David Copperfield/Del I/Kapitel 13

←  Som mitt tycke för livet på egen hand icke blir större, fattar jag ett stort beslut

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Följden av mitt beslut

Min tant fattar sitt beslut rörande mig  →

TRETTONDE KAPITLET.
Följden av mitt beslut.

Så vitt jag minns, hade jag förmodligen haft någon vild idé om att springa hela vägen till Dover, då jag slutade att förfölja den unge mannen med kärran och åsnan och styrde kosan mot Greenwich. Om så var, kommo mina förvirrade sinnen snart åter till sans i denna punkt, ty jag stannade på Kent Road vid en terrass med en vattenbassäng framför, i vilken stod en stor löjlig bildstod, som blåste i en torr snäcka. Här satte jag mig ned på en trappa, alldeles utmattad efter mina ansträngningar och så andfådd, att jag knappast kunde begråta förlusten av min koffert och min halva guiné. Under tiden hade det blivit mörkt; jag hörde klockorna slå tio, medan jag satt och vilade mig. Men till all lycka var det en sommarafton och vackert väder. Då jag åter hade hämtat andan och blivit av med en viss kvävande känsla i min hals, steg jag upp och gick vidare. Mitt i all min nöd tänkte jag icke på att vända om; ja, jag tror icke att detta skulle ha fallit mig in, om än en schweizisk snölavin hade legat på Kent Road.

Men tanken på att allt vad jag ägde i världen endast uppgick till tre halvpence (och jag undrar verkligen, hur de kunde finnas kvar i min ficka på en lördagsafton!) oroade mig mycket, ehuru jag fortfor att gå. Jag började att utmåla för mig själv, i form av en tidningsnotis, huru jag om en eller ett par dagar skulle bli hittad död under någon häck, och så traskade jag dystert framåt, men så fort jag kunde, till dess jag händelsevis kom förbi en liten bod, där det stod skrivet, att där köptes herr- och fruntimmerskläder och att här betaltes det högsta priset för lumpor, ben och avskräden från köket. Ägaren av denna bod satt vid dörren i skjortärmarna och rökte, och som en hel mängd rockar och byxor hängde och dinglade ned från det låga taket, och endast två dankar brunno där inne för att visa vad de voro, inbillade jag mig att han såg ut som en man med ett hämndlystet lynne, som hade hängt alla sina fiender och nu satt och njöt av sitt verk.

Den erfarenhet, jag hade inhämtat hos mr och mrs Micawber, ingav mig den tanken, att här möjligen kunde finnas ett medel, varigenom jag för en stund kunde hålla vargen hunger från livet. Jag gick därför in på närmaste sidogata, tog av mig min väst, rullade nätt ihop den under min arm och gick tillbaka till boddörren.

»Ursäkta, sir», sade jag, »jag skulle gärna vilja sälja den här för ett billigt pris.»

Mr Dolloby — åtminstone stod detta namn över boddörren — tog emot västen, ställde sin pipa på huvudet mot dörrposten, gick in i boden, åtföljd av mig, snoppade de båda ljusen med fingrarna, bredde ut västen på disken och såg på den där, höll upp den mot ljuset och såg på den där och sade slutligen:

»Nå, vad begär ni nu för det här lilla västkräket?»

»Å, ni kan nog bäst bestämma priset, sir», svarade jag blygsamt.

»Jag kan inte vara både köpare och säljare», sade mr Dolloby. »Bestäm ett pris på det här lilla västkräket.»

»Skulle aderton pence vara…» började jag efter en stunds tvekan.

Mr Dolloby rullade åter ihop den, lämnade den tillbaka åt mig och sade:

»Jag skulle bestjäla min familj, om jag bjöd nio pence för den.»

Detta var ett obehagligt sätt att framställa saken på, eftersom han därigenom satte mig, som var honom helt och hållet främmande, i den ledsamma nödvändigheten att begära, att mr Dolloby skulle för min skull bestjäla sin familj, men som mina omständigheter voro så tryckande, sade jag att jag skulle nöja mig med nio pence, ifall han så ville. Mr Dolloby gav mig nu nio pence, ehuru icke utan ett visst knot. Jag önskade honom därefter godnatt och gick ut ur boden, nio pence rikare, men en väst fattigare. Men då jag knäppte igen min jacka, var detta av föga betydelse.

Jag förutsåg för övrigt tydligt nog, att min jacka härnäst skulle komma att stryka med och att jag skulle få tillryggalägga största delen av vägen till Dover i skjorta och byxor och ändå prisa mig lycklig, ifall jag kunde komma dit i denna dräkt. Utom det obestämda intrycket av väglängden framför mig och av att den unge mannen med kärran och åsnan hade behandlat mig bra illa, tror jag emellertid icke att jag hade någon synnerligen tryckande känsla av mina bekymmer, då jag åter begav mig av med mina nio pence i fickan.

Jag hade uppgjort en plan för hur jag skulle tillbringa natten, vilken jag nu gick att verkställa. Denna plan bestod däruti, att jag skulle lägga mig bakom muren kring min förra skola, där en höstack plägade stå. Det föreföll mig som om det vore ett slags sällskap att ha gossarna och skolsalen, där jag brukade berätta mina romaner, så nära intill mig, ehuru gossarna icke skulle veta att jag var där och ehuru skolsalen icke skulle giva mig skydd.

Jag hade haft ett ganska hårt dagsverke och var duktigt trött, då jag omsider kom ut på Blackheathslätten. Det kostade mig en viss möda att hitta rätt på Salem House, men slutligen fann jag det likväl och fann en höstack i ett hörn och lade mig ned vid den, sedan jag likväl först gått runt omkring muren och tittat upp till fönstren och förvissat mig om att allt var mörkt och tyst där innanför. Aldrig skall jag glömma huru ensam och övergiven jag kände mig, då jag nu för första gången lade mig att sova utan tak över huvudet.

