SOU 1963:36/II avd. Gruvrättsliga frågor

←  I avd. Malminventeringen
SOU 1963:36 Malmen i Norrbotten
av Malmutredningen för Norrbotten

II avd. Gruvrättsliga frågor
Sammanfattning  →


[ 40 ]
ANDRA AVDELNINGEN
Gruvrättsliga frågor




5 kap. Översikt över utländsk gruvlagstiftning

Såsom framgår av följande kortfattade översikt över utländsk gruvlagstiftning[1] kan man i stort sett urskilja tre olika system i den moderna gruvlagstiftningen, 1) det system, enligt vilket rätten att utnyttja de i jorden befintliga mineralen uteslutande tillkommer vederbörande jordägare, 2) koncessionssystemet, vars grundtanke är att rätt till gruva förvärvas genom en akt av den högsta statsmyndigheten med fri prövningsrätt för denna i fråga om valet av koncessionär, samt slutligen 3) inmutningssystemet, enligt vilket den, som enligt i lagen föreskrivna formaliteter först anmäler sig till utnyttjande av en fyndighet, erhåller rätt därtill.

Belgien

I Belgien gäller alltjämt den napoleonska gruvlagen av den 21 april 1810, vilken — såsom anmärkes under redogörelsen för fransk gruvrätt — bygger på koncessionssystemet. 1810 års lag har emellertid ändrats och kompletterats genom senare belgisk lagstiftning. Sålunda har jordägaren tillerkänts ett visst företräde framför andra koncessionssökande under förutsättning att hans mark är nog stor att tillåta lönande gruvdrift.

Danmark

Enligt dansk lag av den 8 maj 1950 skall »råstoffer i Danmarks undergrund», som icke före den 23 februari 1932 underkastats privatekonomiskt utnyttjande, tillhöra danska staten. Efterforskning och utvinning av sådana råstoffer förbehålles staten. Regeringen kan, efter det saken förelagts en av riksdagen vald nämnd, för en tid av högst 50 år åt gången meddela »bevilling» med ensamrätt till efterforskning och utvinning. [ 41 ]Bevilling får icke meddelas, förrän ministern för offentliga arbeten godkänt planer för de avsedda anordningarna och det visats, att erforderliga medel står till förfogande. Den som verkställer djupborrning skall till Danmarks geologiska undersökning insända vissa uppgifter. Till staten skall erläggas en avgift, vars storlek bestämmes vid bevillingens meddelande. Arbetet får ej ligga nere i mer än två år vid äventyr att rätten förverkas. Tillstånd till expropriation av mark för verksamheten kan meddelas.

Finland

Den finska gruvlagen av den 24 mars 1943 företer stora likheter med den svenska gruvlagen. Den bygger sålunda på inmutningssystemet och har bestämmelser om statsgruvefält, men till skillnad från svensk rätt har man bibehållit jordägareandelen.

Enligt finska lagen skall försvarsavgift erläggas. Hälften därav tillfaller staten och hälften jordägaren. Försummas inbetalning av försvarsavgift skall dubbel avgift inbetalas inom viss tid. Försummas även detta, skall den dubbla avgiften indrivas och gruvrätten förklaras sönad.

I syfte att undvika spekulationer med inmutningar har vidare bestämts, att gruvinnehavaren årligen skall till handels- och industriministeriet insända utredning huruvida gruvarbete eller arbete av förberedande natur för framtida gruvarbete utföres. Underlåter gruvinnehavaren att insända dessa uppgifter eller framgår av sådana uppgifter, att arbete ej utföres, skall från början av det sjätte kalenderåret erläggas höjd försvarsavgift, som årligen ökas med hälften av den ursprungliga försvarsavgiftens belopp. Påbörjas därefter regelbundet arbete, skall återgång ske till den ursprungliga avgiften. Om gruvdrift ej påbörjats inom tio år efter utmålsläggningen, skall handels- och industriministeriet förklara utmålet sönat, men förlängd tid kan medgivas av ministeriet, när skäl är därtill.[2]

Frankrike[3]

Det är i Frankrike som koncessionssystemet huvudsakligen utbildats. I sin nuvarande gestaltning leder det sitt ursprung från franska revolutionens tid. Enligt en år 1791 utfärdad lag skulle alla gruvor i landet stå till nationens förfogande och fick ej drivas annat än med nationens samtycke, vilket skulle givas i form av särskild koncession. Denna lag ersattes sedermera med lagen den 21 april 1810, den s. k. napoleonska gruvlagen, vilken fortfarande gäller i Belgien och Holland. I Frankrike har den ersatts av en ny [ 42 ]gruvlag av den 16 augusti 1956. I denna indelas mineralen liksom i 1810 års lag i tre klasser, nämligen les mines, vartill räknas de vanliga malmerna, les minières, som omfattar bl. a. alluviala järnmalmsförekomster (sjö- och myrmalm) och torv, samt les carrières, bland vilka ingår skiffer, sandsten, marmor m. m.

Les minières får i allmänhet tillgodogöras av jordägaren, i vissa fall dock med skyldighet för honom att för exploatering av sådan fyndighet göra amnälan till prefekten. Les carrières får likaledes tillgodogöras av jordägaren, men anmälan om exploatering av sådan fyndighet skall ske till mären i kommunen, som vidarebefordrar anmälan till prefekten.

Bestämmelserna om les mines, som i förevarande sammanhang är av största intresse, är uppdelade i föreskrifter om undersökning och om bearbetning.

Undersökning kan företagas endast

1) av ägaren till marken eller med hans medgivande efter anmälan till prefekten,

2) om sådant medgivande saknas, efter auktorisation av minister för gruvärenden efter det ägaren beretts tillfälle att framställa sina invändningar och

3) på grund av särskilt undersökningstillstånd (permis exclusif de recherches).

Särskilt undersökningstillstånd ger innehavaren rätt att inom sitt område verkställa alla arbeten för undersökning rörande ett eller flera ämnen med uteslutande av alla andra, jordägaren inräknad. Ingen kan få särskilt undersökningstillstånd, som ej har erforderliga tekniska och ekonomiska resurser att fullgöra undersökningsarbetet. Tillståndet lämnas efter beslut i konseljen för en tid av högst tre år. Giltigheten kan förlängas i två omgångar, varje gång högst tre år. En förutsättning är, att ägaren uppfyllt sina åtaganden och att han garanterar en minst lika stor ekonomisk insats som under den föregående perioden. Om innehavaren av ett undersökningstillstånd icke fullgör sina åtaganden, icke fullgör sitt arbete enligt avgiven förbindelse eller upphör att ställa erforderliga tekniska eller ekonomiska garantier för undersökningarnas fullgörande, kan tillståndet återkallas genom konseljbeslut. När ett bearbetningstillstånd eller en koncession beviljats, upphör undersökningstillståndet att gälla inom området för bearbetningstillstånd eller koncession men kvarstår utanför detta område.

Rätt för annan än staten att bearbeta les mines förutsätter antingen koncession eller bearbetningstillstånd. Koncession meddelas genom konseljbeslut. Ingen kan få koncession, som icke har de nödiga tekniska och [ 43 ]ekonomiska förutsättningarna för att väl genomföra exploateringen. Regeringen avgör, vem som skall få företräde bland flera sökande, jordägare, upptäckare eller annan. Får upptäckaren ej koncession, är han berättigad till ersättning av den som får sådan. Bearbetningstillstånd, som meddelas av ministern för gruvärenden, har mera tillfällig karaktär. Det medför — med reservation för den rätt som kan tillkomma ägare av miniêres — ensamrätt till exploatering under högst fem år men ger ingen företrädesrätt till koncession. Giltighetstiden kan förlängas två gånger med högst fem år varje gång.

Holland

Liksom i Belgien gäller ännu i Holland den napoleonska gruvlagen från 1810, dock med vissa ändringar. Rätten att prospektera är obegränsad — utom inom ett visst gruvfält — under förutsättning att markägaren lämnar medgivande därtill. Saknas sådant medgivande, kan det ersättas av tillstånd av regeringen. För tillgodogörande av mineral erfordras koncession.

Italien

De grundläggande gruvrättsliga bestämmelserna har i Italien meddelats i en lag av den 29 juli 1927, som med vissa mindre ändringar fortfarande gäller. Undersökningstillstånd skall enligt lagen meddelas av industri- och handelsministeriet för en tid av tre år. Det kan på ansökan förnyas. Den som får tillstånd har att visa sina tekniska kvalifikationer och ekonomiska resurser och han måste börja arbetet inom en bestämd tid vid äventyr att han förlorar undersökningsrätten. Har ingen tid angivits, måste arbetet påbörjas inom tre månader. Den som fått tillstånd till undersökning kan hos industri- och handelsministern begära att det skall ändras till koncession. Beslut om sådan ändring kan meddelas, om ministern funnit sökanden äga nödig teknisk skicklighet och erforderliga ekonomiska kvalifikationer. Koncessionstidens längd är icke reglerad i lagen; den gäller dock för all framtid endast om inskränkande föreskrifter icke meddelats.

Norge

I Norge tillämpas ett blandat inmutnings- och koncessionssystem. De grundläggande bestämmelserna återfinnes dels i en lag den 14 juli 1842 angående bergverksdriften, vilken företer vissa likheter med den svenska gruvlagen, och dels i en koncessionslag av den 14 december 1917 (lov om erhvervelse av vandfald, bergverk og anden fast eiedom).

1842 års lag bygger på inmutningssystemet. Envar får på annans mark företaga skärpning efter alla metaller och malmer med undantag av bl. a. alluvialt guld och järn. Den som vill bedriva skärpningsarbete på annans [ 44 ]mark har att skaffa sig skärpningssedel, vilken utfärdas av bergmästaren och vissa andra tjänstemän. Om skärparen gör några fynd, skall han för att bevara företrädesrätten till fyndigheten omedelbart göra anmälan därom. Inom 18 månader från det anmälan gjorts, skall ansökan om mutnings brev ingivas till bergmästaren. Inmutningen medför rätt att få utmål, inom vilket inmutaren har ensamrätt till gruvdrift. Jordägaren är berättigad att deltaga i driften med 1/10. Vill jordägaren ej detta, kan han låta försälja sin andel på offentlig auktion. Hålles ej skärpning eller utmål i oavbruten drift skall rätten upphöra, såvida ej anstånd begäres inom en månad efter avbrottet. För det första året och de tre första årens vintermånader behöver anstånd ej begäras. För att få behålla inmutningsrätten skall gruvinnehavaren betala en årlig avgift å 25 kronor.

Enligt 1917 års lag kan ingen annan än staten eller norska kommuner utan koncession igångsätta regelbunden gruvdrift på inmutningsbara metaller eller malmer. »Prøvedrift», varmed förstås sådan drift, som endast avser förberedande undersökning, får dock företagas utan koncession, men brytningen får då ej överstiga 1 000 m3 berg årligen. I övrigt gäller enligt 1917 års lag bl. a. följande. Koncessionen meddelas för viss tid, högst 50 år. Vid beviljandet kan föreskrifter meddelas i fråga om storleken av företagets aktiekapital samt om säkerhet för drift under tre månader. Driften skall ske på »bergmässigt sätt». Om detta befinnes ej vara fallet, skall en plan för arbetet upprättas, vilken måste följas, sedan den blivit fastställd av myndigheterna. Vid koncessionen kan bestämmas en produktionsavgift till staten, beräknad efter viss procent av malmens värde. Vidare må föreskrivas skyldighet för koncessionären att, i den mån han ej själv använder gruvprodukterna för inhemsk förädling, avstå viss andel därav till norska industriföretag. I samband med koncessionen kan också meddelas bestämmelser av social natur (om bostäder m. m.) samt avseende skyldighet för koncessionären att bekosta vissa utgifter som föranledes av gruvföretagets tillkomst.

Att inmutningssystemet behållits vid sidan av koncessionslagstiftningen saknar icke betydelse. Koncessionssystemets princip, att statsmyndigheten får full frihet i valet av koncessionär, blir därigenom inskränkt. Regeringen är visserligen icke skyldig att lämna innehavaren av inmutningsrätten koncession på gruvdrift men är å andra sidan förhindrad att giva koncession åt någon annan.

Portugal

Enligt den portugisiska grundlagen är äganderätten till alla mineraler förbehållen staten. Landets gruvlag av den 1 augusti 1930 föreskriver, att tillgodogörandet av de statliga mineralförekomsterna må ske endast efter koncession. Järnmalmsfyndigheterna får emellertid bearbetas av jordägaren, under förutsättning att de icke erfordras för järnverken i landet.

[ 45 ]

Spanien

Den spanska gruvrätten har gamla anor och har på grund av det spanska kolonialväldets tidigare utsträckning vunnit tillämpning i stora delar av världen. Den första gruvlagen av större allmänt intresse utfärdades 1584 av Filip II, de s. k. Filippiner-ordonanserna. Från denna tid och till den nya spanska gruvlagens tillkomst 1944 har det utmärkande för den spanska gruvrätten varit, att jordägaren i allmänhet icke haft rätt till gruvfyndigheter i sin jord. Rätten till dessa har i stället tillkommit upptäckaren eller den förste sökanden. Den för inmutningssystemet utmärkande principen har sålunda tillämpats.

Enligt den nya spanska gruvlagen av den 19 juli 1944 tillhör alla mineral staten. Staten kan också själv exploatera dem eller medgiva andra att nyttiggöra dem. De ämnen, som är underkastade den spanska gruvlagstiftningen, uppdelas i två grupper, dels icke metallförande beståndsdelar av marken såsom kalksten och dels egentliga malmförekomster. Ämnen av förstnämnt slag må nyttiggöras av markens ägare; om denne underlåter att göra sin rätt gällande, kan annan få tillstånd att tillgodogöra dem. För att exploatera malmer och andra ämnen tillhörande den senare gruppen kräves statlig auktorisation. Sådan kan meddelas enskilda spanska medborgare och spanska juridiska personer.

Storbritannien

Rätten att utnyttja de i jorden befintliga mineralen tillkommer i Storbritannien vederbörande jordägare eller besittningshavare till jorden. Med detta system, som härstammar från den romerska rättens grundsats om jordägarens rätt till mineralen i hans jord (den s. k. accessionsprincipen) har det knappast funnits något behov av en gruvrätt av civilrättslig innebörd. Någon allmän gruvlag finnes ej heller, utan de gruvrättsliga förhållandena regleras av de i »common law» eller i särskilda »statutes» meddelade bestämmelserna om äganderätt och besittningsrätt till jord.

Från den sålunda gällande allmänna grundsatsen finnes vissa undantag. Så tillhör guld- och silvergruvorna i England kronan, en rest från regalåskådningen, som även under en tid gjorde sig gällande i England. I Skottland tillhör dessa gruvor dock jordägaren, som likväl är skyldig betala royalty till kronan. Till förmån för upptäckaren finnes regler, som gäller järn- och kolfyndigheter inom visst kronan tillhörigt område och blyfyndigheter inom ett distrikt. Dessa undantag grundar sig på förhållanden, som tidigare uppkommit under inflytande från tysk rätt. Härtill kommer så de lagstiftningsåtgärder, som under senare år genomförts i avsikt att öka det statliga inflytandet inom gruvnäringen. Mest betydelsefull är the Coal Industry Nationalization Act 1946, genom vilken kolindustrien [ 46 ]överfördes på det allmänna. Denna lagstiftning torde dock ha inneburit en ganska ringa förändring i den engelska gruvrätten som sådan.

Förbundsrepubliken Tyskland

Enligt förbundsrepubliken Tysklands grundlag sträcker sig förbundslagstiftningen konkurrerande in på gruvrättens område. Om förbundsrepubliken gör bruk härav, går förbundsrätten före landsrätten. Möjligheten föreligger alltså att utfärda en gruvrättslig förbundslag. Så har emellertid hittills ej skett. På grund härav gäller flera olika lagar. Den mest betydelsefulla är Preussens gruvlag av den 24 juni 1865 som tillämpas i Bremen, Hamburg, Hessen, Nordrhein-Westfalen, Saarland, Schleswig-Holstein och delar av Baden-Württemberg, Niedersachsen och Rheinland-Pfalz. De övriga lagarna liknar alla den preussiska i sina huvuddrag.[4]

Den ledande grundtanken i 1865 års lag är ett konsekvent utvecklande av den fria inmutningsrätten. De inmutningsbara mineralen är uppräknade i lagen. Dit hör bl. a. guld, silver, järn (utom myrmalm), bly, koppar och tenn. Bland de inmutningsbara mineralen befann sig ursprungligen även stenkol. Den fria inmutningsrätten ledde emellertid för stenkolens del till missförhållanden, varför ensamrätt att utnyttja stenkolsfyndigheter enligt en lag den 18 juni 1907 förbehölls staten. — Den som vill bedriva skärpningsarbete på annans mark skall enligt 1865 års lag begära tillstånd därtill av jordägaren. Kan överenskommelse icke träffas med denne, kan sökanden få tillstånd av bergsmyndigheten. Förvärv av definitiv rätt till en fyndighet sker även genom medverkan av bergsmyndigheten. I vissa fall har upptäckaren företrädesrätt, i andra fall den som först söker gruvrätten.

Österrike

I den österrikiska gruvlagen den 10 mars 1954, som bygger på inmutningsprincipen, indelas mineralen i tre klasser, nämligen fria mineral (bergfrei), vartill räknas bl. a. malmer, grafit och varje slag av kol, jordägarens mineral (grundeigentümer), däribland magnesit, samt statsägda mineral (bundeseigene), främst salt. Reglerna för de olika mineralklasserna är i stort sett utformade på samma sätt. Undersökningstillstånd kan erhållas efter ansökan hos de lokala myndigheterna. Därvid skall ådagaläggas, att något äldre undersökningstillstånd icke utfärdats beträffande det ifrågavarande området. Undersökningstillståndet giver innehavaren företrädesrätt till inmutning inom en viss areal. För att få inmutning måste den som verkställt undersökningen visa, att han funnit mineral i sådan mängd att det kan tillgodogöras, att han har en ändamålsenlig plan för arbetet samt att inga äldre gruvrätter eller allmänna intressen lider förfång.

