherrliga Oxenstiernska) med en grafvård öfver den från Erik 14:s krig fräjdade sjöhjelten Klaes Kristersson Horn; Grefliga Lejonhufvudska (nu mera De Geerska) med en bröstbild (af Sergell) öfver den berömde entomologen Carl de Geer (»Sveriges Réaumur»); Grefliga Oxenstjernska, under hvilket Magnus Stenbock är begrafven, ehuru någon minnesvård ej utmärker hans hvilostad.

Bland grafkoren på södra sidan vester om tvärskeppet må nämnas: Banérska med en ganska vacker, ehuru i 1702 års brand skadad, minnesvård öfver riksrådet Gustaf Banér, som halshöggs i Linköping 1600; Skytteska, med minnesvård öfver riksrådet Johan Skytte, hans hustru och deras för snille och lärdom ryktbara dotter Vendela Skytte; slutligen — närmast den förut omtalade tvärväggen — Mennanderska med en vacker minnesvård i hvit marmor öfver ärkebiskop Mennander. Kapellet bakom tvärväggen har i sednare tider, genom inslåendet af ett särskildt takhvalf, förvandlats till ett afstängdt lägre rum, som blifvit kalladt »Consistorium regni» och uppgifves hafva varit presteståndets samlingsrum vid de i Uppsala hållna riksdagarne; man ser där en grafsten öfver ärkebiskop Olof Svebilius.

På vägen från vestra ingången till norra sidoskeppet går man förbi en grafsten, som utmärker Linnés hvilostad. Hans minnesvård med medaljongporträtt, förfärdigadt af Sergell, är uppställd i ett grafkor på norra sidan, hvars öfriga grafkor ej förete något af mera framstående vigt. — I »klädkammaren» ofvanpå den nuvarande sakristian förvaras den s. k. kyrkoskruden, hvaribland finnes mycket, som genom konstnärligt arbete, ålder och dyrbarhet är af stort värde; dessutom åtskilliga kuriosa, såsom de mördade Sturarnes kläder (med blodfläckar och hål efter dolkstygn) samt en jättestor brynsten och en fana, hvilka enligt en tvifvelaktig sägen utgöra artighetsbetygelser, vexlade mellan konung Albrekt och drottning Margareta.

I det föregående hafva påpekats åtskilliga brister, så väl med afseende på kyrkans yttre, som på hennes inre. Hon eger likväl i hög grad en af de största förtjenster, som en byggnad kan hafva, nämligen att vara uppförd i en stil. Då här denna stil är den äldre spetsbågsstilen, sådan den utvecklat sig i sina mönsterverk, norra Frankrikes katedraler, kan kyrkan icke undgå att genom sina ädla, harmoniska proportioner göra ett gripande och upplyftande intryck. Hon står därigenom långt högre än mången katedral, som öfverträffar henne i detaljernas rikedom, men eljest endast utgör en samling profbitar på olika byggnadsstilar. Hon är i sjelfva verket ett af byggnadskonstens aldra främsta alster i vårt land. Den tid kan ej vara aflägsen, då Sverige finner sig rikt nog att i fullt värdigt skick försätta en sådan byggnad, med hvilken dessutom så många af landets dyrbaraste minnen äro förenade.

Slottet.

Från höjden af den ås, som beherskar stadens södra del, såg Gustaf Vasa en gång under befrielsekriget ärkebiskop Trolle rycka fram öfver slätten med en här, för hvilken han måste skyndsamt draga sig undan öfver det genom hans därvid iråkade lifsfara ryktbara Läby-vad. På samma ås lade han 1548 eller 49 grunden till den borg, som skulle under en lång tid blifva för de Svenska konungarne ett värdigare residens under deras vistelse i Uppsala, än den förut omtalade kungsgården på Islandet, där Gustaf sjelf brukat bo, och som ännu 1594 under Sigismunds kröningsriksdag beboddes af hertig Karl. Efter åtskilliga afbrott samt en svår förödelse genom den eldsvåda, som 1572 lade en stor del af staden i aska, blef slottet under drottning Kristinas tid färdigt i hela den utsträckning, som det någonsin haft. Äfven dess inre fulländades dels samtidigt, dels under Karl 10 och Karl 11. Slottet bestod då af den nuvarande hufvudbyggnaden mellan norra och södra tornet samt af den flygel, som utgår på södra sidan i lika höjd med hufvudbyggnaden. Likväl var denna flygel då vida längre än nu. Man ser att den höga grundmuren fortsättes temligen långt åt vester och genombrytes af ett porthvalf, hvilket egentligen heter konung Johans port, ehuru det ofta benämnes Sture-hvalfvet. Ännu mera åt vester höjer sig en kulle — »gröna kullen» — hvilken är enda kvarlefvan af slottets tredje torn, som till storlek och utseende förmodligen var lika med de båda andra tornen. Det utgjorde afslutningen af södra flygeln, som i oförminskad höjd räckte ända dit. Denna flygel och hufvudbyggnaden bildade och omslöto på östra och södra sidan fullständigt borggården. Den vestra sidan har aldrig varit bebyggd, men var på medlet af 1600-talet sluten med en mur. På norra sidan begränsades borggården af en helt oansenlig byggnad; om denna äfvensom om det s. k. »Styrbiskop» skall snart närmare talas.

