Mysteriet i öknen/Kap 04

←  En utflykt

Mysteriet i öknen av Arthur Conan Doyle Översättare: Tom Wilson Överfall

Ökenritten  →

IV.
ÖVERFALL

»Vad är meningen med det här, Mansur?» skrek Belmont barskt. »Vad är det där för människor, och varför står ni och stirrar som om ni vore från era sinnen?»

Dragomanen gjorde en ansträngning för att behärska sig och slickade sina torra läppar, innan han svarade.

»Jag vet inte, vilka de äro», sade han med darrande röst.

»Vilka de äro?» utropade fransmannen. »Det syns nog, vilka de äro. Det är beväpnade män på kameler, ababdeer, bischariner, med ett ord, beduiner, sådana som regeringen använder vid gränsen.»

»Kanske har han rätt, Cochrane», sade Belmont och såg frågande på översten. »Varför skulle det inte kunna vara som han säger, varför skulle inte de där kunna vara vänskapligt sinnade trupper?»

»Det finns inga vänskapligt sinnade trupper på den här sidan floden», sade översten vresigt; »det är jag fullkomligt säker på. Vad tjänar det till att överskyla sanningen? Vi måste bereda oss på det värsta.»

Men trots dessa hans ord stodo de orörligt stilla i en hopträngd grupp och stirrade ut över slätten. Deras nerver voro domnade genom den plötsliga skräcken, och för dem alla tedde sig det hela som en drömscen, obestämd, opersonlig, overklig. Männen på kamelerna hade strömmat ut från ett bergpass, som låg på ett avstånd av ungefär en engelsk mil, på sidan om den väg turisterna hade färdats. Deras reträtt var därför fullkomligt avskuren. Att döma av dammet och tågets längd såg det ut att vara en hel armé, som drog fram mellan kullarna; ty sjuttio män på kameler upptaga en ansenlig sträcka. Då de hade kommit ut på sandslätten, slöto de långsamt upp på front, och vid den gälla signalen av ett horn travade de sedan framåt på ett led, så att alla de brokiga figurerna svängde av och an och sanden stod som ett gult moln efter kamelernas klövar. I samma ögonblick skyndade de sex svarta soldaterna med i handen gevär att lämna sin långa frontställning och döko ned som övade tiraljörer bakom klipporna på kullens sida.

Nu försvann plötsligt turisternas slöa häpnad och efterträddes av en vild men vanmäktig energi. De rände omkring på bergplatån med planlös, fjollig beskäftighet som skrämda höns på en bakgård. De kunde icke förmå sig att erkänna, att det icke fanns någon möjlighet för dem att undkomma. Om och om igen rusade de fram till kanten av den stora klippa, som höjde sig från flodstranden, men till och med de yngsta och djärvaste av dem skulle aldrig ha kunnat gå utför den. De båda damerna klängde sig fast på var sin sida av den darrande Mansur med en känsla av, att han var officiellt ansvarig för deras säkerhet. Då han rände av och an i sin förtvivlan, fladdrade hans och deras kjolar om varandra. Stephens, juristen, höll sig tätt intill Sadie Adams och mumlade mekaniskt: »Var inte orolig, miss Sadie, var inte alls orolig!» fastän hans egna lemmar skälvde av oro. Monsieur Fardet sprang omkring med gutturalt skorrande r och arga blickar på sina följeslagare, liksom om de på något sätt hade förrått honom, medan den feta prästen stod där med uppslagen parasoll och stirrade idiotiskt med stora, förskrämda ögon på kamelmännen. Cecil Brown snodde sina små prydliga mustascher och såg blek ut, men med förakt i blicken. Översten, Belmont och den unge Harvardmagistern voro de tre kallblodigaste och rådigaste medlemmarna av sällskapet.

»Bäst att vi hålla tillsammans», sade översten. »Vi kunna inte komma undan, så att det är bäst att vi hålla ihop.»

»De ha gjort halt», sade Belmont.

»De söka få en överblick av oss. De veta mycket väl, att vi inte kunna undkomma, så att de göra sig inte någon brådska. Jag vet sannerligen inte vad vi ska göra.»

»Om vi skulle gömma damerna?» föreslog Headingly. »De kunna inte veta hur många vi äro. När fienden tagit oss, kunna damerna lämna sitt gömställe och taga sig tillbaka till ångbåten.»

