Gösta Berlings saga/Kapitel 13

←  Unga grevinnan

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Spökhistorier

Ebba Dohnas historier  →

SPÖKHISTORIER

O SENA TIDERS BARN!

Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.

Stod så ett barn, som hade lyssnat till sagoberätterskan, till arbetskarlarna, till de gamla herrarna, vid fönstret i vinterkvällen, då såg det inga moln vid himlens rand, utan skyarna voro kavaljerer, som jagade över fästet i rangliga enspännare, stjärnorna voro vaxljusen, som tändes i den gamla grevegården på Borgs udde, och spinnrocken, som surrade i nästa rum, trampades av den gamla Ulrika Dillner. Ty barnets huvud var uppfyllt av de gamla tidernas människor. För dem levde och svärmade det.

Men skickades ett sådant barn, vars hela själ var mättad av sägner, över den mörka vinden in på handkammaren efter lin eller skorpor, då ilade de små fötterna, då kom det i flygande fart utför trappan genom förstugan och in i köket. Ty däruppe i mörkret hade det måst tänka på alla gamla historier det hade hört om den elake brukspatronen på Fors, om honom, som hade gått i förbund med djävulen.

Den elake Sintrams stoft vilar sedan länge på Svartsjö kyrkogård, men ingen tror, att hans själ har kallats till Gud, såsom det står på gravstenen.

Medan han levde, var han en av dem, till vilkas hem på långa, regniga söndagseftermiddagar en tung kaross, förspänd med svarta hästar, kunde komma körande. En mörkklädd, elegant herre stiger då ur vagnen och hjälper till att med kort och tärning fördriva de tröga timmarna, som i sin enformighet ha bragt husets herre till förtvivlan. Spelpartiet fortsättes till efter midnatt, och då den främmande reser i morgongryningen, lämnar han alltid efter sig någon olycksbringande avskedsgåva.

Så länge Sintram fanns på jorden, var han en av dem, vilkas ankomst bådas av andar. Skrymt går före dem: deras vagnar rulla in på gården, deras piska smäller, deras röster ljuda på trappan, förstudörren öppnas och slutes. Hundar och människor vakna av larmet, så starkt är det, men det är dock ingen, som kommer: det är bara skrymt, som går före dem.

Hu, dessa fasans människor, som de onda andarna söka! Vad kunde det väl vara för en stor, svart hund, som visade sig på Fors i Sintrams tid? Han hade förfärliga, gnistrande ögon och en lång, bloddrypande tunga, som hängde långt ut ur det flämtande svalget. En dag, just då drängarna hade varit inne i köket och spisat middag, hade han krafsat på köksdörren, och alla pigorna hade skrikit av förfäran, men den största och starkaste av drängarna hade tagit ett brinnande vedträ ur spiseln, ryckt upp dörren och slängt det i hundens gap.

Då hade han flytt med ett förfärligt vrålande, lågor och rök hade stått honom ur munnen, gnistor virvlade omkring honom, och hans fotspår på vägen lyste som eld.

Och var det inte förskräckligt detta, att varje gång, då brukspatronen körde hem från en resa, så förbyttes dragarna för honom? Han for med hästar, men då han kom hem om nätterna, hade han alltid svarta tjurar för vagnen. Folket, som bodde bredvid landsvägen, såg de stora, svarta hornen avteckna sig mot natthimlen, då han reste förbi, och hörde djurens bölande och förfärades över den rad av gnistor, som klövar och vagnshjul framlockade ur det torra gruset.

Ja, nog behövde de små fötterna skynda för att komma över den stora, mörka vinden. Tänk, om något förfärligt, om den, vars namn man inte kan nämna, hade kommit fram däruppe ur en mörk vrå! Vem kunde vara säker? Det var inte bara de onda, som han visade sig för. Hade inte Ulrika Dillner sett honom? Både hon och Anna Stjärnhök kunde berätta om att de hade sett honom.

Vänner, människors barn, I, som dansen, I, som skratten! Jag ber er så hjärtligt, dansen varligt, skratten milt, ty det kan komma så mycken olycka åstad, om era tunnsulade sidenskor trampa på ömtåliga hjärtan i stället för på hårda plankor, och ert lustiga, silverklingande skratt kan jaga en själ till förtvivlan.

