Mazepa/V
← »Förrädaren» |
|
Till Bender → |
V.
KARL DEN XII:s OLYCKSKAMRAT.
Mazepas levnadsbana var i själva verket avslutad i och med »förräderiet». Vad som sedan följde var endast ett tämligen snabbt, ärelöst avtynande. I historien undantränges hans gestalt nu mera totalt av jätteskepnaderna Peter och Karl, och hävden har intet att tälja om den svenske bundsförvantens bragder. Det var en andligt och kroppsligt bruten gubbe, som kom till Karl XII:s bistånd.
Det ligger ej inom detta arbetes ram att upprepa något av det myckna, som skrivits om Poltava–Bender allt ifrån en Adlerfelts och Nordbergs krönikor till de ingående studierna av vara nyaste Karl XII-forskare: Hjärne, Westrin, E. Carlson, Hallendorff, Quennerstedt, Stille m. fl. Vad jag här kommer att meddela är endast några spridda drag ur källor, som hittills torde ha varit okända eller obeaktade i den svenska litteraturen, huvudsakligen ur lillryska.
⁎
Genom Mensjikovs upptäckt, att den »fullfjädrade och erfarne fågeln», såsom Mazepa själv kallade sig, då furstinnan Dolska sökte locka honom på limstången, flugit sin kos, blev situationen med ens klar. Kanske har man intet bättre tillfälle att beundra tsar Peters raska beslutsamhet och praktiska förslagenhet än omedelbart efter Mazepas avfall.
»Vi hava – skrev han till Mensjikov samma natt som han mottog dennes förkrossande nyhet om hetmanens flykt – med stor bestörtning erhållit ert brev om hetmanens oerhörda förräderi. Man måste sörja för att detta onda undgås, och att kosackhären ej tillåtes överskrida Desna enligt hetmanens lockelser. Oförtövat skola några dragonregementen skickas till dessa trakter! Sammankalla överstarna och starsjinan och säg dem så vänligt som möjligt, att de genast komma hit för att välja en ny hetman.»
Och till greve F. M. Apraksin skrev den outtröttlige tsaren: »Jag nödgas låta er veta, vad den nye Judas, Mazepa, har gjort. I tjugoett år var han trogen i sin tjänst; men nu, vid gravens brädd, har han blivit förrädare och svikit sitt folk. Men den rättrådige Guden, som aldrig låter sådan ondska gå i fullbordan, skall ej tillstädja hans avsikt. Enär hans liv, efter vad vi hört, har varit ogudaktigt, är det vårt hopp, att han skall åsamka sig ett större ont än det, som han önskade andra, och härtill bidrager Samujlovs (Samojlovitj) blod.»
Och redan den 28 okt. 1708 – samma dag som Mazepa stod ansikte mot ansikte inför Karl XII – hade Peter i lägret vid Desna sin proklamation till det lillryska folket färdig: »Oss, Storgosudaren, är det veterligt, att hetman Mazepa förgätit fruktan för Gud och sitt med kyssande av korset bekräftade löfte till oss, Storgosudaren, samt att han övergått till vår fiende, den svenske kungen, efter avtal med den av svensken till polska kungatronen valde Leszczinski för att i gemensamhet med honom förslava den lillryska jorden, såsom förut under polskt herravälde, och överlämna Guds kyrkor och härliga kloster åt (katolska) Unionen. Dessutom giva Vi tillkänna, att den f. d. hetmanen genom sin listighet, utan vår order, lagt arrenden och många andra skattetungor på det lillryska folket, under förevändning att därmed besålda hären, men i själva verket för att rikta sig själv, och dessa pålagor vilja vi hädanefter lyfta från det lillryska folket.»
Den första hämndeåtgärden bestod i erövringen av Baturin med vandalisk skövling av Mazepas ägodelar, och detta blev ej utan menliga följder för svenskarnas operationer. Förrädarens namn skulle utplånas från den ryska jorden, och metropoliten av Kiev jämte två biskopar kallades till Gluchov, dit den nye hetmanens residens skulle förläggas, för att lysa Mazepa i bann. Överste Tjetjen och Mazepas övriga anhängare, som tagits tillfånga i Baturin, avrättades, och då man ej kunde komma åt honom själv, roade man sig med att hänga honom in effigie. Om detta råa gyckelspel skrev tsaren själv med synbart välbehag:
»I dag (d. 6 november) ställde man ut en persona (figur, docka), föreställande den där förrädaren Mazepa, tog av honom ordensbandet och antvardade honom åt bödeln, som band honom vid ett rep, släpade honom på gatan och sedan hängde honom i galge på torget.»
Och en vecka efter denna barnsliga vidrighet ringde det i Moskvas kyrkklockor, som om landet hade vunnit en stor seger eller blivit befriat från en landsplåga. I Uspenskij-katedralen hölls i tronföljarens närvaro en tacksägelsegudstjänst av Stefan Javorskij, som slöt sin predikan med orden: Oss, samlade i Guds Faders, Jesu Kristi och de heliga apostlarnas namn, är det av Herran själv givet att binda och lösa, och om vi binda något på jorden, vare det ock bundet i himlen! Åt förrädaren Ivan Mazepa för löftesbrott och förräderi mot storgosudaren anatema, anatema, anatema!»
Den nästa åtgärden bestod i att utse en ny hetman, och detta val utföll naturligtvis efter tsarens önskan. Polubotok, den unge översten av Njezjin, hade goda utsikter, men Peter fann honom »allt för duglig» och befarade i honom en ny Mazepa. I stället utsågs den gamle översten
av Starodub, Skoropadskij, som var »trogen hans tsariska majestät, framstående i den lillryska hären och förfaren i allmänna värv». Han sökte fåfängt avsäga sig med hänvisning på sin höga ålder. I sin trohetsed måste han uttryckligt svärja att anföra den lillryska hären mot Mazepa och att ej ha några förbindelser med honom. Tsaren kände sig nu tämligen lugn på detta håll och skrev den 7 nov. (dagen efter valet): »Den fördömde överlöparen och skurken Mazepa har endast tillfogat sig själv men, och folket vill icke längre höra hans namn ens».
Slutligen gällde det att lugna det lillryska folket genom svassande löften, lockande förespeglingar och lögnaktiga försäkringar: »Det är – heter det i manifestet från Gluchov d. 9 nov. – oss bekant, att vår fiende, den svenske kungen, inseende sina truppers avmattning och saknande förhoppning att med vapen motstå och besegra sina talrika motståndare, de tappra stor- och lillryska trupperna, i sitt övermodiga uppsåt att erövra såväl edra som våra städer, efter mycken förlust av trupper vid gränsen till Smolensk nödsakad att vända och under ett snabbt, listigt tåg till Lillryssland försökande förekomma vår här, på inbjudan och kallelse av förrädaren Mazepa har intagit de mest betydande städer, inlagt besättningar däri samt genom tunga pålagor och skatter, genom plundring och fängslande ödelagt landet, såsom han gjort i Polen, Litauen och Sachsen, under sken av att värna landet, men i själva verket för att utlämna det åt det polska oket och till träldom under Leszczinski, den av honom olagligt valde kungen, som lovat att åt svensken avträda Kurland, Samogitien och det polska Livland mot att Lillryssland utlämnas till honom och Mazepa göres till självständig furste.» Efter denna väldiga harang omnämnas Lewenhaupts förluster [»Av 16,000 man kommo knappt 3,000 undan med livet; alla kanoner, fanor och 8,000 trossvagnar blevo tagna»] samt Lybeckers motgång i Ingermanland. (Detsamma upprepas ock i Skoropadskijs universal till det lillryska folket av den 8 dec., och han tillägger, att Karl XII:s huvudarmé »i flera viktiga drabbningar» minskats med hälften.) Omständligt beskrives slutligen, huru svenskarna i Minsk, Borisov och Mohilev rövat kalkar och helgonbilder, gått in i kyrkor med sina hundar under gudstjänst och i Mohilevs katedral »kastat ut på marken det heliga sakramentet, Kristi lekamen, ryckt åt sig kalken och druckit upp vinet». Karl XII pinar och uthungrar sina fångar utan att utväxla dem med ryska, hugger av fingrar, pryglar lillryska fångar till döds» o. s. v. I den svenske kungens lugnande försäkringar till den lillryska befolkningen »döljer sig hans illvilliga avsikters dödliga gift.»