»Ypperligt!» utropade överste Cochrane. »Ypperligt! Den här vägen, miss Adams — för hit damerna, Manmur. Det är inte ett ögonblick att förlora.»

Det fanns en del av platån, som var osynlig från slätten, och där byggde de med feberaktig brådska ett litet kummel. Det låg många skifferartade stenhällar runt omkring, och det tog icke lång tid att ställa upp de största av dem mot en klippa, så att de bildade en sluttande framvägg, och sedan resa upp två stenhällar till sidoväggar. Stenblocken hade samma färg som klippan, så att vid hastigt påseende var gömstället knappast synligt. De båda damerna trängdes in där och hukade sig ned tillsammans, Sadie med armarna om sin tant. Då de väl hade fått dem instängda, kunde männen med lättare hjärta iakttaga vad som försiggick. I detsamma hörles den skarpa knallen av ett skott från eskorten, åtföljt av ett till och ännu ett, men dessa enstaka skott drunknade i det ihållande smattrandet av en oregelbunden salva från slätten, och luften var full av kulornas vinande. Alla turisterna hukade sig ned bakom klipporna utom fransmannen, som fortfor att gå omkring förargad och slå sig på solhatten med knytnäven. Belmont och Cochrane kröpo ned till sudanessoldaterna, som sköto långsamt och stadigt med geväron vilande på klippblocken framför sig.

Araberna hade gjort halt på ungefär fem hundra meters avstånd, och av deras makliga rörelser syntes, att de mycket väl visste, att det var omöjligt för främlingarna att undkomma. De hade gjort halt för att övertyga sig om deras antal, innan de ginge anfallsvis till väga. De flesta av dem sköto från kamelryggarna, men några hade stigit av och knäböjde här och där som små glänsande vita punkter mot den guldgula bakgrunden. Deras skott kommo än enstaka i hastiga, skarpa knallar, än i en dånande salva med ett ljud, som då en pojke drar sin käpp utefter ett järnstaket. Det surrade kring berget som en bikupa, och kulorna slogo mot stenarna med ett skarpt, smällande ljud.

»Ni gör orätt i att onödigt blottställa er», sade Belmont och drog överste Cochrane bakom ett stort, skrovligt stenblock, som redan utgjorde skydd för tre av sudaneserna.

»En kula är det bästa vi ha att hoppas på», sade Cochrane bistert. »En sådan fördömd narr jag var, Belmont, som inte protesterade kraftigare mot den här löjliga expeditionen! Jag förtjänar vad jag får, men det är synd om de här stackars varelserna, som aldrig vetat vad fara vill säga.»

»Det finns väl ingen hjälp för oss?»

»Inte den minsta.»

»Tror ni inte, att det här skjutandet kan locka hit trupper från Halfa?»

»De höra det inte. Det är dryga sex mil härifrån till ångaren, och därifrån till Halfa är det ytterligare fem.»

»Men om vi inte komma tillbaka, skall ångaren göra allarm.»

»Och var finnas vi då?»

»Stackars min Norah, stackars lilla Norah!» mumlade Belmont mellan sina gråsprängda mustascher.

»Vad tror ni de komma att göra med oss, Cochrane?» frågade han efter en kort tystnad.

»Kanske skära av oss strupen, kanske föra bort oss som slavar till Khartum. Jag tror inte de ha mycket att välja på … Men nu är åtminstone en av oss fri från sina bekymmer.»

Soldaten närmast dem hade hastigt satt sig ned och lutade sig framåt över sina knän. Hans rörelse och hållning voro så naturliga, att det var svårt att fatta, att han hade fått ett skott genom huvudet. Han varken rörde sig eller stönade. Hans kamrater böjde sig över honom ett ögonblick, ryckte på axlarna och vände därpå åter sina mörka ansikten mot araberna. Belmont tog den döda soldatens gevär och patronkök.

»Endast tre skott kvar, Cochrane», sade han med de små mässingscylindrarna i sin öppna hand. »Vi ha låtit dem skjuta för tidigt och för tätt; vi borde ha väntat tills fienden anföll.»

»Ni är en berömd skytt, Belmont», sade översten, »jag har hört er prisas som en bland de allra yppersta — tror ni inte, att ni skulle kunna knäppa anföraren?»

»Vem är han?»