Det var säkerligen så, att de ungas fötter hade trampat för hårt på gamla Ulrika Dillner, och de ungas skratt hade ljudit för övermodigt i hennes öra, ty det kom med ens över henne en oemotståndlig längtan efter en gift kvinnas titlar och värdigheter. Hon sade äntligen ja till den elake Sintrams långa frieri, följde honom till Fors som hans hustru och levde skild från de gamla vännerna på Berga, de gamla kära bestyren och den gamla oron för dagligt bröd.

Det var ett parti, som gick hastigt och lustigt. Sintram friade vid jultiden, och i februari stod bröllopet. Det året bodde Anna Stjärnhök i kapten Ugglas hem. Hon var en god ersättning för gamla Ulrika, och denna kunde utan samvetskval draga ut och erövra sig frutiteln.

Utan samvetskval, men inte utan ånger. Det var inte något gott ställe hon flyttade till: de stora, tomma rummen voro fyllda av hemsk skräck. Så snart det blev mörkt, började hon rysa och förskräckas. Hon höll på att förgås av hemlängtan.

De långa söndagseftermiddagarna voro svårare än allt annat. De hade aldrig ett slut, varken de eller den långa rad av pinande tankar, som släpade sig fram genom hennes hjärna.

Så hände sig en dag i mars, då Sintram inte hade kommit hem från kyrkan till middagen, att hon gick in i salongen i övre våningen och satte sig vid klaveret. Det var hennes sista tröst. Klaveret, med en flöjtspelare och en herdinna målade på det vita locket, var hennes eget, ärvt från hennes föräldrahem. För det kunde hon klaga sin nöd, det förstod henne.

Men är det inte både ömkligt och löjligt? Vet ni vad hon spelar? Bara en polska, och hon, som är så hjärtans bedrövad!

Hon kan inte något annat. Innan hennes fingrar stelnade kring visp och förskärarkniv, fick hon lära sig den enda polskan. Den sitter kvar i hennes fingrar, men hon kan inte något annat stycke, inte någon sorgmarsch, inte någon lidelsefull sonat, inte ens en klagande folkvisa, bara den polskan.

Den spelar hon, så ofta hon har något att anförtro åt det gamla klaveret. Hon spelar den, både då hon vill gråta och då hon vill le. Då hon firade sitt bröllop, spelade hon den, och då hon hade kommit första gången i eget hem, och likaså nu.

De gamla strängarna förstå henne nog: hon är olycklig, olycklig.

En vägfarande, som drar förbi och hör polskan ljuda, kunde tro, att den elake brukspatronen höll bal för grannar och fränder, så muntert ljuder den. Det är en övermåttan käck och lustig melodi. Med den har hon i forna dagar spelat sorglösheten in och hungern ut på Berga gård. Då den ljöd, skulle alla upp till dans. Den sprängde reumatismens band kring ledgångarna och narrade åttioåriga kavaljerer upp på golvet. Hela världen kunde vilja dansa efter den polskan, så lustigt låter den — men den gamla Ulrika gråter.

Han har trumpna, vresiga tjänare omkring sig och ilskna djur. Hon längtar efter vänliga ansikten och leende munnar. Det är denna hennes förtvivlade längtan, som den glada polskan skall tolka.

Människor ha svårt att lära sig, att hon är fru Sintram. Alla kalla henne mamsell Dillner. Se, det är meningen, att polskmelodien skall förklara hennes ånger över fåfängan, som lockade henne att jaga efter frutiteln.

Gamla Ulrika spelar, som om hon ville spränga strängarna. Det är så mycket att överrösta: jämmerrop av fattiga bönder, förbannelser av utpinade torpare, hånskratt av trotsiga tjänare och först och sist skammen, skammen att vara en ond mans hustru.

