Charlotte Löwensköld/Kap 20

←  Strafftal till kärleksguden

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf Domprostinnans begravning

Lördagen: morgon och förmiddag  →

Domprostinnans begravning.

Ett par dagar efter det att överstinnan Ekenstedt var återkommen till Karlstad från sitt besök i Korskyrka prostgård, hade till staden kommit vandrande en mycket vacker dalkulla, en gårdfarihandlerska, som bar den vanliga stora lädersäcken på ryggen. Men i staden, där det fanns riktiga köpmän, var det henne förbjudet att driva sitt vardagliga näringsfång. Hon lämnade därför den stora säcken i sitt kvarter och gick ut på gatan med en liten korg på armen, däri hon förvarade av henne själv förfärdigade hårarmband och klockkedjor.

Den unga kullan, som gick ur gård i gård för att finna köpare för dessa varor, kom också till det Ekenstedtska hemmet. Överstinnan blev mycket förtjust i de vackra arbetena och inbjöd försäljerskan att stanna i huset ett par dagar för att tillverka souvenirer av några långa, ljusa lockar, som hon hade klippt av sin son Karl-Arturs huvud i hans tidiga barndom och alltsedan förvarat. Detta anbud tycktes vara välkommet för den vackra vandrerskan. Hon antog det utan något betänkande och började sitt arbete redan nästa morgon.

Mamsell Jaquette Ekenstedt, som var ganska snäll i handarbeten, infann sig rätt ofta hos dalkullan, vilken höll till i en kammare på gården, för att se hur hon arbetade. På detta sätt uppstod mellan dem båda en sorts bekantskap, ja, man kunde nästan säga vänskap. Den unga stadsflickan drogs till den fattiga gårdfarihandlerskan av hennes vackra utseende, som ytterligare förhöjdes av hennes prydliga dräkt. Hon erfor en verklig beundran för hennes trägna flit, för hennes händighet och för hennes goda huvud, som visade sig i en stor förmåga att ge korta och träffande svar.

Hon häpnade visserligen, då hon fann, att detta skarpa förstånd tillhörde en person, som varken kunde läsa eller skriva, och hon blev ganska tillbakastött, då hon ett par gånger överraskade henne bolmande på en liten järnpipa, men på det hela taget stördes inte det goda förhållandet.

Vad som också roade, var, att kullan begagnade en mängd ord och uttryck, som mamsell Ekenstedt inte kunde tyda. Sålunda hände det en gång, då hon hade tagit sin nya vän med in i våningen för att visa henne de många vackra saker, som prydde hemmet, att den stackars kullan inte hade kunnat uttrycka sin beundran annorlunda än genom att säga: »Det var grovt.» Mamsell Ekenstedt hade häröver känt sig ganska stött, ända tills hon under mycken munterhet hade kommit underfund med att ordet grovt i en dalkullas mun betecknar något mycket vackert och storartat.

Överstinnan själv uppsökte sällan den flitiga hårarbeterskan. Det förefaller, som om hon hade valt att genom sin dotters förmedling intränga i hennes karaktär, begåvning och vanor för att sålunda utröna om hon kunde tänkas lämplig som hustru åt hennes son. Ty att överstinnan från första ögonblicket hade gissat, att det var just denna unga kvinna, som var hennes sons nya fästmö, därpå behövde ingen tvivla, som hade något begrepp om hennes genomskådande skarpsinne.

Emellertid avkortades dalkullans vistelse i det Ekenstedtska huset genom en sorglig händelse. Överstens syster, fru Elise Sjöborg, som var änka efter domprosten Sjöborg och alltsedan mannens frånfälle hade bott i sin brors hus, fick ett slaganfall och avled efter ett par timmar. Man måste göra förberedelser för en anständig begravning, alla utrymmen togos i anspråk av sömmerskor, bakerskor och av tapetserare, som skulle draga rummen i svart. Dalkullan blev omedelbart avskedad.

Hon kallades in på överstens expedition för att få sin betalning, och husfolket lade märke till att samtalet inne på kontoret räckte ovanligt länge och att kullans ögon voro röda av gråt, då hon kom ut därifrån. Den godhjärtade hushållerskan trodde, att hon var sorgsen över att behöva i förtid lämna detta hus, där man hade bevisat henne mycken vänlighet, och som ett slags ersättning inbjöd hon henne att titta in i köket på själva begravningsdagen för att få smaka på de godbitar, som då torde komma att vankas.

Begravningen var utsatt till torsdagen den trettonde augusti. Husets son, doktor Karl-Artur Ekenstedt, var naturligtvis hemkallad och anlände redan på onsdagskvällen. Han mottogs med stor glädje, och tiden till liggdags användes till att ge föräldrar och syster en föreställning om den kärlek, varmed han numera omfattades av sina församlingsbor. Det var ingalunda lätt att förmå den blygsamme unge prästen att berätta om sina triumfer, men överstinnan, som var något inne i saken genom brev från Charlotte Löwensköld, hade genom sina frågor lockat och tvingat honom att skildra de många bevis på tacksamhet och kärlek, som han fick mottaga, och man kan nog tänka sig, att hon därvid erfor den renaste modersglädje.

