Det var i feberns tid — jag drömde det
— jag låg på marken med det ena knät,
hon höll mig pressad hårt i sina slingor.
Som kautschukfjättrar låg det om mitt bröst,
till skrik och rossling blev min röst,
min blick var skymd av etterskummets flingor.
Och dödskall kyla kom i varje lem,
jag var betäckt av slipprigt slem
och för mig själv jag måste vämjas.
En dunkel tanke i min hjärna brann:
det är det lågas makt i människan
— det kan, det skall, det måste tämjas!
Jag tog mig kraft, blev fri, fick luft,
och styrka kom i vilja och förnuft
— det kom som ett beslut: jag skall ej ge mig!
Om också aldrig tryckets pressning hävs,
och till den stund, då andedräkten kvävs,
så skall jag hoppas, skall jag aldrig ge mig!
I samma stund jag sjönk ihop
— jag hörde sorl och bravorop,
och tusen händer klappade applåder.
Jag visste det, i prakt och rikedom
kring brottarbanan satt ju Neros Rom,
betraktande min svaga strid i nåder!
Nog är den tung, en kamp i ensamhet,
som intet väser ser och ingen vet,
men mera tung, när tusen ögon se mig
— att ligga utsträckt med förlamad makt,
ett mål för tusendens förakt,
men ensam än — dock skall jag aldrig ge mig!
Jag gav mig ej, jag reste mig på nytt,
i varje muskel kom den kraft, som flytt
— vad rör det mig, om tusenden bele mig!
Dock sjönk jag åter, hjärtat låg i press,
och "bravo, bravo, nye Hercules",
ljöd folkets hån — dock skall jag aldrig ge mig!