Vid dessa toner har Gösta Berling fört den unga grevinnan Dohna upp i dansen. Marianne Sinclaire och hennes många beundrare ha dansat efter den, och majorskan på Ekeby har rört sig i dess takt, då den vackra Altringer ännu levde. Hon ser dem par efter par, förenade i ungdom och

Spökhistorier.

skönhet, virvla förbi. Det gick en ström av munterhet från dem till henne, från henne till dem. Det var hennes polska, som kom deras kinder att glöda, deras ögon att stråla. Hon är skild från allt detta nu. Må polskan dåna — så många minnen, så många ljuvliga minnen att överrösta!

Hon spelar för att döva sin ängslan. Hennes hjärta vill brista av förskräckelse, då hon ser den svarta hunden, då hon hör tjänarna viska om de svarta tjurarna. Hon spelar polskan om och om igen för att döva sin ängslan.

Då märker hon, att hennes man har kommit hem. Hon hör, att han kommer in i rummet och sätter sig i gungstolen. Hon känner så väl igen vaggningen, då meden knarrar mot golvtiljan, att hon inte ens ser sig om.

Allt under det hon spelar, fortfar vaggningen. Nu hör hon inte mer tonerna, endast vaggningen.

Stackars gamla Ulrika, så utpinad, så ensam, så hjälplös, vilsekommen i fiendeland, utan en vän att klaga för, utan annan tröstare än ett skrällande klaver, som svarar henne med en polska!

Det är som ett gapskratt på en begravning, en dryckessång i en kyrka.

Allt under det gungstolen fortfar att vagga, hör hon plötsligt hur klaveret skrattar åt hennes klagan, och hon slutar mitt i en takt. Hon reser sig och ser bort till gungstolen.

Men ögonblicket därpå ligger hon avsvimmad på golvet. Det var inte hennes man, som satt i gungstolen, utan en annan — den, som inte små barn våga nämna vid namn, den, som skulle skrämma dem till döds, om de mötte honom på den ödsliga vinden.

Kan den, vars själ har blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från deras välde? Nattvinden tjuter därute, en ficus och en nerium piska balkongens pelare med sina styva blad, himlen välver sig mörk över de långsträckta bergen, och jag, som sitter ensam i natten och skriver, med lampan tänd och gardinen uppdragen, jag, som nu är gammal och borde vara klok, jag känner samma rysningar krypa uppför ryggraden, som då jag första gången hörde denna historia, och jag måste oupphörligen lyfta ögonen från arbetet för att se efter om inte någon kommit in och gömt sig i vrån därborta; jag måste se ut på balkongen för att ge akt på om inte ett svart huvud sticker upp över räckverket. Den viker aldrig ifrån mig, denna skräck, som väckes av de gamla historierna, då natten är mörk och ensligheten djup, och den blir mig till sist så övermäktig, att jag måste kasta pennan, krypa ned i min säng och draga täcket upp över ögonen.

Det var min barndoms stora, hemliga undran, att Ulrika Dillner överlevde den där eftermiddagen. Jag hade inte gjort det.

Lycka var det, att Anna Stjärnhök strax därefter kom åkande till Fors, att hon fann henne på salongsgolvet och väckte henne till liv igen. Men med mig hade det inte gått så väl. Jag hade redan varit död.

Jag vill önska er, kära vänner, att ni måtte slippa att se gamla ögons tårar.

Eller att ni inte må stå hjälplösa, då ett grått huvud lutar sig intill ert bröst för att få stöd, eller då gamla händer knäppas kring edra i tyst bön. Må ni slippa att se de gamla sänkta i sorg, som ni inte kan hugsvala!

Vad är dock de ungas klagan? De ha styrka, de ha hopp. Men vilket elände är det inte, då de gamla gråta, vilken förtvivlan, då de, som ha varit era unga dagars stöd, sjunka i maktlös klagan!

Där satt Anna Stjärnhök och lyssnade till gamla Ulrika, och hon såg ingen utväg för henne.

Den gamla grät och darrade. Hennes ögon voro vilda. Hon talade och talade, stundom så förvirrat, som om hon inte mer visste var hon befann sig. De tusen rynkorna, som genomfårade hennes ansikte, voro dubbelt så djupa som vanligt, löslockarna, som hängde ned över hennes ögon, raknade av tårarna, och hela den långa, magra gestalten skakade av snyftningar.

