Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/3
| ← Om Hjalmar och Ingeborg |
|
Om konung Rolf Götriksson → |
TREDJE BERÄTTELSEN.
OM ROLF KRAKE OCH KONUNG ADIL.
FÖRSTA KAPITLET.
OM KONUNG ADIL I UPPSALA.
Den tjugonde konungen af Ynglingaätten hette Adil. Han var en ganska rik och mägtig konung, men derhos girig, grym, svekfull och afundsam. Mycket begifven var han också på afgudatjenst och offer, så att folket trodde, att han kunde trolla. Sjelf var han ingen stor krigsman; derföre höll han tolf berserkar vid sitt hof, hvilka skulle värja hans rike mot främmande öfvervåld.
Helge het den konung af Sköldungaätten, som vid denna tiden regerade uti Dannemark. Han var en ganska förnämlig man, tapper och oförskräckt mot fiender, mild och vänlig mot vänner, och derföre älskad och aktad af alla. Han tog till drottning Yrsa, en obekant qvinna från Saxen, hvilken var både fager, vis och mild; men, då det sedan blef upptäckt, att Yrsa var Helges dotter, reste hon tillbaka till sin moder, ehuru hon mycket älskade Helge, och ehuru gerna han ville qvarhålla henne. Då friade konung Adil till henne, och hon måste, ehuru nödigt, gifva sitt jaord, samt följa honom till Uppsala: dock var deras sammanlefnad aldrig mycket vänlig.
Konung Helge lefde emedlertid uti beständig sorg och vantrefnad, allt sedan Yrsa reste bort. Slutligen fick han en stor längtan att besöka henne i Uppsala, och utrustade dertill en stark här, ty han ämnade tillika straffa Adil, emedan denne vågat taga Yrsa till maka, utan att begära Helges, hennes faders, tillstånd. Då denna resa förspordes till Uppsala, beslöt konung Adil med Yrsas inrådande att väl emottaga Helge, ty hon ämnade förlika begge konungarna. När derföre Helge lade till stranden, kommo sändemän bjudande honom till gästnings hos konungen. Helge emottog bjudningen och red så med en del af sitt folk dit upp, lemnande största hopen qvar på skeppen. Der var då ett mycket härligt gästabud tillagadt mot honom; men då Helge fick se sin dotter Yrsa, blef han så glad, att han glömde välfägnaden och allt, och ville endast tala med henne. Härvid upptändes konung Adil af harm och svartsjuka. Han utsatte i hemlighet sina berserkar och mycket annat krigsfolk i försåt för konung Helge, och, då denne skulle rida tillbaka till sina skepp, blef han oförsedt anfallen och af den stora myckenheten öfvermannad, så att han slutligen föll efter ett manligt och starkt motstånd. Konung Adil rosade sig mycket af sin seger öfver en så mägtig konung; men Yrsa sade: «att slik svekfull seger ej vore att förhäfva sig öfver. Och, emedan Helge så blifvit mördad, ville hon hädanefter, ehvar hon kunde, söka konung Adils och hans berserkars skada.»
ANDRA KAPITLET.
OM SVIPDAGER.
En rik bonde i Sverge, benämnd Svipur, hade trenne söner, Svipdager, Bejgader och Hvitserk, och alla tre voro starka och modiga. När Svipdager var aderton år gammal, gick han till sin fader, sägande: «Led blifver vår lifstid, om vi ständigt skola sitta här uppe i fjällen, utan att se andra menniskor; derföre ämnar jag fara till konung Adil, om han vill taga emot mig.» Gubben afrådde honom härifrån, förtäljande huru girig och svekfull Adil vore; men Svipdager mente, »att man måste väl något försöka, om man skall vinna heder och beröm i verlden». Svipdager fick alltså träffeliga vapen och en god häst, hvarefter han gaf sig på vägen. När han kom fram, såg han, huru hoffolket hade allehanda lekar för sig utanför slottet; men konung Adil satt på en guldstol och såg på, samt alla hans berserkar kring honom. Svipdager red oförskräckt fram, helsade konungen, sade sitt namn, och satte sig sedan ned för att åskåda leken. Berserkarne sågo surt på honom, och sade till konungen, «att de väl hade lust försöka, om denne mannen vore så stark och karlavulen, som han ställde sig». Konungen jakade härtill, men, som det nu qvällades, gick allt folket in uti hofsalen. Då gingo berserkarne till Svipdager och frågade honom: «om han vore en kämpe?» Han svarade «sig åtminstone ej vara sämre än någon af dem». Då gränjade de grymmeligen och frågade, om han dristade sig att kämpa med dem, och att han då skulle behöfva mer än spotska ord och storskryteri». Svipdager sade, «att han väl vore färdig fäkta med dem en och en i sender»; men konungen befallte dem vänta till morgondagen. Drottning Yrsa mottog emedlertid Svipdager med all välfägnad och heder, hvilket då berserkarne sågo, sade de till henne, «att de väl visste, att hon önskade deras död för konung Helges skull; likväl skulle de väl veta stilla hennes högmod; ty de fruktade ingalunda den nykomna mannen», och efter detta skiljdes de åt den qvällen.
Morgonen derpå höllo de sin strid midt uppå borggården, och var der ganska mycket folk församladt för att åskåda den. Man fick då se många och stora hugg utdelas, men alla kunde klart skönja, att Svipdager var mycket raskare; ty den ena berserken efter den andra måste falla för honom. När han så hade dräpit fyra af dem, reste konungen sig upp, sägande: «Stor skada har du nu gjort mig, och skall du med ditt lif umgälla det.» Han befallte derföre sina män att alla angripa Svipdager; men drottning Yrsa med mycket folk kom från andra sidan för att hjelpa denne, och blef derföre fred stiftad den gången. Om qvällen, då konungen en gång såg Svipdager gå ut allena, uppmanade han berserkarna att skynda efter och hämnas deras medbröders fall. De gingo så; men fastän alla åtta på en gång angrepo, kunde de dock icke fälla honom, utan, då hoffolket fick höra stridsbullret, kommo de ut, och konungen nödgades befalla dem sluta striden, hvarefter han gjorde berserkarna landsflyktiga, emedan de ej förmått fälla en enda man. I deras ställe tog han, på drottning Yrsas inrådan, till sin landtvärnsman Svipdager, såsom den der ensam var lika god som alla tolf berserkarna.
