Socialpolitik/Fackföreningspolitik
| ← Kooperativ politik |
|
Uppgifter för offentlig socialpolitik → |
III.
Fackföreningspolitik.
Sluten fackföreningspolitik.
Liksom vi i den kooperativa politiken kunde urskilja en sluten och en öppen riktning, en sluten, som sökte skapa ett privilegium för ett fåtal, en öppen, som ville bjuda kooperationens fördelar åt hvar och en, som däraf ville taga del, så ock i det nittonde århundradets fackföreningsrörelse. Det finns en äldre, sluten och en yngre, öppen riktning inom fackföreningspolitiken, och dessa riktningar äro, äfven de, så väsentligen skilda, både teoretiskt och i afseende på sina praktiska verkningar, att vårt omdöme om dem måste utfalla mycket olika.
Den slutna fackföreningspolitiken är till sitt väsen protektionistisk. Liksom protektionismen på den yttre handelspolitikens område härleder sig denna riktning från en äldre tids ekonomiska föreställningssätt, för hvilket skapandet af monopol var den enda vägen till materiel förkofran. Närmast är det från skråväsendet, som den slutna fackföreningspolitiken nedstammar. Skråväsendets allmänna tendens var ju att skapa ett privilegium för dem, som en gång tillhörde ett yrke. Dessa skulle tillförsäkras en »rätt till yrket», med uteslutande af alla andra. Antalet personer inom yrket skulle begränsas så, att de kunde vinna en anständig bergning. Det förnämsta medlet till denna begränsning var lärlingstvånget. Man inskränkte antalet lärlingar, man föreskref, att de skulle ha inträdt i yrket före en viss ålder, och man fastsatte en orimligt lång lärlingstid. I England t. ex. var den lagstadgade lärlingstiden allt från drottning Elisabets dagar för alla yrken 7 år. Adam Smith hade otvifvelaktigt rätt, då han sade, att »alla skrån och största delen af alla skrålagar ha tillkommit för att hindra konkurrensen.»
Skråväsendet föll, och därmed ändade den ekonomiska historiens medeltid. Men fastän de yttre formerna fallit, dröjde det länge innan en ny syn på tingen trängde ner i de djupa lagren. Mycket af skråväsendets föreställningssätt och tendenser lefde kvar i den tidigare fackföreningsrörelsen sådan den utvecklade sig i England under förra hälften af det nittonde århundradet. Idén om rätten till ett yrke fanns där, och nödvändigheten af att begränsa tillgången till ett yrke stod som ett axiom för dessa äldre fackföreningsmän. Denna begränsning sökte nu fackföreningarna vinna genom att hvar och en för sig framtvinga stränga bestämmelser angående lärlingsväsendet i sitt yrke.
Det finns ännu i det moderna England kvar åtskilligt af denna slutna fackföreningspolitik. Så t. ex. har ångpanne- och varfsarbetarefackföreningen i kontrakt, som undertecknats af nio tiondedelar af varfsägarne, uppställt ganska stränga bestämmelser angående lärlingars antagande: lärling måste inträda i yrket före 18 års ålder, han förbinder sig att arbeta som lärling i 5 års tid, erhåller därför en lön, som väsentligt understiger hvad en pojke förtjänar, om han icke går som lärling utan t. ex. som handtlangare; i ersättning därför skall han ha tillfälle att ordentligt lära sig yrket; varfsägarne få icke antaga flere än 2 lärlingar på 7 arbetare. Dessa bestämmelser verka fullt lika kraftigt som en lag, och det är faktiskt omöjligt för en ung man att komma in i detta yrke på någon annan väg än den af fackföreningen föreskrifna.
I många småyrken är antalet lärlingar ännu mera inskränkt, och det finns fall, där fackföreningen icke tillåter mer än en lärling på 10 arbetare.
För de flesta fackföreningar visar det sig emellertid omöjligt, att i praktiken genomföra en dylik inskränkning af tillgången till yrket. Det är nog många, som försöka, och som på papperet uppställa stränga fordringar. Så t. ex. sättarne. Deras fackförening kan emellertid icke kontrollera annat än de större tryckerierna i städerna. Ute på landsbygden i små, illa utrustade tryckerier, öfver hvilka fackföreningarna icke ha någon kontroll, uppläres alltid åtskilligt folk i yrket. Detta är naturligtvis icke till fördel för den tekniska utbildningen, men ännu mindre för fackföreningen. Ty dessa personer komma sedan in till städerna, få arbete på de verkliga tryckerierna och måste naturligtvis antagas som medlemmar af fackföreningen. Men de ha kommit in i yrket så att säga på en bakväg, ha icke från början tränats i god fackföreningsanda och äro därför predisponerade att bli dåliga fackföreningsledamöter. Det kan väl knappast vara något tvifvel om, att det från fackföreningens egen synpunkt vore fördelaktigare att låta alla restriktiva bestämmelser med hänsyn till lärlingsväsendet falla.
I de många yrken, som i våra dagar äro underkastade ständiga förändringar genom införandet af nya tekniska metoder är det naturligtvis redan på förhand utsiktslöst att uppehålla några bestämmelser om lärlingar, deras antagande och utbildning. Också se sig fackföreningarna, i allt större utsträckning, tvungna att öfverge den gamla restriktionspolitiken. Af en och en half million organiserade arbetare i England sakna 900,000 alla restriktiva lärlingsregler; en half million ha nominelt sådana regler, men endast om 15,000 kan man säga, att de lyckats skapa ett verkligt slutet privilegium.
