←  Till Bender
Mazepa
Historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s dagar
av Alfred Jensen

Den stora efterräkningen
Mazepa i konsten och i dikten  →


[ 174 ]

VII.
DEN STORA EFTERRÄKNINGEN.

Det var ett sällsynt brokigt följe, som efter Karl XII kom från Turkiet till Sverige år 1715. Den europeiska Orientens samtliga folkslag voro här representerade – icke minst judar och greker, och huru olika dessa objudna turister än voro sinsemellan i språk, religionsbekännelse och seder, hade de dock ett gemensamt: större eller mindre pänningekrav på Karl XII och den svenska statsskassan. Om dessa stackares och skojares öden i Stockholm läses utförligt i Th. Westrins intressanta uppsats om Karl XII:s orientaliska kreditorer i Hist. Tidskrift (1900). Här vilja vi endast sysselsätta oss med de mazepintser, vilka efter det stora skeppsbrottet vid Dnjeper och Dnjester såsom små spillror av ett stort vrak slungades upp på skånska kusten. Källan för dessa lillryssars passionshistoria är nästan uteslutande det svenska riksarkivets »Cossacica» och biografiska material.[1]

Förutom Mazepas nominelle efterträdare såsom lillrysk hetman under svenske kungens protektion, Orlik (med hustru och barn) samt systersonen Vojnarovskijs maka, bestod den ukrainska kolonien i Stockholm 1716–1720 av följande notabiliteter: generaldomaren Kliment Dolhopoli, [ 175 ]generaladjutanterna Grigorij Hertsik och Fedor Mirovitj, asaulen Ivan Hertsik, »generalauditören» Fedor Tretiak, standarbäraren Aftaman Hertsik, »bulavniken» Fedor Nachimovskij samt en ortodox präst vid namn Parfenij, vilka under vistelsen i Stockholm åtnjöto ett årligt underhåll, växlande från 672 daler silvermynt till 200. Dessutom fanns det icke så få lillryska krigsfångar, tjänare och f. d. soldater, som från Ukraina hade blivit vinddrivna till det avlägsna landet på andra sidan om det baltiska havet. Och alla gjorde de anspråk på eller tiggde större eller mindre smulor av de två och en halv miljoner riksdaler courant (=20 milj. kronor i nutida mynt!), som Karl XII och hans lättsinnige finansielle medhjälpare Grotthus upplånat i Turkiet.

Den märkligaste av dessa exotiska gäster var obestridligt Filip Orlik. Han härstammade från en tjechisk släkt, som under hussitkrigen utvandrat från Böhmen till Polen och Litauen, och en av hans förfäder, Stanislaw Orlik de Lasiska (d. 1559) ligger begraven i dominikanernas Trefaldighetskyrka i Krakau. Filip föddes år 1672, studerade hos jesuiterna i Vilna, Mohilev och Kiev, kom 1698 i kosackisk kanslitjänst, gifte sig med Anna Hertsik och blev »generalskrivare» (sekreterare eller kanslär) hos Mazepa, med vilken hans öden oupplösligt förknippades. Man vet ock, att han var med vid Jan Obidovskijs bröllop med Kotjubejs dotter Anna, ty han uppvaktade då brudgummen, Mazepas systerson, med en »panegyrik» eller bröllopskväde.

Då Orlik efter Mazepa hade blivit vald till hetman (1710), kom han naturligtvis i en mycket vansklig belägenhet, som både finansiellt och politiskt förvärrades, sedan Karl XII lämnat Bender för alltid. Hans latinska skrivelser till den höge protektorn intyga också icke blott hans oförställda beundran för Karl XII:s hjältemod och hans personliga hängivenhet för den man, i vilken han allt fortfarande såg sitt eget och hela Ukrainas enda stöd, utan ock hans förtvivlan över den svåra ställningen. Här må vara nog att [ 176 ]anföra början på ett av hans memorial till den svenske kungen, skrivet på hans vanliga siratliga, nästan poetiska latinska språk:

»Enär det ser ut som den Ottomanska Porten vore betänkt på att åter gripa till vapen mot moskoviterna, måste vi frukta, att vi i detta förvirrade sakläge störtas från det moskovitiska förtryckets Scylla till det turkiska förtryckets ännu farligare och fördärvligare Charybdis. På det att detta måtte undvikas, bedja vi ödmjukligen, att hans kungliga Majestät, vår nådigaste herre och beskyddare, måtte bispringa vårt mellan Scylla och Charybdis skeppsbrutna folk och på de sätt och med de medel, som honom täckes, i denna storm föra vårt fosterland till det goda hoppets udde.»

Från Wien kom Orlik med sina landsmän 1715 till Stralsund, varifrån han redan skickade brev till Stockholm med begäran om pänningunderstöd, och själv anlände han på nyåret 1716 till Ystad. Såsom första hemvist anvisades dem Kristianstad, och Hertsik fick sitt tillfälliga uppehälle genom något arbete i Karlskrona. Orliks familj kvarstannade i Kristianstad och led där mycken nöd. I ett brev till drottning Ulrika Eleonora 1719 beklagade han sig över att hans hustru och sju barn i två månader saknat alla medel, knappt hade en bit bröd till sitt uppehälle och nödgades taga varor på kredit, så länge sådan beviljades. Då han själv fortsatte resan till Stockholm, måste han i Kristianstad »till sin evärdeliga skam och nesa» hos köpmannen Conrad Kampf pantsätta sina två »fältherrespiror», sin kungliga fana och »det feltherretecken, hvilket gemenligen kallas Bunsiuck» (buntjuk, standaret med hästsvans) för att få de 200 riksdaler, som resan till Stockholm krävde. I Kristianstad satte han sig i skuld för inalles 4386 riksdaler. Och i Stockholm måste han pantsätta sina sista klenoder, en diamantring och ett guldkors, för 60 thaler och gjorde [ 177 ]skulder hos general Meyerfelt, greve Crispin, v. hovkanslär Höpken m. fl. till ett belopp av 1,132 riksdaler.

