Mazepa/VI

←  Karl XII:s olyckskamrat

Mazepa Historiska bilder från Ukraina och Karl XII:s dagar av Alfred Jensen Till Bender

Den stora efterräkningen  →

VI.
TILL BENDER.

»Så de svenske flydde hastigt
     från Poltavas slagfält.
Lönligt de försiktigt flydde –
     ej på stora vägar.
Flinkt och fort de svenske flydde,
     sökande små stigar,
sökande de smala stigar,
     som till Bender leda.»

(Lillrysk folkvisa.)

»Det är omöjligt att uttrycka med ord, vad jag kände efter nederlaget och huru ursinnig jag blev. Jag skar tänderna, slog huvudet mot bärstolen och stampade hårt med foten; men allt var fåfängt.»

Så låter den okände författaren till en rysk handskrift av år 1720 Karl XII »i dödsriket» skildra sin stämning efter Poltava. Och den likaledes anonyme författaren av en lillrysk historia (»Istorija rusov» Moskva 1846), vars författare varken var ärkebiskopen av Vita Ryssland, Georgij Koniskij, eller någon sydrysk dekabrist, såsom man länge trott – en mycket grumlig källa, varur Voltaire hämtat åtskilligt av sitt ryska vetande – påstår, att Karl XII efter nederlaget skulle ha klagat: »Ack, min Gud! Allt mitt har gått förlorat. Blott min syndaskuld står mig åter! Själv vet jag inte, vad jag skall göra. Jag anförtror mig åt Guds vilja och råder er att göra detsamma. Jag ber er alla förlåta mig för de olyckor, vari ni störtats genom mig! Men du, Mazepa, har fördärvat mig och min armé genom dina falska löften!...»

Vad Karl XII omedelbart efter nederlaget kände – förutom en överväldigande trötthet, som gjorde honom för stunden viljelös och svag, veta vi icke. Men väl hava vi tillförlitliga vittnesbörd om att Mazepa var mycket rädd vid blotta tanken på att han skulle kunna falla i den förgrymmade tsarens händer, ty han visste, att ett förfärligt straff i så fall förestod honom. Enligt Stanislaw Poniatowskis skildring av flykten (utdrag ur det i Krakaus Czartoryski-bibliotek befintliga och av prof. Hjärne avskrivna manuskriptet finnes i Hist. Tidskrift B. X) var det också på Mazepas inrådan som Karl XII sökte räddningen i Turkiet. Bland tsarens instruktioner till Volkonskij, som skulle förfölja de flyende, nämndes uttryckligt, att om förrädaren Mazepa kunde fångas levande, skulle han hållas under sträng uppsikt, så att han ej finge tillfälle att begå självmord. Enligt en relation (avtryckt i Handlingar rörande Carl XII:s historia) satte konungen sig upp med Mazepa i Meyerfelts vagn och tog med sig »1500 officerare samt 8,000 cosacker, begifwande sig åth Wallachiet», varemot taffeltäckaren Hultman i sina »annotationer öfver Carl XII:s hjeltebedrifter» sägar: »Fältherren Mazeppa med dess Fruntimb. och stiufson Wenaroschi (=systersonen Vojnarovskij) och många förnäma Saporover, med 3,000 gemena. I själva verket var det högst 400 svenskar och 4,000 kosacker, som följde med över Dnjeper.

Mitt emot fiskarbyn Perevolotjna ligger på högra stranden av den breda Dnjeper hamnplatsen Misjurin, där ångbåtarna nu mera lägga till. Här var det som Mazepa år 1695 gick över Dnjeper för att förena sig med tsar Peter under fälttåget mot Azov, och här färdades han åter över

Karl XII och Mazepa vid Dnjeper.
(Oljemålning av professor G. Cederström.)

floden d. 1 juli 1709 tillsammans med den flyende konungen. Huruvida svenskarna gjorde övergången vid själva Perevolotjna, är dock icke alldeles säkert; måhända företogs den vid Tachtajevaja Sloboda, mitt emot den nuvarande byn Dnjeprovokamenka, 3 verst mer åt väster och söder, där floden ej är så djup och blott en verst bred, och där några sandbankar i strömfåran och skogar på andra sidan kunde underlätta flykten. Och där är marken sumpig, icke sandigt torr såsom vid Misjurin-rog, något som mer överensstämmer med det preussiska geheimerådet Siltmans beskrivning på vadstället.