»Så vitt jag kan förstå, är det den där på den vita kamelen på deras högra flygel; jag menar den karlen, som nu tittar upp till oss och överskyggar ögonen med båda händerna.»

Belmont lade in patronen och ändrade siktet.

»Det är en förskräckligt dålig belysning till att bedöma avstånd», sade han. »Men jag försöker väl med fem hundra.»

Han lossade av skottet, men varken den vita kamelen eller den spejande ryttaren ändrade ställning.

»Såg ni sanden ryka?»

»Nej, jag såg ingenting.»

»Jag siktade visst litet för högt.»

»Försök en gång till.»

Mannen, geväret och klippan voro lika stadiga, men kamelen och dess ryttare förblevo oskadda även nu. Det tredje skottet måste ha kommit målet närmare, ty han flyttade sig några steg till höger, som om han började bli orolig. Belmont kastade ifrån sig det tomma geväret med ett förargat utrop.

»Det är den fördömda dagern!» utropade han blossande röd av förargelse. »Att tänka sig, att jag slösat bort tre patroner på det här geväret! Om jag hade honom hemma i Bisley, skulle jag skjuta turbanen av honom, men det här vibrerande skarpa ljuset åstadkommer refraktion … Vad går åt fransmannen?»

Monsieur Fardet travade omkring på platån, som om han hade blivit stungen av en geting. »S'cré nom! S'cré nom!» skrek han och blottade sina starka vita tänder under de svarta vaxade mustascherna. Han vred häftigt högra handen, och blodet stänkte därvid från hans fingerspetsar. En kula hade rispat upp hans handled. Headingly sprang ut från det gömställe, där han satt hopkrupen, för att föra den vanvettige fransmannen till ett säkrare ställe; men han hade icke gått tre steg, förrän han själv träffades i veka livet och störtade omkull bland stenarna. Han kravlade sig upp, men föll igen på samma ställe och sprattlade upp och ned som en häst, som har brutit ryggen av sig. »Det är slut med mig!» viskade han, då översten kom springande till hans hjälp, och därpå låg han stilla med sin likbleka kind mot de svarta stenarna. Då han för endast ett år sedan vandrade under Cambridges almar, var det säkerligen det sista öde han kunde vänta sig, att han skulle bli dödad av en fanatisk muhammedans kula i den vilda libyska öknen.

Emellertid hade eskortens eld upphört, ty de hade skjutit bort sina sista patroner. Ännu en man hade dödats, därpå hade en tredje — det var den befälhavande korpralen — fått en kula i låret. Han satt på en sten och förband sitt sår, med ett allvarligt och tankfullt uttryck i sitt rynkiga svarta ansikte som en gammal gumma, som sätter ihop en sönderslagen tallrik. De tre övriga satte fast sina bajonetter med en kort och metallisk smäll och med minen hos män, som ämnade sälja sina liv dyrt.

»De komma!» ropade Belmont och blickade ut över slätten.

»Låt dem komma!» svarade översten och stack händerna i byxfickorna. Plötsligt drog han upp ena knytnäven igen och skakade den ursinnigt i luften. »Å, de uslingarna, de fördömda uslingarna!» skrek han med ögonen blodsprängda av raseri.

Det var de stackars åsnepojkarnas öde, som hade berövat den annars så behärskade krigaren hans vanliga lugn. Under gevärssalvan hade de suttit hopträngda i en ömklig grupp bland stenarna nedanför kullen. Förvissade om att dervischernas anfall först måste träffa dem, hade de därpå kastat sig upp på sina djur med gälla, oartikulerade skrik av fasa och galopperat över slätten. En liten flanktrupp på åtta till tio kamelryttare hade genskjutit dem, medan gevärssalvorna lossades, och dessa höggo nu in på de flyende åsnepojkarna med kallblodig grymhet. En liten gosse i fladdrande burnus hade fått försprång för sina förföljare, men kamelerna med sina långa språng hunno snart upp honom, och en arab jagade sitt spjut mitt i hans böjda rygg. De små vitklädda liken sågo ut som en skock får spridda över slätten.