I sitt ursprungliga skick var slottets utseende, äfven till de behållna delarne, mycket annorlunda än nu. Fönstren i hufvudvåningen voro då vida större samt bågformigt betäckta, hvilket man invändigt ännu kan tydligen se. Någon entresol fanns då icke 5 deremot var den öfversta våningen helt låg. — Den ryktbara »rikssalen», i hvilken drottning Kristina nedlade kronan, är belägen i södra flygeln vester om det i hörnet af hufvudbyggnaden och södra flygeln befintliga rum, som nu för tiden brukar därför utgifvas.

Endast en kort tid egde slottet bestånd i sitt fullbordade skick. Redan 1702, i den stora eldsvådan, ödelades äfven slottet i grund. Visserligen kvarstodo de fasta murarne, men man uppgaf all tanke på slottets iståndsättande och 1728 befalldes, att det skulle nedrifvas och teglet användas vid uppbyggandet af Stockholms slott. Denna befallning blef äfven så till vida verkställd, att södra tornet fullständigt nedrefs. Förtjensten af slottets räddning tillkommer förnämligast Adolf Fredrik, hvilken redan 1744 började på egen bekostnad återställa det, hvarmed han kraftigt fortsatte till 1751. Dock må ej glömmas, att han verksamt understöddes af allmogen i flera härader vida omkring, Uppsala universitet och borgerskap samt bruksegare inom och utom länet, hvilka alla frikostigt biträdde dels med körslor, dels med materialier. Från 1751 till 1762 fortsattes arbetet på statsverkets bekostnad, men upphörde med sistnämnda år. Slottet hade då vunnit ungefär sitt nuvarande skick, undantagandes södra tornet, sora blott var uppfördt till entresol-våningen och fullbordades först under åren 1815 till 1820. Till sitt inre är slottet ännu ganska bristfälligt. Endast bottenvåningen och entresolen (begagnade till landshöfdinge-residens och embetslokaler) äro inredda och bebodda; eljest ser man nästan endast nakna murarne.

Vid nordvestra sidan af borggården ser man en väldig tärningsformad murmassa, med höga lodräta väggar åt alla sidor samt blott tillgänglig från borggården. Denna ruin är, återstoden af ett slags fästning, hvilken uppfördes på samma tid, som slottet började byggas, och synes hafva varit afsedd till dess försvar, ehuru man måhända kan antaga, att den snarare uppfördes af den anledningen, att det då för tiden hörde till saken, att ett slott skulle vara befästadt, än därför att konung Gustaf ansåg fästningen komma att behöfvas. Sitt namn, »Styrbiskop», har det utan tvifvel erhållit däraf, att den forna ärkebiskopsgården (nuvarande Stallmästaregården) därifrån kunde med lätthet beskjutas.

Den midt emot Styrbiskop befintliga nordligaste delen af slottets vestra långsida är försedd med ett särskildt gafvelröste af alldeles samma form som en tvär genomskärning af södra flygelns tak. Detta — i förening därmed att samtliga fönstren i denna afdelning af långsidan äro blindfönster — har förmodligen gifvit upphof till den åsigten, att här en flygel, liknande den södra, begränsat borggården och slutat med ett stort torn på Styrbiskop. De omtalade blindfönstren skulle enligt denna åsigt utvisa, att man, sedan flygeln förstörts i 1702 års brand, och då man ej mäktade genast företaga sig dess återuppbyggande, nöjt sig med att tillsvidare afsluta slottet på detta ställe genom en provisorisk gafvelmur. Men om man invändigt undersöker den ifrågavarande muren, så finner man äfven här samma stora hvälfda fönster, som redan omnämnts hafva före branden utmärkt slottets hufvudvåning i allmänhet. Här äro likväl dessa fönster fullständigt igenmurade, hvaraf det kommer sig att ytterväggen kan uppvisa blindfönster. Af detta förhållande framgår obestridligt att före 1702 fanns här ingen flygel liknande den södra. Fönstrens igenmurande efter 1702 tyckes däremot antyda, att man då haft för afsigt att längre fram uppbygga en sådan. I sjelfva verket finnas ännu i behåll ritningar, utvisande att förslag varit å bane under sednare delen af 1700-talet att inreda slottet till kunglig bostad, och dessa ritningar upptaga en flygel på norra sidan i samma dimensioner som södra flygeln. Men ehuru borggården aldrig haft på norra sidan någon flygel likartad med den södra, har likväl mellan norra delen af vestra långsidan och Styrbiskop sträckt sig en byggnad, som till och med — åtminstone i sednare tider — kallats flygel (»lilla fångvaktmästare-flygeln»). Denna var dock en helt oansenlig byggnad med blott tvenne låga våningar. Före 1702 räckte den längre än sedermera, nämligen ända fram till Styrbiskop, och afslutades på sätt och vis ofvanpå denna genom ett litet torn. En del af byggnaden fanns kvar ända in i detta århundrade; den användes till fängelse, men refs, sedan man uppbyggt och till ändamålet inredt södra tornet (»fångtornet» kalladt, till dess det i sin ordning aflöstes af nya cellfängelset).