Sömnen infann sig hos mig, liksom hos så många andra förskjutna, för vilka husdörrar voro stängda och på vilka hushundar skällde denna natt — och jag drömde att jag låg i min gamla skolsäng och talade med gossarna i mitt rum, men fann mig plötsligt sittande upprätt, med Steerforths namn på mina läppar, stirrande vilt upp mot stjärnorna, som glimmade och glittrade över mitt huvud. Då jag nu erinrade mig var jag var vid denna tidiga timme, smög sig en känsla över mig, som fick mig att stiga upp, rädd för jag vet icke vad, och gå några steg. Men stjärnornas matta glimmande och himmelens bleka ljus på den sida där dagen började att gry, gåvo mig åter mod, och som mina ögon voro mycket tunga, lade jag mig åter ned och somnade, ehuru med ett medvetande i sömnen av att det var kallt, tills solens varma strålar och ringandet i morgonklockorna i Salem House väckte mig. Om jag hade kunnat hoppas, att Steerforth ännu vistades där, skulle jag ha smugit omkring där i närheten till dess han kommit ut allena; men jag visste att han för länge sedan måste ha lämnat skolan. Traddles var kanske där ännu, men även detta var mycket osäkert, och dessutom hyste jag icke tillräckligt stort förtroende till hans tystlåtenhet eller goda tur, hur mycket jag än litade på hans godhjärtenhet, för att jag skulle ha vågat meddela honom min ställning. Jag smög mig därför bort från muren just som mr Creakles pojkar höllo på att stiga upp, och tog av in på den långa, dammiga väg, om vilken jag fått veta att den förde till Dover, medan jag tillhörde deras antal och vid en tid då jag föga anade att någons ögon någonsin skulle komma att se mig vandra framåt den så som jag nu gjorde.

Hur olika denna söndagsmorgon var mot de forna söndagsmornarna i Yarmouth! Vid vanlig tid hörde jag kyrkklockorna ringa, medan jag traskade framåt, och jag mötte folk, som vandrade till kyrkan, och jag gick förbi en kyrka eller par, och ljudet av sången trängde ut i solskenet, medan pedellen satt och svalkade sig i vapenhusets skugga eller stod under idegranen, med handen skuggande för ögonen och blängande på mig i det jag gick förbi. Den forna söndagsmorgonens lugn och frid vilade emellertid över allting, utom mig. Däruti låg olikheten. Jag kände mig helt syndig i min smuts och mitt damm och med mitt toviga hår. Om icke den fridfulla bild hade varit, som jag hade skapat mig — bilden av min mor, i sin ungdom och skönhet sittande gråtande vid elden, och av min tant, som veknade vid hennes åsyn, tror jag knappast att jag skulle haft mod att fortsätta min vandring till nästa dag, men denna bild gick hela tiden framför mig och jag följde efter.

Denna söndag gick jag nära sex mil på den jämna vägen, likväl icke med lätthet, eftersom jag icke var van vid detta slags ansträngning. Jag ser mig själv vid aftonens inbrott gå över bron vid Rochester, trött och öm i fötterna och ätande på det bröd jag hade köpt mig till kvällsvard. Ett par små hus, utanför vilka hängde en skylt med påskrift: »Rum för resande», frestade mig, men jag var rädd för att giva ut de få pence jag hade, och ännu räddare för den elaka uppsynen hos de landstrykare jag hade mött eller hunnit upp. Jag sökte därför icke något annat skydd än himmelen, och sedan jag hade släpat mig in i Chatam, vilket, så som det tog sig ut denna afton, står för mig som en blott och bar dröm av krita, vindbroar och avmastade skepp i en gyttjig flod och försedda med tak som Noaks ark, kröp jag slutligen upp på ett slags gräsbevuxet batteri, som höjde sig över en smal gata, där en skyltvakt gick fram och tillbaka. Här lade jag mig ned, nära en kanon, och glad över sällskapet med skyltvaktens steg, ehuru han icke visste mera om att jag befann mig ovanför honom, än gossarna i Salem House hade vetat att jag låg vid muren, sov jag gott ända till morgonen.

På morgonen kände jag mig mycket styv i lederna och öm i fötterna samt alldeles yr i huvudet av trumvirvlar och marscherande soldater, som tycktes innesluta mig på alla håll, då jag gick nedför den långa och smala gatan. Som jag märkte att jag endast skulle kunna gå ett mycket kort vägstycke denna dag, så framt jag ville behålla några krafter till att komma till målet för min resa, beslöt jag att göra försäljningen av min jacka till dagens egentliga sysselsättning. Följaktligen tog jag av mig jackan för att lära mig undvara den, tog den under armen och började vandra omkring för att taga de olika klädstånden i närmare skärskådande.

Det tycktes onekligen vara en lämplig plats för försäljning av jackor, ty klädmäklare funnos här i massa och stodo vanligen i dörrarna till sina butiker, på utkik efter kunder. Men som de flesta av dem hade en eller ett par officersrockar med epåletter och alltsammans hängande bland sina andra effekter, blev jag skrämd av varornas dyrbara beskaffenhet och vandrade länge omkring, innan jag bjöd ut vad jag hade att sälja.

Denna min blygsamhet ledde min uppmärksamhet på de butiker där matroskläder voro till salu samt på sådana salubodar som mr Dollobys, hellre än på de större etablissemangen. Slutligen träffade jag på en, som tycktes mig se lovande ut, i hörnet av en smutsig gränd, vilken slutade med en inhägnad, där en mängd brännässlor frodades och på vars staket några begagnade sjömanskläder, som tycktes ha översvämmat boden, fladdrade bland några hängmattor, rostiga gevär, oljskinnshattar samt åtskilliga tråg fulla med så många rostiga nycklar av så många olika storlekar, att de tycktes vara tillräckligt omväxlande för att kunna öppna alla portar och dörrar i världen.

I denna bod, som var liten och låg och snarare förmörkades än upplystes av ett litet fönster, som var överhängt med kläder, och dit man gick ned utför ett par trappsteg, trädde jag in med ett klappande hjärta, som alldeles icke lättades, då en ful gubbe, på vilken nedre delen av ansiktet helt och hållet doldes av ett kort och tjockt, grått skägg, rusade ut ur en smutsig håla i bakgrunden och grep mig i håret. Denne gubbe var verkligen ohygglig att skåda, klädd som han var i en flottig flanellströja och stinkande förfärligt av rom. Hans säng, som var överhöljd av ett skrynkligt och trasigt lapptäcke, stod inne i den håla, varifrån han hade kommit ut och där ännu ett litet fönster fanns, som lämnade utsikt åt flera brännässlor och en halt åsna.

»Å, vad vill du?» väste denne gubbe med ett ilsket och entonigt gnällande. »Å, mina ögon och lemmar, vad vill du? Å, mina lungor och min lever, vad vill du? Å, burrr!»

Jag blev till den grad skrämd av dessa ord och i synnerhet av upprepandet av det sista okända, som var ett slags rosslande i hans strupe, att jag icke kunde svara, varpå gubben, som ännu alltjämt höll mig i håret, upprepade:

»Å, vad vill du? Å, mina ögon och lemmar, vad vill du? Å, mina lungor och min lever, vad vill du? Å, burrr!» vilket sista läte han tjöt ur sig med en sådan kraft, att ögonen tycktes vara nära att sprängas ut ur hans huvud.

»Jag önskade veta», sade jag darrande, »om ni skulle vilja köpa en jacka.»