[ 47 ]
6 kap. Den gällande svenska gruvlagstiftningen

I svensk rätt tillämpas alla de tre system, som berörts i föregående kapitel. Enligt gruvlagen den 3 juni 1938 gäller inmutningssystemet i fråga om de mineral, som finnes uppräknade i lagens 1 §. Även äldre gruvförfattningar byggde på detta system, som anses slutligt ha vunnit insteg i vår lagstiftning genom utfärdandet av Kungl. Maj:ts plakat och förordning den 10 september 1723 angående de förmåner, vilka alla de i gemen hava att njuta, som här i riket och där under lydande provinser några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angiva och i gång bringa. Koncessionssystemet tillämpas enligt lagen den 28 maj 1886 angáende stenkolsfyndigheter m. m. på stenkol, salt, olja, gas och alunskiffer samt enligt uranlagen den 2 december 1960 på uran och uranföreningar. Alla övriga mineral tillkommer jordägaren.

Gruvrätten är av speciell natur och kan närmast karakteriseras som en begränsad sakrätt. Vidare må här anmärkas, att gruva enligt modern svensk rätt skall anses vara lös egendom. Ett undantag finnes dock. De s. k. fjärdeparterna i Falu gruva har sedan 1700-talet behandlats som fast egendom.

Gruvlagen

Gruvlagen trädde i kraft den 1 januari 1940. Den är tillämplig på alla inmutningar som sökts efter lagens ikraftträdande och därpå grundade utmål. Har inmutning sökts före lagens ikraftträdande skall enligt övergångsbestämmelserna beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden i princip bestämmelserna i äldre författningar fortfarande gälla. Undantagen från denna regel är dock så omfattande, att de flesta bestämmelserna i gruvlagen är tillämpliga även på äldre gruvor.

Till grund för gruvlagen ligger ett inom justitiedepartementet överarbetat förslag av 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga, avgivet i juni 1923 (SOU 1924: 16). Detta byggde i sin tur på ett den 20 juni 1919 avgivet betänkande av 1916 års gruvlagstiftningskommitté. Sedermera har gruvlagen varit föremål för vissa ändringar, bland annat genom lag den 21 mars 1952, som grundade sig på en inom justitiedepartementet år 1949 av numera justitierådet H. Digman upprättad promemoria (stencilerad).

Såsom nyss anförts bygger gruvlagen på inmutningssystemet. Envar äger genom inmutning erhålla rätt att å egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndighet av vissa angivna mineral, varibland märkes våra vanliga malmer såsom koppar, bly-, zink- och järnmalm. Även grafit tillhör de inmutningsbara mineralen. Den som först söker inmutning — i regel upptäckaren — får utan förutgående diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen avser. Vill en jordägare ha en mot annan skyddad rätt att undersöka och bearbeta en mineralfyndighet [ 48 ]på sin egen mark, får även han lov att söka inmutning, eftersom han annars riskerar att någon annan söker inmutning och får den rätt, som följer därmed. Bearbetar man inmutningsbar fyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt, är man förfallen till ansvar, oav,sett om man själv äger marken eller ej. Även kronan måste söka inmutningsrätt. Sker inmutning av annan än kronan, är denna enligt 46 § gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget (kronoandel). Beträffande gruva, som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande, tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren (jordägareandel).

Ett undantag från den fria inmutningsrätten stadgas i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Enligt denna lag får utländsk medborgare eller utländsk juridisk person ej utan tillstånd för varje särskilt fall här i riket förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift och ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet. Åtgärd som nyss sagts må heller icke utan särskilt tillstånd företagas av svenskt handelsbolag, svensk ekonomisk förening eller svenskt aktiebolag, vars aktiebrev på sätt i lagen närmare anges kan ägas av utländska intressen. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj:t. Förbudet anses ej gälla begagnande av jordägareandel, då inmutning skett å fastighet, som med laga rätt innehas av utlänning eller annat subjekt som ovan nämnts..

Utöver den detaljerade framställning av vissa bestämmelser i gruvlagen, som lämnas i de följande kapitlen, skall här något redogöras för inmutningssystemet sådant det nu är utformat.

Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 mom.). Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineralfyndighet i riket och icke erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill, om fyndigheten icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för inmutning. Enligt dessa bestämmelser får inmutningspunkten ej vara belägen på och inmutat område ej omfatta 1) statsgruvefält, 2) nationalpark, 3) befästningsområde, 4) kyrkogård eller begravningsplats, 5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal, 6) område beläget på mindre avstånd än 100 meter från bostadsbyggnad eller annan åbyggnad, tomtplats eller trädgård, 7) område för elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, 8) förut inmutat eller utmålslagt område samt 9) stenkols- eller alunskifferkoncession. I vissa fall kan undantag från inmutningshinder medges. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att [ 49 ]utfärda mutsedel för sökanden (inmutaren), som därefter äger anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral inom det område, inmutat område, som anvisas i mutsedeln (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock skall, om någon av sökandena kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall bergmästaren förelägga envar av de sökande att, om han vill göra gällande ensamrätt till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får inmutningsärendet icke avgöras.

Inmutat område skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl är därtill, må även annan inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge bestämd på marken. Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre utmål.

Undersökningsarbetet får enligt 13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke uppföra andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsarbete skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång, skall full ersättning givas därför. Om parterna ej kan sämjas om den ersättning som skall utgå enligt 17 §, skall frågan avgöras av skiljemän. Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än kronan skall därjämte, om annat ej överenskommes, innan arbete påbörjas, ställa av överexekutor godkänd [ 50 ]pant eller borgen för all den ersättning han enligt 17 § kan vara skyldig utgiva.

Undersökningsarbete skall enligt huvudregeln vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande (19 §). Har ansökan om utmål icke ingivits till bergmästaren inom denna tid, går inmutningsrätten förlorad. Undersökningstiden kan dock enligt bestämmelser i nämnda paragraf förlängas i följande tre fall, nämligen 1) av bergmästaren under lika lång tid som den varunder arbete icke kunnat bedrivas under undersökningstiden på grund av tvist om inmutningsrättens bestånd eller omfattning, 2) av bergmästaren med högst två år utöver den normala eller enligt 1) förlängda tiden, om undersökningsarbetet inte kunnat fullgöras på grund av markens beskaffenhet, arbetsinställelse, särskilda naturförhållanden o. d. samt 3) av kommerskollegium med högst tre år utöver den normala eller enligt 1) eller 2) förlängda tiden, när eljest synnerliga skäl finnes därtill och det kan ske utan olägenhet eller med allenast ringa sådan för markens ägare eller innehavare.

Enligt 14 § 1 mom. må inmutaren icke använda vid undersökningsarbetet brutna inmutningsbara mineral på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må enligt 2 mom. av inmutaren brytas endast om det erfordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande och av dem äger inmutaren använda vad som behövs för undersökningsarbetet.

Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild förrättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde (utmål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet, som skall avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas av räta linjer, skall enligt 32 § vid förrättningen utstakas samt förses med rösen eller skiljemärken ävensom inläggas å karta. För utmål gäller i huvudsak samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §). Sökanden äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och inläggas på kartan. Utanför utmålet äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, byggnad, väg m. m. Områden som erfordras för de i 33 och 34 §§ angivna ändamålen bör utstakas och preciseras vid förrättningen även om marken skulle tillhöra sökanden. Dispositionsrätten till marken kommer därefter att ingå i gruvegendomen, så länge gruvrätten äger bestånd, och gälla även gentemot ny ägare av marken. Efter utmålsläggningen kan enligt 45 § på ansökan ytterligare mark för sagda [ 51 ]ändamål anvisas vid särskild förrättning. Gruvinnehavaren äger enligt 54 § icke använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruv arbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och område som anvisats utom utmål får användas endast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas endast till den del det blivit löst.

Annan än gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet, som tages i anspråk för arbetet ovan jord, skall lösas av denne (36 §). Jämväl mark som enligt 34 § upplåtes utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall skall för den utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång. Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstod av fastighet, skall ersättning givas härför. Jämväl innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada eller förlust ersättas.

Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings avslutande skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade (42 §). I vissa fall, såsom då den lösta marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället nedsättas hos länsstyrelsen. Försummelse med avseende å utbetalning eller nedsättning av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning kan påkallas för gruvarbetets instillande. Länsstyrelsen har att fördela ersättningssumman i huvudsak i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld egendom (43 §).

Kronoandelen kan begagnas till fullo eller till viss del (46 §). Sedan mutsedel utfärdats, kan kronan anmäla sig till begagnande därav. Anmälan skall dock ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader från det bergmästaren fått underättelse om påbörjande av sådan brytning: anmälan kan dock alltid ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats (47 § första stycket). Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, där inmutaren fått utmål, från och [ 52 ]med året efter det, då sådan anmälan skett, njuter kronan del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som därefter erfordras för arbetets bedrivande (48 §). Vidare åligger det kronan vid dess inträde i företaget att i förhållande till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av i 49 § 1 mom. angivet slag. — Önskar kronan före anmälan om begagnande av kronoandel verkställa provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad omfattning för att få närmare kännedom om fyndigheten, må kronan efter utmålsläggningen göra sådan undersökning enligt regler i 47 § sista stycket.

Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla nmutningsbara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maximerad till 10 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare enligt 55 § pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva en årlig försvarsavgift av tjugo kronor för varje hektar eller överskjutande del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller i princip hälften jordägaren och hälften kronan. Är gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet, skall hans andel i avgiften ej uttas.

Om försvarsavgift trots påminnelse icke erläggqs inom föreskriven tid, kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande (56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom utmålet befintliga, icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna, dels till den mark som inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften, dels ock till stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket). Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst tvâ år efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det som icke inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom tillfaller också jordägaren; dock skall de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna samt stängsel utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade sådana, som kvarligger inom utmålet på löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån de icke enligt vad nyss sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren.

Beträffande rätten till brytning inom utmålet meddelas bestämmelser i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyndigheten (gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller [ 53 ]gruvinnehavaren i den mån de antingen icke alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet på löst mark, dock med förbehåll för den i det föregående berörda rätt, som den förre gruvinnehavaren enligt 57 § äger att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara mineral gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av därå nedlagda kostnader — av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra stycket).

Gruvlagen innehåller även regler för det fall att två eller flera deltager i samma gruvrörelse. Dessa regler är i allmänhet av subsidiär natur och får alltså icke någon tillämpning, när en annan ordning blivit avtalad mellan delägarna. Vid gruvlagens tillkomst antogs för övrigt, att parterna alltid skulle komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser i sådana fall, då en verklig gruvbrytning planerades, varför gruvlagens samäganderättsregler ansågs få sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunde bidraga till att fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar (prop. 1938:40 s. 167). Enligt 59 § skall delägarna årligen utse en gruvföreståndare för gruvans förvaltning. Denne väljes vid en stämma, som skall hållas med delägarna minst en gång om året. Därvid skall även frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter företagas (61 §). Vid omröstning på stämman skall varje delägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan. Val avgöres vid lika rösttal genom lottning. I andra frågor skall den mening gälla såsom beslut för alla delägare vilken erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden (62 §). Undantag härifrån har gjorts för det fall, att oenighet föreligger om brytningens omfattning. I 63 § stadgas sålunda bl. a. följande: Vill några delägare bryta mera och andra mindre och innehar de förra minst hälften i gruvan, må den större brytningen ske. De som påkallat denna är dock skyldiga att ensamma utge tillskott som erfordras utöver behovet för den mindre brytningen. Detsamma gäller, om några delägare vill börja brytning eller efter utmålsläggningen företaga arbeten för undersökning av fyndighet och andra icke vill deltaga däri.

I 9 kap. gruvlagen (65—67 §§) regleras formerna för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. I 11 kap. gruvlagen slutligen meddelas vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom forum- och åtalsbeståmmelser m. m.

[ 54 ]
Stenkolslagen

Rätten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är beroende på särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av Kungl. Maj:t. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj:t att pröva, huruvida med hänsyn till företagets gagn för orten och det allmänna koncession enligt lagen bör beviljas sökanden. Söker flera koncession på samma omrâde skall Kungl. Maj:t, oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, bestämma vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, som skall få företräde. Den som visar sig ha upptäckt fyndigheten är dock berättigad att, om annan får koncessionen, av denne få skälig gottgörelse, vars belopp skall bestämmas i koncessionen.

Ansökning om koncession skall göras till vederbörande länsstyrelse, som ofördröjligen skall ombesörja dess kungörande. Den som anser sin rätt vara beroende av ansökningen, äger avgiva yttrande till länsstyrelsen. Sedan jämväl bergmästaren avgivit yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t.

Koncessionen får ej överlåtas utan Kungl. Maj:ts medgivande.

Dessa och övriga bestämmelser om stenkolsfyndigheter är i huvudsak tillämpliga även beträffande de övriga slag av fyndigheter, som behandlas i lagen, nämligen salt-, olje-, gas- och alunskifferfyndigheter.

Uranlagen

I uranlagen skiljes mellan undersökning och bearbetning av uranfyndighet.

Undersökningsarbete får i stor utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda äger jordägare på sin mark samt innehavare av gruvrätt på sitt gruvområde utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den, som vill utföra undersökningsarbete, ej utverka jordägarens medgivande därtill, eller vill undersökaren skaffa sig en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete, kan han utverka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd) av kommerskollegium. Vid prövning av ansökan därom skall kollegium beakta, huruvida ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medges sökanden. Söker flera undersökningstillstånd på samma område, skall vid bedömning av företrädesfrågan beaktas, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan eller eljest visar sig ha gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete på området. Kollegium äger uppställa särskilda villkor för undersökningstillstånd. Iakttages icke sådant villkor eller föreligger eljest synnerliga skäl, kan kollegium återkalla undersökningstillstånd.

För bearbetning av uranfyndighet fordras alltid tillstånd av Kungl. Maj:t (koncession). Koncessionsansökan skall inges till bergmästaren, som efter kungörelseförfarande insänder ärendet till kommerskollegium. Kollegium skall sedan med eget yttrande vidarebefordra handlingarna till Kungl. Maj:t. Framgår det av ansökningshandlingarna, att det förekommer brytvärd [ 55 ]fyndighet av uranhaltigt mineral på området, skall Kungl. Maj:t pröva, huruvida ur det allmännas synpunkt koncession bör meddelas sökanden. Söker flera koncession på samma område, bestämmer Kungl. Maj:t vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör få företräde. Den som har upptäckt en fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan får koncession, få skälig gottgörelse av denne.

För koncession äger Kungl. Maj:t uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende må meddelas föreskrifter, som finnes påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Om koncession beviljas på område, vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleder det, må föreskrivas vilka åtgärder, som skall vidtagas. för att återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas. Kungl. Maj:t äger tillika, när särskilda skäl är därtill, vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas. Kungl. Maj:t kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

Koncession kan återkallas av Kungl. Maj:t om uppställt villkor icke uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl är därtill. Koncession får ej överlåtas utan medgivande av Kungl. Maj:t.

7 kap. Allmän motivering till utredningens förslag

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt bygger den allmänna svenska gruvrätten alltsedan förra hälften av 1700-talet på inmutningssystemet. Härigenom har avsetts att tillgodose behovet av stimulans till eftersökande av mineral. Genom att upptäckaren, om han sökt inmutning före andra, får en laglig rätt till den fyndighet han upptäckt, kan han taga risken av de ofta betydande kostnader, som i allmänhet är förbundna med prospekterings- och undersökningsverksamhet.

Koncessionssystemet är till sin natur icke lika prospekteringsbefrämjande som inmutningssystemet. Den mer eller mindre diskretionära prövning, som beviljandet av koncession innebär, medför nämligen lätt viss osäkerhet för upptäckaren, Å andra sidan inrymmer koncessionssystemet bättre möjlig heter för statsmakterna att öva tillsyn över prospekteringsverksamheten och exploateringen av mineralfyndigheterna. I detta sammanhang må påpekas, att nuvarande gruvlagstiftning erbjuder relativt små möjligheter att vid passivitet hos en inmutare få till stånd gruvbrytning, där en sådan framstår som önskvärd från allmän synpunkt. I fråga om gruvor, vari staten njuter jordägare- eller kronoandel, kan ett visst statligt inflytande över [ 56 ]gruvbrytningen otvivelaktigt utövas, men enligt utredningens mening är möjligheterna för vederbörande statliga organ att få i gång gruvdrift i praktiken tämligen begränsade, om inmutaren sätter sig emot arbetet. Icke heller torde nuvarande gruvrätt med dess nära nog automatiskt verkande regler inrymma möjligheter att vid exploatering av en fyndighet i alla fall åstadkomma en avvägning, som i skälig mån tillgodoser andra betydelsefulla samhällsintressen än gruvnäringens. Av vikt är otvivelaktigt att naturvårds-, kulturvårds- och vattenvårdssynpunkter blir beaktade vid exploateringen och att en rimlig avvägning mellan gruvnäringens intressen, å ena, samt fastighetsbildnings- och planintressena, å andra sidan, kan komma till stånd. För att ge ett exempel på de frågeställningar, som här avses, vill utredningen återge följande synpunkter, som framförts av lantmäteristyrelsen i dess yttrande över 1958 års förslag till uranlag (SOU 1958: 41).

Enligt styrelsens mening är det emellertid vid tillkomsten av nya gruvrättigheter önskvärt att i den mån så är möjligt hänsyn tages till de intentioner angående marks utnyttjande för vissa ändamål, som kommit till uttryck genom verkställd planering enligt byggnadslagen eller genom fastighetsbildningsåtgärder. Särskilt framträder önskvärdheten av att ett dylikt hänsynstagande om möjligt sker, då fråga är om tillskapande av gruvrättigheter i omedelbar närhet av tätorter. Här kan nämligen berörd mark, ehuru den ännu icke blivit bebyggd och sålunda icke omfattas av de — — — givna skyddsbestämmelserna, exempelvis genom detaljplanläggning enligt byggnadslagens regler ha avsetts för tätortens utbyggnad. Framhållas bör att denna planläggning, som för övrigt kan ha dragit betydande kostnader, kan ha övat inflytande å utformningen av anläggningar, såsom gatunät, vatten- och avloppsledningar och reningsverk, inom den redan utbyggda delen av tätorten. Tillskapande av gruvrättigheter å sådan mark kan således medföra betydande olägenheter.

Även föredragande departementschefen underströk under förarbetena till uranlagen vikten av att det gruvrättsliga systemet utformas så, att dylika synpunkter kan beaktas (jfr prop. 1960:160 s. 63).

Möjligheterna att med vårt nuvarande gruvrättsliga system lösa eventuella komplikationer i förhållandet mellan olika innehavare av gruvrätter är också begränsade. Utredningen har särskilt fäst sig vid, att något legalt hinder icke finnes mot uppkomsten av situationer innebärande att en inmutare låser en annan eller att två eller flera inmutare låser varandra. Oavsett om sådana spärrar uppkommit oavsiktligt eller avsiktligt, innebär de risker för att rationell brytningsplanering eller gruvbrytning över huvud omöjliggöres inom de av spärrarna berörda områdena.

