Gösta Berlings saga/Kapitel 12

←  Auktionen på Björne

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Unga grevinnan

Spökhistorier  →

Unga grevinnan.

UNGA GREVINNAN

UNGA GREVINNAN sover till klockan tio om morgonen och vill var dag se färskt bröd på frukostbordet. Unga grevinnan syr tambursöm och läser poesi. Hon förstår intet av vävning och matlagning. Unga grevinnan är bortskämd.

Men unga grevinnan är glad och låter sin munterhet lysa över allt och alla. Man förlåter henne så gärna den långa morgonsömnen och det färska brödet, ty hon slösar med välgärningar mot de fattiga och är vänlig mot var man.

Unga grevinnans far är en svensk adelsman, som har bott i Italien hela sitt liv, kvarhållen där av det vackra landet och av en av det vackra landets sköna döttrar. Då greve Henrik Dohna reste i Italien, hade han blivit mottagen i denne ädlings hem, gjort bekantskap med hans döttrar, gift sig med en av dem och fört henne med sig till Sverige.

Hon, som alltid hade kunnat svenska och blivit uppfostrad till att älska allt svenskt, trives väl uppe i björnlandet. Hon svänger om så glatt i den långdans av nöjen, som virvlar runtom Lövens långa sjö, att man kunde tro, att hon alltid hade levat däruppe. Litet nog förstår hon emellertid vad det vill säga att vara grevinna. Det finns ingen ståt, ingen stelhet, ingen nedlåtande värdighet hos denna unga, glada varelse.

De gamla herrarna voro de, som tyckte mest om unga grevinnan. Det var märkvärdigt vilken framgång hon hade hos gamla herrar. Då de hade sett henne på en bal, så kunde man vara viss om att de allesammans, både lagmannen i Munkerud och prosten i Bro och Melchior Sinclaire och kaptenen på Berga, skulle förklara för sina hustrur i djupaste förtroende, att om de hade råkat unga grevinnan för fyrtio eller trettio år sedan …

»Ja, då var hon visst inte född,» säga de gamla fruarna.

Och nästa gång de råkas, bry de unga grevinnan för att hon tar de gamla herrarnas hjärtan ifrån dem.

De gamla fruarna se henne med en viss ängslan. De komma så väl ihåg grevinnan Märta. Lika glad och god och älskad hade hon varit, då hon första gången kom till Berga. Och av henne hade det endast blivit en fåfäng och nöjeslysten kokett, som numera icke förmådde tänka på någonting annat än sina förströelser. »Om hon bara hade en man, som kunde hålla henne till arbete!» säga de gamla fruarna. »Om hon bara kunde sätta upp vävar!» Ty att sätta upp vävar, det tröstar för all sorg, det slukar alla intressen, det har varit många kvinnors räddning.

Unga grevinnan vill gärna bli en bra husmor. Hon vet intet bättre än att som en lycklig hustru bo i ett gott hem, och ofta kommer hon på de stora bjudningarna och slår sig ned hos de gamla.

»Henrik vill så gärna, att jag skall lära mig bli en duglig husmor,» säger hon, »liksom hans mor är. Lär mig hur man sätter upp vävar!»

Då höja de gamla en tvåfaldig suck: för det första över greve Henrik, som kan tro, att hans mor var en duglig husmor, och för det andra över svårigheten att inviga denna unga okunniga varelse i så invecklade ting. Man behöver bara tala vid henne om pasma och solv, om skaft och vinklar, om entränning och tuskaft, för att det skall löpa runt i hennes huvud, än mera då, när talet blir om korndräll och gåsöga och vandringsman.

Ingen, som ser unga grevinnan, kan låta bli att undra över varför hon har gift sig med den dumma greve Henrik.

Stackars den, som är dum! Det är synd om honom, var han är. Och mest synd är det om den, som är dum och bor i Värmland.

Allaredan finns det många historier om greve Henriks dumhet, och han är inte mer än några och tjugu år gammal. Man kan tala om hur han underhöll Anna Stjärnhök på ett slädparti för några år sedan.

»Du är vacker, du Anna,» sade han.

»Du pratar, Henrik.»

»Du är den vackraste i hela Värmland.»

»Det är jag visst inte.»

»Den vackraste på slädpartiet är du i alla fall.»

»Ack, Henrik, det är jag inte heller.»

»Ja, men nog är du vackrast i denna släden. Det kan du då inte neka.»

Nej, det kunde hon inte.

Ty greve Henrik är inte vacker, han. Han är lika ful som dum. De bruka säga om honom, att det huvud, som sitter på hans tunna hals, har gått i arv inom släkten i ett par hundra år. Det är därför hjärnan är så utnött hos den sista arvingen. »Det är ju klart, att han inte har något eget huvud,» säger man. »Han har lånat far sins. Han törs ju inte böja på det. Han är rädd för att mista det. Han har ju allaredan gul hy och rynkor i pannan. Huvudet har nog varit i bruk hos både far och farfar. Varför skulle annars håret vara så tunt och läpparna så blodlösa och hakan så spetsig?»

Ständigt har han spektakelmakare omkring sig, som locka honom att säga dumheter och sedan bevara dem, sprida ut dem, hjälpa upp dem.

Lycka är det för honom, att han inte märker något. Han är högtidlig och värdig i allt sitt uppträdande. Kan han tänka sig, att andra inte också äro det? Värdigheten har satt sig i kroppen på honom: han rör sig avmätt, han går rak, han vrider aldrig på huvudet, utan att hela kroppen följer med.

Han hade varit i Munkerud på besök hos lagmannens för några år sedan. Ridande hade han kommit, burit hög hatt, gula byxor och blanka stövlar och suttit styv och stolt i sadeln. Vid ankomsten gick allt väl. Men då han skulle rida bort igen, hände sig, att en av de nedhängande kvistarna i björkallén slog av honom hatten. Han steg av, satte på sig hatten och red åter fram under samma kvist. Åter blev hatten avslagen. Det upprepades fyra gånger.

Lagmannen gick till sist fram till honom och sade: »Om bror skulle rida på sidan om kvisten nästa gång?»