Slutligen måste Anna göra slut på jämmern. Hon hade sitt beslut färdigt. Hon ville föra henne med sig tillbaka till Berga. Det var visserligen sant, att hon var Sintrams hustru, men på Fors kunde hon inte stanna. Brukspatronen skulle göra henne tokig, om hon bleve kvar hos honom. Anna Stjärnhök beslöt att föra bort gamla Ulrika.

Å, vad den stackarn gladdes och förfärades åt detta beslut! Men hon skulle visst inte våga lämna sin man och sitt hem. Han skulle kanske skicka den stora, svarta hunden efter henne.

Men Anna Stjärnhök övervann hennes motstånd, dels med gyckel, dels med hot, och om en halvtimme hade hon henne bredvid sig i släden. Anna körde själv, och gamla Disa drog släden. Föret var uselt, ty man var långt framme i mars, men det gjorde gamla Ulrika gott att åter åka i den kända släden efter den kända hästen, som hade varit trotjänare på Berga minst lika länge som hon.

Som hon nu hade ett gott humör och ett oförfärat sinne, denna gamla hushållsträl, slutade hon upp att gråta, då de foro förbi Arvidstorp, vid Högberg skrattade hon redan, och då de foro förbi Munkeby, höll hon på att berätta om hur det var i hennes ungdom, då hon tjänade hos grevinnan på Svanaholm.

De åkte nu in i de ödsliga, folkfattiga trakterna norr om Munkeby på en backig och stenig väg. Vägen letade sig fram till alla kullar, som den möjligen kunde nå, den kröp upp till deras topp i långsam krökning, störtade utför dem i tvärbrant stupning, men ilade så rakt den kunde över den jämna dalbottnen för att genast finna en ny brant att klättra över.

De höllo just på att fara utför Västratorps backe, då gamla Ulrika tvärtystnade och grep Anna hårt om armen. Hon stirrade på en stor, svart hund vid vägkanten.

»Se!» sade hon.

Hunden satte av inåt skogen. Anna såg inte mycket av honom.

»Kör,» sade Ulrika, »kör, så fort du kan! Nu får Sintram bud om att jag har rest.»

Anna försökte att skratta bort hennes ångest, men hon höll i sig.

»Vi få snart höra hans bjällror, skall du få se. Vi få höra dem, innan vi komma upp på toppen av nästa backe.»

Och då Disa flåsade ut ett ögonblick på toppen av Elofsbacken, hördes bjällerklang nedanför dem.

Nu blev gamla Ulrika helt tokig av ängslan. Hon darrade, snyftade och jämrade sig så som nyss i salongen på Fors. Anna ville mana på Disa, men denna vände blott på huvudet och gav henne en blick av outsäglig förvåning. Trodde hon, att Disa hade glömt när det var tid att springa och när det var tid att gå! Ville hon lära henne att dra en släde, lära henne, som kände varje sten, varje bro, varje grind, varje backe sedan mer än tjugu år tillbaka?

Under detta kom bjällerklangen allt närmare.

»Det är han, det är han! Jag känner hans bjällror,» jämrar sig gamla Ulrika.

Klangen kommer allt närmare. Ibland är den så onaturligt stark, att Anna vänder sig om för att se om Sintrams häst inte har huvudet inpå hennes släde, ibland dör den bort. De höra den än till höger, än till vänster om vägen, men de se ingen åkande. Det är, som om bjällerklangen ensam förföljde dem.

Så, som det är på natten, då man reser hem från gästabud, så är det även nu. Dessa bjällror klinga i melodier, sjunga, tala, svara. Skogen genljuder av det larm de föra.

Anna Stjärnhök nästan längtar, att de förföljande äntligen skola komma så nära, att hon skall få se Sintram själv och hans röda häst. Hon blir hemsk till mods av denna förfärliga bjällerklang.

»De där bjällrorna pina mig,» säger hon.

Och strax uppfångas ordet av bjällrorna. »Pina mig» ringa de. »Pina mig, pina, pina, pina mig,» sjunga de på alla möjliga melodier.