»Å, låt oss se på jackan!» skrek gubben. »Å, mitt hjärta på eld, visa oss jackan! Å, mina ögon och lemmar, tag fram jackan!»

Därmed lösgjorde han sina skälvande händer, som voro lika en stor rovfågels klor, ur mitt hår och satte på sig ett par glasögon, som på intet vis förskönade hans inflammerade ögon.

»Å, hur mycket för jackan?» skrek gubben, sedan han hade undersökt den. »Å — burrr — huru mycket för jackan?»

»En halv krona», svarade jag med återvunnen fattning.

»Å, mina lungor och min lever, nej», skrek gubben. »Å, mina ögon, nej! Å, mina lemmar, nej! Aderton pence! Burrr!»

Varje gång han gav till detta utrop, tycktes hans ögon vara i fara att sprängas ur hans huvud, och varje mening han talade, framsade han ständigt i alldeles samma ton, vilken mera liknade en vindstöt, som börjar sakta, höjer sig till ett vinande och så faller igen, än något annat jag kan jämföra den med.

»Nå ja», sade jag, glad över att ha avslutat handeln, »jag tar aderton pence.»

»Å, min lever!» skrek gubben och kastade jackan på en hylla. »Gå ut ur boden! Å, mina lungor, gå ut ur boden! Å, mina ögon och lemmar — burrr — begär inte pengar; låt oss byta!»

Jag har aldrig varken förr eller senare i mitt liv varit så rädd och svarade därför ödmjukt, att jag behövde pengar och icke kunde använda någonting annat, men att jag skulle gå ut, såsom han begärde, och vänta på dem, och att det inte var någon brådska. Därmed gick jag ut och satte mig i skuggan i ett hörn, där jag blev sittande i så många timmar, att skuggan blev solsken och solskenet blev skugga igen, och ännu alltjämt satt jag och väntade på mina pengar.

Jag vill hoppas att det aldrig funnits make till drucken galning i hans fack. Att han var känd i grannskapet och beryktad för att ha sålt sin själ åt satan, märkte jag snart av de besök han fick av pojkarna, som oupphörligt kommo i svärmar kring boden, skränande denna saga och uppmanande honom att taga fram sina pengar.

»Du är inte så fattig som du låtsar, Charley! Fram med ditt guld! Fram med litet av det guld som du sålde dig åt satan för! Se så, fram med det! Det ligger insytt i madrassen, Charley. Sprätta upp den och låt oss få litet!»

Detta och mångfaldiga anbud om att låna honom en kniv för detta ändamål förbittrade honom till den grad, att hela dagen utgjorde en ständig följd av utfall å hans sida och flyktförsök å pojkarnas sida. Stundom tog han i sitt raseri mig för en av dem och kom rusande emot mig med arbetande käftar, som om han ville slita mig i stycken, men då han just i sista ögonblicket kom ihåg varför jag var där, dök han in i sin bod igen och kastade sig på sin säng, såsom jag förmodade av ljudet av hans röst, då han på ett ursinnigt sätt och i sin egendomligt vinande ton framtjöt sången om Nelsons död, med ett Å! framför varje rad och med inblandande av otaliga »burr!» Liksom om detta icke hade varit tillräckligt obehagligt för mig, började även pojkarna, som satte mig i samband med etablissemanget på grund av det tålamod och den ihärdighet varmed jag halvklädd blev sittande där utanför, att kasta stenar på mig och misshandlade mig hela dagen i ända.

Han gjorde många försök att förmå mig till en byteshandel, i det han än kom med ett metspö, än med en fiol, än med en trekantig hatt och än med en flöjt. Men jag motstod alla dessa anbud och satt där i förtvivlan, för varje gång bedjande honom med tårar i ögonen om mina pengar eller min jacka. Slutligen började han att betala en halv penny i stöten och höll på i fulla två timmar innan han på detta sätt hade betalt mig en shilling.

»Å, mina ögon och lemmar!» ropade han därpå efter ett långt uppehåll, i det han på ett vidrigt sätt glodde ut ur boden, »vill du gå för två pence till?»

»Jag kan inte», svarade jag, »jag skulle då svälta ihjäl.»

»Å, mina lungor och min lever, vill du gå för tre pence?»

»Jag skulle gärna gå för ingenting om jag kunde», sade jag, »men jag är i så stort behov av pengar.»

»Å, burr!» (Det är verkligen omöjligt att beskriva hur han snodde detta utrop ur sig, i det han tittade omkring dörrposten på mig och icke visade något annat än sitt listiga gamla huvud) — »vill du gå för fyra pence?» Jag var så matt och trött, att jag gick in på detta anbud, tog pengarna ur hans klo, icke utan en viss bävan, och avlägsnade mig kort före solnedgången, mera hungrig och törstig än jag hade kommit. Med en utgift av tre pence vederkvickte jag mig likväl tillräckligt, och som jag nu hade blivit bättre till mods, linkade jag något över en mil framåt på min väg.

Mitt nattläger var åter under en höstack, där jag sov gott, sedan jag hade tvättat mina med blåsor höljda fötter i en bäck och så gott jag kunde förbundit dem med några svala blad. Då jag följande morgon åter begav mig på väg, såg jag att vägen slingrade sig fram mellan en mängd humlegårdar och fruktträdgårdar. Det var redan så långt lidet på sommaren, att fruktträdgårdarna voro röda. av mogna äpplen, och på somliga ställen voro humleplockarna redan i fullt arbete. Allt detta fann jag utomordentligt vackert och beslöt att sova bland humlen om natten, i det jag föreställde mig att jag skulle få ett angenämt sällskap av de långa raderna av humlestörar, omslingrade av de vackra rankorna.

Landstrykarna voro denna dag värre än någonsin och ingåvo mig en förskräckelse, som ännu står levande för min själ. Åtskilliga av dem hade i hög grad ohyggliga bovansikten och stirrade vilt på mig då jag gick förbi dem; stundom stannade de även och ropade åt mig att jag skulle vänta och tala med dem, och när jag nu började springa, kastade de stenar efter mig. I synnerhet erinrar jag mig en ung sälle — förmodligen en kittelflickare, att döma av hans påse och hans kolpanna — som hade en kvinna med sig och vände sig om, stirrade efter mig och därefter röt till med en så förfärlig röst, att jag skulle komma tillbaka, att jag stannade och såg mig om.

»Kom, när man ropar på dig», sade kittelflickaren, »annars sprättar jag upp magen på dig.»

Jag ansåg det vara rådligast att gå tillbaka, och då jag närmade mig och sökte att blidka kittelfliceckaren med mina blickar, märkte jag att kvinnan hade ett blått öga.