Femte gången kom han lyckligen förbi kvisten.

Men det är dock så, att unga grevinnan tycker om honom i trots av hans gammalmanshuvud. Hon visste ju inte, att han i sitt eget land omgavs av en sådan dumhetens martyrgloria, då hon såg honom nere i Rom. Därute hade det varit något av ungdomsglans över honom, och de hade blivit förenade under så ytterst romantiska omständigheter. Man skulle bara höra grevinnan berätta om huru greve Henrik måste enlevera henne. Munkar och kardinaler hade råkat i vrede över att hon hade velat överge sin moders religion, som hon förut hade tillhört, och bli protestant. Hela pöbeln hade varit i uppror. Hennes fars palats belägrades. Henrik förföljdes av banditer. Mor och syster bönföllo henne om att avstå från giftermålet. Men hennes far blev rasande över att det italienska packet skulle hindra honom att ge sin dotter åt vem han ville. Han befallde greve Henrik att enlevera henne. Och så, eftersom det var omöjligt för dem att bli vigda hemma, utan att det upptäcktes, så smögo sig hon och Henrik på bakgator och alla möjliga mörka vägar till svenska konsulatet. Och då hon där hade avsvurit sin katolska tro och blivit protestant, så blevo de ögonblickligen vigda och sända åstad norrut i en raskt körd resvagn. »Det kunde inte hinnas med någon lysning, ser ni. Det kunde det rakt inte,» brukar unga grevinnan säga. »Och det var ju dystert att bli vigd på ett konsulat och inte i en av de vackra kyrkorna, men annars hade Henrik fått vara utan mig. Därnere äro alla så häftiga, både pappa och mamma och kardinaler och munkar, alla äro häftiga. Det var därför allt måste gå så hemligt till, och om folket hade fått se oss smyga hemifrån, hade de säkert slagit ihjäl oss båda två bara för att rädda min själ. Henrik var naturligtvis redan hemfallen åt fördömelsen.»

Men den unga grevinnan tycker om sin man, även sedan de ha kommit hem till Borg och leva ett lugnare liv. Hon älskar hos honom glansen av det gamla namnet och de bragdrika förfäderna. Hon tycker om att se hur hennes närvaro uppmjukar stelheten i hans väsen och att höra hur hans röst veknar, när hon talar med honom. Och dessutom håller han av henne och skämmer bort henne, och så är hon nu en gång gift med honom. Unga grevinnan kan just inte tänka sig, att inte en gift kvinna skulle tycka om sin man.

På visst sätt motsvarar han också hennes ideal av manlighet. Han är rättrådig och sanningsälskande. Han har aldrig svikit sitt givna ord. Hon håller honom för en sann ädling.

Den åttonde i mars månad firar länsman Scharling sin födelsedag, och då färdas mycket folk uppför Broby backar. Människor från östan och västan, kända och okända, bjudna och objudna bruka då komma till länsmansgården. Alla äro välkomna. Alla finna nog av mat och dryckjom, och i balsalen finns svängrum nog för de danslystna från sju kyrksocknar.

Unga grevinnan kommer också, såsom hon kommer allestädes, där man kan vänta sig dans och lustighet.

Men den unga kvinnan är inte glad, när hon kommer. Det är, som om hon hade en förkänsla av att nu är det hennes tur att dragas in i äventyrens vilda jakt.

På vägen har hon suttit och betraktat den sjunkande solen. Den gick ned från en himmel utan moln och efterlämnade inga guldkanter på lätta skyar. Gråblek skymningsluft, genomjagad av kalla stormilar, betäckte nejden.

Unga grevinnan såg hur dagen och natten kämpade och hur rädsla grep allt levande vid de väldigas strid. Hästarna hastade bort med det sista lasset för att snart komma under tak. Timmerhuggarna skyndade hem från skogen, pigorna från ladugården. Vilddjuren tjöto i skogsbrynet. Dagen, människornas älskling, besegrades.

Ljuset slocknade, färgerna bleknade. Köld och fulhet var allt hon såg. Vad hon hade hoppats, vad hon hade älskat, vad hon hade verkat, tycktes henne också inhöljas i skymningens grå dager. Det var trötthetens, nederlagets, vanmaktens timme så för henne som för all naturen.

Hon tänkte på att hennes eget hjärta, som nu i sin sprittande fröjd höljde tillvaron i purpur och guld, hon tänkte på att detta hjärta kanske en gång skulle förlora sin kraft att lysa upp hennes värld.

»O, vanmakt, mitt eget hjärtas vanmakt!» sade hon till sig själv. »Kvävande gråa skymningsgudinna, en gång skall du bli härskarinna i min själ. Då skall jag se livet fult och grått, som det kanske också är, då skall mitt hår vitna, min rygg krökas, min hjärna förlamas.»

I detsamma svängde släden in på länsmansgården, och som den unga grevinnan just då såg upp, föllo hennes ögon på ett gallerfönster i en flygelbyggnad och på ett bistert blickande ansikte därbakom.

Detta ansikte tillhörde majorskan på Ekeby, och den unga kvinnan kände, att nu var hennes nöje förstört för den aftonen.

Det går väl an att vara glad, då man inte ser sorgen, blott hör henne omtalas som en gäst i främmande land. Värre är det att bevara hjärtats glädje, då man står öga mot öga med nattsvart, bistert blickande nöd.

Grevinnan vet nog, att länsman Scharling har satt majorskan i häkte, och att hon skall undergå rannsakning för de våldsbragder hon utförde på Ekeby samma natt, som den stora balen stod där. Men hon har just inte tänkt på att hon skulle hållas i förvar där på länsmansgården, så nära balsalen, att man därifrån kunde se in i hennes rum, så nära, att hon måste höra dansmusiken och det glada stojet. Och nu tar tanken på henne bort all grevinnans glädje.

Unga grevinnan dansar nog både vals och kadrilj. Hon är nog uppe både i menuetten och angläsen, men mellan varje dans måste hon smyga fram till fönstret och se över till flygelbyggnaden. Där är ljus i majorskans fönster, och hon kan se hur denna går fram och åter i sitt rum. Hon tycks aldrig vila, utan går ständigt.