Det var inte så längesedan hon åkte denna samma väg, jagad av vargar. Hon hade i mörkret sett vita tänder blänka i vida gap, hon hade tänkt, att hennes kropp skulle komma att sönderslitas av skogens vilddjur, men då hade hon inte varit rädd. Härligare natt hade hon inte genomlevat. Stark och skön hade hästen varit, som hade dragit henne, stark och skön var mannen, som med henne delade äventyrets fröjd.

Ah, denna gamla häst, denna gamla, hjälplösa, darrande reskamrat! Hon känner sig så maktlös, att hon vill gråta. Hon kan inte undkomma denna förfärliga, upphetsande bjällerklang.

Då håller hon stilla och stiger ur släden. Detta måste ha ett slut. Varför skall hon fly undan, som om hon vore rädd för den elake, föraktade uslingen?

Äntligen ser hon ett hästhuvud komma fram ur den tilltagande skymningen och efter huvudet en hel häst, en hel släde, och i släden sitter Sintram själv.

Hon ger emellertid akt på att det inte är så, som om de hade kommit längs landsvägen, denna släde och denna häst och brukspatron, utan snarare som om de hade skapats just där inför hennes ögon och framträtt ur skymningen, allteftersom de hade blivit färdigdanade.

Anna kastar tömmarna till Ulrika och går Sintram till mötes.

Han håller in hästen.

»Se, se,» säger han, »vilken tur för en stackare! Kära fröken Stjärnhök, låt mig flytta min reskamrat över i hennes släde. Han skall till Berga i kväll, och jag har bråttom hem.»

»Var har brukspatron sin reskamrat?»

Sintram river upp fotsacken och visar Anna en karl, som ligger sovande på slädbottnen. »Han är lite full,» säger han, »men vad gör det? Han sover nog. Det är bekant folk för resten, fröken Stjärnhök, det är Gösta Berling.»

Anna ryser till.

»Se, jag skall säga,» fortfor Sintram, »att den, som överger den älskade, säljer honom åt djävulen. Det var på det sättet jag kom i hans klor. Man tycker, man skall göra så väl, förstås. Försaka, det är av godo, och älska, det är av ondo.»

»Vad menar brukspatron? Vad talar brukspatron om?» frågade Anna helt uppskakad.

»Jag menar, att hon inte skulle ha låtit Gösta Berling resa ifrån sig, fröken Anna.»

»Gud ville det, brukspatron.»

»Jojo, så är det, försaka är av godo, och älska är av ondo. Den gode guden tycker inte om att se människor lyckliga. Han sänder vargar efter dem. Men om det nu inte var Gud, som gjorde det, fröken Anna? Kunde det inte lika så gärna ha varit jag, som kallade mina små grå lamm från Dovrefjäll för att jaga den unge mannen och den unga flickan? Tänk, om det var jag, som sände vargarna, därför att jag inte ville mista en av de mina! Tänk, om det inte var Gud, som gjorde det!»

»Han skall inte locka mig att tvivla på den saken, brukspatron,» säger Anna med svag stämma, »då är jag förlorad.»

»Se nu här,» säger Sintram och böjer sig ned över den sovande Gösta Berling, »se på hans lillfinger! Det där lilla såret läkes aldrig. Där togo vi blod, då han skrev under kontraktet. Han är min. Det är en egen kraft i blod. Han är min, det är endast kärleken, som kan lösa honom, men om jag får behålla honom, skall han bli rar.»

Anna Stjärnhök strider och strider för att bli fri från den förtrollning, som har gripit henne. Detta allt är ju galenskap, galenskap. Ingen kan svära bort sin själ till den lede frestaren. Men hon har ingen makt över sina tankar, skymningen ligger så tung över henne, skogen står så mörk och tyst. Hon kan inte undkomma stundens hemska skräck.

»Menar hon kanske,» fortsätter brukspatronen, »att det inte finns mycket kvar hos honom att fördärva? Tro inte så! Har han pinat bönder, har han svikit fattiga vänner, har han spelat falskt? Har han, fröken Anna, har han varit gifta kvinnors älskare?»

»Jag tror, att brukspatron är den onde själv!»