Med Uppsala slott är outplånligt förenadt ett af de hemskaste minnen i Svenska historien, nämligen minnet af »Sture-morden» 1657. Den förste, som mördades, var den 24-årige, in i dödsstunden ridderlige, Nils Sture, hvilken föll för konung Eriks egen hand; detta skedde i en till sitt läge ej närmare känd träbyggnad vid slottet. Mördandet fortsattes sedan på Eriks befallning af hans drabanter. Först mördades Nils Stures fader, grefve Svante, som satt fängslad i den förut omtalade fångvaktmästare-flygeln; sedermera friherre Abraham Stenbock i sitt fängelse, hvars läge ej är kändt. Slutligen kom ordningen till Nils Stures yngre broder Erik samt herr Ivar Ivarsson till Strömstad. Under försäkran, att konungen benådat dem med ett lindrigare fängelse, fördes de ur sitt fångrum öfver borggården in i ett stort hvalf till höger om konung Johans port och således vid foten af nuvarande »gröna kullen». Där anfallne, tillgrepo de vedträn, som lågo till hands, och försvarade sig en lång stund med den kraft, att två af drabanterne dödades, innan de sjelfve, höljde af sår, neddignade.

På vestra sidan af borggården midt för slottet står en bröstbild af Gustaf Vasa, modellerad af Fogelberg och upprest 1827. Midt på borggården ser man reservoaren för stadens nu under arbete varande vattenledning. Från »gröna kullen», Styrbiskop äfvensom från slottets östra sida har man sevärda utsigter.

Biblioteksbyggnaden.

I det föregående har berättats om »Academia Carolina», som hade sitt namn efter Karl 9 och refs mot slutet af förra århundradet. När 1819 grundstenen till biblioteksbyggnaden lades af Karl 14 Johan personligen, upplifvades det gamla namnet och byggnaden kallades därför »Carolina rediviva» (det återuppståndna Carolina). Den däruti liggande artigheten mot Karl 14 var i sjelfva verket väl förtjent, ty dels hade han genom sitt personliga ingripande bestämt läget, dels skänkte han till byggnaden 30,000 rdr banko. Byggnaden fullbordades till det yttre 1826. Den är i arkitektoniskt hänseende egentligen märklig genom den, i ett särskildt utbygdt trapphus belägna, storartade och utmärkt vackra hufvudtrappan. I byggnadens båda ändar finnas smärre spiraltrappor.

Utom sin hufvudbestämmelse uppfyller byggnaden ännu ett ändamål, som den kan sägas hafva ärft från sin äldre namne, »Academia Carolina», nämligen att hysa universitetets festsal. Därtill användes den ännu endast provisoriskt inredda öfversta salen, som sträcker sig genom 2 våningar. Denna sal håller dock på att öfvergå till ett museum, alldenstund universitetets skulptursamlingar där sedan några år förvaras; utan tvifvel är det äfven det lämpligaste, att detta blir salens enda bestämmelse, när en ny festsal hunnit anskaffas antingen genom universitetets eller studentkårens försorg. Universitetets boksamling förvarades först i en byggnad vid domkyrkans nordvestra sida, där nu den akademiska Consistorie-byggnaden är belägen. Men 1687 förändrades och höjdes betydligt den öfversta våningen i »Gustavianum», hvarefter biblioteket några få år sednare där inrymdes. Flyttningen till »Carolina rediviva» afslutades 1841. Den boksamling, som universitetet egde före Gustaf 2 Adolfs tid, tyckes hafva varit högst obetydlig. Men år 1621 skänkte han till universitetet sin egen ärfda boksamling, och sedermera ökade han denna gåfva genom åtskilliga Svenska klosterbiblioteker samt genom betydliga krigsbyten. Rikliga tillökningar af detta sista slag vann biblioteket jemväl under Kristina och Karl 10. Äfven Karl 11 bidrog på sitt sätt till dess förökande, nämligen genom reduktioner. En mängd enskilda och högst betydliga boksamlingar hafva tid efter annan genom donationer eller köp förenats med biblioteket, som f. n. utgöres af omkring 180,000 band och ökas med ungefär 2,000 band årligen. Dessutom finnas omkring 7,000 volymer handskrifter.