Grevinnan har alls ingen glädje av dansen. Hon bara tänker på hur majorskan går fram och åter i sitt fängelse som ett fångat vilddjur. Hon undrar på att alla andra kunna dansa. Helt visst äro där många, som äro lika upprörda som hon över att veta majorskan vara dem så nära, och dock är det ingen, som låtsar om något. Det bor ett fördragsamt folk i Värmland.

Men för varje gång hon har sett ut, röra sig hennes fötter tyngre i dansen, och skrattet vill fastna i hennes strupe.

Länsmannens hustru ger akt på henne, då hon stryker imman av fönsterrutan för att se ut, och kommer fram till henne.

»Ett sådant elände! Å, ett sådant elände detta är!» viskar hon till grevinnan.

»Jag tycker det är nästan omöjligt att dansa i afton,» viskar grevinnan tillbaka.

»Inte är det heller med min vilja, som vi ha bal här, medan hon sitter där instängd,» svarar fru Scharling. »Hon har varit i Karlstad hela tiden, sedan hon blev häktad. Nu skall rannsakningen snart ske med henne, och därför blev hon hitförd i dag. Inte kunde vi sätta henne i det usla häktet i tingshuset, utan hon fick vara i vävkammaren i flygeln. Hon skulle ha fått vara i mitt förmak, grevinna, om inte alla dessa människor hade kommit just i dag. Grevinnan känner henne knappast, men hon har varit som en mor och en drottning för oss alla. Vad skall hon tänka om oss, som dansa här, medan hon är i så stor nöd? Väl är det, att de flesta inte veta, att hon sitter där.»

»Hon borde aldrig ha blivit häktad,» säger unga grevinnan strängt.

»Nej, det är ett sant ord, grevinna, men det var ingen annan råd, om inte ännu värre olyckor skulle ske. Inte var det någon, som förmenade henne att sätta eld på sina egna halmstackar och köra bort kavaljererna, men majoren strök ju omkring på jakt efter henne. Gud vet vad han hade tagit sig till, om hon inte hade blivit insatt. Scharling har fått lida mycken förargelse för att han häktade majorskan, grevinna. Till och med i Karlstad voro de med honom, därför att han inte såg genom fingrarna med allt, som hände på Ekeby. Men han gjorde vad han trodde vara bäst.»

»Men nu blir hon väl dömd?» säger grevinnan.

»Ånej, grevinna, dömd blir hon inte. Majorskan på Ekeby blir nog frikänd, men det är ändå för mycket för henne, allt detta, som hon har måst bära i dessa dagar. Hon blir visst tokig. Ni kan veta, en så stolt fru, hur kan hon tåla att behandlas som en brottsling? Jag tror, att det hade varit bäst, om hon hade fått gå fri. Hon hade kanske undkommit på egen hand.»

»Släpp henne lös!» säger grevinnan.

»Det kan ju envar annan göra än länsmannen eller hans hustru,» viskar fru Scharling. »Vi måste ju vakta henne, vi. Särskilt i natt, då så många av hennes vänner äro här, sitta två karlar på vakt utanför dörren, och det är stängt och bommat om henne, så att ingen kan komma till henne. Men om någon toge ut henne, grevinna, så skulle vi bli så glada, både Scharling och jag.»

»Kan jag inte få gå till henne?» säger unga grevinnan.

Fru Scharling fattar henne ivrigt om handleden och för henne med sig ut. I förstugan kasta de över sig ett par schalar, och så skynda de över gården.

»Det är inte sagt, att hon talar till oss ens,» säger länsmannens hustru. »Men hon kan ändå se, att vi inte ha glömt henne.»

De komma in i flygelns första rum, där de två männen sitta och vakta vid den tillbommade dörren, och träda utan att hindras in till majorskan. Hon bor i ett stort rum, uppfyllt med vävstolar och annan redskap. Det begagnas egentligen till vävkammare, men det har galler för fönstret och starka lås för dörren för att i nödfall kunna användas till häkte.

Därinne fortfar majorskan att gå utan att ge synnerlig akt på dem.

Hon är stadd på en lång vandring i de dagarna. Hon kan inte minnas annat, än att hon går de tjugu milen upp till sin mor, som sitter däruppe i Älvdalsskogarna och väntar på henne. Hon har aldrig tid att vila. Hon måste gå. Rastlös brådska är över henne. Hennes mor är mer än nittio år. Hon skall snart vara död.

Hon har mätt upp golvets längd alnvis, och nu räknar hon varven, läggande hop alnarna till famnar och famnarna till halvmil och mil.

Tung och lång synes henne vägen, och dock vågar hon inte vila. Hon vadar fram genom djupa drivor. Hon hör de eviga skogarna susa över sig, där hon går. Hon rastar i finnens pörte och i kolarens rishydda. Stundom, då ingen människa finns på flere mil, måste hon bryta sig kvistar till ett läger och vila under roten av en kullvräkt gran.

Och slutligen har hon nått målet, de tjugu milen äro slut, skogen öppnar sig, och röda boningshus stå på en snötäckt gård. Klarälven rusar skummande fram i en rad av små forsar, och på det välkända bruset hör hon, att hon är hemma.

Och hennes mor, som får se henne komma, tiggande, såsom hon har velat det, kommer henne till mötes.

Då majorskan har kommit så långt, ser hon alltid upp, blickar omkring sig, ser den stängda dörren och vet var hon är.

Då undrar hon om hon håller på att bli tokig och sätter sig att tänka och vila. Men om en stund är hon i färd på nytt, sammanräknar alnar och famnar till halvmil och mil, håller små korta raster i finnpörtena och sover varken natt eller dag, förrän hon åter har tillryggalagt de tjugu milen.

Under hela den tid hon har suttit fången har hon nästan aldrig sovit.

Och de båda kvinnorna, som ha kommit för att se till henne, se på henne med ångest.