Även om utredningen sålunda funnit vissa nackdelar hos vårt nuvarande gruvrättsliga system, torde det falla utom ramen för utredningens uppdrag att till omprövning upptaga frågan om vår allmänna gruvlagstiftnings konstruktion i stort. Detta är ett vittsyftande spörsmål, som i sig innefattar skilda problem, vilka vart för sig måste bli föremål för ingående penetration. Frågan huruvida en övergång till en allmän koncessionslagstiftning för gruvrättens del är påkallad för vårt lands vidkommande torde få prövas [ 57 ]i ett annat sammanhang. Däremot har utredningen icke ansett sig kunna undgå att överväga vissa mindre genomgripande lagstiftningsåtgärder inom ramen för vårt nuvarande gruvrättsliga system.

Utredningen vill i förevarande sammanhang särskilt betona, att vissa tendenser kan skönjas i Norrbotten till en splittring av gruvrättigheterna, som från exploateringssynpunkt kan skapa svårigheter i framtiden. För att belysa detta har härvid såsom Bilaga 4 fogats en karta över de gruvrättsliga förhållandena inom Vittangiområdet i Norrbottens län, sådana dessa förhållanden gestaltade sig den 6 juli 1962. Framhållas må, att av det stora antalet inmutningar kommer med största sannolikhet endast en ringa del att leda till utmål. Även med hänsyn tagen härtill och med beaktande av att något eller några utmål kan komma att förfalla eller att samarbetsavtal kan komma att träffas, torde kartan väl illustrera problemställningen. Samtidigt vill utredningen emellertid betona, att den genom att välja ett exempel från Norrbotten ingalunda velat utmärka förevarande problem såsom en speciell Norrbottensfråga. Problemet torde även ha aktualitet inom andra delar av vårt land. Mot denna bakgrund framstår det som särskilt önskvärt, att regler tillskapas som kan möjliggöra för därav intresserade att i låsta situationer få till stånd en bättre ordning. Sådana regler skulle enligt utredningens mening kunna bli till gagn såväl för gruvrättsägarna själva som för gruvnäringen såsom sådan och därmed för hela samhället.

Bland de lagstiftningsuppgifter inom den svenska gruvrättens område, som må vara påkallade för att bota de nu antydda bristerna i gällande rätt, framstår enligt utredningens mening tillskapandet av lagregler som syftar till undanröjande av bestående olägenheter i det inbördes förhållandet mellan innehavare av närbelägna mineralfyndigheter såsom särskilt angeläget.

Inom andra rättsområden finnes exempel på regler för motsvarande situationer. Sålunda stadgas i 46 § byggnadslagen att, om särskilda delar av en tomt är i olika ägares hand, ägare av sådan tomtdel skall vara berättigad att lösa återstoden av tomten. I samma paragraf uppställes också regler om rätten till företräde, när flera finnes som vill lösa. Utredningen vill också erinra om vattenlagens regler i fråga om tillgodogörande av strömfall tillhörigt flera ägare, vilka icke förenat sig om att bygga ut fallet gemensamt. För dessa situationer innehåller 2 kap. 5-7 §§ nämnda lag regler om tvångsrätt för falldelägare att lösa eller mot ersättning tillgodogöra sig återstående falldelar. Som förutsättning härför skall gälla, att det gemensamma tillgodogörandet av hela den till utbyggnad ifrågasätta fallsträckan innebär en väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel. Bestämmelserna har tillkommit bl. a. för att underlätta den koncentrering av vattenkraften till större byggnadsenheter, som ansetts utgöra en av den moderna vattenbyggnadskonstens mest betydelsefulla uppgifter.[5]

[ 58 ]Jämväl inom gruvrättens område föreligger behov av en liknande lagstiftning, innefattande en rätt för gruvrättsinnehavare, som genom andra existerande gruvrätter hindras att effektivt utnyttja sin rätt, att under vissa omständigheter lösa till sig de hinderliga gruvrätterna. Även om ofta svårlösta problem kan uppkomma i samband med fastställandet av lösen för ianspråktagen gruvrätt, anser utredningen införandet av en lösningsrätt av detta slag vara att föredraga framför den enda alternativa lagstiftningsåtgärd, som synes stå till buds, nämligen en tvångsgemenskap mellan olika innehavare av gruvor, som ligger intill varandra.[6] Betydande svårigheter torde nämligen möta, när det gäller att skapa en effektiv förvaltningsform för en dylik gemenskap, inom vilken vitt skilda intressen kan vara företrädda. Utredningen vill till stöd härför framhålla, att redan gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i gruva, vilka ju avser att reglera delägarskapet i samma gruva, ansetts mindre väl ägnade att läggas till grund för ett samarbete, som är inriktat på verklig gruvbrytning. För dessa fall har förutsätts, att parternas mellanhavanden regleras genom särskilda överenskommelser (jfr bl. a. prop. 1938:40 s. 167). I än högre grad torde en sådan förutsättning böra gälla inom en association för samarbete mellan innehavare av olika gruvor.

För att de nya inlösningsbestämmelser, som utredningen sålunda vill förorda, skall kunna i önskvärd grad främja en strukturrationalisering inom gruvnäringen bör lösningsrätten ej inskränkas till att gälla endast beträffande fyndigheter, som omedelbart gränsar till varandra, utan även vara tillämplig i fråga om andra närbelägna fyndigheter. Eftersom de lokala förhållandena kan variera väsentligt, låter det sig svårligen göras att genom mått- eller arealuppgifter eller annorledes i lagen precisera innebörden härav.

Ehuru utredningens arbete är inriktat främst på förhållandena inom Norrbottens län, har den likväl bibragts den uppfattningen, att behovet av en lagstiftning sådan som den nu skisserade finnes även inom andra delar av vårt land än Norrbotten. Utredningen har följaktligen icke funnit sig böra föreslå, att dess tillämping skall inskränkas till detta län.

Utredningen vill understryka att bestämmelser om inlösningsrätt i ifrågavarande situationer icke är avsedda att tillämpas annat än i rena undantagsfall. Deras blotta existens kan även antagas komma att främja tillkomsten av samarbetsavtal eller överenskommelser om utarrendering eller överlåtelser av inmutningsrätter på ett sådant sätt att lagens huvudsakliga syfte därigenom tillgodoses.

De nya bestämmelserna bör enligt utredningens uppfattning icke upptagas vare sig i lagen om expropriation, som i princip avser endast fast egendom, eller i gruvlagen. De torde i stället lämpligast kunna meddelas i [ 59 ]en särskild lag. Företages framdeles en mera genomgripande överarbetning av gruvlagen, torde det dock böra övervägas att då inarbeta dem i gruvlagen.

I anslutning till vad tidigare anförts om det allmännas möjligheter att påverka utvecklingen i fråga om mineralens utnyttjande vill utredningen också väcka frågan om särskilda regler syftande till att skapa förutsättningar för gruvdrift som anses önskvärd från allmän synpunkt.

Utredningen vill härutinnan först hänvisa till bestämmelserna i 1 kap. 14 § vattenlagen, som avser det fall, att det från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling finnes nödigt att särskilda åtgärder vidtages. Då äger Kungl. Maj:t på ansökan förordna, att strömfall som ej är utnyttjat på ändamålsenligt sätt, skall få tagas i anspråk.[7] En bestämmelse, som till sin allmänna karaktär motsvarar detta stadgande i vattenlagen och som avser inlösen för att skapa förutsättningar för gruvdrift, skulle enligt utredningens mening — måhända genom sin blotta existens — kunna vara av värde för strävandena att komma till rätta med ekonomiska och sociala problem icke minst i Norrbotten. Utredningen anser det därför befogat att föreslå en dylik bestämmelse, vilken som ett komplement till den ovan behandlade inlösenregeln torde böra upptagas i samma lag som denna. Beträffande förutsättningarna för en inlösen i förevarande fall vill utredningen understryka, att lagen bör taga sikte på undantagsfallen. Det bör sålunda krävas, å ena sidan att den gruvdrift som eftersträvas, skall vara till synnerligt gagn för orten eller av betydelse för landet och å andra sidan att förutsättningar för gruvdriften icke kan skapas genom mindre långt gående åtgärder. Utredningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att en för innehavaren av gruvrätten ekonomiskt bärkraftig produktion i gruva, vari staten njuter kronoandel, ibland skulle kunna uppnås genom att staten avstår från att göra sin andelsrätt gällande. Är detta förhållandet, bör ett avstående — helt eller delvis — av kronoandelen övervägas som en alternativ åtgärd till inlösen (jfr prop. 1938:40 s. 107).

De lagstiftningsåtgärder som utredningen förordat här ovan syftar ju i första hand till att skapa möjligheter att lösa intressekonflikter, vilka helt eller delvis kan ha sin rot i den principiella uppbyggnaden av vårt gruvrättsliga system. Utredningen har emellertid också ställt sig frågan, om man skall nöja sig med sådana åtgärder eller om man icke dessutom bör överväga en omläggning av systemet i ändamål att förhindra eller i varje fall försvara uppkomsten av nya intressekonflikter av här ifrågavarande natur.

En övergång från inmutnings- till koncessionssystem skulle verka i nu nämnd riktning. Att nu släppa det för svensk rätt traditionella [ 60 ]inmutningssystemet skulle emellertid, såsom redan inledningsvis antytts, innebära en synnerligen genomgripande reform, som enligt utredningens mening icke bör komma i fråga annat än efter en förutsättningslös utredning, vid vilken icke blott de speciella förhälladena beträffande Norrbotten måste beaktas utan hänsyn även tagas till hela den svenska gruvhanteringen.

Även andra omläggningar i syfte som förut angivits har diskuterats inom utredningen, däribland frågan om en ändring i gruvlagens bestämmelser om statsgruvefält.

Betämmelser om statsgruvefält infördes i vår gruvlagstiftning 1910. Ett viktigt syfte var då och får fortfarande anses vara att undvika de olägenheter, som kan vara förenade med att enskilda tillåtes verkställa inmutning kring området för en fyndighet, som tillhör kronan eller vari kronan har del. Med anordningen torde emellertid även vara avsett att åt kronan bevara rätten till värdefullare mineraltillgångar på kronojord. Antalet statsgruvefält är för närvarande sexton. De är belägna inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

Nuvarande regler om statsgruvefält återfinnes i 5 § gruvlagen. Enligt denna paragrafs första punkt får inmutning för annan än kronan icke ske på område å kronojord, som genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t. Den inskränkning i den fria inmutningsrätten, som bestämmelsen innebär, skall emellertid ej gälla, om Kungl. Maj:t beviljat dispens. Dispens får enligt lagen meddelas endast när synnerliga skäl föreligger.

Frågan om rätt att utlägga statsgruvefält — förutom på kronojord — även på enskild mark väcktes av socialiseringsnämnden i dess år 1927 avgivna yttrande rörande allmänna principer för en ny gruvlagstiftning. I propositionen med förslag till gruvlag (prop. 1938:40 s. 117 f) framhöll föredragande departementschefen att det, om kronans andelsrätt i varje gruva löstes från beroendet av markägande, kunde synas följdriktigt att vidga möjligheten att utlägga statsgruvefält till att gälla även beträffande enskild jord. Att utläggandet av statsgruvefält innebar en inskränkning av den fria inmutningsrätten behövde icke i och för sig föranleda betänkligheter. Departementschefen kunde likväl icke biträda socialiseringsnämndens förslag. Som skäl härför anfördes följande.

Mot förslaget att möjliggöra utläggande av statsgruvefält jämväl å enskild jord har dock i yttrandena åberopats vissa synpunkter, som icke lär kunna frånkännas berättigande. En obegränsad befogenhet att utlägga statsgruvefält synes öppna möjlighet för statsmakterna att — i annan ordning än den som gäller för stiftande av allmän lag — efter hand tillskapa ett rättstillstånd, som väsentligen avveke från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru det icke torde behöva antagas, att statsmakterna skulle komma att missbruka nämnda möjlighet, synes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant förhållande torde emellertid knappast kunna förordas att [ 61 ]nämnda befogenhet över huvud taget göres vidsträcktare än vad nu är fallet. Mot att utlägga statsgruvefält å enskild jord talar bland annat den omständigheten att en privat jordägare, som upptäckt en fyndighet å sin mark, skäligen bör vara berättigad att förvärva inmutningsrätt till densamma.

Skäl kan åberopas för att ånyo aktualisera frågan om statsgruvefälts utläggande på enskild mark. Därigenom skulle statens ställning kunna stärkas och därmed tendenser till splittring av rättigheterna till mineralfyndigheter lättare kunna motverkas. Utredningen har emellertid funnit sig böra avstå från att ingå på en närmare prövning av frågan om ändrade grunder för inrättande av statsgruvefält. En ändring av sådan principiell innebörd, som torde böra gälla för hela landet och bli av permanent natur, förutsätter närmare överväganden i flera hänseenden, icke endast beträffande de skäl som enligt vad nyss sagts under förarbetena till gruvlagen anfördes mot statsgruvefält på enskild mark.

Som framgår av den sammanställning över inmutningar inom Norrbottens län, vilken fogats härvid som Bilaga 3, har inmutningsverksamheten i länet ökat icke obetydligt fr. o. m. senare hälften av 1950-talet. Denna ökning har otvivelaktigt ett visst samband med den förändrade malmletningstekniken. Genom att såväl staten som de malmletande företagen övergått till flygprospektering har under det sista årtiondet erhållits ett stort antal indikationer, vars orsaker kan vara osäkra. Man har därför inmutat avsevärt större områden nu än som var erforderligt med äldre prospekteringsmetoder, med vilka endast mindre områden kunde medhinnas. Även med beaktande härav måste emellertid det förhållandevis stora antalet inmutningar uppfattas som ett tecken på ett ökat intresse för de norrbottniska malmerna från olika malmletares sida.[8]

Oavsett om och när en mera omfattande översyn av den svenska gruvlagstiftningen kommer till stånd måste det anses angeläget att de nuvarande rättsreglerna icke tillåtes leda till att de brytvärda malmerna i Norrbotten splittras på alltför många händer, en utveckling som med hänsyn till vad nyss anförts om intresset för dessa malmer icke kan uteslutas. Så mycket mera gäller detta inför den omfattande prospekteringsverksamhet i statlig regi inom länet som utredningen nu föreslår. Utredningen anser med hänsyn härtill övervägande skäl tala för att rätten för enskilda att inmuta i Norrbotten inskränkes under en begränsad tid. Genom bestämmelser härom skulle en återgång kunna sägas ske till förhållanden liknande dem som rådde i länet under förra delen av detta århundrade. Från år 1902 intill dess nuvarande gruvlag trädde i kraft den l januari 1940 var nämligen rätten till inmutning inom de nordligaste delarna av landet begränsad. Den sista av de lagar, som innehöll sådana inskränkande bestämmelser, nämligen lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning [ 62 ]inom vissa län, föreskrev att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans räkning än kronans ej utan Kungl. Majt:s för särskilt fall givna tillstånd finge ske på kronojord, som ej innehades under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe.

Utredningen har ej ansett sig böra föreslå att de nya bestämmelserna göres tillämpliga inom andra delar av landet än Norrbotten. Att ett sålunda begränsat inmutningsförbud kommer att medföra icke önskvärda konsekvenser på andra håll inom vårt land anser utredningent knappast behöva befaras.[9] Däremot kan under vissa förutsättningar en inskränkning i den fria inmutningsrätten inom Norrbotten innebära en risk för minskad prospektering inom länet. Härom må först helt allmänt anmärkas, att enskilt kapital icke torde stå till buds för en malmletningsverksamhet, om icke den som först upptäcker en fyndighet har vissa möjligheter att förvärva bearbetningsrätt till densamma eller, i varje fall, rätt till ersättning för upptäckten. Såsom tidigare betonats ligger det i den fria inmutningsrättens princip att uppmuntra till sökande efter mineral. Även inom ramen för gruvrättsliga system, som bygger på andra principer, kan emellertid upptäckarens intresse av utbyte av sitt fynd tillgodoses i den utsträckning, som må anses erforderlig för att uppmuntra till prospektering. Utredningen vill såsom ett exempel på hur frågan lösts i en koncessionslag hänvisa till bestämmelsen i 45 § uranlagen, enligt vilken den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan får koncession, av denne få skälig gottgörelse. Enligt uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1960:160 bör denna gottgörelse omfatta ersättning för upptäckarens kostnader, däri givetvis inbegripet beräknad kostnad för egen arbetsinsats, samt något slag av »hittelön», varvid hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.[10]

När 1926 års lag upphävdes i samband med gruvlagens tillkomst, framhölls detta som en åtgärd ägnad att befrämja malmletning. Denna uppfattning torde ha ägt sin riktighet. 1926 års lag tillgodosåg nämligen icke behovet av stimulans till malmletning. För att annan än kronan skulle få inmuta på odisponerad kronojord förutsattes som förut anmärkts Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna tillstånd. Bestämmelsens formulering innefattade tydligen icke någon befogenhet för Kungl. Maj:t att på förhand helt allmänt tillstädja inmutning av alla fyndigheter, som upptäcktes inom ett område. En ny lag, som inskränker den fria imnutningsrätten i Norrland, [ 63 ]bör däremot avfattas så, att Kungl. Maj:t tillerkännes en dylik vidare befogenhet. Om så sker och Kungl. Maj:t liberalt utnyttjar denna befogenhet, kan verkningarna av ett inmutningsförbud i Norrbotten icke antagas komma att i någon högre grad hämma den enskilda malmletningen i länet. Lägges härtill de avsevärt ökade insatser inom den statliga prospekteringen, som kan väntas om utredningens förslag beträffande malminventeringen realiseras, bör detta sammantaget skapa förutsättningar för en påtaglig ökning av den totala prospekteringsverksamheten inom Norrbotten.

En sådan mera allmänt hållen dispensregel, som nyss skisserats, är enligt utredningens mening betingad även av andra skäl än en önskan att stimulera till enskild prospekteringsverksamhet i Norrbotten. Därigenom skulle nämligen öppnas en möjlighet för Kungl. Maj:t att åvägabringza en organiserad samverkan mellan dem, som anmäler intresse för och kan anses ha förutsättningar för en mera systematiskt upplagd prospektering inom länet. En sådan samverkan — av särskild betydelse under en period av mera intensiv prospekteringsverksamhet — kunde öka möjligheterna att på ett rationellare sätt än eljest få till stånd en redovisning av länets mineraltillgångar och därigenom främja utvecklingen av länets näringsliv.

