Den namnlösa/Kapitel 04

←  och belyser dess hemligheter

Den namnlösa av Elin Wägner Den undergörande madonnan

visar sig maktlös  →

FJÄRDE KAPITLET.

Den undergörande madonnan

— Här är plats åt dig med, sade Elias.

— Du är verkligen en god son.

— Hur så son?

— Jo, för du minns mors ord på dödsbädden, att du alltid skulle vara hövlig mot din syster.

Han och jag stodo efter gudstjänstens slut till­sammans vid föräldrarnas gravar, på vilka jag lagt vars ett kors av lingonris. Strax bredvid låg hans egen avskilda gravplats, och runtom­ kring vilade präster, som dött i församlingen, med sina hustrur, en myckenhet späda barn och även udda släktingar som jag.

Advent hade kommit men icke snön. Landskapet behöll ännu sina mjuka, mörka senhöstfärger av brunt, grönt och björkviolett, som allra längst bort smälta samman i höjdernas dunkla, daggiga blå.

När jag var barn stod Ljungheda kyrka i skydd av en hedersvakt av gamla askar och lönnar. Elias’ företrädare hade av en anledning vi ej visste låtit hugga ner dem alla, icke ett hade fått bli kvar. De nysatta voro ännu i sin allra första ungdom, de växte långsamt i den ständiga blåsten, och kyrkan låg fruset ensam och oskyd­dad i all sin stränga, imponerande fulhet. Det var bra synd, att föräldrarna skulle ha det så blåsigt. Men rymd var det åtminstone häruppe nu. I den väldiga skål, som formades av de fjärran åsarna, drevo skyarna och vindarna sitt spel under den vida himlen.

Nyss hade vägarna varit fulla av folk, som drogo hemåt, åkande eller gående nedför och uppför backar till sina gårdar och små stugor. Nu var här alldeles folktomt, och jag hade en känsla av att även vi borde skynda hem. Icke för att jag var satt att vaka över Ljungheda Prästgård, men jag gjorde det ändå. Och det kändes otryggt att veta dessa fyra människor ensamma tillsammans.

Elias däremot tycktes alls inte göra sig någon brådska. Han litade väl på att Niklas var hemma. Från början hade han sagt till mig, att Niklas och jag måste tura om med kyrkodagarna.

Vi gingo sakta ner för gången. Elias visade på en grav.

– Minns du henne? Om jag det gjorde! Kanske mindes jag dock bäst mor, när hon talade om henne och alltid slöt så: det är en som hållit ut.

Jag stannade och läste följande på det stenkors, som tydligen alldeles nyligen blivit uppsatt på graven:

Härunder vilar

Änkefru
Katrina Johanna Efraimsdotter
från Mellangärden i Ljungheda socken.
Född 1849. Död 1916.

1 Mosebok kap. 16, v. 13.

— Vad är det för ställe? frågade jag.

— Vi ska slå upp det, då vi kommer hem.

— Hur gick det henne på slutet?

— Det får du veta, då du läser hennes språk.

Han stängde kyrkogårdsgrinden.

Denna söndag hade jag för första gången på fjorton år hört Elias predika. Det var första gången överhuvud, som jag såg honom på fars och morfars predikstol. Efter så många år hade församlingen icke tröttnat på honom, den hade fyllt upp den stora kyrkan med hjälp av en del folk från angränsande socknar. Antingen de voro unga och raka eller krumma av arbete och år, voro de alla så stilla i kyrkan. Och här och där i bänkarna lyste ett ansikte som ljus i en julotta.

Då jag sist hörde Elias, var han redan omtalad som predikant, men kunde enligt min systerligt kritiska uppfattning icke predika. Han var för vältalig, han var för lärd, han talade om Gud efter hörsägen och bok. Det var den tiden han talade inför en menighet av stadsbor, och dem passade det kanhända. Men nu var han icke mera vältalig och icke lärd, och han behövde icke tala efter hörsägen och bok, ty det hade skett, medan jag varit borta, att nu visste han själv alltsammans i första hand. Och utöver sin egen erfarenhet talade han intet.