Men människorna uppe på klippan hade icke tid att tänka på åsnepojkarnas grymma öde. Till och med översten hade efter sitt första utbrott av vrede glömt dem. De annalkande kamelryttarna hade travat fram till kullens fot, stigit av, lämnat kamelerna i knäböjande ställning och rusat på ursinnigt. Femtio av dem klättrade tillsammans uppför stigen och över klipporna; deras röda turbaner visade sig och försvunno, medan de kravlade över stenarna. Utan att lossa ett skott eller stanna ett ögonblick rusade de fram över de tre svarta soldaterna, dödade en av dem, trampade ned de två andra under sina snabba fötter och störtade upp på platån, där ett oväntat motstånd hejdade dem ett ögonblick.

Tryckta intill varandra hade turisterna var och en på sitt sätt avvaktat arabernas ankomst. Översten stod med händerna i byxfickorna och försökte vissla med sina torra läppar. Belmont lade armarna i kors och stödde sig mot en klippa, med en bister min i sitt mulna ansikte. Cecil Brown stod där rak i ryggen och fingrade nervöst på sina små prydliga uppåtvridna mustaschspetsar. Monsieur Fardet brummade över sin sårade armled. Mr Stephens skakade i dyster vanmakt långsamt på huvudet, en levande inkarnation av prosaisk lag och ordning. Mr Stuart stod ännu med parasollen över sig, utan något uttryck i sitt tjocka ansikte eller sina stirrande bruna ögon. Headingly låg med sitt likbleka ansikte orörligt vilande på stenarna; hans solhatt hade fallit av, och han såg nästan ut som en gosse med sitt toviga gula hår och sitt omarkerade släta ansikte. Dragomanen satt på en sten och lekte nervöst med sitt ridspö. Så funno araberna dem, då de kommo upp på kullens topp.

Men just som den främste av dem rusade fram för att bära hand på dem, hejdades de av en oväntad händelse. Alltsedan dervischerna först visade sig hade den tjocke prästen från Birmingham sett ut som en person i stelkramp; han hade varken rört sig eller talat. Men nu vaknade han plötsligt upp till ivrig och hjältemodig energi. Antingen det var rådslans vansinne eller något från förfäder nedärvt bärsärkablod, som plötsligt började sjuda i hans ådror, nog av, han bröt ut i vilda skrik, ryckte till sig en käpp och slog till vänster och höger bland araberna med ett raseri, som överträffade deras eget. En person, som har hjälpt till att sätta upp denna berättelse, har antecknat, att bland alla de bilder, som bränt sig in i hans hjärna, är ingen så tydlig som av denne man, med det breda ansiktet skinande av svett och den tjocka kroppen dansande omkring i klumpig vighet, medan han utdelade sina slängar mot de tjutande, tillbakaryggande vildarna. Då blixtrade en spjutspets fram bakom en klippa, med ett hastigt, otäckt, uppåtriktat kast, prästen föll framstupa, och horden störtade fram över honom för att gripa sina försvarslösa offer. Knivar glänste för deras ögon, omilda händer grepo dem om handleden och strupen, och så knuffades och släpades de med brutalt våld utför den branta, slingrande stigen till det ställe, där kamelerna väntade. Fransmannen viftade med sin osårade hand, medan han gick, och ropade: »Vive le khalife! Vive le mahdi!» tills en kolvstöt bakifrån bragte honom till tystnad.

Och nu föstes de tillsammans nedanför Abusirklippan, dessa moderna typer, som hade fallit i det sjunde århundradets omilda grepp — ty utom skjutvapnen i deras händer var det ingenting, som skilde dessa män från de ökenkrigare, som först tågade ut från Arabien under halvmånens fana. Österlandet förändras ej, och de på plundringståg stadda dervischerna voro icke mindre tappra, grymma och fanatiska än deras förfäder. De stodo i en krets, stödjande sig på sina gevär och spjut och med triumferande blickar betraktande den upprörda skaran av fångar. De voro klädda i någonting liknande uniform, med röda turbaner lindade om halsen likaväl som om huvudet, så att de grymma ansiktena tittade fram ur en röd infattning, gula, ogarvade skor och vita tuniker med insydda fyrkantiga bruna lappar. Alla hade bössor, och en bar ett litet signalhorn över axeln. Halva antalet utgjordes av negrer, präktiga, muskulösa karlar med lemmar som en Herkules av gagat; den andra hälften bestod av baggaraaraber, småväxta, bruna och seniga, med små, ondskefulla ögon och tunna, grymma läppar. Även anföraren var en baggara, men han var resligare än de andra, med svart skägg, som räckte med på bröstet, och ett par hårda, kalla ögon, som blänkte som glas under hans tjocka, svarta ögonbryn. De voro nu riktade på fångarna, och hans ansikte var allvarligt och tankfullt. Mr Stuart hade kastats omkull, hans hatt var borta, hans ansikte lågade ännu av vrede, och hans byxor klibbade på ett ställe fast vid benet. De två överlevande sudaneserna, med blodfläckar i sina svarta ansikten och på sina blå rockar, stodo där tysta och avvaktande på sidan om denna skara av förtvivlade, olyckliga människor.