Vid Perevolotjna, icke vid Poltava, avgjordes den stora östeuropeiska frågan genom Lewenhaupts kapitulation. Några jordvallar erinra ännu i dag om svenskarnas sista försök att försvara sig mot sina förföljare, vilkas verkliga styrka de måtte ha betydligt överskattat. Vorskla förenar här sina böljor med Dnjepers vattenmassa och bringar ännu i dag under islossningen och vårflödet i dagen en mängd föremål, som förskriva sig från år 1709 och som förvaras i museet i Poltavas biskopspalats. Det är kanonkulor, järnbitar, stigbyglar o. d. Bland andra krigiska strandfynd märkes en hovtång, och den måste hava tillhört svenskarna, enär man i Ryssland då ännu icke kände detta enkla redskap.

För att avskära svenskarnas förbindelse med Turkiet hade den omtänksamme tsaren några dagar före slaget skaffat bort alla båtar från Vorskla-mynningen och bränt den lilla staden Perevolotjna. Den redan omnämnde Rigelman har i sitt arbete om Lillryssland meddelat åtskilliga detaljer, som torde grunda sig på lokala traditioner. Enligt denne sagesman hade Mazepa med sig över floden några säckar silver och två kaggar guld »förutom mycket annat gods». Men då båten hotade att sjunka, kastades nästan en tredjedel överbord. De simkunniga zaporogerna voro svenskarna till stor hjälp vid den svåra överfarten. Även det kungliga bordssilvret och en karet fraktades över, med framhjulen på en båt och bakhjulen på en annan. Enligt samma källa lät Karl XII bränna kyrkan och vad som ännu återstod av byggnader i Perevolotjna för att skaffa material till en flotte.

Krmann, som beräknade, att två tusen svenskar och lika många kosacker vadade över floden, fick bevittna sorgliga scener, då de flyende i villervallan sökte rädda sig i båtarna. En kvinna från Siebenbürgen med ett dibarn visade en påse med 2,000 dukater, som hon lovade att ge, om hon fick följa med, och enligt Krmanns påstående stoppade befälhavaren över de kungliga båtarna ej få slantar i sin ficka därför att han lät några köpmän slippa över bland soldaterna.

Om själva flykten över den vilda steppen, Dikie pola, skriver Krmann, som med konungens tillstånd fick sin plats bland soldaterna för att vara i större säkerhet: »Med fasa sågo vi allt öde och utan varje spår av odling, och vi fruktade de vilda näjderna på dessa ödsliga vägar. Många svenskar måste gå till fots hela vägen. Kungen satt i en bärvagn, Mazepa åkte i en karet, lastad med pängar.»

Så gick den bedrövliga färden över Sjvedinovka, Resjetilovka, Poltavka, Peski och Fedorovka till Bug, dit man anlände den 7 juli. Här skiljde sig en del av zaporogerna från svenskarna. Många svenskar somnade av trötthet från sina hästar, som gingo att söka bete, så att de blevo kvar på steppen, till rov för vilda djur. För överfarten över Bug fordrade paschan i Otjakov av Poniatowski två dukater för varje man, ehuru Mazepa försäkrat, att »det var min gamle vän, som skulle göra allt för mig». Då pasjan ändå gjorde svårigheter, togo svenskarna båtar med våld, ty de visste att Volkonskij förföljde dem, ehuru han lyckligtvis kommit på villospår. Men inemot 800 svenskar kommo ej över till den andra stranden: en del drunknade, en del omkom på steppen och en del togs till fånga.

Om Mazepa heter det, att han ständigt svävade i dödlig ångest för ryssarna; han låg på kuddar i sin vagn och kunde knappt resa sig upp på grund av ökade giktplågor. Men i samma vagn hade han en kosackhustru, som »tycktes fjäsa för honom». Indirekt var han dock svenskarna här till nytta tack vare sin goda kännedom om de rysk-turkiska stepperna, och kosackerna, som här voro i sitt rätta element, kommo nu väl till pass. De gjorde eld genom att i solen torka hästspillning, som blandades med torrt gräs och säv; de kunde med händerna fånga hare, får, snäppor och andra fåglar i det höga gräset. Huru det förhöll sig med den plundrade saltkaravan och de nedslaktade hästar, varom Kostomarov efter en namnlös sagesman talar, är svårt att avgöra. Historien förefaller misstänkt, ty de lastdragare, som tjumakerna^[1] använda, äro icke hästar, utan oxar. Men väl vet man, att kosackerna nedslaktade de odugliga hästarna och stekte köttet genom att låta det torka i solen eller helt enkelt lägga det under sadeln, så att det skulle bli varmt och mört. Men svenskarna hade, trots hungerkvalen, svårt att förlika sig med denna matlagning. Och enligt Poniatowskis skildring voro kosackerna färdiga att göra uppror mot Mazepa och ville rent av plundra hans trossvagn.