Då jag ibland, icke så ofta, tänkte på Elias, medan jag levde långt borta i främmande land, brukade jag trösta mig över den avbrutna kontakten mellan oss, med att han och jag utvecklades väl ändå i bredd, och om än så skilda löpte våra banor parallellt. Som jag så har väl även han, brukade jag tänka, vuxit ifrån det mesta av det vi lärde och insöpo som barn och gömmer som jag på dessa lärdomar som man gömmer på sin barndoms små skatter som kära och vemodiga minnen. Och jag förmodade, att han, som jag, hade något allmänt begrepp om att man måste vara snäll och resten får man se sedan. Om jag väntat att få detta bekräftat genom hans predikan i dag, och nu begriper jag ju hur enfal­digt jag räknat egentligen, så hade jag fått uppleva en överraskning.

Den bestod icke i att upptäcka, att han stannat kvar, där han stod, då våra banor skildes. Den bestod i, att han brutit upp porten till en hel ny värld och tagit den i besittning, medan jag sannerligen inte ens tänkt på att pröva låset till densamma.

Medan vi gingo samman på vägen, betraktade jag honom från sidan som någon jag aldrig sett förr. Vem var det, som gick på motsatta väg­kanten? En grånande svensk ämbetsman, som i dag kanske för tusende gången skött sin avlö­nade tjänst, en man i ganska små och svåra villkor på jorden, känd i en helt liten krets och av ingen utanför stiftets gränser. Vad var det han hade sagt? Detsamma som i andra vänd­ningar sagts i hundratals kyrkor i dag, detsamma jag hört, jag vet inte hur ofta. Jag frågade mig själv, varför jag då var så slagen av vad jag hört honom säga om själens gemenskap med levande Gud? Därför att han menade det. Man kunde tycka att det vore det minsta en präst kunde göra: mena vad han sade om söndagarna. Och likväl hade det bragt mig ur fattningen att upp­täcka, att min broder gjorde det. Han sade väl aldrig: jag vet, utan alltid: du, min åhörare, vet, eller: en kristen vet, men vad han sade var för den, som rätt förstod, en bekännelse om hur Gud, hans Fader, dagligen prövade honom, trö­stade och lät honom erfara sitt välbehag, hur han vilade fullkomligt trygg i Guds hand. Hans fattiga jordeliv, som börjat och skulle sluta i Ljungheda, var blott ett ringa brottstycke av en helhet, vars konturer man icke såg, men vars krön var fullkomning.

Blotta möjligheten, blotta den svaga, glimtande föreställningen om att tro som han, kom mig att svindla. Hur skulle då icke världen ligga i ett annat ljus, hur jag själv förvandlas till oigenkännlighet, till oövervinnlighet. Återigen smög jag mig till att se på denne man, som hörde till de lätt räknade utvalda, vilka för sin del löst den gåta på vilken århundrade efter århundrade stupat.

När vi gått halva vägen under tystnad, sade Elias: — Nå, vad tror du om Georgs hälsa? Jag svarade, att jag inte trodde, att det var nyttigt för hans nerver att han gick hemma. Kanske borde han tas itu med ordentligt, skötas av läkare. — Det är ju ändå ett visst tryck i hemmet, tillade jag.

— Jag skall säga dig, svarade Elias med ovan­lig kraft, vad som inte är bra för någon människas nerver som det heter. Men nerver, det är ingenting annat än samvete. Det är att ha gått bort från Gud och tveklöst veta, att man gjort det och ändå icke kunna förmå sig att vända till­baka. Som nu Georg, tror du, att jag fått honom i kyrkan under de månader han varit hemma? Jag säger: Gå åtminstone för sedens skull, för goda exemplet, för att det inte ska pratas om dig. Men fast han har en viss tillgivenhet för sin far, i den punkten är han halsstarrig. Han går inte. Och så blir han heller inte frisk förrän det moderna högmodet blir brutet hos honom.

