Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan
| ← Sammansmältning af äldre och nyare gudsbegrepp i vår folkföreställning |
|
Mansnamnet Sigadur → |
| Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902. |
Gunnil Snälla,
den äldsta kända norrländskan.
Af
Johan Nordlander.
Om i allmänhet Sveriges medeltida litteratur är fattig, så gäller detta, om man bortser från Jämtland, i all synnerhet om den norrländska. Beträffande det nordligaste Norrland är detta ej egendomligt, då ju denna trakt först på 1300-talet på allvar började koloniseras; men med tanken på Jämtlands rikedom på pergamentsbref skulle man för de sydligare landskapen i Norrland hafva väntat en större tillgång på sådana, än hvad fallet nu i verkligheten är. Emellertid får man vara glad öfver det lilla, som verkligen finnes i behåll, och söka draga största möjliga nytta däraf.
Här skola vi sysselsätta oss med den första, utom i runskrift, till namnet bekanta norrländingen. Vi få då gå tämligen långt tillbaka i tiden. Vi fästa oss ej vid de på Gustaf Vasas tid upprättade jordeböckerna, i hvilka bönder nämnas i oändlighet och äfven emellanåt en egarinna af ett hemman, t. ex. en hustru Ramborg, en Gödelig vidua. Vi uppehålla oss icke heller vid 1400-talets köpebref, men när vi komma till 1300-talets förra hälft, måste vi af skyldig vördnad för ålderdomen och gifmildheten nämna tvenne norrländska hjonalag från den tiden, det ena utan tvifvel bosatt i Sollefteå i Ångermanland, det andra i Umeå socken i Västerbotten. Till själagagn för sig och sin älskade maka Rodhni testamenterade en mäkta rik man v. n. Gudhlaws Bilder i den förra socknen år 1337 laxfisken och jord samt penningar till Uppsala domkyrkas byggnad, till kyrkorna i Ångermanland och Medelpad samt till pastorerna vid dessa. Tretton år därförut eller år 1324 hade ett annat par nämligen Johannes och hustru Cecilia till ärkebiskopen och Uppsala domkyrka skänkt sin lösa och fasta egendom i byn Kadis (nu Kåddis) i Umeå socken.
När vi söka den äldsta kända norrländingen, få vi emellertid ej stanna här, utan förflytta oss ännu längre tillbaka i tiden eller till kristendomens första dagar och konung Anund Jakobs tid omkr. år 1030. Då finna vi, den vi söka, och egendomligt nog är denna en kvinna, som såväl i kalfskinnsbref som folksägen uppträder under namnet Gunnil med tillnamnet Snälla och som i Ångermanland varit lika känd som Blenda i Småland.
Vi meddela här de traditioner, som i våra dagar upptecknats om henne, hvarvid vi hembära kontraktsprosten Frans Blix i Junsele och skolläraren O. P. Pettersson vid Tärna skola i Åsele lappmark skyldig tack för värdefulla meddelanden.
Först några ord om denna märkvärdiga kvinnas
Namn och bostad.
När författaren under uppväxtåren hörde Gunnil omtalas i Sollefteå-trakten, kallades bon a Gunnelis Nålle; längre upp i Ångermanälfvens floddal talar man om a Gönneli Snålle, och slutligen kan (eller kunde) man få höra henne kallas för drottning Gunilla. Att de båda första namnen äro en förvrängning af Gunhild Snälla, framgår ar ett skriftligt minnesmärke, som anföres här längre fram.