För att de antydda fördelarna skall uppnås torde Kungl. Maj:t böra tillläggas befogenhet att föreskriva villkor för medgivande till inmutning enligt den nya lagen.

Under 1920-talet väcktes tanken att då gällande inmutningsförbud, som ju endast avsåg odisponerad kronojord, borde göras tillämpligt beträffande all jord, publik såväl som enskild, inom de län, där lagen var gällande. Förslaget blev emellertid aldrig genomfört. Som skäl härför angavs, att en så vittgående förändring i lagstiftningen då icke borde vidtagas utan tvingande skäl (prop. 1926:207 s. 14). Frågeställningen nu bör vara, huruvida ett inmutningsförbud för Norrbotten med hänsyn till sitt syfte bör avse all jord inom länet eller om ett förbud mot inmutning på kronan tillhörig mark kan anses tillräckligt. Såsom framgår av bifogad sammanställning över landarealens i Norrbottens län fördelning efter ägare (Bilaga 6, tab. 1) äger kronan 69 % av hela länets landareal. Av den jord, som bedömts såsom särskilt intressant från malminventeringssynpunkt, tillkommer enligt samma sammanställning 76 % kronan. Även om sålunda kronans markinnehav i länet kan sägas vara mycket betydande, torde av effektivitetshänsyn böra krävas, att den nya lagstiftningen skall vara tillämplig även i fråga om annan mark än kronans. Man måste nämligen beakta, att i vissa av de trakter, där de nu kända malmerna befinner sig, kronans äganderätt till marken icke på långt när har den omfattning, som de nyss återgivna andelstalen antyder. Inom det område som ligger inom en mils avstånd från Svappavaara äger kronan sålunda endast 18 % av marken och inom ett lika stort område kring Kaunisvaara är bara 4 % av marken kronans (jfr nyssnämnd bil., tab. 2).

[ 64 ]Bestämmelser om inmutningsförbud bör meddelas i en särskild lag. Såsom inledningsvis framhållits, bör denna gälla endast under en begränsad tid. Med hänsyn till det tidigare antydda sambandet mellan den nya lagen och den föreslagna statliga malminventeringen i Norrbotten kan lagens giltighetstid lämpligen begränsas till den tid, som erfordras med hänsyn till det statliga regionala inventeringsprogrammet, eller förslagsvis tio år. Under denna tid får statsmakterna också rådrum till närmare översyn av den allmänna gruvrätten.

Utöver de lagstiftningsåtgärder, som berörts i det föregående, vill utredningen förorda en ändring i 5 § 6) gruvlagen syftande till en viss uppmjukning av där intagna bestämmelser om byggnad och tomtplats m. m. såsom hinder för inmutning och utmålsläggning. För utredningens förslag i denna del redogöres närmare i specialmotiveringen.

Utredningen har även haft uppmärksamheten riktad på en annan fråga, som sammanhänger med utformningen av hinderbestämmelserna i 5 §, nämligen de s. k. ommutningarna.

Syftet med inmutningsförfarandet är att det skall leda till utmålsläggning och gruvdrift. Den ensamrätt att bedriva undersökningsarbete som innefattas i inmutningsrätten är därför tidsbegränsad. Normalt är undersökningstiden tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Enligt bestämmelser i 19 § gruvlagen kan undersökningstiden såsom i annat sammanhang påpekas i vissa fall förlängas genom beslut av bergmästaren eller kommerskollegium. Gör inmutaren ej ansökan om utmål före undersökningstidens utgång, går inmutningsrätten förlorad. Begränsningen av undersökningstiden har emellertid icke fått någon egentlig betydelse såsom ett medel att påskynda undersökningsarbetet och igångsättande av gruvdrift. Anledningen härtill är att något formellt hinder i gruvlagen ej finnes mot att inmutaren omedelbart efter undersökningstidcns utgång ansöker om ny inmutning av fyndigheten. Det enda som kan avhålla en inmutare från att välja denna väg är risken för att någon annan kan komma att inge inmutningsansökning samma dag som ommutaren, en risk som i praktiken lärer vara ganska ringa. Därtill kommer att det är möjligt att så gott som helt eliminera denna risk genom utnyttjande av ett stadgande i 19 § fjärde stycket, enligt vilket undersökningsarbetet, om ansökning om utmål eller förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning, får fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats. Innehavaren av en inmutningsrätt kan nämligen, genom att exempelvis på ett sent stadium inge en ansökning om utmål och efter den normala undersökningstidens utgång återkalla ansökningen, själv bestämma tidpunkten för inmutningsrättens upphörande och påföljande dag, innan återkallelsen hunnit bli känd för annan än ansökningsmyndigheten, begära ny inmutning.

[ 65 ]Ommutningsproblemet var föremål för diskussion redan under förarbetena till gruvlagen. Gruvlagstiftningskommittén hade i sitt förslag 1919 intagit en bestämmelse enligt vilken förut inmutat område eller utlagt utmål under ett år efter det rätten därtill upphört skulle utgöra hinder mot ny inmutning. Dock skulle bergsöverstyrelsen om särskilda skäl var därtill kunna lämna tillstånd till ny inmutning före ettårsfristens utgång. Förslaget avstyrktes emellertid av flertalet remissinstanser, och bestämmelsen upptogs ej i gruvlagstiftningssakkunnigas förslag 1923. En av de sakkunniga framhöll i en reservation, att ett systematiskt ommutande var till stor skada bl. a. då det gällde fyndigheter av värde, vilka undandrogs verkligt undersökningsarbete och möjlighet till exploatering. Reservanten föreslog att under de två första åren efter det inmutningsrätten till en fyndighet förverkats endast kronan skulle få rätt att erhålla ny inmutning å densamma. Begagnades icke denna rätt, skulle rätten till inmutning efter de två åren åter stå öppen för enskilda. Enligt denna mening borde möjligheten att kronan skulle komma emellan förmå de flesta inmutare att göra sitt bästa för att redan vid första inmutandet fullfölja arbetet till utmåls erhållande.

Ommutning förekommer i mycket stor omfattning. Även om ommutningarna i flertalet fall beror på att tillämnade undersökningar icke medhunnits, ligger det i öppen dag att obehindrad möjlighet till ommutning är ägnad att motverka syftet med inmutningssystemet och kan försvåra ett rationellt utnyttjande av mineraltillgångar. En tänkbar utväg att avhjälpa ifrågavarande brist hos lagstiftningen är enligt utredningens mening att införa ett stadgande av innebörd att beträffande förut inmutat område skall under viss kortare tid, förslagsvis trettio dagar efter det att rätten därtill upphör, gälla ett indispensabelt inmutningsförbud. Detta skulle lämpligen kunna ske genom att åt hindersbestämmelsen i 5 § 8) gives det innehållet att förut inmutat område eller utlagt utmål utgör inmutningshinder, såvida rätten därtill äger bestånd, då den nya ansökningen inkommer, eller upphört att gälla inom trettio dagar dessförinnan. En dylik regel torde, särskilt genom att den innebär borttagande av den i det föregående omtalade möjligheten för en inmutare att själv oförmärkt bestämma den dag då ny inmutning först kan sökas, enligt utredningens mening innebära ett starkt incitament för en inmutare att före undersökningstidens utgång slutföra de undersökningar som han anser motiverade. Å andra sidan har inom utredningen yppats farhågor för att en dylik bestämmelse skulle kunna få icke avsedda konsekvenser genom att öppna vissa möjligheter för utomstående att spekulera i fyndigheter som av upptäckaren icke hunnit undersökas inom föreskriven tid.

Om utredningens förslag angående provisoriskt inmutningsförbud i Norrbottens län genomföres, kommer ommutningsproblemet att sakna aktualitet därstädes under förbudets giltighetstid. Med hänsyn härtill har utredningen [ 66 ]ansett sig böra avstå från att framlägga ett förslag till lagändring i frågan nu, men förutsätter att problemet tages upp till behandling vid en kommande översyn av den allmänna gruvrätten.

8 kap. Specialmotivering till lagutkasten

I enlighet med vad i det föregående anförts har utredningen upprättat utkast till lag med särskilda bestämmelser om inlösen av inmutningsrätt m. m., lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län samt lag om ändrad lydelse av 5 § och 6 § 3 mom. gruvlagen. Härom må, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföras följande.

Utkastet till lag med särskilda bestämmelser om inlösen av inmutningsrätt m. m.

Såsom framgår av rubriken innefattar förevarande lagförslag särskilda bestämmelser om inlösen av inmutningsrätt m. m.

Av 1 och 2 §§ gruvlagen framgår, att med inmutningsrätt avses den rätt som envar genom inmutning äger erhålla att på de villkor och med de inskränkningar, som stadgas i lagen, undersöka och bearbeta å egen eller annans grund belägen fyndighet av vissa mineral, som finnes uppräknade i lagens 1 §. Även om inmutningsrätten stundom brukar fattas i inskränkt mening och då anses innebära allenast en rätt att med andras uteslutande anställa undersökningsarbete inom ett anvisat område, är det sålunda klart angivet i gruvlagen, att även rätt att bearbeta fyndigheten utgör en integrerande del i inmutningsrätten. Att inmutningsrätten skall ha denna vidsträcktare innebörd underströks också av gruvlagstiftningssakkunniga. De sakkunniga framhöll, att den genom inmutningen förvärvade inmutningsrätten först innebär en rätt att med andras uteslutande bedriva undersökningsarbete å alla inmutningsbara mineral inom ett visst område (det inmutade området), men att inmutningsrättens viktigaste sida givetvis är, att den innebär rätt att med andras uteslutande tillgodogöra sig inmutningsbara mineral inom det område, som vid särskild förrättning kan bli anvisat såsom arbetsområde (utmål).

Inlösen enligt förevarande lagutkast bör kunna komma i fråga beträffande varje existerande, genom inmutning uppkommen gruvrätt, oavsett vilket moment i inmutningsförfarandet som nåtts och sålunda oberoende av om utmålsläggning ägt rum eller ej. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligast att i överensstämmelse med terminologien i 1 och 2 §§ gruvlagen använda begreppet »inmutningsrätt» för att ange föremålet för inlösen.[11] [ 67 ]Härmed avses självfallet icke att utesluta inlösen av inmutningsrätter som uppkommit på grund av äldre lagstiftning. Den nya lagstiftningen bör däremot icke bli tillämplig beträffande fyndigheter av det slag som avses i stenkolslagen och uranlagen.

Utredningen vill i detta sammanhang beröra frågan huruvida inlösen även skall kunna omfatta förekommande kronoandel eller jordägareandel. Ett bortfall av den ekonomiska belastning andelen innebär skulle givetvis ofta gagna det ändamål som den föreslagna inlösenrätten skall främja. Kan även andelen lösas, minskas därjämte risken för att i samband med inlösningen komplikationer skall uppkomma i avseende å förhållandet till andelsägaren. Löses endast inmutningsrätten, kan olägenheter uppstå, för den händelse inmutaren och andelsägaren driver gruvrörelse gemensamt. Nämnas må även att kvarstående andelsägare i gruvföretag, som blivit föremål för inlösen, torde vara oförhindrad att själv igångsätta gruvdrift i en omfattning som strider mot den lösandes plan för inmutningsrättens utnyttjande. Är andelen utarrenderad till inmutaren, skulle vidare i vissa fall uppkomma särskilda svårigheter, som bortfaller om jämväl andelen löses. Om såsom utredningen föreslår inlösen skall kunna ske av kronan tillhörig inmutningsrätt, torde några vägande principiella invändningar ej kunna riktas mot att inlösen skall kunna medges även beträffande kronoandel till inmutningsrätt som skall lösas. Än mindre torde sådana erinringar kunna göras i fråga om inlösen av jordägareandel. Med hänsyn till det anförda bör enligt utredningens mening finnas möjlighet att samtidigt med inmutningsrätt även lösa krono- eller jordägareandel, som må belasta denna. Frågan huruvida jämväl andelen skall lösas får avgöras av Kungl. Maj:t från fall till fall.

Inlösen av krono- eller jordägareandel utan samband med lösen av inmutningsrätt kan däremot ej komma i fråga enligt lagförslaget.

1 §.

Denna paragraf, som är delad i två moment, innehåller bestämmelser rörande expropriationsändamålen. I första momentet har sålunda upptagits regler om inlösen för att komma till rätta med komplikationer, som kan uppkomma, när förekomsten av gruvrätter tillhörande olika personer hindrar rationell gruvdrift inom ett område. Avsikten med bestämmelsen i andra momentet är att skapa förutsättningar för gruvdrift, som är påkallad från samhälleliga synpunkter i andra fall. Som föremål för inlösen jämlikt båda dessa moment har i enlighet med vad i det föregående anförts angivits inmutningsrätt och vad som hör till denna rätt ävensom — i samband med sådan inlösen — krono- eller jordägareandel avseende inmutningsrätten.

Såsom hörande till inmutningsrätten bör räknas såväl för gruvdriften avsedda byggnader och andra anläggningar (jfr 2 och 4 §§ lagen den 24 [ 68 ]maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra) som rätt till mark, vilken gruvinnehavaren må ha erhållit med stöd av 33 eller 34 § gruvlagen. Vad särskilt angår anrikningsverk bör sådan anläggning kunna inlösas om den är uppförd i direkt anslutning till gruva som skall lösas och huvudsakligen avser att anrika endast produkter från denna. Jämväl till förmån för gruvan förvärvade rättigheter, såsom servitut och rätt till elektrisk kraft, skall lösas. I lösenmedgivandet bör angivas i vad mån dylika rättigheter och annan egendom skall ingå i inlösen. Den tidigare innehavaren av inmutningsrätten bör å sin sida äga påkalla utvidgning av inlösningen till annan egendom än den medgivandet till inlösen avser. Möjlighet härtill finnes enligt 3 §.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt expropriationslagen bör det ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att meddela tillstånd till inlösen enligt förevarande lag. Det torde tillkomma handelsdepartementet enligt stadgan den 29 juni 1950 (nr 401) angående statsdepartementen (se SFS 1958:113) att handlägga ärende av ifrågavarande slag.

För inlösen av inmutningsrätt kräves enligt paragrafens första moment i första hand att inmutningsrätten till två eller flera närbelägna fyndigheter är i olika innehavares hand och att fyndigheterna till följd därav icke kan utnyttjas på ändamålsenligt sätt. Sistnämnda förhållande föreligger exempelvis då inmutningsrätter låser varandra på sätt förut nämnts. Därutöver fordras att ett sammanförande av inmutningsrätterna i en ägares hand skulle innebära en väsentlig förbättring av förutsättningarna för gruvdrift. Härutinnan kommer främst i betraktande det fallet att det genom enhetligt utnyttjande av närliggande mineraltillgångar blir ekonomiskt motiverat att vidtaga sådana för rationell gruvdrift numera erforderliga anstalter som är för kostnadskrävande för att komma i fråga, om malmtillgången är alltför begränsad. Som exempel härpå må nämnas anskaffning av viss teknisk utrustning, anläggning av byggnader för driften, lokala transportanordningar och bostäder samt väg eller järnväg för frakt av malmen till allmänna kommunikationsleder. Om förbindelsen mellan två samme ägare tillhöriga fyndigheter spärras av en mellanliggande främmande inmutning, kan inlösen av denna medföra betydande fördel vid bearbetning av fyndigheterna. Ett motiv för inlösen kan vara att den lösande med visshet skall kunna påräkna att — utan nyttjande av den lösta inmutningsrätten — framdeles kunna planera och disponera området för gruvdrift utan hinder av främmande inmutningsrätt.

Det bör framhållas att frågan om en fyndighets ändamålsenliga tillgodogörande och fördelarna med flera inmutningsrätters överförande i en ägares hand bör bedömas från ekonomiska och tekniska synpunkter, medan däremot t. ex. sociala synpunkter icke bör tillmätas direkt betydelse enligt detta moment. Vidare vill utredningen betona önskvärdheten av att frågan om den rationalisering av gruvdriften inom ett område, vartill förevarande [ 69 ]bestämmelser syftar, bedömes på sikt. Den omständigheten att en fyndighet kan bearbetas med viss vinst eller i vart fall utan förlust, bör icke få utgöra ett absolut hinder för en strukturrationalisering av gruvdriften, som är påkallad med hänsyn till framtiden. Å andra sidan bör understrykas att lagstiftningen icke syftar till att göra det möjligt för en gruvägare att med utnyttjande av en lämplig konjunktur på förmånliga villkor skaffa sig malmreserver, som utan olägenhet kan kvarligga i innehavarens hand.

Rätten att inlösa bör kunna tillerkännas vilken som helst innehavare av inmutningsrätt som uppfyller kraven enligt första momentet. Så skall exempelvis enskild som innehar inmutningsrätt kunna få tillösa sig annan enskilds eller kronans inmutningsrätter lika väl som kronan kan få lösa enskilds inmutningsrätter. Då förordnande av Kungl. Maj:t om inlösen lärer avse endast lös egendom, kan något hinder för bestämmelsens tillämpning gentemot kronan icke föreligga på grund av föreskrifterna i § 77 regeringsformen, enligt vilka kronans fastigheter är undandragna Kungl. Maj:ts administrativa förfoganderätt.

Inlösen bör kunna omfatta inmutningsrätter till flera närbelägna fyndigheter inom en grupp eller begränsas till att avse allenast någon eller några av fyndigheterna.

Utredningen anser att särskilda bestämmelser icke kan undvaras för reglering av den situation som uppkommer, om flera innehavare av inmutningsrätter inom ett område vill tillösa sig de andras rättigheter med stöd av det nyss behandlade stadgandet i första momentet. Det kan ligga nära till hands att efter mönster av bestämmelsen i 46 § byggnadslagen tillerkänna den företräde, vars andel av mineralen inom området är värdefullast. Detta kan vara en mycket viktig bedömningsgrund. Det synes emellertid nödvändigt att kunna beakta även andra faktorer. Som exempel på sådana faktorer må här pekas på sökandenas erfarenhet av gruvdrift i den skala, varom det kan bli fråga inom området efter en strukturrationalisering, deras förutsättningar att lösa transport- och avsättningsfrågor samt deras möjligheter att anskaffa erforderligt kapital. Även nationalekonomiska och liknande synpunkter kan kräva beaktande. Mot denna bakgrund anser utredningen det lämpligast att föreskriva att Kungl. Maj:t vid prövningen skall giva den företräde, som bedömes äga de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen.