Jag hade nog gått och varit lite rädd för de första ord Elias skulle säga efter sin långa tystnad. Jag mindes andra präster som alltid trånade efter att säga en vardaglighet, när de varit som mest söndagliga. Men det visste jag inte var fallet med Elias. Han behövde aldrig ställa om sig från söndag till vardag, han var så långt alltid densamme.

Och ändå hade jag haft rätt i att vara rädd, ty nu bröt han ner alltihop för mig. Om han som Abraham och David talade med Gud morgon och kväll, tänkte jag, hur kunde han då vara så illa underrättad, att han begick denna grymma orättvisa mot stackars Georg? Varför förstod han icke då sonens hemliga motiv att inte gå i kyrkan, när till och med jag utan gemenskap med den andra världen förstod dem?

Jag kunde ju inte döma om Elias hade rätt eller levde i bländverk och villa, jag som levde med mitt hjärta i en så ödslig ensamhet. Men om det var som han sade, hur kunde då den onde anden hemlighålla för honom sina besök i huset, ja hur vågade han sig överhuvud i den närhet, där Gud var? Varför kunde inte Elias näpsa ondskan och stilla sorgen? Borde inte han få hjälp därmed? Det var alldeles sant, att ett hade Gud tydligen givit honom: tålamod. Han bar med undergivenhet som en börda det, som jag för min del tyckte han borde tagit som en uppgift att rätta till. Han offrade sig för sitt sätt för Helena, då han tålde hennes mor i sitt hus, och för Georgs studier offrade han sin drömda resa till Palestina. Aldrig ett ögonblick tänkte han på, att den, som på sätt som han offrat sitt liv för andra utan att ta mot något av dem igen, den lägger dem en tung börda uppå.

Jag kunde ingenting svara, och Elias fick själv efter en stund ta upp ämnet igen. — Efter vi kom att tala om Georg, fortsatte han, så är det en sak jag ville nämna för dig, men du får inte föra den vidare till Helena. Häromnatten, då Georg sov inne hos mig, för att översten låg inne i hans rum…

Seså, tänkte jag, nu kommer det…

— Så skrek han i sömnen, precis som jag tän­ker mig att de osaliga andarna skriker. Ja jag försäkrar dig att det var som om djävulen haft honom i sitt våld. På morgonen frågade jag honom vad han drömt, men fick endast und­vikande svar. Då frågade jag honom rentut om han hade något särskilt på sitt samvete och sade honom, att det aldrig blev bra med honom förrän han bekänt. Men då brusade han upp och blev häftig — inte att undra på, tänkte jag — och gick sin väg. Om en stund kom han visserligen igen och bad om ursäkt för sin häftighet, och sade, att jag skulle inte oroa mig för honom, därtill fanns ingen anledning. Men sin hemlig­het, om han har någon, den behöll han. Vad ska jag nu tro, och vad ska jag göra?

Det hade ju varit lätt att ge besked, men det ville jag jnte. Det upprörde mig alldeles för tycket, att han utan vidare trodde sin son om synd, i stället för att hans hjärta blott skulle flödat över av medlidande. Dessutom var det Georgs hemlighet, icke min, och själv höll han så ängsligt vakt om den. Det rann kallt utefter ryggraden på mig, då jag tänkte på vad inver­kan det kunde ha på Georgs sjukdom, om fadern smugit in i hans sinne tanken på att han var kvald av djävulen.

Sedan vårt möte på ladugårdsbacken hade jag ingenting sett. Men Helena och Niklas hade före­fallit så besynnerligt oroliga, inte bara under överstens besök, utan även sedan det var lyck­ligen till ända, så jag misstänkte nya anfall.

— Varför skulle jag inte få tala om detta för Helena? frågade jag efter någon tystnad, just då vi veko i allén. Jag tror jag gör det i alla fall.

— Du ska se du blir besviken, om du gör det, sade Elias. Hon är så försjunken i sig själv. Hon kommer blott att än mera knota mot Gud för den sorg, som drabbat henne genom Georg.