Nu började dessa fördrifna slagskämpar att härja på konung Adils rike; men Svipdager for med hären dem till mötes, fällde den ena och jagade de andra på flykten, kommande åter med seger och beröm till Uppsala. Litet derefter samlade de en större krigshär, begynnande ånyo sitt härjande. Då blef så öfverenskommet, att Svipdager med en tredjedel af svenska hären skulle möta dem; men Adil med sina hofkämpar och den öfriga hären skulle midt under striden falla dem i ryggen. När slaget började, hade berserkarna dubbelt så mycket folk; hvarföre Svipdagers män snart började falla. Fåfängt väntade han hjelp af konung Adil. Denne stod stilla med sin krigshär uti en skog bakom berserkarna och ville icke gå fram förr än striden slutats, då han ämnade hålla med den, som seger hade vunnit. Svipdager var derföre i stor vånda; han värjde sig väl manneligen, men hade dock redan mistat ena ögat och dertill fått många och stora sår, så att han trodde sig visserligen skola hos Oden gästa. Men just i detsamma kommo hans tvenne bröder, Bejgader och Hvitserk, skickade från gubben Svipur, honom till hjelp. De gingo oförskräckt fram i striden, funno snart berserkarna, hvilka måste för dem bita i gräset den ena efter den andra. Härvid uppmuntrades Svipdagers folk, så att manfallet började vända sig på berserkarnas sida, och de öfverblefne slutligen gåfvo sig i brödernas våld. Nu kom Adil fram utur skogen, rosade deras seger, hvarefter alla följdes åt hem till Uppsala, och måste Svipdager till en tid läggas till sängs för sina sårs skull, under hvilken tid drottning Yrsa skötte och vårdade honom. Knappt var han likväl fullkomligt frisk, förr än han med sina bröder gick inför konung Adil, sägande «sig vilja fara till en annan konung, som visade dem mera heder och belönade dem bättre, än han». Adil bad dem stanna qvar, lofvande att hedra dem framför andra; dock kunde de ej bevekas, ty Svipdager var högeligen uppretad öfver Adils falskhet i striden. De gingo alltså inför drottning Yrsa, tackande henne för den myckna heder och mildhet, hon dem bevisat, hvarefter de stego upp på sina hästar och redo hem till sin fader igen. Honom sporde de då, hvad han rådde dem, och till hvilken konung de skulle vända sig. Då sade Svipur, «att ingen höfding i Nordlanden kunde jemnföras med konung Rolf i Dannemark, Helges och drottning Yrsas son. Han var mild och saktmodig mot arma och förtryckta; sträng och förskräckelig mot sina fiender; men mot sina vänner trofast och så gifmild, att han för dem sparade hvarken guld eller andra dyrbarheter: hvarföre äfven hos honom funnos församlade de förnämsta kämpar öfver hela Norden, och alla kringboende konungar voro honom underdåniga.» Bröderna tyckte detta vara goda vilkor och foro till konung Rolf, bland hvilkens hofmän de blefvo upptagne och sutto sommaren till ända.
Om hösten hemkommo konung Rolfs berserkar, hvilka efter sin vana gingo fram för hvarje man i hela salen, spörjande, om någon ansåge sig jemngod med dem; men alla erkände berserkarne för sina öfvermän. När de nu kommo till Svipdager och hans bröder, ville dessa ingalunda ödmjuka sig för berserkarne, utan höll deraf på att uppkomma mycket oväsende i salen; men konung Rolf sprang dit och skiljde dem åt, och gjorde mellan dem en fast förlikning, så att de sedan följdes åt i hans vikingafärder; och hade han jemnt seger, ehvar han framfor.
TREDJE KAPITLET.
OM BODVAR BJARKE.
Högt uppe uti Norges dalar lefde vid denna tiden en fylkes-konung benämnd Ring. Han hade blifvit enkling och sedan på sin ålderdom omgift med en qvinna från Finnmarkerna, benämnd Hvita, hvilken väl var skön, men derhos full af allsköns ondska och arghet; och hade hon i synnerhet fattat ett stort hat till sin stjufson, kongssonen Björn. På den tiden, då denna saga först är skrifven, trodde menniskorna ännu på trolleri och ansågs folket uti Finnmarken deruti särdeles öfvadt. Det berättas derföre, att drottning Hvita genom sitt trolleri förvandlat kongssonen till en björn. Om dagen gick han ut i markerna och tog sig mat af konungens boskap; men hvar natt blef han åter en menniska och gret och sörjde öfver sitt olyckliga tillstånd. Drottningen påyrkade, att detta skadliga odjuret skulle dräpas. En stor jagt anställdes, och slutligen blef björnen dödad.
Björn kungsson hade en frilla benämnd Berg, hvilken litet derefter födde trenne söner, nämligen Elgfrode, Tore och Bodvar. Dessa sköto hastigt upp som gräs, blifvande mycket större och starkare än andra män, så att de ej voro goda att leka och nappas med, och hände det ofta, att då de skulle leka tillsammans med konungens svenner, togo de så hårdt uti dem, att dessa blefvo lemmalytta och ofta till döden skadade deraf. I synnerhet gjorde Elgfrode så, ty han var både starkast och vildsinntast. Han tog derföre snart afsked af sin moder, sägande: »sig ej längre vilja vara tillsammans med slika klena och ynkliga män»; hvarefter han begaf sig österut på Edaskogen, der vägen går emellan Norrge och Sverge. Här tillagade han åt sig en röfvarekula och bodde der, anfallande, plundrande och dräpande dem som reste der förbi, blifvande sålunda en den grymmaste stigman.
Litet derefter tog också Tore afsked af sin moder och for öster ut. Då han kom på fjällen, råkade han Elgfrode, hvilken tillböd honom hälften af alla sina vunna egodelar, om han ville der stanna; men Tore afslog det och reste vidare till Götaland, der han för sitt konungsliga anseendes och stora tapperhets skull blef vald till konung och styrde sitt rike med magt och ära.