Om hennes hemort har sägnen stridiga uppgifter. Af flere omständigheter synes dock framgå, att denna är att söka i Junsele socken, som ligger öfverst i Ångermanland vid Ångermanvälfven på gränsen emot Lappmarken. Därifrån företager Gunnil sina resor till det nedre landet, och där ägde hon jordlotter. Henne tillhörde enligt sägnen en äng vid namn Backinge emellan byarne Mo och Krånged. — En ledning vid sökandet efter hennes bostad har man otvifvelaktigt äfven i det ännu på allmogens läppar lefvande uttrycket »a Gunnelis Nålle under kvarna». De, som af sina förfäder hafva hört detta talesätt, veta, enligt hvad pastor Blix meddelat oss, alls icke, hvad det innebär; men vi taga för gifvet, att man här, såsom vanligt på landsbygden, har en till det egentliga namnet fogad upplysning om personens boningsort. Prep. under begagnades i forna tider ofta i dylika ställningar, och i den isländska Landnama-boken omtalas exempelvis en Þorgrimr undir Felli (fjället). I angränsande delar af Lappmarken säger man ock ännu i dag: under forsen, under fjället i betydelsen nedanför. Visserligen är nu här ej fråga om ett fullt liknande ställe; men tillvaron af en kvarn förutsätter ett fall, om ock ringa, hvarför »under» väl kan hafva varit på sin plats.
I Mo by i samma Junsele socken finnes nu en å, Kvarnån kallad, och då synes det oss högst sannolikt, att hon haft sin bostad vid denna och nedanför den kvarn, som gifvit ån namn. Socknens första inbyggare sägas hafva varit finnar vid namn:
Kittel i Vallen,
Labb i Ruske
och Gunne[1] i Mo.
Den sistnämnde skall hafva varit Gunnils man, men troligen är det blotta namnlikheten, som framkallat denna uppgift. Såsom en egendomlighet må antecknas, att sägnen, som haft så mycket att förtälja om Gunnil, knappast talar om hennes man.
Den första bostaden må nu hafva legat hvar som helst, säkert är, att Gunnil, enligt sägnens framställning, flyttade därifrån till byn Märrgård i samma socken och det af en lika obetydlig som ovanlig anledning. När hon en gång kom hem från en af sina vanliga resor till kusten, fann hon, att hennes huggkubbe vid en öfversvämning hade flutit in i hennes bakugn. Detta var hela orsaken till att hon öfvergaf den bostaden och sökte sig en annan.
Gunnils hemvist förlägges emellertid äfven till en annan del af Ångermanland, nämligen den mellan Jämtland och Lappmarkerna inkilade Tåsjö socken eller dess grannsocken i söder, Bodum. Längre fram få vi se, att en skrifven källa förlägger hennes bostad till Sollefteå.
Gunnils styrka.
Vår hjältinna var mycket stark och ovanligt duktig att arbeta. På en af sina resor söderut kom hon till en klockgjutare, som nyss förut hade fått en kyrkklocka färdig. »Hvad skall du hafva för bjällran?» frågade hon. Gjutaren hade begärt 4 öre. Gunnil betalade priset, hvarpå hon helt lättvindigt tog »bjällran» i handen och gick sin väg. Hon satte klockan på sin ren, men när kyrka byggdes i Junsele, blef renens pingla upphöjd till kyrkklocka. — En variant låter henne se klockan på Hammarsmarknaden i Ytter Länäs vid Ångermanälfven, omkring 6 mil ofvan Hernösand. Köpmannen kände sig stucken vid hennes fråga om priset för »bjällran» och sade, att hon skulle få den, om hon orkade bära henne. Lätt och ledigt tog hon klockan i sitt förkläde och bar henne till Sånga kyrka några mil högre upp; här var man just i behof af en kyrkklocka, och det blef nu på detta sätt afhjälpt.
Gunnils stora styrka visade sig ock på annat sätt. Såsom nämndt, ägde hon Backinge i Junsele, ett änge, som innehåller flere tunnlands vidd och nu lär fylla icke mindre än 34 hölador. Denna utsträckning hindrade dock icke Gunnil att slå änget på en enda morgonstund.
Gunnils hushållning.
Någon boskap hade Gunnil ej. Den mjölk, som hon behöfde fick hon ur en stor tall genom att helt enkelt »stampa» knifven i denna. Ännu i dag står trädet kvar i Hoting i Tåsjö socken. Men stor fångstman var hon. Hon hade bäfverfiske i Ruskån, Kortingsån, Essån och Kultran, fågelfänge i Kipparåsen, Tannflohöjden, Selsjöhöjden m. fl. ställen samt laxfiske i Hola-, Kil- och Nämndforsen.