Emellertid utfick den stackars Orlik den 3 juni 1719 ett halvt års gage, och år 1720 anslogo ständerna åt honom 20,000 daler s. m. Därmed avskrevs den fordran å 60,000 thaler, som Orlik i egenskap av hetman ansåg sig ha rätt att få, enär detta belopp uttagits ur den ukrainska krigskassan såsom krigslån åt svenskarna och icke vore att betrakta såsom Mazepas enskilda förmögenhet, varöver systersonen Vojnarovskij hade att förfoga. »Vojnarovskij – heter det i en av hans besvärsskrifter – hade inne moth all rätt och wanlighet alla publique medel genom sina til sig köpte wänners gunst och hielp. Jag teeg härtill stilla, fastän hela mitt Krigfolk mot detta mitt stillatigande ropade.»

Efter Karl XII:s död skrev han till drottning Ulrika Eleonora ett latinskt brev, vari han vältaligt beklagade den stora förlusten: »Ho skall giva mina ögon vatten, på det jag må kunna begråta det sorgliga och beklagansvärda öde, som drabbat den oförliknelige hjälten, Ers kungliga Majestäts kärälskelige broder, min synnerlige beskyddare och mycket nådige herre?.... Min smärta tränger ända till märg och ben» etc. Och till zaporogernas kosjevoj Milasjevitj skrev han den 8 dec. 1719:

»Jag måste hjärtligt sörja över min olycka att jag, efter hans lysande och evigt minnesvärde konungs, vår protektors död, nu står alldeles övergiven och därtill är så långt avlägsnad från eder, mina vänner, och den zaporogiska hären. Men I kunnen vara förvissade, mina käre bröder, att jag i själ och hjärta aldrig har avlägsnat mig från eder i detta fjärran nordiska land på andra sidan Baltiska havet.... Om döden ej hade avskurit hans majestäts livstråd, skulle det säkert ha inträffat, att svenske kungen med ännu starkare trupper än vid krigets början skulle hava begivit sig över havet igen, och d hade vi åter fått träffas. [ 178 ]Men Gud har i sina outgrundliga rådslag ändrat allt detta, för att det så mycket fortare skall bli lugnt och för förekommande av ytterligare blodsutgjutelse..... Men till så mycket större fördärv för Moskva har den avlidnes syster Ulrika Eleonora ingått förbund med Polen, England, Preussen, Frankrike, Holland och käjsaren mot Moskva – hela kristenheten, till och med Ottomanska Porten, mot Moskva, och de skola angripa nästa vår både till lands och sjöss.»

Det var i denna naiva förhoppning om ett stort europeiskt förbund mot tsardömet som Orlik för alltid lämnade Sverige år 1720, och den svenska regeringen var för visso icke missbelåten att för så billigt pris slippa den inflytelserikaste av sina objudna gäster från Ukraina. Orlik for från Stockholm d. 11 oktober till Ystad med sin äldste son Grigorij och sin sekreterare, kapten de Cloirs; men emedan det då för tillfället ej fanns något kofferdifartyg, som låg segelklart till Lübeck, anhöll han, att den svenska regeringen måtte beordra ett transportfartyg från Karlskrona för hans och hans familjs räkning. Även den äldste sonen, Grigorij Peter, upprepade nu sin begäran om reseunderstöd »på grund av faderns mycket svaga pänningetillstånd». Dagen före sin avresa skrev Orlik till konung Fredrik, att han över England ämnade sig genom Ungern till Orienten. För att underlätta sin färd skickade han i förväg sin frände, »generalstandarbäraren» Ivan Hertsik, till khanen och seraskiren med konungens brev, och denne borde färdas dit genom Polen tillsammans med sin äldste broder, som för att undgå ryssarnas förföljelser inkognito vistades i en liten stad nära Warschau under general Poniatowskis hägn.

På utresan från Sverige lär Orlik verkligen ha fått med sig några skrivelser från den svenske konungen till käjsaren, konungarna av England och Polen, till Porten och till khanen av Krim, och då Peter I fick vetskap härom befallde han, att inga zaporoger skulle släppas fram till Krim och att man skulle ha ett vaksamt öga på Orlik. [ 179 ]Dennes färd styrdes först till Hannover, och nu begynte ett kringflackande, resultatlöst emigrantliv, som något erinrar om de polska landsflyktingarnas på 1830- och 1860-talet. Från Hannover begav han sig över Thüringen, Prag och Breslau till Krakau, för att undvika ryska spioner, under det att familjen for direkt genom Preussen. Och hans farhågor voro icke ogrundade. Det ryska sändebudet i Wien, greve Jaguzjinski, sände den 14 mars 1721 till greve Neithurt i Breslau en käjserlig order, att enär »förrädaren och rebellen» Mazepas efterträdare Orlik med hustru och barn rest från Sverige till Hamburg för att i Orienten uppegga till krig mot Ryssland, han skulle häktas vid ankomsten till Breslau eller åtminstone under någon förevändning kvarhållas där tills vidare». Hans hustru, som för 800 thalers skuld måste dröja i Breslau, blev – enligt vad Orlik skrev till en svensk rådsherre, förmodligen v. Höpken – mitt i natten visiterad av Jaguzjinskij d. y., utan att man dock lyckades hitta något komprometterande, och där dog den yngste sonen. Sedermera kom familjen dock till Krakau, där barnen blevo omhändertagna av bernardiner-munkar. Här träffade han ock sin svåger Ivan Hertsik.

Freden i Nystad drog ett streck över Orliks storpolitiska planer, och i sin förtvivlan sökte han försoning med tsaren. Genom det dåvarande holsteinska sändebudet i Petersburg, general Stenflycht (Johan Segersten), den äventyrlige krigaren, som sedan blev Orliks måg, skickade han d. 1 juni 1721 till den mäktige prelaten Stefan Javorskij det ångerfulla brev, som förvaras i ryska statsarkivet och är ett värdefullt dokument rörande Mazepas förräderi. Men det lämnades obesvarat, och det var kanske det bästa för honom själv.

Efter ett besök i Frankrike finna vi Orlik hos khanen av Krim, där han sökte uppvigla zaporogerna och Ukraina till ett hämndekrig mot Moskva, enär »den nuvarande situationen i Europa vore mycket lämplig härför». Och i ett [ 180 ]brev till Fredrik I meddelade han att han, genom sin »generalfänrik» Ivan Hertsik skulle uppmana Turkiet att åter angripa tsardömet dels över Astrachan, dels över Azov. Men all vältalighet och alla ansträngningar båtade till intet, ty situationen var i själva verket allt annat än lämplig. Sverige hade annat att tänka på än att störta sig i ett dåraktigt krig, och zaporogerna, som under käjsarinnan Annas regering fingo flytta tillbaka inom Rysslands gränser, svarade rent ut, att de voro trogna ryska undersåtar och att de undanbådo sig hans skriverier.