Bodvar var både skönare till utseendet och mildare till sinnet än hans bröder, hvarföre också modren älskade honom mest. En dag tillsporde han henne om sitt fäderne, och berättade hon då allting om Hvitas trolleri och ondska, samt hans faders död. Då blef Bodvar högeligen förtörnad och gick upp till sin farfar, gamle konung Ring, förtäljande för honom, huru med hans son Björn tillgånget var. Konungen erböd sig väl betala stora böter för drottningen; men Bodvar ville ej taga penningar för sin faders lif, utan angrep Hvita. Hon måste undergå den hårdaste och nesligaste död, och ingen hvarken ville eller tordes taga hennes försvar. Litet derefter dog Ring, och blef Bodvar tagen till konung öfver riket efter honom; men han trifdes der endast en liten tid. Han sammanstämde snart folket på ett ting, och förkunnade, att han ville fara utur landet; men lemnade emellertid riket åt sin moder, hvilken han gifte med Ulfsleiter jarl. Först bevistade han detta bröllop och red sedan hemifrån allt österut.
På denna resa kom han till Elgfrodes kula, och blef der ej liten glädje af då bröderna igenkände hvarandra. Elgfrode ville, att Bodvar skulle stanna qvar, erbjudande honom hälften af sina skatter; men Bodvar sade «sig icke tycka godt vara att dräpa folk för egodelars skull»; utan lagade sig till att fara dädan. Då Elgfrode ej fick behålla honom, rådde han honom att resa till konung Rolf Krake i Dannemark, och följde honom på vägen, berättande emedlertid, «huru han skänkt mången värnlös man lifvet». Häråt gladdes Bodvar och «bad honom äfven låta de andra i fred». Då de slutligen skulle skiljas, fattade Elgfrode uti Bodvar, skakade på honom och sade: «Ännu är du ej så stark, broder, som dig behöfdes», skar derföre ett hål i benet och gaf Bodvar af sitt blod att dricka. Sedan fattade han åter i honom, och stod nu Bodvar så fast, att Elgfrode ej förmådde röra honom ur stället. Då sade Elgfrode: «Nu hafver du krafter nog, och tror jag, att du lärer komma att öfverträffa alla andra män i raskhet och mandom.» Derpå satte Elgfrode sin ena fot i berget så hårdt, att ett djupt spår derefter syntes, sägande: «Hvarje morgon skall jag besöka detta spår. Är det fullt med jord, så är du sotdöd; med vatten, så är du drunknad; men, är der blod uti, så är du med vapen dödad, och skall jag då söka hämnas din död; ty dig älskar jag mest af alla mina fränder.» Härpå skiljdes bröderna. Elgfrode gick åter upp på fjället, men Bodvar fortsatte sin led söderut.
På denna väg kom han också till Götaland, hvarest hans broder, Tore, var konung, och vistades Bodvar der någon tid i mycken heder och välfägnad. Tore ville dela med honom sin egendom, om Bodvar stannade qvar, eller gifva honom utrustadt manskap med sig på resan; men Bodvar afslog båda delarna, viljande endast lita på sig sjelf. Sedan han derföre tagit afsked af sin broder, fortsatte han sin resa än ytterligare söderut.
När Bodvar slutligen kommit ned i Dannemark ej långt ifrån Lejre, hände sig, att han ej hittade något hus om aftonen, utan måste rida ute i regn och mörker, och blef hans häst tillika alldeles upptröttnad. Slutligen stötte denne emot något högt, så att han ej kunde gå längre. Bodvar stiger af för att undersöka, hvad det vore, och finner, att det var ett litet hus. Han klappar på och blifver väl och vänligt emottagen af en gammal gubbe, som med sin gumma bodde uti kojan. Som nu Bodvar förtäljde sitt uppsåt att fara till konung Rolf, började han och gubben tala om kämparna derstädes och deras lekar. Gubben berättade då, att vid ingången till konungens gård låg en stor sten, den alla skulle kunna lyfta, som skulle få tjenst hos konungen. Sedan voro der två stora hundar, starka, den ena som sex och den andra som tio man, och den, som icke kunde möta den mindre hunden, blef ej heller emottagen bland de stolta kämparna. Vid Bodvar och gubben så samtalades, begynte gumman på att gråta öfverljudt. «Hvad gråter du öfver, gumma?» sade Bodvar. «Ack!» sade hon, «vi egde en son, benämnd Hottur, som en gång gick till konungens gård för att förlusta sig; men kämparne gjorde spe af honom, och satte honom i en benhop i ena salshörnet; och är det nu deras tidsfördrif under måltiden att kasta alla de afätna benen på honom, och får han deraf understundom stor skada. Aldrig får jag honom mer tillbaka, ej heller vet jag, antingen han är lefvande eller död. Nu vill jag intet annat begära af dig för detta ditt härberge, än att du ej kastar de stora, utan endast de små benen på vår son, ty dina händer synas så starka och tunga, att han näppeligen kan bära ett slag af dem.» Bodvar lofvade detta och utlät sig, «att han ej tyckte mycket manligt vara att slå en menniska med ben, eller att leka hårdt med barn och klent folk».
FJERDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS HOF.