Med så många och gifvande fångstställen af olika slag fick Gunnil vida mera, än som hon själf behöfde. Med landets produkter plägade hon därför årligen göra fyra resor till Gefle, nämligen vid midsommaren med ägg, om hösten med fågel och om vintern med kött. Hon färdades därvid efter en gällad ren, och på en enda dag tillryggalade hon vägen från Junsele till Gefle. Den handlande i denna stad, med hvilken hon hade affärer, skänkte henne en gång sirater af guld och silfver för att därmed pryda grimman å renen. Men det tyckte hennes man ej om; han fruktade, att hon ej hade fått det på ärligt sätt.
Gunnils älgfångst.
»Från Finland» inflyttade en man vid namn Blåfis jämte sin hustru och bosatte sig i Gunnils grannskap. Men därmed var hon ej rätt belåten; i all synnerhet ville hon »blifva af med» den hatade finnkäringen. Detta lyckades henne äfven, men på ett mycket svekfullt sätt.
Gunnil tog en vacker dag sin grannhustru med sig för att fånga älg på Kipparåsen, hvarest hon hade en älggrop eller älggård, som det gällde att vittja. Men älgen skulle fångas lefvande. Därför gjorde de sig en »tralj» (länk eller halsbindsle för kor) samt rep af vidjor och gingo så till gropen. I denna hade mycket riktigt en älg gått ned. Det lyckades verkligen att få traljen på djurets hals, hvarefter de med mycket besvär fingo älgen upp ur gropen. Men väl kommen upp på marken, satte han af med full fart. Till grannhustrun, som hon i särskild beräkning hade satt att hålla i repet, ropade nu Gunnil: Håll om re’n! Hon lydde, och det bar af i fyrsprång för båda två. Gunnil begaf sig ock i väg efter samt fann af sin granne en bit här och där, men älgen fann hon icke. Hon hade i alla fall nått sitt mål och bragt den hatade grannkvinnan om lifvet.
Gunnils förhållande till kyrkan.
Att Gunnil varit kristen och mån om kyrkan, framgår af flere sägner. Hon hade kyrkrätt i Sånga, säger man, och till denna (eller den i Junsele) skänker hon »bjällra». Hon reser ock långa vägar för att få vara med om julottan. Enligt framställningen i det öfre landet reser hon från Tåsjö eller Junsele vid Lappmarkens gräns eller från Åsele inom Lappmarken till julottan i Sånga eller Sollefteå, under det att man i det nedre landet säger, att hon i samma afsikt för därifrån till Åsele. Men därom äro alla sägner ense, att det gick undan för henne, närhelst hon var stadd på resor, ibland åkande efter en ren, ibland ridande på en sådan. Berättelsen om hennes färder till julottan varieras på flere sätt.
1. Gumel åkte från Tåsjö till julottan i Sollefteå efter en älg. När hon kom till Ramsele, ringde det första gången i Sollefteå; då hon kom till Helgum, hörde hon den andra ringningen, och när hon kom fram, ringde det just samman. Häraf ser man, med hvilken hastighet hon färdades.
2. Mellan samma ställen och äfven då på färd till julottan åkte hon i kapp med en lapp, hon efter en älg och han på skidor, hon efter Faxälfven och han efter Ångermanälfven. När han kom till Sehlsjön i Resele, miste han den skida, »som går af sig själf», hvarigenom han kom fram senare än hon och tappade.
3. Samma täflan ägde rum med Junsele som utgångspunkt. Det gick lyckligt för dem, ända tills de voro inom Sollefteå socken. I Remsle-nipan åkte båda ihjäl sig.
