En sorgens ton från Amerka
Farväl, du grymma vänd i Sveden,
du grymma vänd, som glömde eden,
du svärjade en lordaskväll,
ja faderväll, ja faderväll!
Ja faderväll, ja fadervädel,
jag var en skrädargesädel
i Svedens land här långt ifrån,
nu är jag mister Johansson.
Tre dollars haver jag om dagen
och är en herrkar efter lagen,
du kunde varit misstriss nu,
men den som slapp te bli't, va du.
Du kunde gått i hatt och handsker
ibland tjangtila amerkansker
och lefft på gås och rebbenspjäll,
men faderväll, men faderväll!
Ja faderväll, ja fadervädel,
jag hopas Erk är såppas snädel,
att han ej slår min grymma vänd,
fast han är sinnt och illa känd!
Jag hopas, att det nötet Erker
med sett lell arrbett såppas lerker
att han kan gi dig brö för dan
och littet kaffi ifrån stan.
Jag hopas, att du är belåten,
att du tog Erk och gav på båten
en fattig skrädargesäll,
som nu är rik, men itnåt säll.
I ensamhetens dystra tankar
går mister Johansson och vankar,
och tåren far på kinden kall
som Niagadras vilda fall.
Han tänker på sin falska flicka,
som gav sin ungdomsvänd att dricka
av sorgens suraste butäll,
farväll, farvädel, faderväll!