Den unga grevinnan skall sedan alltid minnas henne, sådan hon då gick där. Hon ser henne sedan ofta i sina drömmar och vaknar då upp från synen med ögonen våta av tårar och en klagan på läpparna.

Den gamla är ängsligt förfallen, håret ser tunt ut, och lösa tovor tränga sig ut ur den smala flätan. Ansiktet är slappt och insjunket, kläderna oordnade och trasiga. Men med allt detta har hon kvar så mycket av den högt stående, allom bjudande härskarinnan, att hon inte inger medlidande blott, utan även vördnad.

Men vad grevinnan tydligen mindes, var ögonen, insjunkna, inåtvända, inte ännu berövade allt förståndets ljus, men nästan färdiga att slockna och med en vildhetens gnista lurande på djupet, så att man måste fasa och frukta för att i nästa ögonblick ha den gamla över sig, med tänderna färdiga att bita, fingrarna att klösa.

De ha nu stått där en god stund, då majorskan med ens stannar inför den unga kvinnan och ser på henne med en sträng blick. Grevinnan tar ett steg baklänges och griper fru Scharlings arm.

Majorskans drag få med ens liv och uttryck, hennes ögon se ut i världen med fullt förstånd.

»Ånej, ånej» säger hon och småler, »så illa är det ändå inte, min kära unga dam.»

Hon bjuder dem nu sitta ned och sätter sig även själv. Hon tar an en air av gammaldags ståtlighet, känd från de stora kalasen på Ekeby och kungabalerna i landshövdingeresidenset i Karlstad. De glömma trasorna och häktet och se endast den stoltaste och rikaste frun i Värmland.

»Min kära grevinna!» säger hon. »Vad kan förmå er att lämna dansen för att uppsöka en ensam gammal gumma som jag? Ni måtte vara mycket god.»

Grevinnan Elisabet kan inte svara. Hennes röst är kvävd av rörelse. Fru Scharling svarar i hennes ställe, att hon inte har kunnat dansa, därför att hon har tänkt på majorskan.

»Kära fru Scharling,» svarar majorskan, »är det nu så långt kommet med mig, att jag stör de unga i deras glädje? Ni skall inte gråta över mig, min kära unga grevinna,» fortfor hon. »Jag är en elak gammal kvinna, som förtjänar mitt öde. Ni håller det inte för rätt att slå sin mor?»

»Nej, men …»

Majorskan avbryter henne och stryker det krusiga, ljusa håret upp ur hennes panna.

»Barn, barn,» säger hon, »hur kunde ni gå och gifta er med den dumma Henrik Dohna?»

»Men jag älskar honom.»

»Jag ser hur det är, jag ser hur det är,» säger majorskan. »Ett snällt barn och ingenting mer, gråter med de bedrövade och skrattar med de glada. Och tvungen att säga ’ja’ till den förste, som säger: ’Jag älskar dig’. Ja visst, ja. Gå nu in och dansa, min kära unga grevinna! Dansa ni och var glad! Det finns ingenting ont i er.»

»Men jag ville göra något för majorskan.»

»Barn,» säger majorskan högtidligt, »det bodde en gammal kvinna på Ekeby, som höll himmelens vindar fångna. Nu är hon fängslad, och vindarna äro fria. Är det underligt, att det går en storm genom landet?

Jag, som är gammal, har sett den förr, grevinna. Jag känner den. Jag vet, att den dånande Guds storm kommer över oss. Än susar den fram över de stora rikena, än över de små, bortglömda samhällena. Guds storm glömmer ingen. Den kommer så över stora som över små. Det är grant att se Guds storm komma.

Guds storm, du välsignade Herrans väder, blås över jorden! Röster i luften, röster i vattnen, ljuden och förfären! Gören Guds storm dånande! Gören Guds storm skräckinjagande! Må stormbyarna draga ut över landet, störta fram mot vacklande väggar, bryta de lås, som ha rostat, och de hus, som luta till fall!

Ångest skall breda sig över landet. De små fågelnästena skola falla från sitt fäste på grenen. Hökboet i furans topp skall ristas till jorden med stort dån, och ända in till uvnästet i bergsskrevan skall vinden väsa med sin draktunga.

Vi tyckte, att allt var gott här hos oss, men det var inte så. Guds storm behövs nog. Jag förstår det, och jag klagar inte. Jag ville blott, att jag finge gå till min mor.»

Hon faller med ens samman.

»Gå nu, unga kvinna!» säger hon. »Jag har inte tid mer. Jag måste gå. Gå nu, och akta er för dem, som rida på stormmolnen!»

Därmed återtar hon sin vandring. Dragen slappas, blicken blir inåtvänd. Grevinnan och fru Scharling måste lämna henne.

Så snart de åter äro inne hos de dansande, går unga grevinnan rätt fram till Gösta Berling.

»Jag skall hälsa herr Berling från majorskan,» säger hon. »Hon väntar, att herr Berling skall ta henne ut ur fängelset.»

»Då får hon också vänta, grevinna.»

»Å, hjälp henne, herr Berling!»

Gösta blickar mörkt framför sig. »Nej,» säger han, »varför skulle jag hjälpa henne? Vad är jag henne för tack skyldig? Allt, vad hon har gjort för mig, har varit till mitt fördärv.»

»Men, herr Berling …»

»Om hon inte hade funnits,» säger han häftigt, »sove jag nu däruppe under de eviga skogarna. Skall jag vara skyldig att våga livet för henne, därför att hon har gjort mig till kavaljer på Ekeby? Tror grevinnan, att det följer mycken berömmelse med det ämbetet?»

Den unga grevinnan vänder sig ifrån honom utan att svara. Hon är ond.

Hon går till sin plats, tänkande bittra tankar om kavaljererna. Hit äro de komna med valthorn och fioler och ämna låta stråkarna gnida över strängarna, till dess taglet har nötts ut, utan att tänka på att de lustiga tonerna klinga över till den fångnas usla rum. Hit komma de för att dansa, till dess skosulorna bli till stoft, och tänka inte på att deras gamla välgörarinna kan se deras skuggor svänga förbi innanför de immade rutorna. Ack, vad världen blev grå och ful! Ack, vilken skugga nöden och hårdheten kastade över unga grevinnans själ!