4. Gunnil och Blåfinn bodde tillsammans i Getinlöf (Getalöf), en skogstrakt under byn Hoting i Tåsjö, där Flåsjöns och Tåsjöns vatten flyta samman. De voro osams om denna skogsmark, men kommo till slut öfverens om att slita tvisten på det sättet, att den af dem, som först komme till kyrkan på julmorgonen, skulle blifva ensam ägare af området. Blåfinn »rände» (åkte) på skidor utför åarna, men Gunnil körde den vanliga vintervägen med sin älg. Den förre rände ned i Kilforsen; Gunnil däremot kom vida längre, nämligen till Hjältaberget i Långsele. När hon befann sig på detta, slog kyrkklockan till med den påföljd, att älgen sprack för henne.
Efter detta blef hon ond på »kyrkväsendet». När man i hennes tid började bygga kyrka i Ramsele, var hon därför föga glad däröfver. Kyrkan var henne för nära, och hon beslöt att förgöra densamma. Till den ändan kastade hon en stor sten emot templet, men han nådde ej from, utan föll ned på Jansjö-åsen mellan Sunnansjö och Silsjönäset i Fjällsjö socken, Och där finnes stenen ännu i dag, säges det.
Gunnil såsom namngifvare.
Flere ställen, som ligga mellan Junsele och Sollefteå, hafva enligt sägnen fått namn af Gunnil, när hon en gång var stadd på kyrkoresa. Hon bodde i Åsele, och där fanns vid samma tid en man (enligt somliga en lapp), som hade en själfräntski (själf-ränd-skida), d. v. s en skida, som går af sig själf. Med denne höll Gunnil en gång vad, om hvem som fortast kunde färdas därifrån till Sollefteå (eller Sånga) kyrka på en julmorgon. Hon skulle därvid åka efter sin älg, han åter »ränna» på sina skidor.
De satte af och följde båda älfven. Det gick lyckligt att börja med. Men så brast isen på en sel, lugnvatten, och älgen fastnade i gåret, så att hon endast med möda fick honom på land. Stället kallade hon därför Gårele-selet, som nu är en by. — Resan fortsattes därpå ett kort stycke till Söderfors, hvarest hon lät älgen hvila en stund; och efter detta har den byn jämte det egentliga namnet äfven kallats Älggårdsmon.
Efter uppbrottet härifrån mötte hon snart ett förargligt hinder: älfven gick öppen till följd af en fors. Förgrymmad häröfver körde hon en omväg omkring stället, men sade: »Det var en hålens fors!» Af den anledningen ha forsen och byn fått heta Håla-(Hola-)forsen.
Emedan landskapet under en lång sträcka egentligen var en björklid, kallade hon trakten Liden, som nu är ett sockennamn.
Färden fortsattes, och egendomligt nog har sägnen ej att förtälja om något hinder af Nämndforsen. Men längre ned var isen åter igen svag, och ackjan skar ned samt gjorde en djup fåra uti själfva åbottnen. Denna fördjupning, som sträcker sig ett godt stycke nedom Resele prästbol och ungefär till Klocke utjord, ses tydligt ännu och kallas efter själfva roten och upphofvet Gunneli-skåran. — Gunnil färdades vidare efter älfven till Bodvill-ån, och emedan hon red öfver selen, fick socknen namnet Re-sele. I Bodvill vek älgen af någon anledning af inåt strandbacken, och väl kommen på land, tog han ett språng öfver en ganska stor sten, öfver hvilken äfven ackjan gick. I stenen ser man märken efter båda medarna och kallar dem Gunneli-spåret. Sedan fortsatte hon åter på älfven, men när hon kom till Gammelåkern, första gården i Yttersel, uppifrån räknadt, måste hon för Edsforsens skull lämna älfven och for därför upp genom en dal, Gunnel-dalen kallad. Här slutade hennes färd. Älgen var nämligen tröttkörd och stöp.