Låt oss nu se till hur vi från en allmännare synpunkt ha att bedöma den slutna fackföreningspolitiken. Vi ha då först att observera, att lärlingsystemet såsom medel till yrkesutbildning icke längre motsvarar sitt ändamål. Under moderna, storindustriella förhållanden saknas »mästaren», som personligen skulle meddela undervisningen. En stor fabrikant, som sysselsätter tusentals arbetare, har vanligen hvarken tid eller intresse till öfvers för att vårda sig om sina lärlingars utbildning.
Systemet är alltså omöjligt ur pedagogisk synpunkt. Såsom förevändning för tillskapandet af monopol står det i strid mot demokratiens innersta väsen. Det kan naturligtvis vara en fördel, om man genom restriktiva bestämmelser angående tillträdet till ett yrke, kan rädda en grupp af arbetare ur ett särskildt uselt läge och höja den upp till en rimlig lefnadsstandard men det är en nödfallsutväg, och medlet får under inga omständigheter användas för att tillförsäkra en grupp af arbetare en undantagsställning. Den moderna arbetarrörelsens mål är ej att skapa privilegier för några få, utan att höja arbetarklassen i sin helhet.
Anlägga vi socialpolitikens stora ledande synpunkt, den som vi hemta från utvecklingsläran, visar det sig genast, att den slutna fackföreningspolitiken icke håller måttet. Hvarje konstlad begränsning af det fält, hvarifrån ett yrke rekryteras, betyder med nödvändighet en sänkning af den genomsnittliga nivån af yrkesduglighet. Om man begränsar lärlingarnes antal, fordrar en viss lärlingstid, eller att arbetaren skall inträda i yrket före en viss ålder eller tillhöra ett visst kön, eller om man öfverhufvud uppställer några som hälst fordringar för tillträde till yrket, som icke betingas af yrkets egen natur, så inskränker man därmed det fält, hvarifrån urvalet af dem, som skola arbeta i yrket, eger rum; och det kan icke undvikas att man på det sättet i tidens längd kommer att utestänga många krafter, som yrket endast kunnat vinna på att använda. Lämnar man däremot valet fritt, och underlättar man därtill genom en god folkundervisning och yrkesutbildning, tillträdet till yrket för hvar och en, så arbetar man i riktning af den bästa samhällsekonomien, den som bjuder att besätta hvarje plats i samhället med den därför lämpligaste.
I de fall då fackföreningen verkligen lyckas genomföra en sträng begränsning af tillträdet till ett yrke, har arbetsgifvaren vid besättandet af en ledig plats endast ett ringa antal personer att välja mellan, ja det kan hända att han, såsom i den engelska flintglasindustrien, är tvungen att ta den man fackföreningen presenterar honom eller låta platsen stå obesatt. Under sådana förhållanden blir urvalet naturligtvis föga effektivt, i det extrema fallet upphör det alldeles.
I en starkt sluten fackförening kan det icke häller undvikas att den viktigaste eggelsen till ansträngning bortfaller. Om den enskilde arbetaren vet med sig att arbetsgifvaren icke är i tillfälle att ersätta honom med en annan, skall detta blott alltför ofta bidraga att slappa hans energi och ställa hans lust att utbilda sig till allt större yrkesskicklighet. Därmed är då också utvecklingsprocessens andra hufvudfaktor, den medvetna anpassningen, satt ur verksamhet.
Detsamma gäller för arbetsgifvaren. Om inga nya arbetare finnas att få, kan häller ingen ny konkurrent uppträda. Yrket må då vara aldrig så lönande, det är och förblir ett privilegium för de gamla arbetsgifvarne och arbetarne, så länge dessa endast arbeta i samförstånd med hvarandra. Intet är i själfva verket ett kraftigare bålverk för en monopolistisk ställning än en sträng begränsning af antalet arbetare inom yrket. Men en monopolställning har alltid en tendens att slappa arbetsgifvarens energi och förmåga af initiativ och därmed bli ett hinder för yrkets utveckling i tekniskt och organisatoriskt afseende.
Det ligger nära till hands att jämföra en dylik sluten korporation af arbetare, som behärskar arbetsmarknaden inom ett visst yrke med en kapitalistisk organisation, som »kontrollerar» en viss produkt. Den förra är som ekonomiskt monopol afgjordt skadligare än den senare. Ty så många och tungt vägande invändningar man än kan göra mot den orimliga, sociala makt, som utöfvas af en modern »trust», och mot den öfverdrifna vinst dess ledare stundom inhösta, så måste man dock erkänna, att denna form för ekonomisk sammanslutning i det stora hela befordrar tekniskt framåtskridande och en högre organisation af samhällets produktiva krafter. En företagare har alltid – äfven om han innehar en än så stark monopolställning – intresse af att vidga sin omsättning, och detta intresse kan, såsom erfarenheten visar, till och med förmå en så mäktig monopolist som »The Standard Oil Company» att sänka prisen på sina produkter. Det är för en trust likaväl som för hvarje annan företagare af allra största betydelse att producera med minsta möjliga kostnader, d. v. s. genomföra de mest ekonomiska produktionsmetoder, använda det allra bästa, som den moderna tekniken bjuder; en trust har också den kapitalkraft, som fordras härför, och kan alltså göra något som främjar utvecklingen.
En sluten fackförening, som förvärfvat sig monopol på sitt yrke, har inga sådana intressen. Arbetaren har nu en gång intet annat än sin personliga arbetskraft att sälja, och den är ju på förhand begränsad. Arbetaren har alltså ingenting, som motsvarar arbetsgifvarens intresse af ökad omsättning, och har intet att vinna af billigare pris. Det är därför naturligt att en sluten förening af arbetare måste ställa sig fientlig mot hvarje framsteg af maskintekniken, måste rikta hela sin sträfvan på att inskränka tillträdet till yrket och därmed till och med minska den totala produktionen, allt i syfte att göra sina medlemmar så oumbärliga som möjligt och därmed höja priset på den enskildes arbete. Men dessa intressen äro uppenbarligen rakt motsatta den köpande allmänhetens intresse och måste ovillkorligen verka som en hämsko på utvecklingen. Socialekonomen måste därför bestämdt utdöma dessa den slutna fackföreningsrörelsens tendenser.