År 1722 kom han till Jassy, där han återsåg Karl XII:s tolk Alexander Amir, och fortsatte genom Bulgarien till Salonichi. Där torde han hava stått under hemlig bevakning och sysslade huvudsakligen med en år 1720 påbörjad dagbok, en diger volym på 800 sidor med polsk, latinsk och fransk text, som förvaras i Krakaus Czartoryski-bibliotek. Den torde snart nog komma att publiceras av Akademien i Krakau och innehåller för visso åtskilligt av värde för den svenska historieforskningen. De sista orden i hans dagbok bikta den bittra erfarenheten: »Zaporogerna äro så lumpna, att de icke mer minnas sitt förflutna och sitt gamla anseende». Hans sista brev till Sverige (till von Höpken), berörande den politiska situationen i Europa och planerna mot Ryssland, är daterat den 30 maj 1741. Året därpå dog Orlik, förmodligen i Jassy – det ukrainska kosackväsendets siste mohikan och kanske noblaste representant i utlandet.

Orliks familj var mycket talrik. Med sin hustru Anna, född Hertsik, hade han åtta barn, av vilka dock ett torde hava dött i mycket späd ålder: tre söner, Grigorij, Michal och Jakob, samt döttrarna Barbara, Nastasia, Marta, Maryna och Katarina. Av dessa barn voro Jakob och Marta födda i Bender och hade till faddrar, den förre – Karl XII, den senare – Stanislaw Leszczinski; Maryna föddes på Rügen under Stralsunds belägring och hade till fadder Ulrika [ 181 ]Eleonora, som representerades av fältmarskalken greve Rehnsköld. Det yngsta barnet Katarina, som föddes 1718 i Skåne, fick nöja sig med att till gudfader hava guvernören av Skåne. Om deras öden vet man endast, att Nastasia blev gift med general Stenflycht. Den äldste sonen Grigorij studerade ett par år vid Lunds universitet under ledning av Andreas Rydelius, professor i metafysik.

Ekonomiska bekymmer gjorde, att fru Anna Orlik mer än en gång måste vända sig till den svenska regeringen med bön om understöd. I ett brev från Krakau till kung Fredrik 1730 skildrade hon sin olyckliga belägenhet: »Den hårda och ödesdigra nöd, vari jag har råkat: en olycklig moder [i Ryssland] försänkt i det djupaste elände, min make i en dyster landsflykt bland de otrogne, och detta endast för att han offrat sitt liv, sina ägodelar och sin frihet för sitt nit och sin orubbliga hängivenhet för det svenska konungariket och för högtsalig konung Karl XII:s person, ärorik i åminnelse». Även dottern Barbara talade i ett brev till kungen (1731) om att hennes far i Turkiet ej kunde hjälpa familjen med en brödbit och att modern måste göra stora skulder i Polen, så att hon ej kunde komma från Krakau.

Av ett tacksamhetsbrev från den äldste sonen 1747 framgår, att den svenska regeringen (riksdagen) beviljade hans mor och syskon en årlig pension av 600 platen (1 plåt = 2 daler s. m.). Denne Grigorij, »comte d’Orlik» såsom han kallade sig, tyckes i det allra längsta ha fasthållit vid de gamla traditionerna och drömmarna om ett fritt Ukraina i förbund med Sverige, att döma av hans brev till Carl Gyllenborg åren 1739–41: »Visserligen kan det tyckas som om min far vore ett svagt verktyg för en så stor plan; men om man tar i betraktande att den kosackiska nationen, såsom vars lagligt valde chef under den svenske konungens auspicier han har erkänts av den Ottomanska Porten, ej åstundar något högre än att få ett [ 182 ]gynnsamt tillfälle att bistå honom, och om man vidare besinnar Portens blomstrande affärer och dess högtidliga försäkringar åt min fader, då han sista gången träffade Stor-Visiren nära Vidin, kan man väl hoppas, att min faders motgångar skola upphöra och att han skall bliva i stånd att med sin nation gagna Sveriges intressen ....»

– –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –

Ett ännu sorgligare öde gick Mazepas systerson Andrej Vojnarovskij till mötes. Hans uppfostran och en studieresa i Tyskland hade bekostats av Mazepa, som 1705 rekommenderade honom hos greve Golovin. Såsom Mazepas närmaste frände och arvtagare gjorde han i främsta rummet anspråk på de pänningar, som Karl XII hade lånat av den lillryske hetmanen, och redan från Demotika 1714 framställde han till svenska regeringen sina krav. Han reste dock icke direkt till Stockholm med Orlik och de andra landsflyktingarna, utan lämnade sin familj i Breslau och fortsatte ensam till Hamburg, måhända för att utfå pängar på den växel, som utfärdats på ett bankirhus i Hamburg. Där tillbragte han några veckor på ett – såsom man har skäl att tro – ganska sorglöst sätt, tills den ryska regeringens verktyg – med Hamburger-myndigheternas allt för välvilliga medgivande – lyckades få honom i sitt våld och utlämna honom at den hämndlystne tsaren, som lät den i det stora hela oskyldige Vojnarovskij umgälla, vad hans rike morbror förbrutit.

Den 12 okt. 1716 hade Vojnarovskij i Hamburg ätit middag hos Aurora Königsmark, för vars kvinnliga behag den något lättsinnige Vojnarovskij helt visst var mindre oemottaglig än Karl XII hade varit. När han på hemvägen åkte i vagn genom den ännu så benämnda ABC-gatan, blev han plötsligt överfallen – på ljusa dagen – av beväpnade män och fördes fängslad till den ryske residenten Böttichers bostad, där han kvarhölls under bevakning av tolv ryska dragoner. Under denna internering trodde han alltjämt, att [ 183 ]svenska regeringen skulle utverka, att han försattes på fri fot, och i ett på polska avfattat brev, som han den 21 okt. skrev till sin hustru i Breslau, röjer sig den äkta kosackiska sorglösheten och optimismen. Detta brev, som av en viss E. H. Weihmantel i Stockholm översattes på tyska 1723, är av följande lydelse:

»Min hjärtligt älskade Annichen!