Ännu sämre gick det för lappen. Med väldig fart åkande på isen, upptäckte han med ens den öppna forsen i sin väg. Det gällde att på ögonblicket vika af från älfven, och han kastade verkligen om den högra skidan, men den vänstra fick han ej fort nog in i den nya riktningen. Den högra gick därför åt ett håll, den vänstra åt ett annat, hvaraf följde, att mannen klöfs i två delar. Den vänstra halfvan flög bums ned i Edsforsen, den högra åter fortsatte färden ända fram till målet. Mannen hade sålunda vunnit vadet, ehuru det kostade honom lifvet. — En variant låter de täflande komma till slätten väster om Sollefteå just i det ögonblick, då det börjar ringa till julottan i kyrkan därstädes. Vid det första klockslaget sprack Gunnils älg och skidlöparen for henne förbi såsom en hvirfvelvind.
Gunnils strider med Arne Ille.
Såsom en viktig händelse i Gunnils lif framställer sägnen hennes strid med jämtarne om gränsen mellan Ångermanland och Jämtland. Denna borde gå midt emellan Ångermanälfvens och Indalsälfvens floddalar, hvarför det gällde att utröna, hvar midten ginge. På samma tid och med samma fart skulle hon och en »finne», som var hennes medhjälpare, bryta upp och gå emot hvarandra, hon från Ångermanälfven och han från Indalsälfven. Men jämtarne förmådde finnen att gifva sig i väg tidigare, än öfverenskommet var, och Gunnil råkade honom förr, än hon skulle hafva gjort, om allt gått rätt till. Hon slog honom emellertid blodig och blå och sänkte ned honom i den efter honom uppkallade Blåfinn-tjärnen.
Det är på grund af dessa tvister, som denna kvinna en gång nämnes i ett medeltida dokument, nämligen en handling af år 1273 om rågången mellan Jämtland och Ångermanland. Hade ej slumpen fogat det så väl, skulle nog mången i våra dagar betvifla Gunnils verkliga tillvaro en gång i tiden, men nu är detta icke gärna möjligt. Uti en uppsats om »Lapparnes ålder i Södra Norrland» i 10:de bandet af denna tidskrift hafva vi redogjort för innehållet i denna skrift, hvarför vi kunna fatta oss kort. Här få vi veta, att Gunnil lefde i kristendomens första dagar och bodde a Solatunum, d. v. s. nuvarande Sollefteå; vidare att hon för gränsens skull låg i delo med Arne Ille å Hällesjö i Ragunda i Jämtland, som var den »förste kristne mannen». Gunnil framställes här såsom mindre rättrådig: hon tog »finn sin», som hette Blafinn, och satte honom på Arnes land vid Blafinnungs tiorn. Ehuru Arne dränkte honom i den efter finnen uppkallade Blåfinn-tjärnen, lät Gunnil dock ytterligare [sitt folk] fara i Arnes vatten [för att fiska]. Om denne Arne får man här en annan uppfattning än den, på hvilken hans tillnamn hvilar. Allt synes dock tyda på, att Arne är densamme som den bekante jämtländske stigmannen Arnljot Gelline, som år 1030 vid Stiklastad infann sig hos konung Olof Haraldsson och för att få deltaga i den förestående striden öfvergick till kristendomen.
»Junsele-gummora».
Om vi ej misstaga oss, hafva vi ännu i det dagliga talet i behåll ett minne af denna märkvärdiga kvinna. Hvarje socken har i Ångermanland sitt särskilda öknamn, hvilket på skämt begagnas olika socknar emellan. Som exempel härå meddela vi från södra ådalen följande delvis rimmade vers, förut ej offentliggjord:
Fjällsjö-buta,[2]
Ramsel-stuta (stutarna),
Edsle-skirern (skatorna),
Heljoms-kråkern (kråkorna),
Långsel-tärma (tarmarna),
Eds-knärra (troligen = hackspettarna),
Sålet-kajern (Sollefteå-kajorna)
och Multrås-morn (myrorna).
På samma sätt talar man om Junsel-gomora (gudmodern).