»Vart ska du ta vägen?» frågade kittelflickaren och grep mig i bröstet på min skjorta med sin svärtade hand.

»Jag ska till Dover», svarade jag.

»Var kommer du ifrån?» frågade han och vred ännu en gång handen om i min skjorta för att hålla mig fast.

»Jag kommer från London», svarade jag.

»Vad har du för dig?» frågade kittelflickaren. »Är du ett långfinger?»

»N-nej!» sade jag.

»Vad tusan, är du inte?» utbrast kittelflickaren. »Om du kommer och gör dig till med din ärlighet för mig, så knackar jag ut hjärnan på dig.»

Med sin lediga hand gjorde han därpå en åtbörd som om han velat slå till och mätte mig därefter från huvud till fot.

»Har du förtjänt så pass att du kan ge mig till en mugg öl?» frågade kittelflickaren. »Om så är, så hit med det innan jag tar det.»

Jag skulle ganska säkert ha tagit fram pengar, om jag icke hade uppfångat kvinnans blick och sett henne mycket sakta skaka på huvudet och sätta munnen i form av ett »nej>».

»Jag är mycket fattig», sade jag och försökte att le, »och har inte några pengar.»

»Vad ska det betyda?» sade kittelflickaren och såg så skarpt på mig, att jag nästan fruktade att han såg pengarna i min ficka.

»Sir!» stammade jag.

»Vad ska det betyda», fortfor han, »att du går med bror mins halsduk? Hit med den!»

Och i ett ryck slet han den från min hals och kastade den åt kvinnan.

Denna brast ut i ett skratt, som om hon tagit det för ett skämt, och kastade därefter halsduken tillbaka åt mig, i det hon åter nickade lika sakta som förut och med sina läppar formade ordet »gå!» Men innan jag kunde följa denna uppmaning, ryckte kittelflickaren halsduken ur handen på mig med en sådan häftighet, att jag for runt omkring som en snurra, band den löst kring sin hals, vände sig därefter om mot kvinnan och slog henne till marken. Jag skall aldrig glömma hur jag såg henne falla baklänges på den hårda landsvägen och ligga där barhuvad och med håret vitt av damm, ävensom hur jag, då jag på något avstånd såg mig tillbaka, såg henne sitta på den längs vägen gående upphöjda gångstigen och torka blodet ur sitt ansikte med en flik av sin halsduk, medan han gick vidare.

Detta äventyr skrämde mig till den grad, att jag, varje gång jag såg några av detta slags människor komma, vände om, till dess jag fann ett gömsle, där jag stannade tills de hade kommit ur sikte, och detta hände så ofta, att jag blev icke så litet fördröjd därav. Men under denna och alla de andra svårigheterna under min resa tyckte jag mig uppehållen och ledd av fantasibilden av min mor i hennes ungdom innan jag kom till världen. Den höll mig ständigt sällskap. Den var närvarande, då jag lade mig att sova bland humlerankorna; den var hos mig då jag vaknade om morgonen; den gick framför mig hela dagen. Jag har alltsedan dess satt den i samband med den solbelysta gatan i Canterbury, där denna så att säga låg och slumrade i det heta ljuset, och med åsynen av de gamla husen och portarna och den majestätiska, grå domkyrkan, kring vars torn kajorna svärmade. Då jag slutligen kom ut på de kala, vidsträckta sandrevlarna i trakten av Dover, livade samma bild den dystra, ödsliga scenen med hoppets solljus, och den övergav mig icke förrän jag uppnådde det första stora målet för min resa och verkligen satte min fot i själva staden på den sjätte dagen efter min flykt. Men då jag nu stod på denna så länge efterlängtade plats, med mina söndriga skor och min dammiga, solbrända, halvnakna gestalt, då tycktes den, förunderligt nog, försvinna som en dröm och lämna mig hjälplös och modfälld.

Mina första förfrågningar rörande min tant började jag hos båtförarna och fick olika svar. En sade, att hon bodde i South Forelandfyren och därvid hade kommit att sveda sina polisonger; en annan sade, att hon hade blivit förtöjd vid den stora bojen utanför hamnen, och att man endast kunde besöka henne vid ebbtid; en tredje sade, att hon hade blivit inspärrad i fängelset i Maidstone för att hon stulit barn, och en fjärde, att hon vid den sista stormen hade setts rida på en sopkvast och fara direkt till Calais. Droskkuskarna, till vilka jag därefter vände mig, voro lika skämtsamma och lika vanvördiga, och handelsmännen, som icke tyckte om mitt utseende, svarade, utan att höra vad jag hade att saga, att de icke hade någonting att ge mig. Jag kände mig mera övergiven och olycklig än jag hade gjort under hela tiden för min flykt. Alla mina pengar voro slut, och jag hade ingenting kvar som jag kunde sälja; jag var hungrig, törstig och uttröttad och tyckte mig vara lika långt avlägsen från mitt mål som om jag ännu hade varit kvar i London.

Förmiddagen hade förflutit under dessa förfrågningar, och jag satt på trappan till en tom butik i ett gathörn i närheten av torget och tänkte redan på att gå till något av de andra ställena, som man hade uppgivit för mig, då i detsamma en droskkusk, som kom farande förbi, tappade ett hästtäcke. Ett visst godmodigt uttryck i karlens ansikte, vilket jag upptäckte, då jag tog täcket och räckte honom det, uppmuntrade mig att fråga honom, om han kunde säga mig var miss Trotwood bodde, ehuru jag hade gjort denna fråga så många gånger, att den nästan dog på mina läppar.

»Trotwood!» sade han. »Låt mig se. Jag tycker mig känna till namnet. Gammalt fruntimmer?»

»Ja», sade Jag, »bra gammal.»

»Duktigt styv i ryggen?» sade han och rätade upp sig.

»Ja», svarade jag. »Det tror jag allt.»

»Bär en påse?» sade han — »en påse, som kan rymma en hel hop — är barsk av sig, morsk och skarp?»

Jag kände mig helt ängslig, i det jag erkände den otvivelaktiga noggrannheten i denna beskrivning.

»Då ska jag säga dig en sak», sade han. »Om du går dit uppåt», tillade han, pekande med sin piska uppåt backarna, »och alltjämt håller dig åt höger, till dess du kommer till några hus, som ligga utåt havet, så tror jag nog att du ska få rätt på henne. Men som hon förmodligen inte kommer att ge dig något, så har du här en slant.»