Öppen fackföreningspolitik.
Det var en gammal trossats inom nationalekonomien att ingen fackförening kunde genomdrifva en högre arbetslön än den som skulle ha uppnåtts under »fri konkurrens» med mindre föreningen lyckades begränsa tillträdet till yrket. De fackföreningsledare, som genomdrefvo stränga lärlingsbestämmelser och använde sin makt för att hindra arbetsgifvarne att lämna ut något arbete till »oberättigade», tillämpade sålunda endast den ortodoxa nationalekonomiens läror. Dessa läror utgingo från den s. k. lönfondsteorien, som antog, att det fanns en bestämd fond, hvaraf alla arbetslöner måste betalas. Om nu somliga arbetare genom en sluten fackföreningspolitik lyckades förskaffa sig ett plus i sina löner, så måste detta jämnt motvägas af ett minus i de öfriga arbetarnes inkomst. Den enda riktiga fördelningen af lönerna inträdde vid fri konkurrens, d. v. s. då arbetarens rörlighet icke hindrades af några fackföreningsregler. Den lön, som då skulle erhållas, betraktades som den naturliga; därutöfver skulle en grupp af arbetare kunna erhålla något endast genom ett af en strängt sluten fackförening tillskapadt monopol.
Jag kan icke här i detalj uppvisa hur grundfalsk hela denna lära är. Det svåraste felet i hela resonnemanget är utan tvifvel den förutsättningen, att den löneförhöjning, som en grupp af arbetare tillkämpar sig, nödvändigt erhålles på bekostnad af andra arbetare, eller öfver hufvud på bekostnad af någon som helst annan faktor i produktionen. Man glömmer härvid den möjligheten, att arbetets effektivitet kan stegras, i och med det arbetaren ställes på en högre lefnadsstandard. Och den möjligheten är, såsom vi i de båda sista af dessa föreläsningar skola söka visa, det allra viktigaste momentet i allt ekonomiskt och socialt framåtskridande.
Den ekonomiska möjligheten af att en fackförening kan höja sin lefnadsstandard, utan att detta behöfver ske på bekostnad af öfriga arbetare, anta vi alltså tillsvidare som gifven. Återstår då den fråga, som här närmast är af intresse: kan en fackförening höja sin lefnadsstandard utan att begränsa tillträdet till yrket? Erfarenheten har visat, att detta är fullkomligt möjligt och det, som vi strax skola se, just på grund af den samtidiga höjningen af den personliga dugligheten och energien hos de arbetare, som komma i åtnjutande af denna högre lefnadsstandard.
Ingenting kan på detta område bättre vederlägga den teoretiska spekulationens motsatta uppfattning än den lysande framgång, som Lancashires bomullsspinnare haft att uppvisa som resultat af sin fackföreningspolitik. Denna förening har aldrig tillämpat några restriktiva bestämmelser utan från sin sida lämnat tillträdet till yrket fullkomligt öppet, och dock har den nått därhän, att den står som ett mönster för en stark och handlingsduglig organisation.
Den öppna fackföreningspolitiken, för hvilken bomullsspinnarnes kan anses typisk, betyder naturligtvis icke att hvem som hälst får tillträde till yrket; men den betyder, att fackföreningen helt och hållet uppger att reglera denna fråga och öfverlämnar saken åt arbetsgifvarne. Däremot samlar fackföreningen hela sin kraft på hvad jag i det följande vill kalla normalbetingelsernas politik. Normalbetingelserna bestå af vissa fordringar med hänsyn till lön, arbetstid, sanitära och säkerhetsanordningar o. s. v., hvilka fordringar utan åtskillnad måste uppfyllas af alla arbetsgifvare inom yrket.
Normalbetingelserna äro alltid minimalfordringar i den meningen, att ingen arbetsgifvare hindras att prestera mer än som fordras. Skulle någon fackföreningsledare falla på den tanken att förbjuda sådant, så är detta dålig fackföreningspolitik, som beror på otillräcklig insikt om den egentliga meningen med normalbetingelsernas politik. Det finns alltid arbetsgifvare, som bjuda något mer, än normalbetingelserna föreskrifva, för att därigenom dra till sig de bästa arbetarne. Det är ganska vanligt äfven i Sverige att ledande fabriker betala sina ordinarie arbetare utöfver fackföreningslönerna, t. ex. en julpenning på 50 kr. i afsikt att därigenom vid sig binda en stam af verkligt goda arbetare. Den arbetsgifvare, som vill dra till sig de bästa elementen bland kvinnliga arbetare, sörjer för ljusa och trefliga lokaler och för åtskilliga i och för sig föga kostsamma bekvämligheter, som hans arbeterskor dock sätta värde på. För den, som af erfarenhet något känner den oerhörda skillnaden mellan hvad som åstadkommes af en utsökt duglig arbetare och af en med endast genomsnittlig duglighet, kan det icke vara det minsta tvifvel, att det för en arbetsgifvare i de allra flesta fall är en synnerligen god affär att betala dylika premier. När en fackförening skall uppställa sina normalbetingelser, utgår den i allmänhet från hvad som förut betraktats såsom normala villkor. Men i det den strängt genomför sina betingelser öfver hela linien, tvingar den de sämsta arbetsgifvarne upp på en högre nivå. Detta kan naturligtvis endast vara till fördel för de bättre arbetsgifvarne, som därigenom befrias från en ojämn »smutskonkurrens». Då nu som nämndt, några arbetsgifvare prestera mer än normalbetingelserna fordra, så finner man, att genomsnittet af de nya arbetsvillkoren kommer att ligga högre än det gamla genomsnittet, trots det att hvad fackföreningen fordrar icke är något annat, än hvad som förut betraktats såsom normalt. Normalbetingelsernas politik har alltså redan i sig själf en viss tendens att drifva upp arbetsvillkorens genomsnittsnivå. I det afseendet skiljer sig denna nya ekonomiska politik alldeles väsentligt från den medeltida lönepolitiken, som också den sökte fastställa lönerna för olika slag af arbete, men i praktiken ofta nog blef föga mer än ett hinder mot att drifva upp lönerna öfver de fastställda gränserna.