Om kosackerna i Bender skriver Hultman: »I den nära liggande Wolosch (wallachiska)-byn Warnissa (Varnitza) hade ock H. M:ts Wolosch Regemente gräfvit sina kojor, theslikes före Fältherren Mazeppas död, och äfven väl sedan H. M. låtit avancera och förestält Fältherren Olek (Orlik) för de 3,000 Saporover, och Cosaquerne hade också der alle sina kojor». Om kosackernas hustrur lämnas några upplysningar i ett brev från Skoropadskij till kanslären greve Golovkin den 3 januari 1712: »Några hava dött; några ha skickats till Sibirien, några ha gått i kloster, men alla äro i stor nöd. I Bender vistas Semen Zabjelas hustru, som dock ej bor hos sin make, utan för ett okristligt, lösaktigt leverne i svenska lägret hos den kunglige marskalken kallad Limont[?]. Zabjela har därför anhållit att få ingå nytt äktenskap.»

Den 16 augusti 1709 hade svenskarna botdag i Bender. Predikan hölls, enligt Krmann, av Michael Eneman, som däri även berörde de senaste tilldragelserna. Såsom orsaker till den stora olyckan anfördes tio punkter, däribland för mycket understöd åt polackernas politiska frihet, traktan att utvidga rikets gränser och att återställa Ukrainas självständighet. Samma dag kom Meyerfelt med fredsvillkoren från tsaren, och efter honom Skoropadskij, som inför Mazepa ursäktade sig för att han hade nödgats på tsarens befallning antaga hetman-titeln; men han lovade att vara Mazepa en trogen tjänare(!) och att till honom föra de rebelliska kosackerna, så snart ett lägligt tillfälle yppade sig.

De zaporoger, som med Konstantin Hordienko följde Karl XII till Bender, gjorde ett särskilt avtal, pacta conventa, med sultanen Achmed III och ställde sig därigenom under turkisk överhöghet. Vid det möte, där detta beslöts, voro närvarande Devlet Girej såsom sultanens representant och seraskiren Izmail pasja. För rästen var det en mycket brokig samling, av zaporoger, karoliner, janitjarer, murzor (tatariska furstar), polacker och rumäner. Karl XII var dock ej närvarande, ty det anstod ej hans kungliga värdighet att intaga den andra hedersplatsen efter sultanens ställföreträdare. Zaporogernas ataman fick rang av pasja med två hästsvansar samt en tvåfärgad fana av siden: på det röda fältet en nymåne av silver och på det vita ett gyllene kors. Dessutom fick han en sibirisk sobelpels. De andra fingo vapen, björnpelsar och skinnmössor. Efteråt dracks det ganska tappert i Benders judekrogar, där sultanens vängåvor omsattes i klinganda mynt, som hamnade i krögarens pung.

Hordienko grundade sedan en ny kosj vid Budjatska viken vid sjön Jalpuch (i Bessarabien). Andra zaporoger anlade Kamenskaja Sitj, men det förstördes på Peters befallning av Skoropadskij och general Buturlin.

I maj 1710 skickade zaporogerna i Bender en deputation till Konstantinopel för ingående av en formlig allians med sultanen mot Moskva. I svenska riksarkivet förvaras ett dokument, som innehåller namnen på deputationens medlemmar: kosjevoj atamanen Konstantin Koscia, översten av Priluki Dimitrij Horlenko, generaldomaren Kilim Dolhopoly, generalasaulen Gregoire Hercig, generalskrivaren Jean Maximovicz och överste Kyryl – ett sällskap, varav vi längre fram skola återfinna en del i Stockholm.

Sedan Karl XII hade hunnit hämta sig från den första förvirringen och förstämningen efter Poltava och Perevolotjna, var han ju åter lika kamplysten som förr och räknade därvid på den turkiska alliansen. Och även sedan ryssarna sluppit undan för så billigt pris efter det olyckliga fälttåget vid Prut, kände de sig icke trygga för nya överraskningar, så länge Karl XII var den turkiske sultanens gäst. »Ehuru dessa barbarer (turkarna) – skrev Sjafirov till tsaren 1713 – äro både vettlösa och oordentliga, äro de dock mäktiga, talrika och ofantligt pänningestarka och hava sådana lärare, som känna icke blott det ryska rikets intressen och styrka, utan ock hela Europas. Ehuru den svenske kungen icke är klok, har han dock hos sig några kloka ministrar och generaler.»