Att man vid detta tillfälle alls inte kom att omnämna den fattiga arbeterskan, som under ett par dagar hade vistats i huset, var ju ganska naturligt. Nästa morgon ägnade man sig helt och hållet åt förberedelser till begravningen, och Karl-Artur fick inte då heller någon underrättelse om den vackra dalkullans besök i hans hem.

Överste Ekenstedt hade önskat, att hans syster med all heder skulle komma i jorden. Man hade inbjudit till begravningen både biskop och landshövding jämte så många av stadens bästa familjer, som hade haft någon beröring med salig domprostinnan. Bland gästerna befann sig också brukspatron Schagerström på Stora Sjötorp. Han hade inbjudits såsom varande genom sin avlidna hustru besläktad med salig domprosten, och som han kände sig tilltalad av denna uppmärksamhet från personer, som hade skäl att känna ovilja mot honom, hade han tacksamt antagit bjudningen.

Efter att gamla fru Sjöborg under psalmsång hade burits från gården och, ledsagad av en lång procession, blivit nedsatt i graven, återvände man till sorgehuset, där en stor begravningsmiddag väntade. Att den blev både lång och ståtlig, säger sig självt, och likaledes är det nästan onödigt att omnämna, att den högtidlighet och det allvar, som äro passande för en begravning, noga iakttogos.

Såsom varande i släkt med den avlidna, blev Schagerström vid bordet placerad i närheten av värdinnan och kom sålunda i tillfälle att se och tala med detta utomordentliga fruntimmer, som han aldrig förr hade råkat. Hon gjorde denna dag i sin djupa sorgdräkt ett mycket poetiskt intryck, och fastän det kvicka skämt och den spelande munterhet, varför hon brukade berömmas, inte nu kunde komma till någon användning, så fann han hennes konversation synnerligen väckande och underhållande. Han tvekade inte ett ögonblick att låta sig spännas för denna tjuserskas triumfvagn och var glad att i sin ordning kunna bereda henne ett litet nöje genom att för henne skildra hennes sons predikan näst sista söndagen och den verkan den hade på åhörarna.

Vid bordet reste sig unge Ekenstedt och höll över den döda ett tal, som av alla närvarande mottogs med den största beundran. Man förvånade sig över det enkla och dock så fängslande och spirituella uttryckssättet liksom över den åskådlighet, varpå han framställde den bortgångna, som tycktes ha varit mycket fästad vid honom. Schagerströms och säkert många av de övriga gästernas uppmärksamhet drogs dock stundtals från talaren för att ägnas hans mor, som satt försjunken i tillbedjan och hänförelse. Han hörde av en bordsgranne, att överstinnan skulle vara en femtiosex eller femtiosju år gammal, och fastän hennes ansikte inte precis förnekade hennes år, tvivlade han på att någon ung skönhet hade att förfoga över sådana talande ögon och ett så fängslande leende.

Allt avlöpte sålunda på bästa sätt, men då gästerna hade stigit upp från bordet och kaffet skulle bjudas, inträffade i köket en liten malör. Husjungfrun, som skulle bära omkring den tunga brickan med kaffekopparna, råkade slå sönder ett glas och skar sig på en skärva, så att blod började rinna. Ingen förstod sig på att i hastigheten hejda blodflödet, och så liten skadan än var, kunde hon inte bära brickan, då blod oupphörligen droppade från handen.

När man nu såg sig om efter en ställföreträderska till husjungfrun, nekade alla de andra uppasserskorna att bära den tunga brickan. I sin nöd vände sig då hushållerskan till den starka och kraftiga dalkullan, som mycket riktigt hade infunnit sig för att smaka på välfägnaden, och bad henne bära brickan. Hon lyfte den utan minsta tvekan, varpå husjungfrun rullade en servett om handen och gick med henne in i salongen för att tillse, att en rätt ordning iakttogs vid kringbjudandet.

En uppasserska med sin bricka brukar ju i vanliga fall inte tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet. Men i samma ögonblick, som den ståtliga kullan i sin färgrika dräkt inträdde bland de svartklädda begravningsgästerna, drogos allas blickar till henne.

Karl-Artur Ekenstedt vände sig mot henne, han som de andra. Ett par sekunder stirrade han på henne utan att förstå, men därpå störtade han fram till henne och grep tag i hennes bricka.

»Du skall inte gå och bära en bricka i detta hus, Anna Svärd», sade han, »ty du är min fästmö.»

Den vackra flickan såg på honom halvt med ängslan, halvt med glädje.

»Nej, nej! Låt mig vara, tills det här är färdigt!» sade hon avvärjande.

Alla gästerna hade vid detta laget samlats i stora salongen. Där sågo nu biskop och biskopinna, landshövding och landshövdingska samt alla andra hur husets son tog brickan ifrån dalkullan och ställde den på ett närstående bord.

»Jag upprepar det», sade han med höjd röst, »du skall inte bära någon bricka i detta hus, ty du är min fästmö.»

I detsamma hördes en hög, genomträngande röst.

»Karl-Artur, tänk på vilken dag detta är!»

Det var överstinnan, som hade ropat. Hon satt högst uppe i rummet i en stor soffa, såsom det ju är de sörjandes företrädesrättighet. Framför sig hade hon ett tungt divansbord, och till höger och vänster om henne sutto vördiga och korpulenta fruar. Hon försökte att bana sig väg ut på golvet, men detta tog tid, därför att hennes grannar voro så upptagna av det, som skedde i andra ändan av rummet, att de inte ville flytta på sig.