Skall inmutningsrätt lösas, bör av skäl som tidigare utvecklats även eventuellt förekommande krono- eller jordägareandel kunna omfattas av inlösen.

Bestämmelser i nu behandlade hänseenden har upptagits i första momentets första stycke.

Då inmutningsrätterna till närbelägna mineralfyndigheter är fördelade på flera ägare kan detta förhållande försvåra ett effektivt tillgodogörande av en fyndighet bl. a. på det sättet att mark som oundgängligen erfordras för [ 70 ]upplag, byggnader och andra anordningar för gruvdriften ingår i annans inmutade område eller utmål eller förut har för motsvarande ändamål anvisats annan gruvinnehavare jämlikt 34 § gruvlagen. Behovet att för dylika ändamål kunna taga i anspråk mark utanför det egna utmålet har fått ökad betydelse genom de tekniska krav stordriften ställer. I förevarande hänseende må till en början framhållas att sedan inmutningsrätt lösts med tillämpning av första momentet är den lösande naturligtvis oförhindrad att begagna marken ovan jord för anläggningar för gruvdriften, givetvis med det förbehållet att mark som ej omfattas av till den lösta inmutningsrätten hörande rättigheter enligt 33 § gruvlagen måste lösas enligt reglerna i nämnda lagrum. Erfordras i fall då inlösen av inmutningsrätt enligt första stycket ej skett, att för ändamål som avses i 34 § tages i anspråk mark, som ingår i annans inmutade område eller utmål, torde detta kunna genomföras med tillämpning av gruvlagens regler.[12] Huruvida det är möjligt att med stöd av 34 § gruvlagen taga i anspråk även mark som förut för annans räkning anvisats för ändamål som avses i samma paragraf är mera tveksamt. En dylik tillämpning av 34 § — som måste innefatta en vansklig avvägning mellan olika gruvägares behov av samma markområde — har veterligen aldrig förekommit. För att en önskvärd rationalisering av gruvdrift ej skall behöva bromsas till följd av oklarhet i nämnda avseende föreslår utredningen att Kungl. Maj:t, oaktat inlösen av inmutningsrätt ej är i fråga, skall kunna förordna att rätt till mark, som enligt 34 § gruvlagen anvisats en gruvinnehavare för där angivet ändamål, skall mot lösen eller annan ersättning helt eller delvis avstås till annan gruvinnehavare, som har behov av marken för sådant ändamål. Om ett område med fördel kan utnyttjas av båda gruvinnehavarna, bör den rätt som skall avstås kunna ges med hänsyn härtill begränsat innehåll. Som villkor för avståendet bör gälla att väsentlig förbättring ernås av förutsättningarna för gruvdrift. Vid prövningen härav bör hänsyn tagas såväl till fördelarna för den som vill lösa som till nackdelarna för motparten. Genom inlösen kommer den förre innehavarens rättigheter enligt 34 § att överföras till den lösande och ingå i dennes gruvegendom. Utredningen har i första momentets andra stycke upptagit ett stadgande för nu ifrågavarande fall.

I anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen vill utredningen slutligen understryka att med bestämmelserna i första momentet åsyftas att tillskapa ett medel för lösandet av intressekonflikter mellan innehavare av inmutningsrätter till närbelägna fyndigheter i fall, där den normala vägen att lösa sådana konflikter — genom förhandlingar — av en eller annan anledning icke är framkomlig. En tillämpning av lagen torde sålunda komma ifråga först om andra möjligheter att få en bättre ordning till stånd uttömts.

Skälen för de föreslagna bestämmelserna i paragrafens andra moment [ 71 ]har upptagits i den allmänna motiveringen. Rörande stadgandets närmare innehåll må blott följande anmärkas. Att inlösen skall kunna komma i fråga icke blott för att få igång ny gruvdrift i en fyndighet utan även i avsikt att uppnå större brytning av mineralen i en redan bearbetad fyndighet är främst betingat av önskemålet att ge bestämmelsen en sådan avfattning, att en gruvinnehavare icke skall kunna omöjliggöra dess tillämpning genom att sätta igång en starkt begränsad brytning, som icke innebär ett verkligt tillgodogörande av fyndigheten. — I motsats till vad som skall gälla enligt första momentet skall Kungl. Maj:t enligt förevarande moment ha fria händer, när det gäller att välja den som skall få inlösa gruvrätten. Här fordras alltså icke, att vederbörande tidigare är innehavare av inmutningsrätt i trakten. — Även i förevarande fall skall som tidigare nämnts jämväl förekommande krono- eller jordägareandel kunna bli föremål för inlösen.

2 §.

Inlösen enligt den föreslagna lagen kommer företrädesvis att avse lös egendom. Ehuru lagen om expropriation i princip avser endast fast egendom, synes det likväl lämpligt att — om vissa modifierade och kompletterande bestämmelser meddelas — låta de expropriationsrättsliga reglerna gälla även vid inlösen enligt den nya lagen. I förevarande paragraf har därför såsom huvudregel föreskrivits, att vad om expropriation i allmänhet är stadgat skall äga motsvarande tillämpning angående inlösen. Expropriationslagens regler om expropriation av fastighet blir därigenom i tillämpliga delar gällande i fråga om inlösen av rättigheter enligt bl. a. gruvlagen (jfr 3 § expropriationslagen). Modifikationerna och tilläggen återfinnes i de följande paragraferna i lagen. Där har sålunda föreskrifter intagits, som har avseende å utvidgning av inlösningen (3 §), expropriationsersättningen (4 §), rättegångsförfarandet (5 §), bestämmandet av särskild löseskilling för vissa slag av egendom m. m. (6 §), löseskillingens fördelning m. m. (7 och 8 §§), lösningsrätt till inlöst egendom (9 §) samt förberedande undersökning (10 §). Vissa problem i dessa hänseenden behandlas i det följande under respektive paragraf. Ytterligare några spörsmål må tagas upp i förevarande sammanhang.

Vad först beträffar Kungl. Maj:ts handläggning av ansökan om inlösen enligt den föreslagna lagen kommer — på grund av hänvisningen till expropriationslagens allmänna bestämmelser — föreskrifterna i 4 § sista stycket nämnda lag att gälla vid inlösningen. Härav följer, att tillfälle skall lämnas innehavaren av den inmutningsrätt och i förekommande fall, andel i gruvföretaget, som ansökningen avser, att yttra sig om huruvida avståendet är förenat med särskild olägenhet, om annan lämplig inmutningsrätt kan tagas i anspråk med mindre olägenhet eller om det eljest finnes något att erinra i anledning av ansökningen. Ofta torde denna därjämte böra remitteras till jordägaren även då fråga ej är om lösen av jordägareandel. Sedan [ 72 ]remissförfarandet avslutats kan ansökningen upptagas till prövning av Kungl. Maj:t. I överensstämmelse med stadgandet i 5 § expropriationslagen bör det därvid ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma vilka inmutningsrätter som skall omfattas av inlösningen och om krono- eller jordägareandel skall lösas. Tillämpliga bör också övriga bestämmelser i sistnämnda paragraf vara — om avvägning mellan olika tänkbara expropriativa rättsförändringar m. m., om särskilda bestämmelser till tryggande av egendomens användning för avsett ändamål och om tid för fullföljande av expropriationsfrågan — liksom även det i 6 § expropriationslagen intagna förbudet mot överlåtelse av expropriationsrätt utan medgivande av Kungl. Maj:t.

Av 34 och 59 §§ expropriationslagen framgår, att expropriationsersättning icke får fastställas att utgå såsom årlig avgäld. Som skäl för denna ståndpunkt har bl. a. åberopats önskemålet att undvika att nya avgälder tillskapas för längre tid eller för all framtid, varjämte betonats, att otrygghet kan uppstå för ersättningens utgörande i en mera avlägsen framtid samt att någon lämplig form att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår att finna. Inom utredningen har övervägts, huruvida för den nya lagens del ett motsvarande förbud mot årlig avgäld bör gälla eller om avsteg från principen om engångsersättningar bör kunna tillåtas i vissa fall, exempelvis om parterna har kommit överens om att löseskillingen skall bestämmas annorledes än som engångsersättning och överenskomelsen prövas vara lämplig. Onekligen skulle också, särskilt vid bristfällig kännedom om den fyndighet som skall lösas, lösningen av ersättningsfrågan underlättas, om ersättningen kunde bestämmas att utgå i förhållande till framdeles utvunna malmkvantiteter.

De skäl som åberopas mot de årliga avgälderna gör sig emellertid enligt utredningens mening med styrka gällande även såvitt avser de löseskillingar varom här är fråga. Särskilt bör uppmärksammas, att rätten att uppbära avgälden icke kan förenas med äganderätten till viss fastighet utan måste bli av personlig natur. Vidare må framhållas att de ersättningar, som kan ifrågakomma, med hänsyn till lagens syfte kan antagas bli av så begränsad storleksordning att engångsersättningar icke torde behöva föranleda större betänkligheter. Skulle mycket stora ersättningar komma i fråga, torde omständigheterna vara sådana, att den lösande kan anskaffa erforderligt kapital. Ytterligare må påpekas, att det torde vara mindre väl förenligt med lagens syfte att låta ersättningen utgå i form av en avgäld motsvarande viss procent av värdet av utvunna malmkvantiteter. Utredningen anser därför övervägande skäl tala för att förbudet mot årliga avgälder upprätthålles även inom förevarande lagstiftningsområde.

Beträffande rättegångskostnaderna i mål om inlösen enligt den föreslagna lagen bör samma bestämmelser tillämpas som i fråga om kostnaderna i expropriationsmålen. Vissa härmed sammanhängande frågor behandlas vid 4 §.

[ 73 ]
3 §.

I förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse varigenom innehavaren av rättighet som skall avstås med stöd av den föreslagna lagens 1 § får möjlighet att vid domstolsprövningen genomdriva, att inlösningen utvidgas till annan egendom än den medgivandet till inlösen avser. Med stadgandet åsyftas främst sådan egendom som enligt gällande rätt ej anses ingå i gruvegendomen. Beträffande egendom som är att hänföra dit bör såsom framhålles vid 4 § analogt tillämpas vad i expropriationslagen stadgas för det fall att allenast en del av en fastighet exproprieras. Egendom, vartill inlösningen sålunda skall kunna utvidgas, kan självfallet vara av olika slag, fast såväl som lös. Förutsättningen för en utvidgning bör emellertid vara, att egendomen undergår synnerlig värdeminskning genom att inmutningsrätten måste avstås. Har exempelvis en fastighet förvärvats för att användas såsom industriområde vid en gruva, bör inlösen av gruvrätten sålunda kunna utsträckas till fastigheten, om denna skulle väsentligt förlora i värde.

4 §.

I 7 § expropriationslagen stadgas, att löseskillingen för fastighet, som exproprieras, skall motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. Formuleringen antyder, att även andra faktorer än ortspriset och avkastningen bör uppmärksammas. De i lagtexten angivna omständigheterna bör emellertid betraktas som basbegrepp för värderingen.

När fråga är om inmutningsrätter är det uppenbarligen ytterligt sällsynt att ett tillämpligt ortspris kan fastställas. Fråga är ej heller om ett avkastningsvärde i egentlig mening. Värderingsregeln i expropriationslagen synes därför mindre ändamålsenlig, då det gäller inlösen av inmutningsrätt.

Löseskilling för inmutningsrätt med vad därtill hör bör givetvis i princip bestämmas så, att den motsvarar värdet av inmutningsrätten. Som framhållits i annat sammanhang innebär denna en rätt för innehavaren att leta efter och tillgodogöra sig de mineraltillgångar som må finnas inom det område, till vilket inmutningsrätten hänför sig. Omfattningen och beskaffenheten av dessa tillgångar är sällan fullständigt kända på förhand. Detta förhållande medför särskilda svårigheter vid värderingen av en inmutningsrätt som skall lösas. Detsamma gäller den omständigheten att kalkyler beträffande övriga förutsättningar för gruvdrift i stor utsträckning måste bygga på mer eller mindre osäkra antaganden rörande framtida förhållanden. De många ovisshetsmomenten gör värderingen till en särdeles vansklig uppgift, som kräver ingående överväganden rörande alla inverkande faktorer. Med understrykande av det anförda övergår utredningen till att närmare behandla frågan om vilka faktorer som i främsta rummet bör beaktas vid löseskillingens bestämmande.

[ 74 ]Enligt utredningens mening är den sannolika lönsamheten vid bearbetning av de mineraltillgångar en inmutningsrätt avser av avgörande betydelse, då det gäller att fastställa rättighetens värde. Som huvudregel för värderingen har därför i 4 § första stycket stadgats, att löseskilling för inmutningsrätt med vad därtill hör skall motsvara rättighetens värde med hänsyn särskilt till möjligheterna till lönsam bearbetning av mineralfyndigheten. Härutinnan erfordras i första hand en bedömning av mineraltillgångarnas sannolika storlek och beskaffenhet, brytningskostnaderna samt värdet av malmen sedan den uppfordrats. Härigenom erhålles en riktpunkt för storleken av den vinst som må kunna påräknas och därmed också en riktpunkt för fyndighetens värde. Uppskattningen av en fyndighets mäktighet och beskaffenhet är av grundläggande betydelse för värderingen. Frågan om i vilken omfattning den lösande bör vara skyldig att bekosta undersökningar i detta hänseende beröres i annat sammanhang. Beräkningen av brytningskostnaderna blir uppenbarligen i viss grad beroende av den uppfattning vartill man kommit i fråga om mineralens tillgänglighet och beskaffenhet men också av vilken teknik som lämpligen kan användas. Antaganden måste göras angående tänkbar omfattning och tid för gruvdrift. Då det gäller värdet av den brutna malmen bör bedömningen göras med hänsynstagande till nutida priser och, såvitt möjligt, sannolik prisutveckling för malm av det slag varom fråga är samt till kostnaderna för uttransporten. Stor vikt måste också tillmätas en sådan omständighet som möjligheten att anrika malmen på platsen. Innehar ägaren av inmutningsrätt som skall lösas även andra inmutningsrätter, skall vid värderingen av den förstnämnda rättigheten beaktas den särskilda fördel i tekniskt och ekonomiskt hänseende som kunde ha vunnits genom gemensamt tillgodogörande av fyndigheterna. — Skulle det undantagsvis vara möjligt att påvisa ett verkligt salupris å en inmutningsrätt som skall lösas, bör detta självfallet beaktas vid bestämmandet av löseskillingen.

När det gäller ett tvångsförfarande, som omedelbart gagnar privatekonomiska intressen, kan skäl anföras för att den nytta, som en lösande har av en tvångsvis förvärvad rättighet, skall beaktas vid löseskillingens bestämmande. En sådan princip gäller för beräkning av ersättning för strömfall, som tages i anspråk enligt 2 kap. 5-7 §§ vattenlagen. Expropriations lagens bestämmelser i förevarande hänseende bygger emellertid på helt andra grunder. Vid bestämmande av löseskilling för fastighet som exproprieras får sålunda enligt 8 § expropriationslagen hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår endast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. Expropriationslagens princip gäller också i andra inlösningssituationer, t. ex. vid framdragande av elektrisk kraftledning enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt vid lösen av tomtdel enligt 46 § byggnadslagen. Grundsatsen i fråga tillämpas jämväl [ 75 ]vid bestämmande av ersättning enligt gruvlagen.[13] Även för den nu ifrågavarande lagens del synes expropriationslagens princip böra vinna tillämpning. Utredningen har vid sitt ståndpunktstagande beaktat såväl att lagens syfte är att främja en strukturrationalisering inom gruvnäringen som att den, vars inmutningsrätt blir föremål för inlösen, såsom beröres i det följande garanteras viss minimiersättning. Utredningens ståndpunkt innebär bl. a. att man vid värderingen av den inmutningsrätt som skall lösas har att bortse från den värdestegring denna kan undergå genom att fyndigheten efter inlösningen kan exploateras gemensamt med den lösandes fyndigheter. Ej heller får en prisstegring som på annat sätt orsakats av de nya förhållanden som skapats av inlösningen inverka höjande på löseskillingen.

Vid värderingen skall i princip särskild hänsyn till nedlagda kostnader tagas endast i den mån dessa avspeglar sig i lösenobjektets värde. Undantag från denna grundsats synes dock böra göras i vissa fall. Även om en inmutningsrätt som skall lösas befinnes helt sakna värde i innehavarens hand, synes det nämligen skäligt att innehavaren erhåller gottgörelse för vissa slag av kostnader som nedlagts å inmutningen och som skulle ha fått erläggas av den lösande, om denne själv gjort inmutningen enligt gruvlagens regler. Utredningen har därför i första stycket av förevarande paragraf intagit en kompletterande värderingsregel av innebörd att löseskillingen, om ej särskilda omständigheter föranleder annat, icke får understiga summan av vissa angivna kostnader m. m.

Bland dessa nämnes först kostnader för inmutning och utmålsförrättning. I fråga om inmutning åsyftas kostnader av det slag som avses i 6 § 3 mom. 4) gruvlagen, sålunda ansökningsavgift samt kostnader till stämpel och lösen för mutsedel och för mutsedelns kungörande. Beträffande utmålsförrättning åsyftas kostnader, som enligt 21 § 4 mom. gruvlagen skall gäldas av den som ansöker om utmål, ävensom motsvarande kostnader för sådan förrättning för förändring med avseende å utmål som omhandlas i 45 § gruvlagen (utvidgning eller minskning av utmålet m. m.). Frågan i vad mån ersättning kan utgå för undersökningsarbeten och dylikt behandlas längre fram.

Som förut framgått skall vid värderingen av en inmutningsrätt även beaktas rättigheter och annan egendom som enligt vad som sagts vid 1 § räknas såsom hörande till inmutningsrätten. Av kostnader som nedlagts å anskaffning av dylik egendom bör gruvinnehavaren vid inlösen av inmutningsrätten principiellt under alla omständigheter erhålla täckning för vad som erlagts i lösen eller ersättning för rätt till mark, som enligt 33 § gruvlagen tagits i anspråk för arbete ovan jord inom utmålet eller som anvisats utom utmålet för något av de i 34 § gruvlagen angivna ändamålen. I enlighet härmed har i paragrafens första stycke bland nu ifrågavarande kostnader även upptagits utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 86 §. ' Jfr Dlgman, a. a. s. 268. [ 76 ]Hänvisningen till sistnämnda lagrum innebär bl. a., att förutom lösen eller ersättning för marken i fråga skall beaktas vad som utgivits i lösen eller ersättning på grund av skada eller intrång å återstoden av den fastighet till vilken marken hör. — Av hänvisningen följer vidare att hänsyn även skall tagas till ersättning som innehavare av inmutningsrätten måst utgiva för annan än ovan avsedd skada eller förlust som uppkommit till följd av utmålsläggningen.