Hvad beträffar medlen för genomdrifvandet af normalbetingelserna, så är det ju visst icke nödvändigt att hela bördan af denna uppgift bäres af fackföreningen. Staten kan här träda till med sin lagstiftning och bli arbetarne till väsentlig hjälp. Hvilka uppgifter staten i detta hänseende bör åta sig, skola vi i nästa föreläsning undersöka.
Vi ha nu att från samhällsekonomiens synpunkt söka klargöra betydelsen af denna normalbetingelsernas politik. Hvad som i främsta rummet är afgörande för denna politiks värde är, som vi förut funnit, det sätt, hvarpå den påverkar den ekonomiska utvecklingen. Vi måste emellertid vid en undersökning häraf skilja mellan normalbetingelsernas inflytande på arbetarne och på arbetsgifvarne. I båda fallen måste vi ta alldeles särskild hänsyn till utvecklingsprocessens båda hufvudfaktorer, det ekonomiska urvalet och den medvetna anpassningen efter förelagda uppgifter.
Låt oss alltså först se till hvilka förändringar som inträda i villkoren för arbetarnes inbördes konkurrens genom fastställandet af en viss fackföreningslön, och hvilken inverkan dessa förändringar kunna ha på det af konkurrensen framgående urvalet.
Under »fri konkurrens», det vill säga då arbetsmarknaden icke är bunden af några fackföreningsregler, täflar den enskilde arbetaren med alla andra om att få plats. Arbetsgifvaren väljer så, som synes honom fördelaktigast, och det äger alltså äfven här ett slags urval rum. Men det är icke säkert, att arbetsgifvaren väljer den bästa arbetare, som står att få; erfarenheten visar, att han ofta låter förleda sig att ta den, som han kan få till billigaste pris. En konkurrens, som försiggår under sådana villkor, kan icke undgå att utöfva ett starkt tryck på lönerna, liksom på alla öfriga arbetsbetingelser. Arbetaren tvingas under denna konkurrens ned till en allt lägre lefnadsstandard, och detta medför oundvikligen en gradvis fortgående försämring af hans karaktär, hans energi och hans arbetsduglighet. Må vara att den typ, som sålunda framalstras, är »ändamålsenligare» med hänsyn till de faktiska konkurrensförhållandena, med hänsyn till en arbetsmarknad, där endast de billigaste, de mest anspråkslösa arbetare ha utsikt att bli använda; men den är därför icke en högre typ. Utvecklingen är i detta fall icke ett framåtskridande, utan dess raka motsats, degeneration.
Tänka vi oss nu, att på en sådan marknad uppträder en fackförening, som strängt genomför sina normalbetingelser och därmed sätter en undre gräns för lönkonkurrensen, så kommer urvalet med en gång att få en helt annan karaktär. Arbetslönen får icke sänkas under ett visst minimum, och när arbetsgifvaren en gång är tvungen att betala denna lön, så måste han naturligtvis i stället rikta hela sin uppmärksamhet på att få det bästa möjliga för sina pengar. Härmed skapas uppenbarligen alldeles nya villkor för urvalet, och de egenskaper detta urval framdrifver äro just sådana, som behöfvas för ett verkligt industriellt framåtskridande.
Normalbetingelsernas politik betyder alltså ingalunda ett fullständigt undertryckande af all konkurrens, men den betyder att konkurrensen förlägges från ett gebit, där den gör afgjord skada, nämligen det där den enskilde arbetaren underbjuder den andre genom att nöja sig med allt uslare arbetsvillkor, till ett gebit, där den gör afgjord nytta, det där den enskilde arbetaren öfverbjuder den andre i duglighet.
Ett urval, som framgår ur en sådan konkurrens, skapar småningom en högre typ. Detta ådagalägges på det mest slående sätt af erfarenheten. I sådana yrken eller på sådana platser, där arbetslönen under flera generationer hållits uppe på en jämförelsevis hög nivå, och där arbetsgifvarne låtit sig angeläget vara att endast använda verkligt utvalda arbetare, finner man ofta en arbetarstam, som i sin helhet väsentligen höjer sig öfver det vanliga måttet. Till förklaring af detta faktum behöfva vi icke gripa till den i naturvetenskapen omstridda hypotesen om förvärfvade egenskapers ärftlighet. Det är nog om vi lägga märke till att inom en sådan arbetarstam skapas vissa traditioner, man vänjer sig vid en hög standard både med hänsyn till arbetets beskaffenhet och till lefnadsvillkoren. Barn, som växa upp i dessa arbetares hem, vänjas redan från början att ställa högre fordringar såväl till lifvet som till sig själfva; de ha tillfälle att lära sitt yrke under de gynnsammast tänkbara förhållanden; och sålunda gå på uppfostrans väg föräldrarnes förvärfvade egenskaper i arf på barnen och det ekonomiska urvalet framalstrar ett högre släkte.
