Sjöfararen vid milan
| ← Titania |
|
I ungdomen → |
| Ur Gitarr och dragharmonika, 1891 |
Vid milan har jag vaktat i vinter och vår
och längtat till havet i många långa år,
långt bort från min gammalmansmöda.
Från havet är den vind, som i tallarne går
och leker med stoftet från milan, som står
med mull över kolen som glöda.
Och seglen de glänsa på havets vida rum
och vågorna de kasta sig med dån och med skum
mot stränderna av främmande länder.
Till havet, till havet det vida jag vill
— vid milan är jag bunden, jag kastar av och till
med mull över glimtande bränder.
Och skuggorna de tätna och dagen den är all
och mörkret faller tyngre och natten kommer kall,
det glimtar och glimtar i glöden.
Och skogen av sångerna om havet är full,
min själ är bedrövad för vindsångens skull,
mitt sinne är sorgset till döden.