I det följande skall utredningen närmare beröra några spörsmål som kan uppkomma vid tillämpning av regeln om beaktande av tidigare erlagd jordlösen m. m.

Enligt 37 § gruvlagen skall lösen bestämmas till markens fulla värde och hälften därutöver samt annan ersättning för förlust, skada och intrång beräknas på motsvarande sätt.[14] Undantagsvis kan det vara oskäligt att förplikta den inlösande att betala hela det belopp, som utgivits för markrätten. Har exempelvis markägaren och gruvinnehavaren av ett eller annat skäl kommit överens om en ersättning så hög, att den står i uppenbart missförhållande till markens (eller skadans eller intrångets) verkliga värde, synes det icke vara rimligt, att den inlösande skall behöva till fullo ersätta gruvinnehavaren för hans eller hans företrädares utgifter i sådant hänseende. Då bör marken (eller skadan eller intrånget) åsättas det värde den kan anses ha ägt vid tiden för tillträdet och gottgörelsen bestämmas med beaktande härav.

Viss tvekan kan måhända uppkomma, när någon ersättning ej utgått för den ursprungliga upplåtelsen av markrätten, vare sig detta sammanhänger med att marken vid tiden för utmålsläggningen ägdes av gruvinnehavaren själv eller beror på att fastighetsägaren icke fordrat något vederlag för upplåtelsen (jfr prop. 1952:17 s. 154 ff och 166). I sådana fall synes det rimligt att man vid inlösen enligt den föreslagna lagen bestämmer löseskillingen med beaktande av de gruvrättsliga ersättningsregler, som gällde vid tiden för uppkomsten av dispositionsrätten. Främst är det gruvlagens regel om ersättning med 50 procents förhöjning på fulla värdet som därvid kan vara av betydelse.

Enligt paragrafens första stycke får vidare löseskilling för inmutningsrätt icke sättas lägre än värdet av undersökningsarbeten och dylikt som före Kungl. Maj:ts beslut om inlösen verkställts inom det inmutade området eller utmålet, i den mån de uppenbarligen är till nytta för den lösande. I denna del vill utredningen anföra följande.

En inmutning som skall lösas kan ha föregåtts av en prospekteringsverksamhet, som berört vidsträckta områden. — Inmutaren kan vidare ha företagit mer eller mindre omfattande undersökningsarbeten inom det område [ 77 ]till vilken inmutningsrätten hänför sig. Visar det sig att fyndighetens värde överstiger — förutom utgifter till jordlösen m. m. varifrån här bortses — undersökningskostnaderna och till inmutningen hänförlig prospekteringskostnad, kommer löseskillingen att täcka dessa kostnader. Befinnes mineraltillgångarnas värde vara lägre än sagda kostnader, har inmutaren gjort en förlust. Eftersom denna måste antagas föreligga redan då inlösningen sker, leder en tillämpning av grundsatsen att löseskillingen skall motsvara inmutningsrättens värde till att ifrågavarande kostnader icke skall beaktas vid värderingen.

För undvikande av obilliga resultat synes dock undantag från denna huvudregel böra göras även i fråga om vissa undersökningsarbeten. Utredningen syftar här på det fallet, att inom en inmutning, som befinnes ha ringa eller intet värde i innehavarens hand, utförts undersökningar, vilka i annat fall måst verkställas av den lösande och sålunda uppenbarligen är till nytta för denne. I sådant fall bör enligt utredningens mening löseskillingen ej bestämmas till lägre belopp än vad det skulle ha kostat den lösande att själv utföra undersökningarna i fråga.

Räckvidden av denna undantagsregel bör vara begränsad till värdet av sådana undersökningsarbeten och dylikt som anställts inom det inmutade området eller utmålet för att utröna förekomst av malm därstädes och vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet, sålunda undersökningar av den karaktär som åsyftas i 13 § gruvlagen. Såsom exempel på avsedda arbeten må nämnas grävning, sprängning, geologisk kartering, geofysisk undersökning, diamantborrning, provtagning och analys. Lagtexten har avfattats så att gottgörelse även skall kunna erhållas för kartor som på grund av bestämmelser i gruvlagen eller eljest upprättats över området i fråga. Beträffande kostnader för den regionalprospektering som må ha lett till att inmutning söks bör däremot huvudregeln gälla. Det skulle nämligen i allmänhet vara ogörligt att fastställa, till vilken del dessa kostnader är att hänföra till den ifrågavarande inmutningen. Har prospekteringen vid sidan av denna föranlett inmutning av fyndigheter, vilkas värde väsentligt överstiger prospekteringskostnaderna, synes vidare grund för kompensation i förevarande hänseende helt saknas.

För att den lösandes nytta av tidigare undersökningar skall anses uppenbar, måste förhållandena vara sådana att det i betraktande av den tillämnade användningen av inmutningen med fog kan antagas, att den lösande eljest själv skulle ha fått verkställa motsvarande undersökningar. Av den föreslagna regelns innehåll följer, att en inmutare för att visst undersökningsarbete skall kunna beaktas kan vara skyldig att tillhandahålla den lösande protokoll, borrprov, analysresultat och dylikt från undersökningen.

Nu avsedda undersökningsarbeten måste särskiljas från undersökningar, som inmutaren i samband med inlösningsförfarandet kan låta verkställa till bevisning om inmutningsrättens värde. Kostnader för undersökningar av [ 78 ]sistnämnda slag är att betrakta som rättegångskostnader. För erhållande av en lämplig gräns i ifrågavarande hänseende föreslår utredningen, att vid löseskillingens bestämmande endast skall kunna beaktas undersökningsarbete som verkställts innan beslutet om inlösen meddelades.

l de fall där lösen enligt 1 § 1 mom. första stycket och 2 mom. ej skall omfatta kronoandel eller jordägareandel, måste givetvis den belastning som andelen utgör beaktas vid värderingen av inmutningsrätten med vad därtill hör. Även om kronan eller jordägaren icke anmält sig till begagnande av rätt till andel i gruvföretaget torde, så länge tiden härför icke utgått, hänsyn böra tagas till den belastning som möjligheten att andelsrätten tages i anspråk innebär.

Skall jämväl krono- eller jordägareandel lösas — vilket kan ske endast om andelsägaren anmält sig till begagnande av sin rätt — bör lösen för andelen i princip beräknas efter samma grunder som löseskillingen för inmutningsrätten. Ett stadgande härom har intagits i paragrafens andra stycke. Vid bestämmande av löseskilling för sådan andel bör hänsyn tagas till innehållet av eventuella avtal rörande det inbördes förhållandet mellan delägarna, m. m. Reglerna om lägsta ersättning i paragrafens första stycke blir tillämpliga blott i begränsad omfattning i fråga om löseskilling för krono- eller jordägareandel. Om exempelvis andelsägaren — i överensstämmelse med 49 § gruvlagen eller 18 § i 1884 års gruvstadga — icke bidragit till kostnader för undersökningsarbeten, som verkställts före hans inträde i företaget, bör han icke få åberopa värdet av sådana arbeten såsom grund för minimiersättning. Har däremot t. ex. kronan jämlikt 49 § gruvlagen vid sitt inträde i gruvföretaget ersatt inmutaren för kostnader för utmålsförrättning eller jordlösen, skall detta räknas kronan till godo vid tillämpning av regeln om lägsta ersättning i första stycket. I dylikt fall får inmutaren uppenbarligen ej tillgodoräkna sig kostnader, för vilka han kompenserats av andelsägaren.

Vad i det föregående sagts om kostnad för utmålsförrättning samt jordlösen och annan ersättning enligt 36 § gruvlagen såsom nedre gräns för löseskilling bör äga motsvarande tillämpning vid bestämmande av lösen eller ersättning för rätt till mark som avstås enligt 1 § 1 mom. andra stycket. Med hänsyn härtill har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att ersättning för rätt till sådan mark skall bestämmas med beaktande av belopp som, förrättningskostnad inräknad, erlagts för upplåtelsen. Då denna skett i samband med utmålsläggningen, får en med hänsyn till omständigheterna skälig del av kostnaderna för utmålsförrättningen anses hänförlig till den ifrågavarande rättigheten.

Av de föreslagna grunderna för löseskillingens bestämmande framgår att lösen och annan ersättning enligt den ifrågavarande lagen skall utgå utan förhöjning med 50 procent.

[ 79 ]Värderingen av inmutningsrätt, som skall lösas, bör i överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation i princip hänföra sig till den dag, då rätten avstås, vilket i praktiken torde bli domsdagen. Även i andra hänseenden torde expropriationslagens ersättningsregler böra gälla i tillämpliga delar vid inlösen enligt den nya lagen. Vid analog tillämpning av vad i nämnda lag stadgas för det fall att allenast en del av en fastighet exproprieras bör egendom, som enligt gällande rätt ingår i gruvegendomen, betraktas som en del av inmutningsrätten. Löses exempelvis enbart rätt till mark enligt 34 § gruvlagen, bör sålunda på innehavarens begäran under i expropriationslagen angivna förutsättningar ersättning kunna utgå för det intrång han må lida vid inmutningsrättens nyttjande eller inlösningen utvidgas till att omfatta även inmutningsrätten.

Är inmutningsrätt utarrenderad, skall liksom vid expropriation nyttjanderätten upphöra, såvida den lösande ej medger att rätten får bestå, och särskild ersättning bestämmas för densamma. Motsvarande gäller om kronoeller jordägareandel som löses är utarrenderad.

Till sist må beröras de möjligheter expropriationslagen i vissa fall ger till uppskov med det slutliga bestämmandet av ersättningen. Om marken tagits i besittning innan huvudförhandling i målet hållits och uppskattning av expropriationsersättningen icke lämpligen kan äga rum förrän anläggning eller företag, varför expropriationen sker, fortskridrit längre, kan enligt 27 § domstolen på framställning av part låta anstå med målets vidare handläggning. I anslutning till regeln att ersättning skall bestämmas i penningar att utgå på en gång stadgas i 34 § att domstolen dock på yrkande av part må hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning för skada eller intrång, som finnes ej lämpligen kunna prövas i målet, vilken talan skall väckas inom högst tio år. Uppkommer fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet, skall enligt andra stycket i 34 § bestämmelserna i expropriationslagen ej äga tillämpning.

De angivna reglerna bör i princip gälla även vid inlösen enligt den före- slagna lagen. Vid tillämpningen får man dock icke åsidosätta grundsatsen att ersättningen skall avse det värde inmutningsrätten äger med hänsyn bl. a. till den — efter vissa undersökningar — sannolika storleken och beskaffenheten av mineraltillgångarna. Självfallet bör parterna beredas skäligt rådrum för att verkställa undersökningar i sistnämnda avseende. Uppskov bör dock icke mot parts bestridande beviljas för att genom längre gående undersökningar än den lösande enligt reglerna om rättegångskostnader kan anses skyldig att bekosta eller genom avbidan på gruvdrifts påbörjande vinna ytterligare underlag för värderingen. Ej heller får den omständigheten, att fyndigheten senare i samband med brytning eller eljest befinnes innehålla större mineraltillgångar än domstolen vid värderingen antagit på grundval av då kända fakta, läggas till grund för ersättning för [ 80 ]oförutsedda skador. En motsatt princip skulle innebära en form av fortsatt delägarskap för inmutningsrättens tidigare innehavare.


För värderingen av en inmutningsrätt som skall lösas kan uppenbarligen omfattningen och grundligheten av de undersökningar som företages i samband med inlösenförfarandet vara av stor betydelse. Kostnader för dylika undersökningar är i princip att betrakta som rättegångskostnader, för vilka den lösande har att svara enligt reglerna härför. Såsom berörts vid 2 § avses expropriationslagens bestämmelser i detta hänseende bli tillämpliga. Angående innebörden härav må, med hänsyn till att det sätt på vilket rättegångskostnadsfrågan bedömes kan bli av stor betydelse för lagens tillämpning, i förevarande sammanhang alföras följande.

För kostnader i expropriationsmål gäller enligt 67 § expropriationslagen, att den exproprierande skall vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta motparten hans kostnader å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och eljest i anledning av expropriation.[15] Avsikten med hänvisningen till rättegångsbalken är att i någon mån begränsa rättegångskostnaderna. 18 kap. 6 § rättegångsbalken stadgar, att om part genom att utebli från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, han är skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras. Av 18 kap. 8 § rättegångsbalken framgår, att part är berättigad till ersättning endast för sådan kostnad, som skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt.

Frågan om vilka utredningskostnader som skäligen kan anses påkallade för tillvaratagande av den parts rätt, vars inmutningsrätt skall lösas, erbjuder på grund av lösenobjektets beskaffenhet problem av delvis annan art än i vanliga expropriationsmål. Detta gäller framförallt undersökningar som en inmutare kan önska göra till bevisning om fyndighetens storlek och beskaffenhet. På grund av inmutningsrättens natur måste värderingen av fyndigheten i detta hänseende alltid grunda sig på en sannolikhetsbedömning.

Redan för att med någon grad av sannolikhet kunna bestämma värdet av en inmutningsrätt erfordras i allmänhet ett betydande undersöknings- och utredningsarbete, innefattande exempelvis uppborrningar av fyndigheten och därmed sammanhängande åtgärder såsom geologisk genomgång, kemisk analysering av borrkärnorna, anrikningsförsök m. m. Sådana undersökningar kan i och för sig drivas mycket långt. Den mot vilken tvångsåtgärden [ 81 ]riktas har uppenbarligen intresse av att så sker i förhoppning att undersökningarna skall leda till konstaterande av ett större värde på fyndigheten. Något hinder mot att vederbörande om tiden så medger utför dylika undersökningar föreligger givetvis icke. Däremot kan den lösandes skyldighet att svara för motpartens rättegångskostnader icke medföra att han skall stå för kostnaderna för mycket långtgående utredningsarbeten. Den lösande bör icke skäligen åläggas gälda kostnaderna för andra undersökningar än sådana som med hänsyn till erhållna malmindikationer, fyndighetens läge och tillgänglighet samt värdet av ifrågavarande slag av malm framstår som motiverade vid gängse gruvteknisk och ekonomisk bedömning. Vid lönsamhetskalkylen skall här liksom vid värderingen av fyndigheten bortses från den värdestegring denna kan undergå på grund av inlösningsändamålet. Vill innehavaren av den inmutningsrätt som skall lösas driva undersökningarna längre får det ske på hans egen bekostnad. Skulle sådana undersökningar till äventyrs leda till upptäckten av nya malmtillgångar som höjer inmutningsrättens värde, synes ersättning dock skäligen böra utgå även för kostnaderna i denna del.

Det är tydligt att trots angivna begränsningar utredningskostnaderna stundom kan komma att uppgå till avsevärda belopp. Nackdelarna härav torde emellertid i stor utsträckning uppvägas av att undersökningsresultaten — i motsats till vad som normalt är fallet i fråga om utredningar i anledning av expropriation — är av värde även för den lösande.

5 §.

Förfarandet vid expropriation består enligt expropriationslagen av två huvudmoment. Först prövas frågan, huruvida expropriation skall medgivas. I detta hänseende ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela beslut efter ansökan. Den andra delen av förfarandet, som huvudsakligen avser bestämmandet av expropriationsersättningen, är i första instans förlagd till expropriationsdomstol. En sådan domstol finnes i varje domsaga eller stad med rådhusrätt. Den består av ordförande och fyra ledamöter. Ordförande är ägodelningsdomaren i orten. Av ledamöterna skall två vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre betydelse är expropriationsdomstol domför med, förutom ordförande och nämndemän, endast en expropriationstekniker. För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar förordnar Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, för en tid av sex år i sänder för varje län lämpligt antal expropriationstekniker, av vilka hälften skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och hälften beträffande dylik värdering på landet. Till tjänstgöring i expropriationsdomstol skall ordföranden kalla den eller de expropriationstekniker, som han med hänsyn till erforderlig sakkunskap och övriga förhållanden finner lämpligast. Även [ 82 ]nämndemännen skall kallas av ordföranden. Därvid skall såvitt möjligt iakttagas, att den ene är ägare av fastighet men den andre icke.

Beträffande forum gäller enligt expropriationslagen, att expropriationsmål skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort, där fastigheten är belägen. Skall expropriationen ske från särskilda, inom olika expropriationsdomstolars områden belägna fastigheter, som ej lämpligen kan för expropriationsersättningens bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, skall Kungl. Maj:t förordna att frågan om expropriation i sin helhet skall upptagas av den av domstolarna som Kungl. Maj:t bestämmer.

Dessa och övriga processuella föreskrifter för expropriationsmålen torde i huvudsak vara lämpade för de inlösningsfall, varom här är fråga. I ett par hänseenden synes dock kompletterande bestämmelser påkallade. Sådana bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf, vars första stycke innehåller en särskild forumregel och i vars andra stycke frågan om expropriationsdomstolens sammansättning i mål om inlösen enligt den nya lagen behandlas.

I 10 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas bl. a. att den som idkar gruvdrift med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart på grund av rörelsen, sökas där driftstället är. Enligt 11 och 12 §§ samma kapitel må tvist angående överlåtelse av samt skada och intrång å gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning i likhet med tvister rörande fast egendom upptagas av rätten i den ort där gruvan är. Dessa rättegångsbalkens bestämmelser överensstämmer till sitt innehåll med forumregeln i 81 § gruvlagen. Enligt nämnda paragraf är första domstol i tvistemål, som skall bedömas enligt gruvlagen, allmän underrätt i den ort, där inmutningspunkten är belägen. I direkt anslutning till denna föreskrift har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att mål om inlösen enligt den nya lagen skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort, där inmutningspunkten är. Gäller inlösen flera inmutningsrätter, bör samma expropriationsdomstol upptaga frågan, även om inmutningspunkterna ligger inom olika domstolars områden. De processekonomiska skälen för handläggning vid en domstol är här så starka, att man icke synes böra såsom förutsättning för handläggning vid samma domstol kräva, att inmutningsrätterna för löseskillingens bestämmande icke lämpligen skall kunna uppskattas annat än såsom en enhet. Kan flera domstolar komma i fråga, bör det — i likhet med vad som gäller enligt expropriationslagen — ankomma på Kungl. Maj:t att förordna, att frågan om inlösen skall i sin helhet upptagas vid den av domstolarna, som Kungl. Maj:t bestämmer. Även härom har stadgande intagits i paragrafens första stycke.

