En liten comedia
| ← Ett Helicons blomster |
|
Corydon till Chloe → |
| Ur Gitarr och dragharmonika, 1891 |
om kärlekshandelen mellan
den saligen i Gudi afsomnade
Herren Herr Erik Stenbock, som var en arg
skalk, och den likaledes saligen hädanfarna
ädela jungfrun Fröken Malin Svantesdotter
af den högvälborna och höggrefliga
Stureslägten,
korteligen och i enfaldiga rim ihopskrefven
till förnöjelses och löjelighets uppväckande
sampt
dygdesamma, välälskeliga Brita Lisa Elfvedahlia
på dess sjuttonde årsdag kärligen och ödmjukligen
tillägnad
af
Hon Vet Väl Hvem.
Teatrum skall vara föreställd att vara i mjölkekammaren på Hörningsholms gård och der skall vara fillebunkar och och smörbuttor och andra sådana persedlor, som till en mjölkekammare rätteligen höra.
Fröken Malin skall taga något smör af buttone och knåda och vända det såsom skickeliga kvinnor det pläga, och hon skall sjunga visan om lindormen och hans fästemö.
Då skall Herr Erik insticka sitt hufvud af dörren och kväda det följande:
Min ädela fränka, god dag, god dag,
var intet rädd, det är baresta jag!
Att längta sent och tida,
det kunde jag intet lida,
kär Malin ville jag skåda,
jag kunde ej derför råda!
Svarar Fröken Malin:
Ack, hjertans frände, hvad gören I här?
I veten fuller, hvart detta bär,
I veten väl, att moder
på Eder intet är goder!
Hon hafver sagt, att hon Eder skall slå
och banka på ryggen brun och blå,
det slutar med stort elände,
min hjertans aldera käraste frände!
Säger Herr Erik:
Den gambla Fru Märtha är hård som sten
emot sitt eget kött och ben,
skall hennes hårda vilja
två kärliga vänner skilja,
som vuxit tillsamman likt rot och mark,
likt rot och stam och stam och bark,
det skolen I intet tänka,
min hjertans aldera käraste fränka!
Svarar Fröken Malin:
I vetan det alltför mycket väl,
I talen ut af min egen själ,
jag ville all verlden gifva
att få hos Eder blifva,
men Herren Gud i himlen är vred
på kärlighet i förbjudna led,
vi måste sörja bara
och låta lyckan fara!
Säger Herr Erik:
Det är ej sant, det vill ej Gud,
det är blott ett dårligt menskobud
och det spanns upp till skam och sorg
av leda munkar i Romaborg
och aktas slätt af både
Kung Jan och Hans Förstliga Nåde,
I skolen ej derpå tänka,
min hjertans aldera käraste fränka.
Men viljen I följa i löndom mig,
då vill jag sträfva redelig
att vara Eder till måtter,
som voren I kejsarens dotter.
Jag hafver alltren åt Eder köpt
en gyldenring, i Välskland stöpt,
och andra ädela smiden
och samvet och atlask och siden.
Men viljen I intet följa mig,
då varder mig tungsam lifvets stig
— när jag hafver sörjt mig afdaga,
då skolen I sucka och klaga!
Svarar Fröken Malin:
Min själ är af gråtandes tårar full
alltför Eder myckna kärlighets skull,
och vore det intet för moderkär,
som hafvit för mig så stort besvär,
jag följde till verldens ände
min hjertans aldera käraste frände!
Säger Herr Erik:
I sen det sjelfver, I ären mig huld,
I ären i hjertat god som guld
— så låter oss komma tillsamman
i kärlighets frögd och gamman!
Kär Malin hafver bekymrat sig blek
allt utaf mycken sorg och kärlek
— kär fränkan skall intet sörga,
rättnu skall bröllopet börja;
det varder en lyster och lustiger dans
och fränkan skall hafva både krona och krans,
och röd skall fränkan skina
som tulipanerna fina!
Svarar Fröken Malin:
Kär fränden lägger så väl sitt tal,
hans kärlighet gifver mig intet val,
han kunde en sten beveka,
jag kan honom intet neka,
han är så bålder en riddersman,
Gud hjelpe mig, att jag intet kan,
ty verlden tager min heder
och moder blifver så vreder!
Säger Herr Erik:
Den gambla Fru Märetha
skall intet få till att veta,
förrän vi hafva tillsammans gått
och prästens läsning öfver oss fått
— hon får allt sin arghet svälja
och bjuda oss komma och helja!
Jag hafver befallit Pehr Stalledräng
i morgon tida gå upp ur sin säng
och hålla redo en åka
och så skall jag Malin råka
uppå det gambla stället
i morgon vid hanegället
— der stiga vi upp i slädan
och fara hastelig dädan!
In träder Fru Märtha och skriar:
Hvad sysslar du här, ditt leda skarn,
och vore du intet min systers barn,
så tage mig själfva Håken
jag ställde dig visst vid kåken.
Jag hafver ju redan sagt dig förr
att hålla dig dädan från våran dörr
alltsom ett skadeligt villedjur
— vad gör du här i min mjölkebur?
Svarar Herr Erik:
Min ädla Fru moders syster,
I varen intet så dyster,
jag ville blott smaka, innan jag dör,
på kära Fru fränkans färska smör
och öfver bunkarne gapa
och något fillemjölk lapa!
Skriar Fru Märtha:
Du tröstar att bjebba med munden mot,
jag vånne jag gåfve din trilska bot,
att dambet af dig ryker,
din dugenicks och stryker,
men packa dig genast hädan!
Då skall Herr Erik hasteligen gå fram till Fröken Malin och taga midt omkring henne frammanfrån och gifva henne ett osculum eller kyss på munden och säga lågt:
Förglömmer intet slädan!
Derefter skall han fortfärdigt gå ut af dörren och Fru Märtha skall banka honom i bakhufvudet med en vispekvast och Fröken Malin skall gråta bitterligen, vid det täckelset faller.
Nota Bene för Auctor. Här kan Nils Daniel, ty han är allt känder, få sin Comediam tillbaka. Han kan hädanefter låta vara att beskänka Brita Lisa med sine fransöske rimkonster och lättfärdighetsblomster. Hon är intet för honom, så mycket han vet det, och tör han hädanefter intet sticka sin näsa till prestegården, så frände han ock är.
Tör ock vara bättre för Nils Daniel att mera beflita sig om Theologia och Grammaticis än om Comedia, som är ett bländverk af lögnaren från begynnelsen och alls intet tacknämeligt för en Studioso Theologiæ.
Efter han är så förfaren i gambla händelser, tör han ock veta, hvad ynkelig ända, som på sistone kom ut af Fröken Malinses och Herr Erikses ogudaktiga kärlighet och förhäfvelsefulla olydnad.
J:s Elved:ius.