Den stora bibliotekssalen, hvilken icke är att förblanda med den ofvanpå belägna festsalen (»Carolina-salen»), är delad midt itu genom en mellanvägg, som sträcker sig genom salens hela längd, undantagandes på midten, där en genomgång är lemnad. Vid sidorna af denna stå bröstbilder af bibliotekets båda förnämsta välgörare, Gustaf Adolf och Karl Johan; den förre på norra och den sednare på södra sidan. — Af de här förvarade skatterna äro några de förnämsta framlaggda i glaslådor på särskilda bord. Ojemförligt främst bland dessa skatter samt kanske till och med framför det dyrbaraste, som något annat bibliotek kan uppvisa, står »Codex argenteus» eller »Silfverboken». Sitt namn säges den hafva fått af det silfverband, hvari gifvaren, grefve Magnus Gabriel de la Gardie, låtit inbinda densamma. På dess, nu snart ett och ett halft årtusende gamla, purpurfärgade pergamentsblad läses i guld- och silfverbokstäfver (hvaraf måhända bokens namn) biskop Ulfilas’ ryktbara öfversättning af de 4 Evangelierna, hvilken hufvudsakligen ligger till grund för kännedomen om det s. k. Moesogötiska språket, det älsta kända inom den Germaniska språkgruppen. Äfven i ett annat hänseende är boken (måhända) ytterst märkvärdig. Det är nämligen möjligt att den icke är skrifven, utan — 1,000 år före Grutenberg — tryckt med rörliga bokstäfver; frågan är redan mer än 100 år omtvistad, men kan ännu icke anses utredd. — Närmast i ordningen bland dyrbarheterna följer en pergaments-handskrift af den s. k. »prosaiska eller Snorres Edda»; exemplaret täflar med ett i Köpenhamn befintligt om äran att vara den älsta handskrift af den nämnda Eddan. Äfven detta har universitetet erhållit till gåfva af sin nyss omtalade högt förtjente kansler, grefve de la Gardie. — Vidare må nämnas handskrifter af Erik 14, Linné m. fl. samt »Dialogus creaturarum moralizatus», tryckt 1473 och ansedd som den först tryckta bok i Sverige, tills det för några år sedan visades, att »Vita Sanctæ Catherinæ», hvaraf här finnes ett fotolitografiskt aftryck, är något äldre.

Botaniska trädgården och orangeribyggnaden.

Söder om biblioteks-parken samt vester om slottsborggården, mot hvilken marken i afsatser höjer sig, ligger universitetets botaniska trädgård, i sig inneslutande orangeribyggnaden. Trädgården anlades af drottning Kristina och tillhörde från början det kungliga slottet samt kallades Kungs- eller Slotts-trädgården. En äldre Kungsträdgård var belägen i Fjärdingen söder om domkyrkan samt sträckte sig från Riddare-torget fram till den förut omtalade »Kungsdammen»; minnet däraf fortlefver i namnet på den där framgående trädgårdar. Universitetets äldre botaniska trädgård åter var belägen i Svartbäcken och är den nu s. k. Östgötaträdgården, hvilken visserligen fortfarande tillhör universitetet, men är upplåten åt Östgöta nation; den anlades 1657 och fortfor att vara universitetets botaniska trädgård under Linnés hela tid samt kallas därför äfven Linnéanska trädgården. Emedan denna trädgård länge visat sig vara behäftad med svåra olägenheter, öfverläts Slottsträdgården af Grustaf 3 till universitetet, hvarefter den burit sitt nuvarande namn. Stora orangeribyggnaden med sina båda ansenliga flyglar började byggas 1787, men blef färdig först 1805. Den vester om denna byggnad belägna delen af trädgården förskrifver sig från 1830. Den framför orangeribyggnaden och mot slottet liggande delen af trädgården är att anse såsom Uppsalas måhända förnämsta festlokal, hvartill den genom sin storartade och regelbundna anläggning ypperligt egnar sig. Genom festerna vid 1856 års studentmöte, vid 1874 års arkeologiska kongress och samma års statistiska kongress är den såsom festlokal berömd långt utom Sveriges gränser. De hvart 3:dje år återkommande promotionerna inom filosofiska fakulteten äro äfven på det närmaste fästade vid trädgården. Af promotionernas 4 hufvudafdelningar försiggår den första — sjelfva promotionsakten — i Domkyrkan; den andra — promotionsmiddagen — uti den i orangeribyggnadens södra flygel belägna »stora orangerisalen»; den tredje i trädgården, som då »upplåtes till promenad», till dess den fjärde — promotionsbalen på Carolina-salen — afslutar högtidligheterna. Orangeribyggnadens mot slottssidan vända hufvud del, som genom en bred och hög trappa samt en ståtlig kolonnad eger en monumental prägel, upptages helt och hållet af den vackra Linnéanska lärosalen, så benämnd efter Linnés här 1829 på den studerande ungdomens bekostnad uppställda bildstod, som är af Carraramarmor samt huggen af Byström. I de båda flyglarna finnas orangerisalar, förvaringsrum för universitetets botaniska samlingar samt boställslägenheter.

Öfriga byggnader m. m.

Mot domkyrkans vestra sida ligger det såsom universitetets äldre biblioteksbyggnad förut omtalade Gustavianum, hvilket har sitt namn efter Gustaf 2 Adolf, som lät uppbygga det. Där förvaras universitetets tafvelsamling samt de mycket rikhaltiga och väl uppställda zoologiska samlingarna; dessutom finnas där föreläsningssalar. Gustaviani kupol innesluter en utmärkt vacker sal, som af Olof Rudbeck den äldre byggdes till anatomisk föreläsningssal; nu förvaras där en del af de zoologiska samlingarna.

Consistorii Academici hus (färdigt 1755) är beläget norr om domkyrkans vestra del; dess hufvudsida är vänd mot S:t Eriks torg. Den sidobyggnad., som vidtager vid östra ändan, tillhör ärkestiftets domkapitel, men är upplåten åt universitetet. I hufvudbyggnaden finnes Consistorii Academici sessionsrum jemte åtskilliga andra embetslokaler; i både hufvud- och sido-byggnad föreläsningssalar.