Jag mottog med tacksamhet gåvan, för vilken jag under vägen köpte mig ett bröd, och gick så framåt åt det håll som min vän hade utpekat, men måste vandra ett gott stycke, innan jag kom fram till de omnämnda husen. Slutligen såg jag några ligga framför mig, gick fram dit och in i en liten handelsbod för att be dem där inne vara goda och säga mig var miss Trotwood bodde. Jag vände mig till en karl bakom disken, som vägde upp risgryn åt en ung flicka, som, i tanke att jag ställde frågan till henne, hastigt vände sig om och sade:

»Min fru? Vad vill du henne, gosse?»

»Jag skulle önska att få tala med henne.»

»Tigga av henne, menar du väl?» genmälde flickan.

»Nej, visst inte», sade jag, men då jag plötsligt erinrade mig, att jag i det hela taget icke hade kommit för någonting annat, tystnade jag helt förvirrad och kände huru mina kinder glödde.

Min tants jungfru, vilket jag på grund av hennes yttrande förmodade henne vara, lade sina risgryn i en liten korg och gick ut ur boden, i det hon sade till mig, att jag kunde följa efter henne, ifall jag ville veta var miss Trotwood bodde. Jag lät icke säga mig detta två gånger, ehuru jag kände mig så ängslig och upprörd, att mina knän skälvde under mig. Jag följde efter den unga flickan, och vi kommo snart till ett litet prydligt hus med trevliga, utbyggda fönster: där framför låg en liten fyrkantig, sandad gård eller trädgård, full av omsorgsfullt skötta blommor, som spredo en förtjusande doft.

»Här bor miss Trotwood», sade flickan. »Nu vet du det, och det är allt vad jag har att säga dig.»

Med dessa ord skyndade hon in i huset, som om hon velat skaka av sig ansvaret för mitt uppträdande, och lämnade mig kvar vid trädgårdsporten, över vilken jag oroligt tittade upp till salsfönstret, där en till hälften undandragen muslinsgardin, en stor, rund, grön skärm eller fläkta, som var fäst vid fönsterpallen, ett litet bord och en stor stol läto mig förmoda, att min tant i detta ögonblick satt där i vördnadsbjudande majestät.

Mina skor befunno sig nu i ett högst jämmerligt skick. Sulorna hade gått av bit för bit, och överlädret hade sluppit upp och spruckit sönder, så att de hade mist själva formen och skapnaden av ena sko. Min hatt, som tillika hade tjänat mig till nattmössa, var så bucklig och trasig, att ingen gammal bulig, skaftlös stekpanna på en sophög hade behövt skämmas för att tävla med den. Min skjorta och mina byxor, som voro fläckade av svett, dagg, gräs och den Kents mark, på vilken jag hade vilat, samt till på köpet sönderrivna, kunde ha skrämt fåglarna bort från min tants trädgård, medan jag stod där vid trädgårdsporten. Mitt hår hade icke vetat av kam eller borste alltsedan jag lämnade London. Mitt ansikte, min hals och mina händer hade blivit nästan mahognyfärgade genom att vara utsatta för luftens och solens verkningar, som jag icke var van vid. Från huvud till fot var jag nästan vitpudrad av kalk och damm, som om jag hade kommit ut ur en kalkugn. I detta tillstånd och med ett livligt medvetande därav väntade jag på att få presentera mig för och göra mitt första intryck på min förfärliga tant.

Då den oavbrutna stillheten vid salsfönstret efter en stunds förlopp ledde mig till den slutsats, att hon icke fanns där, lyfte jag mina ögon upp till fönstret där ovanför, där jag såg en blomstrande gråhårig herre med vänligt utseende, som slumrade med det ena ögat på ett löjligt sätt, nickade åt mig åtskilliga gånger, ruskade på huvudet åt mig lika ofta, skrattade och gick sin väg.

Jag hade varit tillräckligt förvirrad, men blev det nu ännu mera genom detta oväntade beteende och stod just på väg att smyga mig bort för att tänka över hur jag borde bete mig för att handla klokast, då ett fruntimmer, med en näsduk bunden över sin mössa, trädgårdshandskar på händerna, med en trädgårdspåse framför sig och en stor kniv i handen, trädde ut ur huset. Jag förstod genast att det var miss Betsey, ty hon kom gravitetiskt skridande ut ur huset, alldeles så som min stackars mor så ofta hade beskrivit henne komma skridande upp genom vår trädgård i Blunderstone Rookery.

»Gå bort!» sade miss Betsey, i det hon ruskade på huvudet och på avstånd gjorde ett hugg med kniven i luften. »Bort! Inga pojkar här!»

Jag betraktade henne med hjärtat i halsgropen, medan hon gick bort till ett hörn av trädgården och lutade sig ned för att gräva upp en liten rot. Därpå smög jag mig, utan det ringaste tillstymmelse till mod, men med en betydlig portion förtvivlan, sakta in och fram till henne och rörde vid henne med mitt finger.

»Ursäkta, min fru», började jag.

Hon ryckte till och såg upp.

»Ursäkta, tant!»

»Vad för slag?» utbrast miss Betsey i en ton av förvåning, vartill jag aldrig hade hört maken.

»Ursäkta, tant, jag är er unga släkting.»

»Åh, Herren bevare mig!» sade min tant och satte sig pladask ned på trädgårdsgången.

»Jag är David Copperfield från Blunderstone i Suffolk, dit ni kom den där aftonen, då jag blev född, och hälsade på min goda mamma. Jag har varit mycket olycklig sedan hon dog. Jag har blivit vanvårdad och inte fått lära mig något, utan blivit lämnad på egen hand och satt till ett arbete för vilket jag inte passar. Därför rymde jag bort till er. Jag blev bestulen strax som jag begav mig av och har gått hela vägen och har inte sovit i någon säng ända sedan jag började min vandring.»

Här svek mig plötsligt hela min fattning och med en rörelse av mina händer för att visa henne mitt trasiga tillstånd och taga detta till vittne att jag icke hade lidit så obetydligt, brast jag ut i en lidelsefull gråt, som förmodligen hade legat gömd inom mig under hela veckan.

Med varje tillstymmelse till uttryck utom förvåning avlägsnat från sitt ansikte, satt min tant på sandgången och stirrade på mig, till dess jag började gråta, men nu steg hon hastigt upp, grep mig i skjortkragen och ledde mig in i salen. Det första hon här gjorde, var att öppna ett stort skåp, taga ut några buteljer och hälla litet av var och ens innehåll i min mun. Jag förmodar, att dessa buteljer hade blivit tagna på måfå, ty jag är säker om att jag kände smaken av anisvatten, ansjovissås och skarp saladsås. Då hon hade givit mig dessa stärkande medel, men jag det oaktat fortfor att vara hysterisk och ur stånd att kväva mina snyftningar, lade hon mig på soffan, med en schal under mitt huvud och med näsduken som hon bar på huvudet, lagd under mina fötter, så att jag icke skulle smutsa överdraget. Därefter satte hon sig ned bakom den gröna skärm eller fläkta, som jag redan omnämnt, så att jag icke kunde se hennes ansikte och utstötte med vissa mellanskov ett: »Herren förbarma oss!» lossande dessa utrop likt små kanonskott.