Jag visste, att medan han sade detta, stod Helena i sitt fönster och spejade efter oss, och så snart hon skymtade oss, skulle hon genast skynda till Niklas för att höra var Georg fanns och förvissa sig om att allt var i sin ordning med honom. Jag visste ju i vilken ständig ångest hon levde, och hon hade själv sagt mig, att hon inte sovit en blund den natten, då Georg låg i faderns rum.

— Vet du vad, Elias, sade jag därför respektlöst, se du till, att det icke är du, som är för­sjunken i dig själv!

Elias tvärstannade, han såg ut som om jorden öppnat sig för hans fot. Inte underligt, ty hur var han icke vördad i sitt hus och sin försam­ling, och vem hade väl förr vågat tala till honom så oförsynt? Men han fattade sig mycket fort, gick vidare och låtsade sedan alls icke om, att han hört vad jag sagt.

Då vi svängde in på gården, kom Niklas emot oss. Han var en nyans rödare i ansiktet än van­ligt, men annars syntes icke något märkvärdigt på honom. Jag sackade bakåt av ren feghet, så att jag hörde icke vad det var han sade till Elias, då de möttes framför förstugubron. Men jag såg, att han med djupt allvar delgav honom en underrättelse och bad honom om något. Och Elias tycktes lyssna till hans bön, ty i stället för att gå in, som han ämnat, vek han i Niklas’ sällskap av uppåt ladugårdsbacken.

Jag försökte tänja så mycket jag kunde på vägen fram till förstugubron. Mitt hjärta ville nämligen inte gå in, och jag kunde ju inte gå in ensam utan det. Det bad bönligt att få slippa, det krängde och kastade som för att komma loss ur sitt fängelse och slippa lyda sin herre. Men slutligen hade det dock intet annat val.

Jag gick in, tittade ett slag in i köket och i salen, överallt tomt. Men uppifrån hörde jag snart ljud, som sade mig, var det skådespel pågick, som Elias icke skulle få bevittna. Jag gick upp, ty jag glömde vara rädd själv, så skrämd blev jag för Evas skull. Och därtill fanns sanner­ligen också anledning, ty i rummet utanför hen­nes fann jag Georg med den onda kvinnan.

Han låg på huk i en högst besynnerlig ställ­ning. Ena knäet stödde han mot ett osynligt föremål, som dock för honom tycktes ha en full­komligt verklig konsistens. Med ett uttryck av barnslig, oskyldig grymhet och förtjusning, som ett barn, då det rycker vingarna av sin första fluga, hamrade han löst med knytnävarna på ett ävenledes mycket verkligt föremål, som endast han kunde se. Slagen träffade icke golvet utan hejdades ett stycke därifrån av det osynliga väsen­det. Det var inte svårt att veta vem det var han slog, eftersom han hela tiden samtalade med sitt offer och smädade det. Det var sin fiende kvinnan han fått tag i, det var hennes ansikte han slog och mot hennes bröst han stödde sitt knä.

— Gå inte i ring kring mig, kvinna, jämt och samt. Släpp mig, jag vill vara fri dig. Släpp mig lös, röt han och tryckte än djupare sitt knä in mot hennes bröst. Du kan pina ihjäl mig och förfölja mig till helvetet, du har ändå i evighet ingenting för det.

Han såg mig icke och hörde mig icke komma, i varje fall låtsade han icke därom, så upptagen var han. Jag tänkte smyga mig runt honom och in till Eva, ty hur förfärad skulle hon icke vara. Men innan jag hann sätta min plan i verket, öppnades dörren och flickan kom ut, klädd, iakt­tog jag mekaniskt, i sin bästa nattrock av bronsfärgad crêpe de chine, som hon burit den dag, då brodern besökte oss.

Jag stod orörlig. Hon gick beslutsamt rakt fram till Georg, lade sin hand på hans axel och sade: — Nu har hon fått nog.

