En helig skrift mig tyckes firmamentet
med fornebraiskt språk och urtidsstämpel.
Emellan skyar skymtar silverpräntet
som ur en förlåt i ett Zions tempel.
Där står att läsa om vårt släktes vårtid.
Vårt upphovs gåta finnes där förklarad.
Där finnes balsam för vår sorg- och sårtid.
Vår fråga: vi? varthän? står där besvarad.
Där står om väg ur öknen, där vi irra.
Där står om landet, som av honung flyter.
Men språket är oss okänt. Blint vi stirra
på dunkla tal, vi portens proselyter.
Vi öva oss, vi möda oss, vi stamma,
vår tunga mäktar ej, o Elohim!
— och stava meningslöst och tungsamt: Lamma
— rageschu — gojim!