En sund samhällsekonomi kräfver, att hvarje ledig plats besättes med den dugligaste, som står att få. Kunde vi på alla områden förverkliga detta ideal, så skulle vi därmed uppnå den bästa möjliga fördelning af förhanden varande krafter på den samhälleliga produktionens olika grenar. Men detta är naturligtvis i sin ordning villkoret för att vi skola producera så mycket som möjligt och således också för att människorna skola lefva så bra som möjligt. Det är sålunda en synnerligen viktig sak att vid besättandet af platser göra ett riktigt urval. Man är alltid benägen att vilja se sådana frågor ur de privata fördelarnas trånga synvinkel, och det är icke lätt att få in i det allmänna medvetandet att tillsättandet af en plats, hög eller låg, dock i främsta rummet är en samhällets angelägenhet. Normalbetingelsernas politik går en lång väg för att på det industriella arbetets område tillförsäkra oss ett urval i samhällets intresse; och den moderna, öppna fackföreningsrörelsen blir därigenom ett viktigt led i en fruktbärande ekonomisk utveckling.
Man kan ju väl förstå, att personer i den offentliga eller enskilda välgörenhetens tjänst anstränga sig att skaffa arbete åt mer eller mindre förkomna stackare, som hemfallit under deras vård. Man kan också förstå att de komma i en mycket brydsam ställning, om de hindras att anbringa sina skyddslingar på grund af fackföreningarnas fordran att gällande normallön skall betalas. Men fackföreningarnas intresse är här det viktigaste, och det måste ge utslaget, ty det sammanfaller med hela den sociala ekonomiens intresse. Om det finnes en fullt duglig arbetare att tillgå, så är det bättre att låta honom få en ledig plats, än att besätta platsen med en mindre duglig person. Det är bättre från produktionens synpunkt, ty den duglige arbetaren uträttar mer. Och i hvilket fall som hälst måste ju båda arbetarne på något sätt underhållas; skaffar man den ene arbete, så får man i stället lof att försörja den andre. Det är således för samhället alltid en ren vinst att sysselsätta den dugligaste. Endast i det fall, att alla dugliga arbetare redan äro fullt sysselsatta, kan det vara berättigadt att lämna arbete äfven åt mindre dugliga element. Men det är en sak som arbetsgifvarne vanligen göra af sig själfva, så snart det på grund af liflig efterfrågan för deras fabrikat visar sig nödvändigt.
Det gamla, borgerliga föreställningssättet har svårt att försona sig med den tanken att en arbetsgifvare icke skulle ha rätt att underhandla enskildt med hvar arbetssökande och låta ett arbete utföras af den, som erbjöd sig att göra det för billigaste pris. När man sålunda vädjar till »rätten», förgäter man gärna att ideal rätt dock aldrig är, aldrig kan vara något annat än ändamålsenlighet, ändamålsenlighet ur samhällets synpunkt. Hvad som, ideelt sedt, är rätt eller orätt i förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare afhänger alltså af samhällets intressen i denna punkt. Om det nu kan visas, att enskild underhandling om arbetslönen framkallar en konkurrens af det slag, där mindervärdiga element bli de segrande, och därmed träder i motsats till samhällets djupaste lifsintressen, om det vidare kan visas, att den kollektiva underhandlingen mellan arbetsgifvarne och fackföreningen förmår skjuta en bom för denna slags konkurrens och frambringa en täflan i framåtskridandets tjänst, så kan ju ingen tvekan längre råda om hvad som i denna fråga är rätt eller orätt.
Den borgerliga uppfattningen borde i grunden heller icke behöfva stå så främmande inför fackföreningarnes program i denna sak, som den merendels gör. Ty vid besättandet af statens tjänster betraktas det dock som själfklart, att konkurrensen skall gälla dugligheten, icke lönen. När man skall tillsätta en läkare, så underhandlar man icke med hvar aspirant om lönen, utan man fastställer lönen på förhand, och väljer sedan ut den dugligaste, som för denna lön står att få. Hvart skulle det ta vägen om man började utbjuda professurerna vid våra universitet till den, som ville åta sig att föreläsa till lägsta pris? Hvarje sådan tanke synes oss ju fullkomligt absurd. Vi veta alltför väl, att en dylik konkurrens mycket snart skulle på ett högst betänkligt sätt sänka nivån inom facket. Är det då icke rimligt att anta, att något liknande måste ega rum på det industriella arbetets område?
Den öppna fackföreningspolitiken innebär nu vidare en ständig eggelse för de arbetare, som en gång befinna sig inom yrket, att motsvara de anspråk som ställas på dem. Hvarenda arbetare vet från början, att han måste prestera ett sådant arbete, att det lönar sig för arbetsgifvaren att sysselsätta honom på fackföreningens normalbetingelser. Han vet, att det icke kommer att tillåtas honom att balancera ett undermåligt arbete med att nöja sig med en lägre lön. Han drifves alltså till att förvärfva den yrkesskicklighet, den pålitlighet och de vanor med hänsyn till ordning och punktlighet, som fordras i hans yrke. Häri ligger en »medveten anpassning» efter gifna konkurrensvillkor; men just därför att konkurrensen nu icke är »fri», utan reglerad af normalbetingelserna, kommer denna anpassning att verka i den rätta riktningen. Under fri konkurrens kan det alltför väl hända, att arbetaren endast anpassar sig efter allt smärre lefnadsbehof och därmed utvecklar sig bakåt. Där normalbetingelsernas politik strängt genomföras, blir anpassningen i själfva verket det allra kraftigaste medlet till framåtskridande.