Anföraren stod under några minuter och strök sitt svarta skägg, under det hans grymma ögon blickade från det ena till det andra bleka ansiktet utefter ledet av hans olyckliga fångar. Med barsk, befallande röst sade han därpå någonting, som förmådde dragomanen Mansur att träda fram med krökt rygg och bönfallande utsträckta händer. Turisterna hade alltid funnit någonting komiskt i denna flaxande kjol och den korta koftan över den; men nu, i middagssolens brand, med alla dessa ansikten runt omkring, ökade de endast uppträdets groteska fasa. Dragomanen bugade sig om och om igen som en otymplig marionett, och då anföraren stötte fram ett par snäva ord, föll han plötsligt på ansiktet, gued pannan mot sanden och slog den med flata händerna.

»Vad är meningen, Cochrane?» frågade Belmont. »Varför gör han sig till ett åtlöje på det där sättet?»

»Så vitt jag kan förstå, är det förbi med oss», svarade översten.

»Men det är ju orimligt!» utropade fransmannen häftigt. »Varför skulle de där människorna vilja göra mig något ont? Jag har aldrig gjort dem något orätt, tvärtom, jag har alltid varit deras vän. Om jag bara kunde tala med dem, skulle jag nog få den att begripa det. Hallå, dragoman, Mansur!»

Monsieur Fardets häftiga åtbörder drogo baggarachefens hemska ögon på honom. Han gjorde åter en kort fråga, och Mansur, som låg på knä framför honom, besvarade den.

»Säg honom, att jag är fransman, dragoman. Säg honom, att jag är en vän till kalifen. Säg honom, att mina landsmän aldrig haft något gräl med honom, utan att hans fiender även äro våra.»

»Chefen frågar, vilken religion ni bekänner er till», sade Mansur. »Kalifen, säger han, behöver inte någon vänskap av de otrogna.»

»Säg honom, att i Frankrike anse vi alla religioner lika goda.»

»Chefen säger, att endast en hädisk hund och sonen av en hund kan säga, att alla religioner äro lika goda. Han säger, att om ni verkligen är en vän av kalifen, skall ni på fläcken bli en trogen bekännare av koranen. Om ni vill gå in på det, vill han å sin sida lova att skicka er levande till Khartum.»

»Och eljest?»

»Blir i behandlad som de andra.»

»Hälsa då herr chefen från mig och säg honom, att fransmän inte bruka låta tvinga sig att byta om religion.»

Chefen sade några ord och vände sig därpå om för att rådgöra med en kortväxt, undersätsig arab, som stod tätt bakom honom.

»Han säger, monsieur Fardet», sade dragomanen, »att om ni säger något mera, skall han göra er till en ho för hundarna att äta ur. Säg ingenting, som retar honom, sir, ty han håller nu på och talar om vad vårt öde skall bli.»

»Vem är han?» frågade översten.

»Det är Ali Wad Ibrahim, densamme som gjorde ett plundringståg i fjol och dödade allesammans i den nubiska byn.»

»Jag har hört talas om honom», sade översten. »Han har namn om sig att vara den djärvaste och mest fanatiske av alla kalifens anförare.»

De två araberna hade samtalat i den allvarliga, återhållsamma ton, som är så egendomlig hos dessa söderns barn. Nu vände de sig till dragomanen, som ännu knäböjde på sanden. De ansatte honom med frågor, i det de pekade än på den ene, än på den andre av fångarna. Därpå överlade de ännu en gång och sade slutligen någonting till Mansur med en föraktfull handrörelse, som antydde, att han kunde meddela det till de andra.