På andra sidan om Carolina-parken samt parallelt med biblioteksbyggnaden ligger det s. k. Chemicum, uppfördt under loppet af 1850-talet och inrymmande universitetets kemiska, mineralogiska, geologiska och fysikaliska institutioner och samlingar jemte föreläsningssalar och boställslägenheter. Det s. k. »Gamla Chemicum» ligger vid Vestra Ågatan strax ofvan »Anatomicum» ; det inköptes af universitetet för den kemiska undervisningens räkning 1752 och påbyggdes 1769.

På norra sidan om allmänna begrafningsplatsen ligger det nya Astronomiska Observatoriet, hvarmed den meteorologiska observationsanstalten är ställd i förening. Observatoriet är uppfördt på 1840-talet; det forna Observatorium, anlagdt 1739, är det stora, snedt mot gatan stående stenhuset vid Svartbäcksgatans östra sida.

På norra sidan om östra ändan af dammen vid Islandsbron ligger Anatomicum, färdigbygdt 1850. Helt nära därintill mot Trädgårdsgatan ser man ett i likartad stil uppfördt hus, hvilket innesluter de fysiologiska och patologiska institutionerna; det blef färdigt 1867 och bär namnet Regnellianum, efter Medicine-Doktor Regnell från Uppsala (sedan många år bosatt i Brasilien), hvilken därtill lemnat medel.

Den palatslika byggnad, som höjer sig vester om Strömparterren, är det nya Akademiska sjukhuset, som öppnades 1867 och har plats för 200 sjuksängar; det är bildadt genom förening af universitetets och länets sjukhus. Det akademiska sjukhuset var förut samt allt ifrån sin uppkomst (i början af 1700-talet) beläget vid Riddare-torget söder om domkyrkan. Länets sjukhus eller »länslasarettet» inrättades 1782 och förlades i det gamla vid nuvarande »Gillet» då befintliga hospitalshuset. Efter 1809 års brand flyttades det utom staden till det ett stycke söderut från Strömparterren belägna forna kronobränneriet, hvarest sedermera inrättades det där ännu bestående sjukhuset för sinnessvaga; sjelfva länslasarettet flyttades däremot 1850 åter till staden och hade sin plats vid S:t Eriks torg nära domkyrkan på nordvestra sidan, tills det 1867 sammansmältes med universitetets sjukhus. Nyss omnämndes sjukhuset för sinnessvaga; med detta, Centralhospitalet kalladt, är universitetets psykiatriska klinik förenad.

På sydöstra sidan om domkyrkan, nära norra ändan af Trädgårdsgatan, ligger ett stenhus, tvärt igenom hvilket den från Dombron kommande gatan förer medelst ett stort hvalf. Det tillhör den Skytteanska professionen samt kallas Skytteanum efter riksrådet Johan Skytte, som byggde det 1626 och af hvilken det skänktes till universitetet. De stora bokstäfverna utefter väggen ofvan hvalfvet betyda: H(err) J(ohan) S(kytte) FR(iherre) F(ru) M(aria) N(æf) T(ill) G(rönsö).

Den straxt söder om Gustavianum belägna byggnaden är Ärkebiskopshuset. Det älsta ärkebiskopshuset, uppbygdt samtidigt med domkyrkans anläggande, intog den plats, där nu Gustavianum ligger, men fick sedermera namnet Lilla ärkebiskopsgården till skillnad från en ny, som 1430 anlades på höjden ofvanför den gamla, hvarest nu Exercitie- eller Stallmästare-gården befinner sig. Denna sednare ärkebiskopsgård utgjorde i sjelfva verket ett befästadt slott, som på södra och vestra sidorna var omgifvet af grafvar; på norra sidan (vid nordöstra hörnet af det nuvarande Exercitie-huset) var uppfördt — troligen samtidigt med sjelfva det ärkebiskopliga slottet — ett rundt torn, efter hvilket den där förbi gående gränden ännu i dag bär namnet »Rundelsgränden» och som af mången — ehuru utan något rimligt skäl — ansetts såsom det rätta »Styrbiskop». Under befrielsekriget blef år 1522 ärkebiskopsgården (så väl den stora, som den lilla) uppbränd af Grustaf Vasas folk.

Ej långt från domkyrkan samt invid Odinslund ligger en mindre kyrka, kallad Heliga Trefaldighetskyrkan och tillhörande en vid staden belägen landsförsamling. Kyrkans byggnadshistorie är föga utredd; anse henne vara uppbyggd omkring 1400 eller sednare. Vid en närmare granskning finner man lätt, att alla utbyggnaderna (tvärskepp, torn och s. k. vapenhus) äro af yngre datum.

Byggnaden mellan domkyrkan och Trefaldighetskyrkan är nu Folkskolelärare-seminariets lokal; från 1837 innehades den af »Katedralskolan» eller m. a. o. Uppsala Högre Elementarläroverk, hvilket 1869 inflyttade i sitt nya storartade hus, beläget — såsom förut är nämndt — i närheten af Observatorium.

Vid S:t Eriks torg midt emot Consistorii Academici byggnad ligger en mindre sådan, tillhörig den 1712 stiftade Uppsala Vetenskaps-Societet. I samma byggnad har Akademiska läsesällskapet sin lokal.