Om det hoppfulla förtroende, varmed Karl XII i Bender fasthöll vid det sköra och tämligen värdelösa förbundet med zaporogerna, vittnar vackert det brev, som han i maj 1710 skickade till deras ataman Jakim Bohusj. Det lyder:

»Av eder skrivelse den 12 augusti (1709) och av edra utsända bröder, Lukjan och Kondrat, hava vi erfarit, att I, mina herrar, hittills ej haven fått någon underrättelse från oss, och att I därför av oss önsken meddelande såväl om vår hälsa som om avsikten med det krig, som nu börjats (av turkarna) med moskalen. Det har synnerligen fägnat oss, att I icke blott ären hjärtligt oroade för vår kungliga person, utan ock att I visen eder ense om att hämnas så snart som möjligt på er och vår fiende, moskalen. Därför vilja vi icke för eder, gode herrar, förtiga, att vårt sår (i foten) redan av Guds nåd är riktigt läkt och att vi alla i endräktigt samförstånd stadigt skola stånda i batalj mot moskalen med vår största armé, och sålunda skola vi kunna avsluta kriget, ty I, likasom vi, haven visat er redobogna till allt och för vårt välde. Och däri ligger intet farligt, ty Gud, den högste, vårt rättvisa vapen, välsignar alla dem, som kämpa med oss, så att vi kunna krossa våra fiender. Och vi skola känna oss tillfreds, om blott I, högädle herrar, icke avstån från vår protektion ....»^[2]

Rörande är också att läsa de skrivelser, som zaporogerna genom sina atamaner från lägren vid Dnjeper skickade den svenske konungen i Bender under förra hälften av år 1710. Fyra sådana skrivelser (från Nikita Bogusch = Bohusj och Josif Kyrilenko) förvaras i det svenska riksarkivet. De visa, hurusom kosackerna vid Dnjepers vattenfall, trots alla motgångar, voro besjälade av samma naiva optimism och segervissa entusiasm som sin svenske beskyddare, I den sista skrivelsen (av den 6 juni 1710) önska de konungen lycka och seger mot gemensamma fiender, på det att de själva måtte helt och hållet befrias från det moskovitiska oket. »Det är icke brukligt, att man låter välgärningar och nyttiga ting sjunka i glömska, och därför bringa vi i djupaste ödmjukhet ett underdånigt tack till ers kungliga majestät icke blott för fanan, den förnäma krigsklenod, som skickats oss, utan ock för de oss tillsända privilegierna rörande våra krigsfriheter och rättigheter, vilket i fullaste måtto har fröjdat allas våra hjärtan.»

Ja, ännu efter Karl XII:s död bevarade dessa naturbarn sin svärmiska tillgivenhet för sin bundsförvant i fjärran nord och sitt bedrägliga hopp om ett fritt Ukraina. I breven från atamanerna Ivan Malizewitz och Vassilij Jerofcoff (i sv. riksarkivet) kalla de sig »arma övergivna på en främmande ort», tacka för den muntliga hälsningen genom Feodor Nachimoffskij, lyckönska drottningen, som »måtte triumfera över alla sina fiender», och förlita sig på Karl XII:s konungaförsäkran om protektion »såsom på en oförstörbar mur och ett fast vapen». Och i en hälsning till Fredrik I med anledning av hans tronbestigning skrevo de: »Våra tårar ha förvandlats till glädje».

Men med Karl XII försvann i själva verket zaporogernas och Ukrainas sista hopp, Chmielnitskijs stora tanke, vanställd genom Mazepas fega hållningslöshet, gick för alltid upp i rök vid Poltava, och av den mäktige, förslagne kosackhetmanen var det endast en skugga kvar, då han såsom en till kropp och själ bruten gubbe kom till sin dödsbädd i Bender.

Lika svävande som uppgifterna äro om Mazepas födelseår, lika oviss är man om hans dödsdag. Måhända var det den 22 september 1709 – detta datum angiva både Nordberg och Rigelman. Kostomarov, professor Hrusjevskij och Evarnitskij skriva dock: Den 22 augusti. En här och var förekommande notis, att han skulle hava tagit gift för att förkorta livet, är oriktig; ty efter alla själskval och kroppsliga krämpor voro hans dagar redan räknade, då han kom till Bender. Förmodligen påskyndades döden, då han fick veta, att tsar Peter av turkiska regeringen begärde hans utlämnande genom sitt sändebud i Konstantinopel, greve Peter Tolstoj, den adlige stamfadern för den linje, vars huvudman för närvarande är den världsbekante författaren på Jasnaja Poljana. Denne Tolstoj, en av tsarens mest intelligenta rådgivare, blev på sin herres befallning gift med hetmanen Skoropadskijs dotter Uljana och utnämndes till den förste storryske översten i Lillryssland. Han bjöd turkarna 300,000 thaler, för att Peter I skulle få åse, huru Mazepa hudflängdes och hängdes i galge; men detta nöje förunnades honom icke: Karl XII:s bundsförvant åtnjöt Orientens heliga gästfrihet och var säkert skyddad i Bender.

Bland senare tids påhitt är den falska anekdoten om hans sista ord på dödsbädden: »Må jag ensam bliva olycklig, och icke de många, på vilka mina fiender kanske aldrig tänkt eller vågat tänka. Det grymma ödet har redan förstört allt med ett ovisst slut.» Inte heller vet man, huruvida han före döden bränt sina papper i Bender. Troligen voro de redan före slaget vid Poltava förintade, och Mazepa hade för rästen aldrig varit vän av skriftliga förbindelser. I det avseendet var han en äkta kosack av den gamla goda stammen.