Av liknande innehåll var tsarens proklamation till zaporogerna, vilka fingo löfte om 1,500 gulden för varje kuren (kompani) om året utöver den vanliga sålden. Den som utlämnade en fången fientlig general skulle få 2,000 rubel; på en fången överste sattes ett pris av 1,000 rubel och på varje soldat 3–5 rubel. Ytterligare framhöllos svenskarnas ogärningar, huru de gjort ortodoxa kyrkor till stall och förvandlat dem till lutherska och unionistiska kirchi. »Vi kunna utan blygsel säga, att intet folk under solen kan berömma sig av sådana friheter, privilegier och skattelindringar som det lillryska av tsarens nåd, ty ej en enda slant ha vi tagit från Lillryssland till vår statskassa.»
Svenskarna å sin sida voro ej heller sena med lugnande försäkringar åt den lillryska lantbefolkningen. Samma dag som Karl XII och Mazepa möttes, utfärdade det svenska krigskommissariatet ett kungligt manifest, att den inryckande hären ej ärnade förhärja Ukraina, om blott dess invånare förbleve lugna och ej gjorde de svenska trupperna något förfång, utan fastmer för reda pengar sålde alla ätbara förråd, som kunde erfordras. Och i ett av Piper kontrasignerat manifest på lillryska, daterat Romny d. 16 dec. 1708, tävlade svenskarna med tsaren i bombastisk vältalighet:
»I skåden redan våra segerrika vapen glänsande på edra fält och Moskva vikande tillbaka härifrån utan att våga hålla stånd mot oss, huru ofta vi än erbjudit tillfälle till kamp ....» Så uppräknas en mängd krigiska framgångar: vid Koljablin, Mieskowice, Napa (där 2,000 dödades och sårades), vid Miltjev, Subotin, vid övergången av Sozj, vid Gorki (»där 4,000 ryssar, som skulle försvara bron över Desna, måste fly för 600 svenskar») samt vid Smjeloje, där »tre ryska dragonregementen besegrades». Därpå vederläggas de lögnaktigt överdrivna ryktena om Lewenhaupts förmenta nederlag vid Ljesna och Lybeckers motgång i Ingermanland. »Varför allt detta tomma skryt av moskoviten, om icke för att med skymfliga ord skyla sin egen nesa? Men det är längesedan allom bekant att moskoviterna i fråga om lögnaktiga påfund förlorat all skam.» Som exempel anföres tsarens lömska förklädnad under visiten hos Dahlberg i Riga, och med förakt avvisas beskyllningarna för grymhet, helgerån o. d. Men härpå svarade Peter i ett nytt upprop av den 3 febr. 1709, att han berömde sig av att ha avhållit sig från »alla dylika fruktlösa och bland alla politiska och kristna folk, särskilt gent emot krönta huvuden, ovanliga smädelser såväl i brev som i tal», men att han med klara bevis skulle kullslå kungens lögner.
Karl XII:s manifest gjorde i själva verket föga intryck på folket i Ukraina. Bönderna gömde undan sina förråd i skogarna, snattade hästar och vad annat de kunde komma åt. I allmänhet mottogos svenskarna ingalunda såsom »befriare från moskovitisk träldom», utan snarare ovänligt, utom i Atiusja, där de hälsades med salt och bröd. Och svenskarna å sin sida voro misstrogna mot Mazepa och hans följe. Hetmanen själv hade en svensk »hedersvakt», som i själva verket spionerade på honom; överste Zelenskij och general-asaulen Maksimovitj bevakades av 50 man, och för varje medlem av starsjinan voro två man kommenderade. Mindre sträng var man mot kosackerna, när de fingo besök av sina hustrur i det svenska lägret.
Den respekt och välvilja, varmed Mazepa mottogs av Karl XII, tycktes krya upp gubben en smula, och han skrev den 30 okt. 1708 till Skoropadskij följande omedvetna sanningar och medvetna lögner:
»Den mot oss fientliga moskovitiska makten har sedan många år tillbaka i illasinnade avsikter föresatt sig att utrota våra sista fri- och rättigheter. Nu söker han bringa detta i fullbordan, vilket tydligt framgår därav att han utan någon som hälst viktig orsak börjat tillägna sig lillryska städer; han utdriver därur vårt folk, till det yttersta utarmat och förslavat, och fyller dem med sina trupper. Må detta ske i Starodub, Tjernigov och Njezjin under den osanna förevändningen, att man måste värna sig mot svenskarna – men varför göra så i avlägsna städer, dit svenskarna ej ha en tanke på att tåga? Varför, till exempel, skicka regementen till Poltava? .... Den kraftlösa okrigiska moskovitiska stridsmakten, flyende för de oövervinnerliga svenska trupperna, räddar sig blott genom att utrota vår befolkning och bemäktiga sig våra städer. Därför ha vi, hetman, med enhälligt medgivande av generalstarsjinans paner, överstarna och hela hären ställt oss under den högt lysande svenske kungens oövervinnerliga protektion, vilken alltid har varit en allsmäktig värnare för de förorättade, älskar sanningen och hatar lögnen, i det otvivelaktiga hoppet att hans svenska majestät skall skydda vårt kära fosterland och vår här med sina oövervinnerliga vapen från det tyranniska moskovitiska oket samt ej blott bevara vår frihet och våra rättigheter, utan ock utvidga dem, varom han har övertygat oss ej blott genom sitt oförytterliga konungsliga ord, utan ock genom skriftlig assecuracia.»
Men efter Baturins förstöring kom åter den vanliga gnällande tonen, och han urskuldade sig inför Orlik: »Olyckliga och dåliga äro våra förehavanden, och jag ser, att Gud ej har välsignat mitt verk. Men Herren är mitt vittne, att jag icke har önskat kristna blodsutgjutelser, ty jag tänkte som så: När jag kommer till Baturin med den svenske kungen, skall jag till hans tsariska höghet skicka ett tacksamhetsbrev för hans protektion; däri skildrar jag alla våra
forna och nuvarande oförrätter, förlusten av fri- och rättigheter, den totala förstörelse och det fördärv, som beretts hela vårt folk, och slutligen framhåller jag, att vi, likasom vi frivilligt för den enda österländska ortodoxiens skull givit oss i tsarens hand, även nu, såsom varande ett fritt folk, självmant frigöra oss från dessa förpliktelser och tacka hans tsariska majestät för protektionen. Vi vilja ej utsträcka våra händer till blodsutgjutelse, men skola under den svenske kungens protektion avbida vår fullständiga befrielse. Jag hoppades att få friheten icke genom krig, utan på fredlig väg medels traktater. Jag trodde, att jag genom allehanda medel skulle kunna böja den svenske kungen till en sådan fred med hans tsariska majestät. Men nu har det gått annorlunda. Ukraina, förskräckt genom Baturins öde, skall frukta för att hålla ihop med oss.»