Att dessa benämningar hafva ganska hög ålder, framgår af åtskilliga omständigheter. Redan Johannes Bureus, Gustaf II Adolfs lärare, antecknade i sin samling Sumlen (se Svenska landsmålen, bih. I. 2. s. 198, 199) några sådana, t. ex. Gunmundrådh kråka (nu Gummerås-kråkern), Bote Kampar, Seensiö Garpar (Sidensjö) och Anundsiö Lappar. Att den anförda versen är ännu äldre, synes däraf, att Bodums och Tåsjö socknar där ej nämnas, hvadan den måste vara från en tid, då dessa socknar ej funnos till.
Beträffande uppkomsten af dessa benämningar antyder Bureus, anf. st, att de äro hämtade från socknarnes vapen, som visa sig i sockensigillen. Att så emellanåt kan vara fallet, våga vi ej bestrida, men knappast förklarar det uppkomsten af uttrycket »Junsele-gudmodern».
Till dess belysande gå vi tillbaka till riksdrotsen Per Brahes dagar och till hans grefskap samt erinra därom, att han af sina underhafvande »med en blandning af skämtsam förtrolighet och vördsam tillgifvenhet» kallades för Gudfar på Gudsbacka (= Brahehus). På samma sätt har, enligt Rietz s. 207, go(d)mor i Medelpad varit en »hedersbenämning till äldre kvinnor». Att detta språkbruk förekommit äfven utom Medelpad, hafva vi all anledning att förmoda. Särskildt lär ordet i denna betydelse hafva användts af lapparne. När dessa tiggande gå från gård till gård och på något ställe af husmodern fått synnerligen hederligt »i säcken» lär det ej vara ovanligt, att de, i stället för att helt enkelt tacka, med det vänligaste tonfall yttra: Gud välsigne go(d)mora! — Vi antaga, att sägnens Gunnil benämnts med denna på samma gång förtroliga och vördnadsfulla benämning och att uttrycket, emedan hon bodde i Junsele, kommit att beteckna Junselebo i allmänhet.[3] Med tanken på henne har sedan socknens sigill graverats.
Prosten Blix i Junsele har om detta meddelat oss, att det föreställer en karl, enligt gammalt bruk klädd i kjortel, och förmodar han, att bilden missuppfattats såsom en kvinna, hvaraf anledning gifvits till talet om Junsele-gomora.
Detta synes vederlägga vår här uttalade åsikt, men man besinne dock, att en så aflägsen landsända knappast kunnat förfoga öfver någon så synnerligen skicklig gravör. Denne har måhända sökt visa en kvinna, men råkat gifva henne något manliga drag. Författaren häraf har tagit andra sockensigill från trakten i skärskådande och i flere af dem sett en fågel, men denna har varit svår att närmare bestämma; det har lika väl kunnat vara en kråka som en skata.
Hvem var Gunnil?
Sedan vi nu redogjort för hvad sägnen och ett skriftligt medeltida dokument hafva att förtälja om denna märkliga kvinna, återstår den lika intressanta som svårlösta frågan, hvem Gunnil Snälla i verkligheten varit.
Ett par försök till svar härå hafva kommit till vår kännedom. Så har en författare, som under märket O. H. i norrländska tidningar behandlar antikvariska ämnen, försökt att identifiera henne. Han menar henne vara drottning Gunhild, som först var gift med konung Anund Jakob och sedan såsom änka efter år 1050 blef gift med danske konungen Sven Estridsson. Emedan Sven och hon voro nära befryndade, väckte deras äktenskap anstöt hos de andlige, och efter att hafva mottagit en skriftlig varning från påfven måste Sven finna sig uti att skicka Gunhild tillbaka till Sverige. Att hon därvid skulle hafva kommit så långt norrut som till Ångermanland, är dock föga sannolikt; och hade hon uppehållit sig här, borde minnet af henne vara fäst vid Uppsala-öds-gårdarna i landskapet Stig i Säbrå vid Hernösand och Kutuby (n. v. Kungsgården) i Bjärtrå ett godt stycke upp efter Ångermanälfven. Men så är icke fallet. Vår Gunnil har bott i Junsele och Sollefteå, d. v. s. i den öfre delen af landskapet. Om den förskjutna drottning Gunhild vet man med visshet, att hon bodde på sina gårdar i Västergötland och där utöfvade sin välgörande verksamhet. När biskop Adalward efter ankomsten till Emund gamle och till följd af det ovänliga mottagandet hos denne vänder åter, fann han skydd hos drottning Gunhild. O. H. anser, att det var hos Gunnil Snälla i Ångermanland, men i så fall hade biskopen och hans följe gjort en alltför stor omväg. Naturligare är det väl, att han tagit in hos den i Västergötland boende Gunhild, helst som han därefter besökte Lödöse.