Det tillförlitligaste och utförligaste aktstycket om Mazepas död befinner sig i svenska riksarkivet. Det är skrivet på tyska omkring år 1720 – utan tvivel av Orlik, fast det ej är undertecknat, och i alla händelser av en person, som stått Mazepa mycket nära under hans sista levnadsdagar. Enär detta papper även sprider ljus över Mazepas ekonomiska förhållanden och hans kvarlåtenskap, förtjänar det väl att återgivas i ordagrann översättning.

Utförlig berättelse om huru den kosackiske fältherren Mazeppa avled och huru hans egendom efter hans död blev disponerad.

»Då vi lågo i Bender, föll den kosackiske fältherren Mazeppa i en dödlig sjukdom, varför han skickade bud till hans högtsaliga kungliga majestät och lät bedja, att hans majestät måtte förordna en pålitlig människa till honom i hans sjukdom, på det att hans egendom, som han hade hos sig i gyllene klenoder, icke skulle råka i främmande händer. Därpå beordrade hans högtsaliga majestät mig genast, att jag skulle förfoga mig dit och stanna där hos honom. Då jag nu kom till honom, fann jag honom mycket svag, och så fort jag inträdde, blev han mycket glad att jag kom till honom, emedan jag kunde tala med honom. Därpå anmodade han mig, att jag skulle stanna hos honom och hava ett vaksamt öga på hans saker och på hans rum, särskilt på hans skrin och på två fjärdingar, som voro fulla med dukater, samt ett par ridväskor, vari alla hans juveler och ett stort antal guldmedaljer lågo. Ridväskorna lågo under hans huvudkudde, men kaggarna med dukaterna i stodo framför hans säng. Han bad mig också, att ingen av hans folk skulle få bära eller taga något i hans rum.»

»Hans systerson Vojnarovskij träffade jag i samma hus apart sittande i ett annat rum. Honom sade jag, att jag hade blivit beordrad att stanna där och giva akt på herr fältherren och på hans saker, vilket likaledes var honom kärt. Två à tre dagar därefter dog herr Mazeppa om natten. Den turk, som ägde huset, skickades genast till den turkiske cadi eller domaren för att underrätta domaren om detta, varpå inom en timme fyra turkar kommo från domaren och togo allt, vad de funno i Vojnarovskijs rum, och buro det in i det rum, där den döde Mazeppa låg, stängde och förseglade dörren, sägande att detta skedde i deras käjsares namn och att deras rättigheter och bruk i landet krävde detta. Därpå satte jag också mitt sigill därpå. Men herr Vojnarovskij blev häröver mycket allarmiert och otålig för att de också förseglade hans saker. Men han måste finna sig häruti, sedan turkarna hade försäkrat honom, att de åter skulle frigiva allt, så snart man fann Mazeppas rätte arvinge.»

»Så fort dagen grydde och Benders portar öppnades, begav jag mig till staden till hans högtsaliga kungliga majestäts läger och rapporterade, att Mazeppa var död och att alla hans saker hade blivit förseglade av turkarna, varpå hans högtsaliga majestät genast skickade mig till pasjan i Bender med anmodan, att pasjan måtte utfärda en order, att sigillet skulle borttagas från dörren, enär den salige Mazeppa icke blott tillhört hans majestäts svit, utan ock stått under hans majestäts protektion. Därpå sände pasjan bud till domaren att sigillet skulle tagas bort. Sedan detta skett, fick jag order av hans högtsaliga kungl. majestät att överlämna allt åt herr Vojnarovskij. Denne lät redan samma dag föra allt till sitt kvarter, och sålunda fick herr Vojnarovskij fullständig dispositionsrätt till allt.

Chmielnitskij-monumentet i Kiev.