Studentkåren, som samlat icke obetydliga medel till uppförande af ett eget föreningshus, hyr af universitetet sedan 1868 i den vid vestra ändan af nämnda torg belägna byggnaden (gamla »Länslazarettet») våningen en trappa upp för sin direktions och sina vetenskapliga föreningars sammankomster samt för sitt bibliotek m. m. — I samma byggnad förvaras universitetets myntsamling och museum för nordiska fornsaker. Studentkårens allmänna sammankomster, liksom dess sångförenings öfningar, hållas å den större Gustavianska lärosalen.

Af de 13 nations- eller landskaps-föreningar, som tillsammans utgöra studentkåren, hafva 6 egna nationshus, nämligen Stockholms, Vestgöta, Smålands, Göteborgs, Upplands samt Vestmanlands och Dala. Stockholms nationshus är beläget vid öfre ändan af Drottninggatan på en plats, som ursprungligen var afsedd för den nya biblioteksbyggnaden. Vestgöta vid Vestra Ågatan; där bindas promotionskransarne sedan lång tid tillbaka. De 4 återstående äro likaledes belägna i Fjärdingen; de ligga alla mellan Sysslomans- och S:t Lars-gatorna. — Bland de nationsföreningar, som ej hafva egna hus, må nämnas Östgöta. Ej långt från Svartbäckstullen och öster om Svartbäcksgatan ligger en större trädgård, tillhörig universitetet. Det är den gamla botaniska trädgården, anlaggd, såsom förut blifvit nämndt, 1657 och efter Linné kallad den Linnéanska trädgården; emedan den numera är upplåten åt sist nämnda nation, kallas den äfven Östgöta-trädgården. Orangeribyggnaden, af hvilken efter betydliga reparationer och ändringar knappast annat än grundplanen torde återfinnas i den nuvarande byggnaden (Östgöta nations lokal), uppfördes på Linnés tid. — Samtliga nationsföreningarna hafva sina egna större eller mindre boksamlingar. På nationslokalerna äfvensom på många af universitetets (sessionsrum m. m.) finnas större eller mindre porträttsamlingar.

På vestra sidan af Linnéanska trädgården ligger ett litet stenhus, i hvilket Linné bodde under 35 års tid och dog 1778. En minnestafla, som 1874 uppsattes på den mot Svartbäcksgatan vända gafveln, upplyser därom medelst följande inskrift:

CAROLUS LINNÆUS
HIS IN ÆDIBUS
UBI VII LUSTRA VIXERAT
MORTEM OBIIT
ANNO MDCCLXXVIII.

Följande byggnader må slutligen i korthet omnämnas. — Det s. k. Klostret, beläget vid norra sidan af Klostergränden samt midt emot S:t Eriks torg; det har i forna tider varit ett Franciskaner-kloster. — Cellfängelset, beläget ett litet stycke söder om »Gröna kullen» samt fulländadt 1862. — Stationshuset, tillhörigt statens norra stambana, af hvilken linien Stockholm-Uppsala öppnades för trafik 1866 samt linien Uppsala — Krylbo 1873; det begagnas dessutom af den enskilda järnvägen Uppsala—Gefle, öppnad 1874. — Teatern, invigd 1841 och — såsom förut omnämnts — belägen helt nära stationshuset. — Gillet, tillhörigt ett bolag och inneslutande stadens egentliga festvåning (baler, konserter, »Nordiska festerna» m. m.) samt beläget i hörnet af Hvalfgatan, uppkallad efter Skytteanska hvalfvet, och Vestra Ågatan; redan ett par gånger till- och på-bygdt, är det för närvarande föremål för en större utvidgning än någonsin förut. — Straxt där bredvid ligger Domtrapphuset, så benämndt, emedan en trappa (domtrappan eller domhvalfvet) förer därigenom upp till planen omkring domkyrkan; byggnaden tillhör ärkestiftets domkapitel och är försedd med ett slags torn, hvilket förut sannolikt varit högre samt under medeltiden varit befästadt och då äfven utstått några belägringar. — Stadens Rådhus är beläget vid Stora torget; före 1702 års brand låg det vid den lilla öppna platsen öster om Dombron.