Efter en stunds förlopp ringde hon på klockan.

»Janet», sade min tant, då den unga tjänstflickan trädde in, »gå upp och hälsa mr Dick från mig och säg, att jag önskar tala med honom.»

Janet tycktes bli något överraskad av att se mig ligga styv och stel på soffan (jag var nämligen rädd för att röra mig för att icke göra min tant missnöjd), men gick för att uträtta sitt ärende. Min tant gick med händerna på ryggen fram och tillbaka i rummet, till dess herrn, som hade skelat åt mig från fönstret där uppe, kom in skrattande.

»Mr Dick», sade min tant, »bete er nu inte som en tok, då vi ju alla veta att ingen kan vara klokare och förståndigare än ni, så snart ni själv vill. Bär er därför inte åt som en tok, vad ni än må vara.»

Herrn blev genast allvarsam och såg på mig, efter vad det föreföll mig, som om han ville be mig att inte säga någonting om fönstret.

»Mr Dick», sade min tant, »ni har ju hört mig tala om David Copperfield? Det är inte värt att ni låtsar som om ni hade förlorat minnet, eftersom både ni och jag veta att så inte är förhållandet.»

»David Copperfield?» sade mr Dick, som inte syntes mig minnas mycket om detta namn. »David Copperfield? Ja, ja visst, ja. David, ja; ja visst.»

»Nå ja», sade min tant, »det här är hans gosse — hans son. Han skulle vara så lik sin far som det är möjligt, om han inte även liknade sin mor.»

»Hans son?» sade mr Dick. »Davids son? Verkligen!»

»Ja», fortfor min tant. »Och han har just begått ett fint streck. Han har rymt sin väg. Ack, hans syster, Betsey Trotwood, skulle aldrig ha rymt sin väg!»

Min tant nickade eftertryckligt, full av tillit till den flickas karaktär och uppförande, som aldrig hade blivit född.

»Jaså, ni tror inte att hon skulle ha rymt sin väg?» sade mr Dick.

»Nå, Gud signe karlen, så han talar!» utbrast min tant i skarp ton. »Vet jag inte att hon inte skulle ha gjort det! Hon skulle ha bott hos sin gudmor, och vi skulle ha hållit så mycket av varandra. Varifrån eller vart i Herrans namn skulle väl hans syster, Betsey Trotwood, ha rymt?»

»Ingenstans», sade mr Dick.

»Nå ja», genmälde min tant, blidkad av detta svar, »hur kan ni ställa er så där enfaldig, Dick, när ni är skarp som en rakkniv? Här ser ni nu unge David Copperfield, och den fråga, jag vill göra er, är: vad ska jag göra med honom?»

»Vad ni ska göra med honom?» frågade mr Dick med dämpad röst och rev sig bakom örat. »Å, göra med honom?»

»Ja», sade min tant med allvarlig blick och upplyftat pekfinger. »Se så! Jag behöver ett mycket klokt och förståndigt råd.»

»Jo, om jag vore i ert ställe», sade mr Dick i grubblande ton och såg tankspritt på mig, »så skulle jag…» Betraktelsen av mig tycktes ingiva honom en förståndig idé, och han tillade livligt: »så skulle jag tvätta honom!»

»Janet», sade min tant, i det hon vände sig om med en min av stilla triumf, »mr Dick vet alltid vad man bör göra. Laga i ordning ett varmt bad!»

Ehuru jag var livligt intresserad av detta samtal, kunde jag icke låta bli att under dess gång observera min tant, mr Dick och Janet och komplettera den undersökning av rummet, som jag redan hade börjat anställa.

Min tant var en högväxt dam med skarpa anletsdrag, men alldeles icke ful. Det fanns en stelhet i hennes ansikte, röst, hållning och sätt, som var mer än tillräcklig att förklara det intryck hon hade gjort på en så mild varelse som min mor, men hennes drag voro snarare vackra än motsatsen, ehuru de voro sträva och stränga. Jag märkte särskilt, att hon hade mycket snabba och livliga ögon. Hennes hår, som var grått, var benat i två glatta avdelningar under ett slags nattmössa med vingar på sidorna, vilka voro sammanknutna under hakan. Hennes klänning var lavendelfärgad och särdeles prydlig, men tämligen snäv, som om hon önskade ha så litet påhäng som möjligt. Jag erinrar mig, att jag tyckte, att den till formen mera än något annat liknade en ridklänning utan det överflödiga släpet. Vid sidan bar hon ett guldur, vilket, att döma av dess form och storlek jämte dithörande kedja och berlocker, mera liknade ett herrän ett damur; kring halsen bar hon någonting liknande en skjortkrage, och kring handlederna någonting som liknade små skjortmanschetter.

Mr Dick var, såsom jag redan nämnt, gråhårig och hade en blomstrande hy, och därmed skulle jag ha sagt allt om honom, så framt icke hans huvud hade varit så besynnerligt framåtlutat — icke av ålderdom, utan påminde om en av mr Creakles gossars huvud efter erhållen avbasning — och hans grå ögon utstående och stora, med ett egendomligt, vattenaktigt skimmer i dem, vilket i förening med hans tankspridda sätt, hans undergivenhet för min tant och hans barnsliga glädje, då hon berömde honom, gjorde att jag misstänkte honom för att vara en smula rubbad till sin hjärna, ehuru jag, ifall så var, omöjligen kunde fatta huru han kunde ha kommit hit. Han var klädd ungefär som varje annan bättre karl, i en vid grå morgonrock och väst och vita byxor, och hade en klocka i sin urficcka och pengar i sina byxfickor och slamrade med dessa, som om han varit helt stolt över dem.

Janet var en täck, rödblommig flicka om vid pass nitton eller tjugu år och ett mönster av nätthet och prydlighet. Ehuru jag icke fäste någon vidare uppmärksamhet vid henne i detta ögonblick, vill jag dock nämna här vad jag icke upptäckte förrän senare, nämligen, att hon hörde till en rad av skyddslingar, vilka min tant hade tagit i sin tjänst i den uttryckliga avsikten att uppfostra dem till att sky allt slags manfolk och vilka vanligen fulländade sin avsvärjelse med att gifta sig med den förstkommande.