»Men då det kosackiska generalitetet (starsjinan, krigskansliet) erfor, att herr Vojnarovskij sökte att ärva endast Mazeppas pängar, men icke hans tjänst, uppstod bland dem ett stort sorl, och de började också för den skull att högeligen besvära sig hos hans kungl. majestät, hurusom de förnummit, att herr Vojnarovskij icke hade lust att efterträda sin morbror, den avlidne Mazeppa, enär han icke blott tillägnat sig Mazeppas hela skatt, utan ock alla klenoder och regalier, som av gammalt tillhört den efterträdande fältherren, och i händelse han ej ville bliva fältherre i den avlidnes ställe tillhörde honom rättsligt ingenting, enär Mazeppa ej lämnat efter sig något testamente och ej testamenterat något åt honom. Därför lät hans högtsaliga kungl. Majestät anordna en undersökning, och en kommitté tillsattes, bestående av general Poniatowski, ombudsrådet von Müllern, kammarherren Klingenstjerna och kanslirådet von Kochen. Efter anställd undersökning fälldes också utslag i denna sak, enligt vilket allt tillerkändes herr Vojnarovskij. Men kosackerna höllo på att Vojnarovskij skulle bliva fältherre, emedan han icke blott förut beklätt posten såsom underfältherre i Mazeppas frånvaro, utan därjämte tagit till sig den förre fältherrens kassa. Men kosackernas yrkande avslogs, och fältherrevärdigheten överlämnades åt herr Orlik, som i början ogärna ville mottaga den; men alldenstund hans högtsaliga kungl. Majestät fasthöll därvid, måste herr Orlik nöja sig därmed. Emellertid kom herr Vojnarovskij och lovade Orlik 3,000 dukater, om han ville antaga denna charge, varpå Orlik upphöjdes till fältherre, och herr Vojnarovskij behöll allt, vad Mazeppa lämnat efter sig av guld, juveler och andra värdesaker.»

Så långt denna helt visst trovärdiga skildring av Mazepas ändalykt. En hjältes död! Ännu i det allra sista märker man hans pänningsnikenhet och hans misstro även mot sina allra närmaste. Och knappt hade han lyktat sina ögon, förrän kivet begynte om hans kvarlåtenskap.

Emellertid fick Mazepa en ståtlig begravning, som mången verklig hjälte skulle kunnat avundas honom, ty trettio svenska officerare – helt visst några av sin tids yppersta krigare – följde kistan till graven. Härom skriver Nordberg:

»Mazeppa wardt först med wanliga Ceremonier efter Grekiska kyrkans bruk begrafwen strax utanför Swenska lägret, men sedermera beledsagade hans folk Liket till Jassi, där det aldeles wardt nedersatt och de ordentelige Själemässorna skedde. Begrafningsprocessen war sålunda: Först redo alle Konungens Trumpetare och Pukslagare, med en Sorge-Musique alt ifrån Fält-Herrens Quarter i Bender till Graf-Platzen. Efter dem en förnäm Cossak, som förde Fält-Herrens staf eller spira, besatt med äckta stenar och pärlor. Därnäst kördes Liket på en vagn, med 3 par hwita hästar; Lik-kistan war med rödt sammet och breda guld-Galoner. På bägge sidorna gingo Cossaker, klädde i Pantzer-skiortor, bärande alle blåtta sablar. Så gick en hop Cossakiska qwinfolk till fot, gråtande och tjutande, såsom vid deras begrafningar brukeligit är. Därefter följde den honom sedermera succederande Fält-Herren Orlich och Mazeppas syster-son Woinarowski til häst, och aldra sidst 30 Swenske Officerare. På sidorna utan före redo Cossakerne Compagnie wis, med nedersläpta Fahnor och Bössor. Kyrckan låg ett litet stycke från staden. Dit bars Liket in; Prästerne tände op en myckenhet waxlius. Så blef mässan sungen. Liket lyftes i grafwen, och i det samma gåfwo alle Cossackerne Salwa.»

Av denna skildring tyckes framgå, att Mazepa blev begraven i Jassy, och detta upprepas av Kostomarov. Bantysj-Kamenskij uppger – efter Engel och andra sagesman – att han blev begraven i byn Varnitsa vid Bender, där han hade dött. Emellertid nämnde redan hans samtida landsman Hertsik, att han jämte två män skickades av Vojnarovskij för att föra kistan från Bender till Galatz, där den sänktes i mullen av metropoliten, och i sitt år 1716 i Breslau uppsatta testamente, varav svenska riksarkivet besitter en kopia, anslog Vojnarovskij ett tusen thaler åt klostret »Gallatz i Wallachiet, där hans excellens, den zaporoviske fältherren Mazepas, min salige morbroders och välgörares kropp ligger begraven».

Detta bekräftas till fullo av en samtida rumänisk krönika av Nicola Costin, storlogofet (kanslär) av Moldau, d. 1711, publicerad av major M. Kagalnicean i Jassy 1845. Däri heter det: »Den 18 mars 1710(!)^[3] dog i Bender hetman Mazepa. Begravningsceremonien förrättades i kyrkan i byn Varnitsa vid Bender, varpå kroppen fördes till Galatz, där den begravdes i S:t Georgs kloster». Detta kloster hade mycket tidigt grundats av genuesarna. Kistan nedsattes mitt i klosterkyrkan i ett underjordiskt valv av tegelsten, och ovanpå, på golvet, lades en gravhäll, varpå Mazepas namn med furstevapnet och en enhövdad örn inristades.