Mål om inlösen enligt förevarande lag torde komma att bli av sådan beskaffenhet, att två expropriationstekniker alltid bör ha säte i domstolen. Det lärer vidare vara nödvändigt, att den ene av dem är väl förtrogen med frågor om gruvdrift eller värdering av mineralfyndighet. Detta synes vara [ 83 ]av den vikt, att det av lagtexten bör framgå att sådan expertis skall finnas företrädd inom själva domstolen i dessa mål. Bestämmelse härom har intagits i andra stycket av paragrafen.

Utredningen är medveten om att svårigheter kan uppstå när det gäller att finna ett tillräckligt antal personer med ifrågavarande gruvtekniska kvalifikationer som samtidigt står obundna av partsintressena. Det torde med hänsyn härtill vara olämpligt att i enlighet med reglerna i expropriationslagen förordna teknikerna för varje län. I stället bör utses — centralt av Kungl. Maj:t — en för hela landet gemensam kader av särskilda expropriationstekniker med erfarenhet av gruvdrift eller värdering av mineralfyndighet. Uppdraget bör lämnas för samma tid som för övriga expropriationstekniker eller för sex år.

6 §.

Bestämmelserna i denna paragraf innebär, att löseskilling alltid skall bestämmas särskilt för fast egendom. I några speciella fall erfordras en uppdelning jämväl av löseskilling för lös egendom.

7 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser — utformade efter mönster av stadgande i 25 § allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 — till skydd för innehavare av panträtter m. m. i egendom som löses med stöd av den nya lagen.

8 §.

Bestämmelsen i första stycket av denna paragraf motsvarar stadgandet i 72 § utsökningslagen om skyldighet för utmätningsman att underrätta innehavare av förlagsinteckning om utmätning av förlagsegendom. Vad som finnes föreskrivet i 6 och 11 §§ förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning om följden av att förlagsegendom säljes eller att förlagtagarens rörelse överlåtes torde vara tillämpligt, när inlösen sker enligt den nu föreslagna lagen (jfr prop. 1949:219 s. 12 och 17).

I paragrafens andra stycke har upptagits några ytterligare regler om underrättelseskyldighet. Utredningen vill i anslutning därtill erinra om föreskrifterna i 78 § gruvlagen. Därav framgår, att i gruvregistret skall göras anteckning bl. a. om alla av domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som rör inmutat område eller utmål, ävensom beträffande andra omständigheter, som är av betydelse för bedömande av rätt till gruva. Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning bör ske i gruvregistret, skall underrättelse om beslutet så snart ske kan sändas till bergmästaren. Med hänsyn till nu berörda regler om underrättelseskyldighet synes ej erforderligt att den [ 84 ]lösande gör anmälan hos bergmästaren i enlighet med bestämmelserna i 66 § gruvlagen. En undantagsregel härom har upptagits i förevarande paragrafs sista stycke.

9 §.

I expropriationslagens 68 § återfinnes regler om lösningsrätt till exproprierad egendom. Har exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad särskild rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller har dess användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål, såvitt angår dylik fastighet eller rätt, att anse som övergivet, eller användes fastigheten eller rätten i väsentlig omfattning för annat ändamål än det avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten enligt nämnda paragraf lösas, såvida talan om dess avträdande instämmes inom tjugo år från det expropriationen fullbordats. När hel fastighet exproprierats, tillkommer lösningsrätten den, som närmast före expropriationens fullbordande var fastighetens ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en del av fastighet exproprierats, ägaren av den återstående delen samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren av den fastighet, som besväras av rätten. Såvitt avser egendom, som lösts med stöd av förevarande lag, synes särbestämmelser erforderliga med avseende på lösningsberättigad. Det torde böra föreskrivas, att sådan rätt, som omtalas i berörda stadgande i expropriationslagen, i dessa fall skall tillkomma den som närmast före inlösningens fullbordande innehade egendomen eller hans rättsinnehavare. Föreskriften har upptagits i denna paragraf. Regeln är givetvis ej tillämplig med avseende å rättigheter som förverkats enligt gruvlagens regler. I fråga om verkningarna härav är nämnda lag tillämplig.

10 §.

Den nya lagen bör innehålla bestämmelser om förberedande undersökningsarbeten, varav otvetydigt framgår, att inom stadgandets räckvidd faller såväl borrningar som för blottningsarbeten och seismiska undersökningar erforderliga sprängningar. Huruvida sådana arbeten faller inom ramen för stadgandet om förundersökning i 71 § expropriationslagen är oklart (jfr prop. 1958:A 149 s. 15 och 22 samt tredje lagutskottets utlåtande 1958: B 1 s. 25). Om undersökningsrätten enligt förevarande paragraf sålunda får ganska vida gränser, bör bestämmelserna därom å andra sidan tillämpas endast i sådana fall, då ett klart behov av förberedande undersökningsarbeten föreligger. Har förordnande om inlösen icke meddelats tidigare, bör med anledning därav för rätt till arbetena krävas icke blott att det uppgivna ändamålet prövas vara sådant, som avses i lagens 1 §, utan även att det kan ifrågakomma att medge sökanden rätt till inlösen. Denna prövning är av sådan beskaffenhet att den bör anförtros åt Kungl. Maj:t.

[ 85 ]Föranleder undersökningen skada, skall skadeersättning gäldas av den, som påkallat undersökningen. Härom och om skyldighet för sökanden att ställa säkerhet torde hänvisning kunna ske till bestämmelserna i 72 § expropriationslagen.

11 §.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av den föreslagna lagen. Bl. a. erfordras bestämmelser om vilka uppgifter ansökan till Konungen om inlösen enligt 1 § skall innehålla och vilka handlingar, såsom karta över berörda inmutningar och utdrag ur gruvregistret, som skall åtfölja sådan ansökan.

Utkastet till lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län

Förevarande lag har avseende å rätten att inom Norrbottens län verkställa inmutning. Däremot beröres icke — lika litet som i gruvlagen — rätten att prospektera. Såsom diskuterats i den allmänna motiveringen kan lagens bestämmelser emellertid få konsekvenser beträffande prospekteringsverksamhetens faktiska omfattning, om icke prospekteringssynpunkten blir vederbörligen beaktad bl. a. vid utformningen av dispensreglerna.

1 §.

Under denna paragraf upptages som huvudregel stadgandet, att i Norrbottens län inmutningsrätt enligt gruvlagen ej utan särskilt tillstånd får beviljas annan än kronan. Den rätt som enligt 1 § gruvlagen tillkommer envar att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet av det slag, som anges i lagrummet, blir följaktligen för enskilda inmutare — vare sig dessa är fysiska eller juridiska personer — beroende på huruvida dispens lämnats. Kronans möjligheter att söka och få inmutningsrätt inom länet begränsas däremot icke på något sätt av bestämmelsen. — Det bör anmärkas att stadgandet icke innefattar hinder mot förlängning av undersökningstiden för inmutningsrätt eller mot utmålsläggning.

Dispensprövningen är enligt utredningens mening av så betydelsefull natur att den bör tillkomma Kungl. Maj:t. Beträffande dispensfrågorna i övrigt och vad därmed sammanhänger vill utredningen hänvisa till vad som anföres i det följande under 2 §.

2 §.

I paragrafen avhandlas frågor om gränserna för Kungl. Maj:ts rätt att medgiva undantag från den i 1 § upptagna bestämmelsen om inmutningsförbud i Norrbotten ävensom om Kungl. Maj:ts befogenhet att föreskriva särskilda villkor i dispensärendena.

[ 86 ]En dispens skall självfallet kunna avse särskild fyndighet. Såsom utredningen redan framhållit i den allmänna motiveringen lärer det emellertid med hänsyn till önskvärdheten av en omfattande prospekteringsverksamhet vara nödvändigt att Kungl. Maj:ts befogenhet gives ett något vidare innehåll. Kungl. Maj:t bör sålunda vara oförhindrad att för visst område lämna inmutningstillstånd avseende fyndigheter av alla de mineral, som är inmutningsbara enligt gruvlagens 1 §. I fråga om tillämpningen härav vill utredningen framhålla följande. Om utredningens förslag beträffande järnmalmsinventeringen genomföres, kommer de resurser SGU disponerar för Norrbottensundersökningarna att väsentligen bli tagna i anspråk för inventering av de områden i Norrbotten, som i enlighet med vad förut sagts skall undersökas. Inom övriga delar av länet synes, såvitt nu kan bedömas, en relativt omfattande dispensgivning i och för sig kunna komma i fråga. Givet är att Kungl. Maj:t, som prövar dispensfrågorna, måste bedöma behovet och önskvärdheten av enskild inmutningsverksamhet i varje särskilt fall med beaktande av olika omständigheter av vikt. Inom området för den planerade statliga järnmalmsinventeringen — i varje fall sådana delar därav där den statliga regionalprospekteringen icke slutförts — bör givetvis återhållsamhet med dispenser iakttagas. Det bör dock vara möjligt att även inom detta område ge dispens för inmutning av exempelvis sulfidmalmer, i den mån Kungl. Maj:t finner detta påkallat av samhällsekonomiska eller andra skäl. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligt att Kungl. Maj:t skall kunna inskränka inmutningstillstånd till att gälla allenast i fråga om fyndigheter av visst slag. Utredningen vill alltså i dispensfrågor förorda en regel av innehåll att Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning må, när fråga icke är om särskild fyndighet, avse fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom område, som skall angivas i tillståndet.

Kungl. Maj:t bör vara oförhindrad att i dispensärendet föreskriva viss tid inom vilken ansökan om sådan inmutningsrätt, som Kungl. Maj:ts beslut avser, skall ingivas till bergmästaren. Någon föreskrift härom i lagen torde ej erfordras.

Utredningen har i den allmänna motiveringen såsom önskvärt framhållit, att man inom den nya lagens ram och med dess hjälp organiserar en samverkan mellan dem som önskar deltaga i framtida prospekteringsverksamhet i Norrbotten. Tillika har betonats att Kungl. Maj:t bör tilläggas befogenhet att föreskriva bl. a. de villkor för medgivanden enligt den nya lagen, som kan behövas för att uppnå ett sådant syfte. En bestämmelse om Kungl. Maj:ts rätt att föreskriva villkor har också upptagits under förevarande paragraf. Några mera detaljerade riktlinjer för hur prospekteringsförfarandena i de särskilda fallen bör samordnas finner sig utredningen icke kunna lämna. Detaljavgörandena kräver nämligen en nära kännedom om vilka företag som kommer att deltaga i prospekteringssamarbetet liksom om de tekniska och ekonomiska resurser, som kommer att stå dessa företag till buds [ 87 ]vid den tidpunkt, då arbetet skall utföras. Till detta kommer så att de mätningar och undersökningar i övrigt, som SGU torde komma att verkställa under regionalprospekteringen, uppbygges av så många tekniska faktorer och vetenskapliga överväganden, att vissa svårigheter kan visa sig uppkomma i praktiken, när det gäller att ersätta SGU:s arbeten med arbeten utförda av annan. I och för sig kan detta förhållande icke anses vara särskilt anmärkningsvärt. Prospekteringstekniken är ju aldrig identiskt lika och utvecklingen går ständigt framåt. Flera exempel kan anföras på att en prospekterare funnit malm, oaktat egen eller andras prospektering förhållandevis nyligen gått över området.

Även andra villkor än sådana som direkt tar sikte på en samverkan mellan malmletarna inom Norrbotten bör kunna komma i fråga. Från det allmännas synpunkt kan det t. ex. vara av värde, om sökanden — för att kännedomen om de geologiska förhållandena skall ökas — ålägges att efter undersökningsarbetenas avslutande till SGU eller annan myndighet lämna sammanfattande redogörelser och översiktliga geologiska och geofysiska kartor.[16]

3 §.

Om icke annat föreskrives i den nya lagen torde en inmutare, som fått dispens avseende allenast visst slag av mineralfyndigheter inom anvisat område, på grund av stadgandena i 2 och 51 §§ gruvlagen utan hinder av innehållet i Kungl. Maj:ts dispens vara oförhindrad såväl att söka och få utmål på grund av påvisad förekomst av annat mineral än sådant som dispensen avser som att efter utmålsläggningen bryta och tillgodogöra sig alla inmutningsbara mineral inom utmålet, vare sig dessa är av det slag som dispensen avser eller av annat slag. Till förhindrande härav har under denna paragraf föreskrivits att, om Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till inmutning av fyndighet av visst slag inom angivet område och inmutningsrätt därefter beviljats, inmutaren må anvisas utmål allenast på grund av påvisad förekomst av mineral som tillståndet avser. Inom sålunda anvisat utmål må vidare enligt bestämmelsen inmutningsbara mineral, som ej avses i tillståndet, brytas endast i den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande. Utredningen vill därvid betona, att nämnda behov skall vara av gruvteknisk och ej ekonomisk karaktär. Stadgandet har kompletterats med en bestämmelse rörande gruvinnehavarens rätt att tillgodogöra sig inmutningsbart mineral av annat slag än det i Kungl. Maj:ts tillstånd avsedda, som måst brytas för att möjliggöra ett ändamålsenligt bedrivande av gruvarbetet, d. v. s. den gruvdrift som igångsatts för uttagandet av enligt tillståndet tillåtet mineral. Såsom mönster för denna bestämmelse har delvis tjänat stadgandena i 52 § andra och tredje styckena gruvlagen om gruvinnehavares rätt att använda icke inmutningsbara mineral, som brutits inom utmål, m. m.

[ 88 ]
4 §.

Vid upprättandet av förslaget till bestämmelserna i paragrafens första stycke, vilket avser ingivandet av ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning och formerna för den fortsatta behandlingen av denna ansökan, har utredningen eftersträvat att uppnå överensstämmelse med reglerna i 6 och 8 §§ gruvlagen. Av 1 § lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m. m. följer att ansökningen må sändas till bergmästaren med posten i betalt brev. Den bergmästare som avses i lagrummet är bergmästaren i norra distriktet, vilket omfattar bl. a. Norrbottens län.

Paragrafens sista stycke behandlar det fall, att ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd ingivits till bergmästaren i samband med ansökning om inmutningsrätt enligt gruvlagens 2 § första stycket. I överensstämmelse med vad som gäller enligt 8 § andra stycket gruvlagen skall ansökningen om inmutningsrätt då vila i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i tillståndsfrågan.

5 §.

I denna paragraf har samlats bestämmelser om påföljder m. m. Paragrafens första stycke innehåller en föreskrift om rätt att meddela vitesföreläggande mot den, som underlåter att uppfylla av Kungl. Maj:t i dispensärende föreskrivet villkor. I valet mellan straff och vite anser utredningen vite i detta fall vara lämpligast med hänsyn till de goda möjligheter vitet erbjuder då det gäller att avpassa påföljden till underlåtenhetens beskaffenhet. I andra stycket har stadgats bötesstraff för den som bryter eller tillgodogör sig mineral i strid mot 3 §. Utöver ådömande av bötesstraff skall rätten kunna förklara den ifrågavarande inmutningsrätten förverkad, om brottet är grovt, t. ex. om en gruvinnehavare i vinningssyfte exploaterar enligt dispensen icke tillåten malm i större kvantiteter. Härvid inträder de rättsverkningar som enligt 57 § gruvlagen uppkommer när en gruvrätt förverkats.

Övergångsbestämmelserna

Såsom förut framhållits bör den föreslagna lagen, som är av provisorisk natur, ges giltighet endast under begränsad tid.

Lagens tvingande karaktär medför särskilda problem i fråga om ansökningar som inkommit till bergmästaren före lagens ikraftträdande men ännu ej lett till beslut om inmutningsrätt. Då provisoriska lagbestämmelser om inmutningsförbud å kronojord i de nordligaste delarna av landet första gången utfärdades år 1902, gjordes intet förbehåll beträffande ansökningar som inkommit före lagens ikraftträdande. I fråga om den nu föreslagna lagen anser utredningen skäl finnas för en liberalare ståndpunkt så till vida, att ansökningar som inkommit före offentliggörandet av utredningens [ 89 ]förslag bör kunna ge upphov till inmutningsrätt enligt gruvlagens regler utan hinder av den nya lagen. En sådan ordning torde icke medföra nämnvärda olägenheter med hänsyn till lagens syfte.

I fråga om ansökningar som inges efter förslagets framläggande ligger saken annorlunda till. Ehuru det i många fall säkerligen skulle kunna påvisas fullt legitima skäl för sådana ansökningar, exempelvis tidigare företagen prospektering, erfordras uppenbarligen särskilda bestämmelser till förebyggande av att den fria inmutningsrätten under tiden fram till lagens ikraftträdande utnyttjas på sådant sätt, att genomförandet av lagens syfte äventyras. I detta hänseende bör först och främst gälla att lagen skall tilllämpas beträffande sådana efter offentliggörandet av förslaget gjorda ansökningar som vid ikraftträdandet ännu icke lett till beviljande av inmutningsrätt.

Med hänsyn till att den tid som förflyter mellan förslagets offentliggörande och ikraftträdandet oundvikligen kommer att bli så lång att därunder ingivna ansökningar om inmutningsrätt i viss utsträckning hinner beviljas före ikraftträdandet — enligt vad utredningen inhämtat brukar den i 9 § 1 mom. gruvlagen angivna tiden ej överskridas inom norra bergmästardistriktet — måste vidare frågan om verkningarna härav ägnas särskild uppmärksamhet. Efter övervägande av olika möjligheter har utredningen funnit att detta problem icke kan tillfredsställande lösas på annat sätt än att beslut, varigenom inmutningsrätt beviljats i anledning av ansökan som inkommit efter förslagets offentliggörande, i princip skall vara utan verkan.