År 1707 hade Mazepa skrytsamt försäkrat Stanislaw Leszczinski, att det fanns endast 7,000 moskaler (moskoviter) i Ukraina, och med deras kroppar skulle han »slå en brygga över Dnjeper åt svenskarna». Men i ett brev av d. 5 dec. 1708 från Romny till den polske kungen talar han om huru svårt det är att i den brydsamma belägenheten nå målet (»in hoc turbido rerum statu suum adire Corinthum»). Därför ber han med upprört hjärta och enligt hela Ukrainas publico voto, att Stanislaw täckes gripa till vapen (»movere manum») för att de samfällt måtte kväva draken i gräset (»unitis armis et animis in herba sopire draconem»), särskilt nu när Moskva med sina skrivelser börjat uppvigla lantbefolkningen och anstifta civile bellum, inbördeskrig. Därför bidar han kungens ankomst såsom »salvator, likasom Patres in Lymbo» (skärselden), och »betäcker med tusen kyssar hans krigiska hand». Detta brev uppsnappades av ryssarna.
Intet bevisar väl tydligare Mazepas fega vankelmod och falskhet än det faktum att han i slutet av år 1708 gjorde ett försök att återknyta förbindelsen med tsaren. Till det ryska lägret kom översten av Mirgorod, Danila Apostol, som med Mazepa övergått till svenskarna, och förklarade, att Mazepa var villig att åt tsaren utlämna Karl XII och de svenska generalerna, om Peter återgav honom värdigheten såsom hetman och garanterade, att han erkändes såsom sådan av de europeiska hoven. Den sluge Peter lät verkligen Golovkin träda i underhandlingar, men den lömska planen var nära att stranda på tsarens bestämda motstånd mot villkoret rörande garantien. Slutligen gick han dock – åtminstone skenbart – in på denna punkt. Då Apostol dröjde med svaret, skickade Mazepa först sin barberare, som tjänade hos Vojnarovskij, och sedan överste Galagan med liknande förslag. Härigenom tycktes tsaren övertygad om Mazepas ångerfullhet och lät Golovkin den 22 dec. skriva ett jakande, nådigt svar.
Men det vart intet av hela saken, om den äljes varit allvarligt menad. Apostol och Galagan stannade kvar i det ryska lägret, där den senare användes såsom spion och tolk. Och Apostol yppade hemligheten, att Mazepa visat honom ett brev av Leszczinski, enligt vilket Ukraina skulle förenas med Polen på samma villkor som Litauen, och Leszczinski skulle med Mazepa och en svensk truppstyrka under befäl av överste E. D. v. Krassow stanna i Lillryssland, under det att Karl själv skulle tåga mot Moskva.
Detta nya förräderi av Mazepa begagnade Peter till en ny kungörelse åt lillryssarna av den 3 febr. 1709 från Sumy: »Vi hava visat er, att den gudlöse har lockat svenskarna till Ukraina för att åter bringa landet i polsk träldom och tvinga Guds kyrkor in i unionen (med påvedömet), ehuru han i sina paskiller svurit, att han gjorde detta till förmån för det lillryska folket, som skulle bliva fullkomligt oavhängigt både av oss och av Polen. Men nu har hans skändliga lögnaktighet avslöjats. Han kallar sig Leszczinskis trogne undersåte och Ukraina dennes arvedel. Av högt uppsatta personer har det sagts oss, att han av Leszczinski redan fått ett vojevodskap i Polen och titeln furste av Severien. Men av vilken gudlös elakhet mot det lillryska folket av både andligt och världsligt stånd förrädaren är genompyrd, framgår av följande: En spion, som tagits tillfånga, yppade vid förhöret, att han var skickad av Mazepa med brev till biskopen av Tjernigov och några andra. Men under tortyren bekände han, att han med flit hade blivit sänd av Mazepa till Gluchov och fått löfte om pängar mot villkor att han, om han bleve fångad, skulle säga, att han hade vissa brev att avlämna.»
Till god del berodde utan tvivel Karl XII:s fiasko i Ukraina därpå att den stora förstärkning, som utlovats från zaporoghären, uteblev. Tiderna voro nu helt annorlunda än då Chmielnitskijs krigarsnille samlade zaporogerna och alla kosacker på vänstra Dnjeperstranden till ett nationalkrig mot polackerna och papismen.
I Sitj, som allt sedan 1652 var förlagt till mynningen av ån Tjertomlyk, där nu mera byn Kapulivka är till finnandes, rådde som vanligt anarki och självsvåld. De äldre stodo på »laglig» grund och ville erkänna tsar Peters överhöghet, men de yngre brushuvudena, anförda av den tappre Konstantin Hordienko, som ursinnigt hatade Moskva, fingo överhand. De togo visserligen emot de pängar, som tsaren skickade dem: 12,000 rubel för hären, 500 dukater åt kosjevojen och 2,000 rubel åt starsjinan, men hans sändebud förolämpades. En av tsarens utskickade hotades med att bliva dränkt, om han inte packade sig i väg, och munken Irodion Zjurakovskij var nära att bli levande bränd i en tjärtunna såsom spion. I sitt svar hånade de tsaren, likasom de förut gjort med sultanen, och uppställde dessa fordringar: Inga storryska överstar skulle tålas i lillryska städer; de befästade platserna Kamenij Zaton och Samara skulle grusas och kosackerna skulle få fri brukanderätt till kvarnarna vid Psel och Vorskla samt obehindrad sjöfart vid Perevolotjna. Då Skoropadskijs standarbärare, Tjernjak, ville resa till khanen av Krim för att officiellt underrätta om hetmanskiftet, blev han kvarhållen i Sitj, och ett annat sändebud från Lillrysslands nye hetman dödades.
Dessa skarpa konflikter utbröto i öppen fäjd, då Hordienko – den krigslystne kosjevojen – bröt upp med tusen zaporoger för att förena sig med Mazepa. Han anföll nattetid en rysk trupp och lyckades fånga några moskoviter, som med jubel fördes till det svenska lägret i Budistje. Tsaren, som då befann sig i Voronezj, blev allvarligt bekymrad för en allmän resning i Ukraina, men även nu gynnades han av sin sällsynta Fortuna. Zaporogerna blevo slagna av Boltin och av Rönne vid Sokolno, och Hordienko hade måst överlämna den zaporogiska kommandostaven åt Sorotjinskij, som tillhörde det äldre, konservativa partiet. Men tsaren misstrodde även honom, troligen icke utan skäl, och nu var domen fälld över de fruktade frihetsbröderna på andra sidan om Dnjepers fruktade »trösklar».
Överste P. Jakovlev beordrades dit med tre regementen. Han sökte förgäves storma Sitj, som vid vårflödet var alldeles omgivet av vatten, så att det endast kunde angripas med båtar. De ryska fångar, som befunno sig i Sitj, blevo grymt avlivade, och en kosack, som Jakovlev skickade till dem med ett brev från Mensjikov, dränktes som en hund. Men ryssarna fingo förstärkning av furst Volkonskijs dragoner och av överlöparen Galagan, som kände de lokala förhållandena. Sitj överrumplades och förstördes, för att, enligt Mensjikovs ord, »detta förrädiska näste skulle grundligt utrotas». De zaporoger, som överlevde blodbadet, föllo i rysk fångenskap.