Den höga nivå af duglighet, som arbetarne i ett yrke nå under trycket af den öppna fackföreningspolitiken, är det just som gör det möjligt för fackföreningen att hålla sina fordringar uppe, utan att på något sätt hindra tillgången till yrket. Ty denna höga nivå gör i själfva verket arbetarstammen som helhet oersättlig. Det faller därför aldrig en spinneriägare i Lancashire in, att han skulle kunna undvara sina arbetare; om en slutar, kan han naturligtvis finna en annan i stället; men om han råkar i konflikt med sina arbetare, vet han alltför väl, att han måste söka komma till någon slags öfverenskommelse, ty det är honom omöjligt att finna någon ersättning för hela sin arbetarstam.
Den högre lefnadsstandard, som fackföreningarna väl i regeln förskaffa arbetarne, bildar också det fysiska underlaget för en högre personlig utveckling. Med otillräcklig föda, dåliga kläder, osunda och otrefliga bostäder, bristande renlighet, dålig luft, oregelbunden och osäker sysselsättning, följer en fysiologisk oförmåga af den kroppsliga och själsliga ansträngning, som den moderna industrien kräfver. Bättre lefnadsvillkor äro därför en oundgänglig förutsättning för den anpassning efter en högre typ, hvarom vi förut talat.
Normalbetingelsernas politik betyder alltså med hänsyn till arbetarne å ena sidan ett urval af de bästa, å andra sidan såväl den psykologiska eggelsen som det fysiska underlaget för en anpassning efter en högre typ. Den öppna fackföreningsrörelsen skapar följaktligen för konkurrensen mellan arbetarne sådana villkor, som låta utvecklingsprocessens båda hufvudfaktorer träda i full verksamhet i det ekonomiska framåtskridandets tjänst.
Inom borgerliga kretsar och äfven inom de oorganiserade arbetarnes led hör man ofta fackföreningarna klandras, därför att de undertrycka arbetarens personliga frihet. Det är en gammalliberal, formel uppfattning af begreppet frihet, som här ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröfva arbetaren är förnämligast friheten att arbeta till underpris. Men den, som vet hur den friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke skatta den mycket högt. Den liberala ekonomien utgick från den förutsättningen, att hvar individ under »fri konkurrens» skulle veta förskaffa sig den lön, som marknadens läge tillät. Erfarenheten har visat och visar hvar dag hur falsk denna förutsättning är. Jag känner personligen fall, då arbetare regelmässigt gått för en lön, betydligt under den för yrket normala, och nu efter ett lif af strängt arbete befinna sig i ett fullkomligt utblottadt läge. Kan ett så sorgligt resultat förekommas genom en smula fackföreningstvång, så må vi sannerligen icke beklaga oss öfver det härför nödvändiga offret af personlig frihet.
I grunden är det ju för öfrigt endast ett offer af rent yttre friheter, som fackföreningspolitiken kräfver, om den som sig bör begränsas till sitt egentliga, ekonomiska ändamål. Personlighetens egna, centrala område kan därvid lämnas fullkomligt i fred. De fall, då fackföreningar inkräkta på detta område, höra till missgreppen och måste från synpunkten af en rationell fackföreningspolitik fördömas.
Det är så långt ifrån att fackföreningsrörelsen undertrycker arbetarens personlighet och gör honom till »massa», att den tvärtom till ersättning för de yttre friheter den beröfvar honom skänker honom tillfälle till en rik och alldeles egenartad utveckling af personligheten. Jag tänker icke här blott på det disciplinära, uppfostrande inflytande, fackföreningarna utöfva på de djupa leden; men jag tänker särskildt på den lifsglädje, som följer med arbetet i organisationernas tjänst, på de fall, där jag sett ett lif vidgas, en personlighet växa, endast därigenom att arbetaren fått någonting att själf ta hand om, någonting mera än det mekaniska fabriksarbetet att sätta in sina krafter och sina intressen på. Den som sett detta förstår, att den moderna fackföreningsrörelsen bär krafter inom sig till att fostra, icke blott producenter, utan också människor.
Normalbetingelsernas politik sträcker emellertid sina verkningar äfven till arbetsgifvarne. Vid en fri, d. v. s. af fackföreningarna oreglerad konkurrens mellan arbetsgifvarne händer det ofta att segern tillfaller icke den skickligaste, utan den som bäst förstår att trycka ned sina arbetares löner eller att hänsynslösast exploatera deras arbetskraft. Normalbetingelserna göra slut på denna »smutskonkurrens» och göra arbetsgifvarnes duglighet till den afgörande faktorn i konkurrenskampen. Efterblifna arbetsgifvare, som icke kunna bestå, om de nödgas betala fulla fackföreningslöner, gå under. De nya konkurrensförhållandena framtvinga alltså ett urval, som går i riktning af att öfverlämna ledningen af den samhälleliga produktionen till dem, som genom sin tekniska, organisatoriska eller kommersiella skicklighet bäst ägna sig därför. Det behöfver ju icke sägas, att ett dylikt urval ligger i samhällets intresse.