»Låt oss byta, fröken Anna! Ta hon Gösta Berling, ta honom och gift sig med honom! Behåll honom och ge dem på Berga pengarna! Jag avstår honom åt henne, och hon vet, att han är min. Tänk på att det inte var Gud, som sände vargarna efter henne här om natten, och låt oss byta!»

»Vad vill patron ha i vederlag?»

Sintram grinade.

»Jag, vad jag vill ha? Å, jag nöjer mig med litet. Jag vill bara ha den där gamla kvinnan i hennes släde, fröken Anna.»

»Satan, frestare,» ropar Anna, »vik ifrån mig! Skall jag svika en gammal vän, som litar på mig! Skall jag lämna henne åt dig, så att du får pina henne till galenskap!»

»Se, se, se, lugn, fröken Anna! Tänk på saken! Här är en ung, härlig man och där en gammal, utsliten käring. En av dem måste jag ha. Vem av dem vill hon låta mig få?»

Anna Sjärnhök skrattade i förtvivlan.

»Tycker brukspatron, att vi ska stå här och byta själar, såsom man byter hästar på Broby marknad?»

»Just så, ja. Men om fröken Anna vill, ska vi ställa det på ett annat sätt. Vi ska tänka på den Stjärnhökska äran.»

Därmed börjar han med hög röst kalla och ropa på sin hustru, som sitter framme i Annas släde, och till flickans outsägliga fasa hörsammar hon genast kallelsen, stiger ur släden och kommer darrande och rysande fram till dem.

»Se, se, se, en så lydig hustru!» säger Sintram. »Inte rår fröken Anna för, att hon kommer, då hennes man kallar. Nu lyfter jag Gösta ur min släde och lämnar honom här. Lämnar honom för alltid, fröken Anna. Vem som vill, får ta upp honom.»

Han böjer sig för att lyfta upp Gösta, men då lutar Anna sig ända ned till hans ansikte, sätter ögonen i honom och väser som ett retat djur:

»I Guds namn, far hem med dig! Vet du inte vem som sitter i gungstolen i salongen och väntar på dig? Törs du låta den herrn vänta?»

Det är för Anna nästan höjden av dagens gräsligheter att se huru dessa ord verka på den elake. Han drar åt sig tömmarna, vänder och kör hemåt, drivande hästen till sken med piskslag och vilda rop. Utför den förskräckliga backen går den livsfarliga färden, medan en lång rad av gnistor spraka fram under medar och hovar i det tunna marsföret.

Anna Stjärnhök och Ulrika Dillner stå ensamma på vägen, men de tala inte ett ord. Ulrika ryser för Annas vilda blickar, och denna har ingenting att säga den gamla stackaren, för vars skull hon har uppoffrat den älskade.

Hon hade velat gråta, rasa, rulla sig på vägen och strö snö och sand på sitt huvud.

Förr hade hon känt försakelsens ljuvhet, nu kände hon dess bitterhet. Vad var det att uppoffra sin kärlek mot att uppoffra den älskades själ!

De körde fram till Berga under samma tystnad, men då de voro framme och salsdörren öppnades, svimmade Anna Stjärnhök för första och enda gången i sitt liv. Därinne sutto både Sintram och Gösta Berling och språkade i god ro. Toddybrickan var redan inne. De hade väl varit där minst en timme.

Anna Stjärnhök svimmade, men gamla Ulrika stod lugn. Hon hade nog märkt, att det inte var rätt beställt med den, som. hade jagat efter dem på landsvägen.

Sedan bemedlade kapten Uggla och kaptenskan saken så med brukspatronen, att gamla Ulrika fick stanna på Berga. Han gav med sig i all godmodighet. »Han ville visst inte göra henne tokig,» sade han.

O, sena tiders barn!

Jag begär ju inte, att någon skall sätta tro till dessa gamla historier. De kunna inte vara annat än lögn och dikt. Men ångern, som vaggar fram och åter över hjärtat, till dess det jämrar sig, som golvplankorna i Sintrams sal jämrade sig under den vaggande meden, men tvivlet, som ringer för öronen, såsom bjällrorna ringde för Anna Stjärnhök i den öde skogen, när bliva de till lögn och dikt?

O, att de kunde bliva det!