Emellertid hade Hordienko i början av det ödesdigra året 1709 skickat en deputation av 80 man till Mazepa med besked, att zaporogerna ställde sig på hans sida, sedan de erfarit, att de pängar, som tsaren skickat dem, fråntagits dem av en kosack vid namn Fljak (förmodligen identisk med den, som Nordberg kallar Hluk, ty f och h växla stundom i lillryska namn, t. ex. Fastov och Chvastov). Själv bröt Hordienko upp från Sitj den 1 mars med ett tusen man och skrev den 15 mars till Stanislaw Leszczinski och bad om trupper och hjälp för det kära fosterlandet Ukraina. Men detta brev uppfångades av Sieniawskis förposter och lämnades till A. Dasjkov, den ryske residenten i Warschau.
Den 26 mars träffades Hordienko och Mazepa i Dikanka, och där hölls samma dag det sista vältalighetsprov, man känner av den store frasmakaren och skrymtaren: »Jag tackar er, zaporoger, för ert förtroende till mig och prisar er nitiska önskan att göra fosterlandet väl. Gud är mitt vittne, att jag, anförtroende mig i den svenske konungens hand, icke har handlat lättsinnigt eller av privata hänsyn för mig själv, utan av kärlek till fädernejorden. Jag har varken hustru eller barn; jag skulle kunna draga mig undan till Polen eller annorstädes för att där lugnt tillbringa mina återstående dagar. Men efter att så länge hava styrt Ukraina med omsorg och trohet, så mycket det i min förmåga stått, kan jag, av hedersplikt och innerlig kärlek, icke lägga armarna i kors och lämna detta land till godtycke åt en orättfärdig förtryckare. Mig är det allt för väl bekant, att tsaren ärnat förflytta oss till andra näjder, göra er, zaporoger, till dragoner och förstöra ert hemvist till grunden. Om I, zaporoger, ännu haven bevarat eder frihet, haven I därför att tacka endast mig – Mazepa. Men om tsarens avsikt förverkligades, skullen I alla bli bundna, fängslade och skickade till Sibirien. Mensjikov har redan satt sig i rörelse med förfärande styrka (mot Sitj), och det måste betraktas såsom en särskild försynens omvårdnad om oss, att den svenske konungen i samma stund tågar till vårt land och ger alla rättsinnade människor hopp om befrielse från förtryckarna. Jag har ansett som min plikt att vända mig till den svenske kungen och hoppas, att Gud, som nyligen befriat oss från farlighet, skall hjälpa oss avskudda det nesliga oket. Hållom samman, zaporoger! Jag förpliktigar mig edligen åt er, och I skolen å er sida svärja mig orubblig trohet och vänskap.»
Efter detta festtal hölls »bankett». Enligt gamla vanan togo de druckna zaporogerna bordskärl med sig, då de stego upp från taffeln. När Mazepas hovmästare, själv drucken, märkte detta, började han skymfa dem. Zaporogerna togo humör, och det var nära att de sadlat sina hästar och lämnat Mazepa åt sitt öde. Mazepa måste lugna deras upprörda känslor genom att utlämna den stackars hovmästaren åt deras lekfulla raseri: de kastade honom såsom en boll mellan sig och stucko sedan ihjäl honom med kniv.
Dagen därpå visade Mazepa Hordienko vägen till det svenska krigslägret i Budistje (57 verst från Poltava). Denne hade med sig 50 zaporoger, 115 fångade ryssar och lillryska kosacker. Hordienko tackade på latin Karl XII för hans beskydd och strävan att befria dem från den ryske tsarens förfärliga ok och förklarade, att hans kamrater voro villiga att »offra livet och gripa sig det heliga verket an i full förtröstan på en lycklig utgång». Å konungens vägnar svarade statssekreteraren Hermelin med ett latinskt tal, som översattes på slaviska av krigskommissarien Soldan. Härpå utdelades gåvor åt de zaporoger, som deltagit i strider med ryssar – inalles ett tusen dukater, och Mazepa försträckte sextio tusen dukater åt den svenska krigskassan. Såsom vi längre fram få se, uppstod det efter Mazepas död stora tvistigheter, huruvida han tagit dem av egna medel eller, såsom ock faktiskt var, ur den lillryska krigskassan. Dessutom lovade kungen till julklapp at varje kosack 4 rubel och en kaftan. Efter audiensen undfägnades de av Rehnsköld, och i det svenska lägret voro de mycket lustiga, enligt Krmanns uppgift. »Det festades i tre dagar, så att Mazepa blev sängliggande.» Vid avskedet skulle tio kosacker åter få företräde hos Karl XII på det villkor, att de ej drucko något före middagen, enär »konungen ej tål druckna».
Då de stridslystna zaporogerna begärde att genast få slåss med moskoviterna, berömde Karl XII deras krigiska nit, men sade, att de måste ge sig till tåls och förbereda sig på kamp i avbidan på det lämpliga tillfället. De kastade då sina mössor i luften, svängde sablarna och skreko av vild förtjusning.
Sålunda voro dessa zaporoger fastlänkade vid den svenska hären och måste deltaga i de svåra strapatserna före slaget vid Poltava och i de följande olyckorna. Härom heter det i en storrysk folkvisa från guvernementet Saratov:
Skrytsamt de berömde zaporoger
redde sig att taga Platav-staden.
Tidigt upp på morgonen de stodo
och på goda hästar lade sadlar.
Men vid kvälln berömde zaporoger
alla råkade i fångenskapen.
Zaporoger, fräjdade, berömde!
Varest han I edra säkra bössor?
»Våra bössor laddades förträffligt,
men i fängsel ha vi blivit satta.» –
Och var äro edra goda hästar?
»Våra hästar blevo sammanfösta;
vi kosacker själva äro fångna.» –
Zaporoger, fräjdade, berömde!
Varest äro edra vassa lansar?
»Våra lansar blevo tagna från oss,
kastades i Donau, i floden.»
»Jag tror ej, att denna vinter skall förflyta utan general-batalj; men detta spel är i Guds händer, och ho vet, vem lyckan skall tillfalla», så föllo sig Peter den stores ord. Hans förmodan besannades dock icke så snart; men svenskarna och Mazepa råkade i stället ut för en fiende, ännu farligare än moskoviterna – det var den fruktansvärda vinterkölden, som anställde så stor förödelse i de svenskes leder. Våra svenska krönikörer från denna tid – allt ifrån kanslipresidenten greve Pipers brev till sin maka ned till den simple soldatens lakoniska notiser – hava åtskilligt att tälja om dessa tysta lidanden, och det mannamod, varmed Karl XII:s krigare buro dem, synes mig vara deras största berömmelse och bästa hjältegloria.
Ty när vi särskilt i år tänka tillbaka på karolinerna, fira vi icke minnet av dem, som med Lewenhaupt nödgades gå in på en för dåtidens svenskar okänd dagtingan och förödmjukande fångenskap i Sibiriens isiga häkte. Och de många, vilkas förmultnade ben vila i Poltavas närhet under de båda oansenliga kurganerna (gravkullarna) vid Pobivantsy och förmodligen annorstädes vid Vorsklas stränder, tämligen långt borta från den pompösa ryska gravplatsen med det vilseledande namnet »Svenska graven», förtjäna ej större berömmelse än deras förfäder, som med samma osvikliga soldattrohet blödde och stupade »på Lützens kullar och Leipzigs slätter».