Om en stund kommer Gösta för att bjuda upp henne till dans.

Hon nekar tvärt.

»Vill inte grevinnan dansa med mig?» frågar han och blir mycket röd.

»Varken med er eller med någon annan av Ekeby kavaljerer,» säger hon.

»Vi äro då inte värdiga en sådan ära?»

»Det är ingen ära, herr Berling. Men jag finner intet nöje i att dansa med dem, som glömma alla tacksamhetens bud.»

Gösta har redan svängt sig om på klacken.

Denna scen höres och ses av många. Alla giva grevinnan rätt. Kavaljerernas otacksamhet och hjärtlöshet mot majorskan har väckt allmän harm.

Men i de dagarna är Gösta Berling farligare än ett vilt djur i skogen. Alltsedan han kom hem från jakten och fann Marianne borta, har hans hjärta varit som ett ömt sår. Han har god lust att tillfoga någon en blodig oförrätt och att sprida sorg och kval i vida kretsar.

Vill hon ha det så, säger han till sig själv, då skall det också gå, som hon vill. Men hon får inte heller spara sitt eget skinn. Unga grevinnan tycker om enleveringar. Hon skall få sitt lystmäte. Han har ingenting emot ett äventyr. I åtta dar har han gått och sörjt för en kvinnas skull. Det kan vara nog lång tid. Han kallar Beerencreutz, översten, och Kristian Bergh, den starke kaptenen, och den tröge kusin Kristoffer, som aldrig tvekar vid ett vansinnigt äventyr, och lägger råd med dem om hur man skall hämnas kavaljersflygelns kränkta ära.

Så kommer gästabudets slut. En lång rad av slädar kör upp på gården. Herrarna ta på sig pälsarna. Damerna söka sina kläder i avklädningsrummets förtvivlade oreda.

Den unga grevinnan har haft brått att få lämna denna förhatliga bal. Hon är först färdig av damerna. Hon står leende mittpå golvet och ser på förvirringen, då dörren slås upp och Gösta Berling visar sig på tröskeln.

Ingen man har dock rätt att tränga in i detta rum. Gamla damer stå där i sitt tunna hår, sedan de ha lagt av de prydande mössorna. Och de unga ha vikit upp klänningskjolarna under pälsarna, för att de styva volangerna inte skola tryckas under färden.

Men utan att akta på de hejdande ropen störtar Gösta Berling fram till grevinnan och griper henne.

Och han lyfter henne i sina armar och rusar ur rummet ut i förstugan och därifrån ut på trappan med henne.

Inte kunde de överraskade kvinnornas skrik hejda honom. Då de skynda efter, se de bara hur han kastar sig i en släde med grevinnan i famnen.

De höra kusken smälla med piskan och se hästen sätta av. De känna kusken — det är Beerencreutz. De känna hästen — det är Don Juan. Och i djupt bekymmer över grevinnans öde kalla de på männen.

Och dessa förspilla inte tiden med många frågor, utan störta till slädarna. Och med greven i spetsen jaga de efter kvinnorövaren.

Men han ligger i släden, fasthållande den unga grevinnan. All sorg har han glömt, och yr av äventyrets berusande fröjd sjunger han med full hals en visa om kärlek och rosor.

Tätt intill sig håller han henne tryckt, men hon gör intet försök att fly. Hennes ansikte ligger, vitt och förstenat, vid hans bröst.

Ack, vad skall en man göra, då han har ett blekt, hjälplöst ansikte så nära sig, då han ser det ljusa håret, som eljest skuggar den vita, strålande pannan, undanskjutet, och då ögonlocken ha tungt slutit sig över de grå ögonens skälmska glitter?

Vad skall en man göra, då de röda läpparna blekna bort under hans ögon?

Kyssa, naturligtvis kyssa de bleknande läpparna, de slutna ögonen, den vita pannan.

Men då vaknar den unga kvinnan upp. Hon kastar sig undan. Hon är som en spänd fjäder. Och med hela sin kraft måste han kämpa med henne, för att hon inte skall kasta sig ur släden, tills han tvingar henne, kuvad och darrande, ned i slädens ena hörn.

»Se!» säger Gösta då helt lugnt till Beerencreutz. »Grevinnan är den tredje, som Don Juan och jag föra bort denna vinter. Men de andra hängde kring min hals med kyssar, och hon vill varken kyssas av mig eller dansa med mig. Kan du bli klok på dessa kvinnor, Beerencreutz?»

Men då Gösta körde från gården, då kvinnorna skreko och männen svuro, då dombjällrorna klingade och piskorna smällde och allt var rop och förvirring, blevo de män, som vaktade majorskan, underliga till mods.

»Vad står på?» tänkte de. »Vad skrika de för?»

Med ens slogs dörren upp, och en röst ropade åt dem:

»Hon är borta. Nu far han med henne.»

De ut, springande som galningar, utan att se efter om det var majorskan eller vem det var, som var borta. Lyckan var med dem, så att de till och med kommo upp i en bortilande släde. Och de foro både länge och väl, innan de fingo veta vem man förföljde.

Men Bergh och kusin Kristoffer gingo i god ro fram till dörren, sprängde låset och öppnade för majorskan.

»Majorskan är fri» sade de.

Hon kom ut. De stodo, raka som pinnar, på ömse sidor om dörren och sågo inte åt henne.

»Majorskan har häst och släde härutanför.»

Hon gick då ut, satte sig i åkdonet och körde bort. Henne förföljde ingen. Ingen visste heller vart hon for.

Utför Broby backar skyndar Don Juan mot Lövens isbelagda yta. Den stolta springaren flyger fram. Stärkande iskall luft viner om de åkandes kinder. Bjällrorna klinga. Stjärnor och måne blänka. Snön ligger blåvit och skiner av sin egen glans.

Gösta känner poetiska tankar vakna inom sig. »Beerencreutz,» säger han, »se, detta är livet. Så, som Don Juan ilar bort med denna unga kvinnan, så ilar tiden bort med människan. Du är nödvändigheten, som styr färden. Jag är begäret, som fängslar viljan. Och så ryckes hon, den maktlösa, allt djupare och djupare nedåt.»