Men icke ens efter döden fick den stackars Mazepa vara i fred. Några månader efter begravningen, då turkarna under kriget med Ryssland stormade Galatz och plundrade klostret, öppnade de kistan i förhoppning att finna några skatter däri, och en del av de förmultnade lämningarna lära då ha kastats ut på stranden av Donau. Nu först fick Mazepa ro en tid bortåt. Men när grekiska munkar år 1835 ville begrava serdaren Dimitri Derektji-pasja mitt i kyrkan, stötte de oförmodat på Mazepas glömda gravvalv, och det, som ännu kunde finnas kvar av hans knotor, måste maka åt sig för serdarens ben. Några år senare flyttades bådas jordiska kvarlevor till en annan plats utanför kyrkan, och den gamla gravhällen ersattes av furst Michael Gika med en ny. Härvid begick man dock det komiska misstaget, att man försedde Mazepas tyska riksfurstevapen med en tvåhövdad (österrikisk eller rysk) käjsarörn. I senare fallet en händelse som ser ut som en tanke!

* *
*

Den 5 april 1710 hade Mazepas sekreterare, Filip Orlik, avlagt trohetsed såsom hetman, sedan Vojnarovskij, trots kosackernas önskan, på det bestämdaste vägrat att övertaga sin morbrors svåra ämbete såsom lillrysk hetman och chef för den zaporogiska armén under svenskt beskydd och till och med givit Orlik 3,000 dukater för att han skulle övertaga bulavan. Denna utnämning bekräftades den 10 maj av Karl XII, som i sitt på latin avfattade utnämningsbrev (förvarat i R. A.^[4]) berömmer Orlik och »det fräjdade lillryska folket, som suckar under det vanmäktiga moskovitiska herradömets ok»; kungen lovade därjämte att icke nedlägga vapnen mot »Czarus Moskoviæ», att söka upprätta den forna kosackfriheten, trygga Ukrainas gränser och försvara dem mot gemensamma fiender.

Orlik, vilken vi längre fram skola återse i Stockholm, var utan tvivel den mest begåvade och mest sympatiske i det blandade sällskap, som kallas mazepintser, d. v. s. Mazepas överlevande fränder och anhängare, och ända till sin död (omkr. 1742) förblev han de gamla kosackiska frihetsidealen trogen med ungdomlig entusiasm och en för zaporogerna mindre vanlig energi. I ett brev till drottning Ulrika Eleonora 1719 (i R. A.) kunde han också med en viss berättigad stolthet säga: »Jag vill förtyga then trohet, hwilken min Krigmacht glorieust bewijst, hwilken effter thet pultaviske slaget, sedan Fahrkåsterne woro af fienden borttagna, hans högtsahl. Kongl. Mayt tå han blesserat war, öfwer Nyper-strömen öfversatte och intill Bender genom öde och obanade marker med högsta trohet hans Mayt igenombrachte och så för Konungens wälfärds skull mycket blod invid floden Boh (Bug) utgjutit och många glorieuse actioner utfört.»

Och om sitt förhållande till sin bortgångne förman skrev han 1719 (R. A.): »Om det vore mig tillåtet att sammanställa det andliga med det världsliga, skulle jag på min företrädare, den välborne Mazepa, vilja tillämpa Evangeliets ord: Si, vi hava lämnat allt och följt dig. Om vi sporde, vad vi skulle få i lön därför, skulle han, om de döda kunde tala, svara ur sin efterlämnade aska: Allt, som är mitt, är ock ditt, likasom han under sin livstid vid sin själs salighet ofta svor mig, att jag skulle hava alla hans ägodelar gemensamma med honom, men fordrade av mig, att jag skulle förbliva honom trogen, på det han icke måtte förråda tsaren.»

Även sedan Karl XII hade lämnat Bender, betygade Orlik i sina prydligt skrivna latinska brev (R. A.) till konungen i Demotika sin orubbliga trohet och prisade Karl XII:s »heroiska dygd, som icke blott lärt sig att besegra fienden med vapen, utan ock att vinna de honom underdånigas hjärtan genom välgärningar». I ett av dessa brev liknar han den nödtvungna vistelsen i Bender vid den babyloniska fångenskapen; men »intet sargar hans bröst så svårt som att han ej längre får skåda konungen själv».