Följande dagen hann Bodvar fram till Lejre. Han ledde sjelf sin häst in i konungens stall, utan att säga någon till derom; sedan gick han upp till gården. Båda hundarna kommo hastigt rusande emot honom, men han fattade straxt den stora stenen och slog dermed den ena hunden till döds; hvarpå han med den hunden ihjelslog den andra. Sedan gick han in i salen. Här förebrådde honom konung Rolf hundadråpet; men Bodvar svarade: «att hvarje friboren man egde försvara sitt lif så länge han kunde.» Konungen berömde hans tapperhet, gaf honom tillnamnet Bjarke, och anviste honom en af de förnämligaste platserna vid bordet. När nu kämparne begynte blifva något druckne, företogo de sig efter vanan att kasta de afätna benen på hvarandra, hvaraf stort gny uppkom kring hela salen. Nu ser Bodvar, hvar en stor benhop låg uti ena hörnet. Han gick dit och fick se, hvar Hottur satt, trasig, oren och skälfvande, inom en hög mur, som han konstigt upprest af de ditkastade benen, för att dymedelst skydda sig mot de andras slängar. Bodvar stötte ned muren, tog Hottur vid armen och lyfte upp honom utur benhopen; hvarvid denne ropade och skriade högt, troende, att Bodvar ville slå ihjel honom. Men Bodvar tog honom med sig till sin plats och ställde honom der bakom sig. Så snart hofmännen fingo se Hottur, började de kasta ben åt honom, så att de ofta träffade Bodvar; men denne brydde sig ej derom, utan höll endast qvar Hottur, hvilken darrade och skälfde af fruktan, och nödvändigt ville springa bort och gömma sig i sin benhop igen. Slutligen fick han se, hur en af kämparne slängde med allo magt ett stort höfteben mot Bodvar, och skrek derföre till högt och ångestfullt; men Bodvar tog mot benet med handen och kastade det tillbaka till kämpen med så mycken kraft, att denne föll död neder deraf. Dervid sprungo de andra hofmännen upp och ville döda Bodvar för att hämnas sin stallbroder; men konungen förböd det, sägande: «att Bodvar endast försvarat sig sjelf; och vore dessutom detta benkastande på oskyldigt, värnlöst folk en elak vana hos hofmännen, hvaraf konungen hade stor skam och sidvördnad, och hvilken väl nu kunde upphöra.» Bodvar kom sedan uti allt större nåd och ynnest hos konungen, så att han tycktes vara den förnämligaste bland alla hofmännen. Likväl glömde han aldrig Hottur, utan, sedan han tvättat honom ren och gifvit honom andra kläder, förde han honom städse med sig, beskyddande honom för alla de andras spe och gäckerier.
FEMTE KAPITLET.
OM BODVAR BJARKES TAPPERHET.
När det led mot julaftonen, började alla hofmännen blifva tysta och nedslagna. Bodvar frågade efter orsaken härtill och fick veta, att hvarje julafton plägade ett stort vilddjur, som snarare vore ett troll, komma till Lejre och göra mycken skada på konungens boskap, och eho, som hittills hade fördristat sig att gå emot detsamma, hade fallit. Bodvar tyckte detta vara stor nesa för konungens kämpar; men om qvällen, julafton, talade konung Rolf till alla sina män, befallande dem: «att ingen skulle gå ut emot vilddjuret, utan tvärtom hålla sig inne och vara tysta och stilla denna natt; ty han ville heldre, att vilddjuret finge förstöra all hans boskap, än att han skulle ytterligare förlora någon af sina män.» Då natten varat en stund och alla somnat, steg Bodvar lönligen upp, väpnade sig, gick ut och tog Hottur med sig, ehuru denne ingalunda ville följa med. När de kommo ett stycke från slottet, fingo de se, hvar vilddjuret kom farande emot dem. Hottur började då att skrika högt, «att vilddjuret månde uppsvälja honom». Bodvar böd honom tiga och kastade honom ifrån sig ned i mossan, der Hottur blef liggande, varande så betagen af fruktan, att han ej en gång tordes stå upp och springa hem. Bodvar gick emot djuret; och är det korteligen berättadt, att han med sin stora styrka och sitt skarpa svärd snart fällde detsamma dödt ned till jorden. Då bar Bodvar dit den skälfvande Hottur och tvingade honom, fast med möda, att taga två stora drickar af djurets blod samt äta en del af dess hjerta. Derefter fattade Bodvar i honom, ruskade på honom och sade: «Nu lär du vara fullstark, och ej frukta mer för konungens hofmän.» «Hvarken för dem eller för dig sjelf en gång!» svarade Hottur, och var nu helt manhaftig. Derpå gmgo de till slottet. Morgonen derefter ville Bodvar intala konungen, att det var Hottur, som fällt djuret; men alla trodde ändå, att det var Bodvar; likväl fingo de snart förnimma, att Hottur var blifven en helt annan man, med hvilken det ej var godt att gäckas, ty han befanns nu den starkaste vid hofvet näst Bodvar; dock vedergällde han ingen bland hofmännen allt det begabberi, de förut mot honom utöfvat. Konungen tyckte derföre mycket om honom, gaf honom namnet Hjalte den skicklige och till namnfäste ett ganska kosteligt svärd; och nu var Hjalte allt hädanefter i stort anseende bland hofmännen, och dertill Bodvar Bjarkes förtroligaste vän, och led så hela det året om.
Julen derefter kommo konungens berserkar hem från sina långa vikingafärder och gingo, fullväpnade uti stål från hufvudet till hälen, kring hela salen, frågande om någon djerfdes «säga sig jemgod med dem». Alla lutade sig ödmjuka, undvikande svar, och gick det så bänkarna utefter, allt tills de kommo till Bodvar. Han svarade «sig ej allenast vara jemngod, utan ock mycket bättre»; rusade så upp, fattade den förnämsta berserken och slog honom med alla hans vapen så hårdt mot golfvet, att benen nästan brötos sönder. På samma sätt lekte Hjalte med en annan berserk, och blef då mycket buller och gny uti salen. Konung Rolf sprang ur högsätet dit, bedjande dem vara stilla. «Först,» svarade Bodvar, »skall berserken vidgå att jag är bättre kämpe än han.» «Det lär nog vara ögonskenligt för alla,» svarade konungen. Då lät Bodvar berserken stå upp igen, och bad nu konungen dem «bevisa deras mandom mot hans fiender, men ej mot hvarandra». Berserkarne förehöll han «deras stora öfvermod, och att intet vore så mägtigt, att det ej kunde träffa någon mägtigare». Sedan blefvo de fullkomligt förlikta och fingo sina rum sålunda: att närmast konungen till höger satt Bodvar och, bredvid honom Hjalte, men på venstra sidan satt Svipdager näst konungen, sedan hans två bröder, och slutligen berserkarne och det öfriga hoffolket på båda sidorna, och sutto de så vintren öfver.