Det finnes nämligen något ännu större än den av skalderna besjungna döden på slagfältet. Soldaten i kamp livas av den allmänna stridsfebern och går vid skrällande trummor och smattrande trumpeter, blint lydande kommandoorden, framåt mot en okänd fara, som antingen bringar seger med ära och byte eller en kanske ögonblicklig död för en osynlig kula. Men vad är detta mot de faror och lidanden, som en av årslånga strapatser utmattad, sliten och avtärd här hade att genomgå under långa, stränga vintermånader i ett främmande land i kamp mot de vilda naturelementen? Dessa svenska soldater, födda bönder, men uppfostrade och härdade till krigare, kämpade för en idé, som för deras begränsade förstånd måste vara ofattbar eller kanske rent av motbjudande, och avlägsnade sig med varje dag allt längre från hembygdens röda stugor, dem de flesta aldrig skulle få återse. Och ändå knotade de i regeln icke. I sanning bevisar detta tysta hjältemod tu ting: för det första att Karl XII ändå måtte ha varit en säregen människa och utomordentlig härförare, och för det andra att svenskarna ej äro ett vanligt folk, när de vilja visa världen sina bästa sidor.
Ur de karolinska dagboksanteckningar, som utgivits
av professor A. Quennerstedt, må det tillåtas mig avtrycka
de rader, som löjtnant Joachim Matthiæ Lyth nedskrev den
1 okt. 1708: »Wårt arma manskap fatigerades oupphörligen,
nu på ett, nu åter ett annat sätt, med wackter, arbete ock
commenderingar, som wi ingen stund säkre woro för
fienden, ock därtill med en almän klagan ibland oss: hwad
skole wi äta? hwad skole wi dricka? hwad skole wi emot
instundande wintrens skarpa kiöld skyla oss med? att man
här jämte icke utan we-klagan ock hiärtans compassion se
måste, huru mången bra soldat uthungrad lade sig neder
på jorden, gnagandes barken af trän för hunger skull,
mången åter igen med en onaturlig spis sökte att stilla
den utswultne magen tillfredz ock således där wid eländigt
afsomnade.» Och den 24 december heter det i hans
dagbok: »Wid hwart ock ett compagnie woro intet ringare än 25 à 26 man förfrusne befundne, af hwilka beklageligen
händer fötter och been omsider afstympades ock afsågades,
att det war mer än ömka ock jämer att anse ..... Det
var icke utan stor admiration att anse, huru ifrån luften
foglarne ihiälfrusne till jorden nederföllo; de små tama
creaturen, såsom höns och giäss, lägo jämwäl i husen döde
af kiölden, ock kunde wi ej heller hästarne kiölden
resistera, af hwilken mången creverade ock falla måste ....»
Med Karl XII följde under tåget genom Ukraina en
slovakisk präst, den flerestädes redan omnämnde Daniel
Krmann. Född år 1663 i Ungern av en tysk släkt
(Germann, Hermann), hade han studerat filosofi och teologi i
Breslau, Leipzig och Wittenberg och blev 1706
superintendent för den luterska kyrkan i det slovakiska Ungern. För
att få hjälp åt sina förtryckta trosfränder i Ungern hade
han uppsökt den svenske konungen under fälttåget i
Polen, träffade honom i Mohilev den 16 augusti (nya stilen[1])
1708 och måste med eller mot sin vilja följa det svenska
krigslägret ända till Bender. Hans mission förfelades dock
icke alldeles, ty han fick av Karl XII under vägen 1,000
thaler och 20,000 thaler för återuppbyggande av det
nedbrända prästseminariet i Prjasjeva. Om den besvärliga
resan skrev han på latin en dagbok, som förvaras i Wiens
Hofbibliotek och 1894 publicerades av den ungerska
vetenskapsakademien i »Monumenta Hungariæ historica» (B.
XXXIII). Ehuru den intressanta skriften icke är okänd för
den svenska historieforskningen, om också icke närmare
utnyttjad, må några utdrag här anföras enligt ett
förträffligt kritiskt referat på lillryska av prof. Tomasjevskij i
Lemberg.
Redan vid ankomsten till Mohilev blev den slovakiske protestanten så förfärad, att »håren reste sig på hans huvud», ty vid stadsporten fanns en målning, föreställande två jesuiter, med inskriften: »Vos estis lux mundi!». (I ären världens ljus). Han mottogs i lägret av »regiæ majestatis faber» (generalfälttygmästare?), som förde honom och hans följe till doktor Malmberg, »konungens biktfader och president för det militär-kyrkliga konsistoriet» (han var biskop och överhovpredikant), och därpå till ministern greve Piper, som mottog dem kyligt, men lovade dem audiens hos konungen dagen därpå. De uppvaktade även kanslisekreteraren Olof Hermelin, vilken på Krmanns långa tal svarade välvilligt i konungens namn.
I likhet med många svenskar var Krmann övertygad om att Mazepa bar skulden för det olyckliga fälttåget, och han hyste personlig antipati både mot denne och mot kosackerna i allmänhet. Intressant är hans skildring av en kosack-begravning. Den döde begrovs vid altaret; på kistan lades svärdet och på likets bröst syndaförlåtelsen (indulgentiæ) samt ett brev från metropoliten i Kiev till helige Michael, att den döde måtte bli insläppt i himmelriket. – Men Krmann kritiserade också svenskarna. »Städer och byar lät Karl XII bränna, förstöra husen ända till grunden och döda invånarna. Endast de, som hade flytt hit från Ukraina, släpptes hem, med befallning att de vid risk av dödsstraff aldrig mer skulle uppträda mot svenskarna.» Och vid stormningen av Veprik berättar han, att »några segerrika svenskar med svärden rasade även mot kvinnor, som kastat sjudhett vatten och stenar på de angripande».
Av vinterköldens skräckvälde lämnar Krmann följande måleriska skildring från byn Lipovoje, vid ån Romna natten till den 30 dec. 1708: »Vikande av åt vänster, i riktning mot kyrkan i Lipovoje, rastade vi under bar himmel hela natten vid en stockeld. Så förfärligt rasade den kalla vintern, att den del av kroppen, som var vänd från elden, blott kunde skyddas under filtar, som lades på kläderna, för att de skulle hålla sig varma. Det var varken möjligt att äta bröd vid elden eller att värma magen med vin. Jag lade halm i vagnen och stoppade väl om mig. Men om jag hade överväldigats av djupare sömn, skulle jag säkert ha frusit ihjäl. Efter två timmar vaknade jag och kunde i första ögonblicket ej känna eller kröka på mina domnade ben .... Den skytiska, häftiga och iskalla vinden blåste så genomträngande, att några av våra forkarlar förfröso på vägen; andra hittades sanslösa på vagnar och kärror,
särskilt de som genom omåttligt förtärande av brännvin fallit
i sömn (det var omedelbart före ankomsten till Hadjatj den
19 dec.). Hos andra smög sig den dödande kylan från
benen småningom upp i kroppen och isade livets våg. Andra
fingo ansikte, fingrar och tår förfrusna .... På ett ställe
(vid floden Psel) lågo två hundra lik av hästar, får, kor och
oxar, förpästande flodvattnet, som skulle smältas ... Öl
kunde vi sällan komma åt, mjöd oftare, men för högt pris.