Den redan antydda tvisten mellan Orlik och Vojnarovskij rörande Mazepas kontanta kvarlåtenskap beredde sedermera den svenska regeringen mycket obehag. Närmast gäller det 60,000 thaler, som Mazepa redan före slaget vid Poltava hade lånat åt Karl XII. Vojnarovskij påstod, att hans morbror tagit dessa pängar ur sin egen kassa och att han i egenskap av Mazepas universalarvinge sålunda vore den rättmätige fordringsägaren. Orlik åter försäkrade, att Mazepa hade försträckt konungen denna summa ur den zaporogiska krigskassan. Orlik hade nämligen av greve Piper skickats till Mazepa med anhållan att få för svenskarnas räkning låna detta belopp mot en växel på Hamburg. Mazepa hade efter vanligheten slingrat sig undan med att han själv ej hade pangar efter plundringen av Baturin, men att han skulle bedja starsjinan utanordna detta belopp, och generalmajor Lagercrona fick också 60,000 thaler i Budistje. Och Orlik anmärkte med rätta i en av sina inlagor till svenska regeringen, att om det hade rört sig om Mazepas privata medel, hade han ju icke behövt inhämta det kosackiska krigskansliets samtycke till denna pänningaffär.

Kort efter Karl XII:s avresa från Bender dog därstädes kosacköversten Bystritskij, vilken omedelbart före kalabaliken^[5] sände konungen en latinsk anklagelseskrift, varav Orlik fick en (i R. A. förvarad) kopia, som Bystritskijs son lämnade honom. Med ett utdrag ur denna skrift taga vi avsked av Mazepa, sådan han ter sig i den historiska forskningens ljus.

»Högt lysande Konung och nådige herre.

»Icke genom någon annans förvållande har jag förlorat min fromma hustru, mina barn och min förmögenhet än genom den saligt avsomnade fältherren Mazepa, därför att jag icke förrådde honom, då jag två gånger skickades med brev till ers majestät och fortsatte min tjänst hos honom under loppet av fyrtio år. Men nu har den högädle herr Vojnarovskij glömt detta och gäckar mig blott med löften, änskönt min hustru var befryndad med honom, ty Mazepa var hans morbror och min hustru, född Horodisko, var herr Vojnarovskijs moster. Han lovade från början att ge mig några hundra dukater, därför att jag hade understött honom i besittningen av pängarna, då jag intygade, att det icke var en offentlig kassa, utan fältherren Mazepas enskilda medel. Och om jag ville yppa sanningen, så vore det otvivelaktigt, att Mazepa har tagit i besittning tre fältherrars pänningar, nämligen Bruchovietskijs, Mnohohrisjnijs och Samojlovitj’, samt Samojlovitj’ trenne söners rikedomar: Simeons, den av tsaren i Sievsk avrättade Grigorijs och den till Sibirien förvisade Jakobs, vilket allt stannat i Mazepas händer. Men även offentliga inkomster av arrenden stannade hos Mazepa, och efter hans död tog herr Vojnarovskij alla dessa allmänna pänningemedel och klenoder, änskönt Mazepa icke tog dem med sig till Ukraina. Mazepa skickades av kosjevojen Sirko undan den yttersta dödsfara till Samojlovitj i Baturin och därifrån till Moskva. Sedan användes han i femton år av Samojlovitj i hovtjänst, utsågs av honom till generalasaul, vilket ämbete han förvaltade i sex år, och sedan Samojlovitj förvisats till Sibirien, efterträdde Mazepa honom och tog till sig alla kassor och offentliga medel.»

Detta var domen över död man, och den, som fällde detta omdöme, hade varit fyrtio år i Mazepas tjänst. Vad tänkte Karl XII, då han mottog detta brev?

Ridån gick nu ned över ett av vår historias underbaraste skådespel med alla dess växlande tablåer från Narva till Bender. Men den epilog, som sedan följde, utspelades icke på Ukrainas bloddränkta jord. Dess fragmentariska scener måste hopletas från Moskva och Petersburg, från Sibiriens snöhöljda stepper, från Skåne och Sveriges huvudstad.

---

______________

1. Så kallades de nomadiserande forkarlarna i Ukraina. Namnet kommer av ett ord, som betyder pest, enär tjumakerna smorde in sina kläder med tjära för att skydda sig mot den smittosamma sjukdomen.
2. Slutet är oläsligt. Skrivelsen är avfattad på lillryska språket.
3. Uppgiften om denna dödsdag är dock mycket beaktansvärd. Om Mazepa dött i aug. eller sept. 1709, såsom alla andra uppgiva, har man svårt att förklara, varför valet av hans efterträdare såsom hetman uppsköts ända till våren 1710.
4. = Svenska riksarkivet.
5. Här må anföras en episod ur den förträffliga tidskriften »Kievskaja Starina» (1896) om Karl XII:s värja, som förvaras i Moskvas rustkammare. Då kungen skulle föras till Demurtasj vid Adrianopel, vägrade han att taga emot sin värja, och då man två gånger räckte den åt honom i vagnen, kastade han ut den. Den tillföll då seraskiren Izmail-pasja, som kort därpå förflyttades till Otjakov och med sitt huvud fick plikta för kalabaliken den 1 febr. 1713. Denne skänkte värjan åt general Tutjkov, guvernören i Izmail.