Och underbart att säga, i detsamma försvann kvinnan. Georgs knä föll med en duns ner på golvet, och hans knutna hand likaså. En våld­sam darrning genomfor hans lemmar, de spända senorna slappnade, och han föll fullkomligt ihop. Men det dröjde icke länge, förrän han återvunnit herraväldet över sina lemmar, han reste sig upp och borstade mekaniskt av byxorna.

— Jag undrar, sade han och hade ännu icke sett upp, om det finns någon hygglig själ som kan upplysa mig, varför jag skulle ramla ikull mitt på släta golvet? Hans röst skulle låta obe­svärad, men var så ångestfull, att det sved en i öronen. Men det oaktat tog jag inte frågan för annat än en vanlig retorisk fråga, så där som man säger: begriper du, hur jag bar mig åt för att vricka foten, eller tappa mjölkglaset över klänningen och liknande. Men Eva fattade frågan bokstavligt, så som hade verkligen hänt något han icke själv förstod men önskade veta. Och jag insåg, att hennes instinkt ledde henne rätt.

— Ja, det kan jag, sade hon med stor mild­het i rösten. Hon gav mig ett snabbt ögonkast som jag tydde som en önskan, att jag skulle lämna dem allena, och jag drog mig tillbaka utan att, som jag tror åtminstone, alls ha upptäckts av Georg. I trappan blev jag ett ögonblick stående tveksam: var det riktigt att överlämna dessa två sjuka åt varandra? Men så sade jag mig själv: jo, det är det. Kanske att han icke blyges så mycket för att av hennes mun få veta vad som hänt, just emedan de äro sjuka bägge.

Så gick jag alltså ner och möttes av ett med varje steg starkare förnimbart os av bränd sön­dagsstek. Jag störtade ner i köket, fick tag i en skopa vatten och kastade den på steken, som om det gällt att väcka den ur en svimning. Jag höll just på att öppna fönstret för att få bort det infama oset, då pastorskan kom in. För Niklas’ skull var jag osjälviskt glad, att jag var där att ta emot första stöten. Och det var bättre att hon koncentrerade sin uppmärksamhet på steken än människorna i huset. Men även om jag sade mig detta hur många gånger som helst, så stel­nade jag ändå av skräck över hennes tunga.

Först skulle hon veta vad som hänt, jag tog med köttgaffeln upp den kolsvarta, vattendränkta steken och höll den för hennes näsa. — Se, denna världsliga sak har hänt.

— Ja, sade hon, vad betyder en söndagsstek, då ändå hela huset skall fördärvas och Elias, stackaren, ruineras av snyltgäster och fattiga, pretentiösa släktingar, som till och med, som Elias sa, ska ha lön. Ja, mig gjorde det ju ingenting, att det går utför med Mossbäckarna, om inte Helena blivit gift in i släkten. När jag tänker på Hamnell, stackaren, som var så glad, att hans dotter, bevars, blev släkt med Mossbäcks, som var det finaste, högsta och redbaraste en stackars komminister visste!

— Det tyckte jag Helenas far hade alldeles rätt i, sade jag, medan jag vässade kniven för att befria steken från den svarta skorpan. Att använda den på gumman var ju lönlöst, ty hon var bränd alltigenom.

— Ja, inte sant, sade gamla frun som stod tätt inpå mig och följde alla mina rörelser, det var allt en farligt fin familj hon kom in i, och så roligt hon har haft sen. Det är inte heller bra att bli så till den graden gift över sitt stånd, så att ens man håller sig för förnäm att dela sovrum med henne, som dock till och med kung Oscar och drottning Sofia gjorde. Och huset för resten fullt av av…

— Skökor, sade jag och gick löst på steken.

— Ja, det var nog ordet. Nu fördärvar hon väl steken totalt. Vem har bett henne det, Rakel. Gör sig inte till, detta är inte detsamma som att massera.

Nu hade jag verkligen beskurit steken ganska nätt, och den skulle mycket väl kunna ätas, om den än var rätt liten och torr nu. Men sam­tidigt kände jag det, som om jag själv stektes vid stark eld. Jag skyndade mig att kasta in kniven djupt ner i knivlådan och gick bort för att tvätta händerna. Vips tog gumman skärbrädan.