»Förmodligen har du redan fått underrättelse om min olycka, hurusom jag nyligen häktats av moskoviten i Hamburg, i vilkens kvarter jag nu sitter redan på nionde dagen. På grund av den svenske, den käjserlige och den franske ministerns intervenering vilja stadsmyndigheterna icke att jag föres bort, och jag hoppas därför att bliva fri med Guds hjälp. Därför bör du inte vara allt för ängslig, ty även om jag skulle bli kvarhållen till hans tsariska majestäts ankomst, hoppas jag dock, att han skall förfara såsom en rättrådig herre mot mig, enär han väl vet, att jag aldrig har inlåtit mig i några consilia med min morbror. Mitt hjärtas fru, du har ju i dina händer mitt testamente, som jag vid min avresa [från Breslau] lät uppsätta skriftligt. Förbliv därför i den förhoppning, att hans majestät konungen av Sverige såsom en mycket rättvis och nådig herre varken åt dig eller mina barn skall låta någon orätt vederfaras, utan tvärtom, likasom högbemälta Majestät har behållit mig i sin höga protektion, skall han också täckas bevara dig och mina barn i densamma. Herr Ehrensköld har vår obligation i sina händer, och därför skall du, så framt jag skulle stanna kvar i moskovitiskt våld, anmäla dig hos honom och avfordra den. Mitt skrin med papperen i är likaledes i goda händer, där de icke skola gå förlorade. Bed blott Gud, att jag måtte slippa lös ur arresten, så skall allt åter bli bra. Alla mig tillgivna ber jag dig hälsa och försäkra dem, att jag framhärdar [ 184 ]såsom deras, men i all synnerhet min hjärtligt älskade Annichens underdånigaste tjänare S. A. Woynarowsky.»

Men den arme Vojnarovskij bedrog sig grymt både i fråga om Karl XII:s maktbefogenhet och tsar Peters ädelmod. Han fördes i bojor till Petersburg, i vars beryktade fästning han tillbragte sju svåra år. Under de inkvisitoriska förhören inlämnade han en på tyska skriven böneskrift (förvarad i ryska statsarkivet), vari han förklarade sig oskyldig och okunnig om Mazepas förrädiska planer: »Jag fruktade att vända mig till tsaren av bävan för hans vrede. Men när jag fick ordern, infann jag mig godvilligt(!)[2] hos tsarens resident i Hamburg och överlämnade mig åt honom. Jag fick aldrig vara med om hetmanens rådplägningar, ty morbror avlägsnade mig alltid ur det rum, där han hade möte med sina adherenter (anhängare). Kanske han, med hänsyn till min ungdom, misstänkte, att jag skulle komma ihåg tsarens nåd och icke sluta mig till honom. Efter morbrors död antog jag icke hetmansvärdighelen och ådrog mig därigenom den svenske konungens misshag, sedan ämbetet givits åt Orlik. Jag har ej gjort något, som strider mot ers tsariska majestät, och därför inträdde jag ej i svensk tjänst(!?). Under morbrors livstid och efter hans död kunde jag ej av den svenske kungen återfå mina utlånade 240,000 thaler. Man avspisade mig med vänliga ord; men detta hindrade mig emellertid att uppfylla min ständiga önskan att bedja tsaren om nåd. Många gånger tänkte jag kasta mig för tsarevitj’ fötter, men ett lägligt tillfälle erbjöd sig icke. Jag hoppas, att storgosudaren ej skall straffa mig, oskyldig som jag är till min morbrors synd.»

Men denna onekligen något fega och icke fullt ärliga [ 185 ]bekännelse räddade icke Mazepas systerson från det sibiriska livstidsfängelset.

Vojnarovskijs trotjänare Andrej Jakubovskij skildrade i brev till sin husbondes hustru, som nu mera var bosatt i Stockholm, huru eländigt han hade det. »Han står under så sträng bevakning, att jag knappt törs tala ett ord med honom. Det vore bättre att vistas bland hedningar och turkar än här, där det icke finns någon barmhärtighet. Jag och min herre behandlas så, att hundarna hava mer frihet än vi och icke bliva så grymt inspärrade.» Dessutom svävade den gode Jakubovskij i ständig ångest för att Vojnarovskij skulle bliva »utfrågad rörande Mazepas affärer».

Fru Anna Vojnarovska, född Mirovitj, gjorde upprepade försök hos både ryska och svenska regeringen att få hans hårda lott lindrad. Hon uppsökte det ryska sändebudet Bestuzjev och lovade, att gosudaren skulle få hälften av den summa, som Vojnarovskij hade att fordra av svenska kronan, om han finge förlåtelse, och hon tycktes vilja muta ministern själv, eftersom hon erbjöd 10,000 dukater åt den, som kunde utverka detta. Men vid denna anhållan fästes intet avseende. Den svenske ministern i Petersburg, baron Cedercreutz, kunde eller ville icke göra något i denna sak; det engelska sändebudet Camperdon ville ej höra på Jakubovskijs jämmer, och den holsteinske representanten Stambke avspisade honom med en allmosa av fem dukater. Och den svenska regeringen var vanmäktig i denna sak.

Med ett dagtraktamente av två kopek och med blott en häst måste Vojnarovskij anträda den förfärliga resan till Sibirien. Av Stambkes kammartjänare fick han en varm peruk, och av sin hustru hade han fått en sändning med linne och skodon, vilka senare dock voro för små för honom, så att de måste säljas. Jakubovskij fick följa sin herre till Tobolsk, men måste där vända om, under det att Vojnarovskij fortsatte till sin bestämmelseort: Jakutsk. Där [ 186 ]tillbragte han ännu många förfärliga är i hemsk isolering och var knappt igenkänlig, då den tyskfödde ryske akademikern Gerhard Friederich Miller år 1737 under sin sibiriska forskningsresa upptäckte den en gång så levnadslustige och elegante översten Vojnarovskij i ödsliga näjder, dit knappast en europé ännu satt sin fot. I sitt testamente hade han anslagit 1,000 thaler-albert »åt den ort, där hans syndiga kropp skall ligga begraven». Denna önskan kunde icke gå i fullbordan, ty ingen kristen präst jordfästade honom, och ovisst är, var hans förmultnade ben vila i steppen under Sibiriens snötäcke. Hans död torde ha timat senast 1743, d. v. s. ungefär samtidigt med olycksbrodern Orliks. Båda föllo de offer för Mazepas politiska brottslighet, den ene i det kalla norden i bortre Asien, den andre slungad av ödet till Balkanhalvöns soliga näjder.