4. Stadens omgifning.

Nästan rundt omkring staden — i söder, öster och norr — sträcker sig den bekanta Uppsala-slätten, forntidens »Fyrisvall», ryktbar genom många där utkämpade hårda strider, bland hvilka särskildt må nämnas den s. k. Fyrisältan, i hvilken Erik Segersäll besegrade Styrbjörn Starke. Från östra sidan om slottet har man en god utsigt öfver slätten. Om man följer den landsväg, som går ut från Kungsängstullen i riktning mot Norrtelje, kommer man efter en mils färd till Mora Stenar. Här vid gränsen mellan Tiundaland och Attundaland valdes eller hyllades konungarne under långliga tider samt förmodligen redan i hedentima. Stället är beläget straxt norr om landsvägen på en äng ; på södra sidan höjer sig en skogsbacke. Den egentliga hyllningsstenen, »Mora Sten», beskrifves såsom rund och mycket stor, hvilande på underliggande stenar, så att den var höjd öfver marken. Den nyvalde konungen upplyftades däruppå för att visas för folket. På stenen lades för hvarje ny hyllning en mindre sten, hvars inskrift innehöll den nye konungens namn samt dagen, då han här hyllats. På något afstånd rundt däromkring sägas 12 mindre stenar hafva varit ställda i en krets. — Kristian I uppgifves hafva varit den siste konung, som här hyllades (1457); men ännu långt sednare (1512) säges Sten Sture d. yngre här hafva hyllats till riksföreståndare. Redan under Gustaf I:s tid saknades hyllningsstenen. Yttre kretsen med sina 12 stenar är likaledes längesedan förstörd. Af namnstenarne torde blott 3 kunna anses återstå, men delvis förnötta och delvis sönderslagna. — De få kvarlefvorna äro inlaggda i ett helt litet kvadratiskt stenhus, som på tillskyndande af Gustaf 3 såsom kronprins blef uppfördt. Öfver dörren läses: »Mora Stenar 1770.» — Man finner att Mora Stenar, som nära motsvarar Tysklands ryktbara Rhense, delat dess öde att förstöras, men ej dess i våra dagar timade återuppståndelse. Kanske bör likväl hembjudandet af en sådan gärd åt vår histories äldre dagar anses för en nationalangelägenhet, hvilken vårt slägte ej borde försumma.

Ej långt från Mora Stenar, men närmare Uppsala och norr ut från den omtalade landsvägen ligger Linnés Hammarby. Linné hade här sin sommarvistelse; de rum, som han sjelf bebodde, finnas i samma skick som på hans tid. I trädgården står en liten oansenlig träbyggnad, ett mycket enkelt lusthus; Linné använde det till föreläsningssal. Nuvarande egare till stället är Linnés ättling på kvinnosidan.

I ungefär samma riktning som nämnda ställe, men närmare staden, ligger Danmarks kyrka; man har genom åtskilliga lösa förslagsmeningar sökt att sätta namnet i samband med konungariket Danmark. Kyrkan är väl synlig från östra slottsidan, liksom äfven Vaksala kyrka, belägen något öfver 1⁄4 mil från staden vid den landsväg, som länge i rät linje fortsätter Vaksalagatan. Likaledes synas från samma sida, ehuru på något längre afstånd och rätt i norr, Gamla Uppsala kyrka samt de ryktbara högarne.

Om man frånser en mängd mindre högar, som äro strödda här och där i närheten, hafva vi att taga i betraktande 4, alla söder om kyrkan. Den östligaste är Tingshögen, från äldre tider företrädesvis mest känd genom Torgny lagmans skarpa tal mot Olof Skötkonung; denna hög är mycket lägre än de återstående 3, Kungshögarne, och företer ofvantill en jemn och betydligt stor yta. — Den östligaste af Kungshögarne öppnades 1846 och 1847 genom ett långt, horisontelt galleri, som drefs in i högens midt. Där träffades först ett stort stenkummel samt i kumlets midt åter en kulle af mindre stenskärfvor, hvilka betäckte ett hårdt sammanpackadt lager af aska, kol och brända djurben, med inblandade små bitar af smycken (hvaribland af en utmärkt väl arbetad guldbrakteat af sannolikt orientaliskt ursprung). Under detta lager stod en enkel urna af svagt bränd lera, inbäddad i fin sand och betäckt af en tunn stenflisa, inom en krets af stora kullerstenar. Urnan, 7 tum hög och 9 tum i tvärlinje i öfre kanten, var uppfylld af brända ben, dels af en menniska, dels af djur (häst, hund m. fl.); vidare funnos i urnan bland annat aska, kol, stycken af en benkam och en liten af ben arbetad fogel. Galleriet, som var af trä, började snart förmultna och måste 1860 igenfyllas. — År 1874 till den arkeologiska kongressen öppnades den vestligaste af Kungshögarne, men på ett helt annat sätt. Men så till sägandes utskar ur högen en väldig sektor, dock så att de båda skärningsytorna ej möttes i midten, utan omslöto den. På en bädd af lera funnos där kol, ben och fornsaker, höljda af ett stenröse, i hvars topp stod en trädstam; fornsakerna, som voro illa skadade af eld, utgjordes bland annat af fin guldtråd, en rund ben- eller sten-skifva med bild i reljef af en i horn blåsande Amor (sen-romerskt arbete) samt benbitar med djupt och väl ristade fornsvenska ormfigurer. Utskärningen igenfylldes redan samma år, emedan väggarne hotade att rasa. — Den mellersta högen har ej i våra dagar undersökts, emedan den troligen redan i äldre tider blifvit öppnad och rubbad. — Hvad slutligen sjelfva kyrkan beträffar, är det numera en erkänd sak, att hon, ehuru mycket gammal, intet har att göra med det forna »afguda-templet», om icke möjligtvis med hänsyn till läget. Dels i kyrkan, dels på kyrkogården, finner man några minnesvårdar öfver personer, som äro ryktbara i Uppsala universitets historie, t. ex. astronomen Celsius (d. 1744) samt teologen och geografen Ödmann (d. 1829).