Under denna tid hände sig, att det kom en mägta stor och stark berserk från Blåland[1], benämnd Sot, hvilken hade med sig många skepp och en utvald skara af kämpar. Han gick med sina män in uti kongssalen, och begärde konungens syster Drifva till hustru; eljest utmanade han konung Rolf till envig. Då nu denne nekade härtill, steg jätten upp på högsätes-trapporna och ville hugga till honom; men Bodvar satte sitt goda svärd mot hugget, hvarvid resens svärd brast i stycken. Straxt klöf Bodvar hans hufvud, och flydde då alla blåmännen förskräckta ur salen; men Bodvar, Hjalte och de andra skyndade efter, nedhöggo alla och afröjde slutligen skeppen och fingo mycket guld och egodelar. Efter detta manliga bistånd fick Bodvar af konung Rolf bemälte hans syster Drifva till äkta, och hade de alltid förut unnat hvarandra godt, så att deras sammanlefnad alltsedan blef den bästa.
Men, då konung Rolf med dessa sina starka kämpar drog ut i vikingafärd, träffade han aldrig så hårdt motstånd, att han icke straxt segrade. Alla veko undan för honom. De nästgränsande konungarne blefvo honom underdåniga; de fruktade hans vrede, men ej hans öfvervälde; ty han var likaså mild och frikostig mot sina vänner, som grym och hård mot sina fiender, och gick så ett stort rykte om honom öfver alla Nordlanden.
SJETTE KAPITLET.
OM RESAN TILL UPPSALA.
Det hände sig en gång, att konung Rolf och Bodvar talades vid, och frågade då Rolf, «om Bodvar visste någon konung, som kunde jemföras med honom». Bodvar nekade härtill, men sade: «att ett felades uti Rolfs ära; att han nemligen icke hemtade sitt fädernearf, hvilket honung Adil med orätt qvarhöll». Konung Rolf svarade: «att detta blefve honom drygt att göra, emedan Adil vore både mägtig och full af trolldom». «Likväl», svarade Bodvar, «höfves det icke eder, att ej drista utkräfva hvad eder tillkommer.» «Rätt talar du härutinnan», svarade konungen, «och åligger oss dessutom hämnden efter vår fader, konung Helge, och månde vi densamma nu utkräfva.»
Konung Rolf rustar sig derföre till med sina tolf kämpar och dessutom 100 de utvaldaste och bästa män bland allt sitt hoffolk, och begifver sig på resan uppåt Sverge. En afton kommo de till en liten gård, der allenast en bonde bodde, hvilken kom ut och böd dem fryntligt till gästning hos sig. Konung Rolf svarade: «att bonden ej månde äga rum och mat åt dem alla»; men bonden svarade leende, «att han stundom sett mycket mera folk komma till sin by och skulle dem ej något felas». Bonden kallade sig Hrane och var så vis, att han kunde svara på allt, hvad de tillsporde honomom; dertill undfägnade han dem så väl, att de tyckte sig aldrig hafva slikt erfarit. Men om natten vaknade alla vid så skarp köld, att tänderna skallrade dem i munnen, och kunde ingen utom konung Rolf och de tolf kämparne stå ut dermed, utan alla de andra gingo och sökte efter mera kläder att hölja öfver sig. Om morgonen frågade bonden, «huru han sofvit», och konungen samt Bodvar utläto sig väl deröfver. »Det vet jag», sade då Hrane, «att ditt folk funnit det något svalt i min stufva i natt; men större svårigheter vänta dem hos konung Adil, och vore det bättre, att du sände hem halfparten af dessa vekare män; ty icke lär du genom myckenhet segra öfver konung Adil.» Konungen tyckte bonden hafva visligen talat, hemsände derföre hälften af sitt folk, och fortsatte sedan resan. När de ridit hela dagen, kommo de om qvällen åter till, som det syntes, samma gård, och samma bonde mottog dem på samma sätt som förra gången. De tyckte väl detta bära underligt före, stannade likväl qvar hos honom öfver natten. Denna natten blefvo de plågade af stor törst, och som konungen på bondens begäran stannade qvar der ännu en dag för att hvila hästarna, blefvo de om qvällen försökte med mycket starka stockeldar i rummet, så att der blef odrägligt hett och varmt. Emedan nu ej heller någon mer än konungen och de tolf kämparna kunde utstå dessa prof, rådde Hrane bonde, att skicka hem till Danmark igen allt det öfriga folket, och endast taga kämparna med på resan till Uppsala. Konungen följde äfven denna gången det gifna rådet, och tog blidt afsked af bonden, ridande sedan med kämparne allt norr ut uppåt Svea rike.
SJUNDE KAPITLET.
KONUNG ADILS SVEK.
När de nu kommo inemot Adils slott, gingo alla borgrarna derstädes upp i tornen för att åskåda de stolta riddarnes tåg. Dessa redo i början mycket sakta; men då de kommo mot borgen, läto de hästarna känna sporrarna och satte så af ända mot salen uti fyrsprång, så att allt flög undan för dem. De blefvo väl emottagne; men Bodvar ropade högt till dem, som togo emot hästarna, «att väl ansa dem och noga akta, att deras svansar och manar ej blefve smutsade eller komme i olag». Då detta berättades för Adil, sade han: «Mycket högfärdiga och storlåtiga äro dessa män. Tagen derföre och afhuggen svansarna och bortskären panntofsen med skinnet på alla deras hästar, ingen undantagen, och tillpynten dem på det försmädligaste.» Detta blef noga utfördt.