— Nu ska jag gå in och visa Helena, sade hon. Den stackaren var så förbi, så hon gick för att vila ett ögonblick. Hon sa att Niklas, som hon tror om allting, säkert kunde passa steken, och att jag fick gå till arrendatorns och dricka kaffe. Och det var riktigt bra jag gjorde, så fick hon se hur det går, då jag är borta.

Jag svarade ingenting, då vände hon tillbaka till mig igen. — Fråga Helena, om hon tycker att hon blivit bra gift, sade hon. Fråga henne vad hon tyckte om sin svärmor, den tyntan, som Hamnell uppkallade henne efter. Kors ja för all del, jag ska ingenting säga om Rakels mor, se inte så ursinnig ut, människa. Det är också så likt Mossbäckarna att vara så ömtåliga.

Medan gumman sprang omkring med skärbrä­dan och letade efter Helena för att visa henne den brända skorpan, kom Niklas pustande in.

— Kors bevare vad hon är blek, fröken, sade han, är det steken?

— Den är räddad, Niklas, svarade jag och märkte, då jag skulle tala, att mina läppar dar­rade, så att jag nästan inte fick fram orden. Jag tänkte han skulle fråga efter herr doktorn.

— Det behöver jag inte, för det vet jag redan genom frun, att allt är lyckligen över. Hon kom just däruppifrån nu, från herr doktorns rum.

Nå det var ju just likt detta huset. Helena, som naturligtvis vet, hur lytt det är mellan de båda rummen, hade hållit sig inne hos Georg för följa anfallet, och så hade hon fått höra vad som sedan sagts mellan de båda unga. Vad hade hon hört, vad tänkte hon sig? Jag blev så orolig, att jag alldeles glömde gamla frun, men i detsamma kom hon tillbaka med de brända skorporna och blev mycket glad, då hon fick se Niklas. Högtidligt gick hon bort till spannen, där köksavfallet samlades för svinen, och sade:

– Ja, den här vägen går husets välstånd. Vad är du för en snöping, som varken kan göra karl- eller kvinnosysslor?

Niklas blev alldeles blek, ja så blek, förmodar jag, som jag själv nyss. Men han svarade inte ord, och i detsamma kom Helena ut i köket.

– Kyrkoherden är hungrig, sade hon, vi får skynda på. Skulle inte mor vilja gå och duka? Gumman försvann, och Helena gick lugnt in i skafferiet för att skära bröd och lägga upp smör. Hon hade icke sett på någon av oss.

– Niklas, sade jag, vad ville du helst göra nu?

– Gå i brunnen, fröken, så känns det.

– Vänta ett ögonblick så går jag med.

Men vi fingo icke utföra vår föresats i fred, ty detsamma kom gamla frun tillbaka, nu med ett etui i handen och några handdukar över armen.

Handdukarna trugade hon på mig med den älsk­värdaste enträgenhet, jag kunde väl alltid behöva dem, för det fanns väl ännu hopp om, att jag kunde få ett hem. Etuiet befanns innehålla kom­minister Hamnells rakkniv, som hon förärade Niklas.

Stumma togo vi emot våra gåvor, ingen vågade opponera sig, men så fort hon gått, skyndade vi båda att lägga undan dem.

— Ja, se, jag brukar få den här rakkniven, då hon varit som värst, sade Niklas. Kanske har hon någe hjärta ändå. Men jag går alltid och lägger etuiet tillbaka på hennes byrå, och det låtsar hon inte om.

Jag var glad att ha fått höra detta, så visste jag vad jag skulle göra av handdukarna. Att använda dem skulle aldrig ha fallit mig in, ej heller att skänka bort dem.

— Jag undrar, sade jag, hur ofta jag ska hinna få dem, innan jag verkligen på allvar går i brunnen.