»Prata inte!» ryter Beerencreutz. »Nu komma de efter oss.»

Och med vinande piskslag eggar han Don Juan till allt vildare fart.

»Där äro vargarna, här bytet!» utropar Gösta. »Don Juan, min gosse, tänk, att du är en ung älg! Störta fram genom busksnåren, vada genom myren, ta ett språng från fjällryggen ner i den klara sjön, sim över den med modigt upplyft huvud, och försvinn, försvinn i den täta granskogens frälsande dunkel! Spring, Don Juan, gamla kvinnorövare! Spring som en ung älg!»

Fröjd fyller hans vilda hjärta vid den ilande farten. Jubelsång är för honom de förföljandes skrik. Fröjd fyller hans vilda hjärta, då han känner grevinnans kropp skaka av skräck, då han hör hennes tänder skallra.

Plötsligt lossnar det grepp av järn, varmed han har hållit henne. Han ställer sig upp i släden och svänger sin mössa.

»Jag är Gösta Berling,» ropar han, »herre till tiotusen kyssar och trettontusen kärleksbrev. Hurra för Gösta Berling! Ta honom den, som kan!»

Och i nästa ögonblick viskar han i grevinnans öra:

»Är inte farten god? Är inte färden kunglig? Bortom Löven ligger Vänern. Bortom Vänern ligger havet, överallt oändliga vidder av klar, blåsvart is och därbortom en strålande värld. Rullande tordön i den frysande isen, gälla rop bakom oss, stjärnskott i höjden och klingande bjällror framför oss! Framåt! Alltjämt framåt! Har ni lust att pröva den färden, unga, sköna dam?»

Han har släppt henne fri. Hon stöter honom häftigt ifrån sig.

Nästa stund finner honom på knä vid hennes fötter.

»Jag är en usling, en usling! Grevinnan skulle inte ha retat mig. Ni stod där så stolt och fin och trodde aldrig, att en kavaljersnäve kunde nå er. Himmel och jord älska er. Ni skulle inte öka deras börda, som himmel och jord förakta.»

Han rycker till sig hennes händer och för dem till sitt ansikte.

»Om ni ändå visste,» säger han, »vad det vill säga att veta sig vara en förkastad! Man frågar inte efter vad man gör. Nej, det gör man inte.»

I samma ögonblick märker han, att hon inte har något på händerna. Han drar då ett par stora skinnvantar ur fickan och sätter på henne.

Därmed har han på en gång blivit alldeles lugn. Han sätter sig till rätta i släden, så långt från den unga grevinnan som möjligt.

»Grevinnan behöver inte vara rädd,» säger han. »Ser inte grevinnan vart vi fara? Ni kan ju begripa, att vi inte töras göra er något ont.»

Hon, som nästan hade varit från sina sinnen av fasa, ser nu, att de redan ha farit över sjön och att Don Juan strävar uppför de branta backarna vid Borg.

De stanna hästen utanför trappan till grevegården och låta den unga grevinnan stiga ur släden vid porten till sitt eget hem.

Men då hon omges av utskyndande tjänare, återfår hon mod och sinnesnärvaro.

»Ta vara på hästen, Andersson!» säger hon till kusken. »Dessa herrar, som ha skjutsat mig hem, äro väl så goda och stiga in en stund? Greven kommer strax.»

»Som grevinnan önskar» säger Gösta och stiger genast ur släden. Beerencreutz kastar tömmarna ifrån sig utan ett ögonblicks tvekan. Men unga grevinnan går före dem och visar dem med illa dold skadefröjd in i salen.

Grevinnan hade nog väntat, att kavaljererna skulle tveka vid förslaget att invänta hennes man.

De visste då inte vilken sträng och rättrådig man han var. De fruktade inte för den räfst han skulle hålla med dem, som våldsamt hade gripit henne och tvingat henne att åka med dem. Hon ville höra honom förbjuda dem att någonsin mer sätta sin fot i hennes hem.

Hon ville se honom kalla in tjänarna för att utpeka kavaljererna som män, vilka de hädanefter aldrig skulle släppa inom Borgs portar. Hon ville höra honom uttala sitt förakt inte bara över det, som de hade gjort henne, utan också över deras handlingssätt mot den gamla majorskan, deras välgörarinna.

Han, som för henne var idel ömhet och undseende, han skulle resa sig i rättvis stränghet mot hennes förföljare. Kärleken skulle ge eld åt hans tal. Han, som beskyddade och aktade henne som ett väsen av finare art än envar annan, han skulle inte tåla, att råa män slogo ned på henne som rovfåglar på sparven. Hon glödde av hämndetörst.

Beerencreutz, översten med de täta, vita mustascherna, steg dock oförfärad in i matsalen och gick fram till brasan, som alltid skulle vara tänd, då grevinnan kom hem från en bjudning.

Gösta stannade i dunklet nere vid dörren och betraktade tyst grevinnan, medan betjänten befriade henne från ytterplaggen. Där han satt och såg på denna unga kvinna, blev han så glad, som han inte varit på många år. Det gick så klart upp för honom, det var honom så visst som en uppenbarelse, fastän han inte förstod hur han hade upptäckt det, att hon hade inom sig en den skönaste själ.

Än så länge låg den bunden och slumrade, men den skulle nog komma fram. Han blev så glad över att ha upptäckt all den renhet och fromhet och oskuld, som bodde innerst i henne. Han var nästan färdig att skratta åt henne för att hon såg så ond ut och stod med blossande kinder och sammandragna ögonbryn.

»Du vet inte hur mild och god du är,» tänkte han.

Den sida av hennes väsen, som var vänd mot sinnevärlden, skulle aldrig göra hennes inre jag full rättvisa, tänkte han. Men Gösta Berling måste från denna stund vara hennes tjänare, såsom man måste tjäna allt skönt och gudomligt. Ja, det stod inte till att ångra, att han nyss hade farit fram så våldsamt mot henne. Om hon inte hade varit så rädd, om hon inte hade stött undan honom så häftigt, om han inte hade förnummit hur hela hennes väsen upprördes av hans råhet, så skulle han aldrig ha vetat vilken fin och ädel ande som bodde inom henne.