Emedlertid kommo kämparne till salsdörren. Då sade Svipdager: «Stor misstanka har jag, att här är svek mot oss tillagadt, ty låten mig som känner allting härstädes, gå främst. Ej heller skola vi låta märka, hvilken bland oss är konung Rolf.» Så skedde; och gick Svipdager främst, sedan hans bröder, så konung Rolf, sedan Bodvar och derefter alla de andra. Svipdager såg då, att många försåt med fall-luckor och mera dylikt var för dem uti salen, men han undvek dem alla, och kommo de slutligen så långt fram, att de sågo, hvar konung Adil satt i sitt högsäte och yfdes. Så snart de kommit så nära, att de kunde höra hvarandras tal, helsade Adil på Svipdager, som han igenkände. Svipdager svarade högt så att alla kunde höra det: och begärde nu frid och säkerhet för sig och dessa tolf män, enligt ett löfte, som konung Adil fordom gifvit honom. Adil jakar härtill, och beder dem träda hastigt och oförskräckt fram i salen; men de gingo likafullt varsamt, aktande sig noga för alla försåt. När nu Adil såg, att de ej på detta sätt kunde fångas, gaf han ett tecken, hvarvid det rusade fram en myckenhet beväpnade män undan tapeterna och började anfalla de främmande. Dessa togo manligen emot, klyfde förrädarna ända ned till tänderna, och ledo sjelfva ingen skada. Adil svällde af vrede, der han satt, öfver att se, det hans män föllo som hundar; likväl, som denna leken ej dugde, steg han upp, ropade åt sina män och frågade, «huru de kunde fördrista sig att anfalla slika hjeltar, som kommit der på besök. Nu befallte han dem upphöra dermed, på det han och hans stjufson konung Rolf skulle få talas vid.» Hofmännen veko då undan, men de andra satte sig: Svipdager först, så Hjalte och Bodvar, sedan konungen och alla de andra, behållande alltid sina vapen på sig.
Nu lät Adil bortbära de döda och derpå uppgöra stora stockeldar längs hela salsgolfvet, sägande sig dermed vilja hedra sina gäster; men hemligt befallde han tjenarna göra eldarna odrägligt heta: ämnade sig således upptäcka, hvem konungen vore, ty de andra, trodde han, skulle visserligen söka skydda honom. Alla sutto likväl stilla, utan att på något sätt röja Rolf; men då elden kom dem för nära, sprungo Svipdager, Bodvar och Hjalte upp samt kastade Adils tjenare sjelfva i elden, sägande sig skola öka värmen åt konung Adil. Konung Rolf hade fordom gjort det löfte att aldrig sky hvarken eld eller jern. Men, när nu kläderna började förbrännas och han tillika såg, huru Adil och hans folk så småningom makade sig åt salsdörren, ämnande innebränna de andra, utropade han: «Den skyr ju ej för eld, som springer öfver honom», hvarpå han sprang hastigt öfver de högt lågande stockeldarna, och likaledes de andra hans kämpar. De sökte nu till konung Adil för att vedergälla honom välfägnaden; men han stack sig undan i en ihålig pelare och försvann genom en löngång under jorden. Då de icke kunde finna honom, bröto de sig ur den brinnande salen och voro ej mycket nöjda med konung Adils emottagande.
När de kommo ut, mötte drottning Yrsa dem, och blef då en stor glädje mellan henne och hennes son, konung Rolf. Hon ledde dem till ett annat härberge, der hon tillagat allting på det bästa, samt tillsatte en man, benämnd Woggur, till deras uppvaktning. Då denne kom för konungen, sade han: «Underlig synes mig denne mannen, och är han lång och smal uti ansigtet likasom en Krake, eller är detta eder konung?» Konungen svarade: «Efter du nu gifvit mig tillnamn, hvad gifver du mig till namnfäste?» »Intet hafver jag, en fattig man», svarade Woggur, «som jag kan gifva dig.» »Då bör väl den gifva», sade konungen, «som dertill råd hafver», gifvande alltså en guldring åt mannen. Då Woggur häråt gladde sig mycket, sade konungen: «Litet fröjdar Woggur»; men denne steg upp med ena foten på bänken och sade: «Det löfte gör jag nu, att hämnas din död, konung, om jag då lefver.» «Tack vare dig derföre», sade konungen; «dock lära nog andra finnas, som dertill se bättre ut än du.» Likväl funno de, att Woggur var dem trogen och varnade dem mycket för konung Adils svek. Härefter lade de sig alla till att sofva.
Men då de hade hvilat en stund, märkte de oråd; ty Adil med en stor här hade omhvärft huset, hvilket dessutom började brinna på alla sidor och tycktes då goda råd dyra, om de ej skulle brinna inne. Bodvar gaf det förslag, att alla kämparne gingo till ena hörnet af salen och trängde der med allo magt mot väggbjelkarna: och voro de så styfva män, att bjelkarna brusto sönder för deras kraft och de kommo så ut ur huset. Der funno de för sig alla gator och gränder fulla med brynjade män, hvilka sökte angripa dem, men det var fåfängt att stå emot kämparnas goda vapen och stora hugg. De nedhöggo folket framför sig som rått ris, och alla veko undan för dem eller begärde förskoning.
Nu kom drottning Yrsa emot Rolf, helsade honom vänligt, sägande: «att han ej blifvit så undfägnad, som hon önskat.» Hon bad honom ej längre dröja i Uppsala; emedan konung Adil samlade en stor här öfver hela Svea rike. Innan han afreste, lemnade hon honom likväl i stället för arf efter sin fader ett stort silfverhorn, uti hvilket alla konung Adils dyrbara ringar och kostbarheter voro församlade; i synnerhet märktes der ringen Sviagris, den största dyrbarhet, konung Adil egde. Derpå lät hon leda fram tolf röda hästar åt kämparna och en hvit åt konung Rolf. Dessa voro de bästa, som funnos på Adils stall, och fingo de dem i stället för sina egna, som blifvit så illa handterade. Derpå tog konung Rolf afsked af sin moder, begåfvade Woggur rikeligen för hans trogna tjenst och steg derpå till häst, ridande med sina kämpar ut ifrån staden.
ÅTTONDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS HEMRESA.