Till Sverige hann Mazepas systerson sålunda aldrig, men hans maka, som tycks ha varit en mycket energisk kvinna, vistades länge i Stockholm och gjorde sig därunder mycket märkbar genom sina ständiga pänningekrav och yrkanden. Hennes far, överste Mirovitj, hade redan 1707 blivit tagen till fånga vid Lachowice och förts till Sverige, där han dog i Göteborg. Mellan familjerna Orlik och Vojnarovskij rådde sedan gammalt en stor rivalitet och ett groll, som yttrade sig på mångahanda sätt. Orliks gemål drog sig icke ens för att i en av sina skrivelser till den svenska regeringen insinuera: »Gud vet, vem fru Vojnarovska slutligen tillhör – antingen Vojnarovskij eller sin förre man Zabila». Vi hava redan av Skoropadskijs brev erfarit, att en Zabila (Zabjela) i Bender lät skilja sig från sin hustru på grund av hennes lösaktiga leverne, och om hon skulle vara identisk med den kvinna, som sedan gifte sig med Mazepas systerson, ställer detta onekligen hennes person i en något tvetydig dager.

För att undanröja alla obehagliga rykten försäkrade fru Anna Vojnarovska i ett brev till svenska regeringen, [ 187 ]att hon hade blivit lagligt gift med överste Vojnarovskij i Bender, och till yttermera visso bifogade hon en avskrift av sin makes i Breslau 1716 upprättade testamente, vari han bestämde, att 50,000 thaler-albertus skulle tillfalla hans »kära äkta maka Anna född von Mirowicz, sedan jag till fullo försport och erfarit hennes trohet, redbarhet, välförhållande och äktenskapliga kärlek». Åt dottern Carolina Eleonora testamenterades en lika stor summa såsom blivande hemgift, och sonen Stanislaw skulle vid myndig ålder få allt det övriga av det »utlånta kapital, som befann sig i hans majestäts den stormäktigste svenske konungens händer».

Det var inga små summor, som det gällde. Vojnarovskij gjorde efter sin rike morbror anspråk på 57,800 dukater, 45,000 thaler-albertus och 60,000 daler courant, motsvarande ett belopp av en miljon kronor, och redan från Breslau 1715 framträdde han med dessa krav. Sedan frun över Stralsund och Lund kommit till Stockholm, fick hon 1718 en revers av år 1713 å 12 miljon daler s. m. förnyad av svenska regeringen. År 1720 anslog riksdagen 4,000 daler s. m. om året åt överstinnan Vojnarovska, men hon lät ej avspisa sig med denna årsränta, och i ett memorial till regeringen beklagade hon högeligen, att »den henne tilsagde bestellningen blir så aldeles tilbaka, hwarföre hon nödgas bedia, att Hs Mt. wille låta henne få pass at gå uhr landet samt en declaration at man här icke welat betala hennes fodring».

Denna förtäckta hotelse gjorde verkan. Då ärendet föredrogs i rådet den 30 sept. 1723, yttrade greve Cronhielm: »Jag frucktar storligen, at om man intet på något sätt ställer henne til freds, så lär denna saken än en gång spucka efteråth. Hon är nu i trångmål, och jag tror, om man wille accordera med henne, at hon torde både låta falla en stor dehl af sin fordring och jemväl begifwa sig at taga betalningen effter handen i 5, 6 och kan skee 10 [ 188 ]års tid. Går hon ur Landet ohulpen och transporterar sin fordring på nogot annat Herrskap, så lär man säkerligen ei slippa så lätt.»

Resultatet av de långvariga förhandlingarna, för vilka Westrin redogör i sin ovannämnda studie om Karl XII:s orientaliska kreditorer, blev, att Anna Vojnarovska 1721 fick fyra tunnor guld med vissa avdrag, särskilt för det henne tillerkända godset Tynnelsö och fastighet i Stockholm (den tomt där Svea-salen nu står). Men ännu var hon icke nöjd. I ett brev till kungen klagade hon över att hon till Tynnelsö hade fått endast 13 hemman i stället för utlovade 26, enär det vore för litet för godsets underhåll, och med sin makes svenske kammartjänare Anders Hallenberg förde hon en lumpen process om 100 dukater, som denne Hallenberg skulle ha lämnat hennes mor i Tobolsk för Vojnarovskijs räkning, och som han efter hemkomsten till Sverige återkrävde med 6 % ränta. Genom ett kungligt utslag av 1736 dömdes hon att betala denna skuld, sedan Hallenberg styrkt sina rättsliga anspråk. På 1740-talet sålde hon Tynnelsö till kungen och flyttade till utlandet, och först nu fick man i Sverige lugn från det hållet.

Men hennes son Stanislaw gjorde sig ännu påmint på ett mindre trevligt sätt. Han hade studerat vid seminariet i Breslau och vid ett juridiskt kollegium i Linz, varifrån han med sin informator Jean de Ring kom till sin mor i Stockholm. Gång på gång begärde han pass för utländska resor, och 1743 anhöll han om respass till Åbo för att »ordna sina angelägenheter vid fredsslutet med Ryssland»; ja, han fordrade till och med, att frågan om Vojnarovskijs frigivande[3] och om de av ryssarna konfiskerade familjegodsen i Ukraina skulle upptagas i fredspreliminärerna. Och samma år uppvaktade han konungen med en skrivelse, vari det hette:

[ 189 ]»Man måste therhos beklaga, att hos then ryska Ministeren allt sedan förspordts en besynnerlig wederwilja mot mig, hvilket jag enkannerligen för tu år sedan erfara måste, då jag war i Polen och sökte komma i besittning af min Faders ther i Landet belägna Gods, i thet bem:te Ministere sådant icke allenast hindrade, ehuru stor benägenhet hos Republiquen och högre wederbörande jag annars hade att fägna mig utaf, utan äfven gaf mig nog tyde1ig anledning att för min person befruchta samma äfwentyr och medfart, som min Fader högst beklageligen måste undergå. Ehuru nu, Allernådigste Konung, för then trohet och oföränderliga tilgifvenhet min Fader och hela hans famille städse visat för Sveriges Rike, thet svåra öde oss övergått, både att se vår Fader bortförd uti ett odrägeligit fängelse, nästan utan hopp om förlossning, och jämväl att gå qwitt all wår egendom; ty bönfaller jag att Ers kungl. Majestät wille mig till någorlunda soulagement för så mycken öfvergående bedröfwelse med heder och titel af swensk Grefwe benåda.»