Omkring en half mil vester ut från Uppsala ligger det förut omnämnda Läby vad, numera något oegentligt så kalladt, emedan en bro längesedan blifvit byggd däröfver. Till erinran om Gustaf Vasas där iråkade lifsfara är på bron upprest ett minnesmärke med följande inskrift: »Fosterländskt mannamod räddade här Gustaf Eriksson Wasa under striden för fäderneslandet hästar; bland vapnen förtjenar att särskildt nämnas hjelmen af järn, med hjelmkam af silfverbelaggd brons. — Efter en färd af 3⁄4 mil från Uppsala anländer man till Fyrisåns mynning, Flottsund.

Från Flottsund går en strandväg vesterut, på hvilken man efter något öfver 1⁄4 mils färd framkommer till det romantiskt vackra Lurbo. En liten smal vik, som utgör den aldra nordligaste spetsen af Mälaren, inskjuter här; i denna vik utfaller en å, som kommer från Läby vad. Kring utloppet ligger ett litet skogbevuxet berglandskap, visserligen af ytterligt små dimensioner, men af förtjusande sammansättning. Vackraste ståndpunkten har man vid det s. k. Lurbo tempel. Den kortaste vägen dit från Uppsala följer till en början den stora landsvägen, som från slottet går söderut, och tager sedan af till höger ett stycke inne i »Parken».

Från Ekoln, den vik af Mälaren hvari Fyrisån utfaller, utgår omkring 3⁄4 mil i sydvest från Flottsund en lång vik vesterut. Något mera än 1⁄2 mil från vikens början ligger på dess norra strand det gamla herresätet Wik. Slottet, fordom Wikshus eller Wiksmur kalladt, byggdes i början af 1300-talet och har i våra dagar efter Scholanders ritningar blifvit återstäldt både till det yttre och det inre, så att det nu torde vara ett af de vackraste herresäten i Sverige. Bland där förvarade samlingar finnes en betydlig vapensamling. Godset tillhör grefliga ätten v. Essen. — Landsvägen dit från Uppsala (något öfver 1+1⁄2 mil) går förbi Lurbo.

Fortsätter man från Flottsund ångbåtsfärden 3⁄4 mil i riktning mot Stockholm, uppnår man slutet af Ekoln, far förbi herresätet Krusenberg, inkommer på Skofjärden och är efter ytterligare färd af ungefär 1⁄4 mil (således tillsammans 1+3⁄4 à 2 mil från Uppsala) framme vid Sko slott. Knut den långe, sedermera konung 1229—34, uppbyggde omkring 1220 på sin gård, Sko, ett kloster för munkar af Dominikaner-orden, hvilket likväl redan 1225 i stället upplåts åt nunnor af Cistercienser-orden. Till detta kloster, som tros hafva varit beläget ett litet stycke inåt landet från nuvarande slottet, blef Sko gård testamenterad af den bekante Junker Karl Ulfsson, hvilken i Tyska Svärdsriddare ordens leder dog hjeltedöden i striden mot hedningarne. Klostret och dess kyrka brunno 1297, men blefvo straxt därefter af den förut omtalade Birger Pedersson, Upplands lagman, uppbyggda på och omkring den plats, där kyrkan nu står; de invigdes 1300. Ar 1502 hemsöktes kyrkan och klostret af en svår eldsvåda. Genom Vesterås recess 1527 indrogs Sko kloster med underlydande till kronan, men nunnorna voro kvar ännu under Erik 14:s tid och måhända något längre. Af klostret finnes intet i behåll; klosterkyrkan är den nuvarande sockenkyrkan. — Sko gård förlänades 1611 till Herman Vrangel, från hvilken den öfvergick till hans son, den fräjdade härföraren Karl Gustaf Vrangel, som 1649 började uppbyggandet af slottet (fullbordadt 1678). Redan vid hans död (1676) öfvergick Sko genom hans älsta dotter till Braheätten, som ännu innehar det; slottet, men ej godset, är fideikommiss. Sko slott räknas för att vara det vackraste enskilda slott i Sverige; genom sina rika samlingar står det öfver all jemförelse med andra herresäten i vårt land och kan nästan anses egentligen vara ett museum. Där finnas ett stort bibliotek och en dyrbar manuskriptsamling, en mängd taflor och andra konstsaker samt slutligen en mycket rik vapensamling. Denna består egentligen af 2, nämligen den Vrangelska och den Brahe-Bjelkeska; tillsammans torde dessa utgöra den förnämsta vapensamlingen i vårt land.

UPPSALA

a. Gustavianum.

b. Studentkårens lokal.

c. Stallgården.

d. Ärke Biskops huset.

e. Westm. o Dala Nat^s hus

f. Upplands d^o

g. Göteborgs d^o

h. Smålands d^o

i. Vetenskaps Societetens hus.

k. S^t Eriks Källa

l. Uppsalas Gille.

m. Skytteanum

n. Stadshotellet.

o. Stockholms Nat^s hus

p. Westgöta Nat^s hus.

q. Postkontor.

r. Rådhuset.

s. Linnes Botan. trädg.

t. Järnbron.

u. Dombron.

v. Nybron.

x. Gångbron.

y. Islandsbron.

z. Slottskällan.