En engelsk fabrikant har nyligen framhållit, att den praktiska följden af den nio timmars arbetsdag, som de engelska maskinarbetarne 1871 tilltvingade sig, var att drifva de små arbetsgifvarne ur yrket. Det sägs att de stora skofabrikanterna icke ogärna se skoarbetarne genomdrifva högre fordringar, som göra lifvet omöjligt för de små fabrikanterna. Det visar sig öfverallt att hvar ny fördel fackföreningarna tilltvinga sig blir en ny spik i de sämre företagens likkista. Detta är onekligen en mycket kraftig selektionsprocess, som vi dock måste hälsa med oblandad tillfredsställelse, om vi blott förstå att lägga bort alla sentimentala synpunkter. Genom denna process koncentreras industrien till större och tekniskt bättre utrustade etablissement. En sådan koncentration är ofta nog möjlig till och med utan någon utvidgning af dessa etablissement. Jag har i en uppsats om »Kartell- och trustväsendet från socialekonomisk synpunkt» (Ekonomisk Tidskrift 1901) framdragit några exempel på hur ofantligt ett storindustriellt företags produktionsförmåga kan öfverstiga dess verkliga produktion. I staten Massachussets har en officiel statistik, som omfattar flere år och mellan två och tre tusen fabriker, visat, att dessa i genomsnitt icke producera mer än 50 till 70 procent af hvad de kunde producera. Det kan under sådana förhållanden icke vara något tvifvel om att det är god ekonomi att låta de sämre företagen försvinna och i stället bättre utnyttja de stora och väl utrustade anläggningarna.
Hvad som nu sagts, skall kanske bidraga att förklara en fackföreningstaktik, som plägar förefalla arbetsgifvare såväl som de borgerliga klasserna i gemen som det orimligaste af allt orimligt. En arbetsgifvare framlägger svart på hvitt bevis för att hans affär icke bär sig, att det är honom omöjligt att fortsätta, om han skall betala de löner som fordras. Trots detta vägra arbetarne att gå med på en lönesänkning. Är det en enstaka arbetsgifvare, som visar sig icke kunna betala samma löner som de öfriga, så är arbetarnes svar helt enkelt detta: »Om Ni är underlägsen i att sköta Ert företag, så skola icke vi betala för det; endera skall Ni anstränga Er och drifva upp Er affär så att den går; eller också skall Ni sluta, afgå från en ställning, som Ni icke är vuxen; vi få då söka arbete hos dem, som bättre förstå sin sak». Det kan också hända att ett helt yrke är så illa skött, att det icke förmår betala sina arbetare en lön, som något sånär motsvarar hvad arbetare med jämförlig yrkesskicklighet förtjäna inom andra yrken. Fackföreningens ställning gentemot arbetsgifvaren är då denna: »vi fordra ovillkorligen samma lön som med oss likställda arbetare i andra yrken få; Ni ha ingen rätt att få ett arbete af denna kvalitet till underpris; skulle vi anta de löner Ni bjuda oss, skulle vi därmed endast betala en premie åt det yrke Ni företräda; men en dylik understödspolitik kan endast på ett onaturligt sätt hålla yrket vid lif och är dessutom ägnad att låta själfva orsakerna till det dåliga läget kvarstå, dessa orsaker må nu vara en för stark konkurrens mellan arbetsgifvarne eller en otillfredsställande ledning af yrket.»
Normalbetingelsernas politik tjänar icke blott ett riktigt urval af de dugligaste arbetsgifvarne och därmed en god ekonomi, utan denna politik sätter äfven den medvetna anpassningens alla krafter i verksamhet i det industriella framåtskridandets tjänst. Om en arbetsgifvare vet, att han icke längre kan vinna fördelar framför sina konkurrenter genom att tumma på arbetslönerna, arbeta med öfvertid utan högre betalning, ja kanske utan någon betalning alls, använda gamla dåliga verkstäder o. s. v., så måste han söka bestå i konkurrenskampen endast och allenast genom att nå fram till större duglighet. Han har i medvetandet härom den kraftigaste sporre till en anpassning efter den typ för en industriens ledare, som det moderna samhället kräfver. Och en sådan sporre behöfs. Ty »ingen gör sitt bästa, med mindre hans bästa kräfves af honom» såsom amerikanaren F. A. Walker säger i sitt arbete "»The Wages Question» (Lönefrågan), ett arbete som ingen af de sociala problemen intresserad borde underlåta att läsa.
Nödvändigheten att betala höga arbetslöner tvingas till den största möjliga sparsamhet med mänskligt arbete, alltså till att ersätta kroppsarbete med maskinarbete. På den vägen blir fackföreningsrörelsen en kraftig sporre till utveckling af en högre teknik och därmed till en ökning af samhällets hela produktivitet. Nöden är uppfinningarnas moder heter det, och det kan väl knappast betviflas att höga arbetslöner framdrifvit mången arbetsbesparande uppfinning. Hvad särskildt vårt land beträffar behöfva vi för öfrigt icke vänta på sådana uppfinningar, vi ha ännu åtskilligt att göra endast för att införa och tillämpa den teknik, som i de stora industriländerna, särskildt i Amerika gäller som modern.
Nu frågar man: Kunna fackföreningarna då icke drifva sina fordringar för högt? Jo, förvisso kunna de det. Om det sker, så länder det naturligtvis icke blott arbetsgifvarne, utan i längden också arbetarne, ja hela samhället till den allra största skada. Det är därför af synnerlig betydelse att fackföreningsledarne ständigt ha den öfverblick öfver marknadens läge, som ensam kan ge dem säkra hållpunkter för deras politik. De måste känna det yrke de representera i minsta enskildheter, de måste känna tillgången på arbetare inom detta och närstående yrken och de måste samtidigt ha något af börsmannens öfversikt af fabrikatets och råmaterialernas ögonblickliga ställning på den inhemska marknaden, ja stundom också på världsmarknaden. Då det naturligtvis är sällsynt att finna en man, som fullt ut fyller en så kräfvande post, så äro fackföreningarna alltid utsatta för att begå misstag, särskildt då för att spänna sina fordringar för högt.