Men Vojnarovskij junior blev icke introducerad på det svenska riddarhuset såsom greve. Likaledes lades hans skrivelse av år 1751 med nya pänningkrav utan vidare till handlingarna. Detta var den sista yttringen av Mazepas förbund med Karl XII.

Överblickar man de ekonomiska efterdyningarna av den sköra alliansen, knuten på Ukrainas stepper, kan man ej annat än beundra den moraliska plikttrohet, varmed den svenska regeringen och riksdagen sökte honorera Karl XII:s förbindelser, hälst om man tar i betraktande landets utblottade finanser efter ett tjugoårigt krig. En skuldsedel är visserligen alltid en skuldsedel, men i krigstider förstummas vissa lagar, och det skulle väl kunna ifrågasättas, huruvida den nya författningens män voro solidariskt ansvariga för alla de skulder, som en envåldskonung och hans uppfinningsrike Grotthus så frikostigt strött omkring sig i [ 190 ]sydöstra Europa. Och framför allt kan man undra, huruvida fru Vojnarovska hade några rättsliga anspråk på de pängar, som Mazepa hade lånat åt Karl XII i Budistje, ty enligt alla uppgifter voro dessa 60,000 thaler tagna ur den kosackiska krigskassan i Lilla Ryssland och tillhörde sålunda ett rike, som i själva verket icke längre hade någon politisk självständighet och följaktligen förverkat sin arvsrätt.

Men för svenskarna voro Karl XII:s efterräkningar något mer än blotta skuldsedlar; det var för dem en hederssak att hålla det svenska namnet fläckfritt även i de ukrainska emigranternas ögon och att åt eftervärlden lämna en så ljus bild som möjligt av den oförliknelige hjältekonungen. »Älskadt vare det folk, som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!» lyda de vackra slutorden i Heidenstams »Karolinerna».

* *
*


Återstår oss nu blott att nämna några ord om de mazepintser, som med Vojnarovskij hamnade i Ryssland och Sibirien.

Bland dem, som kommo först till Sverige, innan de åter vinddrevos över havet, var Orliks svåger, Grigorij Hertsik. Dennes fader, Pavel, var en lillrysk jude från Uman, som flyttat till Poltava, där han satt vid ett stånd på torget och sålde nålar samt annat kram. Genom intriger lyckades han emellertid bli vald till – överste av Poltava. Efter denna upphöjelse skämdes han för sin låga börd – fadern hade låtit döpa sig för att undkomma Chmielnitskijs slaktande – och kallade sig i officiella handlingar endast Pavel Semenovitj. Han lämnade krigstjänsten i slutet av 1690-talet, lade i dagen en stor ortodox fromhet och byggde i Kiev en kyrka, där han blev begraven.

Dennes son, Grigorij Hertsik, spelade en ganska [ 191 ]framstående roll i Mazepas fälttåg med Karl XII, kom till Bender, varifrån han förde Mazepas lik till Galatz, utnämndes av Orlik till generalasaul och skickades i diplomatiska uppdrag både till zaporogerna och till Konstantinopel. I Sverige vistades han med den lilla ukrainska kolonien åren 1716–20 och begav sig över Malmö-Köpenhamn till Polen med rekommendationsbrev från Orlik, i syfte att genom konung Augusts bemedling utvärka förlåtelse av tsaren åt de lillryska landsflyktingarna och asylrätt i Polen. I sällskap hade han Fedor Nachimovskij och Fedor Mirovitj, av vilka den förre fortsatte resan till Krim och till zaporogerna med en skrivelse från Fredrik I, som underrättade om sin tronbestigning: kungen bad Karl XII:s gamla bundsförvanter vara övertygade om hans kungliga bevågenhet och protektion» (kungligt brev av den 25 sept. 1720) och tillönskade dem »all tänkbar lycka». Nachimovskij skrev från Krim till zaporogerna, att de hade haft det mycket svårt i Sverige efter Karl XII:s död. – Nu fanns det sålunda icke någon mer framstående man av Mazepas anhängare kvar i Sverige, ty krigsrådet Kliment Dolhopoli dog i Stockholm redan 1719. Utredningsman i dödsboet var Grigorij Hertsiks broder Ivan, som av generallöjtnanten greve Crispin fåfängt sökte utkräva en fordran på 120 dukater jämte ränta.

Men hunnen till Warschau, drabbades Grigorij Hertsik av Vojnarovskijs öde. Han häktades på order av ryske residenten, furst G. F. Dolgorukij, och fördes till Petersburg, där han inspärrades i Peter-Pauls-fästningen och underkastades »förhör» den 15 mars 1721. I likhet med de andra mazepintserna förklarade han sig oskyldig till Mazepas förräderi, enär han icke hade blivit invigd i dennes hemliga planer och kom till honom, först då denne redan befann sig hos svenskarna i Romny. Där hade han för rästen haft det så svart, att han hade nödgats idka krogrörelse för att livnära sig. Bland annat bekände han under [ 192 ]tortyren, att då Orlik hade vänt sig till greve Taube för att få bostad i Stockholm, denne hade svarat barskt, att det nu inte var så som under den förre konungens livstid och att han fick skaffa sig husrum och mat bäst han gitte. Dessutom yppade han ett knep av Orlik: Denne skulle ha skrivit ett till sig själv adresserat smickrande brev »från zaporogerna»; detta lät Hertsik i Breslau en lillryss avskriva och skicka till Stockholm för att stärka Orliks kredit!

I det beryktade fängelset på Neva-holmen och i Amiralitetshäktet hölls Hertsik inspärrad till 1728. Då först fick han flytta till Moskva, där hans hustru och barn befunno sig, men stod alltjämt under sträng bevakning. En av hans söner, Peter, som tjänade hos furst A. V. Dolgorukij, behandlades mycket illa och hölls sex veckor instängd i en badstuga för någon lindrig förseelse. Då Hertsiks hustru Anastasia dog 1732, var han så fattig, att han ej kunde bekosta begravningen. Först 1735 blev han fri och fick ett dagligt underhåll av 25 kopek.