Utanför Uppsala utsträcker sig den stora slätten Fyrisvall, så benämnd utaf Fyris å, som rinner derigenom. Utåt denna slätt red nu konung Rolf med sitt sällskap; man hade ej hunnit långt, förr än de hörde ljudet af lurar bakom sig. Då de vände sig om, fingo de se en otalig skara krigsfolk rusa ut ur staden och rida efter dem, så mycket hästarne förmådde. När de började komma närmare, tog konung Rolf fram silfverhornet, som han fått af Yrsa, samt begynte utströ guldet, der de framforo, så att hela vägen lyste deraf. När nu de främsta af konung Adils folk fingo se allt detta guld, sprungo de skyndsamt af sina hästar, och började plocka hvar och en åt sig, så mycket han förmådde, glömmande sålunda att förfölja konung Rolf. Men, när Adil fick se detta, harmades han högeligen öfver sitt folk, befallte dem låta guldet ligga, och förfölja de flyende. Sjelf red han nu främst för sin här, varande mycket vreder, och hann på det sättet snart upp konung Rolf. Då denne såg Adil bredvid sig, kastade han ut den dyrbara ringen Sviagris på vägen, hvilken när Adil såg, sade han: «Huldare hafver den varit konung Rolf än mig som gifvit honom den ringen»; böjde sig så ned och utsträckte spjutskaftet mot marken för att på detsamma upphemta ringen. Då sade konung Rolf: «Nu böjde jag ryggen på den rikaste bland Svenskar»; och med detsamma högg han till konung Adil, medan denne var så nedåt lutad, och gaf honom ett stort sår baktill på ett nesligt ställe, sägande: «Behåll nu detta skamsår till en tid, och må du lära känna konung Rolf, som du så mycket eftersträfvat.» Blodet började förrinna Adil så, att han måste föras tillbaka af sina vänner; men konung Rolf tog upp Sviagriser-ringen sjelf igen; hvarpå han och hans kämpar vände sig om och nedhöggo dem, som voro närgångnast af Svenskarna, så att de veko tillbaka med konung Adil till staden; men konung Rolf och hans kämpar fingo ostörde fortsätta sin väg allt framåt.
De kommo nu åter till Hrane bonde, som mottog dem väl såsom förut, och tyckte, att hans spådom om deras resa blifvit sannad, hvartill de äfven måste jaka. Hrane tog fram några kosteliga vapen, svärd, sköld och brynja, förärande dem åt konungen; men denne ville ingalunda taga emot dem, tyckande sig icke böra tigga vapen af en bonde. Häröfver harmades Hrane storliga, sägande: «icke är du alltid så vis och försigtig som dig synes», och var bonden nu så vreder, att det den gången ej blef något härberge utaf, utan de måste rida derifrån, ehuru natten redan var mörk. Då de farit ett litet stycke, stannade Bodvar och sade: «Dårar finna godt råd efteråt. Mig tyckes, att vi ovisligen hafva nekat till det, som varit oss gagneligt till vidare seger och lycka, och lärer denna bonde hafva varit Oden den gamle, ty han var också enögd.» De vände alltså hastigt om sina hästar; men kunde icke finna hvarken bonde eller gård mera, utan måste fara derifrån och fortsätta sin väg till Dannemark igen. Men Bodvar rådde konung Rolf, «att hädanefter sitta stilla i sitt rike och undvika strid; ty likligt vore, att Oden ej mera unnade honom seger, ej heller vore det till väntandes, att någon skulle våga anfalla konung Rolf och hans kämpar». Så skedde också. Konungen satte sig neder i rolighet och frid, och ingen vågade störa honom; ty efter resan till Uppsala blef hans tapperhet ännu mera ryktbar och prisad kring alla länder; och hans och hans kämpars lof hördes från hvars mans tunga.
NIONDE KAPITLET.
KONUNG ROLFS FALL.
Konung Rolf hade en halfsyster, benämnd Skuld; hvilken på sitt möderne troddes vara utaf elfvaslägtet; också var hon full både af trolleri och ondska. Hennes man, Hjorvard, var en af Rolfs underkonungar, men Skuld uppäggade honom beständigt, att afskudda sig detta ok; dock vågade Hjorvard icke sådant företaga. Skuld skickade då till sin broder, konung Rolf, och begärde, «att han ej skulle utkräfva skatten af dem på tre år; sedan skulle de på en gång allt betala». Konung Rolf, som var mycket mild, gaf härtill sitt bifall; och just med dessa hans penningar utrustade Skuld en stor krigshär, samlade ihop de raskaste och oförvägnaste män, samt dertill många af sina slägtingar, troll och elfvor. Detta skedde genom hennes tillställning så hemligt, att konung Rolf och hans kämpar ej derom hade den minsta spaning, när hon den tredje julaftonen kom till Lejre under förevändning att betala all skatten, men hafvande med sig hela denna här fördold.
Konung Rolf hade tillagat ett det härligaste gästabud emot sin syster och misstänkte ej minsta svek; hvarföre det också blef lustigt omdrucket uti kongssalen den qvällen, innan de skiljdes åt. Men, när det led en stund på natten, märkte Hjalte, att förräderi var å bane, samt att hela borgen var omringad af Skulds krigsmän. Han gick derföre in i salen och ropade högt: «Vaka nu upp, herre konung! här göres mera behof af att strida än smeka qvinnor. Ej lär Skuld vilja mer öka dina skatter, utan snarare taga riket af dig; ty hon har härutanför en otalig här, samlad mot oss.» Till kämparne tillade han: «Nu skolom vi, stallbröder, fullgöra våra löften, att manliga försvara den berömligaste konung, som finnes uti Nordlanden; och skall det på hvart löfblad skrifvas och i all land förspörjas, huru vi nu löna all den frikostighet, mildhet och ynnest, som vi af honom åtnjutit. Icke talar jag af misströstan, ej heller af räddhåga, dock torde väl hända, att konung Rolf och hans kämpar nu dricka tillsammans för sista gången. Upp derföre, i kämpar alla, och rusten eder redo!» Då sprungo de alla hasteliga upp, fattade sina vapen och iklädde sig dem. Men konung Rolf sade: «Tagen fram den bästa dryck, som finnes; ty först skola vi dricka och göra oss glada, och sedan utvisa, hvilka män Rolfs kämpar äro. Det endast önskar jag att vår mandom och vårt beröm må länge ihågkommas.» Så skedde också, och då detta blef berättadt för drottning Skuld derutanför, sade hon: «Mycket olika är min broder, konung Rolf, alla andra män, och är det stor skada på honom. Dock måste allting lida till sitt slut.»