Jag vill emellertid påpeka att i den öppna fackföreningspolitiken ligger ett visst skydd mot dylika felgrepp. Om betingelserna i ett yrke hållas för högt i förhållande till de kraf yrket ställer på sina arbetare, måste följden häraf under en verkligt öppen fackföreningspolitik bli den, att folk strömmar till detta yrke, så att det småningom öfverfylles. Om nu fackföreningen såsom vanligt följer den taktiken att lämna understöd till de medlemmar, som äro utan arbete, för att därigenom hindra dem att ta arbete till villkor, som ligga under normalbetingelserna, och om vidare denna naturliga taktik icke störes genom den offentliga eller enskilda välgörenhetens ingripande, så måste fackföreningarna ganska snart och på ett mycket kännbart sätt komma under fund med, att de spänt bågen för högt.
Tänka vi oss vidare, att alla yrken äro fullt organiserade och ledda i öfverensstämmelse med den öppna fackföreningspolitikens principer, så kommer hvarje särskildt yrke att afväga sina fordringar under trycket af konkurrensen på arbetsmarknaden. Detta betyder i själfva verket ingenting mindre än lösningen af det lika svåra som maktpåliggande socialpolitiska problemet att åstadkomma den bästa möjliga fördelning af samhällets alla arbetskrafter på olika grenar af den samhälleliga produktionen. Hvarje för stark ansamling af arbetskrafter i ett yrke motverkas vid en dylik öppen fackföreningspolitik i stor stil af en nedsättning af lönen i detta yrke; därigenom vinnes å ena sidan att strömmen af arbetssökande dras åt andra håll, å andra sidan också att priset på produkten kan sänkas, efterfrågan alltså stegras, först på produkten, men därmed också på arbetet. Båda dessa omständigheter bidraga naturligtvis att återställa jämvikten. Denna organisation af det samhälleliga arbetet betyder alltså något mer än en riktig fördelning af förhanden varande produktionskrafter på olika uppgifter, den betyder också en riktig proportion mellan lönerna inom olika yrken och, så långt arbetskostnaderna inverka, en riktig prisbildning på produkterna.
Se vi på fackföreningsrörelsen från denna stora synpunkt, så bortfaller helt och hållet den fåvitska frågan om fackföreningarna äro nyttiga eller skadliga, om de böra bekämpas eller ej. För oss stå fackföreningarna som ett oundgängligt led i en ändamålsenlig organisation af del ekonomiska samhällslifvet.
Naturligtvis är jag fullkomligt medveten om att jag vid detta omdöme närmast har en ideal fackföreningsorganisation i sikte. Den verkliga fackföreningsrörelsen är ju liksom allt mänskligt behäftad med brister. Särskildt måste detta gälla, där denna rörelse såsom i Sverige ännu befinner sig i sitt allra första utvecklingsskede. Men det är en billig kritik, som lefver på att stryka under ett begynnelsestadiums svårigheter. Den kritik, som skall bära frukt, måste äga kraft nog att tränga till det typiska i nutiden och vidd nog i uppfattningen för att sätta ut målen i framtiden. Den praktiska socialpolitiken förstår, att dess främsta uppgift med hänsyn till fackföreningarna är att af en rörelse, som under alla omständigheter är en kraft i samhället, skapa en kraft i samhällets tjänst.
Men ännu ha vi i Sverige icke kommit så långt, att vi förstå, att fackföreningsledaren har en svår och ansvarsfull plats att fylla, en plats som i själfva verket kräfver en alldeles särskild utbildning och som också måste löna sin man. För den genomsnittliga borgerliga åskådningen är fackföreningsledaren ännu alltjämt »den samvetslöse agitatorn, som göder sig på arbetarnes surt förtjänade slantar"». Det är karaktäristiskt nog att man i borgerliga kretsar alltid klandrar konsumtionsföreningarna för att de betala sina ledare så dåligt, men samtidigt icke kan finna ord nog starka för sin indignation öfver att fackföreningsledarne få någon ersättning alls för sitt mycket fordrande och oändligt uppslitande arbete.
Det är sannerligen på tid att man i Sverige kommer ut öfver en dylik trång syn på fackföreningsrörelsen, som ju endast vittnar om en sorglig brist på socialvetenskaplig bildning. Vi måste komma därhän att vi göra fackföreningspolitik till föremål för verkliga studier och för systematisk undervisning. Skola missgrepp förekommas, skola fackföreningarna funktionera på ett tillfredsställande sätt, måste ledarne beredas tillfälle att utbilda sig för sin uppgift. Men äfven arbetarnes djupa led behöfva en klar uppfattning af fackföreningspolitikens grundsatser; det vore önskvärdt om vetenskapliga föreläsningar öfver fackföreningspolitik kunde komma att regelbundet ingå som del af undervisningen vid våra arbetareinstitut och föreläsningsföreningar. För blifvande arbetsgifvare borde en motsvarande undervisning meddelas vid tekniska högskolor och högre handelsinstitut. Men äfven den stora allmänheten, hvars opinion i strider mellan arbetare och arbetsgifvare betyder så mycket, borde icke längre få stå främmande inför en rörelse, som, man må för öfrigt bedöma den hur man vill, dock är en af samtidens allra viktigaste företeelser. Betydelsen af att de borgerliga klasserna äga en verklig kännedom om arbetarnes synpunkter och om grunderna för deras politik, kan icke öfverskattas. Ingenting är farligare än då den ena delen af nationen står fullkomligt oförstående inför den andra delens lifsintressen och hela rättsuppfattning. Att bygga en bro öfver detta svalg är en af den sociala vetenskapens vackraste uppgifter.