Karl-Artur hade tagit kullan vid handen och släpade henne med sig inåt rummet. Hon var blyg och satte handen för ögonen som ett barn, men såg i alla fall lycklig ut. Till sist stannade Karl-Artur med henne framför biskopen.

»Ända till denna stund hade jag ingen aning om min fästmös närvaro i mitt hem», sade han, »men då jag nu har upptäckt henne, ber jag att i första rummet få föreställa henne för min överherde och biskop. Jag utber mig, herr biskop, edert bifall och eder välsignelse till min förening med denna unga kvinna, som har lovat mig att bli min ledsagerska på de pliktens och försakelsens vägar, som det anstår en Kristi tjänare att vandra.»

Det kunde inte förnekas, att den unge prästen genom detta framträdande, även om det ur flera synpunkter var olämpligt, tillvann sig allmän sympati. Detta modiga erkännande av den enkla brud, som han åt sig hade utvalt, liksom hans besjälade ord, intog många till hans fördel. Hans bleka och fina ansikte stämplades vid detta tillfälle av en ovanlig manlighet och kraft, och flera av de närvarande männen måste erkänna, att han nu vandrade en väg, som de skulle ha dragit sig för att beträda.

Karl-Artur hade antagligen velat säga ännu mycket mera, men nu hördes ett anskri bakom honom. Överstinnan hade arbetat sig fram ur soffan och skyndat över golvet mot gruppen framför biskopen. Men i häpnad och brådska råkade hon trampa på den långa sorgdräkten, snavade och föll omkull. Härvid stötte hon emot det skarpa hörnet på ett sidobord och erhöll ett styggt kross-sår i pannan.

Skrik och deltagande och kanske en suck av lättnad från biskopen, som räddades ur en ganska kinkig situation. Karl-Artur släppte fästmöns hand och skyndade bort till modern för att hjälpa henne på fötter. Men detta var inte så alldeles lätt gjort. Överstinnan hade inte förlorat sansen, som säkert månget annat fruntimmer i hennes belägenhet skulle ha gjort, men hon hade tydligen råkat göra ett farligt fall och kunde inte resa sig. Det lyckades slutligen överste Ekenstedt, sonen, husläkaren och mågen, löjtnant Arcker, att placera henne i en länstol, och i denna bars hon in i sängkammarn, där döttrarna och den förträffliga hushållerskan togo vård om henne, plockade av henne kläderna och lade henne till sängs.

Det är lätt att föreställa sig vilken uppståndelse denna olyckshändelse skulle vålla. Begravningsgästerna stodo helt bestörta kvar i stora salongen, ovilliga att avlägsna sig, innan de hade fått veta något om överstinnans tillstånd. Man såg översten, döttrarna och tjänarinnorna skynda genom rummen med oroliga ansikten, sökande efter linne till förband, efter liniment och efter någon träribba, som kunde användas till att spjälka en arm, ty en sådan tycktes vara bruten.

Äntligen fick man genom att utfråga tjänstefolket reda på att såret i pannan, som hade sett betänkligast ut, inte skulle vara farligt alls, att vänstra armen var bruten och måste bäras i band, men att också den rätt snart torde bli bra. Däremot skulle det vara allvarsamt med ena knäet. Knäskålen var spräckt, och för att denna skulle kunna läkas, måste överstinnan ligga till sängs och hålla sig alldeles stilla, man visste inte hur länge.

Då de främmande hade fått höra så mycket, förstodo de, att värdfolket hade tillräckligt att tänka på dem förutan, och började troppa av. Medan herrarna ute i tamburen sökte reda på sina hattar och överrockar, hände sig emellertid, att överste Ekenstedt kom utskyndande. Han såg sig ivrigt omkring, tills han fick syn på brukspatron Schagerström, som just höll på att knäppa sina handskar.

»Brukspatron Schagerström», sade han, »om det ingenting är, som hindrar, så skulle jag vilja be er dröja en stund.»

Schagerströms ansikte uttryckte en lätt förvåning, men han tog genast av sig överrock och hatt och följde översten in i den numera nästan tomma salongen.

»Jag ville gärna tala ett par ord med brukspatron», sade översten. »Om tiden medger det, så var så god och sitt ner en stund, tills värsta villervallan är över!»

Schagerström fick vänta ganska länge, innan översten åter visade sig. Husets måg, löjtnant Arcker, höll honom emellertid sällskap, och denne, som var mycket upprörd över det inträffade, berättade för brukspatronen om dalkullans ankomst till Karlstad och hennes vistelse i huset. Den stackars hushållerskan, som var förtvivlad över att hon hade bett kullan bjuda omkring kaffebrickan, redogjorde för vem som ville höra på henne hur hon hade kommit att bedja kullan infinna sig på begravningsdagen, och på detta sätt kom den unge brukspatronen ganska snart underhund med hur allt hängde samman.

Äntligen infann sig översten.

»Gudskelov, förbanden är lagda», sade han. »Beate ligger nu lugn i sin säng. Jag hoppas, att hon skall ha gått igenom det värsta.»