Utredningen är väl medveten om de principiella betänkligheter som kan hysas mot att lagen gives retroaktiv tillämpning beträffande vissa redan uppkomna rättigheter. Häremot kan emellertid framhållas, att den på civilrättens område gällande huvudregeln att ny lag icke bör givas tillbakaverkande kraft ingalunda är undantagslös. Tvärtom har lagstiftaren under årens lopp vid flerfaldiga tillfällen frångått denna regel. Undantagen har genomgående berättigats av ett starkt offentligt intresse. En grupp av fall där ingripande ansetts kunna ske mot bestående rättigheter avser den situationen, att man stått i begrepp att införa nya tvingande lagbestämmelser och risk förelegat att de personer, mot vilka lagstiftningen skulle riktas, komme att utnyttja tiden intill dess den trätt i kraft för att sluta avtal, på vilka lagen normalt icke skulle bli tillämplig.[17] Några exempel må nämnas. I lag den 23 maj 1924 (nr 143) om ändrad lydelse av lagen den 12 maj 1917 om tillägg till 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring stadgades bl. a., att inom område för vilket enligt förordnande stadsplan skulle upprättas ägostyckning icke finge ske på sådant sätt att [ 90 ]markens ändamålsenliga bebyggande försvårades. På hemställan av lagrådet, som befarade att föreslagen lagändring under tiden före ikraftträdandet skulle eluderas genom överlåtelser för ägostyckning (prop. 1924:205 s. 20), föreskrevs i övergångsbestämmelserna att lagen skulle äga tillämpning jämväl beträffande ägostyckning, för vilken förordnande meddelats eller avtal om överlåtelse skett under viss tid före lagens ikraftträdande, allt såvitt ej fastställelse meddelats å förrättningen före lagens ikraftträdande. I en samma dag utfärdad lag med liknande innehåll i fråga om avsöndringar stadgades, att lagen skulle äga tillämpning jämväl beträffande avsöndring som skett under sagda tid, dock ej där fastställelse å avsöndringen meddelats innan den nya lagen trädde i kraft. Ett exempel från en senare tid utgör lagen den 20 december 1946 om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, enligt vilken förvärv av vattenkraft av viss storlek underkastades offentlig prövning i fråga om vederlagets skälighet och nedsättning kunde föreskrivas beträffande vederlag som ej befanns vara skäligt. Lagen, vilken trädde i kraft den 24 december 1946, skulle enligt övergångsbestämmelserna äga tillämpning jämväl å förvärv som skett före lagens ikraftträdande men efter den 15 november 1946, vilken dag proposition i ämnet framlagts.[18]

Skälen för att den nu föreslagna lagen på sätt förut angivits ges tillbakaverkande kraft under tiden efter förslagets framläggande får speciell tyngd genom den särskilda egenskap hos inmutningsinstitutet som gör det möjligt att utan vederlag till ringa kostnad förvärva inmutningsrätter i hart när obegränsat antal. Sistnämnda förhållande medför att utan retroaktiv tilllämpning skulle genomförandet av lagens syfte kunna omintetgöras i ojämförligt mycket större omfattning än vad i motsvarande fall skulle ha varit praktiskt möjligt exempelvis i fråga om de äldre lagar som berörts ovan. Den omständigheten att inmutningsrätt grundas genom åtgärd av offentlig myndighet och ej genom avtal torde icke böra tillmätas någon avgörande betydelse i sammanhanget. Om den retroaktiva verkan såsom föreslagits begränsas till att gälla inmutningsrätter, beviljade med anledning av ansökningar, som ingivits efter det förslaget blivit känt, synes enligt utredningens mening några allvarligare betänkligheter icke behöva hysas mot en lagbestämmelse av förevarande slag.

En sådan bestämmelse synes dock kräva en mindre modifiering för undvikande av obilliga konsekvenser i vissa situationer. Utredningen åsyftar härvid främst det fallet att en ansökan, på grund av vilken inmutningsrätt beviljats före lagens ikraftträdande, föregåtts av omfattande, före förslagets offentliggörande utförd prospekteringsverksamhet men till följd av tidsbrist [ 91 ]eller av annat skäl ingivits först efter offentliggörandet. Med hänsyn till dylika fall bör Kungl. Maj:t ha möjlighet att, efter ansökan inom tre månader från lagens ikraftträdande, förordna att inmutningsrätt som grundas på ansökan ingiven efter offentliggörandet skall bestå. Sådan inmutningsrätt bör tills vidare bestå och bli utan verkan först då tre månader förflutit efter lagens ikraftträdande utan att ansökan om dess fortsatta bestånd ingivits eller, om ansökan gjorts, då densamma avslagits av Kungl. Maj:t. Utredningen förutsätter att ansökningar kan avgöras skyndsamt. — Föreligger omständigheter som nyss sagts i fråga om inmutningsansökan, som ingivits efter förslagets framläggande men ännu vid lagens ikraftträdande ej lett till beslut om beviljande av sådan rätt, bör hänsyn kunna tagas härtill vid Kungl. Maj:ts prövning av eventuell dispensansökan enligt 2 § i den nya lagen.

På grund av det anförda föreslår utredningen att i övergångsbestämmelserna till den nya lagen stadgas att beslut, varigenom inmutningsrätt beviljats annan än kronan i anledning av ansökan som inkommit dagen för offentliggörandet av utredningens förslag eller därefter, skall vara utan verkan, såframt icke Kungl. Maj:t efter ansökan som ingivits till bergmästaren inom tre månader från lagens ikraftträdande förordnar att inmutningsrätten skall bestå.

Utkastet till lag om ändrad lydelse av 5 § och 6 § 3 mom. gruvlagen
5 §.

Såsom berörts i den allmänna motiveringen har utredningen funnit anledning att förorda viss ändring i gruvlagens bestämmelser om byggnad och tomtplats m. m. såsom hinder för inmutning och utmålsläggning.

De inskränkningar i inmutningsrätten som föreskrives i 5 § innebär, att inmutningspunkten icke får förläggas inom vissa i paragrafen angivna områden och att, om hinder berör en del av inmutningscirkeln, det inmutade området icke får omfatta sådan del. Enligt 5 § 6) får nmutningspunkten icke ligga på eller det inmutade området omfatta område beläget på mindre avstånd än 100 meter, i horisontalplanet räknat, från byggnad som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts. Av förarbetena till bestämmelsen framgår, att man avsett att därigenom bereda skydd för »hus och hem». Allmänna byggnader, exempelvis skolor och kommunalhus, torde sålunda icke omfattas av bestämmelsen, i den mån de icke tillika är att anse som boningshus. Från skyddet är vidare uteslutna sport- och sommarstugor samt andra boningshus, som ej är avsedda att stadigvarande användas till bostad. Enligt uttrycklig bestämmelse i paragrafen skall under byggnad, varom nu är fråga, [ 92 ]ej innefattas byggnad, som är belägen på inmutat eller utmålslagt område, vartill gruvrätten äger bestånd.

Det hinder varom nu är fråga kan undanröjas genom medgivande från ägare och eventuell nyttjanderättshavare. I olikhet med vad som gäller enligt bl. a. första och andra punkterna i 5 § har Kungl. Maj:t icke i detta fall tillerkänts någon dispensrätt. Kan medgivande ej erhållas från vederbörande rättsinnehavare, blir hindret sålunda absolut.

Ifrågavarande inmutningshinder kan uppenbarligen i vissa situationer medföra ur allmän synpunkt mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller särskilt i sådana fall, där värdet av fyndigheter belägna under boningshus eller tomt eller inom fridlyst avstånd därifrån är mångdubbelt större än värdet av de skyddade objekten och brytning skulle kunna äga rum utan nämnvärda olägenheter för dessa. Utredningen har sig bekant flera fall där ifrågavarande bestämmelse omöjliggör eller lägger betydande hinder i vägen för ett utnyttjande av värdefulla mineraltillgångar.

I detta sammanhang bör påpekas att uranlagen, vars hindersbestämmelser utformats i nära anslutning till bestämmelserna i 5 § gruvlagen, upptar en rätt för Kungl. Maj:t att när synnerliga skäl finnes därtill lämna tillstånd till undersökningsarbete eller bearbetning av fyndighet av uranhaltigt mineral inom fridlyst område av samma karaktär som enligt 5 § 6) gruvlagen, En liknande dispensrätt infördes redan år 1947 i 64 § stenkolslagen, som hade avseende å fyndigheter av uranhaltigt mineral. Beträffande denna dispensrätt erinrade departementschefen i propositionen (1947:172 s. 5) om det skydd som sedan gammalt i gruvlagstiftningen bereddes hus och hem samt fortsatte:

Detta syfte är uppenbarligen förtjänt av synnerligt beaktande. Å andra sidan torde man icke kunna. bortse från att bestämmelserna om skyddsområden i vissa fall kan utgöra hinder mot ett rationellt utnyttjande av fyndigheten i fråga. Stora svårigheter kan sålunda uppstå, om arbetsområdet till följd av fridlysningsreglerna spärras i den riktning som eljest varit lämplig med hänsyn till fyndighetens belägenhet. I sådana situationer är nämligen fyndighetens ändamålsenliga tillgodogörande helt beroende av om frivillig överenskommelse kan träffas med rättsinnehavarna om markens upplåtande.

Det intresse som föranlett fridlysningsreglerna är tydligen av den art, att det icke bör kunna åsidosättas utan starka skäl. Det lärer alltså icke kunna komma i fråga att, med hänsyn till de olägenheter för gruvdriften som kan uppstå till följd av dessa regler, helt slopa desamma eller i mera avsevärd mån försvaga skyddet. Däremot kan det ifrågasättas, om icke i de fall, då intresset av fyndighetens planmässiga utnyttjande i högre grad väger över, en möjlighet till undantag från fridlysningsbestämmelserna bör finnas.

Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över propositionen (1947:26) att det, för att dispens skulle kunna beviljas, icke blott borde föreligga ett beaktansvärt intresse för koncessionshavaren att förfoga över [ 93 ]mark inom skyddsområde utan därjämte borde vara av ett betydande allmänt intresse att så skedde.

I 5 § 7) gruvlagen stadgas skydd mot inmutning för område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning. Medgivande från stationens eller anläggningens ägare undanröjer även i detta fall hindret, men tillstånd kan även meddelas av Kungl. Maj:t. Dispensmöjligheten infördes 1952 med tanke på sådana fall, då det skulle framstå som otillfredsställande att exempelvis ägaren av en obetydlig industriell anläggning skulle kunna motsätta sig undersökning och utnyttjande av en värdefull fyndighet eller begagna det i gruvlagen stadgade hindret för att framtvinga oskälig ersättning. Enligt uttalande av departementschefen i proposition 1952:17 torde vid dispens, utan särskilt stadgande därom, kunna knytas de inskränkande villkor som kan finnas påkallade.

Utredningen anser att samma skäl som föranlett lagstiftaren att införa en dispensmöjlighet beträffande uranfyndigheter talar för att motsvarande dispensregel upptages i gruvlagen. Som förut torde ha framgått får ett behov av en dylik dispensmöjlighet anses föreligga. Utredningen föreslår därför att i 5 § 6) göres ett tillägg av den innebörden att Kungl. Maj:t skall kunna medgiva undantag från de där upptagna hindersbestämmelserna, när synnerliga skäl finnes därtill.

Beträffande frågan när sådana skäl skall anses föreligga bör framhållas att den ifrågavarande hindersbestämmelsen har gammal hävd inom gruvrätten och att dess syfte — att skydda hus och hem — alltfort måste anses betydelsefullt. Fastighetsägares och nyttjanderättshavares krav på hänsyn bör sålunda i allmänhet godtagas även om en inmutare till följd därav måste avstå från att tillgodogöra sin fyndighet på det sätt eller i den utsträckning han önskar. För medgivande av dispens bör i första hand krävas att det är ett betydande allmänt intresse att inmutaren får förfoga över mineraltillgångar inom skyddsområde. Detta kan vara fallet exempelvis om det ur allmän synpunkt är angeläget att en brytning, som påbörjas i närheten av sådant område, får fortsätta inom detsamma. Därjämte synes böra fordras att de olägenheter, som till följd av dispens kan uppkomma för enskilda eller för andra samhälleliga intressen än det nämnda, är ringa i jämförelse med detta eller kan, t. ex. genom flyttning av bostadshus till lämplig plats, kompenseras så att de vid ett objektivt bedömande framstår som obetydliga. Utredningen förutsätter att dispensmöjligheten utnyttjas restriktivt.

Kungl. Maj:t måste självfallet ha möjlighet att såsom villkor för ett medgivande lämna sådana föreskrifter som finnes erforderliga för att tillgodose de intressen hindersbestämmelsen skall skydda. Härutinnan bör exempelvis kunna föreskrivas att den mark som avses med dispensen icke får tagas i anspråk för arbeten ovan jord enligt 33 § gruvlagen eller att brytning icke får ske högre än till viss nivå under markytan. I samband [ 94 ]med dispensen bör även kunna meddelas de säkerhetsföreskrifter i övrigt som må vara påkallade utöver de bestämmelser i sådant hänseende, vilka intagits i 10 kap. gruvlagen eller eljest må gälla. Vidare bör en sökande på framställning av ägare till bostadshus som avses med ansökningen eller, om bebyggelse av större omfattning beröres, av vederbörande kommun kunna i dispensbeslutet åläggas att underkasta sig de skyldigheter av skadeförebyggande och kompenserande natur — t. ex. att flytta bostadshus — som må finnas påkallade ur enskild eller allmän synpunkt.

Införes ett stadgande om den föreslagna dispensrätten i 5 § 6) gruvlagen, torde befogenhet att vid dispens knyta villkor av olika slag tillkomma Kungl. Maj:t utan att detta särskilt anges i lagen.

I den mån uppkommande skador ej blir fullt kompenserade genom åtgärder som föreskrives såsom villkor för dispens, torde de personer, vilkas intresse hindersbestämmelsen i 5 § 6) i första hand avser att skydda, nämligen berörda fastigheters ägare och nyttjanderättshavare, enligt gruvlagens ersättningsbestämmelser bli i skälig mån gottgjorda för förlust, skada och intrång som kan åsamkas dem genom skyddets upphävande. I händelse av dispens blir exempelvis en bostadsbyggnad i förevarande hänseende likställd med byggnad som ej utgör inmutningshinder enligt 5 § 6) eller med elektrisk kraftstation eller industriell anläggning beträffande vilken tillstånd lämnats enligt 5 § 7). Särskilt torde i sammanhanget böra beaktas den allmänna ersättningsregeln i 36 § sista stycket, enligt vilken ersättning skall utgå — med 50 procents förhöjning — för annan skada eller förlust till följd av utmålsläggningen än som särskilt angivits i paragrafen. På grund härav torde en fastighetsägare kunna få ersättning för den värdeminskning som må drabba hans fastighet genom att utmål lägges på mark som eljest skulle ha varit skyddad genom hindersbestämmelsen i 5 § 6), och detta även om marken eller någon del därav icke tages i anspråk ovan jord. Därtill kommer så den rätt till avgäld, som vid gruvbrytning uppkommer för fastighetsägaren, eller, när fråga är om utvidgning av äldre gruva, fastighetsägarens rätt till jordägareandel. Fastighetsägares och nyttjanderättshavares rätt torde sålunda i förevarande sammanhang icke påkalla särskild uppmärksamhet.

  1. Vid upprättandet av översikten, vari endast gruvrätten i vissa europeiska stater behandlats, har utnyttjats dels sammanställningar av utländsk gruvrätt i gruvlagstiftningssakkunnigas betänkande med förslag till gruvlag (SOU 1924:16) och i betänkandet med förslag till uranlag (SOU 1958:41), dels ett av gruvbyrån vid Förenta staternas inrikesdepartement år 1961 utgivet arbete, Summary of mining and petroleum laws of the world, dels ock, med vederbörligt medgivande, redogörelsen för utländsk gruvrätt i justitierådet H. Digmans arbete Svensk gruvrätt.
  2. I propositon nr 122 har 1962 års finska riksdag förelagts förslag till ny gruvlag. Enligt detta förslag skall försvarsavgiften avskaffas och ersättas med en annan, i praktiken enklare betalningsskyldighet. Vidare har bestämmelserna om jordägarens andel uteslutits. Stadgandena om statsgruvefält har ansetts kringskära företagsamheten onödigtvis och föreslås därför bli upphävda.
  3. En utförligare redogörelse för fransk gruvrätt lämnas i SOU 1958:41 s. 33.
  4. Enligt författningen för Tyska Demokratiska Republiken av den 7 oktober 1949 tillkommer alla mineral staten.
  5. Bet. 1917 med förslag till vattenlag m. m., s. 213.
  6. Jfr Ljungman/Stjernquist. Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, del II, 1961.
  7. Jfr även lagen den 30 juni 1947 om tvångslösen av vanhävdad jordbruksegendom.
  8. Jfr Bilaga 5, vari för vissa år redovisas antalet utfärdade mutsedlar för järnmalm i Norrbottens län, fördelade efter inmutare.
  9. 1902 års lag i ämnet avsåg endast inmutningar inom Norrbottens län. Genom en ny lag 1907 utsträcktes bestämmelsernas tillämplighet till att omfatta även Västerbottens och Jämtlands län. Till stöd härför åberopade föredragande departementschefen i prop. 1907:120, att antalet inmutningar i sistnämnda båda län hade ökats högst betydligt, vilket tydde på en begynnande gruvspekulation i dessa län. »Tillbörlig omtanke för framtiden» ansågs därför väl motivera ett utsträckande av lagstiftningen.
  10. Jfr även den i översikten över utländsk gruvlagstiftning lämnade redogörelsen för fransk rätts regler om koncession för bearbetning av de vanliga malmerna (les mines). — Se därjämte 7 § stenkolslagen.
  11. Gruvlagens terminologi är dock ej helt enhetlig. Sålunda avser bestämmelserna i 65 § om formen för avtal rörande övergång av »rätt till gruva» även inmutning före utmålsläggningen. Jfr även lagen den 21 december 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.
  12. Digman, Svensk gruvrätt, s. 241.
  13. Jfr Digman, a. a. s.253.
  14. Enligt 31 § första stycket i 1884 års gruvestadga skulle löseskillingen bestämmas efter uppskattning av marken till det värde annan mark av enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gällde.
  15. 1959 års riksdag har begärt översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnader (tredje lagutskottets utlåtande 1959:19). Frågan är under behandling av expropriationsutredningen.
  16. Jfr 55 § uranlagen.
  17. Jfr en vid prop. 1943:320 fogad utredning, som på särskilt uppdrag verkställts av numera professorn K. Rodhe beträffande frågan om och i vad mån retroaktiv civillagstiftning är förenlig med svensk grundlag och eljest vedertagna principer för lagstiftning, närmast anf. prop. s. 52 f.
  18. I detta lagstiftningsärende uttalade föredragande departementschefen med anledning av erinringar från lagrådets sida bl. a., att det enligt hans mening vore av värde, att icke under tiden för lagförslagets behandling i riksdagen träffades avtal om överlåtelse av vattenkraft till priser som ej kunde kontrolleras. Några större principiella betänkligheter ansåg departementschefen ej möta mot att låta lagstiftningen gälla avtal, som ingåtts efter det lagförslaget blivit känt (prop. 1946:380 s. 13).