Fru Anna Vojnarovskas fränder gingo i Sibirien svåra lidanden till mötes. Hennes bror Vasilij Mirovitj, f. d. överste av Kiev, var gift med en dålig kvinna vid namn Anna Mokievska, som för myndigheterna angav, att hennes make ämnade rymma från Ryssland och därför hade skickat sin svenske tjänare Erik Witman till sin bror i Sverige för att underrätta honom därom. Denne Witman häktades i Åbo, där han då tjänade hos en svensk officer i hopp att komma hem till Sverige, och fördes till Petersburg, inför domstol förklarade han, att han såsom ryttare deltagit i slaget vid Poltava och tagits tillfånga, men blivit satt på fri fot genom Mirovitj’ bemedling. Han erkände, att hans husbonde hade givit honom en sådan hälsning till sin bror, men endast för att varna honom från att resa över till Ryssland, enär »de, som återkommo från svensken, ställdes under bevakning». Witman fördes till Moskva för [ 193 ]att konfronteras med Mirovitj, och denne bekände under tortyr». Hans frånskilda hustru fick för sitt nesliga svek lov att flytta till sina släktingar i Ukraina, men Mirovitj fördes i bojor till Tobolsk jämte åldrig mor, en dotter, en svärdotter och fem söner.

Av dessa söner blevo Dimitrij och Ivan Mirovitj undervisade i den strängt pietistiska skola, som den redan före Poltava-slaget tillfångatagne kaptenen vid överste Albedyls dragonregemente Curt Friedrich von Wreech upprättade för svenska krigsfångar och deras barn i Tobolsk[4]. För inhämtande av »anständiga dygder» fingo de i skolan till sällskap den rysskunnige kornetten Gustav Horn, som läste och översatte bibeln för dem. När den 18-årige Dimitrij Mirovitj av samvetsbetänkligheter vägrade att deltaga i en ortodox procession, slet modern honom i håret, kastade kull och trampade honom. Då man varken med lock eller pock kunde avhålla honom från det luterska kätteriet, hölls han ett halvt år instängd i en badstuga. Efteråt fick han dock åter besöka den svenska skolan jämte sin fem år yngre broder.

Först år 1744 fick den olyckliga familjen sin frihet igen, men Vasilij Mirovitj, broder till härskarinnan på Tynnelsö, hade dött redan 1732. En brorson till honom avrättades 1764 efter ett dumdristigt försök att befria den vansinnige käjsar Ivan VI ur Schlüsselburg.

De övriga mazepintserna förströddes som agnar för vinden. En ung Filemon Mazepa måste för blotta namnlikhetens skull fly från Ukraina till Podlesien, där han antog namnet Mazanovskij. Han dog såsom munk i Chelm enligt uppgift av den franske residenten i Warschau de Castera (d. 1752). Dimitrij Horlenko, översten av Priluki, som livligt understött Mazepas plan att övergå till Karl XII, [ 194 ]kom från Bender till Konstantinopel, men fick 1715 jämte generalskrivaren Ivan Maximovitj och »den flintskallige räven» Lomichovski, genom Sjafirovs bemedling, lov att återvända till Gluchov, den nye hetmanens residens. Sedan kom han till Moskva, där han under uppsikt levde i 16 år med ett dagligt underhåll av 10 kopek. Men alla hans ägodelar konfiskerades av Skoropadskij och ryssarna. De zaporoger, som föllo i tsar Peters våld, fingo sitt dödsstraff lindrat till sibirisk deportation på livstid eller sändes till Archangelsk. Bland dem var Mazepas under-ataman [kompanichef], Grigorij Novitskij, som författade ett intressant arbete om Sibirien.

Fruktansvärt hade den ryske tsarens hämnd drabbat alla skyldiga och oskyldiga offer för Mazepas misslyckade politik. Men den allra värsta efterräkningen återstod.

Den gällde Ukraina och hela det lillryska folket.




[ 195 ]»Nu är det tid för mig att ta itu med er, lillryssar!»

Denna hotelse, som tsar Peter halvt på skämt utslungade mot Mazepa, skulle allt för snart bliva en hård värklighet. Likasom Mensjikov efter det stora »förräderiet» hade till »roten förstört det zaporogiska rövarenästet» vid Tjortomlyk 1709, krävde »det enda odelbara Rysslands» politiska intressen, att Ukrainas självstyrelse, för vilken Mazepa varit den siste representanten, upphävdes, och efter det stora krigets slut följde de inre »reformerna» slag i slag: 1720 infördes i Lillryssland ett krigskansli, som var oberoende av hetmanen och lydde direkt under regeringen i Petersburg; år 1721 upprättades ett storryskt domstolskansli i Ukraina och året därpå ett lillryskt statskollegium. Och de hetmaner, som valdes efter Mazepa, voro mer eller mindre beroende av den ryske imperatorn; den år 1727 valde hetmanen Daniel Apostol, vars yngre dotter var gift med Kotjubejs son Vasilij, fick vid sin sida den storryske Naumov.

Vad Peter I påbörjat, fullbordades av Katarina II. Den lillryske nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev också i en av sina dikter (med hänsyftning på inskriften på ryttarstatyn över den store tsaren: »Petro primo – Catarina secunda»):

»Han, den Förste, vårt Ukraina
fört till korsets pina.
Hon, den Andra, lät den arma
änkan grymt förtvina.»

[ 196 ]Den siste nominelle hetmanen av Lilla Ryssland var greve Alexej Grigorjevitj Razumovskij, till börden en kosackbonde vid namn Rozum, som till Katarina II:s synnerliga välbehag betygade »den lillryska offervilligheten» genom att bränna upp det märkliga papper, som innehöll – kosackens äktenskapskontrakt med käjsarinnan Elisabet. Zaporogerna, som efter Poltava-katastrofen sökt sin tillflykt i Turkiet, fingo visserligen återkomma under käjsarinnan Annas regering 1734; men år 1775 förstördes Sitj totalt, och kvarlevorna av denna krigarstam grundade då ett nytt »sitj» i Dobrudzja vid Donau. De fingo visserligen återvända och slå sig ner i Bessarabien såsom jordbrukare, men det krigiska samhället fanns icke längre. Efter Krims erövring (1783) hade det alls ingen betydelse, och under Nikolaj I fullbordades det storryska nivelleringsverket genom upphävandet av den magdeburgska statsrätten i Lillryssland. Den siste zaporog-kosjevojen Peter Kalnisjevskij förvisades 1776 till Solovetska klostret i Norra Ishavet, där han dog 1803.