Han satte sig ner och torkade sig i ögonen med sin stora silkesnäsduk. Överste Ekenstedt var en lång och ståtlig man med ett runt huvud, röda kinder och ett par väldiga mustascher. Han såg ut som en munter och tapper soldat, och Schagerström förvånade sig över den känslighet, som han visade.

»Brukspatron tycker väl, att jag är en stackare», sade han, »men den kvinnan, brukspatron, har varit hela mitt livs glädje, och när det händer henne något, så är det slut med mig.»

Men Schagerström tänkte visst ingenting i den vägen. Han, som i nära två veckors tid hade gått i ensamheten på Stora Sjötorp och kämpat med sin olyckliga kärlek till Charlotte Löwensköld, var i den rätta stämningen för att förstå honom. Han blev förtjust över det trohjärtade sätt, varpå den hedersmannen talade om sin kärlek till hustrun. Han kände genast för översten en sympati och en tillit, som han aldrig hade känt för hans son, fastän han inte kunde neka, att denne ägde en mycket stor begåvning.

Det visade sig emellertid, att översten hade bett honom stanna för att få tala med honom om Charlotte.

»Förlåt en gammal man», sade han, »därför att jag blandar mig i brukspatrons affärer! Men jag har naturligtvis hört talas om ert frieri till Charlotte, och jag vill säga er, att vi här i Karlstad...»

Han avbröt sig hastigt. Den ena dottern stod på tröskeln och tittade oroligt inåt rummet.

»Vad står på, Jaquette? Är hon sämre?»

»Nej, nej, söta far, inte alls. Men söta mor frågar efter Karl-Artur.»

»Jag trodde, att han var kvar inne hos söta mor», sade översten.

»Han har inte varit där på länge, söta far. Han var med och bar in söta mor. Sedan har vi inte sett till honom.»

»Gå och se efter på hans rum!» sade översten. »Han har säkert gått dit upp för att lägga av högtidsstassen.»

»Ja, det skall jag göra, söta far.»

Hon trippade bort, och översten vände sig till Schagerström.

»Var var det jag slutade, brukspatron?»

»Översten sade, att ni här i Karlstad...»

»Ja visst, ja. Jo, jag ville säga, att vi här i Karlstad, vi var från första stund övertygade, att Karl-Artur hade gjort ett misstag. Min hustru reste till Korskyrka för att undersöka hur saken förhöll sig, och hon fann, att det hela måste vara...»

Han avbröt sig än en gång. Fru Arcker, den gifta dottern, visade sig i dörren.

»Söta far har väl inte sett till Karl-Artur? Söta mor frågar efter honom och får ingen ro.»

»Låt mig få tala ett par ord med Modig!» sade översten.

Den unga frun försvann, men nu hade inte översten ro att ägna sig åt Schagerström. Han gick fram och tillbaka på golvet, ända tills hans kalfaktor kom in.

»Vet Modig om den där dalkullan är kvar i köket?»

»Gud bevare översten! Hon kom ut här ur rummen stortjutande. Hon stannade inte ett ögonblick, utan gav sig i väg genast.»

»Och pojken?... Jag menar doktor Ekenstedt?»

»Han kom ut i köket en stund efteråt och frågte efter’na. När han hörde, att hon var borta, begav han också sig ut på gatan.»

»Modig skall genast ge sig i väg inåt staden och söka efter honom. Säg honom, att överstinnan är farligt sjuk och längtar efter honom!»

»Skall ske, översten.»

Därmed var kalfaktorn borta, och översten började åter samtalet med Schagerström.

»Så snart som vi hade kommit underfund med rätta förhållandet», sade han, »tänkte vi på att åstadkomma en försoning mellan de unga, men härför måste vi i första rummet avlägsna dalkullan och sedan...»

Han avbröt sig, rädd, att han hade sagt något ohövligt.

»Jag uttrycker mig visst mycket illa, brukspatron. Det var min hustru, som skulle ha talat med brukspatron. Hon skulle ha gjort det på det rätta sättet.»

Schagerström skyndade sig att lugna hans oro. »Herr översten uttrycker sig alldeles tillräckligt väl», sade han. »Och jag vill genast upplysa, att vad mig beträffar, så är jag redan avlägsnad. Fröken Löwensköld har mitt löfte att inställa lysningen, när hon så behagar.»

Översten reste sig, tog Schagerströms hand, tryckte den varmt och utgöt sig i tacksägelser. »Detta skall glädja Beate», sade han. »Det var den bästa nyhet hon kunde få höra.»

Schagerström hann inte att svara något på detta, ty fru Eva Arcker kom på nytt in i rummet.

»Söta far, jag vet inte vad jag skall göra. Karl-Artur har varit hemma, men han kom inte in till söta mor.»

Hon berättade, att hon hade stått vid fönstret i sängkammarn och sett Karl-Artur komma nere på gatan. »Nu ser jag, Karl-Artur», hade hon ropat till överstinnan. »Han är nog orolig för söta mor. Han nästan springer.»

Under de närmaste minuterna hade hon väntat, att brodern skulle visa sig i sjukrummet, men plötsligen hade Jaquette, som ännu stod kvar vid fönstret, ropat till:

»Du min Skapare! Nu springer Karl-Artur ut i staden igen. Han har bara varit hemma och bytt kläder.»

