I Kattebohult bor det tattarepack,
i Kattebohult bort i Bo,
och där är det rackel och snatter och snack
och skojareliv, må ni tro.
Där hålla de svarte Boneckerna till,
de värsta i vårt fögderi
— vad prästen och lagen och länsman vill
det strunta Boneckerna i.
Den gamle vallackarn gick ännu och slog
på vägarne sistlidne vår
— till vildskytt och hästtjuv dugde han nog,
fast nära på åttio år.
Och käringen hans, som är sjuklig och skral
och hisklig att titta uppå,
gick ännu i höstas och tiggde och stal,
fast knappast hon orkade gå.
Nu sitta de hemma i Kattebohult
och sköta sitt lönnkrögeri,
och alltid är huset av rackare fullt,
det hörs, när en går där förbi.
Och pojkarne spela och skäras med kniv
och ruckla vareviga dag,
och kvinnfolken föra ett liderligt liv
med utskum av alla de slag.
Och nog har väl länsman gjort vad han kan
att göra på levernet slut
— men var gång ett följe ur trakten försvann
ett nytt kom ur buskarne ut.
Och för Alsterin, en missionspredikant,
som vågat sig dit, var det lett
— den tjärbrådde de över ryggen grant,
de äga ej tecken på vett.
Vrid rätt den granen, som skapades skack,
gör lamm av ulv eller lo
och folk av Boneckernas rackarepack
i Kattebohult bort i Bo!