Rummet var lika nätt och prydligt som Janet eller min tant. Då jag för ett ögonblick sedan lade ifrån mig pennan för att tänka därpå, strömmade havsluften åter in till mig, blandad med doften från blommorna, och jag såg de blankpolerade, skinande, gammalmodiga möblerna, min tants fridlysta länstol och bordet bredvid den runda gröna fläktan i det utbyggda fönstret, den med gångmattor belagda mattan, katten, tepannslappen, de båda kanariefåglarna, det gammalmodiga porslinet, den med torkade törnrosblad fyllda punschbålen, det stora skåpet med alla slags flaskor och burkar samt, i slående motsats mot allt det övriga, mitt dammiga jag liggande på soffan och observerande alltsammans.

Janet hade gått ut för att göra badet i ordning, då min tant till min stora förskräckelse helt plötsligt blev stel och styv av förtrytelse och knappast hade tillräcklig röst för att ropa:

»Janet! Åsnor!»

Vid detta rop kom Janet rusande uppför kökstrappan, som om huset stått i lågor, störtade ut på den lilla gröna planen framför byggningen och föste bort två sadlade och av ett par damer ridna åsnor, som hade varit nog djärva att sätta sina hovar på den; medan min tant likaledes rusade ut, grep ett tredje djur, som reds av en grensle sittande pojke, vände om det, ledde det bort från det fridlysta området och gav ett par örfilar åt den olycklige tjänstpojken, som hade vågat att profanera denna helgade mark.

Ännu i detta ögonblick vet jag icke om min tant hade någon laglig rätt till denna gröna plan, men hon hade fått det i sitt huvud, och det var alldeles tillräckligt för henne. Den största förnärmelse, som någonsin kunde hända henne och som krävde ögonbliccklig hämnd, var om en åsna beträdde denna obefläckade plats. Med vad helst hon än var sysselsatt, hur underhållande ett samtal, som hon deltog i, än månde vara, så gav en åsna genast hennes tankars ström en annan riktning, och hon rusade genast efter det nämnda djuret. Vattenmuggar och vattenkrukor höllos i beredskap på hemliga platser för att kastas ut över de olovligt inträngande pojkarna; käppar lades i försåt bakom dörren; utfall gjordes vid alla timmar på dagen, och ett oupphörligt krigstillstånd rådde. Detta var måhända en angenäm förströelse för de unga åsnedrivarna, eller kanske funno de mera skarpsinniga bland åsnorna, som visste huru saken förhöll sig, ett nöje uti att med sin medfödda gensträvighet komma denna väg. Jag vet endast, att tre anskrin hördes innan badet ännu var färdigt, och att jag, vid det sista och mest förtvivlade utfallet, såg min tant ensam inlåta sig i handgemäng med en rödhårig pojke om femton år och dunka hans rödhåriga skalle mot porten, innan han tycktes fatta varom frågan var. Dessa avbrott föreföllo mig så mycket mera komiska, som hon samtidigt gav mig soppa matskedsvis (hon var nämligen fullt och fast övertygad, att jag var nära att dö av hunger och därför till en början måste taga födoämnena i mycket små kvantiteter), och hon, medan min mun redan stod öppen för att mottaga skeden, helt tvärt lade den tillbaka i spilkumen, ropade: »Janet, åsnor!» och rusade ut till striden.

Badet var en stor vederkvickelse för mig, ty jag började känna häftiga smärtor i mina lemmar, en följd av att jag hade legat ute på marken, och var så trött och eländig, att jag knäppast kunde hålla mig vaken fem minuter i stöten. Sedan jag hade badat, klädde de — min tant och Janet, menar jag — mig i en skjorta, och ett par byxor, som tillhörde mr Dick, och svepte in mig i ett par stora schalar. Vad för slags bylte jag liknade, vet jag icke, men jag kände, att detta bylte var mycket varmt, och som jag därjämte kände mig matt och sömnig, blev jag kort därefter lagd tillbaka på soffan och somnade.

Det var kanske en dröm, som härrörde från den fantasi, som under så lång tid hade sysselsatt min själ, men jag vaknade med det intryck, att min tant hade kommit och lutat sig ned över mig, strukit mitt hår ur ansiktet och lagt mitt huvud i en bekvämare ställning samt därefter stått och sett på mig. Orden »vacker gosse» och »stackars gosse» tycktes även ljuda i mina öron, ehuru det, då jag vaknade, icke fanns något som kunde föranleda mig att tro, att de hade blivit uttalade av min tant, som satt vid fönstret och såg utåt havet, bakom den gröna skärmen, vilken var fäst vid ett slags tapp och kunde vridas åt alla sidor.

Kort efter sedan jag hade vaknat, fingo vi vår middag, bestående av en stekt höna och pudding, och jag satt till bords icke olik en uppstoppad fågel och kunde endast med möda röra armarna, men som det var min tant som hade svept in mig, klagade jag icke över detta obehag.

Jag var under hela tiden mycket ivrig att få veta vad hon ämnade göra med mig, men hon åt sin middag under den djupaste tystnad, undantagandes då hon allt emellanåt fäste sina ögon på mig och sade: »Gud tröste oss!» vilket för ingen del tjänade till att minska min fruktan.

Sedan duken blivit tagen från bordet och en butelj sherry (varav jag fick ett glas) hade blivit framsatt, skickade hon åter bud efter mr Dick, som kom ned till oss och tog på sig en så allvarsam min han möjligen kunde, då hon bad honom lyssna till den historia, som hon lockade ur mig genom en mängd frågor. Under min berättelse höll hon sina ögon på mr Dick, vilken jag tror skulle ha fallit i sömn, om hon icke hade gjort detta, och som för var gång han föll in i ett leende straffades med en hotande blick av min tant.

»Vad som kom åt det stackars barnet, att hon gick och gifte om sig, det är mer än jag kan fatta», sade min tant då jag hade slutat.

»Hon förälskade sig kanske i en annan man», menade mr Dick.

»Förälskade sig!» upprepade min tant. »Vad menar ni med det? Av vilket skäl skulle hon väl ha gjort det?»

»Kanske», yttrade mr Dick, sedan han betänkt sig ett ögonblick, »att hon gjorde det för sitt nöjes skull.»

»Just ett vackert nöje!» svarade min tant. »Ett vackert nöje för det stackars barnet att fästa sitt enfaldiga hjärta vid någon gemen karl, vilken hon kunde vara viss om att han skulle misshandla henne på ett eller annat sätt! Jag skulle just vilja veta vad hon tänkte på! Hon hade sett David Copperfield, som allt ifrån vaggan ständigt hade sprungit efter vaxdockor, lämna denna världen. Hon hade fått ett barn — ja, de voro två barn, då hon den där fredagsnatten gav livet åt den gosse som sitter här — och vad mera kunde hon väl önska?»