Överstinnan hade satt sig upp i bädden med detsamma.

»Nej, nej, söta mor! Ligg mans stilla, som doktorn sagt!» hade fru Eva varnat. »Nog skall jag skaffa Karl-Artur tillbaka.»

Hon skyndade till fönstret för att lossa fönsterhakarna och kalla åter brodern. Men den översta haken hade suttit litet illa till, så att modern hade fått tid på sig att förbjuda henne att öppna.

»Du får inte. Låt det vara!» hade hon sagt.

Men fru Arcker hade ändå kastat upp fönstret och lutat sig ut för att ropa på Karl-Artur.

Då hade emellertid överstinnan med sin allra strängaste röst förbjudit henne detta och tvingat henne att lägga på hakarna. Sedan hade hon bestämt sagt ifrån, att varken döttrarna eller någon annan skulle få kalla hem Karl-Artur. Och nu önskade hon, att översten skulle komma in till henne i sängkammarn, antagligen för att få ge honom samma tillsägelse.

Översten reste sig för att gå in till sin fru, och Schagerström begagnade tillfället att fråga efter överstinnans tillstånd.

»Söta mor har litet plågor», sade fru Eva, »men det skulle ingenting betyda, om bara Karl-Artur komme tillbaka. Den som finge springa ut i staden och söka honom!»

»Jag förstår, att fru överstinnan är mycket fästad vid sin son», sade Schagerström.

»O ja, brukspatron! Söta mor frågar inte efter någon annan än honom. Och nu ligger hon ju och tänker på att fastän han vet, att hon är sjuk, så kommer han inte till henne, utan springer efter den där kullan. Det är mycket hårt för söta mor. Och vi får inte en gång ta reda på honom åt henne.»

»Jag förstår fru överstinnans känslor i detta fall», sade Schagerström. »Men mig har hon inte förbjudit att söka efter sonen, och jag skall nu gå ut och göra mitt bästa för att finna honom.»

Han var redan på väg ut ur rummet, då översten kom tillbaka.

»Min hustru ber att få säga ett par ord till brukspatron», sade han. »Hon vill tacka brukspatron.»

Han grep Schagerström vid handen och ledde honom med en viss högtidlighet in i sjukrummet.

Schagerström, som nyss förut hade beundrat den livliga och intagande världsdamen, blev mycket gripen av att nu se henne som en arm sjukling med ombundet huvud och ansiktet gulblekt, liksom förminskat. Överstinnan såg inte egentligen lidande ut, men över dragen vilade något mycket strängt, nästan hotande. Något, som hade drabbat henne vida fruktansvärdare än fallet och de svåra kroppsskadorna, hade hos henne väckt en stolt, föraktfull vrede. De omkringstående, som visste vad som hade framkallat den, måste säga sig, att hon kanske aldrig skulle bli i stånd att förlåta sonen den kärlekslöshet, som han denna dag hade visat.

När Schagerström trädde fram till sängen, öppnade hon ögonen och såg länge och prövande på honom.

»Brukspatron älskar Charlotte?» frågade hon med matt röst.

Schagerström kände det svårt att blotta sitt hjärta för denna främmande dam, som han i dag såg för första gången. Inte heller kunde han ljuga inför denna sjuka och olyckliga varelse. Han förblev tyst.

Överstinnan tycktes inte behöva något svar. Hon visste ändå vad hon behövde veta.

»Tror brukspatron, att Charlotte ännu älskar Karl-Artur?»

Denna gång kunde Schagerström utan minsta tvekan svara henne, att Charlotte älskade hennes son med orubbad ömhet.

Hon såg än en gång på honom med en blick, som skimrade fram genom en slöja av tårar.

»Det är svårt, brukspatron», sade hon med mycket mild röst, »när den, som man älskar, inte har någon kärlek att skänka en.»

Schagerström förstod, att hon talade till honom så, som hon gjorde, därför att han visste hur det kändes att vara försmådd. Och på en gång var hon inte längre främmande för honom. Smärtan förenade dem. Hon kände med honom, han med henne. Och för den ensamme mannen var hennes medkänsla en lindring och en balsam.

Han gick sakta närmare, tog varligt hennes hand, som låg på täcket, och kysste den.

Då gav hon honom en tredje lång blick. Den var inte beslöjad av tårar, den trängde ända in i hans innersta, såg och rannsakade. Därpå sade hon till honom nästan med ömhet: »Jag önskar, att brukspatron vore min son.»

Schagerström genomfors av en lätt darrning. Vem hade lärt överstinnan att säga just detta till honom? Visste hon då, denna kvinna, som han i dag såg för första gången, hur ofta han hade stått gråtande utanför sin mors dörr och längtat efter kärlek? Visste hon med vilken ångest han hade nalkats sina föräldrar, rädd för att utsätta sig för deras ogillande blickar? Visste hon, att han skulle ha känt sig stolt, ifall den enklaste bondkvinna hade sagt, att hon önskade sig en son, som liknade honom? Visste hon, att ingenting kunde vara för honom en större ära och upphöjelse än dessa ord?

Överväldigad av tacksamhet, kastade han sig ner framför bädden. Han grät, och han försökte med några obegripliga meningar uttrycka vad han kände.