Brännvin var det ej brist på; det var för oss
universal-läkemedlet .... Vi kände på denna väg en sådan köld,
som jag skall minnas i hela mitt liv. Spottet blev till is, då det föll till marken; sparvar störtade ihjälfrusna ned från
taken. Här kunde man se en karl utan händer, andra utan
händer och fötter, somliga utan fingrar eller med kinder,
öron, näsa förfrusna. Några släpade sig fram på alla fyra.
Mer än tre hundra infödingar dogo av olika sjukdomar.
Icke ens konungen själv gick fri från den farliga kölden,
ehuru han för övrigt var van att fördraga all svårighet.
Hans ansikte började vitna av frost, men greve Rensjild
(Rehnsköld) gned honom med snö, och den forna
livaktigheten återvände. Det märktes, att träden förtorkade till
roten av köldens stora kraft.» Och i Novyje Senzjary hörde
Krmann den 5 maj 1709 svenskar säga, att de hällre
önskade sig fångenskap än att längre fördraga detta elände.
Mazepas kosacker och Hordienkos zaporoger – inalles torde de från början ha varit c:a 7,500 man – blevo ock allt missmodigare, ju mer tiden framskred utan avgörande batalj. I en inlaga av den 15 mars 1720 till svenska regeringen (i riksarkivet) fordrade Orlik ersättning för 50 stora fat brännvin, som general Dahldorff under vinterlägret i Hadjatj egenmäktigt tagit och delat ut åt sitt och åt Focks regemente (helsingarna), varigenom kosackerna lidit stor förlust, enär sådana fat brännvin, vartdera rymmande 600 mått eller stop, då kostade 100 dukater. Zaporogerna fingo ej såld och hotade att övergå på Moskvas sida. Men när det kom till kritan, voro de till föga gagn. Får man tro en svensk officers utsago om Lewenhaupts fälttåg (i Ernst Carlsons »Slaget vid Poltava», 1897), skulle knappt tre zaporoger hava deltagit i själva slaget! Och Hordienko, som under stadens belägring skrutit med att han hade 600 mästerskyttar, som på långt håll kunde sträcka en fiende till marken, blev efter nederlaget fundersam och sade: »Jag har nu sett på de där svenskarna och fått nog av att tjäna hos dem. Det synes mig bättre att tjäna den ryske tsaren såsom förut.»
* *
*
»Lilla Vorskla fredligt glider,
fräjdad dock från forna tider,
då de svenske uti floden
färgade dess våg med bloden.
Vorskla såg, hur vid dess stränder
vite tsarens starka händer
strödde runt omkring i jorden
lik av fiender från norden.
Moskoviter och kosacker
under modiga attacker
slogos duktigt vid Poltava.
Evigt lov skall Ryssland hava.»
(En efter en folkvisa omarbetad kuplett
i Kotljarevskijs »ukrainska opera» Natalka
Poltavka, 1819.)
Ett redan från det elvte århundradet känt ortnamn i det nuvarande guvernementet Poltava är Olta eller Älta, och en krönika av år 1174 nämner Ltava eller Oltava vid Vorskla; måhända var det en bäck, varav man bildat formen »po Oltave», Poltava. Men såsom stad framträder Poltava i historien först i början av 1600-talet, då småstäder anlades vid stränderna av Vorskla och Orel för att skydda befolkningen för tatariska anfall. Dnjepers vänstra bifloder voro ock de stråkvägar, längs vilka turkiska och krimska köpmän färdades från Perekop, Tjerkas, Kanev, Kiev och San-Tjarovo (=Senzjary) till Moskva. Dessa stränder voro då tätt bevuxna med skogar av ek, lind och svartpoppel; men här och var funnos avrödda platser, där befolkningen, huvudsakligen livnärande sig av fiske och biskötsel, byggde gårdar, som efter hand utvidgades till byar
eller »förstäder» (slobody), dit man tog sin tillflykt från polacker och tatarer. År 1641 tillhörde Poltava Alexander Koniecpolski och förvaltades nitiskt för hans räkning av Sokolskij, men avträddes 1654 till Ryssland. Under »ruinens» tid var det ständiga ömsningar av överstar, som tävlade om makten, till dess Mazepa upphävde kosackernas fria val av överste. Mellan Poltava och zaporogrepubliken rådde sällan gott förhållande, och ett lillryskt ordspråk sade om de båda samhällena, att de »levde såsom man och hustru» (hund och katt).
Den stad, där Karl XII:s ryska krigarbana avslutades, har mer än en gång låtit tala om sig i krigshistorien. Enligt krönikan om Igor Svjatoslavitj’ härtåg mot polovtserna förföljde den historiska diktens hjälte polovtsernas hövdingar Kobjak och Kontjak över Vorskla vid Ltava till Perejaslavl. År 1399 blev den litauiske storfursten Vitold här besegrad av tatarerna, och vid Poltava slog Chmielnitskijs efterträdare Ivan Vyhorskij år 1658 sin medtävlare. Men dessa oväsentliga tilldragelser hava alldeles trängts i skuggan av den epokgörande belägringen och drabbningen 1709.
Från Poltavas belägring må här endast anföras den skildring, som Krmann lämnar: »Svenskarnas ställning blev mycket tråkig och förvärrades med varje dag. Kosackerna, i förening med svenskar, roffade åt sig pängar och till och med livsmedel, där de kunde komma åt. Bönderna, som gömde sig i skogen, sökte stjäla vid varje tillfälle. Svenskarna ville betvinga Poltava genom uthungring, men råkade själva efterhand i hungersnöd. Från Gamla och Nya Senzjary och från några andra byar i grannskapet tillfördes visserligen bröd, öl, brännvin och andra födoämnen, men hur var det möjligt att avsätta detta, till och med bland de kungliga trupperna? I det kungliga lägret såldes en kruka brännvin för 16 thaler. General Meyerfelt gav för en kruka 12 thaler. Ett par ridstövlar kostade 20 gulden; en tysk slokhatt med smalt silverband 30 gulden; ett fat öl 45 gulden; en sadel såldes för 12 ända till 20 gulden o. s. v. Priset på bröd steg också under belägringen. Kosackerna togo blott emot guld och präglade thaler, vars värde stegrades av svenskarna, som ratade annat mynt. Sachsiska groschen mottogos ej, och mycket sällan kunde kopek avyttras.»
»Kött – heter det vidare i denna bedrövliga beskrivning – kunde visserligen anskaffas här och var, men på grund av den stora hettan kunde det ej hålla sig mer än två dagar. Gud skickade en otrolig mängd flugor, som flögo i svärmar, fyllde stugor och skogar med sina döda kroppar[2] och till och med förpästade krigslägret. Själv såg jag, då jag tittade in i mitt rum i Chvedery, huru väggar, tak, ugn och till och med jordgolvet och hela inredningen voro så betäckta med flugor, att det knappt fanns en tom plats för fingret. Mitt i rummet kunde man se svärmar av flugor, som hängde ner från taket till marken, surrande som bin. Då man gick in, måste man bana sig väg genom flugor, och det var nog att öppna munnen för att blåsa ut flugor, som krupit in. Vi försökte stundom äta på gården under träden, men ej heller där kunde vi freda oss för de otäcka svärmarna, ej heller våra tallrikar eller munnar. Jag är ej i stånd att beskriva, huru vi ledo i Chvedery sex veckor och lika länge efteråt.»