Han hade inte kunnat tro det förr. Hon hade ju bara varit danslystnad och munterhet. Och så hade hon ju kunnat gifta sig med den dumma greve Henrik.

Ja, nu skulle han vara hennes slav till sin död: hund och träl, som kapten Kristian brukade säga, och ingenting mer.

Han satt därnere vid dörren, Gösta Berling, och höll med knäppta händer ett slags gudstjänst. Alltsedan den dagen, då han första gången kände inspirationens eldtunga flamma över sig, hade han inte erfarit en sådan helighet i sin själ. Han lät inte störa sig, fastän greve Dohna kom in med en mängd människor, som svuro och beskärmade sig över kavaljerernas upptåg.

Han lät Beerencreutz ta emot stormen. I makligt lugn stod den i många äventyr prövade framme vid spiseln. Han hade satt upp foten mot spiselgallret, stödde armbågen mot knäet och hakan mot handen och såg på de instormande.

»Vad skall nu allt detta betyda?» röt den lilla greven åt honom.

»Det betyder,» sade han, »att så länge det finns kvinnfolk på jorden, så länge finns det också fånar, som dansa efter deras pipa.»

Den unga greven blev röd i ansiktet.

»Jag frågar vad detta betyder!» upprepade han.

»Det frågar jag också,» hånade Beerencreutz. »Jag frågar vad det betyder, att Henrik Dohnas grevinna inte vill dansa med Gösta Berling.»

Greven vände sig frågande mot sin hustru.

»Jag kunde det inte, Henrik!» utbrast hon. »Jag kunde inte dansa med honom eller någon av dem. Jag tänkte på majorskan, som de läto försmäkta i häkte.»

Den lilla greven rätade på sin stela kropp och sträckte upp sitt gammalmanshuvud.

»Vi kavaljerer,» sade Beerencreutz, »tillåta ingen att skymfa oss. Den, som inte vill dansa med oss, måste åka med oss. Det har inte skett grevinnan någon skada, och därmed kan saken få vara slut.»

»Nej!» sade greven. »Därmed kan den inte vara slut. Det är jag, som svarar för min hustrus gärningar. Nu frågar jag varför inte Gösta Berling vände sig till mig för att få upprättelse, när min hustru hade förolämpat honom.»

Beerencreutz smålog.

»Jag frågar!» upprepade greven.

»Man ber inte räven om lov att få dra huden av honom,» sade Beerencreutz.

Greven lade handen på sitt smala bröst.

»Jag har ord om mig att vara en rättvis man,» utbrast han. »Jag kan döma över mina tjänare. Varför skulle jag inte kunna döma över min hustru? Kavaljererna ha inte rätt att döma henne. Det straff, som de ha tillämpat på henne, förintar jag. Det har aldrig funnits till, förstår ni, mina herrar. Det har aldrig funnits till.»

Greven skrek ut orden i högsta falsett. Beerencreutz sände en snabb blick ut över församlingen. Det var inte en av de närvarande — Sintram och Daniel Bendix och Dahlberg och allt, vad det kunde vara för ena, som hade följt med in —, som inte stod och småmyste åt hur han lurade den dumma Henrik Dohna.

Unga grevinnan förstod inte genast. Vad var det, som skulle räknas för intet? Hennes ångest, kavaljerernas hårda grepp om hennes späda kropp, den vilda sången, de vilda orden, de vilda kyssarna, skulle detta inte finnas till? Fanns det denna kväll intet, över vilket den gråa skymningsgudinnan inte rådde?

»Men, Henrik …»

»Tyst!» sade han. Och han rätade upp sig för att hälla strafftalet till henne. »Ve dig, att du, som är kvinna, har velat sätta dig till domare över män!» säger han. »Ve dig, att du, som är min hustru, vågar förolämpa någon, vars hand jag gärna trycker! Vad har du att göra med att kavaljererna ha satt majorskan i häkte? Hade de inte rätt? Aldrig kan du veta hur en man måste vredgas i djupet av sin själ, då han hör talas om kvinnors otro. Ämnar du själv vandra den onda vägen efter du tar en sådan kvinnas försvar?»

»Men, Henrik …»

Hon klagade som ett barn och sträckte ut armarna som för att avvärja de onda orden. Hon hade kanske aldrig förr hört så hårda ord riktade till sig. Hon var så hjälplös bland dessa hårda män, och nu vände hennes enda försvarare sig mot henne. Aldrig mer skulle hennes hjärta ha kraft att lysa upp världen.

»Men, Henrik, det är ju du, som skulle skydda mig!»

Gösta Berling var uppmärksam nu, då det var för sent. Han visste sannerligen inte vad han skulle göra. Han ville henne så väl. Men han vågade inte tränga sig mellan man och hustru.

»Var är Gösta Berling?» sporde greven.

»Här!» sade Gösta. Och han gjorde ett erbarmligt försök att skämta bort saken. »Greven höll visst på att hålla tal, och jag somnade in. Vad säger greven, om vi skulle fara hem nu och och låta er få gå och lägga er?»

»Gösta Berling, eftersom min grevinna har nekat att dansa med dig, befaller jag, att hon kysser din hand och ber dig om förlåtelse.»

»Min kära greve Henrik,» sade Gösta småleende, »det är ingen hand, som passar för en ung kvinna att kyssa. I går var den röd av blod från en skjuten älg, i natt svart av sot efter ett slagsmål med en kolare. Greven har fällt en ädel och högsinnad dom. Det är upprättelse nog. Kom, Beerencreutz!»

Greven ställde sig i hans väg.

»Gå inte!» sade han. »Min hustru måste lyda mig. Jag vill, att min grevinna skall veta vart det leder att handla självrådigt.»

Gösta stannade hjälplös. Grevinnan stod alldeles blek; men hon rörde sig inte.

»Gå!» sade greven.

»Henrik, jag kan inte.»