De övriga närvarande funno honom säkerligen mycket lättrörd, men vilken av dem kunde väl förstå vad dessa ord betydde för honom? Han tyckte, att all fulhet, all otymplighet, all dumhet föll av honom. Han hade inte känt något liknande sedan den dagen, då hans döda hustru hade sagt till honom, att hon älskade honom.

Men överstinnan förstod allt, som rörde sig inom honom. Hon sade än en gång, liksom för att han riktigt skulle tro henne:

»Det är sant, att jag önskar, att brukspatron vore min son.»

Då med ens kom han att tänka på att det enda sätt, varpå han kunde gengälda henne den lycka, som hon hade skänkt honom, det var genom att återföra till henne hennes egen son. Och han skyndade ut för att söka honom.

Den första, som Schagerström mötte på gatan, var löjtnant Arcker, som var ute i samma ärende som han. Överstens kalfaktor påträffades också, och med dessa bådas hjälp företog han nödiga åtgärder. Dalkullans vanliga kvarter upptäcktes mycket snart, men varken hon eller Karl-Artur fanns där. Alla andra ställen, där dalfolk brukade hålla till genomsöktes, nattvakten fick tillsägelse att efterspana Karl-Artur, men allt förgäves.

Rätt snart sänkte sig mörkret över staden, och sedan föreföll det omöjligt att uträtta något. I denna stad, som hade så trånga och mörka gator, där husen stodo så sammanträngda, där kåkar och uthus av det besynnerligaste slag voro hopade intill varandra, där erbjöd varenda gård en massa gömställen, och utsikten att där spana upp någon var ytterst ringa.

Schagerström fortfor dock att ströva omkring på gatorna flera timmar. Han hade överenskommit med mamsell Jaquette, att om Karl-Artur möjligen skulle komma hem, skulle hon sätta ut ett ljus i vindsfönstret, så att man inte behövde fortsätta sökandet längre än nödigt, men detta tecken blev inte synligt.

Det var redan långt över midnatt, då Schagerström hörde snabba fotsteg närma sig. Han anade vem det var, som nalkades. Snart kände han vid det rödaktiga skenet från en gatulykta igen den tunna gestalten, och som Karl-Artur gick åt rätt håll, brydde han sig inte om att tilltala honom, utan nöjde sig med att följa honom hela gatan utför ända fram till det Ekenstedtska huset.

Han såg honom inträda där och förstod ju, att han nu inte kunde lämna någon vidare hjälp, men en stor nyfikenhet att få veta hur mötet mellan mor och son skulle avlöpa tvang honom framåt. Han öppnade dörren ett par ögonblick efter Karl-Artur och trädde in i förstugan.

Där stod husets son redan omgiven av alla de sina. Det tycktes, som om ingen skulle ha haft ro att gå till sängs. Översten kom med ett ljus i handen och lyste på sonen, som om han ville säga: »Är det du eller någon annan?» De båda systrarna kommo ilande utför trappan med håret i papiljotter, men eljest fullt klädda. Hushållerskan och kalfaktorn skyndade till från köket.

Det hade säkert varit Karl-Arturs mening att helt stilla gå upp på sitt rum utan att väcka någon. Han hade hunnit uppför halva trappan, men där hade han hejdats av det tillströmmande husfolket.

Då Schagerström inträdde, såg han hur de två systrarna hade gripit broderns händer för att släpa honom med sig.

»Kom med in till söta mor! Du vet inte hur hon har väntat på dig.»

»Är det skick och fason, att du springer ute i staden och inte frågar efter din mor, fastän du vet, att hon är sjuk?» röt översten.

Karl-Artur stod kvar i trappan. Hans ansikte var som hugget i sten. Han visade varken förlägenhet eller ånger.

»Önskar pappa, att jag skall gå in till mamma nu genast?» frågade han. »Vore det inte bättre att vänta till i morgon?»

»Visst tusan skall du gå in till henne. Hon har fått feber nu, därför att hon har legat och väntat på dig.»

»Förlåt, pappa, men felet är inte mitt.»

Det märktes hos sonen något rent av fientligt. Översten ville tydligen inte framkalla något vredesutbrott. Han sade vänligt och övertalande:

»Visa bara, att du är hemma! Gå in och kyss henne, och i morgon är allt bra.»

»Jag kan inte kyssa henne», sade sonen.

»Förbaskade pojke!» började översten, men i nästa ögonblick lade han band på sig. »Säg ut vad du menar! Fast vänta litet! Kom med hit in till mig!»

Han drog honom med sig in på sitt kontor och stängde dörren mittför hela skaran av nyfikna lyssnare.

Strax därpå kom han ut igen och gick fram till Schagerström. »Det vore mig kärt, om brukspatron ville närvara vid samtalet», sade han.

Schagerström följde honom genast, och åter stängdes dörren. Översten tog plats på en stol mittför skrivbordet.

»Säg nu fort vad det är åt dig!»

»Eftersom pappa säger, att mamma har feber, så måste jag väl avlägga min förklaring inför pappa, fastän jag mycket väl förstår, att hon är den egentliga anstifterskan.»

»Kan man få veta vart du vill komma?»