»I fyra veckor hade kosackerna fasta, och då kunde vi få lamm och mjölk (ty dessa människor förtära ej ens mjölk, ty det är nog för dem med fisk, svamp, rödbetor, äpplen, havregrynsgröt och dylik spis); men när fastan hade slutat, behöllo de allt kött, mjölk och ost för sig själva .... Och när vi skulle koka färskt kött, fanns det varken persilja, salt, lök eller flott. Äpplekart, som stektes länge, var ätbar, men spred en hälsofarlig stank. Mjölk
kunde vi få nästan dagligen, men de pänningsnikna kosackerna spädde ut den med vatten och sålde den mycket dyrt, fast det fanns gott om mjölk i hela omnäjden. Osten var, såsom man kunde vänta, i flytande form, och så fort den torkade, smulade den sig såsom sågspån. Intet brännvin kunde fås, fast det var mycket behövligt, så att det dracks ständigt bara vatten.»
Under belägringen var det svenska högkvarteret en tid i byn Oposjna, men Karl XII bodde då själv nära byn Batki i ett hus, som fanns kvar ännu år 1869. Enligt Bantysj-Kamenskij fick Karl XII idén att tåga till Poltava av Hordienko, och detta förslag understöddes av Mazepa, som ställde i utsikt »mycket proviant, pängar och kläder, varigenom svenskarnas ställning skulle ändras till det bättre.» Enligt prof. Hrusjevskij var det också Mazepa, som förmådde Karl XII att övervintra i Ukraina och att sedan fortsätta till Vorskla. Krmann påstår, att kosackerna bådo kungen att ej förgöra Poltava med eld, ty »där bodde Mazepas köttsliga syster, och kosackerna av det poltavska regementet, det bästa av alla, hade där sina stugor, fränder och samlade ägodelar. Försvararna skulle helt visst böja sig för hungerns krav, när de förlorat hoppet om undsättning, och såge, att det blev värre för varje dag. Då skulle de självmant kapitulera.» Denna uppgift styrkes av den relation om belägringen, som är avtryckt i »Handlingar hörande till konung Carl XII:s historia, II» (1820), där det heter: »Mazeppa wille icke, att staden skulle beskiutas och med eldkulor el. bomber förderfwas, efter han derinne skall hafwa haft en hoop med kostbara saker.» Däri uppgives det ock, att kosackerna under en träffning drogo sina färde, »lemnande sin Herre Mazeppa i sticket».
Men att de 4,200 soldaterna och de 2,600 väpnade borgarena i staden icke gåvo sig för svenskarna, härför har man icke minst att tacka dess duktige kommendant Ivan Stepanovitj Kellin. Den örnprydda pelare, som år 1809 restes på det runda torget i stadens mitt, hugfäster minnet av den plats, där tsaren efter segern hälsade sin tappre officer, och i år har ryska regeringen beslutit föreviga hans namn genom en särskild minnesvård i Poltava. Och förvisso är han förtjänt av att bliva ihågkommen, ty åtskilligt skulle kanske ha blivit annorlunda, om Karl XII i Poltava hade fått en fast punkt för sitt tåg mot Moskva. Kellins öden äro för övrigt nästan okända. Man vet blott, att han var från Livland (måhända rent av svenskt ursprung?!), och att han efter 1709 förflyttades till Azov. Den ryske forskaren Kreksjin (d. 1763), som samlade material till Peter den stores historia, citerade Kellins dagbok i sitt arbete »År 1709 av Peter den stores regering», men denna dagbok har tyvärr aldrig påträffats.
»Ingen syntes, som icke bidade fienden med glädje», skriver Krmann om förberedelserna till slaget den 27 juni 1709. »Alla trodde, att det skulle bliva en avgörande dag, som omsider skulle befria svenskarna från hunger och andra olyckor, varunder de hemfallit såsom under en långsam död.» Men den lillryske kosackhövdingen själv, den storordige Mazepa, som åtminstone delvis var roten och upphovet till det misslyckade fälttåget, var nu mera såsom bortblåst från den historiska skådeplatsen. Krmann talar visserligen om att Mazepa den ödesdigra morgonen red ut tidigt på en präktig häst, i en grann dräkt, men han lydde ögonblickligt, då Karl XII i nådiga ordalag befallde honom återvända till trossen för att »skona sitt liv och sin svaga hälsa». Även Adlerfelt bekräftar, att han under slaget var mycket rädd om sin egen person.
Bland de munkhistorier, som den ryska fantasien satt i omlopp om slaget vid Poltava, om tsarens underbara räddning från de tre fientliga kulorna o. d., är även en legend om den helgonbild (ikona), som bars i de ryska leden under drabbningen. Den ansågs särskilt helig, och då Karl XII närmade sig Ukraina, fördes den från byn
Kaplunovka nära staden Bogoduchov (i guvern. Charkov) till Charkov. Då svenskarna kommo till Kaplunovka och omöjligt kunde sätta eld på kyrkan, förklarade Mazepa, att det kom sig av den undergörande ikonans makt. Då sade Karl XII: »Om vi icke kunna förstöra kyrkan utan helgonbilden, huru skola vi då kunna ha framgång på den ort, där den verkligen befinner sig?» Och det var därför Karl XII tappade spelet vid Poltava!
Med förbigående av allt gammalt och nytt, som skrivits om slaget, må här endast återgivas den autentiska ordalydelsen av det tal, som tsar Peter på morgonen höll till sina trupper, enligt de undersökningar, som meddelats i tidskriften »Russkij Archiv» (1871): »Krigare! Nu är den stund kommen, som måste avgöra fäderneslandets öde. I skolen icke tro, att I kämpen för Peter, utan för det rike, som anförtrotts åt Peter, för edra familjer, ert fosterland, för vår rättrogna lära och kyrka. Ej heller bören I ängslas för svenske kungens ära, som om han vore oövervinnerlig, ty denna äras falskhet haven I själva mer än en gång visat genom edra segrar över honom. I haven i slaget framför edra ögon rätten och Gud, som kämpar med eder. Förtrösten på Honom allena, den allsmäktige i kamp! Men om Peter mån I veta, att livet icke är honom dyrbart, om blott Ryssland får leva i sällhet och ära samt för er välfärd.» Och lika barnsligt glad och stolt som Peter var över segern, lika outtröttlig var han efter slaget. Redan samma natt skrev han ju brev icke blott till sin »cesar» Romodanovskij och till Apraksin, utan ock till August II:s anhängare Sieniawski, som han var mån om att ögonblickligt fägna med budskapet, att »hela den fientliga hären rönte Faëtons öde. Men om kungen har jag ännu ej underrättelse, huruvida han lever eller gått till sina fäder.»