Då de nu hade druckit en föga stund, springer konung Rolf upp och hastade ut, och efter honom kämparne och sedan de öfriga hofmännen, och blef då straxt derutanför en den skarpaste strid. Konung Rolf följde sjelf med sitt baner och likaledes hans kämpar, och måste der allt vika undan. Konungen svängde sitt goda svärd, Skofnung, så att det klingade högt i männernas hjelmar, och med hvarje hugg fälldes en man till jorden; likaledes gjorde också alla kämparna. Den största skadan led likväl drottning Skulds folk af en hiskelig stor björn, hvilken for fram i striden, allt jemt följande konung Rolf åt. Hvad, som han nådde af Skulds här, hästar eller män, bröt han under sig, och förkrossade med sina ramar eller sönderslet med sina tänder, så att han ensam fällde flera fiender än fem bland konungens kämpar, och alla hugg och pilar halkade af mot honom. Så gick striden en stund, drottning Skuld till föga gamman.
Nu ser Hjalte sig omkring, saknar Bodvar, och utropar: «Hvar månde Bodvar nu undansticka sig, hvilken vi hafva hållit för en sådan kämpe?» Men konung Rolf svarade: «Någorstädes lärer han vara, der han gagnar oss mest, om han råder sig sjelf. Derföre fortfar du uti striden, som du begynt, och baktala icke Bodvar!» Icke destomindre sprang Hjalte hem, sökande Bodvar, och fann honom också sitta ensam och sysslolös i den stora kongssalen. Nu började Hjalte häftigt förebrå Bodvar detta i hårda ordalag, hotade slutligen att uppbränna Bodvar och salen, om han ej ville följa med ut i striden. Då andades Bodvar tungt, reste sig upp och sade: «Icke behöfver du skrämma mig, ty jag är ingalunda rädder; icke heller har du härigenom gjort konung Rolf någon så stor tjenst, som du sjelf tror, ty jag kan nu mindre bevisa honom min hjelp än tillförene; och ser jag nu, att intet råd duger mot det, som ödet beslutat.» Derpå gingo de ut i striden.
Just som Bodvar kom ut, försvann den store björnen ur slaget, och började det då gå illa för konung Rolfs män. Drottning Skuld hade nämligen, så länge björnen var i striden, ej förmått begagna sig af sitt trolleri, men nu satte hon sig upp på sin trollstol uti ett svart tält, och började der sina besvärjningar, hvarefter man fick se allehanda underliga ting i striden. I synnerhet berättas, att det framkom en galt, grå till färgen som en varg, och stor som en oxe. Från hvarje hans borst utflögo pilar, hvilka fällde konung Rolfs män till marken, men sjelf kunde galten af ingen såras. Kämparne höllo sig emellertid raska, i synnerhet Bodvar. Han fattade svärdet med båda händerna, och högg omkring sig så, att stora högar af lik lågo på båda sidorna. Blodet rann från hans svärd uppåt händerna, så att han var blodig ända till axlarna, och tycktes alldeles utom sig af raseri. Dock, förtäljer sagan, förspordes här den vidunderliga händelsen, att så snart männerne voro nedhuggne, uppväckte drottning Skuld dem återigen, hvadan också hennes manskap kom kämparna drygt före. På detta sätt fortgick striden till en stund efter midnatt, och då hade alla koung Rolfs män, utom kämparne, fallit. Äfven dessa voro illa sårade. Hvar och en bland dem skiljdes från de andra i myckenheten och mörkret, och sålunda blef konung Rolf innestängd uti en sköldborg af drottning Skulds män. Han slog sig väl derur; men var tillika nästan uppgifven af trötthet. Nu började att lida så, att kämparna sjelfva stupade, den ena efter den andra, kunnande ej för trötthet, sår och blodets förrinnande längre försvara sig mot den stora öfvermagten. Ingen tänkte dock ens på att fly undan. Med sin konung hade de lefvat, och med honom dogo de nu alla, lemnande efter sig det största loford och beröm både för trohet och tapperhet.
Nu hade drottning Skuld vunnit den seger, hon åstundat; men hennes man, konung Hjorvard, hade fallit, och få stodo uppe af hela hennes här. Hon tog sin broders riken under sig; men styrde dem både illa och en liten tid. Elgfrode vitjade nämligen spåren i berget hvarje morgon, och då han en gång fann det fullt af blod, hastade han sin resa söderut till konung Tore i Götaland. De utrustade en här till att hämna sin broders fall; och fingo dertill äfven folk ifrån drottning Yrsa i Uppsala, och är det sagdt, att förbemälte Woggur var anförare för denna hjelpsändning, och höll han sålunda sitt löfte mot konung Rolf, ehuru det blifvit föraktadt. De tågade sedan tillsammans åstad emot Skuld, och kommo henne oförvarandes uppå, likasom hon hade gjort med konung Rolf. Hon blef alltså snart fången och pinad till döds med de värsta plågor, och blef detta lönen för hennes ondska och brodermord. Adil lefde någon tid i Uppsala, hatad utaf drottning Yrsa och föraktad af sitt folk för sitt svek och den nesa han lidit af konung Rolf. Slutligen dog han på det sätt, att, då han en gång vid ett stort offer red omkring Disarsalen i Uppsala, snafvade hans häst så, att Adil föll ned och krossade sitt hufvud mot en sten; och tycktes både hans död och hans minne vara föga hederliga. Men sagan om konung Rolf Krake och hans kämpar har gått mun ifrån mun öfver hela Norden. De väna möerna drucko sina unga kämpar till med Rolf Krakes skål, uppmuntrande dem derigenom till mod och tapperhet. En stor hög uppkastades till hans minne; och hans goda svärd Skofnung förvarades i långliga tider, som en stor dyrbarhet, uppe i det höga Island hos de stolta slägter, som der bodde. Slutligen blef också det förkommet eller förstördt, och varade sålunda icke dess hårda stål så länge som konung Rolfs minne; utan har det gått, som det står uti det gamla Havamal:
Bort dör din hjord;
Bort dö dina fränder;
Och sjelf dör du äfven.
Men ryktet aldrig
Skall dö för den,
Som sig ett godt förvärfvat.
- ↑ Afrika kallades denna tiden Blåland och Negrerna Blåmän.