Många lillryska folkvisor vittna om den förstämning, som de nya förhållandena väckte hos det lillryska folket. Mest härmades man kanske över de militära ändringarna och de förordningar, varigenom de lillryska rekryterna drevos till »linien», d. v. s. till de militärgränser, som under Katarina II upprättades i de södra landsändarna. Några prov på denna diktning må anföras:

1.

Upp, o Charko! Far, statt upp! Vi länge nog fått sova.
Låt oss gå till härskarinnan! Hon oss nåd skall lova:
Härskarinna, moder kära! Hav med oss försköning!
Giv oss åter våra stepper, ängens kära boning! –
»Stepperna ej zaporogen skola mer tillhöra,
ty jag låter moskoviten hela Sitj förstöra.»

[ 197 ]

2.

Uti staden Gluchov alla kyrkoklockor ringa.
Re’n kosackerna, de våra, man till Linjen tvingar.
Uti staden Gluchov häftigt med kanon man skjuter:
för kosacken mången moder bittra tårar gjuter.
Uti staden Gluchov skott ur bössor man avlossar:
många systrar då begråta sina fallna gossar.
Uti Gluchov snaror läggas, lömska näten flätas:
faderlösa barnens kinder då av tårar vätas.
Uppå insjöns klara vatten simma vita änder:
suckar efter dödad man kosackens änka sänder.

3.

Må du flyga, må du flyga,
        o du svarta kaja,
hän till Don att fisk förtära!
Må du se’n från kosjevojen,
        o du svarta kaja,
tidender oss bära!

Icke mera vill jag flyga
bort till Don att fisk förtära.
Ej jag kan från kosjevojen
tidender åt er bära.

O, I zaporoger,
o, I unge svenner!
Lika ären I varandra
såsom äkta bröder,
O, I zaporoger,
o, I unge svenner!

[ 198 ]

Säg var äro edra hästar?
 – Våra hästar
bundits inom paners stängsel.
Själva äro vi i fängsel.

Och var äro edra tyglar?
 – Våra tyglar
nu av paners händer brukas.
Själva grymt vi förödmjukas.
 
Och var äro edra lansar?
 – Våra lansar
tak i paners salar stötta.
Vi i skogen ströva trötta.

Och var äro edra bössor?
 – Våra bössor
uppå paners väggar hänga.
Oss i ofrihet de stänga.

Och var äro edra bågar?
 – Våra bågar
ha hajduker från oss tagit.
Oss i bojor har man slagit.

Och var äro edra dräkter?
 – Våra dräkter
nu på paners kroppar skina.
Själva ömkligt vi förtvina.

[ 199 ]I stället för det forna självsvåldet och den ofta tygellösa friheten lyckliggjordes Ukraina med den tsariska absolutismens och byråkratiens »lagbundna ordning», med censur och livegenskap och med en moskovitisk kultur, som var avgjort underlägsen den gamla kievska. Och den allmänna okunnigheten, som var stor nog ändå i detta arma Ukraina, minskades visserligen icke genom den obligatoriska storryska språkundervisningen i de lillryska folkskolorna. I den gamla Kievska akademien blev storryskan förhärskande, och i lillryska kyrkor predikades på storryska. Och dock uppvisade det nittonde århundradets början en ganska löftesrik ukrainsk renässans (med Kotljarevskij från Poltava i spetsen), som nådde sin höjdpunkt med skalden Taras Sjevtjenko (d. 1861).

Den reaktion, som på 1860-talet åter inbröt över Ryssland, drabbade hårt det lillryska folket. I ett cirkulär av år 1863 dekreterade inrikesministern Valujev, att det icke fanns eller kunde finnas ett lillryskt folk eller en ukrainsk litteratur; 1876 stängdes den sydvästra avdelningen av det geografiska sällskapet, och snart sagt all litteratur på lillryska förbjöds – även en översättning av bibeln, trots att den utförts av den ryska vetenskapsakademien, och 1877 förbjöds en lillrysk grammatik, enär man ej kunde godkänna formläran av ett språk, som saknade existens! Lillryska folkvisor måste omskrivas med storryska texter, i fall man inte ville nöja sig med – fransk översättning, och lillryska teaterstycken fingo uppföras endast i förening med storryska skådespel, som måste ha lika många akter! Först efter 1906 har en liten lättnad försports i Ukrainas litterära och politiska livsvillkor.

Dess olyckliga lott – förbannelsens arv efter »ruinen» och Mazepa – avspeglar sig hos nationalskalden Taras Sjevtjenko både i hans sorgliga levnadshistaria (i livegenskap och i ryskt fängelse) och i hans patriotiskt elegiska [ 200 ]diktning, det ståtligaste monument, som den lillryska litteraturen rest över sina historiska minnen:

»Forsar brusa, månen glänser,
som i forna tider.
Sitj är borta, och dess kämpar
hädangått i strider.
Var är Sitj? Så spörjer säven
invid Dnjepers stränder.
De ha skingrats, våra söner,
ut i fjärran länder.»




______________

  1. På uppdrag av Sjevtjenko-sällskapet i Lemberg publicerar författaren de dithörande aktstyckena i det lillryska lärda samfundets årsskrift 1909 med anledning av det 200-åriga Poltava-jubileet.
  2. Den ryske författaren A. Bestuzjev påstår verkligen, men utan angivande av källan, att Vojnarovskijs utlämnande till Ryssland drog långt ut på tiden på grund av Wiener-regeringens protester, och att han slutligen godvilligt beslöt att överlämna sig åt gosudarens nåd eller onåd.
  3. Då torde hans far redan ha dött, ehuru sonen icke synes ha haft vetskap härom.
  4. Se härom hans »Wahrhaffte und umständliche Historie von denen swedischen Gefangenen in Russland und Sibirien». Sorau 1728.