Andra hafva i Gunnil Snälla velat se den kloka, men härsklystna drottning Gunhild, gift med Harald Hårfagers son Erik Blodyx; och de hafva varit så mycket säkrare på saken, som denna enligt berättelser (t. ex. hos Snorre Sturlason) en tid vistats i »Finnmarken» hos »finnar» för att lära sig trolldomskonster. Detta försök kunna vi emellertid ej tillmäta större värde än det förra. Då Gunhild var från Hålogaland, hade hon »finnar» på närmare håll än på denna sidan om Kölen. Vidare och såsom den allra viktigaste invändningen vilja vi påpeka, att Gunnil Snälla lefde och »regerade» omkring år 1030 eller vid tiden för slaget vid Stiklastad, den andra Gunhild åter, kungamodern kallad, hundra år därförut.
Frågan, hvem Gunnil var, är ännu obesvarad och lär nog så förblifva. Det enda, som vi hafva att hålla oss till, är sägnens dunkla antydningar. Då hon i denna ömsom kallas lapp, ömsom finne, och då hon därtill färdas i ackja på lappars vis, skulle man häri vilja se en antydan om hennes lapska börd. Men däremot talar hennes rent svenska namn. Då det vidare i det anförda dokumentet heter, att hon »tog finn sin» och satte honom på Arnes land, tyckes detta gifva vid handen, att hon själf var af annan nationalitet. Så mycket torde man kunna säga, att hon varit en svenska, som haft mycket med lapparna att göra. Att hon vidare varit mäktig och klok samt duktig och manhaftig, framgår ock af sägnen och af hennes tillnamn. Då hon så emellanåt kallas för »drottning», kunna vi ej finna annat, än att man på goda grunder kan tänka sig henne såsom en mycket dugande gemål till någon obetydlig och därför bortglömd småkonung i den öfre delen af Ångermanland, då ännu delvis befolkad af lappar.[4]
- ↑ Allmogen har fattat sockennamnet så, att det skulle innehålla detta namn + sel. Rätta härledningen är prep. i + Öden (nu byn Eden) + sel.
- ↑ But är enligt Rietz Dialektlexikon, s. 67, en tjock klabb; tjock-but
är enl. samma källa ett ångermanländskt uttryck för en tjock karl.
Buta är best. pl. - ↑ Annars har man i Ångermanland för en burgen och myndig gumma
haft uttrycket stor-mor. Mellan en sådan i Näs by i Långsele och
en annan i Krångeds by i Eds s:n göres en jämförelse i ett rim, som
tydligen är af yngre datum. Det lyder sålunda:
A stor-mor i Näs,
hon hade int’ en schäs,
men a stor-mor i Krange,
hon hade båd’ hästar och vagne.Till en gumma »som haft något att reda sig med», har man ock smickrande sagt: »Du är som a stor-mor i Krange.»
- ↑ Att ordet blå-finn betyder »svart-lapp», är alldeles säkert. Ordet »blå» har i en sammansättning i ångermanländskan ännu denna betydelse. »Blå-naglar» kallar man nämligen den svarta framkanten af naglarna å händerna. Mannen i fråga har tydligen varit ovanligt mörkhyad.