Jag möter honom då och då — vi vandra
tillsammans framåt vägen långa stunder.
Visst är han sträng och dyster mer än andra
och tungsint hård, men det är godhet under.
Jag håller av den gamles vita lockar,
hans läppars kvalfullt bittert sorgsna skälvning
och harmen själv, som i hans röst sig stockar,
och pannans höga, tanketunga välvning.
Så vandra vi igenom sommarlandskap,
där livet lyser varmt om berg och dalar
men döden känner jag i hjärtats grannskap,
när han, den gamle, vid min sida talar:
"Se, sommaren är en synd, se, vår är villa,
se, det är gift i vårens svala skurar,
hör, det är lögn, som alla fåglar drilla,
och livets skönhet är ett svek, som lurar!"
"De glada färgerna, som livet sminka
och kläda varandet i hoppets dager,
de täcka dunster, som förruttnat stinka,
de täcka brand, som tär, och mark, som gnager!"
"— Vänd dina ögon bort från konstens riken,
i lömska färger doppas konstens pensel!
Förbanna tonerna, fördriv musiken,
som droppar vällustgift i blod och känsel!"
"— Du tycker skönhet är i man och kvinna,
när mänskodottern famnar mänskosonen
— men gömd i brudgum, dold i älskarinna,
bor synd, bor död, skelettet och dämonen!"
"Den ljusa locken flickan bär om pannan,
den är en eld, av den skall mannen bränna!
Den varma blick, som söker upp en annan,
är blott en glimt av Tofeth och Gehenna!"
"Du blickar vänligt på det unga paret,
du tror, att lyckan tänds i bröllopsnätter?
— I Dantes helvete du finner svaret,
där hatet kysser hat i lustans fjätter!"
— Men säg mig, gamle man från öknens håla,
är det ej livet självt du så förbannar
och hör du ej, hur död på filtad såla
bakom dig tassar tyst och lyss och stannar?
Är ej den kraft, som sammanslingrar kroppar,
densamma kraft, som knyter cell till celler,
från nerv till muskel som en gnista hoppar,
i röda vågor ur vårt hjärta väller?
Är ej den kraft, som midjor sammantvingar,
densamma kraft, som gror och öppnar knoppar,
som över molnen lyfter örnens vingar
och svanens vingar i kristallen doppar?
Är ej den kraft, som avlar och som njuter
i mänskoformer, dock den evigt samma,
som sammanför atomerna och gjuter
i rymdens kvedar livets varma flamma?
Är andens död en följd av alstringsgåvan,
en bröllopsbädd, en avgrund blott, som gapar,
— hur går det anden, som är vigd därovan
vid alltets modersköt och evigt skapar?
— Han sänker huvudet. Mot marken ser han.
Han suckar djupt. Han gitter icke svara.
Men tungt och tyst och svårmodsbittert ler han,
som om han hatar själva alltets vara.