I den tacksägelsepredikan, som Feofan Prokopovitj den 15 juli höll i Kievs Sofiakatedral, blev Mazepa icke glömd: »Mig lyster att först tala om den besegrade fiendens kraft, fräckhet och käckhet och om kampens svårighet och vildhet, ty denna fiende var i sanning sådan, att stor ära måste vinnas genom hans besegrande. Jag behöver ej orda om, huruledes han genom den fördömde förrädarens svekfulla undervisning och lönliga handledning lockades in i Lilla Ryssland, ty av sig själv skulle han aldrig ha dristat sig dit in ... Hundarna bita ej sina herrar, och de vilda djuren skada ej dem, som ge dem näring; men det vildaste av alla djur – den fege trälen – önskar bita dens hand, som lyftat honom till en så hög värdighet .... Och ho är den övervunne? En stark motståndare allt ifrån gamla tider, fräck i sitt övermod, svår mot sina grannar, förfärlig mot folken! Här faller mig i sinnet, vad de naturkunnige hava att förtälja om lejonets egenskaper: det kan icke motstå starka jägares kraft, utan söker rädda sig genom flykt, och för att ingen skall få erfara, åt vilket håll det flyr, sopar det med nosen ihop spåren efter sig. Se vi icke något liknande hos det svenska lejonet? Vi se, huru det flydde med honom, förrädaren, halt icke blott kroppsligt[3], utan ock andligt genom löftesbrott; men nu måste du giva dig under den starka armen. Banna nu den ryske krigaren såsom okrigisk! Lär dig känna, vem som räddat sig genom flykt! I profetior har det förutsagts, att den svenska hären skulle komma till Moskva, och det är delvis sant, men delvis osant, ty många svenskar hava redan hamnat i Moskva, men många föredrogo att för alltid stanna i Poltavas mull. De svenska trupperna skola aldrig mer intränga i vårt land eller på något hav, ty de ha sjunkit i vattnet såsom bly, och ingen skall återkomma till hembygden med budskap härom.»
Tsar Peter blev så förtjust i denna predikan, som trycktes i kievska Grottekyrkans tryckeri, att han befallde, att den skulle publiceras på slaviska och latin i Leipzig med titel: »Panegyricus Petro primo Dei gratia totius Russiæ Regi atque monoctatori[?] de devictis universis Suecorum exercitibus». Författaren försedde denna upplaga med ett förord: »Alldenstund denna sak, värd all världens förhärligande, förtjänar att av alla bliva läst och hörd, haver jag, med Monarkens nådiga tillstånd, även överflyttat denna panegyrik på det för hela Europa gemensamma latinska språket. Härtill har jag ock fogat högtidliga rim till den oerhörda victorians ära, författade av mig på tredubbelt tungomål: latin, (kyrko-)slaviska och polska, i mån av min ringa färdighet i verskonst.»
»Om denna stora gärning, som hävderna prisa,
skall roddaren på böljorna sjunga en visa.
På kullen trötte vandraren härom skall sjunga,
och gamla skola tälja därom för de unga.
– – – – – – – – – – – –
All världen i ditt hägn skall Du fredligt beskärma.
Den ryske Mars nu ingen sig dristar förnärma.
– – – – – – – – – – – –
Ja, efter segertåg till de yttersta gränser
på Zions mur det gyllene kors en gång glänser.»
Många minnesmärken i staden Poltava och dess tre museer erinra om »den stora gärning, som hävderna prisa», och om man från den rätt höga ås, varpå den mycket långsträckta staden utbreder sig, blickar ut i nordvästlig riktning över det vidsträckta, av Vorskla genomskurna landskapet, där en sammanbindningsbana förenar de båda från varandra milsvitt skilda bangårdarna, får man på samma gång en liten överblick av själva slagfältet. Där har man vid detta års jubileum åter roat sig med att med samma regementen, som då voro i elden, uppföra det historiska utstyrselstycket »Bitva pod Poltavoj» (slaget vid Poltava). Redan år 1787, då Katarina II besökte Lillryssland, arrangerade den uppfinningsrike Potemkin, »fursten av Taurien», ett dylikt krigsspel, som bland åskådarna räknade sådana amatörer som Suvorov och Kutuzov, och man hade då lyckan att få reda på en 98-årig gubbe vid namn Halajda, som påstod sig ha varit med i slaget och kunde utpeka vissa strategiska punkter. Samma lärorika komedi upprepades 1817 av Alexander I, som i sällskap med generalguvernören Repnin och fältmarskalken Barclay de Tolly åsåg general Sacken-Ostens uppvisning, och även då hade man den underbara turen att hitta på en 130-årig gubbe, som hade luktat krutröken för 108 år sedan! Men när Alexander II såsom tronföljare besökte Vorsklas strand, anmälde sig intet åsyna vittne.
I biskopspalatsets kyrkohistoriska museum i Poltava finnes, bland andra intressanta föremål från denna tid, det kopparstick av den akademiske gravören Patrikij Balaban, vilket förut var anbragt på piedestalen till den stenpelare, som den f. d. zaporogen Pavel Rudenko, borgmästare i Poltava, först lät resa till hugfästande av Poltava-minnet 1778. Den av den grekiska kyrkan kanoniserade munken Sampson den gästvänlige [under käjsar Justinianus’ regering] svävar fram ur skyar över slagfältet på sin namnsdag, den 27 juni och tackar Gud Fader för segern. Under läses:
»Poltavas seger här kan skådas i metall,
hur Peter bragte Karl på Sampsons dag på fall.
Till Rysslands ära här av Gud vi början hava.
Rudenko, borgare i denna stad Poltava,
vars fader ock var med i detta samma slag
och frihet återfick av tsarens välbehag,
lät resa denna sten ....»
Men ute på steppen, bredvid den 1856 byggda Sampson-katedralens höga, vita murar med gyllene kupoler, står
den jättegrav, som efter slaget uppskottades över 1,345 fallna ryssar, men icke dess mindre bär namnet Svenska graven. Dess inre är nu mera urhålkat till en kyrka, där ortodoxa poper som skuggor smyga kring med sina rökelsekäril bland mörka helgonbilder och gulnade kors. I Svenska gravens närhet resa sig ett seminarium, en folkskola och Röda korsets asyl för invalider med dithörande tjänsteboställen; men för övrigt är det folktomt och obebott på denna del av steppen, och den stilla ödsligheten ger den rätta stämningen åt denna i sin enkelhet gripande tavla med steppens majestätiska vidd runt omkring och himlens oändliga kupol välvd över Sampson-kyrkans guldgula lökar och »Svenska gravens» gräskulle med det grekiska korsets sneda tvärslå.
Men vara svenska döda söka vi här fåfängt. De ligga obemärkt två verst härifrån vid Pobivantsy, där den ryska regeringen i år låtit uppföra ett enkelt, värdigt monument till de stupade svenskarnas minne, och den från prunkande jubelfäster och larmande krigslekar avlägsna orten skall bliva ett heligt rum för svenska pilgrimer. Men icke behöva vi leta länge i Ukrainas bördiga jord för att stöta på förvittrade lämningar av karolinernas ben. »Hvar i främmande land – heter det vackert i Heidenstams episka diktcykel om det stora nordiska kriget – blommar så aflägset ett fält, att vi icke kunna sätta oss på tufvan och hviska: är detta månne stället, där en af de våra sofver, en af de förblödda?»
I den litauiska byn Szwed – en av de orter i Ryssland och Polen, som bevara det svenska namnet – vid ån Narocz’ utflöde i Wilia, blev under Karl XII:s polska fälttåg en liten svensk truppstyrka nattetid överrumplad och nedgjord till sista man. Ännu i dag bevarar folktraditionen en sägen om att varje år i denna natt en jättelik svensk, med bössa på axeln, går igen på de stupade svenskarnas gravkulle, till straff för att han somnade på sin post och ej varskodde kamraterna om den lurande faran.
Om de döda kunde gå igen – huru skulle det då ej spöka nattetid allt ifrån Desnas stränder till Vorsklas, i detta arma Ukraina, varom dess nationalskald Taras Sjevtjenko sjunger:
»Under höga kullar vila |
______________