»Vad jag vill säga är detta, att jag från och med i dag inte mer ämnar beträda mina föräldrars hus.»

»Ser man på!» sade översten. »Och anledningen?»

»Anledningen, min far, är denna.»

Han drog fram en sedelbunt ur fickan, lade den på skrivbordet framför översten och gav den ett kraftigt slag.

»Jaså», sade översten. »Hon kunde inte tiga.»

»Jo», sade Karl-Artur, »hon teg så länge, som det var henne möjligt. Vi har suttit på kyrkogården i många timmar, och hon har ingenting annat velat säga, än att hon måste gå sin väg och att hon aldrig någonsin finge återse mig. Det var, först då jag anklagade henne för att här i Karlstad ha fått en annan älskare, som hon berättade, att mina föräldrar med pengar hade mutat henne att ge mig fri. Min far hade dessutom hotat, att han skulle göra mig arvlös, om jag gifte mig med henne. Vad kunde hon då göra? Hon tog emot de tvåhundra riksdaler, som bjöds henne. Det roade mig att höra, att mina föräldrar satte ett så högt pris på min person.»

»Nå», sade översten med en axelryckning, »vi lovade henne också, att hon skulle få fem gånger så mycket till bosättning, då hon gifte sig med någon annan.»

»Hon har också sagt mig detta», fortfor Karl-Artur med ett lätt skratt. Därpå gick han över till en mera lidelsefull framställning. »Och det är min far, min mor, som handlar mot mig på detta sätt! För två veckor sedan uppsökte mig min mor i Korskyrka. Jag talade med henne om detta mitt giftermål. Jag sade henne, att denna unga flicka hade skickats mig av Försynen, att jag räknade på henne för att kunna föra ett liv efter Guds vilja. Hon var mitt hopp, mitt livs lycka berodde på att hon bleve min. Min mor lyssnade till allt detta. Hon tycktes rörd, hon gav mig rätt. Och nu, fjorton dar efteråt, finner jag, att hon har försökt skilja oss åt. Vad skall jag tänka om en sådan obarmhärtighet, en sådan falskhet? Måste jag inte rysa över att nödgas kalla en sådan människa för mor?»

Översten höjde på axlarna än en gång. Han såg varken skuldmedveten eller ångerköpt ut.

»Nå ja», sade han, »Beate tyckte synd om dig, därför att Charlotte skulle ha spelat dig ett fult spratt, och hon ville inte gräla på dig för den nya förlovningen. Men naturligtvis förstod både hon och jag genast, att du hade hoppat i galen tunna. Vi tänkte, att saken skulle få ha sin gång någon tid, men så kom ju den gudasända hit rätt i gapet på oss syndare. Beate engagerade henne för att få liten reda på hurudan hon var. Ja, bevars, präktig människa på många sätt, men hon kan varken läsa eller skriva, dessutom röker hon pipa, och vad renlighet beträffar... Ja, min gosse, vi sökte ställa på bästa sätt, och du skulle ha blivit nöjd med alltsammans, om du bara hade fått tid på dig, så att du hade hunnit komma till förnuft. Det som fördärvade hela historien, det var, att den välsignade människan skulle komma in med kaffebrickan.»

»Ser inte min far vad detta var?»

»Sannerligen jag kan se annat, än att det var en förbaskad otur.»

»Jag ser däri Guds finger. Denna kvinna är av Gud utsedd till min maka, därför sände han henne på nytt i min väg. Och än mer. Jag ser hans rättvisa straff. Då jag bad biskopen välsigna vår förening, skyndade min mor fram för att hindra detta. Min mor sade sig, att om hon låtsade snava, falla, så skulle detta vara det bästa avbrottet. Men manövern lyckades alltför väl. Gud ingrep.»

Nu övergavs fadern av sin förra kallblodighet.

»Hut, pojke! Hur vågar du anklaga din mor för en sådan bakslughet?»

»Förlåt, min far, men jag har haft tillfälle att se prov på kvinnlig falskhet på sista tiden. Min mor och Charlotte, dessa båda har gett mitt hjärta en läxa, som det inte snart glömmer.»

Översten satt ett par ögonblick och trummade på bordskivan.

»Det var bra, att du nämnde Charlottes falskhet», sade han. »Jag hade just ämnat tala med dig om den. Du skall aldrig kunna inbilla mig, att Charlotte har övergivit dig för att få en rik man. Hon tycker mer om dig än om alla världens rikedomar. Jag tror, att alltihop är ditt fel, men att hon har tagit på sig skulden, för att inte vi, dina föräldrar, skulle bli onda på dig och för att du skulle undgå andra människors tadel. Vad säger du om den saken?»

»Hon har låtit lysa för sig.»

»Tänk efter, Karl-Artur!» sade översten. »Stryk ut ur dina tankar allt det där, som du har inbillat dig om Charlottes dålighet! Kan du inte tänka dig, att hon anklagade sig själv för att hjälpa dig? Hon lät hela världen tro, att förlovningen bröts på hennes tillskyndan, men tänk efter, rannsaka ditt samvete! Var det inte du, som gjorde brytningen?»

Karl-Artur stod en stund tyst. Han tycktes verkligen lyda sin far och pröva sina minnen. Helt hastigt vände han sig till Schagerström.