»Gudskelov, mina herrar, jag tror, att vi nu äro räddade», sade Mansur, i det han torkade bort sanden, som hade fastnat på hans svettiga panna. »Ali Wad Ibrahim säger, att ehuru en profetens son endast borde traktera en otrogen med sin svärdsegg, är det kanske till större fördel för Omdurmans härskare att få det guld, som era anhöriga skola betala för er. Till dess det kommer, ska ni arbeta som kalifens slavar, såvida han inte besluter sig för att låta avrätta er. Nu måste ni stiga upp på reservkamelerna och rida med truppen.»

Chefen hade väntat på dessa förhandlingars slut. Nu gav han en kort befallning, och en neger trädde fram med ett långt, mörk färgat svärd i handen. Dragomanen gav till ett pip som haren, då han får se en vessla, och kastade sig åter ned på sanden.

»Vad är det fråga om, Cochrane?» frågade Cecil Brown, ty översten, son hade tjänat i orienten, var den ende av turisterna, som hade en hum om arabiskan.

»Så vitt jag förstår, säger han, att det ingenting tjänar till att behålla dragomanen, ty ingen skulle bry sig om att betala lösen för honom, och han är för fet för att bli en duglig slav.»

»Stackars sate!» utropade Brown. »Hör på, Cochrane, säg till dem att släppa honom. Vi kunna inte låta honom bli slaktad på det där sättet inför våra ögon. Säg dem, att vi ska skjuta ihop pengarna. Jag ansvarar för vilken rimlig summa som helst.»

»Vi förbinda oss att gemensamt betala skälig gottgörelse», sade juristen. »Om jag hade papper och penna, skulle jag på ett ögonblick sätta upp det, och chefen kunde lita på, att det skulle vara i fullkomligt laga och giltig form.»

Men överstens arabiska var otillräcklig, och Mansur själv var för vettskrämd för att förstå det anbud man gjorde honom. Negern såg frågande på chefen, därpå höjdes hans långa svarta arm, och svärdet ven över hans axel; men dragomanen hade ropat något, som hejdade hugget och lockade chefen och hans närmaste man fram till honom med ett nytt intresse i sina svartmuskiga ansikten. Även de andra skockade sig tillsammans och bildade en tät krets omkring mannen, som bönfallande krälade i stoftet.

Översten hade icke förstått denna plötsliga ändring, icke heller de andra kunde fatta anledningen därtill, endast Stephens fick av en instinkt en ögonblicklig, förfärlig aning.

»Skurk!» skrek han ursinnigt. »Håll munnen, din eländiga usling! Hellre dö — tusen gånger hellre dö!»

Men det var för sent, och de förstodo redan alla den nedriga plan, varigenom den fege hoppades rädda sitt liv. Han tänkte förråda kvinnorna. Man såg chefen med en tapper mans uttryck av förakt i sitt stränga ansikte göra en stolt samtyckande åtbörd, och därpå talade Mansur ivrigt, i det han pekade uppåt kullen. På ett ord av baggarahövdingen störtade ett dussin av truppen uppför stigen och försvunno uppe på kullens topp. Därpå hördes ett gällt skrik, ett ohyggligt skrän av överrumpling och skräck, och i nästa ögonblick blevo rövarne åter synliga, släpande kvinnorna med sig. Sadie med sina unga raska lemmar höll jämna steg med dem, under det de sprungo utför sluttningen, och ropade över sin axel uppmuntrande ord till sin tant. Den äldre damen, som kämpade och stretade bland de vita skepnaderna, liknade med sina smala ben och sin gapande mun en kyckling, som schasas ut ur buren.

Chefens mörka ögon kastade en likgiltig blick på miss Adams, men vilade därpå med brännande glöd på den unga flickan. Därpå gav han en kort befallning, och fångarna drevos i en olycklig, hopplös klunga bort till de knäböjande kamelernas skara. Deras fickor hade redan blivit undersökta och deras innehåll kastat i en av säckarna med kamelföda, som Ali Wad Ibrahim knöt igen med egen hand.

»Vet ni, Cochrane», viskade Belmont med en vredeslågande blick på den usla Mansur, »jag har en liten fickrevolver, som man inte har upptäckt. Skall jag skjuta ner den fördömde dragomanen för att han förrått damerna?»

Översten skakade på huvudet.

»Göm den hellre», sade han med dyster min. »Damerna kunna kanske få bättre nytta av den, innan allt är över.»