— Inte gör fröken det, inte, tröstade Niklas. Det vore ogudaktigt, och jag sa bara, att jag hade lust. Minns fröken hur det var, när Simeim Geras son, bannade David, då han flydde för Absalom? Som fröken minns, så sa Abisai till konungen: varför skall den döda hunden där få förbanna min herre konungen? Men David svarade, står det: låt honom vara, må han för­banna, ty Herren har befallt honom det. Och inte kunde den gamla få förbanna, om inte Herren hade tillstått det. Inte ens mig eller fröken Rakel för den delen, ty vi är ju också folk, fast inte storfolk.

Jag uppreste mig i mitt inre mot denna teori, att gamla frun gick Guds ärenden när hon bannade mig. David måtte haft sämre samvete än jag. Men inte vågade jag för det rubba Niklas’ tro, ty den var troligen en hjälp för honom, så besynnerlig den än var. Så jag frågade i stället, hur i all världen han burit sig åt att få herr kyrkoherden i rätta ögonblicket med sig upp till ladugården, då han kom från kyrkan, och vad de funnit på där så länge.

Niklas stod vid spiseln och stack betänksamt en gaffel i potatisen, den var tydligen inte färdig på en god stund ännu.

– Ja, där halp mig Herren igen, sade han. Frun kom in alldeles förstörd i köket och sa, att kyrkoherden kom i allén, och det lät oppifrån, som om herr doktorn hade fått ett anfall. Vad ska vi bara ta oss till? jämrade hon. Men då kom jag genom Herrans nåd ihåg att vår hynda hade fått valpar, mens herrskapet var i kyrkan, och jag visste att herr kyrkoherden var mycket angelägen att få höra hur det gick. På så sätt fick jag honom undan, och sen lockades jag med honom, så att han tittade på lite av varje däruppe, medan han ändå var oppkömmen. Jag tänkte, det får gå med steken hur de vill, det är ju inget människoliv, men nog för jag tycker frun kunnat titta te den. Och när jag sen släppte ner herr kyrkoherden igen, då var ju allt över för denna gången. Tänk om fröken ville göra såsen, se jag kan aldrig göra sås, när jag är så omrörder.

Som om jag inte varit omrörd! Jag ville och jag ville inte träffa Georg och Eva, därför stod jag härnere och underhöll mig med Niklas. Nå, såsen gjorde jag i alla fall, och bra blev den.

— Hur kan det vara, frågade jag Niklas, att han underkastar sig det helvete, som det är för honom att vara i detta huset? Han har ju egen stuga?

— Ska fröken säga helvete om detta huset, köm i håj, att de har allri jag sagt. Men nog trår jag till min stua många gånga, sade han med en längtans suck. Men se herr doktorn har varit go ve me, och nu vill jag göra vad jag kan för han. Vi lässte på samma gång, vet hon. Han är mö ynger, men ja har nu alltid varit lite etter andra. Jag har inte såna gåver som herr doktorn. Men när de andra läsekamraterna va lea ve me, bå pöjka och flicker, för se ja var ju bå fattig å tyntig, ser fröken, och de andra var ju från de stora gårarna, kan veta, då halp han me mot di, och nu hjälper jag hönom igen, till dess att denna hemsökelsen, som är så obegripelig för mänskligt förstånd, har varat nog, och Gud tar den från honom och huset. Tror hon, som är lärder och har varit i utlandet, att han snart blir bätter?

Jag sade att det trodde jag alldeles säkert. Jag sade, att jag trodde, att Guds redskap där­till redan var kommet i huset.

Niklas sken.

— Det vore då farliga väl, sade han, för se en ynkar han si så grömt, så det är inte vetigt. Och mest för att han inte vet — hur det är med han.

Aha, tänkte jag, det kunde jag väl ha begri­pit förr att jag skulle fråga ut Niklas, om det jag ville veta, vad som föregick i huset. — Jaså, vet han inte?