»Hur kom det sig, att brukspatron skickade den där blombuketten? Hade brukspatron under måndagseftermiddagen fått något bud från Charlotte? Vad hade prosten för ett ärende till brukspatron?»

»Blombuketten skickade jag som ett bevis på min högaktning», svarade Schagerström. »Jag erhöll inget budskap från fröken Löwensköld under måndagen. Prosten hade inget annat ärende än att återgälda min gårdagsvisit.»

Karl-Artur försjönk återigen i djupa tankar.

»I så fall», sade han till sist, »låter det tänka sig, att min far har rätt.»

Båda hans åhörare drogo en suck av lättnad. Detta var ett vackert erkännande av ett begånget misstag. Ingen obetydlig människa skulle ha bekvämat sig till något dylikt.

»Men i så fall...» sade översten. »Ja, du måste först och främst veta, att brukspatron Schagerström har lovat att avstå från alla anspråk...»

Karl-Artur föll honom i talet.

»Brukspatron Schagerström behöver inte göra någon uppoffring för min skull. Jag ber min far förstå, att jag aldrig kommer att återknyta med Charlotte. Jag älskar en annan.»

Översten slog knytnäven i bordet.

»Med dig kommer man ingen vart. Du anser då inte, att så mycken trofasthet, en sådan uppoffring har det minsta värde?»

»Jag håller det för en Försynens skickelse, att bandet mellan mig och Charlotte blev brutet.»

»Jag förstår», sade översten med stor bitterhet. »På samma sätt tackar du Gud för att bandet mellan dig och dina föräldrar också har brutits.»

Den unge mannen stod tyst.

»Sanna mina ord, du är på väg till ditt fördärv», sade översten. »Det är i grund och botten vårt fel. Beate skämde bort dig, så att du kom att tro dig vara en halvgud, och jag lät henne hållas, därför att jag aldrig har kunnat neka henne något. Och nu lönar du henne så, som jag visste att du skulle. Jag för min del har vetat hela tiden, att det skulle sluta så här, men det är i alla fall svårt, när det kommer.»

Han tystnade och tog ett par stönande andetag.

»Säg, min gosse!» sade han slutligen med mild röst. »Nu, då du har tillintetgjort alla våra onda anslag, vill du inte nu gå in och kyssa din mor, så att hon kan få ro?»

»Om jag, som min far säger, har tillintetgjort alla era onda anslag, kan jag därför glömma den fördärvade sinnesriktning, som utmärker mina närmaste? Vart jag vänder mig, ingenting annat än världskärlek och allt, vad därav följer, flärdfullhet och falskhet.»

»Bry dig inte om det där, Karl-Artur! Vi är gammaldags folk. Vi har vår gudsfruktan, liksom du har din.»

»Min far, jag kan inte.»

»Jag för min del har gjort upp räkningen med dig», fortfor översten, »men hon, hon... Ja, du vet, hon måste tro, att du älskar henne. Jag ber för henne, Karl-Artur, bara för henne.»

»Den enda barmhärtighet, som jag kan visa min mor, är, att jag reser min väg utan att säga henne hur sårat mitt hjärta är genom hennes falskhet.»

Översten reste sig.

»Du, du vet inte vad kärlek är.»

»Jag är en sanningens tjänare. Jag kan inte kyssa min mor.»

»Gå och lägg dig!» sade den gamle. »Sov på saken!»

»Skjutsen är beställd till klockan fyra, och dit har vi endast en kvart.»

»Skjutsen», sade översten, »kan komma tillbaka klockan tio. Gör, som jag säger! Sov på saken!»

Karl-Artur visade för första gången en lätt tvekan.

»Om min far och min mor vill ändra sitt världsliga leverne, om de vill leva som folk av ringa stånd, om mina systrar vill tjäna de fattiga och sjuka...»

»Kom inte med några otidigheter!»

»De där otidigheterna är Guds ord.»

»Prat!»

Karl-Artur sträckte upp armarna mot höjden som en predikant på sin predikstol.

»Så förlåt mig då, min Gud, att jag förkastar dessa mina köttsliga föräldrar! Låt intet, som är deras, varken deras omsorger eller deras kärlek eller deras egendomar eller deras pengar, komma vid mig! Hjälp mig, så att jag blir skild från dessa syndens människor och får leva i din frihet!»

Översten hade hört på utan att göra en rörelse.

»Den Gud, som du tror på, är en obarmhärtig Gud», sade han, »och han skall säkert uppfylla din bön. Och var du viss, att när du en gång står tiggande och bedjande utanför min dörr, då skall jag också minnas den.»

Detta var det sista, som blev talat mellan far och son. Karl-Artur gick ganska stilla ut ur rummet, och översten blev ensam med Schagerström.

Den gamle mannen satt några sekunder med huvudet lutat i händerna. Men om en stund vände han sig till Schagerström med en anhållan, att denne skulle för Charlotte redogöra för allt, som hade skett.

»Jag förmår inte skriva om det», sade han. »Säg Charlotte alltsammans, brukspatron, alltsammans! Jag vill, att hon skall veta, att vi sökte hjälpa henne, fastän vi ömkligen misslyckades. Och säg henne också detta, att nu finns det ingen annan människa i världen än just hon, som kan hjälpa min stackars hustru och min stackars son!»