Mr Dick skakade i hemlighet på huvudet åt mig, som om han tänkte, att det icke var gott att bli klok på detta.

»Hon kunde inte ens få ett barn som en annan människa», fortfor min tant. »Var blev den här gossens syster, Betsey Trotwood, av? Hon kom aldrig fram. Säg mig aldrig det?»

Mr Dick såg helt förskräckt ut.

»Den där lilla karlen till doktor med huvudet på ena sidan», sade min tant, »Jellips, eller vad han hette, vad hade han där att göra? Det enda han kunde göra, var att han, stackare som han var, sade till mig: ’Det är en gosse’. En gosse! Ena dumma nöt äro de allesammans!»

Uppriktigheten i detta utrop förvånade mr Dick i högsta grad och, sanningen att säga, mig också.

»Och alldeles som om detta icke hade varit nog och hon icke hade stått det här barnets syster, Betsey Trotwood, i vägen», sade min tant, »går hon sedan och gifter om sig — går och gifter sig med en mördare — eller med en karl vars namn låter ditåt — och står den här gossen i vägen! Och den naturliga följden av allt detta, som envar utom ett barn hade kunnat förutse, är den, att han smyger sig bort och stryker landet omkring. Han liknar Kain, innan denne blev vuxen, så mycket som det är möjligt.»

Mr Dick såg skarpt på mig för att jämföra mig med denna personlighet.

»Och så ha vi den där kvinnan med det hedniska namnet», fortfor min tant, »den där Peggotty — gick inte hon också åstad och gifte sig! Alldeles som om hon inte hade sett nog av alla de olyckor som följa därav, går hon också åstad och gifter sig. Jag vill bara hoppas», sade min tant och skakade på huvudet, »att hennes man är en sådan där slagskämpe med eldraka, som det vimlar av i tidningarna, och piskar henne duktigt med en sådan.»

Jag kunde icke uthärda att höra min gamla sköterska bli så där nedsatt och gjord till föremål för en dylik önskan. Jag sade därför min tant, att hon misstog sig, och att Peggotty var den bästa, trognaste, redligaste, mest hängivna och uppoffrande vän och tjänarinna i världen, att hon alltid hade älskat mig ömt och likaså min mor och att hon hade hållit min mors döende huvud på sin arm och mottagit hennes sista tacksamma kyss. Och som minnet av dem båda var nära att kväva mig, tystnade jag helt tvärt, då jag skulle till att säga, att allt vad hon hade även var mitt, och att jag skulle ha tagit min tillflykt till henne, ifall jag icke hade fruktat att göra henne bekymmer uti hennes små omständigheter — tystnade jag helt tvärt, säger jag, då jag skulle till att säga detta, och böjde mitt huvud med händerna för ögonen ned på bordet.

»Det är bra, det är bra!» sade min tant. »Barnet gör rätt uti att försvara dem som varit goda mot honom — Janet! Åsnor!»

Jag tror fullt och fast att vi genast skulle ha blivit goda vänner, om icke de där olycksaliga åsnorna hade kommit emellan, ty min tant hade lagt sin hand på min axel, och detta hade gjort mig så dristig, att jag kände mig starkt böjd för att omfamna henne och bedja om hennes beskydd. Men avbrottet och den förvirring, vari hon råkade genom striden där utanför, gjorde på ögonblicket slut på alla mildare tankar, så att min tant ända till tedags, full av harm, höll en föreläsning för mr Dick om sitt beslut att vädja till landets lagar för att få skydd samt att stämma alla åsneägare i Dover för intrång på hennes mark.

Sedan vi hade druckit te, sutto vi vid fönstret — på utkik efter flera fridstörare, såsom jag förmodade av det skarpa uttrycket i min tants ansikte — ända till mörkningen, då Janet satte ljus och ett brädspel på bordet samt släppte ned rullgardinerna.

»Hör nu, mr Dick», sade min tant med sin allvarliga blick och med upplyftat pekfinger liksom förut, »jag ämnar nu göra er en annan fråga. Se på det här barnet.»

»Davids son?» frågade mr Dick med ett uppmärksamt och förläget uttryck.

»Alldeles riktigt», svarade min tant. »Vad skulle ni nu göra med honom?»

»Göra med Davids son?» frågade mr Dick.

»Ja», svarade min tant, »med Davids son.»

»Ah!» sade mr Dick. »Ja. Göra med — jag skulle lägga honom till sängs.»

»Janet!» ropade min tant med samma belåtna segerglädje som jag förut hade märkt hos henne. »Mr Dick vet alltid vad man bör göra. Om sängen är i ordning, skola vi föra honom dit upp.»

Då Janet svarade att den var det, blev jag förd dit upp, visserligen vänligt, men likväl nästan som ett slags fånge, i det min tant gick förut och Janet bildade eftertruppen. Den enda omständighet, som ingav mig mitt hopp, var, att min tant stannade i trappan för att fråga om en bränd lukt, som kändes där, och att Janet svarade, att hon hade bränt min gamla skjorta till sköre ute i köket. Men det fanns inga andra kläder i mitt rum än det löjliga bylte jag hade på mig, och då jag hade blivit lämnad allena där med en liten ljusbit, vilken min tant hade sagt skola komma att brinna i fem minuter, hörde jag dem stänga dörren i lås utifrån. Då jag närmare övervägde allt detta, antog jag det vara möjligt, att min tant, som icke kunde känna mig närmare, måhända misstänkte, att jag hade för vana att rymma och därför tog sina försiktighetsmått för att ha mig i säkert förvar.

Det var ett trevligt vindsrum med utsikt över havet, på vilket månen sken livligt och klart. Sedan jag hade läst min aftonbön och ljuset hade brunnit ned, fortfor jag ännu, erinrar jag mig, att sitta uppe i min säng och se på månskenet där ute på vattnet, som om jag kunnat hoppas att läsa mitt öde däruti, liksom i en klart lysande bok, eller se min mor med sitt barn stiga ned från himmelen längs denna glänsande stig för att se på mig, liksom då jag sist såg hennes milda anlete. Jag erinrar mig hur den högtidliga känsla, varmed jag slutligen vände bort mina ögon, gav vika för känslan av tacksamhet och vila vid åsynen av sängen med det vita omhänget, och huru denna känsla blev ännu starkare, då jag låg mjukt i den och svepte in mig i de snövita lakanen. Jag erinrar mig huru jag tänkte på alla de ensliga ställen under natthimmelen, där jag hade sovit, och huru jag bad, att jag aldrig mera måtte bli husvill och aldrig glömma den husville. Jag erinrar mig huru jag därefter tyckte mig sväva längs utmed den där melankoliska ljusstrimman ute på havet, bort in i drömmarnas värld.