»Du kan,» sade greven hårt. »Du kan. Men jag vet vad du vill. Du vill tvinga mig att slåss med den mannen, därför att du i din nyckfullhet inte tycker om honom. Nåväl då, om du inte vill ge honom upprättelse, så skall jag det. Alltid är det kärt för er, kvinnor, om män bli dödade för er skull. Du har begått felet, men vill inte försona det. Alltså måste jag göra det. Jag skall duellera, min grevinna. Om några timmar skall jag vara ett blodigt lik.»

Hon gav honom en lång blick. Och hon såg honom, sådan han var: dum, feg, uppblåst av högmod och fåfänga, den ömkligaste av människor.

»Lugna dig!» sade hon. Och hon hade blivit kall som is. »Jag skall göra det.»

Men nu blev Gösta Berling rent utom sig.

»Grevinnan får inte! Nej, ni får inte! Ni är ju bara ett barn, ett svagt, oskyldigt barn, och ni skulle kyssa min hand! Ni har en så vit, skön själ. Jag skall aldrig mer komma er nära. Å, aldrig mer! Jag bringar död och fördärv över allt gott och skuldlöst. Ni skall inte röra vid mig. Jag ryser för er som eld för vatten. Ni får inte!»

Han stack händerna bakom ryggen.

»Det gör mig ingenting mer, herr Berling. Numera gör det mig ingenting. Jag ber er om förlåtelse. Jag ber er, låt mig få kyssa er hand!»

Gösta höll sina händer kvar på ryggen. Han översåg ställningen. Han närmade sig dörren.

»Om du inte tar emot den upprättelse, som min hustru bjuder, måste jag slåss med dig, Gösta Berling, och måste dessutom pålägga henne ett annat, svårare straff.»

Grevinnan höjde på axlarna. »Han är ju tokig av feghet,» viskade hon. »Låt det nu ske! Det betyder ingenting, att jag blir förödmjukad. Det är ju detta ni har velat hela tiden.»

»Har jag velat det? Tror ni, att jag har velat det? Nå, om jag inte har några händer kvar att kyssa, så måste ni väl se, att jag inte har velat det,» utbrast han.

Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. Men i samma sekund fick Beerencreutz honom i nacken och slängde honom handlöst utåt golvet. Han snavade mot en stol och blev sittande. Han satt nästan och blygdes över ett så dumt tilltag. Skulle hon inte tro, att han blott hade velat göra det på skryt? Att göra så i det folkuppfyllda rummet måste ju ta sig ut som dumt skryt. Det hade inte varit en skymt av fara.

Innan han kunde tänka på att resa sig, låg grevinnan på knä bredvid honom. Hon fattade de röda, sotiga händerna och betraktade dem.

»Jag skall kyssa dem, kyssa dem,» utbrast hon, »så snart de inte äro för ömma och onda!» Och tårarna strömmade ur hennes ögon, medan hon såg brännblåsorna höja sig under den svedda huden.

Så blev han för henne som en uppenbarelse av en okänd härlighet. Att det dock ännu kunde ske sådana ting på jorden, att sådant kunde göras för henne! Nej, vilken man, vilken man var då inte denne, i stånd till allt, väldig i gott som i ont, stordådens man, de starka ordens, de lysande gärningarnas man! En hjälte, en hjälte, skapad av annat ämne än andra! Slav av en nyck, av stundens lust, vild och förskräcklig, men ägare av en rasande kraft, skyende intet.

Hon hade varit så betryckt hela kvällen, inte sett annat än sorg och grymhet och feghet. Nu var allt glömt. Unga grevinnan var åter glad över att vara till. Skymningsgudinnan var slagen. Unga grevinnan såg ljus och färger lysa upp världen.

Det var samma natt uppe i kavaljersflygeln.

Där ropade de ve och förbannelse över Gösta Berling. De gamla herrarna ville sova, men det var omöjligt. Han lät dem inte få ro. Fåfängt var det, att de drogo för sänggardinerna och släckte ljusen. Han bara pratade.

Nu lät han dem veta vilken ängel unga grevinnan var och hur han tillbad henne. Han skulle tjäna henne, dyrka henne. Han var nöjd nu med att alla hade övergivit honom. Nu kunde han ägna ett liv åt hennes tjänst. Hon föraktade honom naturligtvis. Men han skulle vara nöjd med att ligga vid hennes fötter som en hund.

Hade de givit akt på Lagön ute i Löven? Hade de sett den söderifrån, där den skrovliga klippan reser sig tvärbrant ur vattnet? Hade de sett den norrifrån, där den sjunker mot sjön i sakta sluttning, och där de smala sandreven, beväxta med stora, härliga granar, slingra sig fram i vattenbrynet och bilda de underbaraste småsjöar? Däruppe på den branta klipptoppen, varest ännu spillror efter en gammal sjörövarborg ligga kvar, skulle han bygga ett slott åt unga grevinnan, ett slott av marmor. Breda trappor, vid vilka vimplade båtar kunde landa, skulle huggas i berget ned till sjön. Där skulle finnas strålande salar och höga torn med förgyllda tinnar. Det skulle bli en passande bostad åt unga grevinnan. Det gamla trärucklet på Borgs udde var inte värt, att hon beträdde det en gång.

När han hade hållit på så en stund, började en och annan snarkning ljuda bakom de gulrutiga gardinerna. Men de flesta svuro och jämrade sig över honom och hans dårskaper.

»Människor,» säger han då högtidligt, »jag ser den gröna jorden betäckt av människoverk eller av spillror efter människoverk. Pyramiderna tynga jorden, babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de grå borgarna ha rest sig ur gruset. Men av allt, som händer ha byggt, vad är det, som inte har fallit eller skall falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud och lägg er ned att bygga drömmarnas ljusa slott! Vad skall anden med tempel av sten och ler? Lär att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!»

Därmed gick han skrattande till vila.

Då grevinnan kort därpå fick veta, att majorskan var befriad, gjorde hon middagsbjudning för kavaljererna.

Därmed började hennes och Gösta Berlings långa vänskap.