— Nä, si det är som så, att när han vaknar öpp ur di däre anfallena, som frun kallar de, men det är inte anfall utan en oren ande, så vet han rakt inte hur han köm dit han är, men han töre inte fråga heller, fast en ser hur det pinar hönom att inte veta. Han är ju så lärder, så han har väl sina aningar. Men de har jag förstått att han inte vet alls, förrän nästa anfall kömmer, va han sagt ella gjort under di andre. Men si då tror jag han minns hela vägen bakette. Vad de kan va, tro, som sätter åt han?

– Niklas tror ju själv, att det är en ond ande.

— Ja, det förstås, men kan en ond ande va ett fruntimmer?

— Har inte Niklas märkt det förr?

— Åjo, va ja har, men på så sätt. Men va kan det annars va, när han bjur na armen och går armkrok mena, imellan som han slår na. Han ville ju gärna ble å mena, stackarn, men hon dör ju varken för hugg ella slag, för då så hade det nog vatt slut för länge, länge sen. Och se jag, ja tror jag vet va hon hetar.

— Vad då, Niklas?

— Jo, Sau, sade han.

Några minuter senare härskade i huset den djupaste söndagsfred. Vi sutto alla — ja till och med Eva var med — i största sämja kring den brända steken och hade även en extra gäst till bords, en av församlingens kyrkovärdar. Vi talade alla om socknens stora intresse, den nya kraft­stationen vid Munkatorps kvarn. Under kristiden hade några bönder i sin yra bildat bolag och köpt fallet av möllarens änka, som nu var den rikaste i socknen näst patron Gyllensting på Herr­gården. Och nu skulle det bli ljus i alla stugor och lagårdar och blev så med. Men i denna torkan som varit i höst, så räckte inte kraften till, det blev inte ljus längre i alla lagårdar, och så rök man då ihop om ljuset, det enda man inte behövt träta om förr, sade kyrkovärden, så länge man nöjde sig med Vår Herres kraft­station.

Gamla frun var vid ett strålande humör. Dels var ju detta en stor glädje att höra, inte minst då kyrkovärden antydde, att man tänkte processa med möllarens änka och få henne att lämna igen pengarna. Dels hade hon börjat vädra något mel­lan Eva och Georg. Jag undrade, om det var möjligt att verkligen hennes blick fångat den darrande upprördhet, som låg över de två unga ansiktena, och om hon trodde, att det kom av den första kyssen, och tänkte: Så där ja, nu har vi det här, som jag alltid sagt skulle komma. Eva hade hon visserligen kallat för en sköka, men det var väl redan glömt igen. För resten visste hon nu, att skökan verkligen hade en bror, som var överste och att hon därtill disponerade en egen liten förmögenhet.

Helenas dysterhet, mera märkbar än vanligt till och med, stack av mot moderns strålande humör. Ack, kunde hon inte finna sig i att en annan hjälpte gossen i hans nöd?

Då vi ätit middag, måste jag gå och lägga Eva. Jag frågade henne ingenting, och det dröjde länge, innan hon själv kom sig för att bryta tystnaden. Slutligen sade hon:

— Vet du, jag handlade utan att tänka mig för.

– Ja, hur skulle du ha hunnit med det?

— Men tror du ändå inte det var riktigast, att han fick veta hur anfallen tillgår? Han hade grubblat så mycket och ändå aldrig velat fråga. Men nu berättade jag det. Och då talade han om för mig något som hänt på ett sjukhus i Tyskland, när han var därute 1918. Han sa att han var glad att ha fått tala med mig.

— Nå, frågade jag, berättade du, hur du väckte honom ur hans anfall?

— Ja, sade hon generad, det gjorde jag. Var det dumt?

— Nej, det var inte dumt.

Då vi skulle skiljas på aftonen, det blev tidigt, ty alla voro förbi av dagens sinnesrörelser, kom jag plötsligt ihåg något och sade till Elias: — Nu måste du visa mig Åsa-Hannas språk. Han slog upp bibeln, och jag läste om Hagar i öknen följande:

»Och hon gav Herren, som hade talat med henne, ett namn, i det hon sade: Du är Seendets Gud. Hon tänkte nämligen: har jag då verkligen här fått se en skymt av honom, som ser mig?»